Brexit en milstolpe

Med mindre än en vecka kvar till Storbritanniens folkomröstning om utträde ur EU ser vi troligen en historisk milstolpe i antågande. Som jag skrev häromdagen så ser opinionen ut att vända allt mer till Brexit, alltså brittiskt EU-utträde. Det ser allt svårare ut för stanna-sidan att lyckas få en majoritet av rösterna.

Tecknen blir allt fler på att EU passerat sitt bäst före-datum och sedan några år påbörjat marschen mot historiens komposthög.

Jag noterar därför med intresse att det schweiziska parlamentet i veckan beslutat att efter 24 år dra tillbaks landets ansökan om EU-medlemskap. En parlamentsledamot sade i debatten innan beslutet att idag vill endast "några galningar" gå med i EU. Schweiz följer därmed i fotspåren på Island, som förra året drog tillbaks sin ansökan om EU-medlemskap.

EU presenterades som ett projekt för fred och samarbete i Europa, men har förutom det gett en stark centralstyrning och byråkrati. Mot detta reagerar nu medborgarna och de styrande har inte förstått varför. Brexit-omröstningen är bara ett tecken på ett bredare fenomen.

Håkan Boström påpekar i en ledare i GP att historien inte vandrar obönhörligt i en riktning mot framsteg och välstånd, utan att den går i vågor.

"I svensk debatt kan man ibland få höra uttalanden i stil med "Hur kan detta hända 2016?". Men det finns ingen automatik i att världen blir mer förnuftig, välordnad och upplyst. Framstegstanken tenderar i värsta fall att skapa fördumning och historielöshet, en bristande insikt om att inget är för evigt och att sanningar förändras."

Vi kommer framöver att få se allt mer utbrett missnöje mot de styrande politikerna, då de inte lyckas leverera det som de lovat. Oavsett utgången av Brexit-omröstningen är det en milstolpe att den överhuvudtaget kom till stånd. Skulle britterna dessutom rösta för utträde blir det en av historiens mest omvälvande vändningar. Brexit kommer säkert att inspirera fler uppror mot makthavarna - på den fredliga vägen via valurnorna. Jag tror att det blir en rejäl väckarklocka för den styrande politiska klassen.

Sedan kommer i höst en uppföljning när Donald Trump troligen väljs till USA:s president. Hillary Clinton har inte en chans mot honom och det förstår hon inte - lika lite som alla välutbildade förståsigpåare förstår sig på fenomenet Trump. Clinton är en hycklare som gärna står och med socialt patos talar om rättvisa iklädd lyxkläder från Armani, något som visar hur bortkopplad hon är från verkligheten.

Det är alltså inte bara ett EU-fenomen utan ett globalt fenomen i hela den rika världen att folket gör uppror mot den styrande politiska klassen.

Brexit-omröstningen är inte viktigast för sina omedelbara följdverkningar (även om de kan bli kännbara), utan mer för de långsiktiga skeendena där den är en milstolpe i EU:s sönderfall. Efter Brexit kommer alla EU-kritiker att vädra morgonluft och en av de viktigaste trenderna att hålla koll på är hur det går för Frankrikes EU-kritiska Front National under ledning av Marine Le Pen. De fick 25 procent av rösterna i EU-parlamentsvalet 2014 och risken finns att Frankrike liksom Spanien kommer att få ett parlamentariskt dödläge i nästa nationella val, alternativt att man tar med Front National i regeringen, vilket kräver att man driver en mer EU-kritisk linje. Frankrike är ett av kärnländerna i EU och om de blir mer kritiska är det ett rejält avbräck.

Även om vi ser milstolpar ska vi komma ihåg att EU:s sönderfall är en lång lång process, som tog sin början i slutet av 2009 med Greklands första kris, och som kommer att pågå i många år innan de styrande ger upp.

Spännande fotbolls-EM

Som ni säkert har hört kommer de europeiska mästerskapen i bollsparkning för elvamannalag att hållas i Frankrike med början om en vecka. Jag kommer säkerligen att se delar av några av matcherna, inte för att jag särskilt följer såna här evenemang eller hejar på något särskilt lag, utan för att beundra spelarnas tekniska skicklighet och ibland närmast konstnärliga utövning av bollsporten, något som man kan få chansen att se när det gäller fotboll på så här hög nivå.

Mer spännande än själva turneringen tycker jag är alla händelser som just nu riskerar att ställa till det i Frankrike i samband med den stora publikmagnet som ett sånt här sportevenemang utgör.

Den senaste händelsen är de kraftiga regnvädren, som orsakat katastroftillstånd, där Seine idag väntas stiga över kritiska gränser. Detta extremväder beror på en så kallad omega-blockering, alltså ett högtryck längre österut som blockerar de regnförande lågtrycksområdena så att de fastnar i ett område länge.

Huruvida just det aktuella blockerade extremvädret beror på den globala uppvärmningen eller inte är svårt att fastställa, men som jag beskrev för några år sedan är detta en typ av väderhändelser som vi kan förvänta oss mer av på grund av global uppvärmning. De så kallade Rossbyvågorna i jetströmmen, vilket är vad som driver väderskiftningarna i den tempererade zonen, förväntas nämligen bli större och ligga kvar längre på samma plats, något som även observerats.

Den mest intressanta väderfrågan för Frankrike i samband med fotbolls-EM är alltså huruvida översvämningarna fortsätter, men väderprognosen säger att regnet kommer att dra bort med början på söndag. Däremot kan effekterna av det myckna regnandet vara kvar länge. Det tar för det första tid för vattenmassorna att leta sig ner längs floderna och för det andra kan transportinfrastruktur förstöras och inte hinna repareras i tid innan evenemanget tar sin början.

Nästa hot mot fotbolls-EM är förstås de pågående strejkerna och protesterna mot de nyligen genomförda lagförändringarna för att göra det lättare att avskeda anställda. Dessa inriktar sig främst mot de mest systemkritiska delarna av det samhället, nämligen energin (i form av bensin och el) och transporterna. Omkring hälften av tågen är ur trafik på grund av en strejk utan slutdatum. Fackförbundet CGT hotar också med att utvidga strejken till Paris tunnelbana och till flygtrafiken. De övriga fackförbunden inom flyget har dock nu tagit tillbaka sina strejkhot, så det lär inte bli så mycket påverkan på flyget.

En generalstrejk har dock utlysts till 14 juni, bara några dagar efter början på fotbolls-EM. Om den blir av lär den ställa till mycken oreda. Utvecklingen av strejksituationen ska bli högst intressant att följa.

Till sist ligger fortfarande ett terrorhot över Frankrike - något som är allra mest aktuellt vid stora publikevenemang. USA varnade nyligen turister för terrorhot mot bland annat fotbolls-EM och Europol-chefen är extremt orolig för terrordåd under evenemanget. Vi ska också komma ihåg att det fortfarande råder undantagstillstånd i Frankrike, med allt det trassel det kan innebära.

Sammanfattningsvis ligger spänningen i årets fotbolls-EM inte så mycket i matcherna, utan snarare i allt runt omkring.

Och det finns en stor risk att evenemanget inte blir en sådan publik- och turistmagnet som man hoppats på.

Fransk protest slår mot energin och transporterna

De franska fackföreningarna har förstått vad som är ekonomins hjärta och livsblod - energin. Deras protester mot de lagförändringar som nyligen genomdrivits för att göra det lättare att avskeda anställda inriktar sig främst på energisektorn. Demonstranter har blockerat en stor del av landets raffinaderier och bränsledepåer och en del av de anställda strejkar också.

Hur viktiga raffinaderierna och drivmedelsdistributionen är för samhället illustreras av vad som hände vid de brittiska bränsleprotesterna 2000, då hela samhället höll på att gå in i väggen. Nu ser alltså Frankrike ut att vara på väg mot något liknande. Igår var en femtedel av landets bensinstationer utan bränsle att sälja, idag sägs det vara en tredjedel. Man har också för första gången sedan 2010 använt Frankrikes strategiska bränslereserv för att täcka behoven.

Nu sprider sig strejken också till elektriciteten. Ikväll påbörjades en dygnslång strejk på ett kärnkraftverk och imorgon torsdag blir det strejk på landets alla 19 kärnkraftverk, som levererar tre fjärdedelar av elbehovet. Kärnkraften kommer dock inte att stängas ner helt, då kraftverken på grund av särskilda anställningsavtal (med säkerhetsskäl som bakgrund) inte får stoppas hursomhelst. De kommer att gå på reducerad kapacitet och Frankrikes elbolag tvingas därmed att köpa in el från grannländerna, vilket gick bra under en strejk i januari. Det är i och för sig inte en garanti för att det kommer att gå bra även nu, men det verkar troligt. Det kommer dock att bli dyrt för elbolagen.

