Gott slut! Och facit på kurvorna...

Gott slut på året alltså!

Jag ska passa på att avslöja vilka kurvorna var som jag frågade om i fredags.

Den första var, som någon gissade, Ericssons aktiekurs (på Nasdaq) fram till början av år 2000. Fortsättningen vet vi och den såg ut så här:
Kurvor som plötsligt börjar att vända uppåt kraftigare brukar betyda "bubbla" och vända ner efter ett tag. Därför kan man undra hur kurva nummer två kommer att fortsätta, nämligen världens befolkning:
Egentligen borde jag ha tagit mig tiden att bara visa befolkningskurvan från år 1000:
Jag återkommer till befolkningskurvan i kommande inlägg. Under tiden får ni fundera på den och dess konsekvenser.

Den sista kurvan var svår, nämligen årlig elförbrukning i Förenade Arabemiraten (där Dubai ingår):
Den är intressant därför att den ökar så kraftigt från 1994 och framåt. Det är ju inte bara att bygga en massa skyskrapor. De måste också lysas upp, luftkonditioneras, förses med färskvatten, osv. Till allt detta går det åt elektricitet. Elektricitet i Förenade arabemiraten genereras mest med fossilgas, men eftersom behovet ökat så fort har ibland kapaciteten inte räckt till utan man har fått ta till diesel. Läs den intressanta artikeln "Powering the Dubai Overshoot".

Nå, nu ska vi fira in ett nytt år och ett nytt decennium. Det gamla året och decenniet får jag summera under de första dagarna i januari.

Som sagt - gott slut!

Dödsdömt flyg

Inatt sjönk börsen i Japan till stor del på grund av att Japan Airlines verkar gå mot konkurs. Flygbolaget har skulder på drygt 110 miljarder kronor och har räddats fyra gånger av den japanska regeringen sedan 2001. I förra veckan sade dock finansministern att de inte kan räkna med fler statliga lån. Därmed ser det ut att vara dags för Japan Airlines att sjunga sin svanesång.

Även för den övriga flygbranschen ser läget mörkt ut. Runt 15 procent av passagerarna har försvunnit det senaste året, och det värsta är att det till stor del är de lukrativa affärsresenärerna som försvunnit. Att oljepriset åter ligger nära 80 dollar per fat gör inte läget ljusare. Vissa av lågprisbolagen kan dock klara sig hyfsat bra på de dyrare bolagens bekostnad. Men ett högt oljepris riskerar att sätta käppar i jetmotorn även för dem, då hela affärsidén bygger på att resorna ska vara billiga.

Men vårt skandinaviska SAS är ett riktigt sorgebarn. Idag skrivs det om att den nyemission på 6 miljarder kronor som de gjorde tidigare i år redan är bortslösad och att det är risk för att ännu en nyemission behövs nästa år. Här håller jag helt med Cornucopia om att man borde sälja aset snabbt. Det finns ingen som helst anledning till att staten ska driva ett flygbolag utan de borde sälja skiten snarast. Risken är dock stor att SAS är osäljbart. Då är en snabb likvidation önskvärd istället för att som Japan "rädda" sitt flygbolag fyra gånger i en process som drar ut över flera år och blir allt dyrare för skattebetalarna.

Flygbranschens situation blir inte precis ljusare av det senaste terrorförsöket mot trafikflygplan. Flyget är inte bara en tacksam måltavla för oss bloggskribenter, utan även för mer ljusskygga och fysiskt aktiva rörelser.

Som jag ser det finns det två möjliga framtidsscenarier för flygbranschen i det korta perspektivet.

1. Den ekonomiska krisen förvärras igen och färre flyger. Inte bra.
2. Ekonomin vänder uppåt och med den oljepriset. Inte bra.

Intressant i sammanhanget är den artikelserie om globala familjer som SvD har kört den senaste veckan. Där ser vi en trend som raskt kommer att vända neråt med flygbranschen. Åtminstone biten att kunna flyga och hälsa på sin globala familj. Visserligen har globala familjer funnits länge, med tanke på alla miljoner som utvandrade från Europa till Amerika under 1800-talet, men man har inte kunnat hälsa på varandra lika ofta. På samma sätt kommer det nog att bli framöver. Att emigrera kommer inte längre att bli ett lika lätt beslut. Fast inom Norden eller Europa kommer det fortfarande att vara ganska lätt att hälsa på varandra med tåg.

[Andra bloggar om flygbolag, globalisering, sas, japan]

Abiotisk olja ingen räddning

Då och då ser man förnekare av peak oil tala om "abiotisk olja", alltså att världens petroleumreserver inte skulle ha sitt ursprung i nedbrutna alger och dylikt (biologiskt material), utan i jordens inre genom geologiska processer. För den som vill läsa mer för och emot denna teori har Wikipedia en bra genomgång av abiotisk olja med många referenser.

Även om det skulle visa sig finnas någon sanning bakom denna teori, så ger den i vilket fall som helst inte industrisamhället någon räddning från problemet med vikande oljetillgångar. För även om råoljan skulle ha abiotiskt ursprung så är den takt i vilken oljan bildas isåfall så långsam att vi ändå bränner upp oljan mycket snabbare än vad den hinner bildas. Ty en snabbare bildningstakt för oljan skulle innebära att jorden skulle bada i oljehav och ha en atmosfär med stor andel metan. Eftersom det inte är så måste alltså oljebildningstakten vara långsam.

Nå, men om vi borrar djupare efter olja, som förespråkarna av abiotisk olja föreslår? Visst kan det finnas oljereserver djupt ner i jorden, men de blir allt svårare att utvinna ju djupare de ligger. Här kommer begreppet EROEI in, alltså Energy Returned on Energy Invested, även kallat EROI. Det kostar nämligen energi att utvinna energi. Den första råoljan som upptäcktes sprutade mer eller mindre av sig själv ur marken och energiinsatsen som behövdes var minimal. EROEI låg någonstans runt 100 - man fick alltså ut 100 energienheter för varje insatt energienhet. För olja som ligger djupt krävs stora insatser av energi för borrning, oljeriggar med mera, särskilt när oljan ligger under havet. När EROEI går ner till 1 är det game over. Då lönar det sig inte längre att utvinna oljan, utan det är lika bra att använda insatsenergin direkt. Tillväxtsamhället är inte bara beroende av olja, det är också beroende av tillräckligt billig olja, ty annars går alltför stor andel av BNP åt till att betala energin och då stannar den ekonomiska tillväxten av. När EROEI är låg innebär det att oljan blir dyr. Djupt liggande olja ger som sagt låg EROEI, dyr olja och även en långsammare utvinningstakt.

Man ska inte heller glömma att jorden vid det här laget är väl genomsökt vad gäller oljereserver. Mänskligheten har med största sannolikhet funnit alla de största och mest lättutvunna oljereserverna. Skulle det mot förmodan dyka upp något nytt jättefält à la Nordsjön kommer det endast att skjuta upp peak oil med några år, eftersom världen nu förbrukar råoljan i en rasande takt av runt 85 miljoner fat om dagen. Även om teorin om abiotisk olja skulle vara sann, så tror väl ingen att berggrunden fylls på med olja i en takt av 85 miljoner fat om dagen? Frågan om biologiskt eller abiotiskt ursprung för petroleum är alltså ointressant för peak-oil-problemet. Råoljan bildas hursomhelst i ett tidsperspektiv av miljontals år, medan vi bränner upp den i ett tidsperspektiv av något hundratal år. Även om abiotisk olja skulle bildas på så kort tid som tiotusentals år bränner vi av den i för hög takt.

[Andra bloggar om peak oil, oljekrönet, olja, oljeproduktionstoppen, energi, eroei]

Svenskarna, konsumtionen, lånen och Kronofogden

Läser idag att var tjugonde svensk över 16 år har en skuld hos Kronofogden. På ett år har skuldberget hos Kronofogden ökat med nio procent till 64 miljarder kronor. Intressant är att de största skuldökningarna skett hos medel- och höginkomsttagare. Som många har påpekat är skillnaden mellan en låginkomsttagare och en höginkomsttagare att man kan låna mer med hög inkomst. Blir man arbetslös eller långtidssjuk är dock inkomstbortfallet betydligt mer kännbart för höginkomsttagaren och det kan bli svårt att betala av de stora skulder man dragit på sig. Medianskulden hos Kronofogden ligger på 40 000 kronor, vilket kan ta många månader att betala av för en högt skuldsatt höginkomsttagare. Betalningsförmågan beror ju på vad som finns kvar efter att alla utgifter och räntor är betalda.

Intressant är dock att antalet med skulder hos Kronofogden minskat på ett år från 363 558 till 359 961 personer. Det tyder kanske på att åtminstone några har förstått att det är kris och inte läge att dra på sig för stora skulder, men att de som saknar krismedvetenhet dragit på sig ännu större skulder. Detta visar kanske också på en trend där vi framöver kommer att få se en stor klyfta mellan det ekonomiska läget för överbelånade och lågbelånade personer.

