Frankrike mot recession och åtstramningar

Häromdagen erkände Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius att franska staten troligen missar budgetmålet för 2013 på 3 procents underskott. Detta bygger nämligen på en tillväxt i ekonomin på 0,8 procent, men nu förväntas tillväxten bli noll till väldigt liten (IMF räknar med 0,3 procent). President François Hollandes regering kan därmed tvingas till inte bara skattehöjningar utan även impopulära nedskärningar för att klara statsbudgetkraven i EU:s stabilitetspakt. Det hela förnekades dock senare av finansminister Pierre Moscovici som sade att tillväxt på 0,8 procent står fast, men det dröjer nog inte så länge innan verkligheten kommer och knackar på även hos honom.

Frankrikes ekonomi har endast uppvisat en anemisk tillväxt sedan april 2011 och arbetslösheten är över 10 procent och ökande. Att landet plötsligt skulle uppvisa en real ekonomisk tillväxt på 0,8 procent i år framstår som osannolikt.

Nu blir det istället säkerligen nedskärningar i statsbudgeten, som i sin tur sänker ekonomin mer. Och så vidare i den onda spiralen.

Vilka åtstramningar?

Det talas mycket om den åtstramningspolitik som förts i eurozonens länder och många ekonomer anser att den är felaktig.

Hittills har euro-krisen bekämpats med hårda åtstramningar. Men helgens valresultat ses av många som ett underkännande av den politiken. Och nu hörs även allt fler namnkunniga ekonomer förespråka mer expansiv finanspolitik. "Europa utvecklas mot sin avgrund om åtstramningarna fortsätter", säger nationalekonomen Stefan de Vylder.

Men hur förhåller det sig i verkligheten? Görs det några åtstramningar? En artikel på ZeroHedge visar att det inte görs några nämnvärda åtstramningar i staternas utgifter, och i de flesta euroländerna har istället utgifterna ökat. I Frankrike ökade statens utgifter från 1095 miljarder euro 2010 till 1118 miljarder euro 2011. Statsskulden ökade också från 1932 miljarder euro 2010 till 1987 miljarder euro 2011. Så nyvalde presidenten Hollandes tal om en "kampanj för att övertyga europeiska partner om att skifta kurs i den ekonomiska politiken från åtstramningar till tillväxt" bygger alltså på en lögn. Visserligen minskade Frankrike sitt underskott i statsfinanserna 2011 med 34 miljarder euro jämfört med året innan, men det berodde på att skatteintäkterna ökade med 57 miljarder och inte på några nedskärningar.

Spanien skar visserligen ner de statliga utgifterna med 11 miljarder euro förra året, men det är bara en minskning på 2,3 procent. Italien däremot ökade sina statliga utgifter med 4,3 miljarder euro. Samtidigt ökade båda ländernas statsskulder.

Mer om de obefintliga åtstramningarna kan man läsa i en artikel av Veronique de Rugy som ZeroHedge tipsade om häromdagen.

Efter flera år av stora utgiftsökningar har Spanien, Storbritannien, Frankrike och Grekland - länder som ofta nämns som för att de har vidtagit åtstramningsåtgärder - inte signifikant minskat sina utgifter sedan 2008. Som ni kan se i diagrammet:

• Dessa länder spenderar fortfarande mer än nivån innan recessionen
• Frankrike och Storbritannien har inte skurit ner på utgifterna
• I Grekland och Spanien, där utgifterna faktiskt har reducerats - under 2009-2011 - har nedskärningarna varit relativt små jämfört med vad som behövs. Dessutom har meningsfulla strukturella reformer sällan genomförts.
• Italien minskade utgifterna 2010, men de ökade 2011. Ökningen är större än den tidigare nedskärningen.

Nedan ser ni diagrammet för Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Grekland.

Någon kanske invänder att det är inflationen som drivit på utgifterna, men de Rugy visar också samma diagram med inflationsjusterade siffror. Där ser man att justerat för inflationen (deflationen) har inte heller Spanien och Grekland skurit i statens utgifter. Ingen annan heller, för den delen.

De Rugy påpekar också att de tafatta försöken till sanering av statsfinanserna istället har bedrivits genom skatteökningar, vilket oftast inte nämns.

Vi kan alltså konstatera att någon verklig åtstramningspolitik har inte genomförts i största delen av de krisdrabbade EU-länderna. Hittills har "åtstramningen" genomförts genom ökad statlig skuldsättning. Vi vet alltså inte ens vad effekterna av verklig åtstramning skulle bli.