Det ser inte ut att vara någon ände i sikte för de franska energistrejkerna, då regeringen inte tänker backa den lagstiftning de efter många vedermödor lyckades få igenom för två veckor sedan, och fackföreningarna inte tänker ge sig förrän lagen backas. Vem kommer att ge sig först och hur lång tid tar det? Hur spännande kommer effekterna på samhället att bli? Bränslebrist leder snabbt till brist på allting annat i våra transportberoende samhällen.

De brittiska bränsleprotesterna 2000 beskrivs för övrigt på ett bra sätt i Therese Uddenfeldts nyutkomna bok Gratislunchen. Jag har ännu inte hunnit läsa klart den, men kan efter att ha tagit mig igenom omkring halva boken rekommendera den starkt.

Terrordåd under Ramadan-fredag

Denna andra fredag i den muslimska fastemånaden Ramadan rapporteras om tre terrordåd med eventuella kopplingar till Daesh/IS eller Al-Qaida.

Det började med en man halshöggs och flera skadades på en gasfabrik utanför Grenoble i Frankrike. Det ska ha varit minst två gärningsmän, som sade sig agera på uppdrag av IS. Det är högst tveksamt om det faktiskt är så, eftersom IS taktik är att utvidga sitt territorium, inte att utföra terrordåd långt bort därifrån. Däremot är det troligt att terroristerna inspirerats av IS, men kanske inte haft möjlighet att resa till Syrien och därför beslutat sig för att genomföra ett terrordåd i sitt hemland istället, då de ser alla "islams fiender" som en.

Därefter sprängde sig en självmordsbombare i en shiamuslimsk moské i Kuwait city under fredagsbönen. Minst 13 har dödats och 25 skadats. I detta fall har IS tagit på sig attacken, vilket är rimligare då Kuwait faktiskt gränsar till Irak, där IS som bekant har besatt ett stort territorium, och IS säkerligen har planer på att expandera in i angränsande länder. IS hatar alla shiamuslimer, som de beskriver som förkastare av den "rena läran". De har redan förra månaden tagit på sig två terrordåd mot shiamuslimska moskéer i Saudiarabien.

Till sist kom då attacken mot strandhotellet i Sousse i Tunisien där minst 27 personer dödats. Även här kan man tänka sig en faktisk koppling till IS, som ju redan etablerat sig runt staden Sirte i grannlandet Libyen, där inbördeskrig och allmänt kaotisk situation råder, vilket precis som i Syrien är ett perfekt underlag för IS. Nu ligger Sirte långt från Tunisien, men det är inte otänkbart att man inom IS kan ha tänkt ut en plan att även destabilisera Tunisien för att senare även kunna gå in där när man väl utvidgat sitt territorium i Libyen. Ett första steg skulle då kunna vara att skrämma bort alla turister, vilket skulle innebära ett svårt ekonomiskt avbräck för Tunisien.

IS har häromdagen manat sina anhängare att utöka attackerna mot sina motståndare under Ramadan. Detta ligger troligen bakom dagens tre terrordåd.

Samtidigt har IS gått till offensiv på flera ställen i norra Syrien, bland annat mot Kobane vid gränsen mot Turkiet. Även mot staden al-Hasakah har IS gått till attack och omkring 60 000 människor har tvingats fly. På kartan nedan ser ni det aktuella läget i Syrien och norra Irak. Al-Hasakah är den nedre av de två rosa fläckarna i nordöstra Syrien, Kobane ligger i västraste delen av den gula remsan i norra Syrien. (Källa Wikipedia)

IS område ser stort ut, men man ska ha i åtanke att större delen av det (utom framförallt längs floderna) är öken. Än så länge är motståndet alltför svagt för att kunna på allvar slå tillbaka in på IS territorium, men samtidigt har IS inte gjort några större landvinningar sedan offensiven i Irak första halvåret 2014.

Efter dagens terrordåd kan man fråga sig när vi kommer att få se det första IS-relaterade terrordådet på svensk mark. Det är känt att svensknorske Michael Skråmo, som rest ner till Syrien med familjen för att strida för IS, nyligen har uppmanat svenska IS-anhängare att begå terrordåd. Han hänvisar bland annat till "recept" från al-Qaidas tidning Inspire. Med tanke på att det finns en hel del radikaliserade islamister här och flera redan rest för att strida för IS är det inte otänkbart att någon eller några som inte har möjlighet att resa till Syrien tar Skråmos uppmaning på allvar och gör något här istället.

Fotnot: Ramadan infaller i år 18 juni till 16 juli.

Kan bostadspriser mjuklanda?

En läsare skrev och tyckte att han inte kunde hitta något exempel på att bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång/bubbla. Detta är ett spännande ämne och jag tänkte rota lite i det. Särskilt aktuellt är det ju med avseende på de svenska bostadspriserna, där många verkar hoppas på en mjuklandning, där priserna rör sig i sidled framöver istället för att bryta neråt. Exempelvis anser före detta medlemmen i Riksbankens direktion Lars E O Svensson, numera Ekonomistas flitigaste skribent, att de svenska bostadspriserna gjort ett skifte till en högre nivå.

För att undersöka det hela använder jag The Economists interaktiva bostadsprisindex, där man kan jämföra bostadspriser i en mängd länder, både nominellt, realt, i förhållande till medelinkomst och i förhållande till hyror. Tesen som ska undersökas är alltså om bostadspriser kan mjuklanda efter en kraftig uppgång - kan vi hitta något exempel som motsäger vår tes?

Vi börjar med de mest extrema bostadsbubblorna (i reala priser, alltså bostadspriser i förhållande till konsumentprisindex): Irland, Spanien och Nederländerna. USA är med som jämförelse.

Här har vi extrema uppgångar följda av kraftiga nedgångar. Det ska påpekas att Irlands och Spaniens bostadspriser utvecklats mindre extremt på uppsidan när man ser på dem i förhållande till lönerna, men mönstret är ändå detsamma - kraftiga prisuppgångar följs av kraftiga prisnedgångar.

Mindre extrema är länderna i nästa diagram: Danmark, Italien och Japan. Japan kan i och för sig anses extremt genom nedgångens längd - hittills över 20 år av fallande reala bostadspriser.

Italiens bostadspriser har realt hittills fallit med 20 procent sedan toppen och visar inga som helst tecken på förnyad vändning uppåt. Övriga länder har fallit mer. Hittills inget som motsäger vår tes, alltså.

Lite knivigare blir det med nästa omgång länder: Australien, Storbritannien, Frankrike och Nya Zeeland.

Hur lång i tid ska en "platåfas" för priserna vara och hur stor får dess volatilitet vara för att den ska räknas som mjuklandning? Dessutom har vi inte sett slutfacit för bostadspriserna i länderna i detta diagram. Hursomhelst anser jag att volatiliteten bör hålla sig såpass måttlig att vi inte ser några prisfall större än 10 procent för att jag ska kalla det för mjuklandning.

Reala bostadspriser i Australien föll 9 procent från andra kvartalet 2010 till tredje kvartalet 2012 och därefter har de åter stigit. Tre år tycker jag dock är alltför kort tid för att kvalificera som mjuklandning.

Frankrike är isåfall ett bättre exempel på mjuklandning för bostadspriserna - de reala bostadspriserna har som mest svängt 10 procent sedan sista kvartalet 2005 - åtta år är kanske en mjuklandning? Eller ska man räkna från pristoppen sista kvartalet 2007? Isåfall är det sex år - kanske ändå en mjuklandning. Men med tanke på hur det ser ut för Frankrikes ekonomi har vi troligen inte sett slutet på sagan om Frankrikes bostadspriser. De mer än fördubblades realt från 1997 till 2007. Kan de hålla sig kvar på nuvarande höga nivå? Frankrike är dock än så länge ett exempel som eventuellt motsäger tesen om att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, åtminstone om man anser att åtta (eller sex) år räcker för en mjuklandning.

I Storbritannien föll bostadspriserna realt med omkring 15 procent 2007-2009, vilket jag anser är för mycket för att kvala in som mjuklandning. Detsamma gäller Nya Zeeland. För båda dessa ser det snarare ut som en upprekyl enligt den klassiska modellen av en sprucken bubbla, innan förnyad nedgång vidtar.

Slutligen ser vi på prisutvecklingen för tre länder som inte drabbats av spruckna bostadsbubblor de senaste åren: Kanada, Sverige och Schweiz.

