Negativa räntor skapar ny bostadsbubbla i Danmark?

Den som har lite vett i skallen vet sedan länge att låga och negativa räntor skapar bostadsbubblor (eller åtminstone snabbt stigande bostadspriser), men vissa verkar fortfarande inte förstå det. Senaste exemplet är Danmark, vars bostadsbubbla sprack så nyligen som 2007. Sedan 2012 har dock de danska bostadspriserna åter stigit, framförallt i Köpenhamn.

(Observera att diagrammet visar nominella bostadspriser, men Danmark har liksom övriga Europa haft mycket låg inflation de senaste åren - de senaste tre åren under en procent per år.)

I Danmark som helhet har bostadspriserna stigit med 18 procent, men i Köpenhamn skriver Bloomberg att priserna stigit med 40-60 procent sedan mitten av 2012.

Danmarks centralbank har sedan mitten av 2012 tillämpat negativ styrränta eller väldigt nära noll, vilket har lett till extremt låga bolåneräntor - nära noll för korta löptider.

Den låga styrräntan har alltså inte haft önskad effekt (att driva upp den till målet två procent per år) på prisinflationen mätt med KPI, men som sagt desto mer på bostadspriserna.

Ett mer närliggande exempel är förstås Sverige, där vår Riksbank nu länge drivit en penningpolitik med extremt låg styrränta - först näranollränta, sedan nollränta och nu negativ ränta. Detta utan att KPI-inflationen ökat nämnvärt trots att Riksbanken även tagit till kvantitativa lättnader.

Sveriges inflationstakt mätt med KPI ligger som synes fortfarande och skvalpar kring noll och KPIF har ännu inte orkat över en procent.

Emellertid har vi som jag påpekat flera gånger förut inflation, fast den inte syns i de gängse inflationsmåtten - se bara på de svenska bostadspriserna. Nyligen har allt fler tunga bedömare, t.ex. SBAB:s VD, varnat för svensk bostadsbubbla. Inte konstigt när bostadspriserna sett ut så här:

Som synes har även i Sverige den senaste snabba ökningen av bostadspriserna varit sedan 2012 - omkring 40 procents ökning, samtidigt som inflationstakten enligt KPI knappt har varit över en procent under denna tid. Observera att Sverige även har haft en väldigt stor ökning av bostadspriserna 1995-2008, vilket inte syns i Valueguards diagram.

Det finns fler exempel på bostadsmarknader som fått ny fart tack vare de senaste årens globala lågräntepolitik - London, Kanada och Norge.

Egentligen är det inte så konstigt att låga räntor driver upp bostadspriserna - de flesta bostadsköpare världen över verkar bara se till månadskostnaden och med extremt låga räntor blir den förstås låg även för stora belopp. Allt bygger förutom låga räntor även på att bankerna faktiskt är villiga att ge hushållen stora krediter för bostadsköp.

Och till den som argumenterar med bostadsbrist svarar jag att det är alltid brist på attraktiva bostäder - och bland "attraktiva bostäder" ingår numera allt som har en hyfsad pendlingstid till exempelvis jobb i Stockholm. De presumtiva köparna kommer att bjuda över varandra så långt de har möjlighet. Nyckelordet är just möjlighet. Låg ränta är en faktor som ger folk möjlighet att bjuda ännu mer för bostadsköp än vad de annars skulle kunna göra.

Den höga och ökande skuldsättning som budandet på bostäder skapar för med sig en stor risk för att allt går överstyr när en lågkonjunktur kommer och en "vanlig" lågkonjunktur då förvandlas till en kreditkris. För lågkonjunkturer kommer alltid förr eller senare. Diagrammet nedan visar BNP-tillväxt sedan motsvarande kvartal föregående år.

I slutet av 2008 och hela 2009 hade vi en kraftig lågkonjunktur. Sista kvartalet 2011 och de tre första kvartalen 2012 stannade BNP-tillväxten upp, men det var "falskt alarm", för därefter drev lågräntepolitiken igång ekonomin igen. Snart kommer nästa lågkonjunktur och Sverige är högre skuldsatt än någonsin.

Centralbankerna verkar inte ha lärt sig ett dyft av de bostadsbubblor som kraschade 2006-2008. Nu har man bara tagit vansinnet ett steg längre.