I samband med detta är den statistik som kom idag från Statistiska centralbyrån (SCB) och Handelns utredningsinstitut (HUI) intressant. Där redovisades detaljhandelns omsättning, som ökade i november med 5,8 procent jämfört med samma månad i fjol mätt i löpande priser och med 3,6 procent i fasta priser kalenderkorrigerat.

"Dessutom kan en stark julhandel medföra att 2009 till och med blir ett starkare år än 2008. Jämfört med i somras, då majoriteten av branscherna låg på minus, kommer sannolikt endast ett fåtal branscher att landa på minusutveckling när 2009 summeras"

Här syns alltså ingen kris. Tydligen utnyttjar svenskarna till stor del det extra ekonomiska utrymme som det låga ränteläget ger till att konsumera. Hittills i år har detaljhandeln ökat med 2,6 procent i fasta priser kalenderkorrigerat och med 3,2 procent i löpande priser. Den stora frågan är nu hur 2010 kommer att se ut. HUI:s prognoser är optimistiska, men får vi som jag tror Finanskrisen version 2.0 blir det något helt annat.

Idag kom också finansmarknadsstatistik från SCB, som visar att de monetära finansinstitutens utlåning till hushållen ökade med 9,0 procent i november jämfört med samma månad föregående år. En snabbare takt än förra månaden, då ökningstakten var 8,6 procent. En oroväckande trend. Tillväxttakten för hushållens bostadslån var hela 11 procent. Där syns ingen återhållsamhet från bankerna.

Totalt hade hushållen lån på 2311 miljarder kronor, varav bolån 1538 miljarder kronor. Det blir totalt 311 000 per person 18 år och äldre, varav 207 000 kronor i bolån. Dessa lån är såklart ojämnt fördelade över befolkningen, så även här blir klyftorna stora mellan höglånare och låglånare. Det vore intressant att utreda hur lånens fördelning mellan olika befolkningsgrupper ser ut.

Hushållens konsumtionslån var futtiga 150 miljarder kronor, men denna siffra säger inte hela sanningen. Möjligheten att låna billigt på bostaden ökar det tillgängliga konsumtionsutrymmet. De låga bolåneräntorna och medias glättiga bild av den ekonomiska återhämtningen gör också att de aningslösa svenskarna ser positivt på sin ekonomi och därmed utnyttjar denna ökning av konsumtionsutrymmet istället för att spara eller amortera. Det kommer att straffa sig i längden, när man sitter med sin stora fina teve och välfyllda garderob, men blir tvungen att leva på blodpudding och vitkål. För hur länge tror ni att denna höga konsumtion kan fortsätta? Man lånar pengar av sin framtid för att leva väl i nuet.

Samtidigt kan man notera att utlåning till företag minskade med 3,5 procent i november jämfört med samma månad föregående år. I oktober var förändringstakten -1,7 procent. En försämring således. Istället för att underlätta för trängda företag har Riksbankens penningpolitik i form av överdrivna räntesänkningar drivit upp bostadspriserna och konsumtionen. Det är en absurd värld vi lever i.

[Andra bloggar om kronofogden, lån, bolån, konsumtion, detaljhandel]

Domstolsbeslut skapar problem för Lettlands åtgärdspaket

Min finansiella radar har varit på julledighet senaste veckan, men nu börjar den åter att snappa upp ett och annat. Förra måndagen slog Lettlands författningsdomstol fast att regeringen bröt mot grundlagen när den som en del av besparingspaketet beslöt att skära ner pensionerna. Nu beordras regeringen att senast 1 mars komma med en plan för hur pensionspengarna ska betalas tillbaka. Kul för pensionärerna, men mindre kul för den lettiska regeringen, som måste hitta 260 miljoner euro i sin redan ansträngda budget för 2010. Frågan är nu hur Lettlands avtal med IMF och EU kommer att påverkas. Att det måste omförhandlas är i alla fall säkert, eftersom pensionsbesparingarna var en central punkt. Räkna med att Lettland kommer tillbaks till huvudnyheterna framöver och med det våra svenska banker Swedbank och SEB.

Vad svenska medier missat är att Lettlands författningsdomstol inte bara underkände pensionsbesparingen, utan också det sätt på vilket avtalet med IMF och EU togs.

However, after the Constitutional Court also ruled that the government’s agreement with international lenders was also unconstitutional in that it hadn’t been approved by parliament — Latvia, after all, is a parliamentary democracy, some officials are calling for a review of the agreement.

Edward Hugh hade också en del intressanta kommentarer till Lettland häromdagen. Han påpekar att den totala skuldbördan i Lettland inte faller, trots att lånen till privatpersoner och företag minskar, eftersom det kompenseras av statens ökade upplåning, dels för att stötta upp Parex bank, dels för att finansiera sig själv. Under tiden faller Lettlands BNP kraftigt, så trots att de privata skulderna sjunker, så sjunker de troligen inte som andel av årlig BNP.

Det var också (som även jag påpekat tidigare) ett tokigt beslut av Lettland att inte devalvera och ta hela smällen på en gång. Eftersom 85% av lånen är i euro så skulle en devalvering ha inneburit en hård smäll på en gång, men sen skulle man kunna jobba konstruktivt framåt. Nu slår istället den segdragna "interna devalveringen" mot alla lettiska låntagares betalningsförmåga, inte bara de som har lån i euro. Enligt det lettiska statistikkontoret sjönk antalet arbetade timmar under tredje kvartalet i en årstakt av 27%, medan lönekostnaderna föll i en årstakt av 30%. Som Edward Hugh säger så är detta ett betydligt allvarligare långsiktigt hot mot låntagarnas betalningsförmåga än vad en devalvering skulle ha varit.

Jag kan fortfarande inte se hur Lettland ska kunna ta sig ur sitt bottenlösa hål utan devalvering. De har bara skjutit upp det oundvikliga med ett år och under tiden förvärrat situationen.

Jag noterar också att den lettiska regeringen börjar försöka hitta externa syndabockar för att avleda uppmärksamheten. Premiärminister Valdis Dombrovskis lägger ett tungt ansvar för den ekonomiska krisen på de svenska bankerna. Visst är Swedbank och SEB medskyldiga, men Lettlands finansiella myndigheter och regeringar måste väl ändå ha största biten av skuldkakan som inte stoppade den uppenbara bubblan i tid. De svenska bankerna lär nog få sitt straff, men hur går det för de styrande i Lettland? De hurrade ju glatt när ekonomin växte i rekordfart för lånade pengar.

[Andra bloggar om lettland, banker, pensioner, budgetunderskott, lån, kreditbubbla]

Vilka kurvor?

Här nedan följer två kurvor. Läsarnas uppdrag är nu att gissa vad de visar samt hur fortsättningen ser ut. Skriv era gissningar i kommentarerna. För att göra det svårare har jag tagit bort alla siffror från skalorna. En ledtråd får ni dock - det är linjär skala, inte logaritmisk. Jag återkommer om några dagar med facit.


Tillägg: för dem som lätt klarar de två första kurvorna kommer en mycket svårare här:

Fet julmat är bra!

Nu kunde jag inte hålla mig borta från bloggen! DN skriver idag lagom till julbordets läckerheter om en ny engelsk studie som visar att andelen fett i maten inte påverkar eventuell övervikt. Det är en tung undersökning som forskaren Nita Forouhi har gjort - 90 000 personer har studerats under tio år.

"Det betyder att vi inte ska fokusera på fettet i maten om vi vill hålla en hälsosam vikt. I stället bör vi äta en balanserad diet och göra av med kalorierna vi får i oss genom att vara fysiskt aktiva" skriver Nita Forouhi

Precis vad jag alltid har hävdat är bäst - en lagom blandad kost i kombination med att röra på sig. Dagens övningar i pulkabacken var perfekta som motvikt till julbordets kalorier. Och man håller sig ordentligt mätt på fet mat. Jullunchens rullsylta, salami, västerbottenost och andra fettbomber gjorde att jag för omväxlings skull inte var hungrig på mellanmål, trots att pulkaåkningen ledde till ganska hård fysisk aktivitet.

Men fortfarande anser Livsmedelsverket att vi ska äta fettsnål kost, trots att WHO:s experter i höstas kom fram till att det inte går att dra några slutsatser om sambandet mellan fett i maten, övervikt och hjärt-kärlsjukdom. Särskilt vissa av Livsmedelsverkets kostråd för barn är närmast absurda. Bland annat förordar man till barn den kemiska smörjan margarin framför naturprodukten smör. Och vad gäller mjölk säger SLV:

Rådet att dricka lättmjölk gäller alla barn oavsett ålder och kroppsvikt och syftar inte i första hand till att minska intaget av kalorier, utan av mättat fett.

Jag struntar högaktningsfullt i dessa kostråd och ger barnen helfet mjölk och riktigt smör på smörgåsen. Inte är de tjocka för det. Men så håller vi också hårda begränsningar på sötsakerna.

