Kan vi uppfinna oss till tillväxt?

Cornucopia skrev för någon månad sedan om att Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från 1972 fortfarande i princip är korrekt och resonerade sedan lite kring vad nolltillväxt kan innebära. Jag tänkte ta upp en intressant sida av tillväxten, nämligen innovationer.

Tillväxt definierar jag här i rent ekonomiska termer, nämligen som bruttonationalprodukt (BNP). Denna uttrycks oftast i inflationsjusterade termer, för att man ska kunna göra relevanta jämförelser över tid som inte störs av förändringar i penningvärdet.

Ekonomisk tillväxt kan skapas av flera faktorer. Befolkningstillväxt är en uppenbar faktor, då fler människor kan producera fler varor och tjänster. Befolkningstillväxt skapar dock inte per automatik ekonomisk tillväxt om man räknar i BNP per capita, som i många fall är en mer intressant siffra än absoluta BNP-tal för en nation. Befolkningstillväxten har emellertid en gräns någonstans, som sätts av hur mycket livsmedel det går att producera.

Genom att använda mer energi kan man också skapa ekonomisk tillväxt, även räknat per capita, då man med energin kan driva maskiner som ökar ekonomins produktion. Även de allra flesta tjänster är beroende av energi, vilket tydligt illustreras av de energislukande serverhallar som Facebook bygger i Luleå. I de flesta fall är det dock svårare att se hur mycket energi tjänsterna kräver, då de är invävda i vårt komplexa samhällsmaskineri med dess långa produktionskedjor från gruva till färdig vara. Det är helt enkelt svårt att veta var man ska dra systemgränserna. En stor bit av tjänsterna i samhället är sjukvården och där kan man definitivt se att dagens sjukvård kräver mycket mer resurser än för säg femtio år sedan. Andra stora bitar av tjänstesektorn är handel, fastighetsbolag och transporter som alla är energikrävande.

I sammanhanget ska man inte glömma att vi också för att driva vårt industrisamhälle förbrukar en stor mängd råvaror och resurser, som kommer från alltmer utspädda eller svåråtkomliga fyndigheter.

Koppar är ett [...] exempel. Den första koppar som mänskligheten använde var troligen de sällsynta klumpar av ren koppar som finns utspridda här och var. Därefter kom någon på hur man kunde utvinna koppar ur malm. Till att börja med användes förstås de mest lättillgängliga och koncentrerade malmerna, men efterhand som de tog slut har man gått över till mer utspädda malmer. I dagens koppargruvor kan koncentrationen vara under en procent. För att utvinna koppar ur så utspädda malmer krävs förstås stora mängder energi.

I slutändan är alltså allt beroende av energi. Även om vi skulle ägna oss mer åt återvinning, så kräver även den energitillskott. Uppenbarligen är återvinning ännu inte intressant för många råvaror, då kostnaden för återvinningen inte kan matcha kostnaden för gruvbrytning.

Enligt IEA så toppade utvinningen av konventionell olja år 2006, så det är sannolikt att världen inom en snar framtid också står inför en totalt sett minskande energitillgång, även om den tidpunkten troligen kan skjutas upp några år genom ökad användning av framförallt kol och fossilgas. (Förnyelsebara energikällor är små i sammanhanget, liksom kärnkraft.)

Många teknikentusiaster hoppas på att vi skulle kunna gå runt tillväxtbegränsningarna från energin och råvarorna (inklusive livsmedel) genom innovationer. Uppfinningar kan som bekant öka effektiviteten i ekonomin och därmed skapa tillväxt.

Historiskt är det svårt bena ut vad som beror på uppfinningar och vad som beror på ökad energianvändning. De båda tycks vara sammanvävda i en uppåtspiral, där ökad energitillgång ger fler uppfinningar och vice versa. En av de första moderna maskinerna, ångmaskinen, uppfanns som en lösning på problemet att pumpa upp vatten ur kolgruvorna. Därmed kunde man utvinna mer kol och driva fler ångmaskiner, som sedan även fick andra användningområden.

Den tyske kemisten Justus von Liebig skapade från 1855 medvetenhet om det som kallas Liebigs minimilag, att "Det växtnäringsämne som ligger längst ifrån tillfredsställande nivå kommer att avgöra plantans tillväxtbegränsning". (Denna princip hade dock först formulerats av botanisten Carl Sprengel 1828). Denna princip kan även tillämpas på andra komplexa system. En process kan inte drivas i större omfattning än gränsen som sätts av den resurs som det finns minst av. Under större delen av mänsklighetens historia har energi varit en begränsande faktor. Leonardo da Vinci uppfann många maskiner, men han saknade en energikälla till att driva många av dem. När så mänskligheten upptäckte de fossila bränslena (och framförallt oljan) öppnade det upp möjligheter till att driva en mängd innovationer som aldrig hade varit möjliga förut. Nu har vi bränt oss igenom ungefär hälften av den olja som under hundratals miljoner år har skapats av biosfären och geologiska processer.

