Global livsmedelskris kommer

En konsekvens av Rysslands invasionskrig i Ukraina kommer att bli en global livsmedelskris. Det handlar i dagsläget inte om huruvida vi kommer att få se en global livsmedelskris, utan om hur stor den kommer att bli. För även om Rysslands krig mot Ukraina skulle stoppas idag (vilket det definitivt inte ser ut som) så kommer en mängd effekter att finnas kvar. Men först lite bakgrund. Ukraina är en av världens största livsmedelsproducenter och en av de största exportörerna. Östeuropas kornbod. Några siffror:

• Största åkerarealen av alla Europas länder
• Världens 7e största veteproducent (3,7% av global produktion) och världens 5e största veteexportör (9%)
• Världens 7e största kornproducent (5,2%) och världens 4e största kornexportör (11,8%)
• Världens 5e största majsproducent (3,1%) och världens 4e största majsexportör (8,2%)
• Världens största producent av solrosfrö och solrosolja
• Världens 4e största potatisproducent (5,4%) dock inte stor exportör
• Världens 7e största rågproducent (3,2%) och 6e största rågexportör (3%)

I princip all export sker via hamnar i Svarta havet, som nu är helt stängda. Och motsvarande siffror för Ryssland:

• Världens 3e största veteproducent (9,7% av global produktion) och världens största veteexportör (18%)
• Världens största kornproducent (12%) och 3e största kornexportör (12,1%)
• Världens 13e största majsproducent (1%) och 6e största majsexportör (2,8%)
• Världens näst största producent av solrosfrö och solrosolja
• Världens 3e största potatisproducent (6,3%) dock inte stor exportör
• Världens 3e största rågproducent (15,6%) och 4e största rågexportör (5%)

Även Rysslands export sker via hamnar i Svarta havet, och även om de inte är stängda som de ukrainska hamnarna, så lär nog inga fraktfartyg våga sig dit så länge kriget pågår.

Vete är ett av de viktigaste spannmålsslagen i världen och Ryssland och Ukraina står tillsammans för runt 27 procent av den globalt tillgängliga exporten. För korn står Ryssland och Ukraina för omkring 24 procent av exporten och för majs står de för 11 procent. Dessa tre är tillsammans med ris de viktigaste spannmålsslagen i världen. Som synes står Ryssland och Ukraina för en så stor del av den globala marknaden att även ett delvis bortfall kommer att ha mycket stora priseffekter.

Vad gäller solrosfrö och solrosolja är det lite mer komplicerat, då olika matfetter i viss mån kan ersätta varandra. Ukraina och Ryssland producerar båda var och en för sig mer solrosfrö än vad EU-länderna gör sammanlagt. Solrosfrö blir förstås till stor del solrosolja och Ukraina och Ryssland står tillsammans för 53 procent av global produktion av solrosolja. Solrosolja är dock mindre globalt än de mest producerade matoljorna. Störst är palmolja med 73,5 miljoner ton, därefter sojaolja med 50 miljoner ton, sen rapsolja med 25 miljoner ton och därefter kommer solrosolja med 18,5 miljoner ton. Ukrainas och Rysslands solrosolja står alltså för nästan 6 procent av den globala matfettsproduktionen. Eftersom priserna sätts på marginalen kommer dock även här bortfall av ukrainsk och rysk export att ha kraftig prispåverkan.

Så vad kommer nu att hända? Det mesta vetet i Ukraina är höstsått och jag tror att det är samma för Ryssland. Här är alltså årets skörd redan på tillväxt. Frågan är här mest hur länge kriget kommer att fortgå och vilka effekter det får på skörd och utskeppning. Det kan exempelvis gälla militära aktioner i området som stör arbetet, brist på arbetskraft eller brist på bränsle. Fortsätter kriget länge kommer det att påverka skörden kraftigt för Ukraina, men däremot troligen inte för Ryssland.

Det som kommer att vara mest kritiskt i övrigt är om vårsådden kommer att störas. Det gäller majs, solrosor, korn och potatis. Kommer det att finnas bränsle och arbetskraft? Kommer lantbrukarna att kunna arbeta utan att riskera att hamna i korseld? Kan lantbrukare drabbas av plundringar från ryska soldater? Vi vet ännu inte något av detta och därmed vet vi inte heller hur effekterna kommer att bli. 

Dessutom är Ryssland till stor del beroende av importerat utsäde. Hur det ser ut med importen (t.ex. är årets utsäde redan på plats) och hur det är för Ukraina vet jag inte. Vad gäller solrosor är det dock lokalt utsäde som gäller, eftersom Ryssland och Ukraina är ledande där. Om årets utsäde redan finns på plats är det dock osäkert hur det blir nästa år. Med tanke på att den ryska rubeln fallit så kraftigt kan man undra hur mycket utsäde lantbrukarna kommer att ha råd med.

Sedan behöver lantbruksmaskiner underhållas och ibland bytas ut och Ryssland är till stor del beroende av importerade jordbruksmaskiner. Kommer dessa maskiner och deras reservdelar att påverkas av sanktioner? Troligen.

Vi ska inte heller glömma att många ryska bönder kan behöva krediter och den ryska finansmarknaden har drabbats hårt av sanktioner. Normal låneränta för ryska företag ligger nu på 27 procent! 

Världsmarknadspriset på vete har ökat 62% sedan årsskiftet och är det högsta på 14 år. FAO:s globala livsmedelsprisindex steg med 3,9 procent från januari till februari och låg 20,7 procent över förra årets nivå. Och då hann kriget knappt att ha någon påverkan i februari. För mars lär det bli betydligt högre. Redan innan kriget var livsmedelsprisindexet inflationsjusterat högre än när höga livsmedelspriser orsakade den "arabiska våren" för elva år sedan.

Många länder, framförallt i Mellanöstern och Nordafrika, är kraftigt beroende av vete från Ukraina. Länder som Libanon, Jemen, Tunisien, Libyen och Marocko importerar en stor del av sitt vete från Ukraina och vete är basmat i dessa länder. Flera av dessa börjar redan nu få brist på mjöl och bröd, t.ex. Egypten, Jemen och Libanon. Även om man skulle skeppa vete från andra stora exportörer (såsom Australien, Argentina, USA eller Kanada) så tar det en eller flera veckor bara i transporttid.

Lägg sedan till att många i fattigare länder inte har råd med högre matpriser. Se t.ex. denna undersökning av viktiga importörer av vete från Ukraina och Ryssland, samt hur stor andel av deras befolkning som inte haft tillräckligt med pengar till mat någon gång under de senaste tolv månaderna.

	Veteimport från Ukraina	Veteimport från Ryssland	Total veteimport från U & R	Andel som saknat pengar till mat
Nigeria	4%	27%	31%	71%
Kenya	10%	24%	34%	69%
Filippinerna	15%	3%	18%	68%
Myanmar	9%	2%	11%	58%
Marocko	20%	11%	31%	56%
Turkiet	10%	65%	75%	51%
Egypten	15%	55%	70%	41%
Thailand	26%	0%	26%	39%
Indonesien	26%	3%	29%	35%
Tunisien	48%	4%	52%	32%

Redan innan kriget hade antalet människor globalt som riskerar svält stigit från 80 till 276 miljoner de senaste fyra åren. Högre matpriser kommer förstås att orsaka en hel del missnöje i många fattigare länder och troligen även någon eller några revolutioner.

Situationen på världsmarknaderna för livsmedel har också lett till att flera länder infört exportbegränsningar. Exempelvis meddelade Serbien att de stoppar all export av vete, majs och matoljor och Ungern stoppade all spannmålsexport förra veckan. Indonesien ökade andelen palmolja som måste säljas inom landet från 20 till 30 procent och detta kommer att ligga kvar i minst ett halvår. Det leder förstås till rejäla prisökningar på matfett globalt.

För att ytterligare förvärra situationen så meddelades att Kinas höstveteskörd kan bli "historiens sämsta" i år. Det kommer förstås att leda till att Kina behöver importera mer vete och Ryssland lär inte säga nej.

På lite längre sikt (men även för i år) är det också oroande att tillgången på konstgödsel också drabbas.

Yara, ett av världens största konstgödselföretag meddelade idag att de tillfälligt stänger ner sin kvävegödselproduktion i Italien och Frankrike på grund av de höga gaspriserna. Redan tidigare denna vinter har olika kvävegödselfabriker stoppats då och då på grund av höga gaspriser. Ryssland, Belarus och Ukraina är också stora vad gäller kvävegödselexport och bara Ryssland står för omkring 15 procent av världshandeln.

Vad gäller kaligödsel så står Ryssland och Belarus för en tredjedel av den globala marknaden. Totalt kommer omkring en fjärdedel av konstgödselkomponenterna i Europas lantbruk från Ryssland.

Ryska regeringen uppmanar nu sina producenter att stoppa export av konstgödsel på grund av transportföretagens "uppförande".

Dyrare livsmedel och livsmedelsbrist alltså och även dyrare konstgödsel och gödselbrist. Det är inte en övergående situation, utan kommer att vara åtminstone i år och även nästa år.

Jag läser för övrigt att EU vill skala upp matproduktionen, men jag undrar hur det ska vara möjligt. Istället kommer många lantbrukare att lägga ner produktion då kalkylen inte går ihop när priserna på insatsvaror såsom gödsel och bränsle ökar så kraftigt. Jag har redan läst om flera exempel på lantbrukare i Sverige som väljer att lägga ner eller lägga om en del produktion i år. Så det är akut nu. Regeringen måste göra något åt lantbrukarnas ekonomiska situation snarast, för att säkerställa Sveriges livsmedelssäkerhet.

