Jemen - värsta kollapsen hittills?

I Jemen pågår sedan några år den värsta humanitära katastrofen i världen. Den bör knappast ha kommit som en överraskning för någon som tittat närmare på detta lands sorgliga utveckling.

Redan 2010 skrev Livet Efter Oljan två artiklar om Jemens stora bekymmer och Jemens olösliga problem. Dessa två artiklar är ännu idag läsvärda sammanfattningar för den som vill förstå mer om landet. Lite relevanta citat från dessa:

det fattigaste av alla länder i arabvärlden (BNP/capita ligger på under 1000 USD/år). Runt 40% av befolkningen lever på mindre än 2 dollar/dag. Bara 50% av kvinnorna är läskunniga. Samhället är starkt patriarkaliskt med polygami och stor barnadödlighet.
[...]
Befolkningsutvecklingen i detta karga och resurssvaga land har trots, eller kanske på grund av fattigdom och patriarkala traditioner varit explosiv; på bara 50 år har befolkningen fyrdubblats! Den genomsnittliga familjestorleken är sju personer och hela två tredjedelar av befolkningen är under 24 år.
[...]
står oljeinkomsterna för över 70% av Jemens nationella budget!
[...]
År 2002 toppade Jemens oljeprodukton på över 450 000 fat olje/dag. [...] år 2008, producerade Jemen bara 305 000 fat olja/dag (110 miljoner fat på årsbasis) och under årets första 10 månader exporterade man bara knappt 40 miljoner fat.
[...]
Förutom att den inhemska oljekonsumtionen “stjäl” olja som kunde exporteras för att få välbehövliga inkomster, så lägger staten dessutom hundratals miljoner dollar varje år på att subventionera den inhemska (ökande) energikonsumtionen. Redan år 2005 var olika subventioner den enskilt största posten i statens budget och bara subventionerna av bränsle uppgick till nästan 25% av statens totala utgifter.
[...]
- Landet har mycket hög frekvens av undernäring - över en tredjedel av befolkningen är undernärd (vilket är jämförbart med de fattigaste länderna i Afrika). Nästan hälften av barnen mellan två och fem år är undernärda och visar tecken på hämmad fysisk utveckling ("stunted growth")
[...]
- Vid sidan av olja har jordbruket varit en viktig del av Jemens ekonomi. Men avskogning, jorderosion och expanderande öknar gör det svårt att upprätthålla produktionen.
[...]
Ett speciellt problem för just Jemen är den starka ställning som den milt narkotiska växten kat (qat, khat, chat) har i kulturen. De flesta jemenitiska män (och en del kvinnor och till och med barn) tuggar dagligen kat

Jemen ligger trea från slutet på Fragile States Index (tidigare kallat Failed States Index). Endast Somalia och Sydsudan anses vara värre fallerade stater. Men Jemens krigsdrabbade befolkning har särskilda svårigheter, då landet ligger inlåst mellan Saudiarabien, Oman, Arabiska havet, Adenviken och Röda havet. De har helt enkelt ingenstans att fly, till skillnad från de andra värsta länderna i indexet, där det i princip är möjligt att vandra till fots (om än under svåra umbäranden) till grannländer. Till Saudiarabien i norr är det svårt att fly, dels eftersom landet är fientligt och bombar Jemen, dels eftersom stora delar av befolkningen i västra Jemen är shiamuslimer och inte skulle vara välkomna, dels eftersom större delen av landgränsen till Saudiarabien består av en av världens kargaste öknar - Rub al Khali. Det sistnämnda gäller även gränsen mot Oman. Och vad gäller att ta sig över havet begränsas det förstås av kravet på att ha en båt av något slag, men även av att på andra sidan havet finns dels Somalia (ett land varifrån människor tills nyligen flydde åt andra hållet), dels de fattiga och tämligen ofria länderna Djibouti och Eritrea, där jemenitiska flyktingar troligen inte skulle vara välkomna utan snarare slängas i fängelse även om de skulle vilja försöka ta sig vidare.

Sedan 2011 har Jemen varit i politisk kris, vilket började med protester och sedan urartat i inbördeskrig och till slut sedan 2015 saudiarabisk och arabemiratisk inblandning med flygbombningar. Omkring 2 miljoner människor är på flykt inom landet, men har som sagt mycket svårt att ta sig till något annat land.

Landets president är Abdrabbuh Mansur Hadi (som stöds av Saudiarabien), men hans anhängare behärskar bara omkring hälften av landets yta och han kontrollerar inte ens huvudstaden Sana'a, utan håller till i Aden på sydkusten. En fjärdedel av landet (den västra delen förutom sydkusten) kontrolleras av Houthi-rebeller och trupper lojala till den i december mördade tidigare presidenten Saleh. Houthi-rebellerna är shiamuslimer och anses av Saudiarabien vara sponsrade av Iran. En fjärdedel av landet (glesbefolkade delar i mitten) kontrolleras av Al-Qaida och IS-affilierade Ansar al-Sharia.

Redan innan kriget var Jemen det fattigaste landet i Mellanöstern. Den snabba befolkningsökningen är en av de främsta orsakerna. 1950 hade landet 4,3 miljoner invånare och 2016 uppskattades befolkningen till 28 miljoner. 46 procent av befolkningen är under 15 år. Huvudstaden Sana'a har växt från omkring 55 000 invånare 1978 till omkring 2 miljoner i början av 2000-talet.

Den snabba befolkningstillväxten har sin bakgrund i att dödligheten minskade kraftigt från 1980 och framförallt att barnadödligheten minskade redan från 1975. Men fertiliteten minskade inte lika snabbt - den toppade i början av 1980-talet på drygt 9 barn per kvinna! Fortfarande i slutet av 1990-talet var fertiliteten runt 7 barn per kvinna. Nu är fertiliteten nere på 4,5 barn per kvinna, vilket fortfarande är mycket högt.

Även innan kriget var Jemens vattensituation ytterst allvarlig med utsuget grundvatten och landet beskrevs av experter som det första landet i världen som skulle få slut på vatten. På grund av kriget har vattensituationen förvärrats ytterligare med bland annat förstörd infrastruktur. 80 procent av landets befolkning har svårt att få tag på vatten till dryck och hygien. Många människor har flytt inom landet, vilket satt ytterligare tryck på brunnarna i de områden de flytt till.

Vattenbristen har i sin tur orsakat världens största utbrott av kolera, med omkring en miljon smittade.

Kriget har även förstört för den lokala livsmedelsproduktionen. Skörden av den viktigaste grödan durra (sorghum) har sjunkit med över 40 procent och veteskörden med omkring 25 procent. Den inhemska livsmedelsproduktionen täckte emellertid inte ens innan kriget på långa vägar upp befolkningens behov, utan över 80 procent av spannmålen importerades!

Kriget har även försvårat livsmedelsimporten, särskilt som den viktigaste hamnstaden Hodeidah (Al Hudaydah) på västkusten kontrolleras av Houthi-rebellerna, men nu sedan 12 juni attackeras av saudiska styrkor. Större delen av landets befolkning torde därför löpa risk för en svältkatastrof av enorma mått. Saudiarabien säger att de måste ta tillbaks Hodeidah för att beröva Houthi-rebellerna deras främsta inkomstkälla och förhindra dem från att smuggla in vapen.

Livsmedelsimporten har redan minskat - för årets första kvartal minskade den med 11 procent jämfört med motsvarande period förra året. Omkring 18 miljoner av landets befolkning beräknas lida av livsmedelsosäkerhet och över 8 miljoner har svår livsmedelsosäkerhet och riskerar svält - omkring en fjärdedel fler än förra året. Dessutom är matpriserna på grund av den osäkra tillgången höga.

Oljeproduktionen då? Den har i princip sjunkit till ingenting. Därmed finns inget bränsle i landet annat än vad som möjligen kan importeras. Frågan är om det ens skulle löna sig att vid en (osannolik) fred dra igång oljebrunnarna igen. Reparationskostnaderna skulle troligen överstiga vinsten från vad som kan finnas kvar att ta upp ur marken.

Även om Saudiarabien och Förenade arabemiraten mot förmodan skulle sluta sina attacker mot Jemen och de inbördeskrigande falangerna mirakulöst skulle sluta fred skulle landet vara en humanitär katastrof av stora mått. Med fortsatt krig och inbördeskrig är katastrofen gigantisk och jag kan inte se något annat än obeskrivligt elände framöver.

Jemen saknar grundförutsättningarna för att repa sig. Fortsatt snabb befolkningstillväxt, livsmedelsbrist, akut vattenbrist, sönderslagen infrastruktur samt slut på inhemsk olja blockerar en återhämtning och gör landet för all framtid beroende av omvärldens hjälp med alla livets nödvändigheter. Ja, det låter deppigt värre, men som Livet Efter Oljan påpekade redan 2010 är Jemens problem olösliga.

Turkiet på väg bort från vägen mot demokrati

Turkiet har som ni säkert vet länge aspirerat på medlemskap i EU och därför vidtagit en mängd åtgärder för att förbättra landets demokrati och uppfylla EU:s krav för att kunna bli kandidatland.

Turkiets demokratiska friheter har dock länge lämnat mycket övrigt att önska. Recep Tayyip Erdoğan har styrt landet sedan 2002, först som premiärminister, men sedan drygt ett år som president. Hans parti, Turkiets största, är AKP, ett moderat islamistiskt parti. Men AKP, som tidigare hade egen majoritet i parlamentet, fick endast 41 procent av rösterna i senaste valet 7 juni. Detta tycker inte Erdoğan om och Turkiet ser nu ut att vara på väg bort från demokrativägen. Nu har Erdoğan bestämt sig för att hålla nyval i november.

Erdoğans regering har även fått sitt förtroende anfrätt av de korruptionsskandaler som kommit i ljuset de senaste åren.

En intressant politisk utveckling i Turkiet de senaste åren är partiet HDP, som i mycket är en motsats till AKP. HDP grundades 2012 och är ett prokurdiskt vänsterparti. Turkiet har en av de högsta spärrarna mot småpartier i parlamentet som jag känner till, när det krävs hela 10 procent av rösterna för att få mandat. Trots det lyckades HDP i valet i juni få hela 13 procent av rösterna och med 80 av parlamentets totalt 550 ledamöter är de nu Turkiets tredje största parti. HDP är mycket progressiva i att hälften av deras kandidater är kvinnor och 10 procent tillhör HBTQ-gruppen. HDP är också anti-nationalistiska och försöker att överbrygga klyftan mellan kurder och turkar.