Kanada ser ut att ha gjort en "pyspunka" på bostadsmarknaden 1989-1998. Det kan alltså också vara möjligt, men jag hittar alltså bara ett exempel bland de länder jag sett på. I gengäld har Kanada därefter haft en av de kraftigaste reala prisuppgångarna för bostäder av alla OECD-länder.

Schweiz uppvisar med prisnedgången under 1990-talet ännu ett exempel på hur det brukar se ut - ingen mjuklandning. Detsamma gäller Sveriges prisnedgång under 1990-talet.

Om man vill kan man se det (som Lars E O Svensson gör) som att Sverige också har nått ett slags platåfas för bostadspriserna från 2007 fram till nu, med svängningar mindre än 10 procent. Sex år skulle, liksom för Frankrike, kunna karakteriseras som mjuklandning. Då glömmer man emellertid en viktig sak - The Economists diagram visar småhuspriserna, som hämtats från SCB - den enklaste statistikkällan. Den största svenska bostadsbubblan finns i bostadsrättspriserna (denna statistik är inte lika lätt tillgänglig), som bloggrannen Cornucopia så passande just har ritat upp i ett diagram för hela tidsperioden 1970-2013. Sedan 1984 har reala bostadsrättspriser stigit med 882 procent! Och bostadsrättspriserna har inte gått in i någon platåfas sedan 2007 som småhuspriserna har gjort, utan har hela tiden fortsatt att stiga med endast smärre korrektioner nedåt. Se nu på Cornucopias diagram och säg sen om det inte är en bubbla!

Betänk även att en stor del av dessa uppblåsta bostadsrättspriser återfinns på våra svenska bankers balansräkningar som bolån. Samt vice versa att en stor del av våra svenska bankers balansräkningar på tillgångssidan består av bolån baserade på uppblåsta bostadsrättspriser.

Bostadsrättspriserna föll i Sverige realt med 41 procent under de sju åren 1989-1996 - den kända 90-talskrisen. Nominellt gick priserna bara ner 24 procent 1990-1996. Under 1990-talskrisen sjönk bostadsrättspriserna i Stockholms innerstad med omkring 45 procent nominellt. Sverige hade kraftig generell prisinflation under dessa år och det var till stor del den som åt upp de reala priserna. När den nuvarande bostadsrättsbubblan spricker lär vi inte ha hög inflation, utan snarare låg inflation eller deflation, om man jämför med hur det sett ut i andra länder vars bostadsbubblor spruckit det senaste årtiondet, så även de nominella bostadsrättspriserna lär sjunka rejält.

För att återgå till grundfrågan om tesen att bostadspriser inte kan mjuklanda efter en kraftig uppgång, så anser jag att man kan svara att det möjligen kan hända (motexemplet är isåfall Frankrike), men att det ser ut att vara osannolikt. Det beror dock på hur man definierar en mjuklandning. Vi ser även av exemplet Kanada (och kanske även Japan) att en pyspunka kan vara möjlig, men det verkar inte vara särskilt vanligt förekommande. Jag anser alltså att vi med största sannolikhet inte får någon mjuklandning för svenska bostadspriser, särskilt med tanke på bostadsrättsbubblans proportioner.

Investera i Frankrike?

Via Mish läser jag om hur utländska investerare verkar allt mindre villiga att investera i Frankrike. Trots att utländska investeringar i EU som helhet ökade från 2012 till 2013, så minskade investeringarna i Frankrike med 77 procent till 5,7 miljarder dollar. År 2007 var utlandsinvesteringar i Frankrike vid sin topp på 96 miljarder dollar. Förra året var det sämsta sedan 1987!

Detta i motsats till Tyskland där utländska investeringar förra året nästan fyrfaldigades till 32 miljarder dollar. Utländska investeringar i Italien, Belgien, Nederländerna och Irland steg också. Till och med i krisande Spanien steg utländska investeringar förra året med 37 procent till 37 miljarder dollar.

Det ser alltså ut som om investerarna inte har särskilt stort förtroende för Frankrike, ett land som försöker låtsas vara ledande i EU tillsammans med Tyskland, men som egentligen har en ganska rutten ekonomi och snart riskerar att hamna i samma klass som Italien eller Spanien. Se till exempel hur Frankrikes budgetunderskott och statsskuld ser ut - alla år sedan 2008 har franska staten haft underskott som varit större än den av EU stadgade gränsen på 3 procent av BNP. Eller se på arbetslöshetskartan över EU, där Frankrike är mer likt Italien eller Polen än Tyskland eller Sverige.

Krav på protektionism att vänta - även inom EU

Jag läser att franska byggföretag är upprörda över att spanska byggare tar deras jobb. De säger att de spanska företagen ägnar sig åt oschysst konkurrens genom låga löner och att inte följa regler ordentligt. Spanjorerna å sin sida säger att de bara följer EU:s regler om fri rörlighet för företag och anställda.

Det är inte underligt att spanska byggföretag söker sig till den franska marknaden, med tanke på att arbetslösheten i Spanien är på 26 procent och byggandet har drabbats särskilt hårt. EU-direktivet om utstationerade arbetstagare från 1996 tillåter att företag "utstationerar" arbetare till ett annat EU-land i upp till två år, men med hemlandets löner, skatter och sociala avgifter. Det är en viktig del i EU:s ambitioner att integrera medlemsländerna med varandra.

Antalet utstationerade arbetare i Frankrike har ökat tiofalt på tio år (42 procent av dessa finns inom byggindustrin), vilket lett till missnöje från fransmännens sida. Nationalistiska partiet Front National vill upphäva direktivet (hur nu det skulle gå till) och gör ett nummer av detta inför EU-parlamentsvalet i maj. Även parlamentsledamöter från president Francois Hollandes regerande socialistparti vill skärpa regleringarna för utstationerade arbetare från andra EU-länder, med hänvisning till att många företag använder denna möjlighet för att gå runt lokala lagar för arbetskraft, så kallad "social dumpning".

Framförallt Frankrike och Tyskland har drivit på för att skärpa tillämpningen av direktivet om utstationerade arbetstagare och i början av december förra året fick man med sig andra länder på det i ett beslut från ministerrådet, om än i ganska urvattnad form. Frågan lär dock dyka upp snart igen.

Så länge det gick bra för EU var bestämmelserna om öppenhet inom unionen inte lika kontroversiella (även om just "social dumpning" genom utstationering varit kritiserat förut), men nu när det går dåligt reses allt fler krav på att skydda inhemska företag. Detta är en trend som säkerligen kommer att förstärkas de närmaste åren.

Med tanke på det utbredda missnöjet i många EU-länder och den höga arbetslösheten kommer många partier, framförallt de populistiska, att försöka se till att "illojal konkurrens" inom EU blir en valfråga inför EU-valet i maj. Med tanke på det generellt väldigt låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen finns goda möjligheter för EU-kritiska partier att få starkt ökad representation i EU-parlamentet, bara de lyckas trumma ihop soffliggande väljare som känner för att proteströsta mot EU.

Det är nog inte bara inom EU vi får se trenden mot mer protektionism, utan i spåren av nedåtgående finansiellt tillstånd i många länder kommer det även att bli en trend på global nivå. Det är bara att se på tidigare större kriser för att ana vad som kommer. Världshandelsorganisationen WTO:s frihandelsagenda kommer säkerligen att bli överkörd.

Dåliga EU-nyheter igen

Så verkar det åter vara dags för en period av dåliga nyheter efter den senaste tidens EU-fori över att "det värsta är över" för eurozonen.

Som jag skrev häromdagen så befinner sig nu eurozonen i kreditdeflation och eftersom mer än 90 procent av pengarna idag skapas som krediter och motsvarande banktillgodohavanden kommer kreditdeflationen helt enkelt att leda till mindre pengar i omlopp, alltså penningmängdsdeflation. Detta har förstås varit så i vissa länder ett tag nu, t.ex. Grekland, Portugal, Irland och Spanien. Detta har ändå kunnat kompenseras av att eurozonen som helhet fortfarande haft kredittillväxt tack vare de starkare länderna, framförallt Tyskland. De starka länderna har kunnat hjälpa de svaga med diverse räddningspaket, men hur bra kommer detta att gå nu?

Från euroländerna kom de senaste dagarna kommit en mängd nyheter som visar att optimismen varit obefogad. Från Grekland läser vi att strejksäsongen (som numera varar större delen av året) nu kommit igång på allvar med generalstrejk igår och tårgas mot demonstranter på Syntagma-torget. Journalisterna deltog inte i generalstrejken, utan hade sin egen sympatistrejk dagen innan, för att sedan kunna rapportera från gårdagens demonstrationer.

