Östafrikas omöjliga livsmedelsekvation

Jag tänkte här komma med lite funderingar kring den hungersnöd i Östafrika som jag skrev om tidigare idag.

Trots att det nu utlovas mer stöd till Östafrika finns så stora grundproblem att läget ser fullständigt omöjligt ut i längden. Kaos, laglöshet och inbördeskrig i Somalia är en sak som självklart försvårar livsmedelshjälpen när t.ex. al-Shabaab inte släpper in biståndsorganisationer, men det finns ännu djupare underliggande problem.

Inte ens under normala år lyckas länderna i Östafrika försörja sin befolkning med inhemsk livsmedelsproduktion, utan är beroende av import. 2008 importerade Somalia 70 procent av sin spannmål och Kenya 27 procent. Etiopien importerade visserligen bara 10 procent av sin spannmål, men är idag fortfarande lika beroende av import som man var vid tiden för den berömda Live Aid-galan 1985. Kommer det sen extrema torka som i år, vilket inträffar med kanske 20-25 års mellanrum, så blir Östafrikas livsmedelsproduktion överansträngd.

En annan viktig underliggande faktor är att befolkningen i dessa länder ökar snabbt. Somalias befolkning ökade 1960-2008 med 239 procent. Idag har Somalia runt 9 miljoner invånare och befolkningen växer med 3,25 procent per år - en fullständig orimlighet i ett torrt land som redan inte kan försörja sig med mat. Kenyas befolkning ökade 1960-2008 med 368 procent och idag har landet drygt 38 miljoner invånare och växer med 2,33 procent per år - visserligen inte lika orimligt som Somalia, men helt ohållbart i längden. Etiopiens befolkning växte med 262 procent 1962-2008 och landet har idag cirka 82 miljoner invånare och ökar med 1,83% per år. Även om dessa länder (vilket ter sig osannolikt) skulle lyckas införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i flera årtionden, bara på grund av befolkningspyramidens utseende.

Nog är det på sitt vis bra att många av världens rikare länder vid hungersnöd rycker in och skickar nödhjälp, men det är endast en tillfällig lösning, som dessutom lätt ställer till med problem som att lokala bönder råkar ut för prisdumpning.

Somalia, Kenya och Etiopien kommer aldrig att kunna bli självförsörjande på livsmedel, då ländernas jordbruksmark redan idag är överutnyttjad. Det torra klimatet och det hårda befolkningstrycket gör att när regnet väl kommer så spolar det ofta bort en massa värdefull jord.

Det enda man skulle kunna göra vore att permanent flytta iväg stora delar av dessa länders befolkningar till länder som har livsmedelsöverskott, t.ex. Argentina, Australien, Kanada, Frankrike, Ryssland, Ukraina eller USA, för att nämna några av världens största spannmålsexportörer. En sådan folkomflyttning vore förstås en politisk omöjlighet och troligen även en praktisk omöjlighet. Tänk er att flytta minst 6 miljoner somalier, 10 miljoner kenyaner och 8 miljoner etiopier till länder flera tusen kilometer bort. Redan idag finns inget land som erbjuder sig att ta emot 370 000 flyktingar från flyktinglägret Dabaab i Kenya. Problemet med befolkning kontra livsmedelsproduktion gäller dessutom inte bara Östafrika, utan stora delar av övriga världen också.

Slutligen - varför skriver inte svenska media mer om Östafrikas svältkatastrof? Först idag börjar de skriva på allvar.

En RIKTIG kris i Östafrika

Medan Europa ägnar sig åt skuldkris pågår en riktig kris i Östafrika, som har drabbats av den värsta torkan på 60 år.

Flyktingläger i Kenya och Etiopien är överfulla sedan länge och biståndsorganisationer varnar för att de snart inte kommer att klara av situationen utan mer hjälp från omvärlden.
I Dadaab i Kenya finns världens största flyktingläger - över 370 000 människor har samlats i lägret som är byggt för 90 000.