Italiens åtstramningar

I krislandet Italien, har premiärminister Mario Monti igår presenterat detaljerna i det nya åtstramningspaketet, med budgetåtstramningar på 30 miljarder euro på tre år.

- Vi har mer manöverutrymme än många andra regeringar då vi inte försöker bli omvalda, sade Mario Monti, som leder den teknokratregering som för närvarande styr Italien, inför parlamentet i Rom.

Han tillade att han är medveten om att åtstramningarna som nu planeras kommer att slå mot tillväxten, men detta är enligt Monti ett pris som man måste betala för att inte Italien inte skulle kollapsa.

- Utan en åtstramningsplan skulle Italien riskera att hamna i samma läge som Grekland, sade Monti.

Det är verkligen en "teknokratregering" som Monti har utsett. Jag har synat den och den är till skillnad från Greklands samlingsregering helt befriad från politiker. Just detta är som jag ser det positivt för Italien, då landet lider av att i princip alla dess politiker är mer eller mindre korrumperade. Så här ser ministerlistan ut:

• Premiärminister och finansminister: Mario Monti - f.d. EU-kommissionär, f.d. internationell rådgivare till Goldman Sachs.
• Utrikesminister: Giulio Maria Terzi di Sant'Agata - f.d. diplomat
• Inrikesminister: Anna Maria Cancellieri - f.d. prefetto (motsvarar ungefär landshövding)
• Försvarsminister: Giampaolo di Paola - amiral
• Justitieminister: Paola Severino Di Benedetto - professor i juridik
• Utbildningsminister: Francesco Profumo - ordförande för italienska forskningsrådet, elingenjör, tekniska högskolan i Torino, universitetet i Bologna
• Hälsominister: Renato Balduzzi - jurist, expert på konstitutionella rättigheter för hälsa och sjukvård
• Arbetsmarknads- och socialminister: Elsa Fornero - ekonomiprofessor
• Miljöminister: Corrado Clini - läkare (medicin och kirurgi), jobbat inom arbetsmedicin, lektor vid institutionen för miljö vid universitetet i Parma, generaldirektör för miljöministeriet sedan 10 år
• Kulturminister: Lorenzo Ornaghi - statsvetare, chef för katolskt förlag, vice ordförande för katolsk dagstidning
• Jordbruksminister: Mario Catania - har arbetat på jordbruksministeriet
• Minister för utveckling, infrastruktur och transport: Corrado Passera - f.d. vd för italienska posten, f.d. vd för banken Intesa SanPaolo
• Europaminister: Enzo Moavero Milanesi - f.d. domare vid Europadomstolen, f.d. vicesekreterare för EU-kommissionen
• Minister för "territoriell sammanhållning": Fabrizio Barca - ekonom, har arbetat för OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa)
• Turism- och sportminister: Piero Gnudi - ekonom, ordförande för elbolaget Enel
• Minister för internationellt samarbete: Andrea Riccardi - ledare för katolsk lekmannaorganisation
• Parlamentsminister: Dino Piero Giarda - ekonom och akademiker

Frågetecken som jag kan se är Mario Montis koppling till amerikanska superkapitalistbanken Goldman Sachs, att Corrado Passera varit vd för en av Italiens största banker och kulturministern Lorenzo Ornaghis konservativt katolska inriktning.

Den nya sparplanen från regeringen Monti har nu antagits som ett dekret av regeringen, vilket innebär att lagen får effekt redan innan parlamentet röstat om den. Den måste nu undertecknas av president Giorgio Napolitano, och därefter ska parlamentet anta lagen inom 60 dagar för att dekretet fortsatt ska gälla. Presidentens signatur torde vara en formalitet och med räntekniven mot strupen lär även parlamentet anta lagen.

Jag noterar att marknaden nu gett Italien under Monti-regeringen en viss chans, då räntorna på statsobligationerna sjunkit tillbaks skarpt de senaste dagarna. Räntan på tvååriga statsobligationer har nu sjunkit under krisgränsen 6 procent och är åter lägre än räntan på tioåriga. Det är dock mycket som Italien måste bevisa innan man kan blåsa faran över. Än så länge kan det helt enkelt röra sig om bara en rekyl i uppgångstrenden för räntorna - jämför den kraftiga nedgången i slutet av sommaren och vad som hände efter den.

Monti sade idag i parlamentet om sparplanen att "Detta första steg, är bara början" (på en lång och mödosam färd).