I Italien är det som bekant parlamentsval söndag-måndag och osäkerheten är stor om hurpass livskraftig regering detta kommer att kunna frambringa. Till råga på allt har de italienska politikerna hamnat i medieskugga på grund av påvens avgång.

Igår kom även dystra siffror för industrins omsättning i Italien, som i fjol sjönk 4,3 procent mot 2011. Industriordrarna sjönk med 9,8 procent, vilket visar att framtiden inte är ljusare utan snarare mörkare. Denna farhåga stärks av att industriordrarna sjönk ännu mer i december - ett fall på 15,3 procent gentemot december 2011. Även industrins omsättning sjönk snabbare i årets slut än i dess början - 6,3 procent för december mot 4,3 procent för året som helhet. Byggsektorn föll med 14 procent jämfört med året innan, vilket är det största fallet sedan statistikens början 1995.

Från Italien rapporterades häromdagen också att bankernas lån till den privata sektorn (hushåll och företag) minskade rekordmycket i januari enligt bankföreningen ABI. Lånen sjönk med 2,5 procent från december till januari - ännu ett tecken på den kreditdeflation jag talat om. ABI ser också behov av att revidera sin prognos för årets BNP-krympning till det sämre. ABI påtalar också att andelen dåliga lån fortsätter att öka, från 2,7 procent av banklånen i december 2011 till 3,3 procent i december 2012.

Från Spanien läste jag häromdagen att de haft den näst största konkursen sedan krisens början. Det gäller fastighetsbolaget Reyal Urbis. Man väntar sig nu fler konkurser, då bankerna blivit mer försiktiga med att förlänga lån.

"Många lån sattes om för ett eller två år sedan, med förhoppningen att saker skulle bli bättre, men det har inte varit fallet och det finns nu mer realism om situationen. Varför skulle man idag ge ett nytt lån?"

Spanien har ju också roat sig med att sanera sina banker genom att flytta över delar av deras dåliga lån till sin "bad bank" Sareb. Emellertid återstår en hel del att göra där. Frågan är också hur mycket statliga pengar (i förlängningen EU-pengar) som kommer att behöva pytsas in i Sareb framöver.

Från eurozonens motor Tyskland läser jag idag att inköpschefsindex var 50,1 i februari (en liten uppgång från 49,8 i januari), vilket var något lägre än väntat och dessutom balanserar precis på gränsen till negativt (under 50 betyder krympning). Just inköpschefsindex är intressant att titta på då det är en av de mest framåtblickande ekonomiska indikatorerna.

För eurozonen som helhet sjönk inköpschefsindex till 47,3 i februari, från 48,6 i januari, vilket också var betydligt lägre än väntat. Särskilt svagt var det för Frankrike, där industrins inköpschefsindex visserligen steg till 43,6 i februari från 42,9 föregående månad, men där siffrorna visar på en krympande fransk ekonomi. Nästa krisland? Frankrike har förhoppningar om nolltillväxt i år, vilket ändå skulle ge ett budgetunderskott på 3,6 procent, vilket är större än EU:s gräns på 3 procent av BNP. Med en ekonomi som istället ser ut att krympa blir det troligen ännu värre.

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

Frankrike mot recession och åtstramningar

Häromdagen erkände Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius att franska staten troligen missar budgetmålet för 2013 på 3 procents underskott. Detta bygger nämligen på en tillväxt i ekonomin på 0,8 procent, men nu förväntas tillväxten bli noll till väldigt liten (IMF räknar med 0,3 procent). President François Hollandes regering kan därmed tvingas till inte bara skattehöjningar utan även impopulära nedskärningar för att klara statsbudgetkraven i EU:s stabilitetspakt. Det hela förnekades dock senare av finansminister Pierre Moscovici som sade att tillväxt på 0,8 procent står fast, men det dröjer nog inte så länge innan verkligheten kommer och knackar på även hos honom.

Frankrikes ekonomi har endast uppvisat en anemisk tillväxt sedan april 2011 och arbetslösheten är över 10 procent och ökande. Att landet plötsligt skulle uppvisa en real ekonomisk tillväxt på 0,8 procent i år framstår som osannolikt.

Nu blir det istället säkerligen nedskärningar i statsbudgeten, som i sin tur sänker ekonomin mer. Och så vidare i den onda spiralen.

Frankrike krigar i Mali

Knappt har EU hunnit motta Nobels fredspris förrän ett EU-land kastar sig in i ett krig. Frankrike har skickat flyg och soldater till den före detta franska kolonin Mali.

Tuaregrebeller tog över den norra delen av Mali våren 2012 (läs vad jag skrev om detta då) med hjälp av tunga vapen som kommit på drift efter Gaddafi-regimens fall i Libyen. Många tuareger hade också tjänstgjort som legosoldater i Libyen. Tuaregrebellerna MNLA utropade då staten Azawad i norra Mali. Senare manövrerade islamistgruppen Ansar al-Din (även kallad Ansar Dine) ut MNLA och med hjälp av Al-Qaida i Islamiska Maghreb (AQIM) blev det nya målet inte frihet för norra Mali, utan istället ett islamistiskt maktövertagande och sharia-lagar i hela Mali.

Samtidigt drabbades Malis södra del och huvudstaden Bamako av en militärkupp ledd av kapten Amadou Sanogo mot den sedan 2002 sittande presidenten Amadou Toumani Touré. Mali hade då haft 20 år av demokrati och presidentval skulle ha hållits i april 2012. Sanogo tvingades senare avgå och parlamentets talman Dioncounda Traoré utsågs till tillfällig president. I december 2012 tvingade militären premiärministern Cheik Modibo Diarra att avgå i en ny statskupp.

Den regim i Mali som Frankrike just nu hjälper mot rebellerna i norr är alltså en miltärjunta. Just snyggt! Vilket är värst - militärdiktatur eller islamister? Pest eller kolera? Frankrike har i alla fall valt sida.

Mali kan grovt delas in i tre delar - den bördiga södra delen, den mellersta torrare Sahel-delen och den norra ökendelen. Detta syns tydligt på satellitbilden till höger (från Wikipedia). Befolkningen är koncentrerad i den södra delen och framförallt öknen i norr är glesbefolkad. Mali är ett av världens fattigare länder, med en årlig BNP per capita på runt 700 USD.

Mali är medlem i Västafrikanska staternas ekonomiska gemenskap (ECOWAS eller CEDEAO) och i valutaunion med flera av grannländerna. Västafrikas motsvarighet till EU och eurozonen, alltså. ECOWAS ska också delta i kampen mot rebellerna i Mali genom att skicka soldater.

Frankrike ser ut att ha övriga EU:s stöd för sitt militära ingripande i Mali. I alla fall tycker en av EU:s tungviktare, vår egen utrikesminister Carl Bildt att det är positivt. Sverige ska nu delta i en EU-insats i Mali genom att utbilda säkerhetsstyrkor. Ska vi stödja en militärregim med att utbilda dess säkerhetsstyrkor? Hur blir det med demokratin i Mali? Vilket stöd ges för den och vilka krav ställs från EU?

Flera av grannländerna har varit oroade av utvecklingen i Mali, särskilt Algeriet, där AQIM har sin bas. Mauretanien har tvingats ta emot flyktingar från norra Mali. Om AQIM och Ansar ad-Din ger upp och flyr kan de komma att etablera sig i grannländerna Niger, Algeriet och Mauretanien.

Att försöka slå ut rebellerna i norra Mali kan dock bli svårt. Denna bit av landet är ungefär lika stor som Frankrike och trupper måste framförallt avdelas till att hålla städer såsom Timbuktu, Gao och Kidal. Vägnätet är mycket dåligt i denna ökenregion med stora bergstrakter. Dessutom är gränserna mot grannländerna mycket långa och svårbevakade. Risken är också mycket stor att man av misstag slår mot civila mål, då det är svårt att från flyg skilja en karavan av rebeller från en karavan av tuareger. Civila döda i flygattacker kan leda till samlad vrede från islamiska stater mot Frankrike och EU. Mali kan bli Frankrikes motsvarighet till Afghanistan.

Industriproduktionen faller brett

De senaste dagarna har det kommit dåliga nyheter om industriproduktionen i Europa.

Bland de värsta är förstås Grekland, där industriproduktionen sjönk med rekordstora 7,3 procent från september 2011 till september 2012. Att den ökade med 2,2 procent från augusti till september förklaras av att semestern var slut för de greker som ännu inte är arbetslösa.

