Spännande val 2016 - uppdatering

I maj skrev jag om några av de spännande val och folkomröstningar som skulle hållas i år. Nu kan vi bocka av de två första och även tillföra två på listan.

• 23 juni: Storbritannien röstade i folkomröstningen ja till Brexit, alltså brittiskt utträde ur EU. ✔
• 26 juni: Spanien lyckades inte heller vid nyvalet få ihop ett parlament som kan bilda en majoritetsregering. Regeringsbildningsförsök pågår, men stor risk att det blir nytt nyval. ✔
• 2 oktober: Eftersom Österrikes presidentval i maj underkändes av konstitutionsdomstolen kommer en ny andra omgång av presidentvalet att hållas. Särskilt spännande eftersom det finns risk att EU-kritiska FPÖ:s kandidat vinner. Resultatet i förra omgången blev 50,3% mot 49,7% och det behövs ingen stor opinionssvängning för att FPÖ:s kandidat ska vinna.
• Oktober: Italiens premiärminister Renzi har utlyst en folkomröstning i oktober (exakt datum ännu ej bestämt) om förslaget till ändring av konstitutionen. Han har också sagt att han kommer att avgå om det blir ett nej. Folkomröstningen kan därmed komma att bli som ett folkligt misstroendevotum mot premiärministern. Särskilt om Italien drabbas av en bankkris under tiden kan det folkliga missnöjet bli kraftigt. Nej-sidan leder för övrigt redan med knapp marginal i opinionsundersökningarna. Intressant i sammanhanget är att flera opinionsundersökningar nyligen pekat på att etablissemangs- och EU-kritiska Movimento Cinque Stelle (M5S) som största parti i Italien med knapp ledning över Renzis PD. Detta är en klar ökning jämfört med januari då PD var sex procentenheter större än M5S.
• 8 november: USA väljer troligen Donald Trump till president. Som jag ser det har varken Clinton eller Sanders en chans mot Trump, då de representerar etablissemanget och missnöjesröstningen kommer att avgöra.

Vad gäller Brexit ska man för övrigt komma ihåg att det endast var en rådgörande folkomröstning. Nu måste först en ny statsminister utses i Storbritannien, som därefter kan föreslå Brexit för parlamentet, som därefter ska rösta ja till det. Inget är alltså klart ännu.

Brexit-förespråkare för alla klasser

De senaste dagarna har opinionsundersökningarna visat på en övervikt för "Brexit", alltså att britterna i folkomröstningen nästa torsdag (23 juni) röstar för brittiskt utträde ur EU.

Storbritannien är, som ni säkert känner till, ett samhälle där klassklyftorna är mycket större och tydligare än i exempelvis Sverige. Dessa klassklyftor manifesterar sig inte bara genom inkomster, utbildning och yrken, utan även exempelvis genom dialekter (eller snarare sociolekter), där en britt omedelbart kan höra vilken klass en annan britt tillhör bara på grundval av hur denne talar.

Därför är det intressant att The Sun, Storbritanniens största dagstidning som mest läses av arbetarklassen, idag förespråkar att läsekretsen ska rösta för Brexit.

Men även Ambrose Evans-Pritchard, känd kommentator och internationell ekonomiredaktör på The Telegraph, som framförallt vänder sig till över- och medelklass, beskrev igår varför han kommer att rösta för Brexit.

Därmed finns för alla Storbritanniens klasser inflytelserika Brexit-förespråkare i media. Det kan bli det slutgiltiga dråpslaget för kampanjen att rösta för "Bremain" (alltså att kvarstå i EU) som drivs av merparten av de etablerade brittiska politikerna (med gästspel nyligen av utländska politiker såsom Barack Obama).

Världens styrande bland politiker och näringsliv samlas som bekant varje år till det så kallade Bilderberg-mötet och Brexit var säkerligen ett av de mest framträdande samtalsämnena på årets möte, som hölls i helgen i Dresden i Tyskland. Ordförande för Bilderberg-gruppen är för tillfället Henri de Castries, adelsman och vd för franska försäkringsbolaget Axa, och han varnar nu för en hög sannolikhet för Brexit och de osäkerheter det kommer att föra med sig. Han varnar också för att andra länder, inspirerade av Storbritannien, kan vilja förhandla om ändringar av villkoren för EU-medlemskapet, vilket hotar att "accelerera upplösningen av Europa".

Som jag konstaterade häromdagen så tycker medborgarna inte om EU. Unionen har passerat bäst före-datum och befinner sig i en utförsbacke som den styrande nomenklaturan inte räknat med och som de inte heller vet vad de ska göra åt.

Situationen med ett styrande politikerskikt i EU som inte förstår vad som håller på att hända och vars agenda alltmer fjärmar sig från befolkningens önskemål påminner inte så lite om vad som håller på att hända i USA, där Donald Trump som jag skrivit förut är på väg att bli landets näste president, alltmedan de styrande står som frågetecken inför denna folkliga "revolutionsröstning" och inte förstår varför det händer eller vilken taktik de borde använda om de vill behålla makten.

För Sveriges och Finlands finansmarknader kan Brexit förresten bli extra spännande, då resultatet presenteras 24 juni, vilket råkar vara midsommarafton och finansmarknaderna då är stängda. Därmed måste aktörerna i förväg positionera sig för den oerhörda osäkerhet som Brexit-omröstningen innebär, utan att kunna agera förrän måndagen den 27 juni om de globala finansmarknaderna (som har öppet under fredagen) skulle gå "åt fel håll" jämfört med de positioner man tagit.

Ett ja till Brexit skulle nämligen inte nödvändigtvis innebära "risk off", där exempelvis aktiebörserna sjunker, eftersom centralbankerna nu i förväg utlovar stöd till finansmarknaderna ifall det skulle bli ett ja, vilket skulle kunna driva finansmarknaderna in i läget "risk on" med stigande aktiebörser.

P.S. På Bilderberg-mötet deltog från Sverige finansminister Magdalena Andersson, EQT:s styrelseordförande Conni Jonsson, styrelseordföranden för BP och Volvo Carl-Henric Svanberg, samt Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg. Svenska media har i år såvitt jag kan se helt undvikit att över huvud taget nämna Bilderberg-mötet.

P.P.S. Förutom Brexit blir det ännu ett för EU högintressant val 26 juni, då spanjorerna går till nyval. Opinionsundersökningarna pekar mot att det även denna gång kommer att bli ett politiskt dödläge i landet, då styrande högerpartiet PP bara får ihop drygt 29 procent och socialdemokraterna PSOE får drygt 21 procent. Uppstickarna Podemos, som (liksom grekiska Syriza) kanaliserar mycket av det folkliga missnöjet, ser ut att få närmare 25 procent av rösterna. Liberala Ciudadanos ser ut att få 14-15 procent av rösterna. Därmed finns återigen ingen vettig möjlighet att få ihop en majoritetsregering i Spanien.