Att det inte räcker med innovationer och teknikutveckling för att driva samhället illustreras av exemplet med Tyskland under Andra världskriget. Tyskland hade då ett stort övertag vad gäller teknologi och forskning, men man saknade den vitala energikällan olja. Visserligen hade man en massa kol, men oljan har överlägsna egenskaper. Detta styrde till stor del tyskarnas krigsplanering, då det gällde att nå fram till oljekällor, till exempel vid Kaspiska havet. Tyskarna gjorde även stora insatser för att genom Fischer-Tropsch-processen få fram flytande bränsle, men de lyckades inte göra det i tillräcklig mängd. Trots sin teknologiska överlägsenhet lyckades som vi vet inte Tyskland att vinna kriget, utan de som satt på oljan vann istället. Energitillgången satte begränsningarna. Även Japan drabbades för övrigt av att de saknade tillräckliga oljetillgångar och stängdes ute från möjligheten att nå fram till oljefält i övriga Asien.

Ett problem med den vetenskapliga forskningen är att den över tiden drar allt mer resurser i förhållande till de resultat den levererar. Forskningen ger alltså avtagande avkastning (engelska: diminishing returns) på satsat arbete.

Det finns flera exempel på detta, men ett tydligt exempel är inom partikelfysiken, där man har byggt allt större och dyrare anläggningar för att utforska elementarpartiklarna. Den största anläggningen hittills, Large Hadron Collider vid CERN i Schweiz, tog tio år att bygga till en kostnad av 7,5 miljarder euro och då återanvände man ändå den 27 km långa tunneln från den tidigare Large Electron–Positron Collider.

Den avtagande avkastningen visar sig på många områden inom innovation och vetenskap. Exempelvis en undersökning av patent inom energiområdet i USA som visade att avkastningen på forskningen minskade i förhållande till satsade resurser. Enligt en artikel i Scientific American så minskar antalet publicerade vetenskapliga artiklar trots ökade anslag till forskningen - samma resurser som producerade 100 artiklar år 2001 skulle ha producerat 129 artiklar år 1990.

Särskilt inom den medicinska forskningen är den avtagande avkastningen ett problem. För 30-40 år sedan gjordes mycket fler medicinska upptäckter trots att forskningen bara kostade en bråkdel av vad den kostar idag.

Inom medicinen gjorde den första stora upptäckten, nämligen att hygien är viktig inom sjukvården, en enorm skillnad på dödligheten. Vaccinationer och antibiotika gjorde sitt till för att bättra på medellivslängden, men nuförtiden har de nya mediciner som introduceras jämförelsevis små effekter, trots att enorma pengar satsas på medicinsk forskning.

Inom fysiken kan man se att under 1800-talet och början av 1900-talet kunde enstaka forskare som satt i "hemmalaboratorier" fortfarande komma på banbrytande upptäckter, medan det numera handlar om stora forskningsteam som oftast bara producerar små resultat.

I och med den avtagande avkastningen på satsade forskningspengar ter det sig otroligt att vi i längden skulle kunna hålla en takt vad gäller uppfinningar och upptäckter som gör att vi kan upprätthålla ekonomisk tillväxt trots sjunkande energitillgång. Dessutom är det inte alls säkert att nya uppfinningar leder till energibesparing. Tvärtom verkar det som om många nya smarta prylar faktiskt leder till större energiförbrukning.

Därmed säger jag inte att det inte kommer att göras nya upptäckter och uppfinningar. Det kommer säkerligen att upptäckas och uppfinnas många kloka saker även i framtiden. Det jag säger är bara att vi inte kan förvänta oss att det ska komma så många banbrytande uppfinningar att vi kan få fortsatt ekonomisk tillväxt.

Även tjänster kräver energi

Jag läser idag att Facebooks nya serverhallar i Luleå kommer att förbruka mer el än SSAB:s stålverk i Luleå. Detta visar återigen att det finns en stark koppling mellan ekonomisk aktivitet (mätt med t.ex. BNP) och energianvändning. Facebook är väl just ett praktexempel på ekonomisk aktivitet baserad på tjänster, som alltså även den kräver mycket energi. Det gäller för övrigt inte bara den direkta elanvändningen, utan även all den energi som förbrukas för att producera de datorservrar som ska stå i hallen. Jag vet inte hur lång livslängd dessa har men antar att de måste bytas ut eller uppgraderas med några års mellanrum.

Tankar om att vi skulle kunna ha långsiktig global ekonomisk tillväxt utan ökad energianvändning framstår som ganska orimliga. Det finns inte många tjänster som inte kräver energi - a capella-sång utan förstärkning är ett av få undantag, men det finns inte så mycket pengar i det.