Spanien ligger inte långt efter med en nedgång på 7 procent på årsbasis. Den sedvanliga ökningen efter semestern från augusti till september var den lägsta som registrerats under de senaste fem åren.

I Italien sjönk industriproduktionen i september med 4,8 procent jämfört med förra året och med 1,5 procent jämfört med augusti (som var semestermånad). Detta var dock ungefär som analytikernas förväntningar.

Även i Frankrike sjönk industriproduktionen i september, med 2,1 procent jämfört med förra året och med 2,7 procent jämfört med augusti. Frankrikes centralbank väntar sig nu en krympning av Frankrikes BNP med 0,1 procent under fjärde kvartalet, och med en krympning på 0,1 procent även för tredje kvartalet skulle det innebära officiell recession i Frankrike. Detta har inte regeringen Hollande räknat med. Deras prognoser talar istället om en svag tillväxt. Hollande tvingas troligen lägga om sitt politiska program för Frankrike p.g.a. detta, då det borde ge mindre skatteintäkter.

För att övergå till Tyskland, så sjönk industriproduktionen där med 1,8 procent i september jämfört med augusti, och med 1,2 procent jämfört med föregående år, vilket var betydligt under analytikernas förväntningar.

Även Storbritanniens industriproduktion sjönk 1,7 procent i september, jämfört med föregående månad. Jämfört med samma månad föregående år minskade produktionen med 2,6 procent. Även detta var mycket sämre än analytikernas gissningar.

Därför ser vi att den stora nedgången för svensk industriproduktionen i september är en del av en mer utbredd europeisk trend. Sveriges industriproduktion sjönk i september med 4,1 procent jämfört med augusti (korrigerat för säsongseffekter). Analytikerna förväntade sig en nedgång med enbart 1,0 procent. Jämfört med september 2011 var minskningen 5,0 procent (kalenderkorrigerat). Enligt SCB så är nedgången "den största sedan januari 2009, bortsett från en tillfällig produktionsstörning i februari tidigare i år". Nu var nedgången i Sverige betydligt större än den i Tyskland - ett land vi gillar att jämföra oss med - och kan snarare jämföras med Italien.

Sammanfattningsvis ser det alltså ut som om även de delar av Europa som ännu inte drabbats nu är på väg in i recession. Hur går det då med alla räddningspaket, som bygger på prognoser om att framtida tillväxt ska dra krisekonomierna ur träsket?

Tittar vi däremot österut ser vi att Kinas industriproduktion ökade 9,6 procent under oktober, jämfört med samma månad föregående år - även om man ska ta kinesisk statistik med en nypa salt. De europeiska länderna kom med sina industriproduktionssiffror för september i veckan, medan Kina lyckade med konststycket att bara drygt en vecka efter månadens slut komma med siffrorna för oktober. Den kinesiska statistikmyndigheten kanske kan lära de europeiska hur man får fram statistiken så snabbt...

Bankproblem i Spanien... och Frankrike

I slutet av förra veckan kom dåliga nyheter från Spanien.

För det första pågår en "tyst" uttagsanstormning mot de spanska bankerna. I juli togs nästan 75 miljarder euro ut från Spaniens banker, vilket är en minskning av insättningarna med 4,7 procent, den högsta månatliga nedgången sedan ECB:s statistik började 1997. Under årets första sju månader har insättningarna minskat med 17,7 procent. Det här är en rent "grekisk" utveckling som om den fortsätter och accelererar som den senaste tiden kommer att välta de spanska bankerna.

För det andra ska krisdrabbade spanska banken Bankia få en omedelbar kapitalinjektion på 4 till 5 miljarder euro efter att ha rapporterat en förlust på 4,45 miljarder euro för första halvåret i år.

Idag kom så en liten "bomb" från Frankrike, när det meddelades att bolåneinstitutet Crédit Immobilier de France (CIF) ska "räddas" av staten. Det handlar enligt Reuters om garantier upp till 20 miljarder euro. Nu är CIF ett ganska litet finansföretag och platsar inte på långa vägar på listan över de största. Enligt senaste balansräkningen jag hittat på nätet (från juni 2011) har de tillgångar på nästan 42 miljarder euro, varav största delen är en kreditportfölj på 33 miljarder euro. De är alltså bara något större än svenska SBAB. Även om CIF är små med franska mått, så är det illavarslande att även Frankrike börjar uppvisa röta bland finansföretagen. En huvudvärk för president Hollande. Läs mer om detta på ZeroHedge.

Tre viktiga val igår

Gårdagens val i Grekland ser ut att ha gjort det möjligt att bilda regering med ND och PASOK, men det är ändå osäkert hur fortsättningen för landet ser ut. Läget för statsfinanserna och ekonomin i allmänhet är allvarligt. Redan 20 juli är Greklands statskassa tom om inga nya pengar kommer in från EU. Dessutom vet vi inte hur det blir med vågen av bankuttag - även om den lugnar ner sig till en långsammare takt (i maj togs cirka 6 miljarder euro ut från grekiska banker) orsakar uttagen till slut en ohållbar situation för Greklands banker. Tydligen har många greker också slutat att betala skatter och avgifter, vilket ytterligare förvärrar det statsfinansiella läget.

Men Grekland är just nu inte det viktigaste, utan bara en distraktion i väntan på huvudnumret. Intresset hamnar nu som Nouriel Roubini säger på Spanien och Italien, som är de verkligt stora problemen, och då framförallt Spanien. Och mycket riktigt, efter att världens aktiemarknader tagit ett glädjeskutt uppåt efter det grekiska valresultatet upptäckte man ganska snart att även räntorna på spanska och italienska statsobligationer skuttade uppåt, varvid börserna föll tillbaka. Spanska tioåriga statsobligationer handlas nu till 7,15 procents ränta och italienska till 6,07 procents ränta. I morse rapporterades också att andelen dåliga lån i spanska banker ökade till 8,72 procent från 8,37 procent i mars. Samtidigt pågår en kreditkontraktion och penningmängdsminskning i Spanien.

Bankernas utlåning sjönk 3,5 procent i april jämfört med april 2011. Bankernas inlåning minskade samtidigt 5,39 procent jämfört med april 2011 och med 2,52 procent jämfört med i mars.

Deflationsdrivande.

Gårdagens andra viktiga val var andra omgången av valet till den franska nationalförsamlingen, där Hollandes socialistparti fick klar majoritet. Därmed finns i alla fall inga problem med regeringsduglighet i Frankrike. Hollande har nu en stark politisk sits i hemlandet och kan med den i ryggen driva en hårdare linje i förhandlingar med Tysklands Merkel, som har ett minskande folkligt stöd i sitt hemland. Räkna med att vi får se EU:s politik ändras i vissa avseenden, framförallt krishanteringen.

Det tredje viktiga valet var Egyptens presidentval, där utgången fortfarande är osäker. Muslimska brödraskapets kandidat Mohammad Mursi har utropats till segrare av brödraskapet, men enligt egyptisk teve leder motståndaren Ahmed Shafiq, en före detta flygvapenchef och civilflygsminister som också var den siste premiärministern under Mubarak i början av 2011. Fortfarande har dock bara hälften av rösterna räknats och slutresultatet väntas först på torsdag.

Egyptens styrande militärråd SCAF publicerade under söndagskvällen ett tillägg till konstitutionen, som ger militärrådet den lagstiftande makten i landet. Detta efter att författningsdomstolen förra veckan förklarat det islamist-dominerade parlamentet ogiltigt.

Enligt rådet kan det inte hållas nyval till parlamentet förrän en ny författning utarbetats.

En förtäckt militärkupp? Egypten är nog så viktigt för världens politiska och ekonomiska stabilitet, då det är det folkrikaste arablandet. Läs även vad jag skrev om Egyptens omöjliga ekvation förra året.