Spännande val 2016

Vi kan för i år tänka oss följande spännande inte helt otänkbara tidslinje för val och folkomröstningar i år:

• 23 juni: Storbritannien röstar i folkomröstningen ja till Brexit, alltså brittiskt utträde ur EU
• 26 juni: Spanien lyckas inte heller vid nyvalet få ihop ett parlament som kan bilda en majoritetsregering och det blir nytt nyval i november eller december
• 8 november: USA väljer Donald Trump till president

Framförallt den första och den sista kommer att leda till en ganska annorlunda värld.

Turkiet på väg bort från vägen mot demokrati

Turkiet har som ni säkert vet länge aspirerat på medlemskap i EU och därför vidtagit en mängd åtgärder för att förbättra landets demokrati och uppfylla EU:s krav för att kunna bli kandidatland.

Turkiets demokratiska friheter har dock länge lämnat mycket övrigt att önska. Recep Tayyip Erdoğan har styrt landet sedan 2002, först som premiärminister, men sedan drygt ett år som president. Hans parti, Turkiets största, är AKP, ett moderat islamistiskt parti. Men AKP, som tidigare hade egen majoritet i parlamentet, fick endast 41 procent av rösterna i senaste valet 7 juni. Detta tycker inte Erdoğan om och Turkiet ser nu ut att vara på väg bort från demokrativägen. Nu har Erdoğan bestämt sig för att hålla nyval i november.

Erdoğans regering har även fått sitt förtroende anfrätt av de korruptionsskandaler som kommit i ljuset de senaste åren.

En intressant politisk utveckling i Turkiet de senaste åren är partiet HDP, som i mycket är en motsats till AKP. HDP grundades 2012 och är ett prokurdiskt vänsterparti. Turkiet har en av de högsta spärrarna mot småpartier i parlamentet som jag känner till, när det krävs hela 10 procent av rösterna för att få mandat. Trots det lyckades HDP i valet i juni få hela 13 procent av rösterna och med 80 av parlamentets totalt 550 ledamöter är de nu Turkiets tredje största parti. HDP är mycket progressiva i att hälften av deras kandidater är kvinnor och 10 procent tillhör HBTQ-gruppen. HDP är också anti-nationalistiska och försöker att överbrygga klyftan mellan kurder och turkar.

Religiösa kurder röstade tidigare ofta på islamistiska/muslimska AKP, men efter Turkiets för kurderna dåliga hantering av situationen i kurdiska Kobane i norra Syrien har många religiösa kurder istället gått över till att stödja HDP.

Nu har en våldsspiral satts igång i Turkiet, och man kan undra hur mycket president Erdoğan och AKP-regeringen egentligen är inblandade. I natt vandaliserades HDP:s partilokaler i många turkiska städer, bland annat brändes partihögkvarteret i Ankara ner. Vandaliseringen är så synkroniserad att det måste röra sig om organiserade och synkroniserade illdåd.

Vice premiärminister Yalçın Akdoğan måste såklart för syns skull fördöma attackerna mot HDP:s lokaler, men samtidigt säger han att "HDP agerar som en öppen supporter, utvidgning och politisk gren av terroristorganisationen". "Terroristorganisationen" är förstås PKK.

Turkiets regering har också nyligen brutit vapenvilan med kurdiska gerillarörelsen PKK och attacker har nu utförts av bägge sidor. Därmed är det åter inbördeskrig i Turkiet, om än just nu i liten skala. PKK har de senaste dagarna dödat 29 turkiska soldater och poliser. Attackerna mot HDP:s lokaler ska ses i ljuset av detta.

Hur det nu kommer att gå med nyvalet i november är väldigt svårt att sia om. Kanske inte AKP kommer att gynnas av den nuvarande politiska situationen, trots att de hoppas på det. Istället kan socialdemokratiska CHP, Turkiets näst största parti, gynnas. Eller kanske snarare extremhögerpartiet MHP, med tanke på att motsättningarna inom Turkiet nu hårdnar.

Eller kommer nyvalet att ställas in med hänvisning till det upptrappade politiska våldet? Det är inte otänkbart om AKP i opinionsundersökningar ser ut att försämra sitt resultat. Erdoğan och AKP vill nog väldigt gärna behålla makten, även om de kan tvingas till koalition med andra partier för att få behålla den.

Hursomhelst kan Turkiet just nu glömma alla förhoppningar om EU-kandidatstatus. Utvecklingen i Turkiet går raskt åt fel håll.

Däremot är Turkiet fortfarande en viktig medlem i NATO, främst tack vare sitt geografiska läge inskjutet mellan det oroliga Mellanöstern och det för Ryssland viktiga Svarta havet och Kaukasus. De hycklande NATO-länderna kan säkerligen svälja massor av internt våld i Turkiet innan de börjar överväga att slänga ut landet ur militäralliansen, helt enkelt för att Turkiet är så strategiskt viktigt för NATO.

Turkiets ekonomi är på väg utför, i likhet med andra framväxande marknader såsom Brasilien och Kina. Den turkiska liran har tappat drygt 30 procent i värde mot dollarn de senaste 18 månaderna. Än så länge syns det dock inte så mycket i BNP-siffrorna, som inte krymper, men däremot växer långsamt med bara någon procent per år.

Grekland igen

2015 lär inte bli mindre intressant än 2014 för oss som studerar den globala ankdammen. En politisk händelse i närtid som ser lovande ut för popcorn-kvällar är Greklands nyval till parlamentet 25 januari. Enligt opinionsundersökningarna ser det utan tvekan ut som om vänsterpartiet Syriza (under partiledaren Alexis Tsipras) kommer att bli största parti - de har ett stabilt försprång på flera procent mot tvåan, regerande Nea Dimokratia (vars ledare Antonis Samaras är Greklands nuvarande premiärminister). Eftersom det grekiska valsystemet ger en 50 mandats "bonus" till det parti som får flest röster kommer Syriza att få många fler mandat än något annat parti, men troligen kommer det att fattas 5-10 mandat för att få absolut majoritet (för vilket det krävs 151 mandat). Med hjälp av stalinistiska KKE kan de dock få ihop en majoritet.

Syriza i regering med KKE som stödparti torde vara EU-styrets skräck. Syriza är nämligen uttalat fientliga till den nuvarande politiken och ytterst kritiska till EU:s inblandning i Greklands angelägenheter (eufemistiskt kallade räddningspaket). Med tanke på att grekiska staten numera har ett primärt överskott (alltså att skatteintäkterna täcker utgifterna förutom räntebetalningar) kan det vara oerhört frestande för en grekisk regering att ställa in betalningarna på statsskulden och därmed "lösa" landets fiskala problem. Vad exakt detta skulle betyda för Grekland, eurozonen, EU och världsekonomin är oklart.