Religiösa kurder röstade tidigare ofta på islamistiska/muslimska AKP, men efter Turkiets för kurderna dåliga hantering av situationen i kurdiska Kobane i norra Syrien har många religiösa kurder istället gått över till att stödja HDP.

Nu har en våldsspiral satts igång i Turkiet, och man kan undra hur mycket president Erdoğan och AKP-regeringen egentligen är inblandade. I natt vandaliserades HDP:s partilokaler i många turkiska städer, bland annat brändes partihögkvarteret i Ankara ner. Vandaliseringen är så synkroniserad att det måste röra sig om organiserade och synkroniserade illdåd.

Vice premiärminister Yalçın Akdoğan måste såklart för syns skull fördöma attackerna mot HDP:s lokaler, men samtidigt säger han att "HDP agerar som en öppen supporter, utvidgning och politisk gren av terroristorganisationen". "Terroristorganisationen" är förstås PKK.

Turkiets regering har också nyligen brutit vapenvilan med kurdiska gerillarörelsen PKK och attacker har nu utförts av bägge sidor. Därmed är det åter inbördeskrig i Turkiet, om än just nu i liten skala. PKK har de senaste dagarna dödat 29 turkiska soldater och poliser. Attackerna mot HDP:s lokaler ska ses i ljuset av detta.

Hur det nu kommer att gå med nyvalet i november är väldigt svårt att sia om. Kanske inte AKP kommer att gynnas av den nuvarande politiska situationen, trots att de hoppas på det. Istället kan socialdemokratiska CHP, Turkiets näst största parti, gynnas. Eller kanske snarare extremhögerpartiet MHP, med tanke på att motsättningarna inom Turkiet nu hårdnar.

Eller kommer nyvalet att ställas in med hänvisning till det upptrappade politiska våldet? Det är inte otänkbart om AKP i opinionsundersökningar ser ut att försämra sitt resultat. Erdoğan och AKP vill nog väldigt gärna behålla makten, även om de kan tvingas till koalition med andra partier för att få behålla den.

Hursomhelst kan Turkiet just nu glömma alla förhoppningar om EU-kandidatstatus. Utvecklingen i Turkiet går raskt åt fel håll.

Däremot är Turkiet fortfarande en viktig medlem i NATO, främst tack vare sitt geografiska läge inskjutet mellan det oroliga Mellanöstern och det för Ryssland viktiga Svarta havet och Kaukasus. De hycklande NATO-länderna kan säkerligen svälja massor av internt våld i Turkiet innan de börjar överväga att slänga ut landet ur militäralliansen, helt enkelt för att Turkiet är så strategiskt viktigt för NATO.

Turkiets ekonomi är på väg utför, i likhet med andra framväxande marknader såsom Brasilien och Kina. Den turkiska liran har tappat drygt 30 procent i värde mot dollarn de senaste 18 månaderna. Än så länge syns det dock inte så mycket i BNP-siffrorna, som inte krymper, men däremot växer långsamt med bara någon procent per år.

Syrien och ISIS - förenklade förklaringar

Göran Greider skrev häromdagen i ETC att "Flyktingkatastrofen är ingen naturkatastrof". En enkel förklaring levereras:

"det är ingen tvekan om att IS snabba expansion och ofta chockerande militära effektivitet aldrig hade kommit till stånd utan den amerikanska invasionens ödeläggelse av det irakiska samhället.

När jag ibland nämner att den amerikanska invasionen och den irakiska statens och samhällets kollaps är huvudförklaringen till IS framgångar märker jag att människor stirrar förvånat på mig."

Flyktingkatastrofen är alltså enligt Greider en fördröjd följdeffekt av USA:s invasion av Irak år 2003. Detta är enligt mig en alltför förenklad och till stor del felaktig förklaring till flyktingströmmarna som nu kommer in genom sydöstra Europa.

Jag håller helt med Greider om att IS snabba expansion och nuvarande styrka möjliggjordes av att Irak var svagt och dess armé illa motiverad, vilket i sin tur berodde på USA:s invasion, som slog sönder landets maktstrukturer och öppnade för olika rebellgrupper och extremister. Utan att ha tagit nordvästra Irak med dess tillgångar (bland annat Mosuls centralbank samt en mängd militär materiel) skulle IS ha varit en betydligt svagare aktör.

Men folk skulle ha flytt från Syrien även om inte IS blivit så starka. De flesta flyr nämligen från inbördeskriget i sig (där många andra grupper deltar förutom IS) och framför allt från Bashar al-Assads regims hårdhänta nedklubbande av rebellerna, vilket sker utan hänsyn till civilbefolkningen. Det är alltså inte IS i sig och inte dess framfart i Irak som är orsaken till den stora mängden flyktingar från Syrien.

Inbördeskriget i Syrien beror i sin tur på den svåra torka som drabbade stora delar av landet 2006-2011. Torkan ledde i sin tur till att utfattigt folk från landsbygden strömmade in till städerna. Till slut blev det protester, som slogs ner brutalt av al-Assads regim, vilket i sin tur ledde vidare till inbördeskrig. Bakgrunden förklaras väl i denna serie på Upworthy. (Tack till S för att ha tipsat mig om den.) Serien slutar i att det troligen är av mänskligheten framkallade klimatförändringar som orsakat torkan i Syrien.

Men även klimatförändringarna är en alltför förenklad förklaring. Det finns fler faktorer bakom inbördeskriget.

Under 1960-, 1970- och 1980-talet hade Syrien en exceptionellt stor befolkningstillväxt, en av de högsta bland de nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Kulmen nåddes under mitten av 1970-talet, med ett genomsnittligt födelsetal på 7,6 barn per kvinna. Detta i kombination med ett kontinuerligt sjunkande dödstal under samma period gjorde att befolkningen växte från 4,5 till 13,8 miljoner mellan 1960 och 1994. 2010 hade Syrien en befolkning på 22,5 miljoner.

Med alltför stor befolkning krävdes inte mycket klimatvariation för att tippa landet över kanten. Hade Syrien haft en mindre befolkning hade torkan inte gett lika stor effekt, då det isåfall hade funnits mer buffertkapacitet i området.

Vad som inte heller nämns i serien är att de globala matpriserna steg kraftigt 2006-2011, vilket troligen bidrog till den svåra situationen i Syrien - höga matpriser var den viktigaste faktorn bakom den så kallade "arabiska våren".

En annan orsak till inbördeskriget är förstås al-Assads hårdföra regim. Hur har den fått och kunnat behålla sin maktposition? Jo, genom stöd från Sovjetunionen och senare Ryssland.

Här har vi alltså de viktigaste bakomliggande orsakerna till den flyktingkris vi nu ser.

1. Torkan i Syrien 2006-2011
2. Syriens kraftiga befolkningstillväxt sedan 1960
3. Bashar al-Assads hårdföra regim uppbackad av Sovjet/Ryssland

Notera att varken IS eller USA är med på denna lista.

Det Syriska inbördeskriget har orsakat vad som troligen är den största flyktingmängden av alla nu pågående konflikter i världen. I mars i år beräknade Al-Jazeera att nästan 11 miljoner syrier, alltså nästan halva befolkningen, var på flykt inom eller utom landet. Totalt har över 4 miljoner människor flytt landet. Av dessa befinner sig 1,8 miljoner i Turkiet, 1,2 miljoner i Libanon och 0,6 miljoner i Jordanien. Grannländerna har alltså fått ta den absolut största flyktingvågen. Endast en rännil når Europa.

Så avslutar vi med en flygbild av flyktinglägret Zaatari i Jordanien, särskilt tillägnad alla som klagar på en "stor" flyktingförläggning i sitt närområde.

Tillägg: Cornucopia noterar att Ryssland nu åter aktivt stödjer al-Assads regim i Syrien, bland annat med rysk trupp med toppmodern utrustning.

Tillägg 2: Här finns mer om Rysslands inblandning med stridsplan och soldater i Syrien.

Terrordåd under Ramadan-fredag

Denna andra fredag i den muslimska fastemånaden Ramadan rapporteras om tre terrordåd med eventuella kopplingar till Daesh/IS eller Al-Qaida.

Det började med en man halshöggs och flera skadades på en gasfabrik utanför Grenoble i Frankrike. Det ska ha varit minst två gärningsmän, som sade sig agera på uppdrag av IS. Det är högst tveksamt om det faktiskt är så, eftersom IS taktik är att utvidga sitt territorium, inte att utföra terrordåd långt bort därifrån. Däremot är det troligt att terroristerna inspirerats av IS, men kanske inte haft möjlighet att resa till Syrien och därför beslutat sig för att genomföra ett terrordåd i sitt hemland istället, då de ser alla "islams fiender" som en.

Därefter sprängde sig en självmordsbombare i en shiamuslimsk moské i Kuwait city under fredagsbönen. Minst 13 har dödats och 25 skadats. I detta fall har IS tagit på sig attacken, vilket är rimligare då Kuwait faktiskt gränsar till Irak, där IS som bekant har besatt ett stort territorium, och IS säkerligen har planer på att expandera in i angränsande länder. IS hatar alla shiamuslimer, som de beskriver som förkastare av den "rena läran". De har redan förra månaden tagit på sig två terrordåd mot shiamuslimska moskéer i Saudiarabien.

Till sist kom då attacken mot strandhotellet i Sousse i Tunisien där minst 27 personer dödats. Även här kan man tänka sig en faktisk koppling till IS, som ju redan etablerat sig runt staden Sirte i grannlandet Libyen, där inbördeskrig och allmänt kaotisk situation råder, vilket precis som i Syrien är ett perfekt underlag för IS. Nu ligger Sirte långt från Tunisien, men det är inte otänkbart att man inom IS kan ha tänkt ut en plan att även destabilisera Tunisien för att senare även kunna gå in där när man väl utvidgat sitt territorium i Libyen. Ett första steg skulle då kunna vara att skrämma bort alla turister, vilket skulle innebära ett svårt ekonomiskt avbräck för Tunisien.