Spanien "räddat" - stora frågor väcks

Igår kom så det väntade beskedet om nödlån till Spaniens banker. 100 miljarder euro ligger notan på för tillfället. Officiellt ska det bara behövas 40 miljarder, men man har tagit till en säkerhetsmarginal, som av erfarenhet från tidigare "räddningar" säkerligen kommer att användas. Spanien har därmed tagit sig till sista steget i Musik@Centrifugens lista:

1. Behöver inget stöd
2. Situationen förvärras (av ”onda spekulanter”, inte sällan ländernas egna banker)
3. Man kontaktar ECB/IMF men ”för inga diskussioner” om räddningspaket
4. Man tittar på en lösning men ”har inte begärt räddningspaket”
5. Man begär räddningspaket men intygar att ”läget är under kontroll”

Vi ska inte glömma att för bara knappt två veckor sedan sade Spaniens premiärminister Mariano Rajoy "No va a haber ningún rescate de la banca española" alltså "Det kommer inte att bli någon räddning av spanska banker". Rajoy försöker släta över nödlånets betydelse i dagens presskonferens. "Om vi inte hade gjort det vi hade gjort under dessa fem månader [sedan regeringsskiftet] skulle det som beslutats igår ha varit en intervention i kungariket Spanien." Han försöker alltså vända Spaniens misslyckande till beröm för den egna politiken. I och för sig har han inte haft en avundsvärd sits, då han fått överta styrandet av ett sjunkande skepp. Rajoys bästa plattityd från presskonferensen är "Igår vann trovärdigheten i det europeiska projektet, eurons framtid och stabiliteten i finanssystemet för att flödet av krediter ska komma tillbaka". Jag skulle snarare säga precis tvärtom.

Som vanligt dröjer EU och euroländerna tills man står vid stupets kant innan man kommer med något paket. Igår höll de 17 euroländernas finansministrar en videokonferens i tre timmar för att komma till ett beslut. Varken Tyskland eller Spanien vill ha ett fullskaligt räddningspaket à la Grekland, Portugal eller Irland. Det skulle för båda länderna innebära inrikespolitiska svårigheter.

Nu begränsar man Spaniens räddningspaket till att bara gälla bankerna och pengarna ska betalas ut som lån till FROB (fonden för ordnad bankrestrukturering). Pengar är dock fungibla och ett stöd till FROB innebär egentligen ett stöd till spanska staten, då de därmed slipper att knappa in på andra utgifter eller ta större lån för att ge pengar till FROB.

- I Grekland, Portugal och Irland hade staten problem och behövde hjälp. I Spanien är problemen koncentrerade till banksektorn, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, till TT.

Detta stämmer inte alls. Spanska staten har redan så stort budgetunderskott att de inte har möjlighet att själva rädda sina banker. Spanien har alltså stora problem med statens finanser, även om statsskulden ännu inte är katastrofstor. År 2011 gick spanska staten back med -8,9 procent av BNP och för 2012 har regeringen förhoppningen att statens budgetunderskott bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men får anses vara oerhört optimistiskt. Spanien har också problem med Europas högsta arbetslöshet. 25 procent arbetslöshet och över 50 procent bland ungdomar. Landet befinner sig i recession och med den fallande BNP följer minskade skatteintäkter och att även om statsskulden inte ökar så kommer den att öka som andel av BNP. Det kan gå snabbt för Spanien att komma över smärtgränsen på en statsskuld över 100 procent av årlig BNP.

Robert Bergqvist försöker göra gör dock en bra kort sammanfattning av bakgrunden till skuldkrisen.

När länderna gick med i eurosamarbetet fick de en stark ekonomisk tillväxt, som varken bromsades av ECB eller av länderna själva. De fortsatte i stället att spendera, med stigande statsskulder som följd. Samtidigt skuldsatte sig många personer och företag med billiga banklån, och fastighetspriserna sköt i höjden. När tillväxten vek började omvärlden att misstro ländernas förmåga att betala skulderna. Räntorna sköt i höjden, tillväxten bromsades ytterligare, många fick problem med bolånen samtidigt som huspriserna föll. Krisen var ett faktum.

[Tillägg efter påpekande från kloka och observanta läsaren Åsa] Men Bergqvist får en del om bakfoten och generaliserar och förenklar för mycket. Spaniens statsskuld (som andel av BNP) steg inte efter eurointrädet, utan först efter finanskrisen. Däremot steg den privata skuldsättningen kraftigt (både hushåll och företag). Spanien hade också ett stort underskott i handelsbalansen och levde alltså totalt sett på lånade pengar. Spaniens BNP började inte heller växa snabbt efter eurointrädet, utan växte snabbt redan tidigare. Bergqvist har dock rätt i att det är den uteblivna tillväxten som lett till investerarnas misstro.

Det spanska bankstödet kommer genom FROB att riktas mot sparbankerna (cajas) som är hårt exponerade mot den spruckna spanska fastighetsbubblan, både genom bolån till privatpersoner och genom lån till byggbolag. Däremot ser det i dagsläget inte ut som om de två spanska storbankerna Banco Santander och Banco Bilbao Vizcaya (BBVA) kommer att behöva hjälp. Dessa två banker är mer diversifierade och har framförallt stora delar av sin aktivitet utanför Spanien.

Helgens spanska räddningspaket löser inte heller de underliggande problemen. När Spaniens ekonomi stagnerar faller fastighetspriserna, företag går i konkurs och kan inte betala sina skulder, samtidigt som de allt fler arbetslösa får ytterligare svårigheter att betala på sina bolån. Det är detta som ger förlusterna i bankernas balansräkningar. Räddningspaketet angriper alltså bara symptomen, inte själva sjukdomsorsaken. Plåster på ett brutet ben.

Nu dyker en hel mängd frågor upp runt det spanska nödlånepaketet. För det första är avtalet om Spaniens nödlån ännu varken påskrivet eller ens färdigt i detaljerna.

För det andra ska pengarna komma från de europeiska stabilitetsfonderna EFSF och ESM. IMF är inte inblandade med finansiering, utan bara som rådgivare. ESM är ännu inte färdig och den måste fortfarande ratificeras av Tysklands förbundsdag, som hittills motsätter sig vissa av detaljerna - risken är stor att ESM-avtalet måste skrivas om, vilket tar tid. Därmed kvarstår just nu bara EFSF, där man får anta att Spaniens bidrag på 93 miljarder nu skrotas (de kan väl inte både bidra och få ut pengar). Då återstår bara drygt 100 miljarder euro i EFSF, vilket alltså knappt täcker det spanska åtagandet. Det får inte dyka upp nya behov från Grekland, Portugal eller Irland.

Dessutom kommer än så länge Spanien mycket lindrigare undan än de andra PIIGS-länderna. Jonas Sjöstedt skriver:

Spanien påtvingas inte något detaljerat åtstramnings- och privatiseringsporgram som de andra länderna. Man kan fundera på varför. Beror det på att man har insett att programmen inte fungerar? eller på att Spanien är för stort och stolt och att länder inte behandlas lika inom EU? De vanliga EU-reglerna i EU:s sexpack och finanspakt lär i alla fall garantera fortsatt åtstramning och recession i landet.

Redan hör vi protester från Irland, som vill omförhandla sin räddningsplan för att få samma generösa behandling som Spanien. Irland planerar att ta upp detta på nästa möte för eurozonens finansministrar, som hålls 21 juni.

Nästa söndag hålls val i Grekland och frågan är hur det spanska avtalet kommer att påverka utgången. Man kan spekulera i att vänsterpartiet Syriza kommer att gynnas starkt av detta, då de vill omförhandla avtalen med trojkan. Nu finns ju ett prejudikat som visar att det visst går att få nödlån utan drakoniska villkor. EU-elitens tanke var att det var viktigt att få Spaniens avtal på plats innan det grekiska nyvalet, men frågan är om man inte skjutit sig själv i foten genom de snälla villkoren.

Jag undrar förresten om valet av den nye franske presidenten François Hollande har förändrat hur räddningspaketen utformas i Europa. Han är ju tydligt mer emot åtstramningar än företrädaren Sarkozy, som var mer på Tysklands linje.

Hur kommer finansmarknaderna att reagera imorgon? Kommer räntorna på spanska statsobligationer att falla eller stiga på beskedet? ZeroHedge tror att exemplet från Greklands statsbankrutt kan leda till att placerare säljer av de statsobligationer som styrs av spansk lag och köper på sig statsobligationer som styrs av brittisk lag. Alla de osäkerheter och frågor som finns runt paketet kan också göra att finansmarknaderna reagerar negativt. Det kan även bli en "sell the news".

Sen kan man undra om marknadens sökarljus nu kommer att riktas mot Italien. Situationen där är inte lika allvarlig som för Spanien, men Italien är i dagens läge väldigt känsligt för marknadens syn på deras statsobligationer.

Idag är det för övrigt val till nationalförsamlingen i Frankrike, vilket är nog så viktigt. Det ser ut som om François Hollande kommer att få brett stöd i parlamentet och kan troligen räkna med stöd från de gröna och radikalvänstern Front Gauche. Det ser också ut som om extremhögern Front National kommer att få ett antal platser. Skräckscenariot vore om Front National skulle få en vågmästarroll. Nu är det franska parlamentsvalet komplicerat och en andra sista omgång hålls om en vecka, samtidigt som det grekiska valet. Först då får vi med säkerhet veta hur den franska nationalförsamlingen kommer att se ut. Dagens resultat av första omgången kan ge en vecka av osäkerhet om hur det slutgiltiga resultatet kommer att bli.