Baltic Dry på bottennotering

Baltic Dry Index är ett index över kostnaden för bulkfrakt av torrvaror (t.ex. järnmalm, kol eller spannmål). Dessa varor är råvaror till industrier och indexet ger därmed en tidig indikation på hur det står till i den globala ekonomin genom att visa efterfrågan på råvaror. Detta index påverkas förstås också av tillgången på fraktfartyg, men tillgångssidan för frakter är förhållandevis oelastisk då det tar runt två år att bygga ett fartyg. Indexet har också fördelen att det är mycket svårt att manipulera eller spekulera i, då man helt enkelt inte bokar frakter om man inte vill ha torrvaror levererade.

Redan i somras uppmärksammade jag att Baltic Dry Index föll kraftigt och igår nådde det nivån 554, vilket är den tidigare historiska bottennoteringen från 1986. Baltic Dry Index har fallit 47 av de senaste 51 dagarna och har fallit över 60 procent de senaste tre månaderna. Dessförinnan hade Baltic Dry gått upp under hösten efter ett kraftigt fall i somras.

Självklart är detta katastrofalt för rederibranschen och skeppsvarven, men hur är dess värde som indikator för världsekonomin i stort? Kan det finnas något samband med att Kina bromsar in och dess import i januari föll 20 procent jämfört med förra året. Troligen ja. Vissa bedömare pekar på att oljepriset mer än halverats, vilket såklart minskar den största rörliga kostnaden för rederierna, nämligen bränslet. Andra bedömare anser att man inte ska bry sig om Baltic Dry Index eftersom det för tillfället mer speglar tillgången i form av att det byggts för många fraktfartyg av överoptimistiska rederier mer än det speglar en minskad efterfrågan på bulkfrakter.

Dock är längden på den nuvarande nedgången och att den är så (procentuellt) stor något som talar för att det inte bara handlar om överkapacitet, utan även minskad efterfrågan. Mer sansade bedömningar kan man få från rederibranschens nyheter, där exempelvis Hellenic Shipping News påpekar att Kinas kolimport minskade 10 procent 2014, i motsats till en ökning med 16 procent året innan.

Att ökad kapacitet också spelar in är dock tydligt av att rederierna beställde tre gånger så många bulkfraktfartyg år 2013 som de gjorde året innan på grund av bland annat förväntningar om ökad efterfrågan på kol från Kina. Dessa fartyg blir färdiga i år och man kan bara önska rederierna lycka till med deras nya skepp.

Ett annat slående faktum vad gäller Baltic Dry Index är att det föll hela sommaren 2008, vilket förebådade den globala recession som satte in den hösten. Det känns ju inte helt osannolikt att det skulle kunna vara en liknande situation nu, särskilt med tanke på alla andra indikationer som dyker upp på att allt inte är helt positivt i världsekonomin.

Baltic Dry ner i botten igen

Baltic Dry Index är ett index över kostnaden för bulkfrakt av torrvaror (t.ex. järnmalm, kol eller spannmål). Dessa varor är råvaror till industrier och indexet ger därmed en tidig indikation på hur det står till i den globala ekonomin genom att visa efterfrågan på råvaror. Detta index påverkas förstås också av tillgången på fraktfartyg, men tillgångssidan för frakter är förhållandevis oelastisk då det tar runt två år att bygga ett fartyg. Indexet har också fördelen att det är mycket svårt att manipulera eller spekulera i, då man helt enkelt inte bokar frakter om man inte vill ha torrvaror levererade.

ZeroHedge uppmärksammar att Baltic Dry Index sjunker igen och nu gått in i den sämsta julimånaden sedan 1986.

En viss återhämtning skedde 2009-2010. Därefter sjönk indexet igen för att nå en bottennivå 2012. Sedan har det skett en viss svagare återhämtning under 2013, men indexet är i år alltså åter på väg mot bottennivåer.

För det första indikerar det väl att det inte är någon höjdare att investera i rederier, då det uppenbarligen finns en stor överkapacitet. För det andra indikerar det att återhämtningen i den globala ekonomin har varit tämligen lam sedan finanskrisen.

Aktiemarknaderna har dock som bekant ignorerat denna lama återhämtning, då de blåsts upp till rekordnivåer av den lösa penningpolitik som de stora centralbankerna bedrivit de senaste åren. Den verklighet som avspeglas i Baltic Dry Index är dock en annan. När ska denna verklighet komma ikapp?

Läs även Cornucopia om att SEB anser att den globala återhämtningen nu är över.