Mike Shedlock har en diskussion om olika scenarier för vad en "Grexit" skulle innebära. Vissa anser att en Grexit skulle leda till en finanskris värre än den efter Lehmans kollaps hösten 2008. Andra anser att en Grexit visserligen skulle vara dålig för Grekland, men ha begränsade följdverkningar för övriga länder.

En sak är dock tämligen säker - om den grekiska staten ställer in betalningarna (statsbankrutt) kommer de grekiska bankerna att gå omkull eller behöva omfattande räddningspaket, då de sitter på stora innehav av grekiska statsobligationer.

Tillägg: Som en kommentator påpekar krävs minst 180 röster i parlamentet för att välja en ny president, vilket det alltså är överhängande risk att även det nyvalda parlamentet misslyckas med, vilket i sin tur leder till ännu ett nyval, och så vidare. Grekland ser ut att hamna i politiskt limbo tills militären tröttnar och tar över.

Europeiskt perspektiv på nyval

Igår kom så det icke oväntade beskedet att statsminister Stefan Löfven kommer att utlysa extra val (populärt kallat nyval) så snart det konstitutionellt är möjligt, alltså 29 december. Själva valet ska hållas 22 mars, så den politiskt intresserade har en spännande vinter framför sig.

Extra val är sannerligen ingen vanlighet i Sverige - senaste gången var 1958, då dåvarande statsminister Tage Erlander utlyste extra val.

Blickar vi ut mot våra grannländer så lär vi oss att Norge inte har någon konstitutionell möjlighet att genomföra nyval (det enda land jag känner till som har denna regel), utan ett valt Storting sitter alltid sin fulla tid av fyra år.

I Danmark däremot är alla val till Folketinget ordinarie och måste hållas senast fyra år efter senaste valet - statsministern bestämmer när. Senaste gången det var något som kan karakteriseras som nyval var 2007 då det endast var två år efter senaste folketingsvalet. Dessförinnan hade det förekommit tidiga folketingsval 1990 (två år efter senaste val) och 1988 (ett år efter senaste val) och under 1970-talet var det snarast regel att folketingsval hölls vartannat år.

Finland har en liknande regel som Danmark. Där har det dock de senaste decennierna hållits val vart fjärde år, alltså inget som kan karakteriseras som nyval.

Går vi längre ut i Europa så har Tyskland under efterkrigstiden aldrig haft val till förbundsdagen kortare än tre år efter senaste val. Ett under av politisk stabilitet.

I Nederländerna hölls tidiga nyval senast 2012 (två år efter senaste val) och dessförinnan 2003, 1982 samt 1972 (ett år efter senaste val).

I Belgien har det inte förekommit några mycket tidiga parlamentsval sedan 1950, men i gengäld innehar de världsrekord för längsta tiden utan riktig regering, då de 2010-2011 endast hade en expeditionsministär i hela 589 dagar.

Frankrike har inte heller haft tidiga nyval särskilt ofta - senast var 1968.

Går vi till södra Europa, så har Italien haft ganska glesa parlamentsval, men har å andra sidan haft täta regeringsskiften - 40 olika regeringar sedan 1953.

Spanien har haft ganska glesa parlamentsval och regeringar som för det mesta har setat förhållandevis länge. Inte alls samma politiska instabilitet som Italien, med andra ord.

Grekland däremot har haft betydligt mer politisk instabilitet, med ett mycket tätt nyval 2012 (efter bara en månad). 1989 och 1990 hade Grekland också tidiga nyval.

Så efter denna lilla överblick kan vi konstatera att Sverige nu fått sin alldeles egen variant på politisk instabilitet. Instabila politiska lägen av olika slag är inte ovanliga i EU-länderna, men de brukar lösa sig efter något år, med undantag av Italiens kroniska instabilitet. Vi får se 22 mars och veckorna därefter om det instabila politiska läget i Sverige håller i sig.

Sedan kan man som Den Hälsosamme Ekonomisten och Cornucopia fråga sig om vi verkligen behöver någon regering och i så fall till vad.

Grillo störst i Italien

Inte oväntat blev det ett valresultat i Italien som bekräftar den politiska soppa som råder där. Det blir ingen duglig regering och troligen blir det nyval om några månader. Inte bra för ett av eurozonens krisländer, som dock hittills klarat sig hyfsat jämfört med övriga PIIGS-länder.

Italiens valsystem är komplicerat. I parlamentets underhus får den största partialliansen en "bonus", medan i senasten så får största partialliansen i respektive region en "bonus" för den regionen. Största parti räknat i andel av rösterna blev i valet till underhuset Beppe Grillos Movimento 5 Stelle (M5S) med 25,55%. De ingår dock inte i någon allians, vilket de förlorade på. Näst största parti blev Pier Luigi Bersani-ledda Partito Democratico (PD) med 25,42% av rösterna och PD:s allians Italia Bene Comune fick totalt 29,54% av rösterna och därmed en stabil majoritet på 345 av 630 platser i underhuset.

Problemet är att i senaten blev det ingen klar vinnare. Italia Bene Comune fick 123 platser, Berlusconis Centrodestra fick 117 platser och M5S fick en vågmästarroll med 54 platser. Montis allians fick bara 19 platser i senaten, vilket inte räcker för majoritet tillsammans med Italia Bene Comune, då totala antalet platser är 315.

Inget annat parti vill samarbeta med Beppe Grillos Movimento 5 Stelle. Officiellt eftersom de framställs som opålitliga populister, men den verkliga orsaken torde vara att de är rädda för M5S:s radikala kritik av det korrupta politiska systemet. DN:s ledarsida verkar helt ha svalt de etablerade italienska politikernas myter om sig själva och Beppe Grillo.

Att gycklaren Beppe Grillo samtidigt lyckades få var fjärde väljares förtroende är ännu en kalldusch för alla som hoppats att Italien skulle lyssna på förnuftets röster. Det är beklämmande att så många italienare lockades av en gaphals, vars program kan sammanfattas med ett enda krav som riktas mot eliten: ”Dra åt helvete!”

Vilka skulle vara "förnuftets röster"? I princip alla etablerade politiker i Italien är mer eller mindre korrupta, det är bara en gradskillnad mellan Berlusconi och Bersani. Som jag skrev nyligen har större delen av dem (inklusive den "förnuftige" Monti) på något sätt också kopplingar till de gamla fascisterna. Skulle jag bo i Italien skulle jag också be de etablerade politikerna att dra åt helvete.