Det finns ju som tur är motvikter till Livsmedelsverkets fettskräckpropaganda, t.ex. förespråkarna för LCHF eller så kallad stenålderskost. Dessa motvikter har dessutom ofta ganska ordentliga forskningsresultat bakom sig, som bland annat motsäger eventuella samband mellan mättat fett och hjärt-kärlsjukdomar. Dock kan jag tycka att även dessa "motviktsdieter" blir lite extrema och dessutom gillar jag både bröd och potatis, så jag kör på något slags medelvägsdiet. Det viktigaste är dock att man rör på sig. Låt bilen stå och gå eller cykla istället. Hoppa upp ur tevesoffan och motionera. En bekant till mig har faktiskt en träningscykel framför teven (om man nu nödvändigtvis vill titta på massindoktrineringen).

Läs gärna bloggen Toxiska epistlars sammanfattning av årets fettdebatt.

Andra bloggar om livsmedel, fetma, mat, julmat

God jul!

God jul alla läsare! Jag återkommer med mer seriösa inlägg framåt mellandagarna. Nu ska här fixas julmat!

Årets bottennapp i överbefolkning och koldioxid

Gösta Walin, professor i oceanografi, avfärdar i en artikel på Newsmill alla "domedagsprofetior" om överbefolkning, klimathot och råvarubrist. Han tycker till och med att "Fler människor och mer koldioxid är bra för världen"! Vetenskapsman som han är tar han ändå inte upp någon vetenskap som skulle stödja hans argumentation. Istället tar han upp anekdotiska argument mot "domedagsprofetiorna", där han bland annat fokuserar på Paul Ehrlich, som tidigt varnade för det stora hot som befolkningstillväxten innebär. Thomas Malthus hittills felslagna profetior tas också upp. Problemet med Ehrlich är att han var alldeles för pessimistisk. Det gick att driva befolkningstillväxten mycket längre än vad han kunde tro, men det innebär inte att han kommer att ha fel i flera decennier till. Malthus kunde inte förutse vilken utveckling som de fossila bränslena skulle leda till, men i princip hade han rätt, även om mänskligheten skjutit upp det oundvikliga genom att i rask takt bränna uppemot hälften av alla tillgängliga fossila bränslen och under tiden föröka sig i en enorm takt.

Intressant är vad Walin inte tar upp. Exempelvis Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från tidigt 1970-tal. Denna rapport har fått utstå mycket spott och spe genom åren, men det som de flesta kritikerna har missat är att den förutspådde att de stora problemen skulle komma först nu i början av 2000-talet, t.ex. i form av peak oil. Hittills har, som Cornucopia påpekade i våras, prognoserna i "Tillväxtens gränser" stått sig mycket väl.

Walin tar också upp vadet mellan Paul Ehrlich och ekonomen Julian Simon angående råvarupriser, som vanns 1990 av Julian Simon. Men Walin ignorerar sedan fullständigt den enorma uppgången i råvarupriser som varit de senaste tio åren. Denna prisuppgång tyder ju istället på att vi nått gränsen för flera råvaror. Just nu har vi till exempel ett oljepris på drygt 70 dollar per fat mitt under den största ekonomiska nedgången sedan andra världskriget.

Och hur kan en professor i oceanografi glömma bort att stora delar av världens fiskbestånd är över- eller utfiskade? Hur ska det gå med fisken om jordens befolkning fortsätter att växa? Fast oceanografer ägnar sig tydligen bara åt oceanernas geografi, havsströmmar med mera, och bryr sig inte så mycket om livet i vattnet.

Det verkar inte heller falla Walin in att ändliga råvaror förr eller senare når en produktionstopp för att sedan avta. Eller tror han att det är ett ymnighetshorn vi bor på?

Sedan glömmer Walin också lägligt att det aldrig funnit så många svältande människor på jorden som idag - över en miljard.

Nej, överbefolkningen fortsätter att vara ett av de största problemen som mänskligheten står inför. Och att pumpa ut en massa koldioxid i ett instabilt system som jordens atmosfär är ett jättelikt experiment där risken för oönskade konsekvenser är enorm. Om klimatalarmisterna kommer att få rätt i sina prognoser eller om det kommer att hända något annat återstår att se.

Läs även Badlands Hyenas kommentarer till Gösta Walins artikel.

Klimathotsskeptiska bloggen "The Climate Scam" säger "Missa inte Gösta Walins utmärkta avlivning av överbefolkningsmyten" och tappar därmed allt förtroende den eventuellt hade som kritisk röst mot klimatalarmisterna. Gösta Walins illa underbyggda artikel avlivar inga myter! Nej, Walins artikel tar nog priset som årets bottennapp i den offentliga debatten om mänsklighetens framtidsfrågor.

[Andra bloggar om befolkning, klimat, råvaror, resurser, peak oil, oljekrönet]

Vitt, vitt, vitt

Hur länge ska det hålla på och snöa? Det är i och för sig jätteroligt och jättefint, tycker jag, och barnen jublar, men det verkar inte vara någon måtta på det. Så här mycket snö i juletid hade vi senast om jag minns rätt år 2001, fast det är till och med tjockare snötäcke i år. I morse åkte jag en mil på skidor i den närbelägna skogen. Nattens snöfall gjorde förutom att skidspåren var fräscha och inte isiga att det var bedövande vackert, som synes ovan. Till snöns fördelar hör också att det blir ljusare och att den dämpar ljuden så att det blir fullständigt tyst när man kommit ut en bit i skogen. Man kan tro att man är flera mil bort från civilisationen, trots att närmsta motorväg bara är någon kilometer bort. Stockholm har här en oerhörd fördel mot många andra storstäder i sina "gröna kilar", som just nu är "vita kilar".

Normalt brukar jag behöva gå två kvarter innan jag spänner på mig skidorna borta i skogskanten, men i morse hade inte plogningspatrullen hunnit med allt, så jag kunde faktiskt spänna på mig skidorna precis utanför porten. En bit in i skogen hade dock några av mina värsta fiender varit framme - sandningsmarodörerna.
Jag var tvungen att korsa en gång- och cykelväg som går genom skogen, och trots att man inte hunnit ploga alla gator och gångbanor ordentligt inne bland husen, så hade minsann den som hade ansvaret för denna väg gjort sitt jobb grundligt och plogat så att han nästan skrapat bort asfalten, samt sandat drygt två meter brett. Som hämnd tog jag av mig skidorna och vräkte med händerna ut snö i ett meterbrett stråk tvärs över vägen, innan jag tog på mig skidorna igen och tog mig över på min nylagda "snöbro". Jag kan förstå att man plogar upp denna väg så att även de som har svårt att gå kan få nöjet att ge sig ut i skogen, men måste man ploga så brett att en lastbil kan ta sig fram? Med den gångtrafik jag såg på vägen hade det räckt med minsta sortens plogtraktor för att skapa ett tillräckligt brett gångstråk. Sen behöver man faktiskt inte sanda - eller säger den kommunala snöröjningsnormen att man ska kunna gå i högklackat på de snöröjda gångvägarna i skogen? Säg nu inte att det är för gamlingarnas skull - de gamlingar jag sett ute nu har trots sandningen broddar på skorna för att våga gå ut.

Jag kände dock en viss skadeglädje när det åter började snöa ymnigt runt lunchtid. När jag efter lunchen tog barnen till pulkabacken täcktes morgonens sand på gångvägarna av ett decimetertjockt snölager. Snöröjningsbataljonen syntes ingenstans, utan tycktes ha gett upp för dagen.

Nåja, bättre sandningsmarodörer än de ännu värre saltningsmarodörerna, som försöker göra det omöjligt att dra barnen på pulka till dagis, trots att detta är det mest effektiva och dessutom roligaste transportsättet när det ligger så mycket snö som nu. Men den lokala rolighetsministern tycks ha fått ge vika för den lokala effektivitetsministern. Trots detta försöker mängder att föräldrar att dra sina barn på pulkor, men det skrapande ljudet av sand på asfalt skär i öronen. Ljudet borde dock vara ljuv musik för de lokala pulkaförsäljarna, som hör snara affärsmöjligheter öppna sig när sönderslitna pulkor måste ersättas.

Om jag minns rätt brukade man väl inte salta gångbanor förr i tiden, utan bara större bilvägar. Denna kommunala snöfobi verkar vara del i en allmän trend där allt i samhället ska vara tillrättalagt. Är jag bara förvirrad, eller stämmer min känsla?

Hursomhelst så ser det ut som om snöfallet ska fortsätta på måndagen, även om tidningarna har lite motsägelsefulla uppgifter - SvD säger att det blir klart och kallare. SMHI säger dock för Stockholmstrakten att det blir "Halvklart till mulet och främst i kustlandet en del snöbyar", så det kan säkert bli lite snö här i Stockholmsförorten imorgon också.