FN ber om ökade resurser för att hjälpa dem som lider av hungersnöd. Cirka tolv miljoner människor är i akut behov av hjälp. Man tror att tiotusentals somalier har dött i den värsta hungersnöd som drabbat världen de senaste decennierna och Somalias värsta sedan 1991-92, då hundratusentals somalier svalt ihjäl. Troligen kommer livsmedelssituationen i Somalia att förvärras ytterligare de närmaste sex månaderna. Det inrikespolitiska läget i Somalia är som bekant kaotiskt och präglas av laglöshet och strider mellan milisgrupper. Man vädjar nu till al-Shabaab, som kontrollerar stora delar av Somalia, att låta humanitär hjälp få komma fram. Men al-Shabaab håller fast vid sitt förbud för vissa biståndsorganisationer att verka i deras områden.

Över 78 000 somalier har flytt till grannländerna Etiopien och Kenya de senaste två månaderna, men många klarar inte vandringen. Dödstalen bland de somaliska flyktingar som kommer till lägren är många gånger högre än gränsen för en nödsituation. I juni steg dödstalen till 7,4 döda per 10 000 per dag. En krissituation definieras som när dödstalet passerar 1 död per 10 000 per dag och nu är det alltså mycket värre. Hungersnöd brukar deklareras när dödstalet når 2 döda per 10 000 per dag. Flyktingarna lider även av undernäring. 26,8 procent led i juni av svår akut undernäring, vilket borde vara under 1 procent. Framförallt drabbas barn under fem år.

Kenya, Etiopien och Djibouti har också drabbats hårt av torkan, liksom troligen Eritrea, även om dess förtryckarregim försöker hålla tyst om saken. Boskapsskötare i norra Kenya tvingas också fly när deras boskap dör. Dessutom får alltså Kenya och Etiopien ta emot en massa desperata flyktingar från Somalia.

Den som vill ge ett bidrag kan till exempel ge det till Svenska kyrkan, som hjälper till med livsmedelssituationen i Östafrika.

Rosor från LIFDC

Igår kunde man i DN:s pappersupplaga läsa om Fairtrade-märkta rosor från Kenya, men artikeln finns tyvärr inte på nätet. Dock finns på MyNewsDesk det som jag antar var utgångspunkten för artikeln - Inför mors dag: Minskad rosförsäljning drabbar kenyanska mammor.

Försäljningen av rosor har minskat under lågkonjunkturen. Det är ett hårt slag mot alla de kvinnor som arbetar inom blomsterindustrin i låglöneländer som Kenya. Även flygstoppet under vulkanutbrottet på Island påverkade Kenyas export av blommor.

Fairtrade arbetar för att kenyanska kvinnor som arbetar i rosindustrin ska få bättre villkor, vilket låter bra. Självklart är det bättre för lantarbetare i fattiga länder att vi köper Fairtrade-märkta jordbruksprodukter.

Men då inställer sig hos mig frågan - varför avsätter ett fattigt land som är beroende av livsmedelsimport jordbruksmark till att producera rosor som flygs till rika länder? Kenya tillhör nämligen fortfarande kategorin LIFDC, alltså Low-Income Food-Deficit Countries. BNP per capita för 2009 låg runt 1600 dollar. Det är inte bara rosor som odlas i Kenya för export till rika länder - även sockerärter från Kenya brukar finnas i svenska grönsaksdiskar.

Jag vet vad motargumentet blir - Kenya tjänar bra på att producera rosor och sockerärter och kan för dessa pengar köpa in de livsmedel de behöver. Men hur hållbar är denna produktion i längden? Efterhand som oljan blir dyrare att ta fram kommer flygtransporter att bli olönsamma och då faller hela Kenyas sockerärts- och rosindustri. Frågan är hur länge den kan fortsätta att vara lönsam. Ett land som Kenya borde istället satsa på att få igång mer egen livsmedelsproduktion och på att bromsa den skenande befolkningsökningen.

Men man kanske inte ska ha för stora förhoppningar. Kenya befann sig 2009 på plats nummer 14 på Failed States Index, strax efter Burma. Förutsättningarna för förändring är alltså inte goda. Fattigdom och snabb folkmängdsökning bidrar till problemen. Befolkningstillväxten 2008 var 2,76% per år, tjugonde snabbaste i världen. Korrelationen mellan snabb befolkningstillväxt, fattigdom och framskjuten position på Failed States Index verkar förresten vara hög vid en snabb anblick. Här kan vi tala om verkliga problem, inte lyxproblem som Greklands.

[Andra bloggar om kenya, fattiga, livsmedel, befolkning]