Industriproduktionen faller brett

De senaste dagarna har det kommit dåliga nyheter om industriproduktionen i Europa.

Bland de värsta är förstås Grekland, där industriproduktionen sjönk med rekordstora 7,3 procent från september 2011 till september 2012. Att den ökade med 2,2 procent från augusti till september förklaras av att semestern var slut för de greker som ännu inte är arbetslösa.

Spanien ligger inte långt efter med en nedgång på 7 procent på årsbasis. Den sedvanliga ökningen efter semestern från augusti till september var den lägsta som registrerats under de senaste fem åren.

I Italien sjönk industriproduktionen i september med 4,8 procent jämfört med förra året och med 1,5 procent jämfört med augusti (som var semestermånad). Detta var dock ungefär som analytikernas förväntningar.

Även i Frankrike sjönk industriproduktionen i september, med 2,1 procent jämfört med förra året och med 2,7 procent jämfört med augusti. Frankrikes centralbank väntar sig nu en krympning av Frankrikes BNP med 0,1 procent under fjärde kvartalet, och med en krympning på 0,1 procent även för tredje kvartalet skulle det innebära officiell recession i Frankrike. Detta har inte regeringen Hollande räknat med. Deras prognoser talar istället om en svag tillväxt. Hollande tvingas troligen lägga om sitt politiska program för Frankrike p.g.a. detta, då det borde ge mindre skatteintäkter.

För att övergå till Tyskland, så sjönk industriproduktionen där med 1,8 procent i september jämfört med augusti, och med 1,2 procent jämfört med föregående år, vilket var betydligt under analytikernas förväntningar.

Även Storbritanniens industriproduktion sjönk 1,7 procent i september, jämfört med föregående månad. Jämfört med samma månad föregående år minskade produktionen med 2,6 procent. Även detta var mycket sämre än analytikernas gissningar.

Därför ser vi att den stora nedgången för svensk industriproduktionen i september är en del av en mer utbredd europeisk trend. Sveriges industriproduktion sjönk i september med 4,1 procent jämfört med augusti (korrigerat för säsongseffekter). Analytikerna förväntade sig en nedgång med enbart 1,0 procent. Jämfört med september 2011 var minskningen 5,0 procent (kalenderkorrigerat). Enligt SCB så är nedgången "den största sedan januari 2009, bortsett från en tillfällig produktionsstörning i februari tidigare i år". Nu var nedgången i Sverige betydligt större än den i Tyskland - ett land vi gillar att jämföra oss med - och kan snarare jämföras med Italien.

Sammanfattningsvis ser det alltså ut som om även de delar av Europa som ännu inte drabbats nu är på väg in i recession. Hur går det då med alla räddningspaket, som bygger på prognoser om att framtida tillväxt ska dra krisekonomierna ur träsket?

Tittar vi däremot österut ser vi att Kinas industriproduktion ökade 9,6 procent under oktober, jämfört med samma månad föregående år - även om man ska ta kinesisk statistik med en nypa salt. De europeiska länderna kom med sina industriproduktionssiffror för september i veckan, medan Kina lyckade med konststycket att bara drygt en vecka efter månadens slut komma med siffrorna för oktober. Den kinesiska statistikmyndigheten kanske kan lära de europeiska hur man får fram statistiken så snabbt...

Svenska bostadspriser 1952-2012

Haha! Nu har jag hittat statistik över svenska småhuspriser ännu längre bak. På SCB:s hemsida finns de kvartalsvis från och med 1986 och årsvis från och med 1975. Genom att titta i gamla Statistiska årsböcker som SCB varit snälla nog att skanna in lyckades jag förlänga serien ända bak till 1967, och så idag hittade jag bostadspriser ända från 1952. De fanns i de äldre Statistisk årsbok inte under rubriken "Priser och konsumtion", utan under "Rättsväsen", då prisstatistiken utgår från lagfarterna. Före 1957 fanns tyvärr inte årsvis statistik, utan femårsperioden 1952-1956 fanns som en enda klumpsumma. Därför blir den första biten i diagrammet nedan en rak linje. Före 1952 verkar det dock inte gå att hitta någon statistik över bostadspriser.

