Klimathotet och energihotet

Idag börjar som bekant det stora klimatmötet i København för att försöka rädda världen från klimatkatastrof. 15 000 personer lär vara ackrediterade för mötet i olika egenskaper. Vi vet nu vad som med största sannolikhet kommer att dominera media de närmsta veckorna. Det kommer i mycket att handla om ett ställningskrig mellan rika och fattiga länder.

Som vanligt så finns det dolda agendor bakom mycket av den argumentation vi kommer att få höra. Olika lobbygrupper hoppas att just de ska kunna gynnas ekonomiskt av de beslut som tas på Köpenhamnsmötet. Fattiga länder vill få bistånd. Klimatforskare vill få forskningsbidrag. Finansbranschen vill kunna tjäna pengar på handel med utsläppsrätter. Vindkraftsindustrin vädrar morgonluft. Och så finns det lobbygrupper som vill minimera de ekonomiska skadorna på den egna verksamheten - flyg och andra energiintensiva industrier. Politiker kommer att stå och hålla tal som delvis är till för att öka sannolikheten för omval. Det är därför mycket svårt att genomskåda vilken substans som finns i olika argument och löften. Vem talar i egen sak och vem har en genuin vilja att göra något åt saken? Och ingen vill egentligen betala något - så här skrev jag häromveckan.

Men vem är egentligen den stora boven vad gäller koldioxidutsläppen? Var borde man alltså sätta in åtgärder för att minska förbrukningen av fossila bränslen? Svaret är uppenbart - industriländerna, och framförallt USA. Per capita förbrukar industriländerna mycket mer fossila bränslen än utvecklingsländerna. Så att sätta in "klimatåtgärder" i utvecklingsländer är bara ett sätt för industriländerna att smita ifrån sitt ansvar. Nu tror jag inte att något industriland frivilligt kommer att dra ner på sin konsumtion, så klimatcirkusen kommer att fortsätta med diverse intetsägande deklarationer från Köpenhamnsmötet.

En snabb titt på den nattljuskarta över jorden som Aftonbladet nämner idag visar också tydligt var vi bränner större delen av jordens energi.

Till råga på allt bröt hela Climategate-skandalen ut häromveckan. Ännu en läsvärd debattartikel om detta skrevs i förra veckan av oceanografen Torsten Linders. John Michael Greer har också intressanta synpunkter. Han påpekar att det finns en tendens för underlydande att presentera det som deras överordnade vill höra. Vill politikerna (beställarna) ha nyheter om klimatförändringar så kommer forskarna att ha starka skäl att ta fram det - det ger ju forskningsbidrag. Stämmer sen inte data helt med teorin kan det bli frestande att använda justerade data. Just nu verkar vissa forskare kanske ha fallit för den frestelsen, men det gör inte att klimathotet kan avfärdas. Det visar bara att vissa forskningsresultat kanske inte är helt rätt. Greer påpekar också att jordens klimat är ett instabilt system och att eftersom det redan är klart att det händer stora saker med klimatet just nu på många platser på jorden, så är det ingen bra idé att hålla på att pumpa ut en massa växthusgaser, eftersom det finns stor risk att det gör klimatet ännu mer instabilt.

Men som jag har påpekat förut så finns det ett annat hot med stark koppling till klimathotet, nämligen energihotet i form av peak oil. Man kan fråga sig varför det skrivs så mycket i media om klimathotet och så lite om energihotet. Greer har en intressant tanke när han skriver att

The global warming story, if you boil it down to its bones, is the kind of story our culture loves to tell - a narrative about human power. Look at us, it says, we're so mighty we can destroy the world! The peak oil story, by contrast, is the kind of story we don't like – a story about natural limits that apply, yes, even to us.

Klimathotet passar alltså bra in med bilden av den mäktiga mänskligheten, medan peak oil avslöjar den pinsamma sanningen att även människorna lyder under de fysiska begränsningar som finns i världen.