IS har häromdagen manat sina anhängare att utöka attackerna mot sina motståndare under Ramadan. Detta ligger troligen bakom dagens tre terrordåd.

Samtidigt har IS gått till offensiv på flera ställen i norra Syrien, bland annat mot Kobane vid gränsen mot Turkiet. Även mot staden al-Hasakah har IS gått till attack och omkring 60 000 människor har tvingats fly. På kartan nedan ser ni det aktuella läget i Syrien och norra Irak. Al-Hasakah är den nedre av de två rosa fläckarna i nordöstra Syrien, Kobane ligger i västraste delen av den gula remsan i norra Syrien. (Källa Wikipedia)

IS område ser stort ut, men man ska ha i åtanke att större delen av det (utom framförallt längs floderna) är öken. Än så länge är motståndet alltför svagt för att kunna på allvar slå tillbaka in på IS territorium, men samtidigt har IS inte gjort några större landvinningar sedan offensiven i Irak första halvåret 2014.

Efter dagens terrordåd kan man fråga sig när vi kommer att få se det första IS-relaterade terrordådet på svensk mark. Det är känt att svensknorske Michael Skråmo, som rest ner till Syrien med familjen för att strida för IS, nyligen har uppmanat svenska IS-anhängare att begå terrordåd. Han hänvisar bland annat till "recept" från al-Qaidas tidning Inspire. Med tanke på att det finns en hel del radikaliserade islamister här och flera redan rest för att strida för IS är det inte otänkbart att någon eller några som inte har möjlighet att resa till Syrien tar Skråmos uppmaning på allvar och gör något här istället.

Fotnot: Ramadan infaller i år 18 juni till 16 juli.

Ryssland, Ukraina, propaganda, sanktioner och ekonomi

Det är nu helt klarlagt att rysk militär materiel levererats till rebellerna i östra Ukraina. Bloggaren Wiseman presenterar bland annat en video från rebellerna som visar hur de inspekterar en rysk stridsvagn av typen T-72B3 som de erövrat tillbaka från ukrainska styrkor, som i sin tur erövrat den från rebellerna. T-72B3 är en tämligen ny modell som Ukraina inte har i sin armé. Därför måste denna stridsvagn ha kommit in i Ukraina från Ryssland. Antingen har ryssarna fantastiskt dålig koll på sin militärmateriel så att moderna stridsvagnar kan komma på avvägar till ett grannland (knappast troligt) eller också har de levererat den till rebellerna (mycket troligt).

Alla "ryska troll" och svenska "nyttiga idioter" i kommentarsfält på bloggar samt Twitter och Facebook får alltså äta upp sina uttalanden om att ryska vapenleveranser till rebellerna skulle röra sig om NATO-propaganda.

Rebellerna i östra Ukraina visar också återigen sin klantighet genom att filma en stridsvagn som uppenbarligen levererats från Ryssland och därmed undanröja den tveksamhet om bevisläget som den ryska propagandan kunnat spela på. De visar förstås också sin klantighet genom att låta regeringsstyrkorna erövra en stridsvagn. Ryssland borde vid det här laget också ha förstått att det inte är propagandamässigt möjligt att dölja leveranser av krigsmateriel till halvbra organiserade rebellgrupper i andra länder, men gjort är gjort. Frågan är hur Ryssland kommer att agera i fortsättningen.

Det lär vara en vapenvila mellan de ukrainska regeringsstyrkorna och separatisterna, men tydligen rasade häftiga strider i närheten av flygplatsen i Donetsk så sent som igår onsdag. Men något slags vapenvila råder tydligen ändå, då Mariupol inte längre bombarderas såvitt jag kan läsa. Jag läser också att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) planerar att dubbla antalet observatörer som övervakar vapenvilan.

Vad som kommer att hända framöver är svårt att sia om - vi får helt enkelt följa utvecklingen.

Ukrainas president Petro Porosjenko är idag i Washington för att möta Barack Obama, kongressrepresentanter med flera. Troligen kommer han att be om mer stöd.

Häromdagen inleddes USA-ledda militärövningar i västra Ukraina, inkluderande 15 länder. Långt bort från konfliktzonen, men ändå en styrkedemonstration från NATO med uppenbar adress till Ryssland.

Samtidigt förstärker Ryssland militärt på Krim och i södra Ryssland. Det pågår alltså en uppladdning på båda sidor. Än så länge finns dock inga tecken på att den skulle gå överstyr.

Viktigare är just nu vad som händer på sanktionsfronten. EU och USA har ju infört ekonomiska sanktioner mot Ryssland med anledning av annekteringen av Krim och dessa sanktioner i kombination med allmän osäkerhet på grund av Ukrainasituationen har påverkat Rysslands ekonomi negativt.

Den ryska rubeln har fallit kraftigt och har nu nått sin lägsta nivå mot dollarn sedan 1998. Detta kan driva upp inflationen i Ryssland, som redan har en hög årstakt på 7,7 procent. Finansministern uppmanar folket att inte få panik, vilket är en varningssignal som brukar betyda att det är dags för panik. Lyckas Ryssland hålla ihop ekonomin, eller går landet mot en allvarlig ekonomisk kris?

Ytterligare ett tecken på ekonomiska bryderier för Ryssland är att man i den nya budgeten för 2015-2017 lägger in en krishanteringsfond som tar av reserver. Man räknar med ett litet budgetunderskott, men statens inkomster är till stor del beroende av energiexporten och tydligen bygger den nya budgeten på en optimistisk prognos för oljepriset.

Ryssland har inte stängt av gasleveranserna, men av "tekniska skäl" har Gazprom dragit ner på leveranserna. Vi får se hur detta utvecklas framöver.

Visserligen lovar Rysslands energiminister att de inte kommer att minska gasleveranserna till Europa, men vi vet hur mycket löften från ryska staten är värda.

Än så länge har det såvitt jag kan se inte varit några protester i Ryssland, men tar inflationen fart och även nedgången i ekonomin kan den ryska regeringen tvingas hantera kraftigt folkligt missnöje.

Var finns flyktingarna?

Tidigare idag skrev jag om de över 36 miljoner människor som är på flykt undan krig och förföljelse i världen, för att uppmärksamma vilka länder som "mår dåligt". Från UNHCR:s statistik har jag nu också tagit ut en lista över i vilka länder flyktingarna finns. Detta inkluderar inte de människor som är på flykt inom ett land, utan bara de som flytt till ett annat land. Endast länder med fler än 100 000 flyktingar+asylsökande från andra länder har tagits med och siffrorna gäller situationen i mitten av 2013.

Land	Flyktingar+Asylsökande
Pakistan	1 622 000
Libanon	859 000
Iran	857 000
Turkiet	662 000
Jordanien	646 000
Kenya	587 000
Etiopien	435 000
Tchad	435 000
USA	348 000
Tyskland	323 000
Kina	301 000
Sydafrika	298 000
Frankrike	284 000
Egypten	253 000
Irak	252 000
Jemen	249 000
Uganda	245 000
Bangladesh	231 000
Sydsudan	230 000
Venezuela	205 000
Indien	192 000
Kanada	182 000
Sudan	171 000
Syrien	152 000
Storbritannien	149 000
Sverige	142 000
Thailand	141 000
Malaysia	140 000
Ecuador	135 000
Kamerun	123 000
Kongo-Kinshasa	115 000
Tanzania	102 000

Som ni ser är Pakistan det land som har överlägset flest flyktingar, de allra flesta från Afghanistan. Dessa har alltså inte lyckats ta sig vidare till ett mer permanent boende i andra länder, utan bor under ofta svåra förhållanden kvar i Pakistan.

Pakistan är som jag skrev i samband med översvämningarna 2010 ett land som redan har stora problem med politisk instabilitet, fattigdom och snabbt växande befolkning. Landet låg 2013 på plats 13 på Failed States Index. Risken är stor att landet åter drabbas av någon naturkatastrof och det är närmast oundvikligt med någon form av svår politisk kris framöver.

I övrigt kan man notera att Irak, Jemen, Sydsudan, Sudan, Syrien och Kongo-Kinshasa ligger både på listan över länderna med flest egna flyktingar och listan över länder med flest flyktingar från andra länder, vilket gör situationen där dubbelt svår.

Det land i världen som har flest flyktingar i förhållande till folkmängden torde vara Libanon med 859 000 flyktingar på en total befolkning på endast 4,2 miljoner. Libanon har förutom palestinska flyktingar med en lång historia i landet även på senare tid fått ta emot flyktingar från inbördeskrigets Syrien. Det är ett under att landet lyckas hålla ihop såpass bra som det gör.

Sverige är vad jag kan se det europeiska land som har flest flyktingar i förhållande till folkmängden. Antalet asylsökande i Sverige förväntas i höst slå nytt rekord med 100 000 på helåret. Det är kanske dags att i EU på allvar börja kräva att andra EU-länder tar sin del av ansvaret för flyktingströmmarna? Kostnaderna för flyktingmottagningen ökar, säger regeringen idag.

36 miljoner på flykt

Jag skrev i morse med fokus på Irak och Syrien om de pågående humanitära kriserna, de största sedan Andra världskriget. Totalt befinner sig enligt UNHCR över 36 miljoner människor på flykt undan krig och förföljelse. Nedan har jag sammanställt UNHCR:s siffror över antalet flyktingar från och inom olika länder, sorterade efter totalt antal flyktingar. Jag har bara tagit med länder med över 100 000 flyktingar totalt. Siffrorna gäller läget vid mitten av år 2013, utom de som är markerade med *, som jag uppdaterat med de senaste siffrorna jag hittat i UNHCR:s nyheter, samt för "palestinier" det antal som enligt vad jag hittat i media tvingats fly sina hem i Gaza.