Frågan är om ett nyval skulle göra saken så mycket bättre för Italiens politik. Fram till dess lär det bli antingen en regering med minoritet i senaten eller en samlingsregering av bittra meningsmotståndare. Inget av dem är ett alternativ som befrämjar den politiska stabilitet som övriga eurozonen skulle önska sig. Dessutom är risken stor att även ett nyval om några månader leder till ännu ett regeringsodugligt parlament. Under tiden lär Italiens ekonomi försämras och med den försämringen kommer fler missnöjesröster, som kan tillfalla antingen M5S, Lega Nord, nyfascister eller andra som lyckas komma med rätt väljarfångartaktik.

Spanien "räddat" - stora frågor väcks

Igår kom så det väntade beskedet om nödlån till Spaniens banker. 100 miljarder euro ligger notan på för tillfället. Officiellt ska det bara behövas 40 miljarder, men man har tagit till en säkerhetsmarginal, som av erfarenhet från tidigare "räddningar" säkerligen kommer att användas. Spanien har därmed tagit sig till sista steget i Musik@Centrifugens lista:

1. Behöver inget stöd
2. Situationen förvärras (av ”onda spekulanter”, inte sällan ländernas egna banker)
3. Man kontaktar ECB/IMF men ”för inga diskussioner” om räddningspaket
4. Man tittar på en lösning men ”har inte begärt räddningspaket”
5. Man begär räddningspaket men intygar att ”läget är under kontroll”

Vi ska inte glömma att för bara knappt två veckor sedan sade Spaniens premiärminister Mariano Rajoy "No va a haber ningún rescate de la banca española" alltså "Det kommer inte att bli någon räddning av spanska banker". Rajoy försöker släta över nödlånets betydelse i dagens presskonferens. "Om vi inte hade gjort det vi hade gjort under dessa fem månader [sedan regeringsskiftet] skulle det som beslutats igår ha varit en intervention i kungariket Spanien." Han försöker alltså vända Spaniens misslyckande till beröm för den egna politiken. I och för sig har han inte haft en avundsvärd sits, då han fått överta styrandet av ett sjunkande skepp. Rajoys bästa plattityd från presskonferensen är "Igår vann trovärdigheten i det europeiska projektet, eurons framtid och stabiliteten i finanssystemet för att flödet av krediter ska komma tillbaka". Jag skulle snarare säga precis tvärtom.

Som vanligt dröjer EU och euroländerna tills man står vid stupets kant innan man kommer med något paket. Igår höll de 17 euroländernas finansministrar en videokonferens i tre timmar för att komma till ett beslut. Varken Tyskland eller Spanien vill ha ett fullskaligt räddningspaket à la Grekland, Portugal eller Irland. Det skulle för båda länderna innebära inrikespolitiska svårigheter.

Nu begränsar man Spaniens räddningspaket till att bara gälla bankerna och pengarna ska betalas ut som lån till FROB (fonden för ordnad bankrestrukturering). Pengar är dock fungibla och ett stöd till FROB innebär egentligen ett stöd till spanska staten, då de därmed slipper att knappa in på andra utgifter eller ta större lån för att ge pengar till FROB.

- I Grekland, Portugal och Irland hade staten problem och behövde hjälp. I Spanien är problemen koncentrerade till banksektorn, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, till TT.

Detta stämmer inte alls. Spanska staten har redan så stort budgetunderskott att de inte har möjlighet att själva rädda sina banker. Spanien har alltså stora problem med statens finanser, även om statsskulden ännu inte är katastrofstor. År 2011 gick spanska staten back med -8,9 procent av BNP och för 2012 har regeringen förhoppningen att statens budgetunderskott bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men får anses vara oerhört optimistiskt. Spanien har också problem med Europas högsta arbetslöshet. 25 procent arbetslöshet och över 50 procent bland ungdomar. Landet befinner sig i recession och med den fallande BNP följer minskade skatteintäkter och att även om statsskulden inte ökar så kommer den att öka som andel av BNP. Det kan gå snabbt för Spanien att komma över smärtgränsen på en statsskuld över 100 procent av årlig BNP.

Robert Bergqvist försöker göra gör dock en bra kort sammanfattning av bakgrunden till skuldkrisen.

När länderna gick med i eurosamarbetet fick de en stark ekonomisk tillväxt, som varken bromsades av ECB eller av länderna själva. De fortsatte i stället att spendera, med stigande statsskulder som följd. Samtidigt skuldsatte sig många personer och företag med billiga banklån, och fastighetspriserna sköt i höjden. När tillväxten vek började omvärlden att misstro ländernas förmåga att betala skulderna. Räntorna sköt i höjden, tillväxten bromsades ytterligare, många fick problem med bolånen samtidigt som huspriserna föll. Krisen var ett faktum.

[Tillägg efter påpekande från kloka och observanta läsaren Åsa] Men Bergqvist får en del om bakfoten och generaliserar och förenklar för mycket. Spaniens statsskuld (som andel av BNP) steg inte efter eurointrädet, utan först efter finanskrisen. Däremot steg den privata skuldsättningen kraftigt (både hushåll och företag). Spanien hade också ett stort underskott i handelsbalansen och levde alltså totalt sett på lånade pengar. Spaniens BNP började inte heller växa snabbt efter eurointrädet, utan växte snabbt redan tidigare. Bergqvist har dock rätt i att det är den uteblivna tillväxten som lett till investerarnas misstro.

Det spanska bankstödet kommer genom FROB att riktas mot sparbankerna (cajas) som är hårt exponerade mot den spruckna spanska fastighetsbubblan, både genom bolån till privatpersoner och genom lån till byggbolag. Däremot ser det i dagsläget inte ut som om de två spanska storbankerna Banco Santander och Banco Bilbao Vizcaya (BBVA) kommer att behöva hjälp. Dessa två banker är mer diversifierade och har framförallt stora delar av sin aktivitet utanför Spanien.

Helgens spanska räddningspaket löser inte heller de underliggande problemen. När Spaniens ekonomi stagnerar faller fastighetspriserna, företag går i konkurs och kan inte betala sina skulder, samtidigt som de allt fler arbetslösa får ytterligare svårigheter att betala på sina bolån. Det är detta som ger förlusterna i bankernas balansräkningar. Räddningspaketet angriper alltså bara symptomen, inte själva sjukdomsorsaken. Plåster på ett brutet ben.

Nu dyker en hel mängd frågor upp runt det spanska nödlånepaketet. För det första är avtalet om Spaniens nödlån ännu varken påskrivet eller ens färdigt i detaljerna.