Källor: 

https://en.wikipedia.org/wiki/International_wheat_production_statistics https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_wheat_exports https://en.wikipedia.org/wiki/Barley https://www.worldstopexports.com/barley-exports-by-country/ https://en.wikipedia.org/wiki/Maize https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_maize_exports https://en.wikipedia.org/wiki/Helianthus https://en.wikipedia.org/wiki/Sunflower_oil https://en.wikipedia.org/wiki/Rapeseed https://en.wikipedia.org/wiki/Palm_oil https://en.wikipedia.org/wiki/Soybean_oil https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_potato_production https://www.exportgenius.in/blog/global-potato-exports-world-top-export-countries-of-potato-444.php https://en.wikipedia.org/wiki/Rye

Kaliforniens torka: hårdare vattenrestriktioner

För en månad sedan skrev jag att Kaliforniens torka blir betydligt värre i år och hur vattenrestriktioner införts av delstatsregeringen. Läget nu ser inte bättre ut, utan förväntas bara förvärras under sommaren. Det framgår tydligt om man jämför senaste kartan över årets torksituation med hur det såg ut vid samma tid förra året.

98 procent av Kaliforniens yta befinner sig i torka och 47 procent i exceptionell torka. Så här såg det ut för ett år sedan:

Nu har delstaten infört ännu strängare restriktioner för vattenanvändningen. Enligt de nya reglerna måste varje kommun skära ner sin vattenanvändning med 36 procent jämfört med 2013. Dessa regler gäller inte jordbruket, som förbrukar omkring 80 procent av Kaliforniens vatten, men jordbruket drabbas ändå hårt, då de får sin vattentilldelning nedskuren kraftigt i alla fall. I vissa fall har jordbruk tvingats helt sluta ta vatten som de normalt tar från vattendrag.

Förra veckan beslöt en appellationsdomstol att den prissättning som San Juan Capistrano använde för att stimulera vattenbesparing var olaglig. Stadens vattenverk hade (liksom två tredjedelar av Kaliforniens vattenverk) en prissättning som gör vattnet stegvis dyrare ju mer man använder. Detta bryter mot en lag från 1996, som förbjuder avgifter på fastighetsägare som inte är proportionerliga mot individens andel av kostnaden för tjänsten. Beslutet förbjuder inte stegvis dyrare vatten avgifter i sig, men den kan leda till fler överklaganden och vattenverken lär syna sin prissättning för att säkerställa att den följer lagen. Frågan är då hur effektiv prissättningen kan bli för att Kalifornien ska spara på vatten. Stegvis högre priser är nämligen ett mycket effektivt sätt att spara vatten.

Extrem risk för skogsbränder
Inför sommaren är det oroande att minst 12,5 miljoner träd dött i Kaliforniens statliga skogar på grund av torkan. Forskare har funnit över 400 000 hektar med döda träd. Detta ökar kraftigt risken för stora skogsbränder. Förutom döda träd finns en massa annat bränsle i markerna i form av död vegetation. Normalt vid denna tid på året är skogarna gröna och frodiga efter vinterns nederbörd.

Den extrema risken för skogsbränder har tvingat Kaliforniens brandkårer att utöka sin personal, eftersom varje liten eld snabbt kan utvidgas till en stor brand.

Till situationens allvar bidrar även att man har hållit skogsbränderna i schack under det senaste århundradet, vilket tillsammans med skogsbruket har gjort att skogarna är betydligt tätare nu än för hundra år sedan. De tätare skogarna gör träden känsligare då de konkurrerar om begränsad vattentillgång.

De döda och döende träden är också känsligare för angrepp av barkborrar. Till detta bidrar också att träden är svagare på grund av tätare skogar.

Senast man såg så många döda träd var under 1970-talets torka, då uppskattningsvis 14 miljoner träd dog 1975-1979. Om dagens torka fortsätter kommer antalet döda träd att bli fler.

Vatten från oljeindustrin
Eftersom Kaliforniens jordbrukare desperat söker efter vatten, så har några tagit till att börja använda restvatten från oljefält för bevattning av grödor. Problemet är bara att ingen riktigt vet hur mycket olika kemikalier som finns i detta vatten och hur mycket av dessa som tas upp av grödorna. Jordbrukare säger att "alla kan känna lukten av petrokemikalierna i bevattningsvattnet", men de hoppas att det ska gå bra ändå.

Fler skadeinsekter
Värmen och torkan bidrar också till att det blir fler skadeinsekter och svampar som drabbar jordbruket. En effekt är också att insekter flyr från normalt grön men nu uttorkade naturområden till jordbruksområden, där de ställer till skador.

Det finns dock vissa positiva effekter av det varmare vädret. Flera jordbrukare har sått och planterat grödor flera veckor tidigare än normalt. Även grödor såsom jordgubbar kan skördas betydligt tidigare än normalt.

Fiskodlingar har drabbats hårt av vattenbrist, men även av varmare vatten, som många fiskarter inte tål. Vissa fiskodlingar har fått stänga ner helt.

Det är inte bara jordbruket som drabbas i Kalifornien, utan dess vilda djur drabbas också av torkan.

Torkan ger hälsoproblem
Torkan ger också smutsigare luft på grund av damm och bränder, vilket kan öka olika lungsjukdomar.

Det varmare klimatet ökar också förekomsten av sjukdomar som annars förekommer i varmare områden, såsom West Nile-feber.

Även Coccidioidomykos kan komma att öka.

Kaliforniens torka betydligt värre i år

Förra året drabbade torkan Kalifornien, men de värsta effekterna kommer inte förrän i år när torkan fortsätter. Så här har torksituationen sett ut i slutet av mars de senaste fem åren enligt National Drought Monitor.

Den gångna vintern (december-februari) har med stor marginal varit den varmaste som nånsin uppmätts i Kalifornien. I december föll visserligen en del nederbörd, men sedan dess har det varit knalt med den varan - nederbörden har varit långt under det normala för senvintern. Dessutom har det som sagt varit varmt - februari var rekordvarm - och denna värme har för det första smält bort den snö som föll i december och dessutom gjort att den lilla nederbörd som kommit har kommit som regn istället för snö. Detta regnvatten har sedan dunstat bort eller runnit bort. Den genomsnittliga höjden för fryspunkten i Kaliforniens berg har varit många hundra meter högre än vad den varit historiskt. Detta har lett till att snötäcket i Sierra Nevada, vars gradvisa smältning normalt förser Kalifornien med omkring en tredjedel av sitt vatten, nu är på rekordlåg nivå - 6 procent av genomsnittet. Förra året vid samma tid tangerades det tidigare rekordet från 1977 på 25 procent av genomsnittligt snödjup, men i år finns det alltså ännu mindre snö. Vattenmagasinen, som redan är på låga nivåer, lär alltså inte få mycket påfyllning i år - för det är under vintern som det kommer nederbörd i Kaliforniens medelhavsklimat. Snarare är det så att vi troligen redan nu ser årets maximala fyllnadsgrad för vattenmagasinen.

I slutet av mars var vattenmagasinen totalt bara fyllda till 46 procent av sin kapacitet, vilket är 61 procent av det historiska genomsnittet.
Denna rekordvarma vinter följer alltså efter 2014, som var det varmaste året i Kaliforniens historia - och torrt - under perioden oktober 2013 till september 2014 fick Kalifornien mindre än 60 procent av den normala nederbörden för en tolvmånadersperiod. 2014 var i Kalifornien ett av de torraste åren på flera årtionden och följde efter två torra år. I delstaten som helhet var den totala nederbörden lika stor eller under den lägsta treårsperioden sedan 1895.

Den nuvarande torkan har redan förra året av paleoklimatologerna utnämnts till Kaliforniens värsta på 1200 år!

För lite för sent
Häromdagen införde Kaliforniens guvernör Jerry Brown restriktioner för vattenanvändning, vilket är första gången i delstatens historia. De över 400 lokala vattenverken tvingas nu att minska vattenförbrukningen med 25 procent jämfört med 2013 års förbrukning. Hur det ska gå till är upp till varje vattenverk. Andra åtgärder är bland annat:

• Förbud mot annan trädgårdsbevattning än droppbevattning
• Krav på att golfbanor och kyrkogårdar minskar sin vattenförbrukning
• Krav på att jordbrukare rapporterar mer detaljer om sin vattenanvändning så att delstaten kan lista ut vart allt vatten tar vägen
• Ingen bevattning av gräset i mitten av gator

Städernas vattenförbrukning har legat ganska stilla i Kalifornien de senaste tjugo åren, trots att befolkningen har ökat. Detta beror på prissättning och vattenbesparande åtgärder såsom lågspolande toaletter.

Men det hade varit bra om man hade vidtagit kraftfulla åtgärder för att hantera vattentillgången långt tidigare. Som det nu är blir det för lite för sent.

Jordbruket
Det finns inga restriktioner för jordbruket, som förbrukar 80 procent av Kaliforniens vatten. Jordbruket kommer dock att drabbas (och har redan drabbats) av nedskärningar i vattentilldelningen i vilket fall som helst.

Förra året lät Kaliforniens jordbrukare 10 procent av de konstbevattnade åkrarna ligga i träda. I år kommer de att behöva lägga ännu mer land i träda på grund av vattenbrist.

Värst är det för trädgrödor såsom mandlar och fikon. När träden dött tar det flera år för odlingen att komma tillbaka om klimatet åter skulle bli fuktigare.

Kalifornien är som jag nämnde förra året USA:s största producent av många grönsaker och frukter - för många av dem ligger över 80 eller 90 procent av odlingen i Kalifornien.

Även djuruppfödningen drabbas. En djuruppfödare kan importera foder från andra delar av USA, men kostnaden blir då för hög, så det kan inte bli annat än en tillfällig lösning. När nu den extrema torkan varat så länge börjar allt fler djuruppfödare skära ner på sina hjordar. Kalifornien står idag bland annat för 21 procent av USA:s mjölkproduktion.

Hursomhelst kommer Kaliforniens vattenkris att framtvinga stora långsiktiga förändringar i delstatens jordbruk och dess inriktning.