Land	Flyktingar	Interna flyktingar	Totalt
Syrien	2 468 000	6 521 000	8 989 000
Colombia	397 000	5 368 000	5 765 000
Kongo-Kinshasa	499 000	2 964 000	3 463 000
Afghanistan	2 557 000	631 000	3 188 000
Sudan	649 000	1 873 000	2 523 000
Somalia	1 122 000	1 133 000	2 255 000
Irak	401 000	* 1 200 000	1 601 000
Centralafrikanska republiken	253 000	894 000	1 147 000
Burma (Myanmar)	480 000	372 000	852 000
Pakistan	49 000	747 000	796 000
Azerbajdzjan	11 000	609 000	620 000
Palestinier	96 000	* 450 000	546 000
Sydsudan	114 000	331 000	446 000
Mali	153 000	255 000	408 000
Vietnam	314 000	0	314 000
Jemen	2 000	307 000	309 000
Eritrea	308 000	0	308 000
Ukraina	* 168 000	* 117 000	285 000
Serbien och Kosovo	49 000	227 000	276 000
Georgien	7 000	258 000	264 000
Kina	195 000	0	195 000
Sri Lanka	123 000	42 000	165 000
Burundi	73 000	79 000	152 000
Filippinerna	1 000	117 000	118 000
Västsahara	117 000	0	117 000
Bosnien och Herzegovina	27 000	85 000	111 000
Elfenbenskusten	86 000	24 000	110 000

På denna lista finns en hel rad "glömda" konflikter, som sällan nämns i media utom då något nytt inträffar. De flesta av dem kände jag till, men jag visste exempelvis inte att det finns såpass många flyktingar från Vietnam och hade ingen aning om att det var så många flyktingar inom Colombia.

Få av dessa konflikter ser vad jag kan förstå ut att ha något slut inom närtid, varför vi får anta att de totala flyktingströmmarna i världen troligen kommer att öka framöver, då risken också finns att nya oroshärdar blossar upp.

Inte konstigt att regeringen funderar på nya skatter för att finansiera flyktingmottagningen.

Till detta ska förstås läggas alla som lämnar sina hemländer av ekonomiska skäl.

Humanitära kriser

Världen upplever just nu den värsta ansamlingen av humanitära kriser sedan Andra världskriget.

Kongo
Värst i absoluta tal är kriget i Kongo-Kinshasa, som tyvärr hamnat i medieskugga bakom andra kriser. Detta krig har pågått av och till sedan 1995 och mellan tre och fem miljoner människor har dödats. Omkring två och en halv miljon kongoleser har tvingats fly sina hem. De östra delarna av landet har drabbats värst.

Konflikten i Kongo ser inte ut att ha någon lösning i sikte under överskådlig framtid. Ett antal fredsavtal har ingåtts genom åren, men striderna fortsätter.

Irak och Syrien
Värst sett till antal nya flyktingar under det gångna året torde dock kriget i Syrien och Irak vara. IS/ISIS/ISIL har skapat sig en terrorstat i östra Syrien och nordvästra Irak - ett ondskans imperium. De är välbeväpnade (särskilt efter att ha erövrat en stor mängd avancerade vapen från den irakiska armén), välorganiserade, välfinansierade (bland annat efter att ha plundrat centralbanken i Mosul), fanatiska och medialt medvetna. De har nyligen utropat ett kalifat under sin ledare Abu Bakr al-Baghdadi, numera även kallad Kalif Ibrahim. Huvudstad är ar-Raqqah i Syrien. De tillämpar en extrem tolkning av Islam och ser det som en plikt att strida i "heligt krig" (jihad) mot "otrogna" (kafir), vilket förutom exempelvis kristna och jezider¹ även inkluderar alla muslimska "kättare" som inte delar deras tolkning av Islam, inklusive shiamuslimer, samt "avfällingar" (riddah), vilket inkluderar alla sekulariserade muslimer.

I Islamiska statens propaganda förhärligas jihad och de producerar effektiva propagandafilmer för att locka dit muslimska rekryter från hela världen, exempelvis "There Is No Life Without Jihad", som riktar sig till engelskspråkiga. Läs även Science of Us artikel om hur ISIS lockar nya rekryter.

Vice News har producerat ett mycket intressant reportage om Islamiska staten IS. Se det för att förstå mer av hur de tänker och vad som händer där. Intressant är hur fanatiska dessa krigare är. Jihad ses som ett stort mål i sig och de talar om att det är värt att lämna sin familj för att bedriva krig och kanske dö i strid mot "de otrogna".

Konflikterna i Syrien och nordvästra Irak får ses som ett sammanhängande krig som nu spänner över två länder och riskerar att dra in ännu fler grannländer. Redan innan det syriska inbördeskriget spillde över gränsen till Irak var det en ofattbar humanitär katastrof i Syrien - i november förra året hade uppskattningsvis 120 000 människor dött, drygt två miljoner flytt landet och omkring 6,5 miljoner var på flykt inom landet. Nu i augusti 2014 beräknas omkring hälften av Syriens 18 miljoner invånare vara på flykt och 170 000 människor har dött.

För nordvästra Irak finns inga säkra siffror på hur många som har dött i konflikten - det verkar enligt vad jag kan se hittills beräknas till mellan 2000 och 12000, men denna siffra kan nog komma att stiga om man räknar in alla flyktingar som dukat under för umbäranden och alla som avrättats. Sedan början av detta år har 1,2 miljoner människor tvingats lämna sina hem i norra Irak.

Bloggaren Morgonsur har skrivit en läsvärd artikel om varför han anser att Islamiska staten (IS) är här för att stanna. Han för fram att de inte försöker dölja att de ägnar sig åt folkmord, utan tvärtom förhärligar detta i sin propaganda. Därför är de okänsliga för omvärldens fördömanden, till skillnad från andra skurkstater runt om i världen.

IS är sannolikt den i grunden mest människofientliga statsbildning vi sett i efterkrigstiden. De får i jämförelse Pinochet att verka vara en hyvens kille, Al Qaeda att verka återhållsamma, talibanerna att kännas som progressiva rättvisekämpar och Nordkorea att likna ett trivsamt land att uppfostra sina barn i.

Morgonsur anser inte att det går att stoppa inflödet av rekryter från hela världen till IS. Islamiska statens spektakulära framgångar (som "visar att Gud är på deras sida") ger just nu en god anledning för bittra, besvikna och vilsna muslimer att resa dit och delta. Jag anser dock att detta kan komma att förändras snabbt om IS drabbas av några svidande nederlag eller motgångar (som skulle "visa att Gud inte längre tycker om dem"). Hittills har detta dock inte skett, även om IS' expansion för tillfället synes ha gått i stå då de efter att den blixtsnabba inmarschen i nordvästra Irak stött på hårdare motståndslinjer. Det gäller dock att dessa motståndslinjer håller.

Den kurdiska staten i norra Irak (Irakiska Kurdistan) har hittills bjudit motstånd, även om IS varit farligt nära huvudstaden Hewlêr (Erbil). Irakiska Kurdistan är en de facto statsbildning som verkar vara en av de mest stabila och vettiga i hela Sydvästasien. De har en demokrati som i jämförelse med grannländerna är beundransvärt välfungerande. Respekten för mänskliga rättigheter är även betydligt bättre än i grannländerna, även om mycket återstår att förbättra på detta område även här. Etniska och religiösa minoriteter (kristna, jezider, assyrier m.fl.) behandlas förhållandevis tolerant i Irakiska Kurdistan. Även ekonomin i Irakiska Kurdistan är betydligt bättre utvecklad än i övriga Irak. Att stödja Irakiska Kurdistan ekonomiskt, humanitärt och militärt i kampen mot IS torde därför vara tämligen okontroversiellt.

Värre är det med Irak (eller vad som är kvar av landet, alltså dess södra hälft), som lider av en splittrad politisk och religiös situation, terroristgrupper och en ekonomi i mycket dåligt skick. Lyckas de samla sig för att hålla fronten mot IS i norr? Den irakiska armén uppvisade en förskräckande dålig stridsmoral i början av ISIS' invasion. Kanske kan Irak få hjälp från Iran, men det skulle också i längden kunna förvärra den politiska splittringen i landet, då inblandning från det shiamuslimska Iran inte skulle ses med blida ögon av landets stora sunnimuslimska del. USA håller som bekant på att dra sig ur Irak. Vi ska inte heller glömma att Irak är en statsbildning som inte följer några naturliga eller etniska gränser och som skapats genom Sykes-Picot-avtalet 1916 och Freden i Sèvres 1920. Troligen kommer Irak förr eller senare att splittras.

Morgonsur hävdar vidare att det inte går att det inte går att strypa IS ekonomiskt, då de redan är världens rikaste terrororganisation och

De är billiga i drift, drivs av övertygelse och det kommer alltid att finnas gott om villiga bulvaner och smugglare som tryggar ett fortsatt tillräckligt inflöde av pengar, vapen och ammunition. Uppstår en brist plundrar man dessutom bara någon lämpligt stad i närheten, som vore man en här från medeltiden. Det finns alltid någon annan som kan gå hungrig så länge man tillhör en grupp skrupelfria beväpnade män i en obeväpnad omgivning.

Frågan är dock om det finns några lämpliga städer kvar att plundra i IS' omgivningar efter att de tagit Mosul och omgivande städer. Mot nordost lär det bli svårt, då kurderna där mobiliserat hårt motstånd. Västerut är det också svårt, dels eftersom Bashar al-Assads regim i Syrien fortfarande är en välbeväpnad motståndare, dels eftersom Syrien vid det här laget är tämligen utplundrat. Norrut gränsar IS mot Turkiet, som har en militär av en helt annan kaliber än vad IS hittills nedkämpat och dessutom har NATO bakom sig. Det skulle då vara söderut som de har möjligheter att plundra. Jordanien är ett land som IS talat om att överta, men de delar av Jordanien som ligger närmast är glesbefolkad öken och Jordaniens militär skulle sannolikt bjuda hårt motstånd långt innan IS' styrkor kunde ens närma sig befolkningscentra.

Därmed återstår möjligheten att gå vidare söderut i ett eventuellt sammanfallande Irak. De närmaste delarna av Irak är till stor del tättbefolkade runt floderna Eufrat och Tigris eller ekonomiskt ointressant öken i landets västra del.

IS behöver dock för tillfället konsolidera sina landvinningar i Irak innan de går vidare i sitt krig. Annars finns risken att de gapar efter för mycket och tappar kontrollen om de expanderar vidare söderut i de folkrika delarna av Irak med bland annat femmiljonersstaden Bagdad. Frågan är om IS hinner att konsolidera sitt område i nordvästra Irak och sedan expandera vidare söderut innan omgivningen hunnit organisera motståndet.