För det andra ska pengarna komma från de europeiska stabilitetsfonderna EFSF och ESM. IMF är inte inblandade med finansiering, utan bara som rådgivare. ESM är ännu inte färdig och den måste fortfarande ratificeras av Tysklands förbundsdag, som hittills motsätter sig vissa av detaljerna - risken är stor att ESM-avtalet måste skrivas om, vilket tar tid. Därmed kvarstår just nu bara EFSF, där man får anta att Spaniens bidrag på 93 miljarder nu skrotas (de kan väl inte både bidra och få ut pengar). Då återstår bara drygt 100 miljarder euro i EFSF, vilket alltså knappt täcker det spanska åtagandet. Det får inte dyka upp nya behov från Grekland, Portugal eller Irland.

Dessutom kommer än så länge Spanien mycket lindrigare undan än de andra PIIGS-länderna. Jonas Sjöstedt skriver:

Spanien påtvingas inte något detaljerat åtstramnings- och privatiseringsporgram som de andra länderna. Man kan fundera på varför. Beror det på att man har insett att programmen inte fungerar? eller på att Spanien är för stort och stolt och att länder inte behandlas lika inom EU? De vanliga EU-reglerna i EU:s sexpack och finanspakt lär i alla fall garantera fortsatt åtstramning och recession i landet.

Redan hör vi protester från Irland, som vill omförhandla sin räddningsplan för att få samma generösa behandling som Spanien. Irland planerar att ta upp detta på nästa möte för eurozonens finansministrar, som hålls 21 juni.

Nästa söndag hålls val i Grekland och frågan är hur det spanska avtalet kommer att påverka utgången. Man kan spekulera i att vänsterpartiet Syriza kommer att gynnas starkt av detta, då de vill omförhandla avtalen med trojkan. Nu finns ju ett prejudikat som visar att det visst går att få nödlån utan drakoniska villkor. EU-elitens tanke var att det var viktigt att få Spaniens avtal på plats innan det grekiska nyvalet, men frågan är om man inte skjutit sig själv i foten genom de snälla villkoren.

Jag undrar förresten om valet av den nye franske presidenten François Hollande har förändrat hur räddningspaketen utformas i Europa. Han är ju tydligt mer emot åtstramningar än företrädaren Sarkozy, som var mer på Tysklands linje.

Hur kommer finansmarknaderna att reagera imorgon? Kommer räntorna på spanska statsobligationer att falla eller stiga på beskedet? ZeroHedge tror att exemplet från Greklands statsbankrutt kan leda till att placerare säljer av de statsobligationer som styrs av spansk lag och köper på sig statsobligationer som styrs av brittisk lag. Alla de osäkerheter och frågor som finns runt paketet kan också göra att finansmarknaderna reagerar negativt. Det kan även bli en "sell the news".

Sen kan man undra om marknadens sökarljus nu kommer att riktas mot Italien. Situationen där är inte lika allvarlig som för Spanien, men Italien är i dagens läge väldigt känsligt för marknadens syn på deras statsobligationer.

Idag är det för övrigt val till nationalförsamlingen i Frankrike, vilket är nog så viktigt. Det ser ut som om François Hollande kommer att få brett stöd i parlamentet och kan troligen räkna med stöd från de gröna och radikalvänstern Front Gauche. Det ser också ut som om extremhögern Front National kommer att få ett antal platser. Skräckscenariot vore om Front National skulle få en vågmästarroll. Nu är det franska parlamentsvalet komplicerat och en andra sista omgång hålls om en vecka, samtidigt som det grekiska valet. Först då får vi med säkerhet veta hur den franska nationalförsamlingen kommer att se ut. Dagens resultat av första omgången kan ge en vecka av osäkerhet om hur det slutgiltiga resultatet kommer att bli.

Greklands 50-mandatsbonus får motsatt verkan

Utfallet i det grekiska parlamentsvalet i söndags blev ungefär som jag gissade för en dryg månad sedan. Den gamla samlingsregeringen ledd av högerpartiet Nea Demokratia (ND) och sossarna PASOK lyckades bara få 149 av 300 mandat, detta trots den regel i den grekiska vallagen som ger det största partiet 50 bonusmandat. Regeln röstades igenom 2007, men kunde inte på grund av grundlagen tillämpas förrän vid nästnästa val, som alltså var i söndags. Meningen med regeln var att den skulle underlätta att få ett stabilt parlamentsunderlag för majoritetsregeringar, men den har nu slagit tillbaka och fått motsatt verkan mot vad som var avsett. Ingen hade räknat med att det största partiet skulle få så få röster. ND fick bara 18,85 procent av rösterna och fick 58 mandat som tillsammans med de 50 bonusmandaten ger 108 mandat. Därför misslyckades ND:s ledare Samaras med att få ihop en regering och bollen övergick till näst största partiet Syriza (radikala vänsterkoalitionen) som fick hela 16,78 procent av rösterna och 52 mandat. Dess ledare Alexis Tsipras vill riva upp EU:s räddningspaket, nationalisera bankerna och backa en mängd av de förändringar som föregående två regeringar vidtagit. Att han får stöd för en ny regering från kommunistpartiet KKE (8,48 procent, 26 mandat) och Dimokratiki Aristera (Demokratiska vänsterpartiet, 6,11 procent, 19 mandat) ser ut att vara klart, men dessa tre får bara 97 mandat sammanlagt. Tsipras flörtar nu med PASOK (13,18 procent, 41 mandat) och även utbrytarpartiet ANEL (Oberoende greker, höger, 10,60 procent, 33 mandat). Tillsammans med ANEL skulle han få ihop 130 mandat. Det ironiska är att utan 50-mandatsbonusen skulle dessa fyra partier (vänsterpartierna plus ANEL) ha fått en majoritet i parlamentet. Nu gör istället 50-mandatsbonusen det omöjligt att bilda en vettig majoritetsregering. Grekland hamnar därför troligen i politiskt limbo fram till nästa nyval.

PASOK och ND gick som väntat kraftigt bakåt i detta val. Deras tidigare kumpaner i samlingsregeringen, de nationalistiska högerextremisterna LAOS, fick bara 2,9 procent av rösterna och hamnade därför under treprocentsspärren. Troligen var tappet av närmare hälften av sympatisörerna väljarnas straff för att de deltagit i samlingsregeringen. Istället gjorde de nationalistiska högerextremisterna (med nynazistiska undertoner) Chrysi Avgi (Gyllene gryning) ett starkt val och fick hela 6,97 procent av rösterna och 21 mandat. Troligen vill dock inget av de andra partierna ta i Chrysi Avgi ens med tång. Vänstern och extremhögern i Grekland verkar i alla fall vara överens om en sak - de vill bryta med "trojkan" EU, ECB och IMF, men i övrigt torde de ha svårt att samarbeta.