Blir det någon riktigt kall kväll framöver (under minus tio och helst minus femton) ska jag också passa på att frosta av frysen, eftersom jag då kan lägga ut allt jag har i den i kassar på balkongen medan avfrostningen pågår.

Apropå vinter så är det vintersolstånd i morgon måndag, så sen blir det bara ljusare.

[Andra bloggar om snö, vinter]

Dags att hitta syndabockar!

Med anledning av General Motors' besked idag att Saab läggs ner passar inte oväntat vissa på att leta syndabockar. Regeringen hamnar såklart i skottgluggen, trots att det inte är deras fel att de råkar sitta i regeringsställning när ett av Sveriges företag med störst symbolvärde får nådastöten. Det är inte konstigt att det inte går att finna en seriös köpare till detta företag. Skulle du själv satsa på Saab om du hade några miljarder? Om det är något regeringen borde ha gjort så tycker jag det hade varit att försöka förkorta denna smärtsamt utdragna process.

Unionens ordförande Cecilia Fahlberg är besviken på regeringen och tycker att de borde ha ställt upp mer för fordonsindustrin som helhet.

- De hade kunnat förlänga miljöbilspremier och införa skrotbilspremier för att underhålla efterfrågan under en kritisk period.

Alla såna försök skulle bara ha varit konstgjord andning och slöseri med skattepengar. Och skulle de ha hjälpt Saab? Knappast. Snarare skulle de ha hjälpt t.ex. Toyota. Saab Automobile var i alla fall dödsdömt - de har övertydligt bevisat att de inte är ett livsdugligt företag genom att inte visa upp vinst mer än något enstaka år.

Miljöpartiets Peter Eriksson tycker att det är ett misslyckande av regeringen och är uppenbarligen bara ute efter att fiska röster. Sedan när har förresten Miljöpartiets språkrör blivit sådan vän av personbilsindustrin? Hans osmarta röstfiske kan istället leda till att många presumtiva miljöengagerade väljare skräms bort.

Vi får säkert se fler utpekanden av syndabockar de närmsta dagarna.

Många har oroat sig för att hela den svenska fordonsindustrin ska dras med i Saabs fall, men DN:s ledarsida skriver lugnande.

En del Saabvänner menar att det svenska fordonsklustret nu är i fara. Men Saab var en liten del därav, snällt räknat en tiondel. De stora är Volvo lastvagnar och Scania, samt Volvo personbilar. Och alla underleverantörer förstås. Men för de flesta av dem har Saab också varit en liten del.

Tillväxtverket har i en analys kommit fram till att 4 500 arbeten hos underleverantörer kan vara i fara när Saab lägger ner.

Nej, hela den svenska fordonsindustrin lägger sig nog inte på rygg för detta. Visst kan det bli en utrensning av vissa företag, men de flesta borde nog ha hunnit förbereda sig på det oundvikliga vid det här laget.

[Andra bloggar om saab, bilindustri, general motors, politik]

Varför drog man ut på smärtan?

Idag kom så slutligen beskedet att Saab Automobile läggs ned. Det jag frågar mig är varför man var tvungen att dra ut på tiden så mycket. Det var för de flesta uppenbart att Saab Automobile var dödsdömt. Det går inte att driva ett företag med förlust år efter år.

Det är självklart en oerhört tråkig dag för alla Trollhättebor, men det grymmaste är egentligen att de har fått leva med falska förhoppningar under så lång tid. Men nu när nedläggningen är faktum kan de äntligen gå vidare i livet och göra nånting nytt, även om det förstås kommer att ta sin tid.

[Andra bloggar om saab, bilindustri, general motors]

BayernLB:s VD tvingas avgå efter Hypo-affären

Eftersom svenska media inte rapporterar om detta får jag väl fortsätta. De vaknar väl först om någon vecka när det kommer någon "överraskande" stor nyhet från Österrike.

Efter att Bayerische Landesbank i måndags sålde sin andel i Hypo Alpe Adria till österrikiska staten för en euro tvingades deras VD Michael Kemmer att avgå. BayernLB är Tysklands näst största delstatsägda bank (delstaten Bayern äger 94%) och den åttonde största finansiella institutionen i Tyskland. Balansomslutningen är på drygt 400 miljarder euro.

BayernLB köpte aktiemajoriteten i Hypo Alpe-Adria det glada året 2007 och höjde sedermera sitt ägande till 67%. Denna affär gick nu alltså om intet och enligt Bayerns premiärminister Seehofer blir BayernLB:s totala förlust på Hypo Alpe-Adria 3,75 miljarder euro. Enligt uppgörelsen med österrikiska staten ska BayernLB bibehålla en kreditlina på 3 miljarder euro till Hypo Alpe-Adria.

Det är inte heller länge sedan en tidigare VD på BayernLB åkte ut med huvudet före. I mars 2008 tvingades dåvarande VD Werner Schmidt att avgå efter att banken förlorat mer än fyra miljarder euro på investeringar i amerikanska subprimelån.

[Andra bloggar om banker, tyskland, österrike]

Mer om österrikiska banker

Igår skrev jag om att Österrikes sjätte största bank Hypo Alpe Adria förstatligades. Idag tänkte jag återkomma till ämnet Österrikes banker. En bra källa för att få insatta analyser av vad som egentligen är på gång i den österrikiska bankvärlden är bloggen Prudent Investor. Han skrev bl.a. följande i måndags.

Hypo Alpe Adria is certainly one of the smaller problems that the Austrian government faces. Both exchange listed banks, Erste Group and Raiffeisen still have to come forward and announce their East European subsidiary losses which had so far been hidden under Austrian accounting rules that allow banks to keep asset prices at the purchase level as long as they are part of the fixed assets of a bank.

De österrikiska bokföringsreglerna är alltså gjorda så att bankerna inte behöver marknadsnotera sina innehav, utan kan hålla kvar dem på balansräkningen till inköpspris, så länge de räknas till bankens långsiktiga tillgångar. Därmed behöver man inte låtsas om en massa utlåning som surnat. Men i längden blir det förstås ohållbart att inte låtsas om de dåliga lånen. Frågan är hur länge man kan hålla ut. För österrikiska banker har lånat ut mycket till Östeuropa och Centraleuropa och många av dessa ekonomier mår inte så bra.

I tisdags presenterade tidningen Die Presse dokument om att Österrikes finansövervakningsorgan har placerat den fjärde största banken Österreichische Volksbanken under övervakning. Mer från Prudent Investor:

According to documents obtained by the Austrian daily "Die Presse" Austria's three banking supervisory authoritities FMA, Fimbag and the Austrian central bank (OeNB) have silently put Oesterreichische Volksbanken AG (OeVAG), the 4th largest bank of the country, under surveillance, fearing that it may become a casualty of the spreading banking crisis. None of the 3 supervisory bodies has officially publicized this warning to the public so far, continuing a trend of downplaying the grave situation of this small country's banking sector.

[...]

OeVAG reported an accumulated loss of €607 million in the first 3 quarters of 2009 and authorities - who looked the other way too long and now begin to panic - expect credit writedowns of up to €20 billion, dwarfing the salvage of Hypo Alpe Adria which will cost taxpayers at least €450 million. OeVAG's balance sheet currently stands at €53 billion.

Detta dementerades dock, men vi vet ju alla hur mycket en dementi om en banks finansiella läge betyder i finanskristider.

Bloggaren Edward Hugh frågar sig om Österrike är på väg att bli en PIIG, med referens till akronymen PIGS för Portugal, Italien, Grekland och Spanien, de "svindåliga" ekonomierna i euroområdets södra del. Det extra I:et ska väl stå för problemekonomin Irland. Edward Hugh tar upp bland annat Hypo Alpe Adrias inblandning i ekonomiska röror i Slovenien.

but in Slovenia media are reporting that it is not the slovenian branch of Hypo itself which in trouble, but Hypo leasing, which has more than a 30 % market share in the Slovenian leasing business and around 60 % of the real estate and mortgage business.

En lokal slovensk röra som vi inte hört nämnas i Sverige är tydligen finansbolaget Istrabenz.

Hypo have also been heavily involved in lending to the financial holding company Istrabenz which has itself been the big news local story in recent weeks, keeping bankers, polititians and most of the public in Slovenia well occupied during most of 2009. Istrabenz seems to be leveraged like a typical hedge fund, with the slight negative detail that they have almost no cashflow. A consorium of 19 banks (Slovenian and Austrian) are currently busily trying to recover something from the total of around 1 billion euros which was lent to Istrabenz.

Nu är ju Istrabenz och Slovenien små i ett europeiskt sammanhang, men många små röror gör en stor röra. Jag väntar med spänning på fortsättningen.