En faktor som Morgonsur inte nämner är tillgången på livsmedel. Irak importerar mer än 80 procent av sina livsmedel och den inhemska produktionen lär till följd av kriget falla kraftigt i nordvästra delen av landet. Å andra sidan har en stor del av traktens befolkning också flytt iväg. Syriens jordbruk har också drabbats hårt av krig och torka och landet importerar omkring hälften av sin mat. Risken är överhängande att IS drabbas av en svältkatastrof, vilket skulle demoralisera både befolkningen och trupperna.

En annan viktig faktor är tillgången på vatten. Turkiet kontrollerar genom Atatürk-dammen vattenflödet i Eufrat, den flod som förser större delen av IS med vatten. I juni stängde Turkiet ner vattenflödet i Eufrat till bara en liten rännil jämfört med vad det brukar vara. IS har protesterat starkt och hotat med att "befria" Istanbul om inte Turkiet släpper på vattnet igen. Detta får dock ses som ett ganska tomt hot, då IS för tillfället inte har någon realistisk möjlighet att hota Turkiet på allvar. Håller Turkiet på att försöka svälta ut IS genom att strypa vattnet? Det ser onekligen ut så. Det skulle isåfall leda till en humanitär katastrof utan like, men kanske ser Turkiet detta grymma vattenvapen som den enda utvägen för att besegra IS.

Militärt finns idag inga realistiska möjligheter att besegra IS, då som Morgonsur påpekar viljan saknas i de länder som har tillräcklig militär kapacitet. Visserligen flygbombar USA IS' trupper, men det stoppar bara upp dem. För att besegra IS krävs trupper på marken, vilket ingen vill skicka in. Det går inte heller att bara fängsla IS' trupper, utan det krävs lika hård behandling mot dem som de själva ger andra, d.v.s. att masslakta dem. Detta är ingen stat villig att göra.

Den största risken som jag ser det är dock att IS faller samman av sig självt i en kris orsakad av brist på vatten och livsmedel. När detta sker och vad som händer därefter är dock svårt att sia om. Tusentals desillusionerade jihadister kan även fungerande centralorganisation ställa till med mycket.

Övriga kriser
Vi ska slutligen inte glömma att det pågår inbördeskrig och stora humanitära kriser även i Sydsudan (250 000 flyktingar utanför landet, 800 000 inom landet), Somalia (1,1 miljoner flyktingar utanför landet, 1,1 miljoner inom landet), Centralafrikanska republiken (200 000 flyktingar inom landet) och Ukraina (300 000 flyktingar). Ingen av dessa ser heller ut att vara på väg mot någon snar lösning.

Vi kan alltså räkna med att inom överskådlig tid ha en värld med fortsatt rekordstora humanitära kriser och de följder det ger i form av flyktingströmmar.

---

1. Jezider kallas i svenska medias rapportering av någon anledning (troligen slapp översättning) oftast för det svengelska "yazidier".

Libyen nästa större oroshärd

Vi har redan sett hur Syrien och Irak störtats in i inbördeskrig som ser ut att vara utan något slut inom närtid. Nu verkar det vara på gång för fullt även i Libyen. Striderna mellan olika grupper där har hållit på ett tag, men nu har det blivit riktigt allvarligt. Många länder uppmanar sina medborgare att omedelbart lämna landet. Ambassader stänger ner - bland annat flydde USA:s ambassadpersonal nyss över gränsen till Tunisien. Det finns inte längre något bränsle att tillgå på bensinstationer i Tripoli och vatten och elektricitet stängs av och på.

Det ser alltså ut som om Libyen håller på att bryta samman. Frågan är hur illa läget kan bli där. Landet tycks vara fullt av en mängd olika grupper som alla är fanatiskt hängivna till just sin egen ideologi eller stam. Dessutom finns det gott om vapen efter Gaddafi-regimens sammanbrott.

Vi kan förvänta oss stora flyktingströmmar från Libyen, detta ovanpå dem som redan kommer från Syrien. Grannländerna Egypten och Tunisien lär få ta den hårdaste smällen vad gäller flyktingar, men Europa torde hägra som ett slutmål för de flesta flyktingar. Fast kommer Europa att släppa in dem?

Omvärlden (inklusive Sverige) kommer att påverkas framförallt på två vis. För det första genom stora flyktingströmmar från Syrien, Irak och Libyen. För det andra genom högre priser på olja och gas, då alla tre länderna är eller har varit nettoexportörer av olja eller gas. Vad gäller Syrien och Libyen ligger väl redan exporten nere.

Det kan också hända att grannländer till dessa tre oroshärdar destabiliseras av de stora flyktingströmmarna och eventuellt militära operationer som går över gränserna. Turkiet och Iran kan troligen behålla sin stabilitet, men det kan bli svårare för Egypten, Tunisien, Libanon och Jordanien. Irak, som var svagast politiskt, har ju redan drabbats av militär invasion från Syrien.

Nu kommer också Europas förmåga och vilja att ta emot flyktingar att sättas på prov. Det gäller även Sverige. Som Johan Westerholm påpekar så drabbas samhällsservicen i flera mindre kommuner hårt av att få ta emot alltför många flyktingar (alltför många i betydelsen fler än vad kommunens vårdinrättningar klarar av). Han tar som exempel tandvården i Hultsfred, som kollapsade 2013. Det senaste exemplet jag läst om är Flen, där vårdcentralen tvingas stänga sin "öppna mottagning".

Bevisläget MH17:s nedskjutning över Ukraina

Det cirkulerar nu så mycket förvirrande uppgifter vad gäller nedskjutningen av trafikflyget MH17 över Ukraina i torsdags att det är dags för en ordentlig genomgång av vad vi vet. Jag försöker att sålla ut fakta från propaganda.

Vad gäller vad som orsakat flygkraschen verkar det stå klart att MH17 sköts ner av något slags vapensystem. Ingen påstår något annat (förutom möjligtvis förvirrade konspirationsteoretiker som påstår att det var en sprängladdning ombord). Så frågan är då vilket vapensystem och vem som sköt. Det finns tre rimliga alternativ till vem som sköt: ukrainsk militär, ukrainska rebeller och rysk militär. Hade en missil kommit från längre avstånd eller annat land så hade det uppmärksammats. Ukrainska militären och de ukrainska rebellerna var de som hade militär kontroll över olika områden runt nedskjutningsplatsen.

Såvitt jag kan se av kartan skulle det teoretiskt sett eventuellt vara möjligt att en BUK-missil avfyrad från Ryssland skjutit ner MH17, förutsatt att den stod precis vid gränsen. Då skulle dess räckvidd på 35 km möjligen räcka för att nå den punkt där MH17 befann sig. Teoretiskt sett skulle det också kunna vara missilsystem med längre räckvidd från ryskt territorium. Det är dock ingen som har påstått att en missil skulle ha kommit från Ryssland och detta skulle också ha synts tydligt för USA:s satelliter, så detta kan vi utesluta.

Då är frågan om det var en markbaserad luftvärnsmissil eller en missil från ett flygplan. Rebellerna har inga flygplan, så detta alternativ kan uteslutas. Enligt ryska flygvapenchefens presentation igår skulle det ha funnits ukrainska jaktplan i närheten. Detta har förnekats av Ukraina och USA, som säger att alla ukrainska jaktplan stod på marken just då, men det kan man förstås inte lita på i detta ömsesidiga propagandakrig. Att det skulle ha varit ett ryskt jaktplan får nog anses uteslutet, då ingen har påstått det och det skulle vara sensationellt om Ryssland blandade sig i konflikten direkt på ett så korkat sätt - de har ju hela tiden sett till att officiellt hålla sig utanför och bara agera i det fördolda.

Ryssarna säger att det var ukrainska SU-25 som flög i närheten av MH17. Dessa har enligt Wikipedia en högsta flyghöjd (utan last) på 7000 meter (5000 meter med full beväpning). MH17 befann sig på 10000 meter, vilket ger en höjdskillnad på 5000 eller om SU-25:an inte var fullt beväpnad kanske 4000 meter. SU-25 kan vara utrustad med jaktrobotar av typen R-60, som har en praktisk räckvidd på 4000 meter (eller enligt "reklambroschyren" möjligtvis så mycket som 8000 meter). Frågan är dock hur stor räckvidden är i höjdled - jag hittar inga uppgifter om det, men den borde vara betydligt mindre än den totala räckvidden. Det verkar alltså eventuellt kunna finnas en liten teoretisk möjlighet att en SU-25 skulle kunna skjuta ner ett trafikflygplan på 10000 meters höjd, men det verkar inte troligt. Den ryske flygvapenchefen far även med osanning när han påstår att SU-25 kan komma upp till 10000 meters höjd. Visserligen har ukrainska flygvapnet även stridsflyg som mycket väl skulle kunna skjuta ner ett flygplan på 10000 meters höjd, exempelvis MIG-29, men ingen har uppgett att något sådant stridsflyg skulle ha funnits i närheten.

Att det just är SU-25 som Ukrainas flygvapen använt i inbördeskriget är förstås ingen slump, då den används för attacker mot markmål. En SU-25 sköts för övrigt i onsdags ner av rebellerna från förhållandevis låg höjd med ett enklare luftvärnssystem (MANPADS).

Det verkar alltså inte vara troligt att MH17 sköts ner av en jaktrobot från ett stridsflygplan, varför det måste ha varit något slags luftvärnsmissil. Det är inte möjligt att skjuta ner flygplan på 10000 meters höjd med enklare luftvärnsmissiler (MANPADS), utan det krävs mer avancerade system, t.ex. BUK.

USA säger att deras satelliter har sett att missilen kom från rebellkontrollerat territorium mellan Snizjne och Torez några mil öster om Donetsk. Ryssarna håller för troligt att missilen kom från territorium som kontrollerades av den ukrainska staten. Ingen av dem har dock ännu presenterat bildbevis utan bara sagt att de har sådana (fast ryssarna har inte preciserat varifrån missilen skulle ha kommit). Troligen vill ingen av dem avslöja hur kapabla deras spionsatellitsystem är.