Vilka åtstramningar?

Det talas mycket om den åtstramningspolitik som förts i eurozonens länder och många ekonomer anser att den är felaktig.

Hittills har euro-krisen bekämpats med hårda åtstramningar. Men helgens valresultat ses av många som ett underkännande av den politiken. Och nu hörs även allt fler namnkunniga ekonomer förespråka mer expansiv finanspolitik. "Europa utvecklas mot sin avgrund om åtstramningarna fortsätter", säger nationalekonomen Stefan de Vylder.

Men hur förhåller det sig i verkligheten? Görs det några åtstramningar? En artikel på ZeroHedge visar att det inte görs några nämnvärda åtstramningar i staternas utgifter, och i de flesta euroländerna har istället utgifterna ökat. I Frankrike ökade statens utgifter från 1095 miljarder euro 2010 till 1118 miljarder euro 2011. Statsskulden ökade också från 1932 miljarder euro 2010 till 1987 miljarder euro 2011. Så nyvalde presidenten Hollandes tal om en "kampanj för att övertyga europeiska partner om att skifta kurs i den ekonomiska politiken från åtstramningar till tillväxt" bygger alltså på en lögn. Visserligen minskade Frankrike sitt underskott i statsfinanserna 2011 med 34 miljarder euro jämfört med året innan, men det berodde på att skatteintäkterna ökade med 57 miljarder och inte på några nedskärningar.

Spanien skar visserligen ner de statliga utgifterna med 11 miljarder euro förra året, men det är bara en minskning på 2,3 procent. Italien däremot ökade sina statliga utgifter med 4,3 miljarder euro. Samtidigt ökade båda ländernas statsskulder.

Mer om de obefintliga åtstramningarna kan man läsa i en artikel av Veronique de Rugy som ZeroHedge tipsade om häromdagen.

Efter flera år av stora utgiftsökningar har Spanien, Storbritannien, Frankrike och Grekland - länder som ofta nämns som för att de har vidtagit åtstramningsåtgärder - inte signifikant minskat sina utgifter sedan 2008. Som ni kan se i diagrammet:

• Dessa länder spenderar fortfarande mer än nivån innan recessionen
• Frankrike och Storbritannien har inte skurit ner på utgifterna
• I Grekland och Spanien, där utgifterna faktiskt har reducerats - under 2009-2011 - har nedskärningarna varit relativt små jämfört med vad som behövs. Dessutom har meningsfulla strukturella reformer sällan genomförts.
• Italien minskade utgifterna 2010, men de ökade 2011. Ökningen är större än den tidigare nedskärningen.

Nedan ser ni diagrammet för Frankrike, Italien, Storbritannien, Spanien och Grekland.

Någon kanske invänder att det är inflationen som drivit på utgifterna, men de Rugy visar också samma diagram med inflationsjusterade siffror. Där ser man att justerat för inflationen (deflationen) har inte heller Spanien och Grekland skurit i statens utgifter. Ingen annan heller, för den delen.

De Rugy påpekar också att de tafatta försöken till sanering av statsfinanserna istället har bedrivits genom skatteökningar, vilket oftast inte nämns.

Vi kan alltså konstatera att någon verklig åtstramningspolitik har inte genomförts i största delen av de krisdrabbade EU-länderna. Hittills har "åtstramningen" genomförts genom ökad statlig skuldsättning. Vi vet alltså inte ens vad effekterna av verklig åtstramning skulle bli.

Håller EU-kärnan ihop?

I söndags hölls första omgången i årets franska presidentval, och utgången blev att François Hollande (nästan 29% av rösterna) och Nicolas Sarkozy (drygt 27%) går vidare till andra omgången 6 maj. Det ser ut som om Sarkozy behöver ett mirakel för att lyckas vinna över Hollande, så som det ser ut i opinionsundersökningarna. De flesta fransmän kommer i första hand att rösta mot Sarkozy, även om det innebär en röst på socialisternas Hollande.

Marine Le Pen från högernationalistiska Front National fick hela 18% av rösterna. Nästan var femte fransman röstade alltså för ett uttalat främlingsfientligt och EU-kritiskt parti. De flesta av dessa väljare lär inte rösta på EU-vännen Sarkozy.

Vi får se om Le Pens framgångar håller i sig i valet till den franska Nationalförsamlingen i juni. Ett problem för henne är att det franska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar kraftigt missgynnar alla partier utom de största. Skulle de behålla runt 18% av rösterna kan dock Front National eventuellt lyckas få in några mandat.

Den stora frågan efter det franska presidentvalet blir hur EU-samarbetet ska se ut och hålla ihop framöver. Trolige vinnaren Hollande har nyligen sagt att budgetåtstramningarna runt om i Europa håller på att "bringa desperation till folket" och att han kommer att fokusera om ekonomin på tillväxt om han vinner. Därmed tycks Hollande redan vara på kollisionskurs med Tysklands förbundskansler Angela Merkel, som igår svarade att balanserade budgetar är bästa svaret på skuldkrisen. Hittills har Frankrike och Tyskland genom "Merkozy" gemensamt drivit en linje gentemot PIIGS-länderna, men detta kan alltså förändras rejält efter 6 maj.

För att ytterligare spä på EU:s problem föll den holländska koalitionsregeringen i helgen, då de inte lyckades komma överens om budgetnedskärningar för att få ner underskottet från 4,6% till de stadgade 3%. Det blir troligen nyval i september, men det är svårt att få ihop en majoritetsregering i Nederländerna, då landet har en lågt satt spärr för småpartier. Därmed ser ännu ett av Tysklands stödländer ut att falla ifrån och hamna i en politiskt osäker situation samtidigt som de fortfarande har ett alltför stort underskott i statsfinanserna att hantera. Dessutom riskerar Holland nedgradering av sitt AAA-kreditbetyg.

Idag kom siffror på att Storbritannien åter gått in i recession, vilket blir den första "dubbeldippen" sedan 1970-talet. Inte oväntat att det skulle hända. Därmed kommer Storbritannien att få fullt upp med interna problem och kommer att vara betydligt mindre intresserade att vara med på tyskarnas EU-planer.

Viktiga val i år

Det är val i år i flera viktiga länder. Greklands val har jag redan skrivit utförligt om - det blir 29 april eller 6 maj.

Ett viktigt EU-land är Frankrike som har första omgången av presidentvalet 22 april och andra omgången 6 maj. Utgången av detta val kan komma att påverka de tysk-franska relationerna, som är centrala för EU, eurozonen och skuldkrisen.

I Tyskland hålls det delstatsval, dels i den folkrikaste delstaten Nordrhein-Westfalen 13 maj och innan dess i Schleswig-Holstein 6 maj. Där kan förbundskansler Merkel få känna av vad tyska folket tycker om den politik som hon bedrivit vad gäller skuldkrisen.

I höst är det presidentval i USA. Kommer Obama att lyckas hålla sig kvar, eller får de en republikansk president? Varför förresten så mycket om valet i USA i media, men så lite om valen i EU-länderna?

Även Mexiko håller val i år - det blir presidentval och parlamentsval 1 juli. Med sjunkande oljeproduktion har Mexiko på sikt stora problem med statsfinanserna. Dessutom pågår ständigt strider mellan de olika knarkkartellerna, och polisen har mer eller mindre tappat kontrollen i många delar. Vilka mexikanska politiker är köpta och av vilken kartell?

Utför i eurozonen

Kreditvärderingsinstitutet Fitch meddelade idag att man satt Belgiens, Spaniens, Sloveniens, Italiens, Irlands och Cyperns kreditbetyg under bevakning med negativa utsikter. För Frankrike bekräftar Fitch det långfristiga kreditbetyg på AAA, men utsikterna för betyget sänks till negativa. Själva bevakningen för sänkning var inte oväntad. Det värsta är dock deras motivering att de

anser att en övergripande lösning för områdets skuldkris är "tekniskt och politiskt utom räckhåll."

Fitch säger alltså rent ut att skuldkrisen inte har någon lösning.

Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's pekar också ut de nettoexporterande länder inom euroområdet som är extra sårbara för en recession: Nederländerna, Tyskland, Belgien, Österrike och Finland. Även här är det ord och inga visor vad gäller utsikterna för ekonomin och S&P förutser en allvarlig ekonomisk recession inom euroområdet 2012. Det blir många optimistiska prognoser som får skrivas ner framöver. Recessionstecknen syns redan nu i till exempel Frankrike, vars ekonomi enligt deras statistikkontor kommer att krympa fjärde kvartalet 2011 och första kvartalet 2012. Därefter räknar statistikkontoret med en mirakulös vändning uppåt andra kvartalet 2012. Kul att det fortfarande finns någon som tror på goda feer! Vad gäller Finland så förutser Sampo bank recession redan detta kvartal och Nederländerna väntas enligt andra bedömare gå in i recession 2012.

Dagens chockbesked vad gäller euroekonomierna kom dock från Irland, där BNP sjönk med hela 1,9 procent under tredje kvartalet i år, vilket var betydligt mer än förväntade 0,5 procent. Det fanns vissa förhoppningar om att Irland skulle kunna klara sig bättre än övriga PIIGS-länder efter att ha uppvisat BNP-tillväxt på 1,4 procent för andra kvartalet, men dessa verkar nu grusas. I den positiva vågskålen för Irland kan dock läggas att de nu har återvänt till ett överskott i handelsbalansen, till skillnad mot övriga PIIGS. Irländske finansministern Michael Noonan sade i förra veckan att han räknar med BNP-tillväxt på 1,3 procent 2012, vilket var en nedskriven prognos från tidigare 1,6 procent. Nu lär han med det senaste kvartalets BNP-krympning få svårt att motivera hur det skulle vara möjligt för Irland att få någon BNP-tillväxt överhuvudtaget nästa år.

Igår sade vår riksbankschef Stefan Ingves att han tycker att det är rimligt att Sverige ger ett lånelöfte på upp till 100 miljarder kronor till (IMF) för hantering av skuldkrisen. Han tror att lånerisken är mycket låg. Det tror inte jag. Det är snarare pengar in i ett svart hål - fullständigt vansinne i dagens läge - ett förslag som måste stoppas! Jonas Sjöstedt är kritisk.

Han påminner om att Vänsterpartiet tidigare har stött utlåning till Lettland och Island. Denna gång är partiet mycket mer skeptiskt.
– Vi kan tänka oss att gå med på lån till IMF men då vill vi veta vilka som är med, till vilka länder lånen ska gå och till vilka villkor.
Enligt Sjöstedt finns risk för en kollaps för euron och därmed är inte heller IMF-lånet så säkert.

Även finansminister Anders Borg uppvisar en viss sund skepsis, om än i förtäckta ordalag.

Han efterlyser samma typ av hårda villkor för eventuella lån till Spanien och Italien som exempelvis Island gjorde i stödprogrammet för ö-riket från 2008.
Anders Borg är i dagsläget tveksam till om de sydeuropeiska länderna – som börjat få problem att finansiera sig på rimliga räntenivåer sedan i somras – uppfyller kraven för att få den typ av flexibla krediter från IMF, utan motkrav på reformer och besparingar, som Polen och Mexiko har fått.

Samtidigt fortsätter krisen för ett annat av EU:s problemländer med att IMF avbryter samtalen med Ungern. Kollapsar Ungerns ekonomi drabbar det deras stora långivare eurozonslandet Österrike hårt.

Till slut vill jag rekommendera en intervju på Bloomberg med hedgefondsdirektören Michael Platt som bloggrannen Vidsynt tipsar om. Platt säger att det viktigaste för honom nu är säkerhet för investeringarna - alltså amerikanska och tyska statsobligationer. Tiden för att göra mer spekulativa investeringar är inte nu, utan efter den kommande kraschen. Han anser även att det är en matematisk omöjlighet att lösa PIIGS-ländernas skuldkris.

Merkozy kastar sten i glashus

Efter ett möte idag föreslår Tysklands förbundskansler Merkel och Frankrikes president Sarkozy ändringar i EU-fördraget för att kunna straffa länder som bryter mot EU:s budgetregler. Det låter ju bra, men det är faktiskt som Gunnar Hökmark påpekar redan så att det finns straffmöjligheter, så någon fördragsändring behövs inte. Problemet är att man aldrig tillämpat dessa regler. Se på diagrammet nedan över statsskuld och budgetunderskott för Merkozystan 1998-2010.

Tyskland har under fem av de tretton åren haft budgetunderskott större än de föreskrivna tre procenten av BNP och Frankrike har haft det under sex av dessa år. Frankrikes statsskuld har legat över 60 procent av BNP sedan 2003 och Tysklands har gjort det sedan 2002. Tyskland har bara under tre av de tretton åren haft överskott i statsfinanserna, Frankrike har aldrig haft det.

Ska nu Tyskland och Frankrike föregå med gott exempel? Då måste de för det första strama åt statsfinanserna så att man hamnar inom underskottsgränsen tre procent. För Tyskland ser det inte omöjligt ut, men för Frankrike som hade ett underskott på sju procent 2010 lär det bli svårt att genomföra utan att utlösa en andra stormning av Bastiljen. För att uppfylla villkoret om statsskuldens storlek krävs det dessutom ännu hårdare åtstramningar för att under flera år ha plus i statsfinanserna.

Så, Frau Merkel och Monsieur Sarkozy, kasta inte sten när ni sitter i glashus!

Sarkozy sade idag också att han vill att den permanenta krisfonden ESM ska sjösättas redan 2012. Frågan är hur han hade tänkt sig det rent praktiskt, då marknaden redan idag köpstrejkar vad gäller den "tillfälliga" räddningsfonden EFSF:s obligationer.

Den Hälsosamme Ekonomisten uppmärksammar att socialdemokratiske bloggaren Johan Westerholm ryter till mot Birgitta Ohlsson (FP) och Tommy Waidelich (S) i en debattartikel på SVT.

Det som förenar Ohlsson och Waidelich är att bägge förespråkar en politik där mer makt och mer regleringar förs över till Europanivån samt att en europeisk federation som konsekvens av detta kommer bli den yttersta resultatet. En politik har ett svagt stöd hos svenska väljare i allmänhet och i Tommy Waidelichs fall, ett mycket svagt stöd inom socialdemokratin i synnerhet.

Vidare skriver han om euro-obligationer.

För, vad är Euro-obligationen? Det är i praktiken ett finansiellt massförstörelsevapen med samma svåröverskådliga grundkonstruktion som de kritiserade amerikanska bolåneobligationerna.

Fler lån buntas ihop och styckas upp för att säljas vidare som generella obligationer på finansmarknaden. De bakomliggande säkerheterna, de olika staternas betalningsvilja och betalningsförmåga, döljs effektivt på detta sätt samtidigt som ett delstatsval i något av medlemsländerna helt utan förvarning kan förändra marknadsvärderingen av den sammantagna obligationen.

Om de amerikanska bolåneobligationerna var massförstörelsevapen i kiloton- format så är det som ligger på regeringschefernas bord något helt annat. Vi talar då om megaton.

Vår inhemska eurodebatt försiggår också på annat håll. Jonas Sjöstedt har skrivit en replik till Göran Färm.

Eurokrisen har flera olika orsaker. Hög skuldsättning i flera länder har bidragit till krisen. En oreglerad finanskapitalism med banker som tar enorma risker är an avgörande faktor i många länder. Jag delar inte Färms uppfattning att EU gör tillräckligt för att reglera bankerna. Tvärtom har viljan att rädda bankerna med stora tillskott av skattepengar i krisen och avreglering på finansområdet varit två grundpelare i EU:s politik. Men det går inte att bortse från att Euron i sig en av krisens huvudorsaker och nu gör det snudd på omöjligt för länder att ta sig ur krisen. Göran Färm, liksom många andra dogmatiska Euroanhängare, blundar för grundläggande ekonomiska fakta.

Euron påtvingar länder med helt olika ekonomiska förutsättningar samma penningpolitik. Först ledde det till kraftiga räntesänkningar i flera länder vilket ledde till lånebubblor, spekulation och stora prisökningar. Nu sitter samma länder fast i ett skruvstäd av usel konkurrenskraft, skulder och bankkris. Det har ett direkt samband med Euroräntan. Inte heller nu kan länderna anpassa ränta eller växelkurs till sin egen ekonomi. Med Euron sitter de fast i krisen.

Vad gäller eurons problem råder faktiskt konsensus mellan vettiga bedömare både från vänster och från höger. Jag måste återigen rekommendera Den Hälsosamme Ekonomistens utförliga förklaring av hur euron orsakat statsskuldsproblemen.

Tillägg: förtydligat diagram.