Nu empiriskt bevisat: banker skapar pengar ur tomma intet!

Bloggrannen Lars P. Syll uppmärksammar en oerhört intressant vetenskaplig artikel från Richard A. Werner, ekonom och professor vid University of Southampton (specialiserad på centralbanker och penningpolitik och den som myntat begreppet "kvantitativa lättnader"), med titeln "Can banks individually create money out of nothing? - The theories and the empirical evidence". I denna artikel visar Werner genom ett empiriskt försök att banker faktiskt skapar pengar ur tomma intet när de ger ut krediter (vanligen förvillande kallade "lån").

Kort sammanfattat så lånade Werner 200 000 euro från en tysk bank samtidigt som bankens bokföring med mera övervakades.

Slutsatsen av experimentet är att övriga teorier om bankers roll i det ekonomiska systemet (teorin om fractional-reserve banking samt teorin om banker som finansiella mellanhänder) är felaktiga baserade på det empiriska underlaget.

Werner har tidigare formulerat en kvantitetsteori för krediter (Quantity Theory of Credit) där han bland annat argumenterar för att

1. Krediter för produktiva användningsområden för produktion av varor och tjänster är hållbara och icke inflationsdrivande, samt även har mindre sannolikhet att bli "dåliga lån".
2. Krediter för icke-produktiva användningsområden i form av konsumtion leder till prisinflation.
3. Krediter för icke-produktiva användningsområden i form av värdepapperstransaktioner leder till inflation inom finansiella tillgångar och om de är tillräckligt stora till bankkriser.

Den aktuella artikeln är obligatorisk läsning för alla som är intresserade av banker, pengar och krediter. Jag sammanfattar lite av den nedan för dem som inte orkar, hinner eller kan läsa den själva (t.ex. på grund av otillräckliga färdigheter i engelska språket).

För att förstå det hela måste man förstås veta att pengar finns i tre former. För det första kontanter, som tidigare utgjorde en betydligt större del av penningmängden än dagens få procent. För det andra banktillgodohavanden (pengarna på ditt bankkonto), som numera står för en bra bit över 90 procent av penningmängden. För det tredje bankers tillgodohavanden hos centralbanken "centralbankspengar".

Artikeln börjar med att gå igenom historien om teorier för penningskapande. Från början var den förhärskande teorin att pengar (då inte kontanter utan banktillgodohavanden) skapades av bankerna när de skapade krediter, alltså en kreditskapandeteori.

Under 1920- och 1930-talen skiftade de ledande ekonomernas syn på denna teori över till att istället förespråka fractional-reserve-teorin. Keynes förespråkade ursprungligen kreditskapandeteorin, men skiftade senare till fractional-reserve-teorin. Under 1960-talet framförde ledande ekonomer istället teorin om banker såsom finansiella mellanhänder (financial intermediation theory of banking). Framförallt var det James Tobin som fick stort genomslag. Teorin om banker som finansiella mellanhänder (intermediärer) går ut på att bankerna inte skapar pengar utan (i likhet med andra finansiella företag) bara vidarebefordrar dem från sparare till lånare. Bland kända ekonomer som håller på denna teori kan nämnas Paul Krugman och Ben Bernanke. Det är denna teori om bankers funktion som lärs ut i ekonomiläroböcker och som presenteras bland annat på Europeiska centralbankens och Riksbankens hemsidor.

Att banker är speciella som företag och skiljer sig från andra typer av finansbolag framgår klart av att man hör talas om "bank runs" (uttagsanstormningar) men aldrig om "insurance runs" eller "finance company runs", även fast försäkringsbolag och finansbolag också sitter illikvida tillgångar och ger ut lån.

Teorin om banker som finansiella intermediärer har gjort att många av dagens ekonomiska modeller ignorerar bankers speciella funktion och makroekonomiska påverkan. Även de prognosmodeller som styr politiska beslut tar inte med bankerna.

Så till själva det empiriska försök som professor Werner genomfört. (Man kan förresten fråga sig varför ingen ekonomiforskare tidigare gjort ett sådant försök.)

Först frågade han ett antal storbanker i Storbritannien och Tyskland om de ville hjälpa till att genomföra hans experiment. De nekade med hänvisning till att det skulle kräva att de visade upp interna bokföringsdata och att proceduren skulle bryta mot deras sekretess- och IT-säkerhetsregler, samt inte minst att de dagliga transaktionsvolymerna hos dessa banker skulle göra försöket mycket svårt att genomföra med en kredit av rimlig storlek. Därför kontaktade istället Werner mindre banker i Tyskland, där det finns många sådana (omkring 1700 lokala små banker), men de som först kontaktades var även de alltför stora och nekade till att delta i försöket av samma skäl som storbankerna. En av dem föreslog dock att en mycket mindre bank skulle kunna genomföra försöket. Detta skulle även ha fördelen att det skulle finnas mycket färre transaktioner per dag, vilket skulle göra det mycket enklare att identifiera de transaktioner som härrörde från det empiriska försöket. Samtidigt skulle det empiriska resultatets informationsvärde inte minska med bankens storlek, eftersom alla banker i EU oavsett storlek måste hålla sig till identiska europeiska bankregler.