Ukrainas militär har BUK-system och har även enligt ryska satellitfoton haft dem stationerade tillräckligt nära det aktuella området. Ryssarna säger att den 17 juli stod ett ukrainskt BUK-system 50 km öster om Donetsk och 8 km söder om Sjaktyorsk (som ligger en mil väster om Torez). Ryssarna frågar varför Ukraina har dessa luftvärnssystem placerade där, när det är känt att rebellerna inte har något flyg. Svaret på frågan är väl uppenbart - Ukraina är förstås oroade för en attack från Ryssland. Men det skulle alltså tekniskt sett kunna vara en luftvärnsmissil från den ukrainska sidan som sköt ner MH17.

Rebellerna i Donbass erövrade i slutet av juni en BUK-enhet från den ukrainska militären, vilket de då skröt om och vilket även ryska media rapporterat, t.ex. Vesti. Även Ukraina sade att denna enhet erövrats av rebellerna, men det sades dock från båda sidor att detta var en enhet med något tekniskt fel som gjorde den oanvändbar. Enligt exempelvis denna nyhetssajt skulle dock denna enhet kunna repareras med hjälp från Ryssland. Uppenbarligen fick de igång denna enhet, då rebellerna sköt ner ett ukrainskt militärt transportflygplan av typen An-26 på 6500 meters höjd måndag 14 juli. Detta var alltför högt för att kunna vara utfört med någon enklare typ av luftvärnssystem. Ukraina påstår att det var en missil avfyrad från den ryska sidan av gränsen, men det finns inget som talar för detta. USA borde isåfall ha bekräftat det, då deras satelliter skulle ha sett det.

Rebellernas "premiärminister" Alexander Borodai säger att de inte har den tekniska möjligheten att skjuta ner MH17, något som alltså motbevisas av att de sköt ner en An-26 på hög höjd några dagar tidigare. Det finns även foton och video från 17 juli av en BUK-vagn på rebellkontrollerat område. Dels av när den står uppställd i Snizjne, dels när den körs mellan Torez och Snizjne. Varför skulle förresten rebellerna slösa bränsle och tid på att köra omkring med vagnen om den vore trasig? Dessutom finns en video av hur en BUK-vagn där två av fyra missiler saknas transporteras iväg dagen efter. Dessa foton och videor är såvitt jag kan bedöma äkta (kanske med undantag för den sista, som visar en passerande transport på en svåridentifierad plats).

Det har sagts att det behövs ett stort välutbildat manskap för att använda ett BUK-system, men detta gäller vid användning mot stridsflygplan och med full kapacitet att identifiera mål. Ett trafikflygplan som flyger rakt fram kan man skjuta ner betydligt enklare. Även Finland har BUK-system och flera finländare med erfarenhet har de senaste dagarna skrivit om nedskjutningen av MH17 ur ett tekniskt perspektiv. James Mashiri har skrivit om det och hans kommentar citeras av Cornucopia:

Jag kan t.ex köra BUK och lägga på radarn. Har bara fått utbildning i #T72, senast kört 2001. Hur kan jag? Jag har varit inne i en BUK under drift ett par timmar och fått lite skolning på samma gång.

Jag skulle så klart inte kunna använda systemet taktiskt rätt och uppträda under fiendehot, men jag skulle få vagnen igång, kunna köra den till en åker. Parkera den, lägga på radar, ta lås och avfyra. Det mesta av detta även ensam, bara de sista faserna behöver två personer. Du kunde vara min sidekick, ingen expertis nödvändig.

Läs även "Corporal Frisks" mer detaljerade beskrivning.

Det räcker alltså med en person med relativt enkel utbildning samt några outbildade hantlangare för att kunna avfyra en BUK-missil mot ett civilflygplan. Varje BUK-vagn har en enklare radarenhet för att följa det tilltänkta målet. Med denna enhet kan man dock inte upptäcka och identifiera mål. I det aktuella fallet kan det dock vara möjligt att man har "identifierat" målet visuellt, t.ex. "titta där kommer ett jäkla ukrainskt transportflygplan igen - vi skjuter ner det", för att sedan rikta BUK-vagnens radar rätt och avfyra en missil.

Hade då rebellerna utbildning nog för att kunna hantera en BUK-vagn? Det borde i östra Ukraina finnas gott om personer med åtminstone grundläggande utbildning på BUK-systemen och åtminstone någon av dessa borde ha hamnat på rebellsidan. Om inte annat kan rebellerna mycket väl ha värvat över någon ryss som kunde systemet - de har ju en hel del ryska "frivilliga" med i andra funktioner och till och med deras befälhavare är Moskvabo.

Det är alltså säkert att både rebellsidan och regeringssidan i Ukraina hade den tekniska möjligheten att skjuta ner MH17.

Det slängs för övrigt omkring en mängd anklagelser. Idag sade Ukrainas informationssäkerhetschef i en intervju att det var en "rysktränad, välutrustad, välutbildad officer" som "tryckte på knappen avsiktligt". Det behöver alltså inte vara så, utan det kan mycket väl ha varit någon ukrainare med grundläggande utbildning på det aktuella vapensystemet.

Från västsidan har USA:s president Obama, Storbritanniens premiärminister Cameron med flera sagt att rebellerna inte kunde ha skjutit ner ett trafikflygplan på hög höjd utan vapen och utbildning från Ryssland, något som emotsägs av det jag skrivit ovan om att rebellerna erövrat en ukrainsk enhet samt att det i Donbass troligen finns gott om personer med utbildning på BUK-systemet. Visserligen bör dock reservdelar till den trasiga enheten på något vis ha kommit från Ryssland. Huruvida detta var sanktionerat av ryska staten eller om delarna smugglades vet vi inte. Det finns inte heller några övertygande indicier för att rebellerna skulle ha haft tillgång till mer än en BUK-vagn (den som de erövrade från ukrainska militären) och därför verkar det inte troligt att Ryssland skulle ha levererat några sådana system till rebellerna.

Så hur är det då med motiv för att skjuta ner ett civilflygplan? Varken rebellerna eller Ryssland skulle kunna vinna något på det så vitt jag kan se. Ukraina skulle kunna vinna något på att göra en falsk flagga-operation i syfte att lura omvärlden att rebellerna eller Ryssland utfört ett illdåd som måste hämnas. Jag har dock svårt att tänka mig att de skulle anse att "nyttan" med ett sådant dåd skulle vara större än skadan. Jag kan även tänka mig många andra sätt att utföra en falsk flagga-operation som skulle vara betydligt mer fördelaktiga för Ukraina. Risken för storskandal om sanningen skulle avslöjas skulle vara alltför stor.

Det rör sig alltså troligen om ett misstag.

Kan Ukrainas militär ha begått ett misstag? Ja, det är fullt möjligt. 2001 sköt ukrainskt luftvärn ner ett ryskt civilt passagerarflygplan över Svarta Havet. Detta skedde under en övning, då missilen missade sitt mål och istället låste på passagerarflyget. Ukraina förnekade då till att börja med att de var skyldiga, men erkände senare och betalade ut ersättning till de anhöriga. I det aktuella fallet med MH17 har dock ingen (varken USA, Ryssland eller Ukraina) sagt att det skulle ha pågått någon luftvärnsövning, så jag ser det som möjligt men inte sannolikt.

Kan då Ukrainas luftvärn ha trott att det var ett militärflygplan? Knappast, då de visste att rebellsidan inte hade något flyg och det aktuella flygplanet kom västerifrån, inte österifrån från Ryssland.

Kan rebellerna ha gjort ett misstag? De hade bara en BUK-vagn utan det kompletta systemet för identifiering av mål och utan någon koppling till andra radarsystem eller civil flygledning. Med enbart visuell identifiering är det stor risk att de trodde att det återigen rörde sig om ett ukrainskt transportflygplan som kom flygande västerifrån.

Vi vet också att den ryskfödde befälhavaren för Donetsk-rebellerna Igor Girkin (även känd som Igor Strelkov) skröt i sociala medier om att de skjutit ner ännu ett An-26, men raderade raskt meddelandena när han insåg att de skjutit ned ett civilt passagerarflygplan. Detta rapporterades även av ryska media, t.ex. ITAR-TASS. Strelkov förnekar att han någonsin skulle ha haft ett konto på den aktuella sajten, men det verkar vara en efterhandskonstruktion.

Så som kunskapsläget ser ut idag pekar alltså det mesta mot att rebellsidan sköt ner MH17 av misstag, dock med en viss möjlighet att det var ukrainskt luftvärn som sköt av misstag.

Några invändningar? Motivera dem isåfall med referenser!

Risk att flyga över krigszoner såsom Ukraina

Ingen har väl vid det här laget missat dagens största nyhet att ett flygplan med 280 passagerare sköts ner över östra Ukraina.

Som Cornucopia påpekar är det fråga om mycket avancerad luftvärnsutrustning. Videon nedan visar den aktuella typen av mobilt luftvärn, Buk-M2 SAM-11. I videon kan man se lite glimtar från kontrollrummet och förstår då att ett sånt här system tar flera månader att lära sig och att man antingen måste vara väldigt bra på att läsa manualerna eller också ha tillgång till instruktörer. Troligen det senare - vi vet att ryska specialister och specialtrupper med största sannolikhet finns i östra Ukraina. Det räcker inte heller med enstaka utbildade personer, det behövs tiotals personer för att hantera ett system såsom detta.

Cornucopia länkar även till ett uttalande av en ledare för rebellerna/terroristerna i östra Ukraina där han bekräftar att man skjutit ner vad han trodde var ett av ukrainska militärens transportflygplan. Det hela ser alltså ut att ha varit ett tragiskt misstag.

Frågan är varför civilflyget har tagit risken att fortfarande flyga över Ukraina. Flera militärflygplan har skjutits ner i området för inbördeskriget och man vet att rebellerna/terroristerna sedan flera månader tillbaka förfogat över avancerat luftvärn som de erövrat från den ukrainska militären. I en het krigssituation där mycket är oklart är risken stor för att det sker misstag, ibland med katastrofala konsekvenser. Närmaste vägen från Amsterdam till Kuala Lumpur går dock tydligen över Ukraina och då vill inte flygbolagen slösa bränsle, tid och pengar på att ta en omväg. Nu lär de dock plötsligt ändra uppfattning och jag gissar att inga civilflyg kommer att flyga över östra Ukraina på ett bra tag. Även om de skulle försöka kommer säkerligen många oroliga passagerare att fråga om flygrutten och vägra flyga med om det skulle röra sig över östra Ukraina, vilket skulle tvinga flygbolagen att välja annan rutt.