[Andra bloggar om banker, slovenien, österrike, östeuropa]

SvD om Transition-rörelsen

I SvD kunde man igår läsa om transition-rörelsen i en artikel av frilansjournalisten Peter Hagerrot. I artikeln kan man dock få uppfattningen att det är ett frivilligt val mellan tillväxt och icke tillväxt. Egentligen handlar det dock om att ändliga råvaror sätter gränsen för tillväxten. Därför är valet istället mellan att försöka driva tillväxtsamhället vidare trots allt, vilket förr eller senare kommer att leda till en krasch, eller att förekomma detta genom att försöka anpassa samhället till en krympande resursbas för att på så sätt mildra de oundvikliga effekterna. Denna fråga är alltså inte bara något för miljömuppar, utan en akut fråga för alla. Det behövs efter peak oil inga miljöargument för att vi måste klara oss utan tillväxt, utan det räcker med strikt ekonomiska argument. Detta med tillväxt är dock så inpräntat i vårt kollektiva medvetande att bara detta att nämna att det kanske inte är möjligt i längden väcker oerhört starka reaktioner, vilket man kan se om man läser SvD-artikelns kommentarer.

Läs även Cornucopias kommentarer till artikeln och titta gärna in hos den svenska transition-rörelsen.

[Andra bloggar om peak oil]

Österrikisk bank nationaliserad

Ännu en gång missar svenska ekonomimedia en viktig händelse. I måndags nationaliserade Österrike problembanken Hypo Group Alpe Adria, som har stor utlåning i sydöstra Europa. Österrikiska staten köpte tyska banken BayernLB:s 67-procentiga andel i Hypo Group Alpe Adria för den symboliska summan 1 euro. BayernLB avskriver också en skuld på 825 miljoner euro som den österrikiska banken hade till dem. Allt detta leder till nedskrivningar på totalt 2,3 miljarder euro för Münchenbaserade BayernLB.

Förstatligandet gjordes för att undvika att Hypo Group skulle gå under, vilket skulle ha fått allvarliga konsekvenser för hela det österrikiska bankväsendet. Österrikiska staten satte för omkring ett år sen in ett räddningspaket för sina banker på 100 miljarder euro. Så sent som i juli i år genomförde Österrikes nationalbank ett stresstest och sade att inga ytterligare kapitaltillskott skulle behövas. Hm, det verkar trots det finnas problem. Inte oväntat.

Med förstatligandet av Hypo Group är Österrike på väg åt samma håll som Storbritannien redan gått - massiv banknationalisering.

Hypo Group Alpe Adria sade förra månaden att dess förlust i år kommer att svälla till betydligt mer än 1 miljard euro på dåliga lån i sydösteuropeiska länder såsom Kroatien, Bulgarien och Ukraina. Förstatligandet ledde såklart till oro kring övriga österrikiska banker - Volksbanken, Raiffeisen och Swedbank-delägaren Erste Group. Som jag skrev om i början av året har österrikiska banker en jättelik exponering mot Öst- och Centraleuropas halvtaskiga ekonomier. Hypo Group är bara toppen på isberget - en finansiell olycka som bara väntade på att hända. Räkna med att vi får höra mer om detta framöver.

[Andra bloggar om banker, österrike, östeuropa]

Euron står pall?

Som jag nämnde i förra inlägget så visar en opinionsundersökning från SCB, vars resultat presenterades idag att det finns en knapp övervikt av svenskar som är för att Sverige går med i eurosamarbetet. 44 procent ja mot 42 procent nej. Detta minimala övertag för jasidan får vissa folkpartister och moderater att bli smått lyriska och tala sig varma för svenskt EMU-inträde.

Folkpartiet vill nu ha en ny folkomröstning om euron. Vi känner igen det. Blir det "fel" resultat i en folkomröstning vill man ordna en ny för att få "rätt" resultat. Det var ju det som hände när Irland röstade om EU:s Lissabonfördrag. Men det lär nog inte bli någon ny folkomröstning den närmsta tiden, ty Socialdemokraternas Mona Sahlin vill inte och man vill nog ha en bred majoritet i Riksdagen för ett sånt beslut.

Vår folkpartistiske EU-minister Cecilia Malmström är också glad över undersökningens resultat och säger till eurons fördel att "Euron har visat sig stå pall under krisen". Men har den verkligen det? Visserligen har euron klarat sig bättre än kronan, men mot dollarn...
Krisen började sommaren 2007 och under den första fasen fram till våren 2008 stärktes euron mot dollarn. Från sommaren till senhösten 2008 föll euron brant mot dollarn för att sedan göra en jättespik under slutet av året och till slut så sakteliga stiga uppåt under större delen av 2009. Är detta att "stå pall"? Den enorma svaghet mot dollarn som euron visade under finanskrisens mest akuta fas andra halvåret 2008 tycker jag visar på motsatsen. Läs på lite bättre, Cecilia Malmström.

Och hur kommer det att gå för eurosamarbetet framöver? Redan innan krisen drog euroländerna åt olika håll och problemen har inte blivit mindre. Tyskland har i dagsläget helt andra penningpolitiska behov än t.ex. Grekland. Apropå det jag skrev om "I säng med Grekland" så hittade jag en bra analys av E24:s i mitt tycke bäste skribent Per Lindvall med titeln Grekiskt drama kan knäcka euron.

Så låt oss som sagt slippa euron här i Sverige.

[Andra bloggar om euro, sverige, politik]

I säng med Grekland?

Apropå dagens opinionsundersökningsresultat från SCB angående svenskarnas inställning till euron kan det vara läge att kolla in vem vi bland annat skulle hamna i säng med om vi övergick till euron.

Edward Hugh på "A Fistful of Euros" skrev igår intressant om Greklands statsskuld, budgetunderskott och relaterade frågor. Bland annat uppmärksammar han att Greklands budgetunderskott har hållit sig över EMU:s stabilitetspakts maxgräns på 3% ända sedan 1995. De flesta åren, goda som dåliga, har det varit mycket stora budgetunderskott. Det "bästa" året var 2006 då Grekland nästan nådde ända ner till 3%. Sedan dess har det bara gått utför - för i år räknar den nya grekiska regeringen med 12,7% budgetunderskott. Edward Hugh tror nu att Grekland blir tvunget att göra sällskap med t.ex. Ungern och Lettland och införa en rejäl offentlig åtstramningspolitik. Med tanke på de till upplopp urartade protester som redan varit i Grekland vid flera tillfällen kan man ana hur det skulle se ut den dag man tvingas strama åt statens finanser.

Edward Hugh påpekar också vad som skiljer Greklands situation från Italiens.

The huge external deficit (current account deficit of 15% of GDP) which was the result of this massive overheating of domestic demand, and the large external debt which has been accumulated as a consequence. It is this external debt problem which makes Greece so vulnerable to financial crisis at this point, and it is this which differentiates the Greek case (and the Portuguese and Spanish ones) from, say the Italian one, since while in Italy government debt position is not that much better than the Greek one, most of the debt is actually held by Italians, and while Italy's savers are content to continue funding their country (that famous "home bias") Italy will not be so vulnerable to pressure from external investors.

Greklands statsskuld är alltså till stor del lånad från utlandet, medan situationen för Italien inte är lika allvarlig (även om deras statsskuld också är stor i förhållande till BNP) eftersom staten lånat från sina egna medborgare.

Mot slutet talar Edward Hugh lite klarspråk om vad Grekland måste göra för att lösa situationen.

So let us be clear. It is this situation Greece has to correct. Greek society needs to lower the level of national indetedness, and the only way to do this is through an export surplus. But obtaining an export surplus implies the restoration of competitiveness to Greek industry. Greece needs to implement a significant internal devaluation, without this correcting the fiscal deficit will only involve playing around with the tip of the iceberg, and default in the longer term will become inevitable.

"Intern devalvering" - det vet vi hur det gått i Lettland. Hur ska Grekland klara det?

Även idag har Edward Hugh skrivit om Grekland, närmare bestämt om alla problem som finns med dålig kvalitet på statistik och dålig ordning på statsfinanserna.

As the Economist points out, and as I personally can confirm (since I am constantly having to alter and update my excel sheets), Greek government statistics are notoriously unreliable - indeed, I would say that along with the Bulgarians the Greek statistical agencies are the joint worst in the entire EU. But rarely can the numbers have seemed more erratic and subject to such sharp revisions as they have been in recent months.

Bland annat fördubblades prognosen för årets budgetöverskott "över en natt" från 6% till 12,7%.

Ett annat inlägg som Edward Hugh skrev igår var A Short Political History of Modern Greece, med en lista över regeringar sedan 1963. Notera hur många av premiärministrarna visar sig vara släkt med varandra.

Allt detta har ju blivit aktuellt med anledning av att grekiska statspapper nedgraderades i förra veckan. Vi ska nu inte glömma att Grekland är del i EMU och euron. Detta har resulterat i att euron sjunkit i värde mot dollarn och det börjar se ut som en trendvändning efter den långa dollarförsvagningen sedan mars i år.
Och detta eurosamarbete skulle alltså Sverige gå med i? Nej tack, jag väntar nog helst med det tills vi ser hur utvecklingen för eurons nuvarande länder fortsätter och de dåliga euro-ekonomierna (Grekland, Spanien, Irland) reder upp sina problem.