Werner fick slutligen den lilla Raiffeisenbank Wildenberg (med endast åtta anställda i en liten stad i Bayern) att gå med på att genomföra försöket. De gick också med på att dela med sig av all intern bokföring och dokumentation av deras procedurer.

Werner fick också skriva på ett avtal att den information han fick skulle vara del av ett vetenskapligt försök, att han inte skulle "ta pengarna och sticka", samt att han skulle återbetala krediten så fort försöket var färdigt.

Werner tog alltså ett "banklån" (en kredit) på 200 000 euro, som vid påskrivandet av lånepapperet omedelbart krediterades till hans konto i banken. Det enda som hände i bankens bokföring var att Werner fick dels en skuld till banken på 200 000 euro, dels ett kontotillgodohavande på samma belopp. Inga andra konton hos banken rördes - inga "centralbankspengar", inga "reserver". Inga kontroller gjordes heller av bankens tillgängliga insättningar eller övriga tillgångar.

Det står alltså utan tvekan klart att banken skapade dessa 200 000 euro på Werners konto "ur tomma intet".

De empiriska resultaten pekar alltså mot att teorin om att banker skapar pengar när de skapar krediter är korrekt och de andra teorierna felaktiga.

Enligt denna teori uppför sig banker väldigt annorlunda än finansiella mellanhänder, till exempel börsmäklare, eftersom de inte håller kundernas tillgångar separerade från sina egna. Pengar som "sätts in" på banken blir bankens lagliga egendom och "insättaren" är egentligen en utlånare till banken, inordnad blan övriga kreditorer. När bankkrediter ges ut skapar banker en imaginär insättning genom att registrera lånebeloppet på låntagarens konto, fastän ingen nu insättning har skett (kreditskapande ur ingenting). Balansräkningen blir större. Kontanter, centralbanksreserver eller saldon hos andra banker behövs inte omedelbart, eftersom reserv- och kapitalkraven endast behöver tillfredsställas vid vissa mätintervall.

Detta emotsäger teorin om banker som finansiella mellanhänder, som antar att banker inte är speciella och i princip inte skiljer sig mot andra finansiella företag som måste hålla kunders insättningar utanför sin egen balansräkning. Att banken skapar krediterna (och pengarna) ur tomma inte och först senare kontrollerar reserv- och kapitalkrav är också något som påpekats av den australiensiske ekonomiprofessorn Steve Keen.

Teorin om kreditskapande av pengar har fått nytt liv på senare tid, efter den japanska bankkrisen i början av 1990-talet och framförallt under och efter finanskrisen från 2007.

Att det nu ovedersägligen är så att pengar skapas av bankerna ur intet har förstås djupgående implikationer för ekonomiska modeller (inklusive dem för prognoser), penningpolitik, finanspolitik samt tillsyn och regler för finansbranschen.

modern nationell och internationell banktillsyn bygger på antagandet att teorin om banker som finansiella intermediärer är korrekt. Eftersom det är ett faktum att banker kan skapa pengar ur ingenting, så kommer högre kapitalkrav för banker inte nödvändigtvis att göra att man kan undvika cykler av "boom-bust" och bankkriser, eftersom banker även med högre kapitalkrav kan fortsätta att utöka penningmängden och därigenom driva upp tillgångspriser, varigenom en del av dessa nyskapade pengar kan användas för att öka bankkapitalet.

På slutet föreslår även Werner hur han tänker sig en reform av penning- och bankväsendet. Han föreslår istället för dagens system med dominerande storbanker ett system med mindre icke vinstdrivande lokala banker. Han föreslår även lokala pengar som ges ut av de lokala myndigheterna. Huruvida dessa förslag är bra är svårt att utvärdera utifrån Werners kortfattade beskrivning i denna artikel, som har ett annat huvudämne. Grundidéerna låter dock sunda och hur väl de skulle fungera beror säkerligen på detaljerna i hur de implementeras. Jag skulle dock tro att det finns ett starkt motstånd bland finansmarknadernas stora aktörer mot denna typ av reformer och dessa dinosaurier är starka lobbygrupper i politiken.

Tillägg: Följande film från 1948 beskriver utan omsvep hur det går till när banker skapar pengar som krediter.