Detta inlägg kan komma att uppdateras senare om det dyker upp annat som jag vill kommentera.

Tillägg kl 20:57: Mycket riktigt meddelar flera flygbolag nu att de kommer att undvika luftrummet över Östra Ukraina.

Cornucopia länkar även till ett foto av ett luftvärnssystem av typ BUK som har stått i Snizjne (Snezjnoje på ryska) (se denna karta) i östra Ukraina på rebellkontrollerat territorium. Detta stämmer för övrigt bra med den lägesangivelse "i området Toreza" som rebelledaren för "Donbass folkmilis" Igor Girkin (som för övrigt är rysk medborgare) angivit - Snizjne ligger omkring en mil öster om Torez/Toreza. Kraschplatsen Hrabove (Grabovo) ligger drygt en mil norr on Torez. Alla dessa ställen ligger några mil öster om Donetsk och bara någon mil från gränsen till Ryssland.

Wikipedia har mer information om incidenten, men ta den med en nypa salt då det är en pågående händelse och många vill peka finger och hitta syndabockar.

Tillägg kl 21:40: Här är en video av ett BUK-fordon som kör mellan Torez och Snizjne. Påstås vara från tidigare idag. Huruvida detta fordon kapats av rebellerna från den ukrainska militären eller om det levererats från Ryssland är oklart.

Tillägg kl 22:04: Läs försvarsbloggaren Wisemans kommentarer om incidenten.

Tillägg kl 22:25: Ryska nyhetsbyråer rapporterade nyligen om hur rebellerna i östra Ukraina erövrat BUK-fordon, t.ex. Vesti 29/6. Google-översättning:

Donetsk milis fångade militära försvaret del A-1402. Point försvar är en division av Missile Forces och utrustade med självgående luftvärnsmissilsystem "Buk". Detta är den andra divisionen av flygvapnet, som passerade under kontroll av miliser under de senaste dagarna. En del överlämnade sig frivilligt, för det andra bedrivs många timmars strid, RIA "Novosti".

Det var alltså inte för flera månader sedan, som jag felaktigt skrivit ovan, utan alltså bara för någon vecka sedan. Det var väldigt skickligt av rebellerna att lära sig hantera detta avancerade vapensystem så snabbt (avsiktlig ironi).

Tillägg kl 23:22: Det börjar redan klarna vad som hänt. I slutet av juni erövrade rebellerna i Donbass minst en luftvärnsenhet av BUK-typ från den ukrainska militären. Enligt denna sajt var det dock något tekniskt fel på den, men den kunde repareras med hjälp från Ryssland och den användes för att skjuta ner ett ukrainskt militärt transportflygplan av typen An-26 på 6000 meters höjd i måndags 14 juli samt ett Su-25 igår. Idag trodde rebellerna felaktigt att det kom ännu ett An-26 flygande västerifrån och sköt ned flygplanet. Den ryskfödde befälhavaren för Donetsk-rebellerna Igor Girkin (även känd som Igor Strelkov) skröt om detta i sociala media, men raderade raskt meddelandena när han insåg att de skjutit ned ett civilt passagerarflygplan.

Det som blir intressant nu är att se hur efterspelet till detta blir. Gissningsvis lär de skyldiga klantskallarna bland Donetsk-rebellerna straffas obarmhärtigt - av Ryssland eller Donetsks "regering". Rysslands Putin och Medvedev är säkert ursinniga på de klantiga rebellerna som ställt till en sån här skandal. Kommer Ryssland att avbryta sin illa maskerade hjälp till rebellerna? Ryssland har gjort en stor propagandaförlust genom de klantiga rebellerna. Hur ska de nu få rätsida på sitt propagandakrig? Hur kommer Ukraina att agera militärt mot rebellerna fortsättningsvis? Rebellerna har proklamerat vapenvila medan man utreder flygkraschen - kommer Ukraina också att observera vapenvila? Skulle ryssarna stänga av stödet till rebellerna skulle de troligen vara ganska chanslösa.

Sista tillägg: Ryska media rapporterade tidigare idag rebellernas uppgifter att det var en An-26 som sköts ner, t.ex. ITAR-TASS. Det tyder på att de noga följer vad rebellerna rapporterar. Först något senare började de att rapportera om att det var ett civilt flygplan.

Inbördeskriget i Ukraina

Cornucopia frågade sig igår var gränsen för inbördeskrig går, men nu är den definitivt passerad, anser jag. SvD:s utsända rapporterar nämligen att "några av inrikesministeriets soldater har gått över till demonstranternas sida". När det börjar finnas soldater på bägge sidor i konflikten är det ett inbördeskrig. Antalet döda börjar också stiga, och stora byggnader står i brand.

Cornucopia rapporterar att arméchefen sparkats då han vägrat sätta in armén mot folket, men ersatts av flottans chef. Regeringen har också beordrat stängning av alla bensinstationer.

Ytterligare ett tecken på att det nu övergått till ett inbördeskrig är att Lviv-regionen i västra Ukraina nu förklarat sig självständig. Inrikesministeriets polis i Lviv har av rebeller tvingats ge upp och regionens styre, kallat Folkets Rada, har hävdat kontroll över regionen. Lviv-regionen är avogt inställd mot president Janukovytj, som kommer från östra Ukraina, och vill istället ha närmare band till EU. Regionen har 2,5 miljoner invånare av Ukrainas totalt drygt 45 miljoner. Även i andra städer i västra Ukraina rapporteras om stormningar av offentliga byggnader, bland annat Chmelnytskyj, Ivano-Frankivsk, Uzjhorod och Ternopil. Inrikestrupper har enligt uppgift stängts in på sina baser av regeringsmotståndare i västra Ukraina.

Nu väntar vi på att det till största delen rysktalande Krim också ska lösgöra sig. Talmannen i Krims parlament Volodymyr Konstantynov säger att han inte utesluter möjligheten att Krim frigör sig från Ukraina om oroligheterna eskalerar.

Idag hålls möte i Kiev mellan EU-representanter i form av Frankrikes, Tysklands och Polens utrikesministrar samt Ukrainas president Viktor Janukovytj. Det är högst tveksamt om det kan leda någonvart.

På grund av den kaotiska situationen är mycket av rapporteringen osäker och ibland motstridig.

Ukraina var det land där det 2012 hölls fotbolls-EM och så sent som i november 2013 Junior Eurovision Song Contest - redan då pågick protester, men betydligt lugnare än nu. Nu skulle ingen drömma om att arrangera liknande tävlingar där.

Några grundfakta kan var bra att känna till om Ukraina. Landet har en kommande demografisk kris på grund av den extremt låga nativiteten sedan 1990, se befolkningspyramiden nedan. Befolkningen krymper med omkring 150 000 per år. Åldersgruppen 25-29, som ingår i "arga unga män", är dock den största i befolkningspyramiden, vilket kan vara en delförklaring till de pågående protesterna.

I de två östligaste regionerna (oblast) Luhansk och Donetsk samt på Krim är ryssarna i majoritet och även övriga delar av östra och södra Ukraina har hög andel rysstalande. Kartan nedan visar andelen ukrainsktalande per region.

Majoriteten av ukrainarna är för närmare band med EU och mot starkare band med Ryssland, men i östra och södra delarna av landet är folk istället mer positiva till Ryssland. Putinstyrda Ryssland har starka ekonomiska och politiska intressen i Ukraina och lär inte sitta stilla om situationen urartar - fast Putin väntar nog till vinter-OS är över på söndag.
Ukraina är ett förhållandevis fattigt land och hade 2012 BNP per capita (PPP) på 7421 dollar - lägre än t.ex. Kina, Tunisien, Ecuador, Thailand och Algeriet. Arbetslösheten är dock inte skyhög, utan bara 7,6 procent.

Östra Ukraina har högre lönenivåer än västra (förutom Kievområdet), vilket även avspeglar sig i bruttoregionalprodukten per capita, se kartan nedan. Det är väldigt stora skillnader mellan regionerna.

Ukrainas ekonomi krympte med 15 procent 2008-2009, men en viss återhämtning skedde 2010-2011. Därefter har det åter blivit sämre med nolltillväxt 2012-2013. Ukraina har en stor svart ekonomi, enligt vissa så mycket som 40 procent av ekonomin.
Ukrainas största exportmarknad är EU, följt av Ryssland, men mycket export går också till Vitryssland och Kazakstan.

Ukraina är en av världens största exportörer av spannmål, med ungefär 7,5 procent av den globala exporten. Skulle situationen urarta så att spannmålsexporten påverkas kan alltså ett inbördeskrig i Ukraina få vidare konsekvenser i form av högre spannmålspriser på världsmarknaden, vilket i sin tur kan påverka den politiska stabiliteten i stora spannmålsimportörer såsom Egypten.

Dessutom går gasledningarna från Ryssland till EU genom Ukraina. Störs dessa så drabbas EU av gasbrist och energibrist och Ryssland av uteblivna exportintäkter. Då blir även de gasledningar som går genom Vitryssland samt Nordstream-ledningen utanför Gotland ännu viktigare både för Ryssland och EU.

Nu har ni lite basfakta och några möjliga utvecklingslinjer för konfliktens påverkan på omvärlden.

Frankrike krigar i Mali

Knappt har EU hunnit motta Nobels fredspris förrän ett EU-land kastar sig in i ett krig. Frankrike har skickat flyg och soldater till den före detta franska kolonin Mali.

Tuaregrebeller tog över den norra delen av Mali våren 2012 (läs vad jag skrev om detta då) med hjälp av tunga vapen som kommit på drift efter Gaddafi-regimens fall i Libyen. Många tuareger hade också tjänstgjort som legosoldater i Libyen. Tuaregrebellerna MNLA utropade då staten Azawad i norra Mali. Senare manövrerade islamistgruppen Ansar al-Din (även kallad Ansar Dine) ut MNLA och med hjälp av Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) blev det nya målet inte frihet för norra Mali, utan istället ett islamistiskt maktövertagande och sharia-lagar i hela Mali.