OP (ekologiska gröna) lyckades trots att de ökade med 0,4 procentenheter bara skrapa ihop 2,93 procent av rösterna och hamnade därför också under treprocentsspärren. I och med att två partier hamnade så nära under treprocentsspärren blir det en ovanligt stor andel av de grekiska väljarna som inte blir representerade i parlamentet.

Det ser alltså inte ut att finnas särskilt goda förutsättningar för regeringsbildande i Grekland och det talas redan om att det kan bli ännu ett nyval - kanske redan i juni. Då finns det en stor möjlighet att många vänsterväljare från Kommunistpartiet och Demokratiska vänsterpartiet taktikröstar på Syriza. Får de bara någon procentenhet mer än i söndagens val blir Syriza största parti och kapar åt sig de 50 bonusmandaten. Då hamnar Grekland i ett helt annat politiskt läge, där det finns bättre möjlighet att sätta ihop en stabil regering, även om det definitivt inte skulle vara en regering som EU-nomenklaturan önskar sig.

Det är förresten en epok som går i graven i Grekland i och med detta val. ND och PASOK har turats om att styra Grekland i flera årtionden, men får nu inte ens tillsammans ihop en majoritet i parlamentet. Det luktar korruption lång väg när tre generationer Papandreou och två generationer Karamanlis varit premiärministrar. Det är nog bra för grekerna att bli av med denna politiska parasitgrupp.

Samtidigt försämras läget i Grekland allt mer.

Arbetslösheten steg med 4 procentenheter på lika många månader från oktober i fjol till 21,8 procent i slutet av januari. Kontorsvakanserna i Aten har ökat från 14,5 procent till 20 procent på ett år och än värre är att den grekiska ekonomins livlina, turistnäringen, blir allt svagare. Antalet besökare har minskat med 12,5 procent på ett år och det är belysande att andelen tyskar som besökt Grekland har minskat från 15 procent till 3 procent.

Det som händer i Grekland är del av en större politisk omvälvning som sker i EU. SvD:s Per Lindvall kommenterar:

Under de senaste två åren har regeringarna i 12 av eurozonens 17 medlemsländer röstats bort eller fått se koalitioner kollapsa. Den finansiella krisen har följts av statsfinansiell kris, där nästa steg i utförstrappan är en politisk kris.

Även Nigel Farage har beska kommentarer idag, som ironiskt nog råkar vara "Europadagen".

Läs även bloggrannen Musik @ Centrifugens kommentarer idag.

Det som ändå måste betecknas som fascinerande är hur politiker i sin enfald kan driva situationen i Europa till kanten av avgrunden på det viset man gjort. När man läser historieböcker om tidigare kriser, och krig för den delen, av olika slag så har man ibland undrat ”hur kunde det sluta så illa”. Det vi ser nu är ett sådant ögonblick där frågan besvaras i realtid.

Grekland inför valet

Nu blir det inga mer aprilskämt, utan blodigt allvar.

Den 29 april eller 6 maj planerar Grekland att hålla ett nyval till parlamentet, men risken är stor för att de inte får en funktionell regering efter valet. Enligt senaste opinionsmätningen får ND (Nea Demokratia, höger) 22,5% av rösterna, Pasok (sossar) 15,5%, Syriza (radikala vänsterkoalitionen) 12,5%, Dimokratiki Aristera (demokratiska vänsterpartiet) 12%, KKE (kommunistpartiet) 12%, ANEL (oberoende greker, höger) 8,5%.

OP (ekologiska gröna) skulle liksom Chrysi Avgi ("Gyllene gryning", nationalistiska högerextremister) lyckas ta sig över treprocentsspärren till parlamentet. Nationalistiska extremhögerpartiet LAOS skulle däremot enligt opinionsundersökningen åka ur parlamentet.

Det ser alltså ut att bli ett svårt splittrat parlament som väljs. De tre vänsterpartierna skulle få tillsammans 36,5% av rösterna, medan hittills dominerande Pasok och ND skulle få totalt 38% av rösterna. ANEL är ett nybildat utbrytarparti - dess ledare Panos Kammenos röstade emot åtstramningspaketet och uteslöts ur Nea Demokratia. Extremhögern skulle tillsammans med ANEL få kanske 12% av rösterna. Trots att Grekland har ett valsystem som ger 50 extra mandat (av totalt 300 platser i parlamentet) till det största partiet (som än så länge ser ut att bli ND) verkar det som om det nyvalda parlamentet kan presentera en omöjlig politisk situation. För det första kan det finnas en majoritet som motsätter sig åtstramningspaket (om än splittrad på vänster och höger). För det andra går det inte att bilda annat än minoritetsregering eller möjligtvis samlingsregering. En samlingsregering verkar dock osannolik med tanke på de kraftiga motsättningarna.

Hur ska Grekland då lyckas genomföra de ytterligare besparingar som krävs? Grekland ser alltså ut att gå mot ett politiskt dödläge, vilket ökar risken för ytterligare kaotiska förvecklingar, som riskerar att sluta i militärkupp.

Jonas Sjöstedt har nyss besökt Grekland och rapporterar att Greklands vänster är stark men splittrad. Sjöstedt ger också en intressant rapport om intryck från det prövade landet.

En av dem arbetar som ingenjör, han designar och konstruerar ventilationssystem. Han har nyligen avslutat ett större arbete åt ett mindre företag. När det var klart kunde företaget inte betala i pengar – istället fick han ersättning i form av färsk fisk och ett kylskåp. Själv har han inte kunnat betala hyra på fyra månader. Han är en av många, omkring 400 000 greker som ännu inte är uppsagda arbetar utan lön eftersom företagen inte kan betala. Byteshandel förekommer och ersätter delar av penningekonomin. Man får hjälp av släkt och vänner. Många greker som blir utan arbete flyttar tillbaks till byn som de kom ifrån och börjar odla jorden i en form av självhushåll. Ett samhälle som delvis lämnar penningekonomin på grund av krisen är illa ute.

Detta bekräftar att det grekiska samhället befinner sig i en kollaps. Naturaekonomi och självhushållning återkommer. Situationen slår hårt mot de numera många fattiga, även barnen.

Men mest intryck gjorde det när lärarna berättade om hur barn i många områden klagar över att de är hungriga i skolan, familjerna har inte råd att äta sig mätta. Skolmaten i Grekland kostar pengar och försäljningen har sjunkit märkbart därför att många barn inte längre har råd med skollunch.

Det grekiska samhället verkar enligt Sjöstedts beskrivning präglas av uppgivenhet.

Premiärminister Papademos räknar med fortsatt recession och stigande arbetslöshet under 2012. Detta i ett land där arbetslösheten redan är över 20% och ungdomsarbetslösheten runt 50%. 2013 ska dock Greklands ekonomi på något magiskt vis börja återhämta sig. IMF:s chef för Grekland säger dock mer realistiskt att det kommer "att ta minst ett årtionde att fullt ut implementera landets omstrukturering". Ungefär vad man brukar räkna med efter en statsbankrutt.