Kjell Aleklett, professor vid Globala Energisystem (GES) i Uppsala, har idag skrivit en debattartikel i DN, där han åter påpekar att de flesta av IPCC:s klimatprognoser utgår från en orimlig modell av typen "Business As Usual" när de ska beräkna hur mycket växthusgaser som kommer att släppas ut. GES och andra forskare har nämligen på ett övertygande sätt visat att den globala oljeproduktionen snart kommer att minska p.g.a. fysiska begränsningar i oljefälten. Aleklett anser därför att klimatförhandlingarna i ljuset av detta borde fokusera på kolet. Det är där de stora utsläppsökningarna kan ske, även om det inte kan bli tillnärmelsevis så mycket ökning av kolproduktionen som IPCC:s scenario "Business As Usual". Han tar bland annat upp den artikel som GES skrivit om USA:s möjliga framtida kolproduktion. USA har världens största kolfyndigheter, men kan inte öka sin produktion särskilt mycket om man inte ändrar konstitutionen och börjar bryta i Montana. Även då kan det högst bli en ökning på 40 procent. Aleklett påpekar också att större delen av Rysslands kolreserver finns i Sibirien i områden utan infrastruktur.

Visst kan vi få stora tillskott av koldioxid från kolförbränning, och även om de inte blir så stora som IPCC påstår, så kan det ändå leda till allvarlig klimatpåverkan. Men det som glöms bort är att kolbrytning i stor skala kräver infrastruktur, som byggs med dieseldrivna fordon. Även själva gruvbrytningen sker med dieseldrivna fordon. Diesel kommer från råolja, som är en sinande resurs. Hela vår globala ekonomi är också beroende av oljan för att fungera. Sinande oljetillgång kommer säkerligen att leda till ekonomisk stagnation, och det finns en stor risk att detta i sin tur leder till lägre energiförbrukning överhuvudtaget. Flera stora kolreserver kanske inte kommer att brytas alls, eftersom den stagnerande ekonomin inte kommer att tillåta att brytningsprojekten genomförs. Därför ställer jag mig tveksam till om det kommer att brännas så mycket kol framöver som det påstås.

DN har en lista över stridsfrågorna i Köpenhamn. En av knäckfrågorna är hur "klimatomställningen" ska finansieras, men det är som jag ser det en ganska ointressant fråga. Frågan är istället hur världsekonomin ska överleva minskande energitillgång. Handel med utsläppsrätter kommer att gynna alla som är inblandade i handeln och dessutom vara ett starkt incitament till fusk och svarthandel, men är för övrigt bara en papperstiger. Koldioxidskatter kommer att missgynna dem som inte har råd att betala högre priser för fossila bränslen. Då kommer jordens fattiga att drabbas, om inte de undantas från skatterna. Och vilka ska undantas? Undantar vi de fattigaste länderna från skatt kommer den lilla klicken rika i dessa länder att gynnas starkt av skattebefrielsen. Vi ska inte heller glömma att det finns många fattiga i t.ex. USA, som skulle drabbas mycket hårt om det infördes en hög koldioxidskatt där. De rika i USA skulle knappt känna av den.

Men klimatfrågan överskuggar i media idag den i mitt tycke mycket viktigare energifrågan. Det är här det krävs snabba åtgärder, och vi är verkligen ute i sista sekunden, eftersom det globala oljekrönet enligt många bedömare inträffade sommaren 2008. "Business as usual" är därmed uteslutet. Men 15 000 av världens politiker, aktivister, lobbyister och journalister samlas tyvärr inte i Köpenhamn för att diskutera energihotet. Mänsklighetens största problem lämnas alltså utan åtgärd, och kommer troligen att lösas den hårda vägen, med alla de allvarliga problem som energibristen kommer att orsaka. De flesta av jordens invånare kommer att bli tvungna att ställa om sin livsstil vilka beslut som än tas vid Köpenhamnsmötet. För oss i de rika länderna är en fattigare livsstil ett visserligen obehagligt men ändå hanterbart problem, men för den miljard människor som redan idag inte har tillräckligt med mat är en fattigare livsstil lika med katastrof.

[Andra bloggar om klimat, energi, oljekrönet, peak oil, kol, miljö, köpenhamn, koldioxid, växthuseffekten]