Frågan är istället hur vi ska anpassa samhället till en krympande ekonomi i takt med sjunkande energitillgång. Som det nu är så är hela vårt ekonomiska system (även pensioner och pengar) uppbyggt på antaganden om ekonomisk tillväxt och utan denna tillväxt faller systemet ihop under tyngden av kreditberget.

Många tjänsteyrken kommer att försvinna

Bloggaren Morgonsur skrev igår en Framtidsspaning där jag måste citera följande om hur det kommande decenniets ekonomiska nedgång kan te sig.

Låt mig istället sia om att vi får en period på något decennium där yrken som derivatmäklare, hundfrisör, nagelskulptör, eventmakare och personlig tränare generellt får hårdare tider, medan arbeten med mer direkt identifierbar nytta som bonde, skogsarbetare, mekaniker, lokförare, sjöman, läkare och enklare tillverkningsindustri återtar en större andel av den totala mängden arbetstillfällen.

För alla som tror på evig tillväxt och hoppas att tjänstesamhället ska ge oss det så är det värt att tänka på att många av de yrken som kommer att försvinna i en ekonomisk nedgång är tjänster som konsumenterna kommer att prioritera bort - "derivatmäklare, hundfrisör, nagelskulptör, eventmakare och personlig tränare".

Igår kom fler negativa konjunkturtecken. Inköpschefsindex för eurozonens tillverkningsindustri föll till 49,0 i augusti, ned från 50,4 i juli och sämre än den preliminära siffran 49,7.

Både produktion och orderingång viker, visar index, som ger bilden av en lågkonjunktur som sprider sig från eurozonens periferi till de största ekonomierna: Tyskland och Frankrike.

Det är första gången sedan september 2009 som indexet faller under 50.

Även SILFs svenska inköpschefindex föll.

PMI-totalt sjönk till 48,7 i augusti jämfört med 50,1 i juni och innebär att indexet är utanför tillväxtzonen för första gången sedan maj 2009. Återhämtningen i svensk industri har därmed stannat upp och istället synes en konjunkturnedgång ha inletts Bilden av en väsentligt svagare industrikonjunktur jämfört med i våras framstår tydligt.

Läs också Fria tidningens intervju med Martin Saar, ordförande i föreningen Aspo Sverige, om den nya finanskrisen.

Evig tillväxt och begränsade resurser

Sloped Curve argumenterar idag emot mitt inlägg från igår om att evig tillväxt inte är möjlig och att detta ställer till det för pensionssystemet. Jag skall här bemöta hans argumentation för att "evig" tillväxt är möjlig.

Först tar Sloped Curve upp att BNP består av den totala produktionen av både varor och tjänster i ett land. I Sverige har vi en förhållandevis stor andel tjänsteproduktion - betydligt större andel än varuproduktionen av förädlingsvärdet. Detta är självklart inte något nytt för mig. Men detta beror på att vi outsourcat så stor del av vår varuproduktion. I vår globaliserade värld lönar det sig bättre att låta arbetare i något asiatiskt låglöneland producera våra kläder, eller att låta Taiwans invånare producera våra datorchip. Därför har vi i Sverige kunnat fortsätta att producera allt större andel tjänster, eftersom våra varubehov till stor del tillgodoses av andra länder.

Men ser man det i ett globalt perspektiv så måste den globala ekonomin ändå ha denna bas av (outsourcad) varuproduktion för att det ska finnas utrymme kvar för tjänsteproduktion. Eftersom all handel (inklusive råvaror) är så globaliserad så sätter trots allt de tillgängliga resurserna någonstans en gräns för den globala ekonomiska tillväxten. Möjligtvis kan vi i Sverige kapa åt oss en större del av en krympande kaka och därmed ha fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den globala ekonomin krymper - visserligen på bekostnad av andra länder. Med tanke på hur ekonomiskt beroende världens länder är av varandra (något som visats tydligt av denna kris) kan man tycka att det troligen inte borde vara möjligt, men det finns åtminstone ett exempel som talar för att det kan vara så. Kina har nämligen åtminstone kortsiktigt lyckats behålla BNP-tillväxt trots den globala krisen, även om tillväxten inte varit lika stark som förut och man även kan ifrågasätta hur länge det håller. Sverige har ett förhållandevis starkt finansiellt läge, om än inte lika starkt som Kina, så vi borde rimligtvis kunna klara oss bättre än åtminstone många av våra skuldsatta grannar i Europa. Vi sitter också på vissa viktiga resurser såsom skog, järnmalm och vattenkraft.