Grundvattnet
Tidigare har grundvattnet i Kalifornien varit en reserv som man tagit till under torrare år, men nu pumpas det frenetiskt upp grundvatten överallt. På sina ställen förekommer sjunkande land och saltvatteninträngning, båda tecken på att man pumpar upp för mycket grundvatten.

Kalifornien är den enda delstaten i västra USA som inte begränsar hur mycket grundvatten markägare kan pumpa upp ur sina privata brunnar. Som jag nämnde i november så infördes en lag om grundvattnet, men det kommer att ta årtionden att faktiskt implementera denna lag, vilket också är för lite för sent.

Som sagt så var grundvattenbrunnar tidigare ett komplement till vattnet från vattenmagasinen, som i sin tur härrör från nederbörd i bergen, men nu har många jordbrukare inget annat vatten än grundvatten att tillgå. Vissa brunnar har redan torkat ut. Att borra nya, djupare brunnar är dock ingen lösning som är tillgänglig på lång sikt, eftersom väntelistan på brunnsborrning är runt två år. Dessutom kostar en enda brunn omkring en halv miljon dollar.

Det är självklart inte heller någon långsiktig lösning att förlita sig på grundvatten, då det med den takt det idag pumpas upp är att betrakta som en ändlig resurs.

En annan ovälkommen bieffekt av det myckna grundvattenpumpandet är att vattnet från många brunnar innehåller för höga halter av uran. Detta uran finns naturligt i marken, men löses nu ut i högre grad på grund av ökad bevattning.

Skogsbränder
Kalifornien har som jag nämnt medelhavsklimat, vilket betyder varma och torra somrar. Redan förra året hade man problem med skogsbränder och i år är risken stor att det blir värre. Det finns mycket bränsle i skogarna när det står kvar död växtlighet från de föregående årens torka och det behövs bara en tändande gnista.

Kaliforniens torka, grundvattnet och Coloradofloden

Kaliforniens exceptionella torka har jag skrivit om senast i augusti och det är nu dags för en liten uppdatering. Läget för torkan ser enligt US Drought Monitor ungefär lika illa ut som i augusti. Den stora frågan är förstås hur nederbörden kommer att se ut den kommande vintern. Den måste vara över genomsnittet framförallt i Sierra Nevada för att det ska göra någon skillnad för Kalifornien på längre sikt.

2014 var i Kalifornien ett av de torraste åren på flera årtionden och följde efter två torra år. I delstaten som helhet var den totala nederbörden lika stor eller under den lägsta treårsperioden sedan 1895. I maj i år var snötäcket i Kaliforniens berg endast 18 procent av det normala genomsnittet. I slutet av maj var Sierra Nevadas snötäcke nästan nere på noll. Därmed har inget smältvatten fyllt på delstatens vattenmagasin, som i augusti i de flesta fall var under 50 procent av sin kapacitet. Många vattenmagasin är också under 50 procent av sina historiska genomsnittliga fyllnadsgrader.

I brist på ytvatten har kalifornianerna pumpat upp alltmer grundvatten. Under torra år uppskattar Department of Water Resources att grundvatten står för nästan 60 procent av delstatens vattenförsörjning.

Det finns dock stora osäkerheter vad gäller Kaliforniens grundvatten. Kelly Redmond, chef för Western Regional Climate Center, säger att väldigt lite är för stora delar av delstaten känt om hur snabbt grundvattnet fylls på eller tappas ur. Kalifornien har i princip obefintliga regleringar av grundvattnet, så vilken jordägare som helst kan pumpa ut så mycket som den vill och har råd att borra brunnar för. Förutom att grundvattnet är oreglerat så finns det mycket dåliga register över brunnar och hur mycket de pumpar upp.

Trots de dåliga registren har forskare lyckats se att användningen av grundvatten har varit enorm och större än vad man tidigare trott. En rapport fann att grundvattennivåerna har minskat i nästan alla områden i delstaten sedan våren 2013 och ännu mer sedan våren 2010. Sedan våren 2008 har grundvattennivåerna varit på rekordlåga nivåer över nästan hela Kalifornien.

Värst är det i San Joaquin Valley i inlandet mellan San Francisco och Los Angeles, ett av USA:s mest produktiva jordbruksområden. Där har det pumpats upp så mycket vatten att landet har sjunkit metervis - på vissa ställen har landet i dalen sjunkit mer än 10 meter de senaste årtiondena!

Alla försök att reglera grundvattnet har tidigare stoppats av Kaliforniens starka jordbrukslobby. Nu har dock Kalifornien till slut alltför sent insett att man borde reglera grundvattnet i lag. I september stiftades därför en lag om detta. Problemet är bara att grundvattenplanerna inte behöver färdigställas förrän om fem till sju år, alltså runt 2020, och man har fram till 2040 på sig att implementera dessa planer. Om den nuvarande situation fortsätter kommer verkligheten att ha sprungit ifrån denna nya lag långt innan den får några effekter.

Överpumpningen av grundvattnet är alltså ett långsiktigt problem som kommer att förvärras oberoende av om Kaliforniens klimat återvänder till vad som varit normalt det senaste århundradet. Detta eftersom man pumpar upp grundvatten snabbare än vad det fylls på.

Förutom torkan och det sjunkande grundvattnet finns även ett annat stort orosmoln vad gäller Kaliforniens vattensituation. Stora delar av södra Kalifornien (bland annat mångmiljonstaden Los Angeles och jordbruksområdet Imperial Valley) får större delen av sitt vatten från Coloradofloden och där är vattennivåerna i de stora dammarna nu mycket låga efter att det varit torka även i dess avrinningsområde de senaste åren. Enligt US Drought Monitor har elva av de senaste fjorton åren varit torkår av varierande grad i sydvästra USA.

Lake Mead vid Las Vegas, Nordamerikas största vattenmagasin, som däms upp av Hooverdammen, är nu på 39 procent av sin kapacitet, vilket är den lägsta nivån sedan den fylldes upp efter färdigställandet 1935. Uppströms därifrån ligger ett annat jättemagasin, Lake Powell som däms upp av Glen Canyon Dam, och den är nu nere på 51 procent av sin kapacitet.

Det råkar vara så att dessa enorma vattenmagasin skapades under vad som visade sig vara den våtaste perioden i området de senaste tusen åren. Detta visas av studier av årsringar på gamla träd, forskningsresultat som ännu inte fanns när jättedammarna byggdes i Coloradofloden.
Den senaste vintern var det gott om snö i Klippiga bergen och avrinningen låg på 96 procent av det historiska genomsnittet, men på grund av de föregående torkåren har alltså Lake Powell och Lake Mead bara kommit upp till de låga nivåerna 51 respektive 39 procent av kapaciteten. Så sent som i Oktober 2011 låg Lake Powell på 70 procent av kapaciteten. Även här krävs alltså vintrar med över genomsnittlig snömängd för att fylla på vattenmagasinen.

Det är inte bara södra Kalifornien som drabbas av minskad vattenmängd i Coloradofloden och dess dammar, utan även Arizona och Nevada med storstäder såsom Phoenix och Las Vegas.

Sydvästra USA har under de senaste århundradena haft en ovanligt nederbördsrik period historiskt sett, vilket har gjort att detta område kunnat blomstra. Om det nu återgår till historiskt sett mer normala nederbördsmängder förändras hela livsbetingelserna där. Det har funnits liknande nederbördsrika perioder även tidigare, då indiankulturer såsom Anasazi blomstrat för att sedan falla samman under den efterföljande torrperioden.

Uppsala diskuterade bensinkris

En läsare tipsade om en konferens som hölls i förrgår i Uppsala med titeln Vad händer när bensinpumpen sinar? – Samhällets sårbarhet vid bränslebrist. Det är bra att det nu blir fler som vaknar och diskuterar detta ämne. Över hundra lokala och regionala politiker, tjänstemän och aktörer inom näringslivet deltog i tisdagens konferens. På programmet fanns bland annat följande punkter som inledande föredrag:

• "Svält i Sverige vid oljekris?" Birgit Landquist, SIK - Institutet för Livsmedel och Bioteknik, och Ola Pettersson, JTI - Institutet för jordbruks- och miljöteknik, talar om konsekvenserna av en bränslebrist utifrån hur beroende svenskt jordbruk är av importerad fossil energi.
• "En vecka utan lastbilar i Uppsala." Torbjörn Heierson, Sveriges Åkeriföretag (region ABC), talar om vilka brister på förnödenheter som skulle uppstå i samhället med en vecka utan lastbilstransporter.

JTI publicerade förra året en studie av vad som skulle hända vid ett stopp för oljeimporten, läs Cornucopias artikel eller hela rapporten.

Twitterkommentarerna på konferensens hemsida innehåller en del intressant för oss som inte deltog i konferensen.

• Basen för svensk livsmedelsproduktion är oljeimport
• Svenskt jordbruk är teknik och tidsoptimerat, inte energioptimerat
• Studie vad händer om tunga transporter upphör tvärt i Uppsala, Dag 2 ingen mat på äldreboenden, lärdomar från Gudrun?
• Ökar vi sårbarheten ytterligare på det sätt vi utvecklar samhället?
• Vad händer i Uppsala om lastbilarna inte kan köra? Det blir snabbt glest i butikshyllan, säger Torbjörn Heierson

Hela konferensen filmades tydligen och ska senare kunna ses på länsstyrelsens webbsida.

Det som presenterades är förstås inga nyheter för den som brukar läsa mig och mina bloggrannar, men bra att det nu tas upp i mer officiella sammanhang. Det är dock tveksamt huruvida det kommer att leda till några faktiska förändringar av samhället i en riktning mot mindre sårbarhet. Så länge som kommersiella villkor får styra utvecklingen utan större krav från samhället på att det måste hållas en viss beredskap för störningar så kommer utvecklingen att gå mot allt större sårbarhet. Se bara på den centralisering av livsmedelsproduktion och -distribution som ständigt pågår.