[Intressant? Andra bloggar om euro, grekland, budgetunderskott, statsskuld]

För många arenor för skattepengarna

Inte oväntat togs igår beslutet att Stockholms stad ska börja bygga Stockholmsarenan. 2,7 miljarder ska bygget strax söder om Globen kosta och påbörjas 2010 för att vara klart hösten 2012. Men de ekonomiska varningsflaggorna är många. Igår sades i SvD att publiken inte räcker till. Detta bland annat med tanke på att bara i förra veckan togs första spadtaget till den nya Swedbank Arena i Solna, ett nätt 2,3-miljardersbygge som också ska stå klart 2012. Det varnas även för glädjekalkyler. Där kan jag inte annat än hålla med. Varifrån ska all publik komma för att fylla dessa nya arenor med tillhörande shoppingcenter? Aftonbladet kommenterar klokt:

De politiker som i går fattade beslutet om den nya Stockholmsarenan försäkrar att bygget kommer att bära sina egna kostnader. Byggrätter för kontor, nya köpcentrum och bostäder ska stå för hälften, biljettintäkter för resten.

Så brukar det låta. I Solna gör kommunen och Fotbollsförbundet samma kalkyl. Till slut riskerar skattebetalarna ändå att stå där med notan.

Men PEAB är nog glada över att ha fått beställningen. Fast meningen med att satsa skattepengar är väl att vi skattebetalare ska bli glada, inte byggbolagen. Själv känner jag mig inte särskilt glad över att mina skattepengar slösas bort på ett sånt här prestigeprojekt med glädjekalkyl. Vill man ha ny arena, vilket kanske behövs även om inte just jag känner behovet, så räcker det väl med en i Stockholmsområdet. Dessutom planerar tydligen Djurgården och Brommapojkarna att bygga egna nya arenor, dock i mindre format. Nej, Stockholmspolitikerna borde ha svalt sin stolthet och låtit Solna stå för den ekonomiska risken med att bygga jättearena. Risken är att redan Swedbank Arena blir för mycket. Den kan bli en symbol för Swedbanks inkompetenta satsningar.

[Andra bloggar om idrott, skatter, kommersiella fastigheter, köpcentrum]

Saffran lönsammare än opium

När jag handlade mat i helgen skulle jag såklart ha saffran till lussekatterna också. Vilken chock jag fick i kassan när de fyra saffranspåsarna tickade upp totalnotan från 280 till 420 kronor! Runt 70 kronor per gram får man nu betala för saffran i butiken och orsaken är att Iran, som står för 90 procent av världsproduktionen, drabbades av stark frost vid förra skörden med minus 25 grader och stora delar av skörden frös bort. Saffranspriset i affären har ökat med 50 procent sedan förra året och är nu fyra gånger högre än för tre år sedan. Årets skörd som pågår nu ser dock ut att bli mera normal, så nästa år blir troligen saffranspriset lägre. Vi svenskar behöver dock inte oroa oss för saffransbrist till årets julbak, eftersom grossisterna köpt in tillräckligt mycket trots det höga inköpspriset - 38000 kronor per kilo. Men dyra lussekatter blir det!

Årets saffransbrist illustrerar ett av problemen i vår globaliserade värld - sårbarheten orsakad av koncentrerad produktion. Många varor (t.ex. saffran) produceras till största delen i ett enda land eller område och när något slår fel där drabbar det hela världens försörjning av varan. Nu är som tur är saffran inte någon kritisk vara. Ett annat exempel är när det för några år sedan var jordbävning på Taiwan och priserna på elektronikchip sköt i höjden, eftersom så många chipfabriker ligger just där.

I samband med mitt letande efter mer information om saffran hittade jag dock en positiv nyhet. Saffransodling kan bli en ny inkomstkälla för det fattiga Afghanistan istället för illegalt opium. Afghanistan producerar idag drygt 90 procent av världens opium. Om bönderna där lägger om till att odla saffran istället vinner de många fördelar. De slipper risken att odlingarna bränns av polis eller militär. Saffranskrokusen kräver inte heller lika mycket vatten som opium och ganska lite gödningsmedel. Dessutom (vilket förvånade mig) krävs inte lika många människor vid skörden. Men den största fördelen är att inkomsterna blir mycket större.

Bonden Abdul Samad i byn Gulmir i Heratprovinsen ser också en annan fördel med att skifta från vallmo till saffran. Han är mer nöjd med sitt liv.

- Jag kände mig alltid syndig när jag odlade vallmo och pengarna jag tjänade gav mig inte någon riktig lycka, sade Abdul Samad, som från att ha tjänat 500 dollar per jerib på vallmo nu nästan tiodubblat sin inkomst.

Iran är förstås inte särskilt glada över att få konkurrens på saffransmarknaden och har förbjudit export av lökar, men i längden kan de nog inte göra så mycket åt saken, då lökarna är lätta att smuggla och dessutom kan förökas på plats. Det vore bra för världens saffranssäkerhet om odlingen spreds ut mer, men riskerna för prischocker på grund av missväxt kvarstår nog ändå, eftersom Heratprovinsen i Afghanistan gränsar mot de delar av Iran där saffran odlas.

Jag hittade också nyheten att Stafva gård på Gotland har börjat odla Saffran. De första pistillerna har skördats nu i höst. Vad priset blir för gotländsk saffran framgår dock inte. Frågan är också ifall odlingen kan fortsätta över flera år, eller om det behövs påfyllning med importerade lökar. Nu lär nog inte saffransodling i Sverige bli någon större kommersiell succé, men de områden i Sverige som borde ha minst dåliga förutsättningar för saffransodling är Gotland och Öland, eftersom det krävs varma torra somrar och tillräckligt milda höstar.

Om nu någon skulle vilja odla saffran till husbehov, så har jag funderat lite på förutsättningarna här i Sverige även om man inte bor på Gotland eller Öland. Säg att man använder 2 gram saffran om året till lussekattsbak. Då behövs 200-300 blommor. De borde kunna odlas ganska tätt då de är små plantor, så någon kvadratmeter borde räcka. Kanske behövs flera kvadratmeter, då de säkert ger mindre skörd under sämre odlingsförhållanden. För att få en torr och varm sommar skulle man kunna odla saffranskrokusen i en drivbänk med glas- eller plasttak som man vattnar minimalt på sommaren. Taket är då mest till för att hålla regnet ute. På hösten börjar man vattna, men låter locket vara kvar för att få tillräckligt milt fram till skörden. Tanken är intressant - nu måste jag bara få tag på lökar för att kunna påbörja odlingsexperimentet - i minimal skala till att börja med.

Trots vad man lärde sig i skolan är saffran billigare per kilo än guld. Har saffran verkligen någonsin varit dyrare? Historisk guldprisstatistik är lätt att hitta, men historisk saffransprisstatistik?

[Andra bloggar om odling, jordbruk, u-länder, råvaror]

Investeringsfråga om bostad

Idag fick jag ett mejl från M K, som köpte en lägenhet i Stockholms innerstad för 3 miljoner för 2 år sedan.

Är i valet och kvalet om det är rätt läge att sälja nu. Köpte lägenheten enbart som investering, för att sälja när jag tror att jag får ut mest utav den!
Tilläggas bör att denna investering är allt jag har, det enda jag äger
(är 25 år). Satsade allt på denna lägenhet.
Har talat med otaliga mäklare och man blir inte riktigt klok. Har fått värderingar på 4,4-5,1 miljoner. Vissa tror det kommer rasa, vissa tror precis tvärtom.

Det framgår inte av mejlet om M K har några lån på lägenheten. M K bor inte i Stockholm nu, men planerar att återvända om fem år.

Nu ger jag inte specifika investeringsråd, men jag kan nämna tre sunda investeringsprinciper som kan hjälpa M K att fatta ett beslut.

1. Investera aldrig med lånade pengar. Visst låter det i teorin bra med hävstång på investeringen, men vad händer om du t.ex. råkar ut för en allvarlig olycka och två månader senare när du kommer från sjukhuset och åter kan ägna dig åt din ekonomi har värdet på din investering sjunkit så att det understiger värdet på lånet?
2. Lägg inte alla ägg i samma korg. Det kan vara okej att göra det om din totala förmögenhet bara är på en eller två månadslöner, men annars bör man diversifiera sig. Detta för att undvika de kraftiga sättningar som förr eller senare drabbar alla marknader. När man ska diversifiera sina investeringar bör man även tänka på att många marknader korrellerar. Exempelvis påverkar konjunkturen både aktier och råvarupriserna - oftast i ungefär samma riktning.
3. Bostäder som investering bör ge rimlig direktavkastning på satsat kapital och inte bygga enbart på en förväntad värdestegring. Satsar man enbart på att de ska gå upp i pris är det ren spekulation och då ska man ha tur om det ska ge vinst. Man kan lika gärna ha otur. Vad gäller direktavkastning - en lägenhet för 3 miljoner kanske kan ge 5000 kronor per månad i hyresinkomst, alltså 60000 kronor per år. Det är en årlig avkastning på magra 2% på satsat kapital. Då får man bättre ränta på många håll, utan risk för att satsat kapital sjunker i värde. Till och med ett Riksgäldskonto ger bättre avkastning. 2,37% per år får man i dagsläget om man väljer fast ränta i fem år. För en bostad som man äger för att bo själv i gäller självklart andra principer för investeringen.