Vad gäller själva statsbankrutten så gav i veckan EMU-länderna klartecken till Grekland att ställa in betalningen även på de obligationer som lyder under brittisk lag. Man räknar med rättstvister, men ser det som ett pris man får ta.

Trots skuldnedskrivningen säger S&P att Grekland "kanske" måste omstrukturera sin statsskuld igen. "Kanske" brukar i dessa sammanhang betyda att det är ett faktum, men att man bara skjutit det lite längre fram i tiden, oklart när. Den gången kanske (enligt S&P) även IMF och ECB måste delta - intressant att se hur detta skulle påverka förtroendet för dessa institutioner.

Den hälsosamme ekonomisten tipsar om att på grund av den grekiska skuldnedskrivningen måste nu sex grekiska universitet stänga ner eftersom de får tomt i kassan, och flera ytterligare universitet kan tvingas till ordentliga neddragningar då de förlorat mycket pengar. Där rök ännu ett av framtidshoppen för Grekland!

Varför Grekland inte är Baltikum

I morse beslutades om ett stödpaket till Grekland bankerna. Det är dock egentligen i princip samma gamla stödpaket från i somras som nu presenteras så att det låter som en nyhet. Dessutom rapporteras att skuldbytet med de privata fordringsägarna snart ska inledas, men det har vi ju hört länge nu.

Det är dock uppenbart att det är fullständigt orimligt att Grekland skulle kunna lyckas med målet att minska statsskulden till 120 procent av BNP till 2020. Det bygger nämligen på totalt orealistiska antaganden om BNP-utvecklingen. Greklands BNP faller vad jag kan se i en årstakt på cirka 7 procent, och att detta fall plötsligt skulle tvärbromsa verkar inte sannolikt. Därmed fortsätter Grekland att vara ett bottenlöst hål och det nuvarande paketet på 136 miljarder euro (vilket förresten är mer än 60 procent av Greklands årliga BNP) kommer inte att räcka till. Pengarna går dock inte till grekerna utan största delen går vidare till europeiska banker som varit korkade nog att låna ut till Grekland. Dessa bankdirektörer måste ha väldigt bra kontakter inom EU-eliten för att lyckas få igenom detta. Jag är trött på detta genomkorrumperade EU. Tyvärr går media på propagandan från EU-styret och beskriver det fortfarande som att det är Grekland som räddas, när det inte alls är så. Grekland och grekerna körs ner i skiten för att bankdirektörerna ska kunna få ut sina feta löner. Allt detta betalas i slutändan av EU:s skattebetalare. Privatisera vinsterna, socialisera förlusterna.

Läs även vad bloggrannen Cornucopia skriver om saken.

Nej, Grekland behöver skriva ner sina skulder rejält och troligen också lämna euron. Vi har sett att den isländska modellen fungerade. Vissa påpekar att de baltiska länderna lyckades klara sig ur sin svåra kris och ändå hålla kvar sina fasta valutakurser till euron. Det finns dock en avgörande skillnad. Vid krisens början hade Litauen, Lettland och Estland betydligt lägre statsskulder än vad Grekland hade.

Därför var det ingen katastrof att de ett tag hade stora underskott i statsfinanserna. Det enda som hände (statsfinansiellt sett) var att Lettlands och Litauens statsskulder steg till "svensk" nivå vad gäller andel av BNP. Där tycks de för övrigt ha stabiliserat sig. Grekland hade redan i krisens början en så hög statsskuld i förhållande till BNP att även små höjningar av räntenivån gav stora effekter på statsfinanserna och de hamnade därför snabbt i en dödsspiral.

Lägg därtill att det grekiska samhället och statsapparaten verkar vara fullständigt dysfunktionella, med grasserande korruption samt obefintligt förtroende och skattemoral.

Nu ska det bli mycket intressant att se vad resultatet blir i det val som planeras i Grekland i vår. Jonas Sjöstedt nämner att opinionsmätningarna visar att nuvarande största regeringspartierna Pasok och Nea Demokratia har tappat stort och att de tre radikala vänsterpartierna gått starkt framåt och ser ut att kunna få uppåt 40 procent av rösterna tillsammans. Om det nu genomförs ett val (och inte istället en militärkupp) så ser det ut att kunna leda till en regering och ett parlament i Grekland som lär vara mycket mer motsträviga mot EU-bankirernas och deras köpta politikers krav.

Vår svenske finansminister Anders Borg är förresten antingen dumnaiv eller en lögnare när han idag säger att Grekland inte längre är ett hot mot Europas återhämtning. Han borde veta bättre med den information, kunskap och kontakter han har. Alltså gissar jag att det han säger är ren lögnpropaganda.

Irländarna gör revolt genom valsedeln

Under tiden som tidningarna fylls av rapporter om revolutioner och protester i Nordafrika och Mellanöstern har irländarna i helgens val sparkat ut det sedan frigörelsen för 90 år sedan mer eller mindre statsbärande partiet Fianna Fail från regeringsmakten. "The Two Brians" är oerhört impopulära, för att inte säga hatade. Det handlar om premiärministern Brian Cowen och finansministern Brian Lenihan, båda från Fianna Fail.

Fianna Fail är fullständigt nere för räkning - enligt preliminära siffror har de gått från 78 till 18 platser. Deras allianskamrater Green Party hade tidigare 6 platser, men ser nu inte ut att få några platser alls.

De stora oppositionspartierna (och vinnare i valet) är Fine Gael, som går fram från 51 till 70 platser, samt Labour, som går från 20 till 36 platser i parlamentet Dáil Éireann.

Intressant är att småpartier och oberoende kandidater tagit många platser. Nationalistiska Sinn Féin får 13 platser (tidigare 4), Socialist Party får 2 platser (tidigare inga) och det ser ut att komma in hela 15 oavhängiga kandidater (mot tidigare 5). Det är upplagt för hård retorik i den gröna öns politiska debatt.

Tydligare än så här kan knappast befolkningen i en demokrati visa sitt totala missnöje med den sittande regeringen. En fullständigt fredlig "demokratisk revolution".

Ny premiärminister blir alltså Fine Gaels partiledare Enda Kenny, som inte får egen majoritet, utan tar Labour till sin hjälp i en koalition. Kenny har lovat att försöka omförhandla avtalet med EU och IMF så att det blir förmånligare för Irland. Så trots att EU:s ledare Barroso, Orbán, Merkel med flera har ringt och gratulerat Enda Kenny, så är de nog egentligen mindre glada över att landet nu får en betydligt mer motsträvig ledare än landsförrädaren Cowen.

Men det är ingen avundsvärd situation som Fine Gael och Labour nu ärver. Budgetunderskottet var förra året rekordhöga 32 procent av BNP, även om en stor del var engångssiffror för bankerna. I år väntas underskottet bli måttligare 9,5 procent av BNP. Statsskulden uppgår till 26 000 euro (227 000 kronor) per capita. Arbetslösheten ligger på 13,4 procent och väntas stiga ytterligare. Landets ekonomi är skakig och mycket beror på om den går som den ska och kan leverera skatteinkomster till staten. Bara en liten miss i tillväxtprognosen för BNP kan ställa till det för statsfinanserna. Frågan är också hur väl de klubbade besparingspaketen kommer att fungera i praktiken.

EU:s makthavare har prioriterat att stora banker i bl.a. Tyskland ska hållas skadeslösa vad gäller lånen till de irländska bankerna framför att Irland och dess folk ska kunna ha en chans att få rätsida på ekonomin. Man kan undra om inte de tyska bankerna borde få skylla sig själva för att de trodde på den irländska bubblan, men så går det inte till bland maktens spelare - EU-frälset och bankdirektörerna i skön allians.

Hursomhelst lär Irland knappast bli det sista EU-landet där regeringen byts ut i denna stil.

Läs även vad jag skrev om Irland i höstas.

• Kört för irländska staten
• Vem har lånat ut till Irland?
• Irland värre än Grekland eller Baltikum

Tillägg: EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn säger att EU ska fundera på att sänka Irlands nödlånsränta enligt Fine Gaels krav. Här går det undan! Vad ska hända härnäst?

Korthuset lappas igen

Idag ser vi hur EU:s ledare förtvivlat försöker hålla ihop korthuset med ytterligare tejp och snören. Irland får ett stort stödpaket, som dock för den nationella stolthetens skull inte fick bli större än Greklands stödpaket. För att rädda ekonomin går centralbankschefen Patrick Honohan ut och säger att han vill sälja ut de irländska bankerna och att han minsann har velat det länge. Frågan är bara om det går att hitta några köpare.

Irlands kris är värre för Europa än vad Greklands är helt enkelt därför att europeiska banker lånat ut ungefär tre gånger mer till Irland. De stora långivarna bland banker är de tyska och brittiska. Irland får svälja sin nationella stolthet och böja sig för vad Tyskland bestämmer här.

En annan sak som gör Irlands kris farligare för omvärlden än Greklands är den uppenbara smittorisken till Portugal. Många ser det nu som nästan oundvikligt att Portugal blir nästa land att behöva hjälp. Statsobligationerna pekar dock inte på någon akut förtroendekris för Portugal ännu. Marknaden koncentrerar sig just nu på Irland. Imorgon ska det dock bli storstrejk i Portugal - den första gemensamma generalstrejken på flera årtionden.

I Grekland pågår strejker titt som tätt, men media har tröttnat på att rapportera. Idag är det sjömännen på bl.a. färjorna till öarna. Sopåkarnas strejk sedan i fredags fortsätter också, med sopberg i städerna som illaluktande effekt.

EU och IMF har dock nu godkänt den tredje låneutbetalningen i Greklands krispaket. Jag gissar att de har sett sig tvungna att se genom fingrarna med vissa saker för att inte uppröra finansmarknaderna mer. De aviserar dock att fler åtstramningsåtgärder kommer att krävas innan paketets fjärde utbetalning kan godkännas.

För att återgå till Irland så är den politiska situationen där minst sagt problematisk.

Irlands premiärminister Brian Cowen förklarade i måndags att han, så snart krispaketet är färdigbehandlat i parlamentet och avtalen med långivare är på plats, kommer att utlysa nyval.

Det blir alltså i början av nästa år. Det kan bli spännande att se hur den politiska kartan på den gröna ön ritas om. Nationalistiska Sinn Féin vädrar morgonluft. Lyssna till exempel på vad deras ledare har att säga i denna video. Sinn Féin får väl räknas som Europas äldsta ännu existerande nationalistiska parti, även om de genomgått en del delningar genom åren. De har gedigen erfarenhet av hur man utnyttjar folkligt missnöje för politiska mål, och att deras inriktning traditionellt är starkt åt vänster gör inte precis deras chanser sämre i dagens läge. För övrigt kan väl de flesta partier som ingår i den nuvarande irländska regeringen ses som pestsmittade och blir troligtvis stora förlorare vid ett nyval.

Irlands kris efter bostadsbubblans krasch ger lärdomar till andra länder om vad som kan hända.

Bank- och bostadskraschen har tvingat ned den keltiska tigern på knä. Framför nosen ligger en nota på minst 50 miljarder euro för att täcka upp bankernas förluster. I ett svagt ögonblick lovade de styrande på Irland att garantera bankernas alla förluster. Finansminister Lenihan påstod att det inte skulle kosta något alls. Förhoppningen var att uttalandet skulle lugna marknaden och allt återgå till det normala (vilket i sin tur inte var så normalt).

En lärdom är att sådana här vidlyftiga löften inte fungerar när omvärlden också befinner sig i kris. Det hade möjligtvis kunnat gå om resten av världen haft högkonjunktur, men inte annars. Ser man på Sverige så kunde vi lyfta oss ur 1990-talets bankkris tack vare draghjälp från resten av världen, men någon sådan draghjälp finns ingenstans i dagens läge.

Jag har många gånger blivit anklagad för att vara negativ, men nu ser det ut som om allt fler börjar komma över på den negativa sidan. Handelsbankens vd Pär Boman varnar idag för att krisen inte är över och att det värsta mycket väl kan ligga framför oss. Boman ser den gemensamma valutan, euron, som ett problem. Trots det framhärdar Folkpartiet i sin europropaganda, även om de blivit märkbart tystare i frågan.

Ledarskribenten Gideon Rachman på Financial Times skrev igår om "How Germany could come to kill the euro". Han tror att eurosamarbetet kommer att brytas upp "och eurons skarprättare blir Tyskland".

Han konstaterar samtidigt att tyska väljare, efter årtionden av åtstramningar och offentliga nedskärningar på hemmaplan, har all rätt i världen att känna vrede när deras skattepengar går till att finansiera grekiska förtidspensionärer och subventionera Irlands extremt låga företagsbeskattning.

Den som lever får se. Eller blir det istället en nyvald nationalistiskt sinnad regering i något av PIGS-länderna som blir den första att ge fingret åt eurosamarbetet?

Glöm inte att många anser att om eurosamarbetet spricker, så spricker också EU.

[Andra bloggar om eu, euro, irland, grekland, portugal, statsbankrutt, banker, räddningsplaner, strejk]