Hurrom för herr Löfven!

O svenska folk! Hälsen eder nya regering! Idag månde vi alla jubla och glädjas, då vi efter en spänningsfylld valrörelse och rafflande regeringsförhandlingar nu kunna se resultatet av herr Löfvens idoga regeringssammansättningsarbete. Den regering som idag presenterats är i sanning en värdig efterträdare till den moderatalliansens ministersamling som nu må träda åt sidan efter åtta års väl förrättat värv.

Vår nye statsminister är en verklig man av folket med en bakgrund som skulle kunna inspirera självaste Dickens, men haver genom en gedigen karriär inom fackföreningen lyckats komma upp sig till rikets högsta ämbete. Huru underbar är ej denna framgångssaga?

Och vilken lysande samling ministrar haver han icke letat fram! Här haver uppenbarligen inte sparats någon möda på att genomsöka varje vrå av vårt rike i jakten på rödgröna ministerämnen. Jag kan här icke nämna alla dessa ministrar, utan får nöja mig med ett urval, ity att detta inlägg eljest skulle bliva alltför långt.

Miljöpartiet visar sig nu efter tjugotre riksdagsår hava växt upp och blivit ett riktigt parti som alla de andra, redo att taga ansvar för rikets styre och kompromissa bort de alltför utstickande krav som de hade. Till och med den heliga tillväxten är något som Miljöpartiet nu tycks ha anammat. Det enda som nu återstår i Miljöpartiets normaliseringsprocess är att ha en partiledare istället för två "språkrör". Om de likväl vilja hålla fast vid en man och en kvinna kunna de ju byta mellan fru Romson och unge herr Fridolin vartannat år.

Fru Romson kommer att axla ett tungt ministeransvar. Icke blott är hon miljöminister, utan tillika vice statsminister samt klimatminister. Huru betungande är det icke att ha ansvar ej endast för Sveriges miljö, utan även för hela jordens klimat!

Utrikesminister bliver en verklig veteran på utlandsområdet, nämligen fru Wallström med sin gedigna erfarenhet av Europeiska unionens maktkorridorer. Aldrig haver hon tvekat att försvara Europeiska unionens sanna väg framåt och släta ut de obehagliga gupp som tidvis dykt upp i form av exempelvis folkomröstningar där det enkla folket i sin brist på förståelse för unionens underbara mål röstat fel.

Unge herr Fridolin får passande nog posten såsom utbildningsminister. Emedan han i kraft av sin ålder torde hava skoltiden i förhållandevis färskt minne bör han kunna uträtta storverk för skolan. Redan hava vi hört det kraftfulla förslaget att göra gymnasiet obligatoriskt, till båtnad för alla de ungdomar som idag ej få tillfälle att tillgodogöra sig den ytterligare bildning som gymnasieskolan ger. Ack, jag kan riktigt se framför mig huru dessa olyckliga unga som idag icke hava förmånen att gå i gymnasiet nu skola drivas till höjder av kunskapstörst genom att sättas i ytterligare några år av skolgång.

Jag noterar även med glädje att vi nu för första gången fått en konsumentminister i form av herr Bolund. Våra nya regeringspartier hava uppenbarligen till fullo förstått vad som driver den heliga ekonomiska tillväxten i vårt land, nämligen konsumenterna. Att herr Bolund även tituleras finansmarknadsminister är även det mycket passande, då finansmarknaderna skapa förutsättningarna för konsumenternas ständigt ökande inköp genom att tillhandahålla krediter.

Till energiminister föll valet på herr Baylan, som trots att hans politiska erfarenhet mest varit såsom skolminister samt i utbildningsutskottet, säkerligen kommer att kunna tillföra nya perspektiv till den så viktiga energipolitiken. Redan hava vi sett huru Socialdemokraterna tyckas vara på god väg att få regeringskamraterna i Miljöpartiet att avstå från sitt vallöfte om nedstängning av två kärnkraftsreaktorer.

Förvåningen blev stor när till kulturminister utsågs en person med faktisk erfarenhet från kultursfären, nämligen fru Bah Kuhnke. Även här visar statsminister Löfven på oantastlig fingertoppskänsla i valet av ministrar. Fru Bah Kuhnke blev uppenbarligen så glad av förfrågan om ministerpost att hon skaffade partibok i Miljöpartiet för tre dagar sedan.

Jag måste tyvärr tillstå att jag aldrig förstått vad en inrikesminister gör, men på denna säkerligen ytterst viktiga post haver herr Ygeman placerats, som jag tidigare nämnt på denna blogg, då han så generöst skrev ett gästinlägg på en kommersiell blogg med det stolta namnet Klimatbloggen.

Bostadsminister bliver herr Kaplan, en värdig efterträdare till herr Attefall, även om jag ännu inte riktigt förstått vilka insatser herr Kaplan gjort på just bostadspolitikens område. Jag tror dock att han liksom herr Baylan och herr Attefall kan uträtta stordåd blott genom sin allmänna politiska kompetens. Herr Kaplan haver dock gjort ett oförglömligt avtryck i politiken då han i somras liknade de ungdomar som resa från Sverige för att delta såsom "jihadister" i Syriens inbördeskrig vid de frivilliga svenskar som deltogo i Finska vinterkriget.

Ny landsbygdsminister är herr Bucht. Det ser emellertid ut som om han icke får något eget landsbygdsdepartement att styra över, då detta nu skall införlivas i näringsdepartementet. Den nya regeringen fullbordar därmed den jordbrukspolitik som påbörjades av den föregående Reinfeldtska, som i sin vishet döpte om jordbruksdepartementet till landsbygdsdepartementet. Nu har den nya ännu visare regeringen fastslagit att jordbruket minsann är en näring som alla andra och därmed skall lyda under näringsdepartementet.

Slutligen nämner jag vår nya infrastrukturminister fru Johansson. Hon påstås hava attesterat tveksamma kvitton under sin tid i Göteborgs kommunalpolitik, men detta är säkerligen enbart elakt förtal, då vi vet att herr statsminister Löfven lovat att där icke skulle finnas några "lik i garderoben" i hans nya regering och han säkerligen nagelfarit varje enskild ministers bakgrund och då särskilt studerat bemälda garderob. Som infrastrukturminister får fru Johansson hursomhelst ansvar för ett av Sveriges viktigaste och mest tillväxtfrämjande infrastrukturprojekt, nämligen den så kallade Förbifart Stockholm. Vad gäller detta projekt så haver nu Miljöpartiet förmåtts att överge sitt oresonliga motstånd däremot och därmed bekräftat sin regeringsduglighet genom att inte tveka att överge tidigare viktiga politiska ställningstaganden för att i kompromissens namn få en maktens plats regeringen. Förbifartens belackare påstå bland annat att denna vägtunnel skulle bliva alltför dyr och att där finnas andra trafikinvesteringar som kunde giva större nytta för samma penningsumma. Varför skola vi dock begränsa oss så när det gäller infrastruktursatsningar? Vi kunna bygga såväl Förbifarten som de övriga motorvägarna! Och låt Förbifarten bliva det monument över svensk ingenjörskonst och stadsplanering som den förtjänar att bliva.

Vissa olyckskorpar kraxa redan om att denna förnämliga regering skulle kunna fällas redan nästa månad, men något sådant komma vi nog icke att se, emedan riksdagens ledamöter i det sverigedemokratiska lägret torde se till fosterlandets bästa (vilket av deras partinamn framgår att de sätta främst) och icke fälla den säkerligen välgenomtänkta budget som vår nya regering presenterar.

Låtom oss slutligen hurra för våra nya regeringspartier, proportionellt i förhållande till deras antal riksdagsmandat.
Ett fyrfaldigt leve för Socialdemokraterna!
Ett enfaldigt leve för Miljöpartiet!

Svenska bönor i butik

Jag läser att svenskodlade kidneybönor, svarta bönor och vita bönor nu finns i butikerna genom Lantmännenägda GoGreen. Tidigare har de enda svenska kokbönor man kunnat få tag på varit bruna bönor, men som jag skrev för några år sedan går det utmärkt att odla även andra sorter av kokbönor i Sverige. Fältförsöken har nu alltså lett till kommersiell odling av kokbönor i Skåne och på Öland.

Om vi vill ha en god livsmedelssäkerhet vid kriser måste vi ha svensk livsmedelsproduktion och då måste vi också köpa svensk mat. Därför är det positivt ur livsmedelsförsörjningssynpunkt att det nu finns svenska bönor i handeln. De bönor som hittills funnits i handeln har vad jag kunnat läsa på förpackningarna i mitt skåp mestadels kommit från Kina.

När jag för två år sedan skrev om bloggen Bara svensk mat uppmärksammade jag att Fagraslätt redan då odlade och sålde svenska kokbönor. Nu har de alltså blivit en av leverantörerna till GoGreens satsning.

Även linser går bra att odla i Sverige - jag har själv gjort försök i liten skala med puy-linser, svarta linser och gröna linser. Nu ser jag att Fagraslätt i Skåne även odlar puy-linser, men tydligen bara har dem till direktförsäljning ännu. Detta gäller även de sojabönor som Fagraslätt odlar.

Jag har själv odlat kokbönor i liten skala både på lantställe i Östergötland och på odlingslott i Stockholm, så det går bra även utanför Skåne och Öland. Om avkastningen i övriga Sverige blir tillräcklig för att det ska bli kommersiellt lönsamt vet jag dock inte.

Apropå svenskodlade livsmedel rekommenderar jag att lyssna på det seminarium som Civilförsvarsförbundet anordnade i Almedalen i somras med rubriken "Riskerar vi att få svälta i kristider?" som bloggrannen Swedish Prepper tipsar om.

Som jag skrev nyligen ökar Sveriges livsmedelsimport och vår export av spannmål minskar. I år ser det dock ut som om vi får den största svenska spannmålsskörden sedan 1997.