Samtidigt drabbades Malis södra del och huvudstaden Bamako av en militärkupp ledd av kapten Amadou Sanogo mot den sedan 2002 sittande presidenten Amadou Toumani Touré. Mali hade då haft 20 år av demokrati och presidentval skulle ha hållits i april 2012. Sanogo tvingades senare avgå och parlamentets talman Dioncounda Traoré utsågs till tillfällig president. I december 2012 tvingade militären premiärministern Cheik Modibo Diarra att avgå i en ny statskupp.

Den regim i Mali som Frankrike just nu hjälper mot rebellerna i norr är alltså en miltärjunta. Just snyggt! Vilket är värst - militärdiktatur eller islamister? Pest eller kolera? Frankrike har i alla fall valt sida.

Mali kan grovt delas in i tre delar - den bördiga södra delen, den mellersta torrare Sahel-delen och den norra ökendelen. Detta syns tydligt på satellitbilden till höger (från Wikipedia). Befolkningen är koncentrerad i den södra delen och framförallt öknen i norr är glesbefolkad. Mali är ett av världens fattigare länder, med en årlig BNP per capita på runt 700 USD.

Mali är medlem i Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS eller CEDEAO) och i valutaunion med flera av grannländerna. Västafrikas motsvarighet till EU och eurozonen, alltså. ECOWAS ska också delta i kampen mot rebellerna i Mali genom att skicka soldater.

Frankrike ser ut att ha övriga EU:s stöd för sitt militära ingripande i Mali. I alla fall tycker en av EU:s tungviktare, vår egen utrikesminister Carl Bildt att det är positivt. Sverige ska nu delta i en EU-insats i Mali genom att utbilda säkerhetsstyrkor. Ska vi stödja en militärregim med att utbilda dess säkerhetsstyrkor? Hur blir det med demokratin i Mali? Vilket stöd ges för den och vilka krav ställs från EU?

Flera av grannländerna har varit oroade av utvecklingen i Mali, särskilt Algeriet, där AQIM har sin bas. Mauretanien har tvingats ta emot flyktingar från norra Mali. Om AQIM och Ansar ad-Din ger upp och flyr kan de komma att etablera sig i grannländerna Niger, Algeriet och Mauretanien.

Att försöka slå ut rebellerna i norra Mali kan dock bli svårt. Denna bit av landet är ungefär lika stor som Frankrike och trupper måste framförallt avdelas till att hålla städer såsom Timbuktu, Gao och Kidal. Vägnätet är mycket dåligt i denna ökenregion med stora bergstrakter. Dessutom är gränserna mot grannländerna mycket långa och svårbevakade. Risken är också mycket stor att man av misstag slår mot civila mål, då det är svårt att från flyg skilja en karavan av rebeller från en karavan av tuareger. Civila döda i flygattacker kan leda till samlad vrede från islamiska stater mot Frankrike och EU. Mali kan bli Frankrikes motsvarighet till Afghanistan.

Slutspel i Syrien

Det verkar vara på väg mot något slags slutspel i det syriska inbördeskriget. Strider pågår om de två viktigaste städerna Damaskus och Aleppo. Genom desertörer blir rebellgrupperna allt starkare. Samtidigt har regimen fortfarande ett militärt övertag med sina mängder av stridsvagnar och helikoptrar. Sprängdådet mot säkerhetstjänstens högkvarter nyligen verkar dock ha utlöst en våg av militärer som deserterat.

Många människor är på flykt, men samtidigt har flera grannländer stängt gränsövergångarna, vilket tvingar flyktingarna att ta omvägar genom oländiga berg.

Att läget i Syrien nu har urartat såpass mycket kan delvis förklaras av att de har en hög andel "arga unga män". Som de flesta länder i området har de en befolkningspyramid som verkligen ser ut som en pyramid. Lägg till det att enligt den officiella statistiken så är 48 procent av 18-29-åringarna arbetslösa, så har man en perfekt grogrund för uppror - många arbetslösa missnöjda unga män.

Den Syriska regimen har nu erkänt att man har kemiska vapen, vilket troligen är en markering mot USA och andra som kan vilja ingripa. Utrikesministeriets talesperson sade att de kemiska vapnen inte kommer att användas i inbördeskriget, men däremot kan de användas mot "utländsk aggression". Det främsta hotet från de kemiska vapnen är dock att de skulle kunna hamna på villovägar vid ett okontrollerat maktövertagande i Syrien. Det ligger därför i USA:s, Israels med flera länders intressen att den syriska regimen lämnar över makten under kontrollerade former. Skräckscenariot för Israel vore om kemiska vapen hamnade hos Hizbollah i Libanon. Israel säger att man skulle ingripa om det vore på väg att hända, men frågan är vilka praktiska möjligheter de har att ge sig in i Syrien. Israel har en stark militär, men hur skickar man in dem i ett sönderfallande land för att hitta och förstöra eller hämta de kemiska vapnen? Det skulle krävas en fullskalig militär invasion för att göra det. Ett israeliskt ingripande skulle också skada deras relationer till övriga grannländer.

Risken är nu stor att det etniskt splittrade Syrien faller samman till en situation liknande den i Libanon, där olika områden hålls av olika grupper utan någon stark central regering. Det verkar osannolikt att al-Assad-regimen skulle kunna återta kontrollen över hela landet, trots sin militära överlägsenhet.

Det ser snarare ut som om Syriens president Bashar al-Assad planerar för att sätta upp en alawitisk ministat i provinserna Latakia och Tartus i nordvästra Syrien. Alawiterna är en gren av Shiamuslimer som utgör omkring 12 procent av Syriens befolkning på 22 miljoner och till större delen bor i provinserna Latakia och Tartus, som utgör Syriens kust mot Medelhavet. Många alawiter flyr nu från Damaskus via Bekaa-dalen i Libanon, som kontrolleras av al-Assads allierade Hizbollah. De kan inte fly genom Syrien, eftersom rebellerna håller delar av korridoren mellan Damaskus och Tartus. Omkring 15000 alawiter beräknas ha flytt genom Libanon den senaste veckan.

Spekulationerna om försöken att sätta upp en alawitisk stat i kustremsan mellan Libanon och Turkiet verkar bekräftas av att regimen har genomfört vad som ser ut som etniska rensningar i gränszonen österut därifrån. Massakrer har genomförts där för att driva ut alla som inte är alawiter (mestadels kristna och sunnimuslimer). Taktiken verkar vara att förstöra sunnidominerade städer och byar på gränsen till alawiternas hemland.

Om det verkligen är så att al-Assad har planer för ett "alawistan" och om taktiken isåfall lyckas återstår att se. De libanesiska drusernas ledare Walid Jumblatt har uppmanat såväl druser som alawiter i Syrien att revoltera mot al-Assad. Han har också kritiserat sina allierade i Ryssland för deras stöd till al-Assad-regimen. Det är dock tveksamt om alawiterna kommer att revoltera mot al-Assad, då de snarare kan se hans militärmakt som en garant för säkerhet mot hämndattacker från övriga landet. Ryssland kan komma att fortsätta stödja al-Assad även om hans makt reduceras till en ministat i nordväst, då ryssarnas främsta intresse i området är djuphamnen i Tartus. Ryssarnas stöd lär också göra att alawiterna fortsätter att se al-Assad som en stark figur att ty sig till.

Hur det går för övriga delar av Syrien kan man undra. I söder kan druserna komma att karva sig ett eget litet område utanför centralregeringens kontroll. I norr finns kurder som utgör 9 procent av landets befolkning och som säkert inte skulle ha något emot att skaka av sig centralregeringens ok. Även Syriens arabiska befolkning är splittrad genom att de talar tre dialekter som är sinsemellan mycket olika. Trots att de flesta har det gemensamt att de är sunnimuslimer kan de mycket väl splittras i en västlig del i remsan Aleppo-Homs-Damaskus och en östlig del runt Eufrat-dalen. De kristna, som mest bor i gränstrakterna mellan alawiter och sunnimuslimer samt i de större städerna, kan bli svårt trängda mellan alawiter och sunnimuslimer. Inte heller de mindre minoriteterna (syrianer, imamiter, ismailiter, turkmener, armenier med flera) kommer att få det lätt, för vem skyddar dem?

Om Syrien splittras blir det också problem med energiinfrastrukturen. Den mesta oljan finns i östra delen av landet och raffinaderier finns i Homs i den västra sunnimuslimska delen samt i Baniyas vid kusten i Tartusprovinsen. Större delen av Syriens elektricitet genereras i fossilbränsledrivna kraftverk (med bränsle mest från östra delarna av landet), samt runt 18 procent från vattenkraft (mest i Eufrat och dess biflöden i östra delen av landet). Den som har makten över östra Syrien har alltså ett starkt trumfkort i form av energitillgångarna. För en eventuell alawitisk ministat vid kusten skulle detta bli ett enormt problem. Troligtvis kan alltså en viktig prioritet för al-Assad bli att behålla eller åter skaffa sig kontroll över oljefält och vattenkraft. Samtidigt har den som behärskar kustremsan också ett starkt kort på hand genom att det är där som största delen av exporten och importen sker, inte bara av olja och oljeprodukter, utan av alla varor.

Förutom den uppenbara risken för att den syriska regimens enorma vapenlager sprids vind för våg i området (som tunga libyska vapen spreds till rebeller i Mali) finns det andra risker för omgivande länder. I Libanon är oroliga för hur konflikten i Syrien ska påverka dem. Shiamuslimska Hizbollah har en stark maktposition i Libanon och dess regering, men förlorar med al-Assad en av sina viktigaste allierade och finansiärer - om nu inte al-Assad blir kvar i ett fäste i nordvästra Syrien. Redan nu är dock al-Assad försvagad och bryr sig knappast om att ekonomiskt stödja Hizbollah. Ett försvagat Hizbollah leder till en förändrad maktbalans i Libanon och då kan andra grupper där försöka kapa åt sig en bit av makten. Både Libanon och Turkiet har också alawitiska minoriteter som kan påverkas av utvecklingen i Syrien.

Irans maktsfär kommer att försvagas om al-Assad-regimen faller. Då blir det ännu viktigare för Iran att försöka få mer kontroll i Irak. Om Irans maktsfär försvagas kan det dock leda till att USA och EU inte längre ser det som lika viktigt att upprätthålla hot och sanktioner mot ett Iran vars inflytande i området krymper.

Läs även vad jag skrev i november om Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien.