Europeiskt perspektiv på nyval

Igår kom så det icke oväntade beskedet att statsminister Stefan Löfven kommer att utlysa extra val (populärt kallat nyval) så snart det konstitutionellt är möjligt, alltså 29 december. Själva valet ska hållas 22 mars, så den politiskt intresserade har en spännande vinter framför sig.

Extra val är sannerligen ingen vanlighet i Sverige - senaste gången var 1958, då dåvarande statsminister Tage Erlander utlyste extra val.

Blickar vi ut mot våra grannländer så lär vi oss att Norge inte har någon konstitutionell möjlighet att genomföra nyval (det enda land jag känner till som har denna regel), utan ett valt Storting sitter alltid sin fulla tid av fyra år.

I Danmark däremot är alla val till Folketinget ordinarie och måste hållas senast fyra år efter senaste valet - statsministern bestämmer när. Senaste gången det var något som kan karakteriseras som nyval var 2007 då det endast var två år efter senaste folketingsvalet. Dessförinnan hade det förekommit tidiga folketingsval 1990 (två år efter senaste val) och 1988 (ett år efter senaste val) och under 1970-talet var det snarast regel att folketingsval hölls vartannat år.

Finland har en liknande regel som Danmark. Där har det dock de senaste decennierna hållits val vart fjärde år, alltså inget som kan karakteriseras som nyval.

Går vi längre ut i Europa så har Tyskland under efterkrigstiden aldrig haft val till förbundsdagen kortare än tre år efter senaste val. Ett under av politisk stabilitet.

I Nederländerna hölls tidiga nyval senast 2012 (två år efter senaste val) och dessförinnan 2003, 1982 samt 1972 (ett år efter senaste val).

I Belgien har det inte förekommit några mycket tidiga parlamentsval sedan 1950, men i gengäld innehar de världsrekord för längsta tiden utan riktig regering, då de 2010-2011 endast hade en expeditionsministär i hela 589 dagar.

Frankrike har inte heller haft tidiga nyval särskilt ofta - senast var 1968.

Går vi till södra Europa, så har Italien haft ganska glesa parlamentsval, men har å andra sidan haft täta regeringsskiften - 40 olika regeringar sedan 1953.

Spanien har haft ganska glesa parlamentsval och regeringar som för det mesta har setat förhållandevis länge. Inte alls samma politiska instabilitet som Italien, med andra ord.

Grekland däremot har haft betydligt mer politisk instabilitet, med ett mycket tätt nyval 2012 (efter bara en månad). 1989 och 1990 hade Grekland också tidiga nyval.

Så efter denna lilla överblick kan vi konstatera att Sverige nu fått sin alldeles egen variant på politisk instabilitet. Instabila politiska lägen av olika slag är inte ovanliga i EU-länderna, men de brukar lösa sig efter något år, med undantag av Italiens kroniska instabilitet. Vi får se 22 mars och veckorna därefter om det instabila politiska läget i Sverige håller i sig.

Sedan kan man som Den Hälsosamme Ekonomisten och Cornucopia fråga sig om vi verkligen behöver någon regering och i så fall till vad.

Bostadsbrist? Utred!

Bloggrannnen Bobubbla tipsar om hur regeringen med ett kraftfullt slag ska "lösa" bostadsbristen med två nya utredningar. Som Expressen påpekar är det inte första gången.

Sedan 2010 har alliansen beslutat om tio utredningsdirektiv och gett 55 olika uppdrag på bostadsområdet.

Till detta kan förstås läggas alla rapporter om den svenska bostadsmarknaden som producerats av Boverket, Finansinspektionen, Riksbanken med flera. Trots att det utreds in absurdum syns inga tecken på att bostadsbristen har förbättrats. Ändå slår fyra allianspartierna på trumman för sina nya utredningar med en debattartikel i Aftonbladet. Men regeringen har uppenbarligen inte velat genomföra konkreta åtgärder, eftersom vi då hade sett dem för flera år sedan.

I regeringens meddelande om utredningarna kan man läsa följande om den första utredningen:

En särskild utredare ges i uppdrag att:

• Se över och analysera bostadssituationen i Stockholm, Göteborg och Malmö och föreslå hur den kan förbättras.
• Lämna förslag på hur samordningen mellan infrastrukturfrågor och bostadsfrågor kan förbättras i storstadsregionerna - med inriktning mot ekonomiska incitament, förhandlingar och olika typer av avtal.
• Föreslå insatser för grupper som kan ha särskilda svårigheter att etablera sig på bostadsmarknaden i storstadsregionerna.