En förutsättning för att prognosen ska bli verklighet är att vädret i augusti blir som under ett normalår.

Nu vet vi dock att delar av Halland och Skaraslätten drabbats av väldigt mycket regn och översvämningar, vilket kan leda till att årets spannmålsskörd inte riktigt kommer upp till prognosen.

Vad gäller livsmedel noterar jag även att kycklingjätten Kronfågel köper Bosarpskyckling, Sveriges största producent av ekologisk kyckling och den enda ekologiska kyckling som finns att köpa i många livsmedelsbutiker. Vad detta innebär för produktionen i framtiden återstår att se, men detta är en del av den trend mot centralisering och stordrift som präglar svensk livsmedelsproduktionen.

Till sist noterar jag den positiva nyheten att Sveriges enda lantras av grisar, Linderödssvin, äter mördarsniglar. Kanske något för alla som har problem med mördarsniglar och har plats för svinuppfödning till husbehov. Detta kan vara positivt för Linderödssvinet. Det finns idag bara cirka 300 stycken, men börjar de födas upp av dem som vill bli av med mördarsniglar kan antalet öka. Även en liten ökning betyder mycket för en ras där det finns så få individer.

Sveriges livsmedelsimport

Sverige importerar allt mer livsmedel. Nedan ser ni hur det ser ut för några näringsmässigt viktiga livsmedel 1961-2011 (data från FAOSTAT). Något att begrunda i hängmattan.

Jag skrev 2012 om Sveriges självförsörjningsgrad vad gäller livsmedel och ansåg då att Sverige nog skulle klara sig om vi bara lade om vår diet. Detta börjar dock se alltmer tveksamt ut med tanke på de trender man kan se i diagrammet ovan.

Sverige har de senaste decennierna varit en stor nettoexportör av spannmål, men trenden ser ut att peka farligt neråt och fortsätter den så har vi om tio år inget överskott där heller.

LCHF kan man glömma vid störningar i livsmedelsimporten, då vi importerar allt mer fett och kött. Nettoimporten av kött har en stabil trend mot mer importberoende sedan mitten av 1980-talet och med tanke på situationen för svenska köttproducenter kan man knappast förvänta sig någon vändning.

Vad gäller fett så skedde en jättestor förändring i mitten av 00-talet. Vad hände då?

Dyrare mandel framöver

Torkan i Kalifornien drabbar många mandelodlare och Kalifornien är världens största odlingsområde för mandel. Vi lär därför se betydligt högre världsmarknadspriser för mandel framöver - dyrare semlor och marsipangodis alltså! Den globala efterfrågan på mandel har nämligen ökat kraftigt de senaste åren av olika orsaker.

Det förekommer siffror om att Kalifornien skulle stå för 80 procent av världens mandelproduktion, men vad jag kan se stämmer det inte, utan verkar vara propaganda från Kaliforniens mandelodlarförening. Tittar man hos FAOSTAT ser man nämligen att USA 2008 stod för 56 procent av världens mandelproduktion, vilket 2012 sjunkit till 37 procent. Nedan ser ni hur mandelodlingen i världen utvecklats sedan 1961.

Efter att Kaliforniens odling (som utgör över 90 procent av USA:s) gradvis ökat under flera decennier, verkar många kaliforniska jordbrukare under 2000-talet plötsligt ha sett mandlar som mycket lönsamma och odlingen utökades kraftigt. De senaste tre årens torka har dock varit katastrofala för mandelodlingen. Toppåret 2010 producerade USA 1413 800 ton mandel, men 2011 och 2012 nästan halverades produktionen. 2013 ökade produktionen en aning, men kom bara tillbaks till 2006 års nivå.
Jag gissar för övrigt att 2010 var året för "peak almonds" - det lär aldrig mer odlas så mycket mandel i världen som då.

Kaliforniens mandelodlare säljer fortfarande av 2013 års skörd - årets skörd kommer ju inte förrän i sommar, men odlarna kan komma att hålla igen på försäljningen redan nu för att vara förberedda på vattensituationens påverkan på årets skörd. Detta kan leda till högre priser på mandel redan i år.

Det är ännu för tidigt att med säkerhet sia om 2014 års skörd, men det mesta talar för att den lär bli betydligt lägre än förra året.

Nu är inte vattenbrist det enda orosmolnet för Kaliforniens mandelskörd. Delstatens mandelodling är nämligen beroende av att biodlare fraktar in mängder av bikupor för pollineringen och eftersom biodlarna i USA drabbats hårt av bidöden blir det brist på bin.

Vad gäller torkan i Kalifornien så har det inte bara varit rekordlite nederbörd denna vinter, utan det har även varit rekordvarmt. Denna vinter har för Kalifornien varit den varmaste sedan mätningarna började. Det varma vädret förvärrar torkans effekter. Det har också varit den nederbördsfattigaste vintern sedan mätningarnas början med bara 112 mm mot 292 mm förra vintern.

Som jag skrivit förut är Kaliforniens vattenproblem till stor del en fråga om felaktig prissättning av en knapp resurs. Regeringarna i Washington och Sacramento har förvärrat det hela genom att subventionera vatten till jordbrukare som konstbevattnar. Hade inte dessa subventioner funnits hade Kaliforniens jordbruk inriktat sig på andra grödor och odlingsmetoder som är mer vattenhushållande. Jordbruket står för 80 procent av Kaliforniens vattenförbrukning.

En kuriös nyhet i sammanhanget är att desperata jordbrukare i Kalifornien nu vänder sig till slagrutemän i sina försök att få fram vatten till grödorna.

Malthus och Egypten

Läsaren "Tangosmurfen" har med anledning av mitt inlägg om "Köttets tillväxtgräns" skrivit följande gästinlägg om Malthus och Egypten. Läs även vad jag skrev i somras om "Tre diagram om Egyptens grundproblem" samt "Världen är överbefolkad".

När man läser om antikens historia så är ett återkommande tema spannmålstillförseln från Egypten. Den som kontrollerade Egypten hade tillgång till väldiga mängder spannmål, de spannmål som behövdes för att ge Roms befolkning bröd och skådespel.

Idag importerar man spannmål till Egypten. Detta beror på folkökningen i Egypten. Idag har landet 85 miljoner invånare. Så nyligen som på 1950-talet hade man kring 20 miljoner innevånare. Folkökningen ligger på 1,88% per år (källa CIA Factbook), vilket ger en befolkningsökning på 1,6 miljoner för innevarande år.

Behovet av att importera spannmål blir särskilt tydligt i Egypten då man saknar möjligheter att betala för importen. Man har inte lyckats utveckla en konkurrenskraftig industri och saknar råvaror att exportera i utbyte. Ett sätt att hantera denna situation vore att öka det egna jordbrukets produktion. Tyvärr så begränsas jordbruket i Egypten av hur mycket vatten man kan hämta i Nilen för bevattningsändamål. Idag används i stort sett allt vatten i Nilen för bevattning. Problem uppstår därför i Nildeltat när saltvatten tränger in i flodarmarna.

Temporärt kan man lösa situationen genom att ta emot bistånd från andra länder, USA eller andra arabländer som har olja. Det ger dock ingen långsiktig lösning.

Ett sätt att lösa problemet är att ändra befolkningens kost. Detta har också i stor utsträckning gjorts. De flesta människor i Egypten idag är vegetarianer alla årets dagar utom de stora religiösa högtider då man av tradition äter kött och bjuder på kött (Islam föreskriver att man ska dela sitt kött i tre delar: en för den egna familjen, en för sina vänner och en för de fattiga). Stigande köttpriser är ett stort problem i Egypten. Många människor fruktar en framtid där de aldrig får äta kött, en katastrof likvärdig med, eller värre än, om svenskar skulle inse att de aldrig mer kommer att ha råd med alkohol.

En annan lösning vore om man kunde hitta mer vatten för bevattningsändamål. Helst skulle man behöva hitta en helt ny Nil-flod. Ungefär som vi brukar säga att vi behöver fler jordklot. Nu har det visat sig att det under Egyptens oaser i Sahara finns stora mängder friskt vatten. Fossilt vatten som stått där sedan klimatet var annorlunda, eller vatten som strömmar i underjordiska kanaler, ut i Medelhavet. Detta har gett upphov till projektet New Valley (Jämför Nile Valley).

Genom att pumpa upp vattnet som står under oaserna så kan man utöka jordbruket. Problemet är bara att ju mer vatten man pumpar upp, desto längre ned sjunker vattennivån och desto dyrare blir det att pumpa upp. I oaserna där vattnet tidigare pressades upp av självtryck måste man nu ha fossildrivna pumpar för att komma åt vattnet. Ingen lösning på problemet utan bara ett lån från framtiden. Ett lån som måste betalas med ockerränta i form av kostnader för att pumpa upp vattnet.

Sedan finns det så klart en lösning till: Att minska befolkningen. Några ska bort. Frågan är vem man ska rösta bort. Risken är att man antingen fördriver en del av befolkningen eller dödar dem, för att bereda Lebensraum för dem som är kvar. Det populära slagordet "Folket vill att brödraskapet avrättas" kan kanske ses som en Robinsonröst på vem det är som ska bort.

Torka i Brasilien ger dyrare soja

Under tiden media fokuserar på bland annat Ukraina pågår andra viktiga händelser i världen. Det är inte bara i Kalifornien det är torka, utan även i Brasilien. Svenska media rapporterar bara hur detta pressar upp kaffepriset, något som förstås är viktigt för koffeinistsvenskarna¹. Brasilien är världens största kaffeexportör och produktionsbortfallet i Brasiliens största kaffeodlingsdelstat kan bli så mycket som 30 procent. Detta har fått priset för arabicakaffe att stiga med 40 procent i år.