En viktig sak som jag tycker att Sloped Curve missar är att vår tjänsteproduktion är beroende av varor. Som exempel på gränser för tillväxten ska jag utveckla resonemanget kring det som jag anser kommer att sätta den allvarligaste gränsen, nämligen fossila bränslen. Exempelvis krävs datorer för att producera datatjänster. När oljepriset stiger med sjunkande global produktion så stiger priserna på övriga råvaror, samt industrivaror och frakter, eftersom alla dessa i olika grad är beroende av oljeprodukter. Därmed blir datorerna dyrare och då kommer också datatjänstleverantörerna att tvingas höja sina utpriser, eftersom en viss andel av datorerna byts ut varje år. Då blir datatjänsterna mindre konkurrenskraftiga gentemot sina alternativ. Idag är det lönsamt att köpa in ett administrativt datasystem som med t.ex. tio datoranvändare ersätter tjugo personer som skötte administrationen med dokumentskåp, papper, pennor, skrivmaskiner och stämplar. De övertaliga tio personerna kan därmed sättas i arbete med att producera nya tjänster. Det är denna typ av utveckling som lett fram till vårt tjänstesamhälle, men den kan alltså reverseras om priset för varor går upp jämfört med priset för arbete.

Priset på fossila bränslen påverkar indirekt priset på i princip alla varor. När priserna på varor stiger, så tvingas vanliga konsumenter att skära ner på sin konsumtion - varor eller tjänster eller båda två. Detta eftersom reallönerna inte kommer att stiga i samma takt som de reala priserna. Därmed försvinner en del av efterfrågan på tjänster, eftersom man måste prioritera vissa basvaror trots att de blivit dyrare, exempelvis mat. Man kanske också prioriterar mindre livsnödvändiga saker annorlunda t.ex. bilen och dess bränsle (varor) framför frisörbesök (tjänster).

Sloped Curve tar också upp att tekniska landvinningar gör produkterna bättre, t.ex. snabbare internetförbindelse eller mediciner med färre biverkningar. Här måste jag invända att tekniska landvinningar förutsätter forskning och produktutveckling, som i sin tur är resurskrävande. Efterhand som resurserna blir dyrare blir också forskning och produktutveckling dyrare, vilket kommer att leda till att utvecklingstakten mattas av, på grund av att vissa forsknings- och utvecklingsprojekt blir för dyra för att kunna motiveras gentemot finansiärerna. Dock kan det vara så att forskning och produktutveckling kommer att kunna hålla igång ekonomisk tillväxt även ett tag efter att produktionen av fossila bränslen börjat minska och deras priser börjat stiga. Effektiviseringsprojekt, framförallt energieffektivisering, borde kunna ge stora besparingar. Men förr eller senare når vi ett stadium när forskningen och utvecklingen inte längre förmår motverka de allt dyrare resurserna och BNP-tillväxten börjar avta.

Sloped Curve skriver att

solklart är att de tillväxtbegränsningar som rör industriproduktionen, som oljebrist och omsorg om vår miljö, inte innebär några större problem för tillväxt inom tjänstesektorn, vilket som sagt utgör den dominerande delen av vår ekonomi.

Jag tycker inte alls att det är så solklart. I ett globalt perspektiv kommer dyrare energi att leda till att allt mer arbetskraft åter kommer att behövas i industri- och jordbrukssektorerna allt eftersom det blir mindre lönsamt att driva energislukande maskiner. Därmed finns mindre arbetskraft tillgänglig för tjänsteproduktion och även en minskad efterfrågan på tjänster. Trots att tjänsteproduktionen som andel av BNP har stigit (i Sverige, men hur är det globalt?) har den totala globala industriproduktionen i reala pengar mätt ökat mer eller mindre konstant.

Vidare tar Sloped Curve upp att jordbruksproduktionen idag har en liten betydelse för världsekonomins tillväxt. Jag ser detta som ett bedrägligt samband. Hela resten av ekonomin är beroende av att folk har mat på bordet. Det är till stor del tack vare billig energi som världen idag kan producera så mycket livsmedel att det räcker till en befolkning på över 6,5 miljarder, vilket inte var möjligt för 100 år sedan. Jordbruket är alltså basen i pyramiden. Ovanpå jordbruket kommer industrin, som i sin tur ger förutsättningar för tjänsteproduktion. Börjar basen i pyramiden att vackla på grund av högre energipriser, så kommer toppen att drabbas hårt.

Troligen beror skillnaden i synsätt på tillväxten mellan mig och Sloped Curve på att han är ekonom i grunden (tror jag, hittar ingen uppgift på hemsidan) medan jag är naturvetare och tekniker i grunden.

Uppdatering 2009-09-22: Sloped Curve är tydligen också naturvetare i grunden, se kommentar nedan. Trots det har vi alltså en radikalt olika syn på evig tillväxt.

Läs även andra bloggar om tillväxt, krympning