Nu syns det ännu tydligare hur de reala bostadspriserna historiskt har legat och pendlat i vågor kring reallönerna. När de avvikit för mycket uppåt eller neråt har de svängt över åt andra hållet. Sedan mitten av 2000-talet har dock avvikelsen varit större än någonsin. Jag varnade för den svenska bostadsbubblan första gången hösten 2007, då priserna hade börjat avvika alltför mycket uppåt. Efter ett litet "hack i kurvan" 2008-2009 fortsatte bostadspriserna uppåt, men de senaste kvartalen har de reala bostadspriserna åter vänt neråt. Med tanke på den stora avvikelsen på uppsidan förväntar jag mig en ovanligt stor avvikelse från reallönerna även på nersidan. Min gissning är att vi på några års sikt kommer att få se reala prisnedgångar på minst 60 procent från toppnivån. Särskilt med tanke på att reallöneutvecklingen ser ut att stagnera - lönerna växer inte längre lika snabbt som perioden 1996-2009. Det är ju lönerna som avgör folks förmåga att betala på sina lån och därmed hur stora lån de kan ta.

Sedan kan man fråga sig hur prisnedgången kommer att bli - snabb som 1993 eller mer utdragen som 1979-1986. De två tidigare nedgångarna har tagit grovt sett hälften så lång tid som den föregående uppgången. Gissar vi att även detta även gäller denna gång, så skulle vi få en nedgång i bostadspriserna som tar ungefär sju år - det låter inte orimligt, anser jag.

Man ska i och för sig inte utesluta att de styrande lyckas blåsa upp den svenska bostadsbubblan ytterligare, även om jag ser det som ytterst osannolikt att det skulle lyckas med stagnerande reallöner. Om reallönerna skulle stiga är det kanske möjligt att blåsa vidare, men så ser det inte ut just nu i Sveriges ekonomi.

Varslen duggar tätt (även om det inte på långt när är lika illa som 2008) och konkurserna ökar, särskilt den senaste månaden. "Endast under 2009, då finanskrisen var som djupast, hade vi fler konkurser under perioden januari-september", enligt UC. "Läget är värst i storstadsregionerna där framför allt mindre företag drabbas."

Inköpschefsindex för tillverkningsindustrin hamnade för andra månaden i rad under 50-strecket, vilket betyder att inköpscheferna ser en krympning framför sig. Även inköpschefsindex för tjänstesektorn hamnade i september under 50. Allt pekar alltså mot försämrad konjunktur den närmsta tiden. Situationen i omvärlden med eurokris med mera lär också påverka i negativ riktning.

Inte så konstigt då att TCO börjar oroa sig för vad som ska hända med bostadsmarknaden om fler tvingas till a-kassan istället för lön från anställning. För vi vet att alltför många svenskar har alldeles för dåliga marginaler i hushållsekonomin.

Reporäntesänkning inte oväntad

Riksbanken sänkte idag reporäntan med 0,25 procentenheter till 1,75 procent. Man sänkte också räntebanan så att styrräntan under fjärde kvartalet 2012 bedöms ligga på cirka 1,7 procent mot tidigare prognosen på 2,3 procent. Riksbanken helgarderar dock.

De statsfinansiella problemen i framför allt euroområdet kan fördjupas och de negativa effekterna på Sveriges ekonomi bli större. I ett sådant läge kan räntebanan behöva bli lägre. Å andra sidan är det möjligt att förtroendet för euroländernas statsfinanser återvänder snabbare än väntat. Detta skulle motivera en högre räntebana

Att eurokrisen skulle gå över snabbare än väntat känns inte sannolikt i dagsläget. Att lösa upp såna här skuldkriser är lång och seg process som normalt tar flera år.

Som vanligt reserverade sig Karolina Ekholm och Lars E O Svensson mot riksbanksdirektionens beslut, då de ville sänka både reporäntan och räntebanan ännu mer.

De flesta tror att dagens räntesänkning inte får någon större inverkan på boräntorna, men Fastighetsbyrån och Mäklarsamfundet gör ett tafatt försök att pumpa upp bostadspriserna genom att exempelvis kalla dagens beslut för "julklapp". Verkligheten vad gäller de korta boräntorna ser dock inte ut så.

Normalt ska korta räntor som tremånaders boräntor följa med nedåt. Men oron på finansmarknaderna har medfört att det inte ser så ut. Under tiden som styrräntan legat still på 2,00 procent har rörliga (tremånaders) boräntor stigit med drygt 0,50 procentenheter.

För den som brukar följa min blogg kommer dagens reporäntesänkning inte som någon överraskning. Så här skrev jag i februari i år.