Värre både ur ett globalt perspektiv och även ett svenskt ankdammsperspektiv är förstås att torkan i Brasilien driver upp sojapriset. Importerad soja är en viktig del av fodret i svensk köttproduktion och Brasilien är världens största exportör av soja. Antingen blir köttet dyrare eller så blir marginalerna sämre för köttbönderna, med risken att fler slås ut. Detta gäller nu inte bara Sverige, utan även större delen av den rika världens köttproduktion.

Den aktuella torkan i Brasilien är den värsta på flera decennier och Brasiliens odlingsregioner har haft den torraste januarimånaden sedan 1954. De senaste 30 dagarna har odlingsregionerna bara fått 12 procent av normal nederbörd. Delar av Mato Grosso och Parana, de viktigaste regionerna för majs- och sojaodling, har fått mindre än 60 procent av normal nederbörd de senaste 90 dagarna. Januari var den varmaste sedan mätningarnas början i delar av landet, bland annat São Paulo.

Sojabönsodlingarna i södra Brasilien har börjat drabbas under de senaste tre-fyra veckorna på grund av ökande torka, vilket är signifikant eftersom februari är den huvudsakliga månaden för fyllnaden av baljorna. Denna vecka har prognosen för årets sojaskörd i Brasilien skurits ner från 88,8 till 87 miljoner ton.

Även sockerpriset har stigit på världsmarknaden, då torkan har drabbat de brasilianska sockerodlingarna - landet är även världens största sockerexportör.

Förutom jordbruket drabbar även torkan på andra sätt. Låga vattennivåer i kraftverksdammarna tvingar elbolagen att använda mer fossilkraft istället för billigare vattenkraft för att undvika strömavbrott och ransonering. Regeringen planerar att ta en del av den högre elkostnaden för att inte öka priserna till elkonsumenterna, vilket förstås försämrar den brasilianska statsbudgeten. Dessutom är det valår med presidentval i oktober, där sittande presidenten Dilma Rousseff hoppas bli omvald, men då måste spendera lite extra för att övertyga massorna.

Vattenransonering har införts i 142 städer med totalt 6 miljoner invånare och vissa kvarter får bara vatten var tredje dag. Enligt vattenbolagen är landets reservoarer, floder och åar de torraste på tjugo år. Även São Paulo-området med 20 miljoner invånare är drabbat, då dess största vattenförsörjningssystem går på bara 19 procent av kapaciteten då regnmängden i januari är den lägsta på 84 år. De övriga fem systemen går dock på normal nivå.

I nordöstra Brasilien är torkan den allvarligaste på minst 50 år och hundratusentals nötkreatur har dött. Där har torkan varat i två år och enligt beräkningar var detta i ekonomiska termer den fjärde värsta naturkatastrofen i världen förra året - till och med dyrare än torkan i västra USA. Tack vare Brasiliens statliga hjälpprogram drabbas dock inte området av svält, utan behövande familjer får pengar till vattenleveranser och till att köpa basmat. Vid tidigare torrperioder i området svalt tusentals ihjäl och ledde till massvandringar till sydöstra Brasiliens storstäder, men detta sker inte nu.

En fråga är om torkan kommer att drabba fotbolls-VM, ett megajippo som ska hållas i Brasilien i år.

---

1. Svenskarna är som bekant en av de största konsumenterna per person av kaffe av alla världens länder.

Argentinas valutakris påverkar sojamarknaden

Argentina har som bekant problem med sin valuta, orsakade av misskött politik. Läs till exempel Mauricio Rojas utmärkta analys av "Argentina, déjà vu".

Senaste nyheten om hur krisen för "framväxande marknaden" Argentina spiller över och får effekter på övriga världsekonomin är hur argentinska sojaodlare håller på skörden. Eftersom den argentinska peson fallit kraftigt och dessutom ser ut att vara på väg mot ännu större fall (kursen på svarta marknaden är dubbelt så många pesos per dollar som den officiella), samt en inflationstakt på runt 30 procent, så är ett enkelt sätt för sojabönderna att värdesäkra sina inkomster att vänta med att sälja den. Eftersom Argentinas sojaodlare till skillnad från odlare i många andra länder kan lagra sin skörd i "silosäckar" kan de alltså spara sojan i väntan på att sälja den.

Årets sojaskörd i Argentina börjar i april, men odlarna har hittills bara sålt 6 procent av förra årets skörd till kvarnar och exportörer, mot 11 procent vid samma tid förra året och 25 procent vid samma tid 2012. Den mängd soja som argentinska odlare sparar från år till år beräknas bli rekordstora 9 miljoner ton eller nästan dubbelt så mycket som förra året. Argentina står för omkring en tiondel av världens sojabönsexport och omkring hälften av exporten av sojamjöl, så detta kommer definitivt att påverka världsmarknadspriserna på soja och i förlängningen även priserna på kött och mejeriprodukter, där västvärldens jordbruk (inklusive Sverige) till stor del använder importerad soja för att föda upp djur.

Bedömare räknar med att Argentinas sojaodlare kommer att sälja av förra årets soja under april-maj för att få in pengar till nästa års utsäde och konstgödsel, men därefter kommer sojaexporten från Argentina troligen att avta under juni till augusti innan USA:s skörd kommer igång. Det kommer då att bli lika svårt för världens sojamjölsköpare som det var förra året under samma period.

Nu är sojaexporten viktig för Argentinas inflöde av utländsk valuta, så regeringen kommer säkerligen att försöka sätta tryck på odlarna att sälja sin soja. Frågan är bara hur de kommer att lyckas med detta.

Som jag ser det har den sojasituation jag beskriver kortsiktigt problematiska effekter, eftersom den kan leda till högre livsmedelspriser och svårigheter att få tag på foder. På längre sikt ser jag dock eventuellt positiva effekter. Dels håller alltså sojaodlarna ett större lager från år till år, vilket ger världen en större livsmedelssäkerhet. Som det är idag lever världen med väldigt låga reservlager av livsmedel. Precis innan den stora skörden från norra halvklotet brukar det nuförtiden bara finnas drygt två månaders global förbrukning av spannmål kvar i lagren och situationen är liknande för andra stapelvaror. Den andra möjliga positiva effekten är att många djuruppfödare kommer att förstå att import av soja är osäkert och därför kan de komma att byta till mer inhemska grödor, t.ex. åkerbönor i Sverige. Högre sojapriser kan dock även komma att slå ut viss djuruppfödning på grund av dålig lönsamhet.

Uppdatering Kaliforniens torka

Jag skrev för någon vecka sedan om torkan i Kalifornien och en del av dess konsekvenser och visade även talande satellitfoton. Här kommer lite uppdatering om läget.

Torkperioderna i Kalifornien har blivit allt värre. Torkan 2007-2009 var värre än den 2001-2002 och den nuvarande torkan slår den föregående med hästlängder.

Förra året föll det rekordlite nederbörd i Kalifornien - den lägsta mängden sedan mätningarnas början för 119 år sedan. 75 procent av nederbörden faller normalt under november till mars, men denna vinter har det alltså fallit väldigt lite. Snötäcket i Sierra Nevada är endast på 12 procent av normal nivå. I slutet av januari var Kaliforniens 150 vattenreservoarer på omkring 65 procent av normal nivå. Bilden nedan visar en uttorkad vattenreservoar nära San Jose.

Torkan har än så länge framförallt drabbat jordbruket, en sektor som står för 45 miljarder av Kaliforniens bruttoregionalprodukt på 2000 miljarder dollar, alltså drygt 2 procent av delstatens ekonomi. Jordbruket står för 80 procent av Kaliforniens vattenförbrukning. Förutom att Kalifornien producerar nästan hälften av USA:s frukt, grönsaker och nötter är delstaten också landets största producent av mejerivaror och vin. För många grönsaker odlas som jag skrev 80 procent eller mer av USA:s totala odling i Kalifornien.

Boskapsuppfödare i Kalifornien har nu börjat slakta ut sina hjordar. Vissa försöker klara sig genom att köpa in hö från andra stater, men det blir dyrt och kan bara bli en tillfällig lösning.

För ettåriga grödor är det möjligt (om än förlustbringande) att lämna åkrar obeväxta i ett år, men det är värre för dem som har nöt- eller fruktodlingar. Där ställs odlarna inför valet mellan att hugga ner träden eller att låta dem försöka överleva på minimala vattenmängder med kraftigt minskad eller obefintlig skörd. De kan också välja mellan att spara det lilla vatten de har till de yngre träden och låta de äldre dö eller att sprida ut det mellan alla träd. Många odlare konstbevattnar nu grödor som normalt brukar klara sig på regn såsom vete och mandlar.

Vattenbristen gör att bedömare tror att omkring 200 000 hektar eller 6 procent av delstatens konstbevattnade areal kommer att lämnas obesådd i år. Vid den senaste torkan 2009 var det 109 000 hektar som inte odlades.

Vattenkraften, som står för 14 procent av delstatens elkraft, drabbas självklart också. Detta kan leda till högre elpriser och att man använder mer gaskraftverk, vilket i sin tur driver upp gaspriset, som i och för sig är lågt just nu i USA.

Eftersom vattennivåerna i reservoarerna är så låga har delstatens vattenmyndighet gjort något den aldrig gjort förut - den har beslutat att de lokala vattenmyndigheterna inte får ta något vatten från reservoarerna, utan får bara ta av sina lokala reservoarer. Detta har gjort att flera kommuner infört begränsningar i vattenanvändningen, till exempel förbud mot att tvätta bilar, fylla simbassänger och vattna gräsmattor dagtid. Detta vintertid - hur kommer det då att bli i sommar?