Sparplanen beräknas ge ett nettotillskott till statsbudgeten på 20 miljarder euro, genom skatter och neddragningar. Detta motsvarar ungefär 1,3 procent av BNP, vilket är tveksamt om det räcker för att få ner budgetunderskottet till 3 procent, men det är i alla fall en början.

I planen ingår att höja "utökade inkomstskatten" från 0,9 till 1,3 procent, men man höjer inte den vanliga inkomstskatten, vilket fanns med i diskussionerna. Det ska tas ut en engångsskatt på 1,5 procent. Fastighetsskatten höjs och taxeringsvärdena ska skrivas upp rejält. Momsen ska höjas från 21 till 23 procent, men först från september 2012. En särskild lyxskatt ska tas ut på lyxbilar, privatflygplan och privata helikoptrar och dessutom höjs skatterna på bensin och diesel. Jag tolkar det också som något slags utökad förmögenhetsskatt på fonder, aktier, försäkringar m.m.

Man drar in diverse statliga myndigheter och bakar in deras uppdrag i andra myndigheter. Man drar även ner på regionernas och provinsernas pengar, liksom för kommuner med fler än 5000 invånare. Som en symbolisk gest drar man också in möjligheten för regeringsmedlemmar att få dubbelt betalt från staten.

Det mest smärtsamma draget är troligen försämringar av pensionerna, bland annat höjda pensionsåldrar och ingen indexuppräkning av pensionerna nästa år. Dessutom blir det höjningar av pensionsinbetalningarna för dem som fortfarande arbetar. Räkna med stora protester.

För att stävja den svarta ekonomin sänks tröskeln för spårbarhet för pengar till 1000 euro. Jag antar att detta gäller kontantinsättningar i banker.

Så här kan alltså ett åtstramningspaket se ut när det formges av en regering som inte siktar på omval.

Betygssänkardagar

Kreditvärderingsinstitutet Moody's sänkte idag kreditbetyget för Bank of America med två steg och för Wells Fargo med ett steg. Båda två är banker där investerarlegenden Warren Buffet har stort ägande. Bank of America är USA:s största bank och världens sjunde största finansföretag sett till tillgångarna. Wells Fargo är bara drygt hälften så stora och ligger på plats 25 i världen. Citigroup (plats 12) fick däremot sitt kreditbetyg bekräftat.

Igår sänkte S&P Italiens kreditbetyg och Berlusconi rasar. "Bedömningen från Standard & Poor's verkar ha styrts mer av förtal i tidningar än av verkligheten och bedömningen förefaller ha förgiftats av politiska hänsyn". Idag följdes detta upp med sänkning av kreditbetygen för 15 italienska banker, bland dem UniCredit, Intesa Sanpaolo och Mediobanca. Italienska biltillverkaren Fiat fick idag också kreditbetyget sänkt av Moody's med negativa utsikter.

Vidare i eurozonen noterar vi att Hollands största finansföretag ING Group sålt ut en tredjedel av sina innehav av italienska och spanska statsobligationer. Brittiska Lloyds säger att de har slutat ha pengar hos vissa banker i vissa av Europas "peripheral economies", men vill inte säga vilka banker och länder. Förtroendeingivande?

 För att ytterligare förbättra förtroendet för eurozonen och dess banker lånade Europeiska Centralbanken (ECB) idag ut 500 miljoner dollar till en bank i euroområdet. ECB säger såklart inte vilket bank det var eller vilket land banken finns i, men någon troligtvis ganska stor bank behövde alltså rejäl nödlikviditet i dollar.

Greklands regering lovar skattehöjningar, pensionssänkningar och andra reformer. Det blir därmed garanterat fler protester och strejker framöver.

Grekland väntas delvis lamslås på torsdagen av en 24-timmarsstrejk bland anställda inom kollektivtrafiken som slår ut Atens tunnelbana, bussar, spårvagnar, pendeltåg och reguljär järnvägstrafik. Ännu en generalstrejk är utlyst till den 19 oktober, rapporterar AFP. Dessutom kommer de offentliganställda att strejka den 5 oktober, i båda fallen i protest mot regeringens nedskärningar.

Fortsatt tilltagande finansröra alltså. Jag återkommer till dagens besked från USA:s centralbank Federal Reserve om "operation twist" och dess effekter. Det var hursomhelst inte positivt för euron det heller, och inte positivt för börserna och guldet.