Östafrikas omöjliga livsmedelsekvation

Jag tänkte här komma med lite funderingar kring den hungersnöd i Östafrika som jag skrev om tidigare idag.

Trots att det nu utlovas mer stöd till Östafrika finns så stora grundproblem att läget ser fullständigt omöjligt ut i längden. Kaos, laglöshet och inbördeskrig i Somalia är en sak som självklart försvårar livsmedelshjälpen när t.ex. al-Shabaab inte släpper in biståndsorganisationer, men det finns ännu djupare underliggande problem.

Inte ens under normala år lyckas länderna i Östafrika försörja sin befolkning med inhemsk livsmedelsproduktion, utan är beroende av import. 2008 importerade Somalia 70 procent av sin spannmål och Kenya 27 procent. Etiopien importerade visserligen bara 10 procent av sin spannmål, men är idag fortfarande lika beroende av import som man var vid tiden för den berömda Live Aid-galan 1985. Kommer det sen extrema torka som i år, vilket inträffar med kanske 20-25 års mellanrum, så blir Östafrikas livsmedelsproduktion överansträngd.

En annan viktig underliggande faktor är att befolkningen i dessa länder ökar snabbt. Somalias befolkning ökade 1960-2008 med 239 procent. Idag har Somalia runt 9 miljoner invånare och befolkningen växer med 3,25 procent per år - en fullständig orimlighet i ett torrt land som redan inte kan försörja sig med mat. Kenyas befolkning ökade 1960-2008 med 368 procent och idag har landet drygt 38 miljoner invånare och växer med 2,33 procent per år - visserligen inte lika orimligt som Somalia, men helt ohållbart i längden. Etiopiens befolkning växte med 262 procent 1962-2008 och landet har idag cirka 82 miljoner invånare och ökar med 1,83% per år. Även om dessa länder (vilket ter sig osannolikt) skulle lyckas införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i flera årtionden, bara på grund av befolkningspyramidens utseende.

Nog är det på sitt vis bra att många av världens rikare länder vid hungersnöd rycker in och skickar nödhjälp, men det är endast en tillfällig lösning, som dessutom lätt ställer till med problem som att lokala bönder råkar ut för prisdumpning.

Somalia, Kenya och Etiopien kommer aldrig att kunna bli självförsörjande på livsmedel, då ländernas jordbruksmark redan idag är överutnyttjad. Det torra klimatet och det hårda befolkningstrycket gör att när regnet väl kommer så spolar det ofta bort en massa värdefull jord.

Det enda man skulle kunna göra vore att permanent flytta iväg stora delar av dessa länders befolkningar till länder som har livsmedelsöverskott, t.ex. Argentina, Australien, Kanada, Frankrike, Ryssland, Ukraina eller USA, för att nämna några av världens största spannmålsexportörer. En sådan folkomflyttning vore förstås en politisk omöjlighet och troligen även en praktisk omöjlighet. Tänk er att flytta minst 6 miljoner somalier, 10 miljoner kenyaner och 8 miljoner etiopier till länder flera tusen kilometer bort. Redan idag finns inget land som erbjuder sig att ta emot 370 000 flyktingar från flyktinglägret Dabaab i Kenya. Problemet med befolkning kontra livsmedelsproduktion gäller dessutom inte bara Östafrika, utan stora delar av övriga världen också.

Slutligen - varför skriver inte svenska media mer om Östafrikas svältkatastrof? Först idag börjar de skriva på allvar.