En del i Kaliforniens vattenproblem är att vattnet är underprissatt. De lokala vattenmyndigheterna håller priset lågt, vilket leder till att folk förbrukar vatten utan att tänka på kostnaden. Istället för att införa ransoneringar skulle man på ett mycket enklare vis kunna få till en minskad vattenförbrukning genom att höja priset på vatten kraftigt (dock med förbehållet att en rimlig miniminivå per hushåll hålls på en låg prisnivå), men något sådant kan man knappast förvänta sig från en halvsocialistisk ekonomi som USA. Hursomhelst kanske de tvingas att faktiskt sätta priset på vatten utifrån vad det faktiskt kostar. Eftersom 80 procent av vattnet går till konstbevattning i jordbruket skulle ett rejält högre vattenpris förstås få stora effekter på lönsamheten i odlingen, alternativt att det skulle höja priserna på slutprodukten.

Torkan i Kalifornien får många små effekter, som var för sig kanske inte är så stora, men sammantaget kan de få en märkbar effekt, särskilt om man tar med följdeffekter i beräkningen. Och om även 2014 fortsätter att vara ett torrt år i Kalifornien, hur kommer situationen då att vara 2015?

Kaliforniens torka i talande bilder

En läsare har tipsat om två bilder som illustrerar vidden av torkan i Kalifornien, som jag skrev om i fredags. Bilderna kommer från NASA och är satellitbilder över Kalifornien samt angränsande delar av Nevada, Arizona och Utah, tagna 18 januari 2013 respektive 18 januari 2014.

Januari 2013:

Januari 2014:

Notera för det första hur oerhört mycket mindre snö det är i Sierra Nevada, Kaskadbergen och kustbergen. Kalifornien får omkring en tredjedel av sitt vatten från smältvatten från snö i bergen. I år är det bara omkring 20 procent så mycket snö som normalt.

Notera för det andra hur brunt det är väster om Sierra Nevada - hela den centrala dalen, det stora jordbruksområdet som i januari 2013 till stor del var grönaktig av växande grödor, är nu till största delen brunt. Även kullarna utåt kusten från San Francisco och söderut är ganska bruna under en årstid när de borde vara gröna.

Media vaknar så smått om Kalifornien

Vanliga riksmedia har idag uppfattat att det råder katastroftorka i Kalifornien, men har inte riktigt fått konsekvenserna klart för sig, som jag skrev om igår. Det handlar om en av USA:s och världens viktigaste ekonomier, stor som ett större EU-land, som ser ut att komma lida av mycket allvarlig torka åtminstone året ut.

"65 procent av odlingsmarken är bevattnad. Normalt skulle jordbrukarna ha varit klara med vårsådden nu, men istället läggs marken i träda" skriver SR, men verkar inte veta att detta drabbar större delen av USA:s grönsaksproduktion samt en hel del av dess fruktodling.

Torkan i Kalifornien och grönsakerna

Detta skrivs inte heller om i svenska media, men är mycket allvarligt: Kalifornien har drabbats av den värsta torkan sedan mätningarna började 1840. På kartan nedan från US Drought Monitor kan ni se omfattningen.

Notera att det står L för "long-term" vad gäller torkan över i princip hela västra halvan av USA. Särskilt illa drabbat är som synes Kalifornien.

Torkan har lett till stora skogsbränder, vattenreservoarerna är på mycket låga nivåer och jordbruket har drabbats hårt. Förutom att det fallit väldigt lite regn i delstaten är det också ovanligt lite snö uppe i bergen (under 20 procent av det normala), vilket inte bådar gott för fortsättningen av året, då snöavsmältningen i bergen står för en stor del av flödena under sommarhalvåret. Det är under vintern som vattenreserverna ska byggas upp, men nu sker inte det. Meteorologerna säger att nederbördsbristen beror på en högtrycksrygg som envist ligger kvar utanför kusten sedan tretton månader och blockerar inkommande regnväder. Nederbörden är under 20 procent av det normala. Om inte vädermönstret ändras snart kan det bli så att konstbevattningen i Kalifornien i år bara får tillgång till 5 procent av den normala vattenmängden.

Torkan kommer också att öka användningen av det redan överutnyttjade grundvattnet. Kalifornien behöver mycket vatten. En åttondel av USA:s jordbruksproduktion kommer från delstaten och är till stor del beroende av konstbevattning - jordbruket använder omkring 80 procent av delstatens vatten. Där bor också 38,2 miljoner invånare. Befolkningen har ökat snabbt - 1930 bodde endast 5,6 miljoner där. Klarar Kalifornien i längden så många invånare? Kanske var 1800- och 1900-talen en sällsynt gynnsam period i delstatens klimathistoria och klimatet återgår nu kanske till ett torrare läge som kan vara i decennier.

Orten Willits i Mendocino county i norra delen av delstaten med 5000 invånare har infört vattenransonering, vilket ofta kan ske under sommaren, men är ytterst ovanligt under vinterhalvåret. Det lär bli fler orter som tvingas till vattenransonering framöver.

Nu drabbar Kaliforniens torka inte bara delstaten själv, utan indirekt även resten av USA, då produktionen av de flesta grönsaker och många frukter är extremt koncentrerad dit. USA kommer alltså troligen att drabbas av den dåliga sortens inflation då priserna på många matvaror kan stiga kraftigt (och redan har gjort det i många fall).

I Kalifornien odlas 99 procent av USA:s kronärtskockor, 44 procent av sparrisen, en femtedel av kålen, två tredjedelar av morötterna, hälften av paprikan, 89 procent av blomkålen, 94 procent av broccolin, 95 procent av sellerin, över 80 procent av salladen, 83 procent av den färska spenaten, en tredjedel av de färska tomaterna samt 95 procent av tomaterna för konserver.

Vad gäller frukt och nötter så står Kalifornien för 86 procent av USA:s citroner, en fjärdedel av apelsinerna, 90 procent av avocadon, 84 procent av persikorna, 88 procent av jordgubbarna, 97 procent av plommonen, samt över 90 procent av vindruvorna, mandlarna och valnötterna!

Det ser ut som om amerikanernas mathållning kan bli betydligt mindre variationsrik.

Här ser man hur stordrift och specialisering ger ett mycket sårbart samhälle. Hade produktionen av grönsaker och frukt varit mer jämnt fördelad över USA hade man inte fått lika stora problem om en del av landet drabbats av torka. Nu blir det istället så att odlingen av olika grödor koncentreras till de områden där det är absolut mest lönsamt. De flesta av de grönsaker och frukter jag räknat upp ovan kan odlas i stora delar av USA, men inte lika lönsamt som i Kalifornien (innan torkan). Konkurrensen och billiga transporter har därför gjort att grönsaks- och fruktodlare i övriga landet slagits ut.

En rimlig gissning är att hemodling av grönsaker och frukt kommer att öka starkt i popularitet i USA. Höga priser på dessa varor kommer att göra husbehovsodling betydligt mer attraktivt och när en allt större andel av befolkningen står utanför arbetsmarknaden finns också för många tid att lägga på trädgården. Presidenthustrun Michelle Obamas grönsaksodling i Vita Husets trädgård ligger verkligen i tiden.

Vilken påverkan en brist på grönsaker och frukt i USA kommer att få i resten av världen är svårt att sia om. Grannländerna Kanada och Mexiko kommer definitivt att drabbas. Men kommer amerikanska grossister även att köpa upp dem på andra marknader och flygfrakta dem till USA? Med höga priser i USA kan kalkylen bli lönsam. Isåfall drabbas även resten av världen av högre priser på frukt, grönt och nötter.

Världen är överbefolkad

Idag är, liksom 11 juli varje år, världsbefolkningsdagen, en dag som instiftades av FN 1989, två år efter att man "firat" femmiljarderdagen den 11 juli 1987, det ungefärliga datum då världsbefolkningen uppnådde 5 miljarder.

Temat för årets världsbefolkningsdag är tonårsgraviditeter - omkring 16 miljoner flickor yngre än 18 år föder barn varje år och ytterligare drygt 3 miljoner genomgår osäkra aborter.

Jordens befolkning har som bekant växt snabbt de senaste 200 och framförallt de senaste 60 åren.

År	Befolkning
1804	1 miljard
1900	1,6 miljarder
1927	2 miljarder
1950	2,5 miljarder
1960	3 miljarder
1974	4 miljarder
1987	5 miljarder
1999	6 miljarder
2011	7 miljarder

Den snabbaste årliga tillväxten var 1963 med 2,19 procent per år, men sedan dess har tillväxttakten sjunkit totalt sett, även om den fortfarande är hög i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, Pakistan och Afghanistan. År 2000 räknade FN:s demografer med att den årliga tillväxttakten var 1,14 procent, men i den senaste rapporten räknar man med en något högre takt av 1,15 procent per år.

Worldwatch Institute har med anledning av världsbefolkningsdagen skrivit en analys av FN:s senaste befolkningsrapport, som de vänligen mejlade till mig. (Inte allt som landar i min mejlbox är skräp.) Där framkommer att fertiliteten var oväntat hög i ett antal afrikanska länder, vilket gjort att man skrivit upp befolkningsprognoserna något. Delvis beror kanske detta på att det den mängd pengar som läggs på familjeplanering har stått ganska still de senaste åren - kanske en bieffekt av den ekonomiska krisen. Det kan bli fler uppskrivna befolkningsprognoser.

Befolkningsfrågan är den verkligt stora "elefanten i vardagsrummet" och vi kommer med största sannolikhet att få se en hel del obehagliga utvecklingar de kommande decennierna, helt enkelt på grund av att världens befolkning är flera gånger större än vad jordklotet på sikt kan försörja. Jorden är överbefolkad, även om de flesta försöker förneka, inte ta till sig eller bortförklara detta faktum.

Jag kommer nu att presentera ett antal svårsmälta prognoser om framtiden och den som har svårt för dessa kanske inte ska läsa vidare. (Nu blev ni nog så nyfikna så att ni kommer att läsa vidare i alla fall!)