Uppdraget ska redovisas i september 2015.

Både uppdraget och slutsatserna lär vid det laget vara fullständigt överspelade. Om utredning nummer två kan man läsa att:

En särskild utredare ges i uppdrag att:

• Utreda och föreslå åtgärder för att öka den kommunala planläggningen för bostadsbyggande och utbudet av markanvisningar. Utredaren ska också analysera hur kommunerna kan stimuleras att planlägga för fler bostäder och öka antalet markanvisningar till dem som önskar bygga.
• Se över om processen inför en detaljplanläggning kan effektiviseras, samt föreslå åtgärder som syftar till att öka utbudet av mark lämplig för bostadsbyggande. Utredaren ska även utreda om mark som i dag är statligt ägd kan avyttras för bostadsbyggande.

Uppdraget ska redovisas i september 2015.

Samma sak gäller här, alltså att både uppdraget och slutsatserna vid det laget lär vara fullständigt överspelade. Däremellan har vi nämligen med största sannolikhet haft ett regeringsskifte och en hel del större händelser som påverkat ekonomin och bostadsmarknaden. Som jag ser det går det aktuella utredningsuppdraget bara ut på att ge sken av att genomföra åtgärder som ett spel för gallerierna inför riksdagsvalet. Kanske har till och med även svenska bostadspriser börjat falla (som de norska). Härvan med de progressiva avskrivningarna kan mycket väl bli droppen som kommer bägaren att rinna över.

Det kommer alltså inga som helst konkreta åtgärder från regeringen vad gäller bostadsmarknaden. Annars kan jag och säkerligen flera andra bloggrannar föreslå en hel rad åtgärder som skulle få omedelbara effekter på bostadsbristen, till exempel moratorium på utförsäljningar av hyresrätter, amorteringskrav, krav på rimliga avskrivningar i bostadsrättsföreningar med mera. Dessutom kan vi komma med förslagen på betydligt kortare tid än halvtannat år. Men regeringen är inte intresserad av konkreta åtgärder just nu, utan vill bara lämpa över hela bostadshärket i knät på efterträdaren (troligen Löfven & Co).

Italiens åtstramningar

I krislandet Italien, har premiärminister Mario Monti igår presenterat detaljerna i det nya åtstramningspaketet, med budgetåtstramningar på 30 miljarder euro på tre år.

- Vi har mer manöverutrymme än många andra regeringar då vi inte försöker bli omvalda, sade Mario Monti, som leder den teknokratregering som för närvarande styr Italien, inför parlamentet i Rom.

Han tillade att han är medveten om att åtstramningarna som nu planeras kommer att slå mot tillväxten, men detta är enligt Monti ett pris som man måste betala för att inte Italien inte skulle kollapsa.

- Utan en åtstramningsplan skulle Italien riskera att hamna i samma läge som Grekland, sade Monti.

Det är verkligen en "teknokratregering" som Monti har utsett. Jag har synat den och den är till skillnad från Greklands samlingsregering helt befriad från politiker. Just detta är som jag ser det positivt för Italien, då landet lider av att i princip alla dess politiker är mer eller mindre korrumperade. Så här ser ministerlistan ut:

• Premiärminister och finansminister: Mario Monti - f.d. EU-kommissionär, f.d. internationell rådgivare till Goldman Sachs.
• Utrikesminister: Giulio Maria Terzi di Sant'Agata - f.d. diplomat
• Inrikesminister: Anna Maria Cancellieri - f.d. prefetto (motsvarar ungefär landshövding)
• Försvarsminister: Giampaolo di Paola - amiral
• Justitieminister: Paola Severino Di Benedetto - professor i juridik
• Utbildningsminister: Francesco Profumo - ordförande för italienska forskningsrådet, elingenjör, tekniska högskolan i Torino, universitetet i Bologna
• Hälsominister: Renato Balduzzi - jurist, expert på konstitutionella rättigheter för hälsa och sjukvård
• Arbetsmarknads- och socialminister: Elsa Fornero - ekonomiprofessor
• Miljöminister: Corrado Clini - läkare (medicin och kirurgi), jobbat inom arbetsmedicin, lektor vid institutionen för miljö vid universitetet i Parma, generaldirektör för miljöministeriet sedan 10 år
• Kulturminister: Lorenzo Ornaghi - statsvetare, chef för katolskt förlag, vice ordförande för katolsk dagstidning
• Jordbruksminister: Mario Catania - har arbetat på jordbruksministeriet
• Minister för utveckling, infrastruktur och transport: Corrado Passera - f.d. vd för italienska posten, f.d. vd för banken Intesa SanPaolo
• Europaminister: Enzo Moavero Milanesi - f.d. domare vid Europadomstolen, f.d. vicesekreterare för EU-kommissionen
• Minister för "territoriell sammanhållning": Fabrizio Barca - ekonom, har arbetat för OSCE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa)
• Turism- och sportminister: Piero Gnudi - ekonom, ordförande för elbolaget Enel
• Minister för internationellt samarbete: Andrea Riccardi - ledare för katolsk lekmannaorganisation
• Parlamentsminister: Dino Piero Giarda - ekonom och akademiker