Däremot tror jag att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan med 0,25 procentenheter vid vart och ett av de tre närmast kommande räntebesluten (20 april, 5 juli, 7 september). När det sen är solklart att nästa finanskris slagit till med full kraft och bankerna skriker högt kommer Riksbanken att tvingas paniksänka räntan mot nära noll igen. Detta är min gissning, men med stor osäkerhetsmarginal (plus minus två räntebesked), beroende på hur långt bort nästa finanspanik är.

Nu höjde inte Riksbanken reporäntan 7 september utan låg då still, liksom 27 oktober. Jag gissade dock rätt på att vi aldrig skulle komma så högt som 2,5 procent och med dagens beslut om sänkning hamnade utfallet inom min osäkerhetsmarginal på plus minus två räntebesked. I början av november när ECB sänkte räntan skrev jag så här.

Det blir nu lättare för Sveriges Riksbank att sänka räntan, då kronan nu är förhållandevis stark mot vår största handelspartnervaluta euron. Visserligen är prisinflationstakten i Sverige mätt med KPI på förhållandevis höga 3,2 procent, men Riksbanken kan välja att fokusera på HIKP eller KPIF, som bara ligger på 1,5 procent. De flesta bedömare räknar idag inte med någon räntesänkning från Riksbanken vid nästa räntebesked 20 december, men min egen ränteprognos från februari i år kvarstår.
[...]
Om min prognos (plus minus två räntebeslut) slår in kommer alltså räntesänkningarna att börja antingen 20 december eller 16 februari. Det verkar med dagens läge i skuldkrisen tveksamt om vi kommer att behöva vänta så länge som till februari.

Läs idag även Cornucopias sammanställning av de gradvis sjunkande konjunkturgissningarna.

Många tjänsteyrken kommer att försvinna

Bloggaren Morgonsur skrev igår en Framtidsspaning där jag måste citera följande om hur det kommande decenniets ekonomiska nedgång kan te sig.

Låt mig istället sia om att vi får en period på något decennium där yrken som derivatmäklare, hundfrisör, nagelskulptör, eventmakare och personlig tränare generellt får hårdare tider, medan arbeten med mer direkt identifierbar nytta som bonde, skogsarbetare, mekaniker, lokförare, sjöman, läkare och enklare tillverkningsindustri återtar en större andel av den totala mängden arbetstillfällen.

För alla som tror på evig tillväxt och hoppas att tjänstesamhället ska ge oss det så är det värt att tänka på att många av de yrken som kommer att försvinna i en ekonomisk nedgång är tjänster som konsumenterna kommer att prioritera bort - "derivatmäklare, hundfrisör, nagelskulptör, eventmakare och personlig tränare".

Igår kom fler negativa konjunkturtecken. Inköpschefsindex för eurozonens tillverkningsindustri föll till 49,0 i augusti, ned från 50,4 i juli och sämre än den preliminära siffran 49,7.

Både produktion och orderingång viker, visar index, som ger bilden av en lågkonjunktur som sprider sig från eurozonens periferi till de största ekonomierna: Tyskland och Frankrike.

Det är första gången sedan september 2009 som indexet faller under 50.

Även SILFs svenska inköpschefindex föll.

PMI-totalt sjönk till 48,7 i augusti jämfört med 50,1 i juni och innebär att indexet är utanför tillväxtzonen för första gången sedan maj 2009. Återhämtningen i svensk industri har därmed stannat upp och istället synes en konjunkturnedgång ha inletts Bilden av en väsentligt svagare industrikonjunktur jämfört med i våras framstår tydligt.

Läs också Fria tidningens intervju med Martin Saar, ordförande i föreningen Aspo Sverige, om den nya finanskrisen.

Sänkta prognoser men ändå tillväxt?

Igår kom SEB med en prognos för Sveriges ekonomi och idag kom även Nordea och Konjunkturinstitutet (KI) med sina prognoser. Alla förutspår nu att tillväxten nästa år blir betydligt sämre och Nordea är värst med bara 0,8 procent. Samtliga tror dock att vi får en återhämtning 2013.

Cornucopia har sammanställt prognoserna och tror att vi får se ytterligare nedrevideringar framöver, vilket jag också tror - det blir nog till och med "negativ tillväxt". Finanskraschen kommer att ställa till det på många vis och vi lär knappast få någon återhämtning i ekonomin redan 2013. De problem som kom i dagen 2008 har bara skuffats under mattan, men kommer nu tillbaka med ny och ökad kraft. Statsskuldskrisen för flera euroländer sammanfaller med att den svenska bostadsbubblan pyser ur samt att USA går mot en andra dipp i konjunkturen. Conference Boards index över de amerikanska hushållens förtroende sjönk från 59,2 i juli till 44,5 i augusti och värst är att framtidsutsikterna sjönk rekordsnabbt.