Lycka till med era investeringsbeslut!

P.S. I torsdags rapporterades att bopriserna vände neråt i november.

[Andra bloggar om investering, bostadspriser, bostäder, avkastning]

Lång väg tillbaka i USA

Förra fredagen kom nyheten att arbetslösheten i USA förbättrades marginellt under november. Den officiella arbetslöshetssiffran fortsätter dock att ligga runt 10 procent. Det "riktiga" arbetslöshetsmåttet U-6, som även inkluderar dem som har deltidsjobb men vill ha heltid, samt "marginally attached workers", ligger kvar på drygt 17 procent. Samtidigt ser vi att deltagandet i arbetsmarknaden minskat från 65,5 procent i juli och augusti till 65,1 procent i oktober och 65,0 procent i november. Många har alltså gett upp jobbsökandet helt och står inte längre till arbetsmarknadens förfogande. Förändringarna de senaste månaderna är dock små för alla siffrorna, men vi kan konstatera att arbetslösheten i USA ligger kvar på en hög nivå.

Hittills i denna kris har cirka 8 miljoner jobb försvunnit i USA. Då ställer man sig frågan hur lång tid det kommer att ta att återställa dessa om USA:s ekonomi nu skulle vända uppåt. Då ska man inte glömma att det behövs cirka 130 000 nya jobb i USA varje månad bara för att hålla takt med befolkningstillväxten. Det är inte bara den höga arbetslösheten som är ett problem, utan även att så många jobbar deltid. Den genomsnittliga arbetsveckan ligger nu på cirka 33 timmar, vilket är den lägsta siffran någonsin.

Analytikern John Mauldin skrev i slutet av september en mycket läsvärd artikel med titeln "Welcome to the New Normal", där han tittar på hur arbetslösheten i USA kan se ut framöver. Även med optimistiska antaganden kommer han fram till att det skulle behövas cirka 250 000 nya jobb per månad för att få ner arbetslösheten till fem procent i USA. Sen tittar han historiskt och ser att det bästa året de senaste årtiondena (2006) tillkom i genomsnitt 232 000 nya jobb per månad. Det verkar alltså inte rimligt att tro att det bara skulle ta fem år att återställa arbetslösheten.

Mike Shedlock spann vidare på Mauldins resonemang och kom fram till följande:

Yet, in spite of all those generous assumptions, no double dip recession, no second recession, high rates of job growth and falling participation rates all the way through 2020, and unemployment peaking at 11.6% not 13%, the best I can do is suggest the unemployment rate will be over 10% all the way through 2015 and never dip below 8% all the way out through the end of 2020.

Arbetslösheten lär alltså fortsätta att vara hög i USA, även om ekonomin återhämtar sig. Det blir "jobless recovery".

Även den kände ekonomen och riksbankspristagaren Paul Krugman gjorde i fredags en överslagsberäkning och kommer fram till att det behövs 300 000 nya jobb per månad de närmaste fem åren. Han är dock obotlig Keynesiansk optimist och går inte med på att det verkar osannolikt att det skulle lyckas. Han föreskriver till och med ett recept - låt Federal Reserve utöka sin balansräkning med ytterligare 2 biljoner dollar - alltså ytterligare en dubbling efter de senaste femton månadernas dubbling.

Such a program could do a lot to promote faster growth, while having hardly any downside.

Jaså "hardly any downside". När når man gränsen då världen tappar förtroendet för dollarn och USA? I januari beräknas USA:s statsskuld nå 12 biljoner dollar (12 000 000 000 000) och underskottet för budgetåret 2010 beräknas bli 1,4 biljoner dollar.

[Andra bloggar om usa, arbetslöshet, budgetunderskott, statsskuld]

Dubai, Grekland, Spanien - mer orosmoln

Världens finansmarknader drabbades igår av ny oro i form av negativa nyheter från Dubai och Grekland, och idag Spanien. Som jag ser det finns det fortfarande en mängd finansiella problem av olika slag som ligger under ytan och bara väntar på att bryta ut. De flesta av dem är orsakade av alltför stora lån i den globala kreditbubblan. När oron för Dubai och Grekland om några dagar har lagt sig väntar vi bara på nästa kredithändelse. Den kan komma från Spanien, Lettland, eller något av alla andra problemländer. Varifrån och när den kommer kan vi inte veta i förväg, men att den kommer ser jag som säkert. Ofta kan det nog också bli så att ett uppdykande problem från början viftas bort efter några dagar, för att sedan återkomma med förnyad kraft någon vecka senare. De flesta problem hittills under denna finanskris har i slutändan visat sig ha större följverkningar än vad man först såg.

Moln nummer ett - Dubai
I slutet av november drabbades världens börser av Dubaifrossa, men sen blåstes "faran över". Men det ohållbara överbelånade Dubaibygget återkom igår för att spöka då kreditvärderingsinstitutet Moody’s nedgraderade sex av Dubais statsägda företag, bland annat DP World. Samtidigt sade generaldirektören vid Dubais finansdepartement att sex månader kanske inte räcker för att rekonstruera krisdrabbade Dubai World. Staten frånsäger sig också garantier för de statliga företagens lån, vilket marknaden tagit för givet att det fanns. Istället ger Dubais regering lite stöd till de statliga företagen, senast 2,45 miljarder dollar till Dubai Worlds fastighetsbolag Nakheel, vilket inte räcker så långt när Nakheel igår redovisade en förlust för de senaste sex månaderna på 3,7 miljarder dollar. Och staten Dubai har inte heller särskilt mycket pengar, utan har lånat det mesta själva. De är, som jag nämnt förut, beroende av sin oljerike granne Abu Dhabi för finansiering. Jag misstänker att Abu Dhabis välvilja inte sträcker sig särskilt långt, utan de skulle gärna se att Dubai gick i storkonkurs för att sedan kunna köpa upp alltihop till vrakpriser. Officiellt är både Dubai och Abu Dhabi i union i Förenade Arabemiraten, men det hindrar inte maktspelet mellan deras respektive emirer. Vi ska inte glömma att alla emiraten är diktaturer med påmålad fasad.

Igår skrev också E24 om att man nu kan bo på lyxhotell till fyndpriser i Dubai. Hur t.ex. Nakheels finanser ska hålla ihop kan inte jag se, när de har förbyggt sig på hotell och andra boenden och sen inte får in tillräckliga inkomster. Alltihop för lånade pengar.

Moln nummer två - Grekland
Redan vid första Dubaifrossan i slutet av november började också en viss oro för Greklands statsskuld, men de senaste dagarna har den blossat upp igen. I måndags satte kreditvärderingsinstitutet S&P Greklands statsskuld på negativa bevakningslistan, vilket vanligen leder till nedgradering inom en månad. Sen meddelade igår kreditvärderingsföretaget Fitch att de sänkte Greklands kreditbetyg till BBB+, från tidigare A-, med negativa vidare utsikter.

Denna sänkning är inte särskilt bra för Grekland, eftersom Europeiska centralbanken (ECB) normalt kräver minst A på sina säkerheter (t.ex. grekiska statspapper). Tillfälligtvis accepterar dock ECB ner till BBB- fram till slutet av 2009. Frågan är nu vad som kommer att hända - kommer ECB att förlänga den tillfälliga uppluckringen av reglerna, eller? Och i förlängningen - hur hållbart är eurosamarbetet?

Orsaken till nedgraderingen är såklart att Greklands statsfinanser är inte särskilt sunda. Fitch säger:

Den nuvarande bedömningen är att Greklands statsskuld kommer att stiga till nästan 130 procent av BNP innan en stabilisering sker.

Regeringens mål att minska budgetunderskottet till 9,1 procent av BNP under 2010 bedöms vara möjligt att nå. Däremot gör avsaknaden av betydande strukturella politiska åtgärder att förtroendet är lågt för att de kommer att lyckas stabilisera och reducera statsskulden inom de kommande tre till fem åren, enligt Fitch.

Grekland har inte precis gjort sitt bästa för att skapa förtroende för sin förmåga att hantera budgetunderskottet. I januari trodde regeringen att årets budgetunderskott skulle bli 7 procent av BNP, men nu ser det ut att bli uppemot 13 procent. Då ska man komma ihåg att EMU:s stabilitetspakt tillåter ett budgetunderskott på högst 3 procent av BNP och en statsskuld på högst 60 procent av BNP.