Frågetecken som jag kan se är Mario Montis koppling till amerikanska superkapitalistbanken Goldman Sachs, att Corrado Passera varit vd för en av Italiens största banker och kulturministern Lorenzo Ornaghis konservativt katolska inriktning.

Den nya sparplanen från regeringen Monti har nu antagits som ett dekret av regeringen, vilket innebär att lagen får effekt redan innan parlamentet röstat om den. Den måste nu undertecknas av president Giorgio Napolitano, och därefter ska parlamentet anta lagen inom 60 dagar för att dekretet fortsatt ska gälla. Presidentens signatur torde vara en formalitet och med räntekniven mot strupen lär även parlamentet anta lagen.

Jag noterar att marknaden nu gett Italien under Monti-regeringen en viss chans, då räntorna på statsobligationerna sjunkit tillbaks skarpt de senaste dagarna. Räntan på tvååriga statsobligationer har nu sjunkit under krisgränsen 6 procent och är åter lägre än räntan på tioåriga. Det är dock mycket som Italien måste bevisa innan man kan blåsa faran över. Än så länge kan det helt enkelt röra sig om bara en rekyl i uppgångstrenden för räntorna - jämför den kraftiga nedgången i slutet av sommaren och vad som hände efter den.

Monti sade idag i parlamentet om sparplanen att "Detta första steg, är bara början" (på en lång och mödosam färd).

Sparplanen beräknas ge ett nettotillskott till statsbudgeten på 20 miljarder euro, genom skatter och neddragningar. Detta motsvarar ungefär 1,3 procent av BNP, vilket är tveksamt om det räcker för att få ner budgetunderskottet till 3 procent, men det är i alla fall en början.

I planen ingår att höja "utökade inkomstskatten" från 0,9 till 1,3 procent, men man höjer inte den vanliga inkomstskatten, vilket fanns med i diskussionerna. Det ska tas ut en engångsskatt på 1,5 procent. Fastighetsskatten höjs och taxeringsvärdena ska skrivas upp rejält. Momsen ska höjas från 21 till 23 procent, men först från september 2012. En särskild lyxskatt ska tas ut på lyxbilar, privatflygplan och privata helikoptrar och dessutom höjs skatterna på bensin och diesel. Jag tolkar det också som något slags utökad förmögenhetsskatt på fonder, aktier, försäkringar m.m.

Man drar in diverse statliga myndigheter och bakar in deras uppdrag i andra myndigheter. Man drar även ner på regionernas och provinsernas pengar, liksom för kommuner med fler än 5000 invånare. Som en symbolisk gest drar man också in möjligheten för regeringsmedlemmar att få dubbelt betalt från staten.

Det mest smärtsamma draget är troligen försämringar av pensionerna, bland annat höjda pensionsåldrar och ingen indexuppräkning av pensionerna nästa år. Dessutom blir det höjningar av pensionsinbetalningarna för dem som fortfarande arbetar. Räkna med stora protester.

För att stävja den svarta ekonomin sänks tröskeln för spårbarhet för pengar till 1000 euro. Jag antar att detta gäller kontantinsättningar i banker.

Så här kan alltså ett åtstramningspaket se ut när det formges av en regering som inte siktar på omval.

Kan man lita på Papademos?

Idag kom beskedet att Lucas Papademos blir ny grekisk premiärminister, vilket inte var särskilt oväntat. Så vem är då Loukás Papadímos? Han har bland annat varit biträdande ECB-chef 2002-2010 och innan dess chef för den grekiska centralbanken mellan 1994 och 2002. Sedan 2010 har han varit rådgivare åt Greklands premiärminister Papandreou. Europas makthavare tycker om honom.