Indexsiffran över förväntningarna på sex månaders sikt sjönk till 51,9 i augusti från reviderade 74,9 månaden före.

Kina kan ha slagit i taket på sina tillväxtmöjligheter och har dessutom problem med fastighetsbubbla och alltför stora krediter i vissa sektorer.

Vad gäller de svenska bostadspriserna skriver SEB att

"Huspriserna väntas nu gå ned med 10 procent de närmaste två åren efter en 200-procentig uppgång sedan 1995", skriver banken.
Effekter av detta på konsumtion och tillväxt väntas bli kännbara.

10 procent var en högst måttlig nedgång. Om bara den lilla nedgången ger "kännbara" effekter, så kan man undra vad 20 eller 30 procents nedgång kommer att få för effekter.

Konjunkturinbromsningen handlar inte bara om det här:

- Återhämtningen i konjunkturen tar en paus. Tillväxten mattades av i vår omvärld redan i slutet av 2010. Nu har det blivit synligt även i Sverige, säger KI:s prognoschef Jesper Hansson.

Det är inte återhämtningen som tar en paus. Det är den ekonomiska nedgången som tagit en paus i två år och nu återkommer. På en punkt kan jag dock hålla med:

KI-ekonomerna ser ”en betydande risk” för att skuldkrisen i euroområdet förvärras och sprider sig till banksektorn. I så fall slår det ännu hårdare mot Sverige än vad huvudscenariot antar.

Jag anser att det är näst intill garanterat att skuldkrisen förvärras och slår hårt mot banksektorn.

Sammanfattning av min syn - vi kommer framöver att få flera år av krympande ekonomi, eventuellt med återhämtningspauser.

Konjunkturtecken

Idag rapporterade SCB att sysselsättningen fortsätter att öka och arbetslösheten minskar. Det är i och för sig glädjande, men inte någon ledande indikator för ekonomin. Företagen fortsätter att ta in ny personal ända tills försäljningen viker och då sparkas de sist anställda snabbt ut - vi såg det 2008. Att bemanningsbolagen har goda tider med rekordmånga uthyrda under första halvåret i år är oroande, för dessa personer kan ännu snabbare kastas ut när konjunkturen viker. Mest ökade bemanningsbolagen i västra Götaland, där som bekant fordonsindustrin drabbades hårt 2008-2009. Nu har jobben alltså till stor del kommit tillbaka genom bemanningsbolag.

I Västsverige är som bekant Saab Automobile på fallrepet och Kronofogden mäter ut pengar på löpande band. Det löpande bandet i fabriken står dock stilla och löneutbetalningarna försenas. Trots att Saab Automobile uppenbarligen är bankrutt är företaget inte officiellt försatt i konkurs och de anställda lever tydligen fortfarande på hoppet. Det verkar dock bara vara en tidsfråga innan sammanbrottet är ett faktum, för nya finansiärer går knappast att finna i dagens ekonomiska klimat. Inte bara Trollhättan drabbas av Saabs kommande undergång, utan många underleverantörer lär få dra ner på personalen.

En mer framåtblickande ekonomisk indikator är Konjunkturinstitutets barometerindikator - dagens siffra visar ett fall från 103,2 i juli till 100,2 i augusti och alla sektorer i näringslivet bidrog till nedgången. Siffran 100,2 betyder som Cornucopia påpekar att ekonomin balanserar precis på kanten till recession. Hushållens konfidensindikator sjönk från 12,0 till 4,3, vilket är under det historiska genomsnittet och den lägsta nivån sedan 2009.

Idag kom även Exportrådets exportchefsindex som sjönk till 52,1 från 63,9 i maj. Värst här är att det framåtblickande delindexet backade till 47,5 från 66,4 i maj, vilket är ett lika snabbt fall som vid finanskrisens början. Då bottnade exportchefsindexet på 34,3.

Att exportcheferna deppar är inte så konstigt, då det inte går så värst bra för många av våra viktiga exportmarknader.

I länder som USA, Storbritannien, Spanien och Italien har man inte noterat någon nämnvärd återhämtning utan snarast sett hur krisen fördjupats medan Sveriges viktigaste handelpartner Tyskland har fått se tillväxten bromsa in under det förra kvartalet.