Global livsmedelskris och kraftigt minskad befolkning

Det finns ett antal faktorer som tillsammans kommer att bidra till att världen vid någon tidpunkt inom något eller några decennier inte kommer att ha tillräckligt med mat för att försörja befolkningen tillräckligt för att upprätthålla en global befolkningsökning. Exakt när detta sker är förstås omöjligt att gissa, men vi ska komma ihåg att redan idag har över en miljard människor alldeles för lite mat.

För det första använder mänskligheten redan idag större delen av den fruktbara marken och endast marginella områden är outnyttjade. Vi kan därför inte öka odlingsarealen ytterligare och framförallt inte de bördigaste odlingsjordarna, som ger större delen av mänsklighetens livsmedel. Dessutom förloras en hel del odlingsmark årligen på grund av erosion, ökenspridning och försaltning. Detta gäller inte bara i fattigare länder utan även i exempelvis USA. Mycket odlingsjord förloras också årligen till byggen och det rör sig ofta om de bättre jordarna.

För det andra använder mänskligheten inte bara stora delar av det tillgängliga ytvattnet och grundvattnet, utan på många ställen överanvänds vattenresurserna och grundvatten pumpas upp betydligt snabbare än vad det kan förnyas. Detta leder redan idag till att brunnar torkar ut i många av världens viktigaste jordbruksområden, inklusive stora delar av USA. Ett land har redan gett upp större delen av sin spannmålsodling på grund av att den byggde på ett överutnyttjande av "fossilt vatten", nämligen Saudiarabien.

För det tredje så ställer klimatförändringarna till det på många ställen för jordbruket. Detta är en trend som vi sett öka de senaste åren. Förra årets extrema torka i USA är ett exempel.

För det fjärde är stora delar av dagens jordbruk beroende av konstgödsel, där framförallt fosfor är en ändlig resurs, där "peak phosphorus" beräknas inträffa runt 2030. Med mindre fosfor minskar skördarna obönhörligen.

Kvävegödsel behövs också och när det gäller konstgödsel framställs det till större delen med hjälp av fossilgas (naturgas). Visserligen går det också att framställa kvävegödsel med elektricitet, men större delen av världens elektricitet produceras med fossila bränslen - mest kol och fossilgas. Peak coal och peak gas beräknas inträffa någon gång 2020-2030.

Stora delar av världens jordbruk bedrivs också med diesel- och bensindrivna maskiner (traktorer, skördetröskor) och peak oil är som bekant nära förestående. Jag gissar dock att man kommer att prioritera bränsle till jordbruket in i det sista, så jag ser inte detta som någon begränsande faktor på de flesta ställen, utan de andra faktorer jag räknat upp är troligen de som kommer att vara mest intressanta. Även de bekämpningsmedel som är förutsättningen för att upprätthålla stora delar av dagens jordbruksproduktion framställs genom syntes från olja eller gas, men även här gissar jag att man kommer att prioritera denna produktion.

Hittills har den globala livsmedelsproduktionen i princip fortsatt att öka (även om den pendlar lite från år till år), så man kan fråga sig när den kommer att övergå till att minska. Om ingen annan faktor slår till sätter jag gränsen till några år efter peak fosfor. Man kan säkerligen använda fosfor lite effektivare och därmed fortfarande kunna öka skördarna i några år trots minskad fosfatutvinning. Det kan dock bli någon annan faktor som utlöser en nedgång i den globala livsmedelsproduktionen.

När skördarna minskar blir det alltså mer livsmedelsbrist i världen. Kanske kan en del livsmedel omfördelas till de fattigaste så att de fortfarande kan skaffa fler barn, men det är inte alls säkert att de som har överskott kommer att bete sig så altruistiskt - trots att över en miljard svälter ger vi redan idag istället livsmedel som foder till köttdjur eller använder den för framställning av biodrivmedel. En omfördelning kan skjuta upp den oundvikliga befolkningsminskningen ett antal år, men jag gissar att senast 2050 kommer jordens befolkning att börja minska.

2050 är alltså det som jag sätter som senaste datum för "peak population" på gissningsvis 10 miljarder, men med tanke på alla andra faktorer finns en stor risk att det inträffar tidigare. Nu talar vi alltså global befolkning. Lokalt kan befolkningen ändå fortsätta att öka ett tag i vissa områden.

Det finns också en risk att världsbefolkningen kommer att börja öka snabbare igen i något läge, vilket isåfall kommer att påskynda loppet mot befolkningsstupet.

Därefter kan man spekulera i hur snabbt nedgången i världsbefolkningen kommer att ske. Det är möjligt att den kommer att löpa över 100 eller kanske till och med 200 år ända tills jordens befolkning är nere på en mer rimlig nivå. Troligare är dock att det går ganska snabbt. Ser vi på andra organismer som överutnyttjat sin resursbas så brukar det bli en snabb krasch i populationen. Se till exempel på lämlar, jäst eller renarna på St Matthew Island. Empiriska data talar alltså för att mänskligheten också kommer att gå igenom en snabb krasch vad gäller populationen, åtminstone initialt. Svält och sjukdomar är de troligaste direkta orsakerna till denna kommande massdöd.

Till sist kan man spekulera i vid vilken nivå världsbefolkningen kommer att stanna upp. En miljard människor fanns det 1804 i industrialiseringens barndom, så det är inte orimligt att tänka sig. Med tanke på det överutnyttjande (overshoot) som mänskligheten utsatt resursbasen för är det dock troligt att det blir en lägre nivå, kanske en halv miljard människor.

Fördelningen av denna massdöd kommer självklart att vara väldigt olika över tid och rum. Framöver kommer jag att spekulera lite i vad som kan hända.

Köttskatt - slopa subventioner istället!

Dagens mest omdiskuterade nyhet är att Jordbruksverket kommit med en rapport om köttets klimatpåverkan miljöpåverkan¹. Grön Ungdoms språkrör föreslår därför en köttskatt. Aftonbladets ledarskribent hakar på och tycker att det är ett utmärkt förslag. Regeringen anser dock inte att det är aktuellt med köttskatt, vilket jag tycker är klokt.

Varför vill jag inte ha köttskatt? För det första belastas köttproduktionen redan av koldioxidskatter på drivmedel till jordbruksmaskinerna. För det andra behöver vi inte mer byråkrati och ett mer komplicerat skattesystem, utan snarare ett förenklat skattesystem. För det tredje skulle en köttskatt säkerligen leda till att ännu en vara blir lukrativ för smugglare. För det fjärde tycker jag inte att man ska dra allt kött över en kam - viltkött och naturbeteskött är till exempel bra. Det finns även fler skäl...

Jag håller dock med om att svenskarna äter onödigt mycket kött - på en nivå som inte är hållbar i längden. Vi svenskar äter runt 85 kilo kött per person och år, vilket blir 233 gram per person och dag. Köttkonsumtionen i Sverige har ökat med över 50 procent de senaste 20 åren.

Lösningen är dock inte en köttskatt. Istället bör man ta bort subventionerna till jordbruket. Tyvärr styrs dock dessa subventioner på EU-nivå, men EU kommer förr eller senare att bli tvungna att banta bort denna EU-budgetens största post, om inte annat av rent ekonomiska skäl. Jordbrukssubventionerna gör att det blir billigare att föda upp köttdjur på subventionerad spannmål än att låta dem beta ute. Sedan får köttproduktionen ännu en egen subventionsomgång. Skulle man ta bort jordbrukssubventionerna skulle matpriserna öka generellt, men köttet skulle öka i pris betydligt mer än vegetabiliska matvaror. Därför skulle borttagna subventioner styra över folks² matinköp mot mindre kött. Troligen mycket mer effektivt än en köttskatt. Och så slipper vi en massa byråkrati och administrativt trassel för jordbrukare.

Idag används 40 procent av världens spannmål som foder. Även idisslare såsom nötkreatur föds i många fall upp på en stor andel spannmål och soja i fodret, vilket deras magar inte är gjorda för, och detta gör att de mår dåligt. Det är som jag skrev billigare (på grund av subventionerna) att föda upp djuren på spannmål istället för bete, hö och ensilage. Detta gäller även i exempelvis USA. Spannmålssubventioner infördes i stor skala redan på 1930-talet och har snedvridit hela västvärldens matproduktion de senaste 80 åren.

Köttproduktion är för övrigt nödvändig om vi vill ha mejeriprodukter. Förutsättningen för att korna ska ge mjölk är nämligen att de får en kalv om året. De flesta av dessa kalvar slaktas och blir kött, i likhet med överåriga mjölkkor.

Betesmarker är också mycket rika naturmiljöer och något åt det hållet är faktiskt den naturliga vegetationen i större delen av världen. Innan människan kom så gick det runt uroxar, visenter, hjortar med mera och betade i skogar som därmed glesades ut naturligt. Betesmarker binder också kol ur atmosfären, och ännu mer om de sköts på rätt sätt. Läs mer hos Cornucopia om detta. Dessa betande vilda djur släppte för övrigt också ut metangas i sina pruttar.

Utan betande djur inga hagmarker.

Läs även Röda Malmös och Effekts åsikter om köttskatten.

Varför fokuserar man för övrigt så mycket på köttet? En annan stor miljöbov i maten är grönsakerna. Hur mycket resurser går åt till att få hit en massa tomater, paprikor, gurkor och sallad mitt i vintern? Den som har flugit över Nederländerna nattetid har kanske sett de enorma upplysta växthusområdena. Räknat per kaloriinnehåll måste grönsaker utanför säsong vara en betydligt större klimatbov, miljöbov och energibov än till och med kött uppfött på soja. Vi behöver inte ha tillgång till "allt alltid" i livsmedelsaffären.

P.S. Läs även det jag skrev om "matens värstingar".

---

1. Jag talar hellre om "miljöpåverkan" än "klimatpåverkan", då det täcker in även alla andra miljöeffekter av mänskliga verksamheter.
2. Jag vill inte kalla vanligt hederligt folk för "konsumenter".