– Här en välutbildad ekonom. Han har jobbat med ekonomi i både i Grekland och USA. Han har ett mycket gott renommé bland de monetära kretsarna i Frankfurt.
– Men även i de övriga europeiska länderna. Jag tror att Merkel, Sarkozy och Lagarde är mycket positiva.
– Han är kompetent, men det är en annan sak att regera så vi får se.

Men vänta nu - han var grekisk centralbankschef 1994-2002, alltså även när Grekland införde euron i januari 2002. Som bekant så fuskade Grekland in sig i valutaunionen med felaktig statistik över statsfinanserna. I maj 2010 uppmärksammades rapporten ”Two crises, two responses” av ekonomerna André Sapir och Jean Pisani-Ferry från tankesmedjan Bruegel i Bryssel.

År 2000 hävdade Grekland att landet hade ett underskott på mindre än 1 procent av BNP – i verkligheten var det nästan 4 procent. 2001 rapporterades ett litet överskott – men underskottet var i själva verket fortfarande nästan 4 procent. Illusionsmakeriet fortsatte ändå fram till i höstas. När Papandreou tog över regeringsmakten var han ärlig nog att avslöja hur verkligheten såg ut. Då var underskottet nästan 13 procent.

Varför reagerade ingen i Bryssel? Det var ett allvarligt misstag. I EU:s korridorer talades det öppet om det grekiska fusket under många år. 2004 inledde EU-kommissionen ett rättsligt förfarande rörande falska rapporter, som aldrig fullföljdes. Först nu ska Grekland äntligen ställas inför rätta. EU-kommissionen ska också få makt att kontrollera nationella räkenskaper, i alla länder. När en fuskar leder det som vanligt till ökad kontroll av alla.

Nedan ser ni ett diagram från rapporten över rapporterat underskott i statsfinanserna (blå staplar) och vad det verkligen var (röda staplar).

När Papademos var grekisk centralbankschef 1994-2002 kan han knappast ha varit omedveten om detta fusk. Han borde med den ekonomiska inblick man har som centralbankschef i alla fall ha anat hur det låg till. Att han inte undersökte saken närmare gör honom till en lika god kålsupare som övriga grekiska makthavare.

Lucas Papademos var alltså grekisk centralbankschef när Grekland ljög sig in i eurosamarbetet! Och nu blir han ny premiärminister.

Nå, hur går det nu med räddningspaketen till Portugal, Irland och Grekland (PIG)? Nödlånen går genom räddningsfonden EFSF, som nu har fått problem med stigande räntor för sin upplåning. Man lyckas också knappt skrapa ihop tillräckligt många intresserade investerare till sina emissioner.

Fonden garanteras av euroländerna i förhållande till storleken på deras ekonomier, vilket funkar så länge bara PIG behöver hjälp, men om PIG blir PIIG när Italien snart behöver söka stöd (vilket Schäuble uppmanat dem att göra), så faller den tredje största garanten för EFSF bort.

Planen var att ge EFSF en hävstång så att man kommer upp till en biljon euro, men det ser nu inte ut som om man kommer att lyckas med det inom den närmaste tiden. Nu talar man också om att emittera EFSF-obligationer med kortare löptider, vilket visar att man börjar bli smått desperat.

Italien har en statsskuld på 1,9 biljoner euro, vilket är för mycket för EFSF att hantera utöver de nödhjälpsprogram som redan utlovats till PIG. Frågan är till och med om EFSF kommer att kunna hålla vad de lovat i hjälp till Portugal, Irland och Grekland.

Italiens statsskuld är runt 120 procent av BNP - nästan på samma nivå där Greklands låg i slutet av 2009 när deras "räddningsprocess" påbörjades. Där någonstans ser smärtgränsen för statsskulden ut att gå. Men Japan med en statsskuld på 200 procent av BNP - hur klarar de sig? Jo, det finns en stor skillnad - Japan har ett överskott i bytesbalansen, medan Italien och Grekland har underskott.

Italienska tioåriga statsobligationer var som jag nämnt över smärtgränsen 7 procent igår, men sjönk idag tillbaks under denna gräns. Osäkerheten kring hur regeringen ska se ut efter Berlusconi kvarstår dock och dessutom osäkerhetsfaktorn nyval.