Allvarligt är också det som SvD skriver om EU-kommissionens bristande förtroende för Grekland.

- Vi fruktar att ledningen i Grekland har tappat kontrollen över de offentliga finanserna. Dessutom tror vi att regeringen har försökt lura oss med falsk statistik, sade en källa i kommissionen till SvD Näringsliv i somras.

Har den i oktober nytillträdda regeringen under Pasoks Giorgos Papandreou bättre koll och är de ärligare?

Vår svenske finansminister Anders Borg klargör också att Grekland inte kan förvänta sig att EU ska rädda landet ur dess svåra budgetkris.

- EU-stadgan förbjuder uttryckligen att EU-länder överför sina skulder till andra, och det bör vi hålla fast vid, säger finansministern.

[...]

- Greklands statsskuld var utan kontroll redan innan krisen bröt ut.

Jag är väldigt glad att bo i Sverige, som hade sunda statsfinanser innan denna kris bröt ut. Länder som exempelvis Grekland, USA och Japan hade stora statsskulder redan innan krisen, och det har bara blivit värre.

Den som vill läsa mer om Greklands problem kan läsa analysen som Edward Hugh skrev i förrgår på Fistful of Euros.

Moln nummer tre - Spanien
Idag dök moln nummer tre "oväntat" upp, nämligen att Standard & Poors sänker utsikterna för Spaniens kreditbetyg till negativa från stabila.

S&P säger att Spanien står inför en "mer uttalad" försämring av statsfinanserna och att obalanserna kräver starka policyåtgärder.

Det var inte så oväntat för den som inte har huvudet i sanden. Spaniens kommande problem har varit uppenbara i flera år. Läs t.ex. vad jag skrev i oktober i år.

Vi får säkert höra mer om dessa moln framöver, men först ska de väl viftas bort ett tag...

[Andra bloggar om dubai, grekland, spanien, euro, statsskuld, kreditbubbla, ]

Mycket inflytelserik

Webbtjänstmakaren Ted Valentin har nu bättrat på sin sajt Inflytande.se. Självklart tittar jag in för att se hur inflytelserik min blogg är.

Flutetankar.blogspot.com är en mycket inflytelserik blogg. Endast 8,01% av svenska bloggar är mer inflytelserika.

Bloggen har plats 1130 av 14108 rankade bloggar

O, Ted, vad smickrad jag känner mig!

Inflytande.se visar hur din bloggs inflytande i bloggosfären förändras över tid. Värdet beräknas på hur många som länkar till bloggen.

Jaså, var det inte svårare än så att ranka en blogg?

Inom en snar framtid kommer fler faktorer att vägas in i betyget.

Aha, det kanske egentligen var lite svårare i alla fall. En viktig faktor förutom antalet länkar till bloggen är ju antalet läsare. Det kan man t.ex. se på Bloggportalen.se, där Flute-tankar just nu är på plats nummer tio bland privata bloggar i kategorin "Ekonomi, företagande och juridik". Häromdagen var jag uppe på plats fyra som högst. Enligt GoStats har jag mellan 300 och 700 besökare per dag (varierar alltså rätt mycket) och den senaste veckan har jag haft drygt 3000 besökare. Sedan augusti har jag behållit ungefär samma nivå på antalet läsare per månad (13500) som jag skrev om i september. Augusti var alltså ingen tillfällig topp, utan en mer permanent ökning av antalet läsare.

För att återgå till Inflytande.se, så tittade jag också på mina "bloggrannar". De placerar sig enligt följande.

1. Cornucopia ligger på plats 152 (1,08% är mer inflytelserika)
2. Stockman.nu ligger på plats 1312 (9,3% är mer inflytelserika)
3. Aleklett's Energy Mix ligger på plats 1743 (12% är mer inflytelserika)
4. Sloped Curve ligger på plats 1973 (10,49% är mer inflytelserika (bugg?))
5. Livet efter oljan ligger på plats 2487 (17% är mer inflytelserika)
6. Daytrading Winning Trading ligger på plats 4143 (29% är mer inflytelserika)

Se där - nu blev alla dessa bloggrannar lite mer inflytelserika när jag länkade till dem! Och grattis Cornucopia till att vara den mest inflytelserike av mina bloggrannar!

[Andra bloggar om blogga]

Klimathyckleri och blind tillväxttro

Dick Erixon uppmärksammar idag det oerhörda hyckleri som pågår på Köpenhamnsmötet om klimathotet. Det får man nog hålla med om, oavsett vilken sida man står på i klimatdebatten. Erixon har snappat upp en artikel från brittiska Telegraph om hur klimateliten inte lever som de lär. 1200 limousiner och 140 privatflygplan används av konferensdeltagarna.

"We haven't got enough limos in the country to fulfil the demand," she says. "We're having to drive them in hundreds of miles from Germany and Sweden."

[...]

The airport says it is expecting up to 140 extra private jets during the peak period alone, so far over its capacity that the planes will have to fly off to regional airports – or to Sweden – to park, returning to Copenhagen to pick up their VIP passengers.

Och hur klimatvänligt var det då? Erixons kommentar kan jag inte annat än hålla med om.

Under FN:s klimatmöte i Köpenhamn kommer politiker och forskare att kräva uppoffringar av befolkningarna, men själva avser de inte att lägga om livsstil det minsta. Eliterna åker limousine och reser med privatplan, medan vi andra uppmanas att cykla och avstå från semesterresan.

Klimatmötet når därmed världsrekord i hyckleri.

Man kan ju åtminstone hoppas att den svenska delegationen till Köpenhamnsmötet har tagit tåget dit, men det kanske är att hoppas för mycket. Jag hittar ingen information på webben om hur de har rest dit, så jag har skrivit ett mejl till Miljödepartementet för att fråga.

Apropå hyckleri skriver DN idag om att några av konferensens huvudsponsorer är SAS, Volvo, Mercedes och BMW. Kommentarer överflödiga.

Konsumtion och tillväxt
Birger Schlaug har några bra kommentarer till "Köp, Köp, Köp, Köpenhamn" på sin blogg idag.

1. Alla de beslut som kommer att tas i Köpenhamn underställs kravet på fortsatt ökad konsumtion, och fortsatt ekonomisk tillväxt, i den redan rika delen av världen.

[...]

2. Den rika delen av världen vill inte låtsas om att det är konsumtionen som driver klimatförändringarna.

[...]

Rädslan styr politikerna. Miljöpartiet uppfattas, med rätta, som det mest trovärdiga partiet när det gäller klimatfrågan. Men när inte ens detta parti vågar ifrågasätta konsumtionssamhället så är det oerhört långt kvar till lösningar

Bra sagt, Schlaug!

Idag presenterades också en undersökning från Demoskop, där det påstås att "Svenskarna tar jordens uppvärmning på allvar". Detta för att åtta av tio anser att klimatförändringarna utgör ett stort hot mot världen och två av tre tycker att det är mycket viktigt att ett bindande avtal signeras i Köpenhamn. Om sen folk är villiga att omsätta detta i praktisk handling genom att minska sin varukonsumtion och/eller resande är en annan fråga. Lite antydningar om denna vilja får man av Per Nilssons (analytiker vid Demoskop) kommentarer till några av undersökningens övriga frågor.

- Nio av tio tror att ny teknik kan vara en åtgärd för att komma till rätta med problemen. Och fler (42 procent, reds anm) anser att ekonomisk tillväxt är en förutsättning för att hantera klimatförändringarna än de som anser att den är ett hot mot klimatet (32 procent, reds anm).

De flesta tror alltså på teknofixar för att lösa koldioxidutsläppen. Den obehagliga sanningen är att vi måste minska vår användning av fossila bränslen och därmed vår varukonsumtion och vårt resande. Och de flesta verkar ha fått detta med tillväxten om bakfoten. Ekonomisk tillväxt och energiförbrukning hänger fortfarande intimt ihop.

Diverse centerpartistiska politikbloggar tar upp Demoskops undersökning och jublar skadeglatt åt den och hur den går emot "miljövänstern". Bloggen "Centralt" skriver

Det handlar alltså inte om det Miljöpartiet så ofta hävdar, att vi helt enkelt ska försämra vår levnadsstandard. För hur i hela friden kan folk motiveras till att göra det?

Snälla Stina, det ska jag förklara. Motivationen kommer att komma genom priset. Marknaden kommer att försämra levnadsstandarden i takt med allt dyrare olja, då så gott som alla varor kommer att bli dyrare.

Detta är ett av problemen med fokuseringen på klimathotet istället för på energihotet. Många tror att de kommer att kunna fortsätta sina konsumtionsvanor bara man ignorerar klimathotet. Men verkligheten kommer att komma ikapp dessa tillväxt- och konsumtionsoptimister i form av minskande oljetillgång.

[Andra bloggar om klimat, energi, peak oil, tillväxt, miljö, köpenhamn, koldioxid, växthuseffekten]