Bloggrannen Kvantitativt noterade nyligen att det tyska ZEW-indexet i augusti föll kraftigare än någon gång under den senaste lågkonjunkturen 2008. Lite om Danmarks ekonomi skrev jag igår. Att det inte går så bra för USA och Storbritannien vet vi ju. Då återstår Norge av våra största exportmarknader. Norges oljeproduktion sjunker som bekant med flera procent per år sedan år 2000 och deras exportinkomster har bara hållits uppe av att oljepriset under tiden har flerdubblats. Hur går det för Norges ekonomi om oljepriset faller kraftigt på grund av global lågkonjunktur?

Sveriges ekonomi har dopats av låga räntor de senaste åren och hushållens skulder har ökat utan ens ett hack för finanskrisen 2008. Sedan början av 2010 har dock ökningstakten för hushållens skulder mattats av - Sveriges hushåll har uppenbarligen nått skuldmättnadsstadiet. I dagens Finansmarknadsstatistik från SCB ser vi att utlåningen till hushållen i juli bara växte i en årlig takt på 6,4 procent, mot 6,6 procent i juni och 8,9 procent i juli 2010.

Den sjunkande lånetillväxten känns och kombinationen av sjunkande konsumtion och sjunkande export blir inte så lyckad för Sveriges ekonomi.

Småhus - inget volymtapp

I morse kom Småhusbarometern för april månad från SCB, som visar på svagt minskande huspriser i landet som helhet, om man jämför den senaste tremånadersperioden med den innan. Jämfört med motsvarande period 2010 har dock priserna stigit med nästan 2 procent. Jag tittar som vanligt på inflationsjusterade priser och då ser det ut som diagrammet nedan - ganska stilla senaste året.

Alltså en topp i januari som var något högre än förra årets topp, men därefter en nedgång till ungefär samma (reala) nivå i april som samma månad förra året. Det går ännu inte att säga något säkert om den fortsatta trenden utifrån dessa data, utan vi får invänta några månader till av data från SCB för att se hur fortsättningen blir jämfört med de senaste åren. Som ni ser brukar priserna stiga från april och några månader framåt. Det avgörande blir att se hur stor denna stigning blir. Men vi kan i alla fall konstatera att de reala priserna ligger ganska still, vilket i sig är ett trendbrott.

SBAB

anger att bostadspriserna för både villor och bostadsrätter steg rejält i Sverige under andra halvåret 2010. Men hittills i år har prisfallet varit i snitt 4 procent.

Bostadsrättspriserna har minskat något mer än villapriserna, enligt SBAB. Stockholms-marknaden utmärker sig genom att bostadsrättspriserna fallit snabbare än genomsnittet.

Bolånetaket, ökade amorteringskrav från bankerna och ränteuppgången ligger bakom utvecklingen, enligt SBAB.

SBAB skriver även om greklandskrisen och boräntorna.

Det verkar allt mer troligt att Grekland måste skriva ner sin statsskuld. Återverkningarna på den internationella och även på den svenska räntemarknaden kan bli stora. För att gardera sig mot en räntetopp kan boräntor med bindningstider på 2-3 år vara ett alternativ.

Det kan de ha rätt i. För Familjen Torsk (bolånetorskarna alltså, inte musikgruppen) kan det kanske vara en bra idé när skillnaden i ränta fortfarande är såpass liten som idag. SBAB:s bolåneräntor är idag 3,93% för tre månaders bindningstid, 4,36% för ett år, 4,51% för två år och 4,80% för tre år. Förhoppningsvis kan Familjen Torsk åtminstone klara av 0,58 procentenheter högre ränta om de sparar in på lite andra utgifter.

Apropå detta skriver bloggrannen Cornucopia idag om engångseffekter bakom bostadsbubblan - alliansregeringens avskaffande av fastighetsskatten och förmögenhetsskatten, ROT-avdraget, jobbskatteavdragen, amorteringsfrihet, ombildningar från hyresrätter, 100% belåning samt låga räntor. Slutsatsen blir att

Undantaget fortsatta jobbskatteavdrag så ser jag inte hur några engångseffekter skall kunna driva vidare bostadsbubblan uppåt.

Läs även bloggrannarna Kvantitativt om mäklarpropaganda och Makrofjanten om den svenska bostadsprisutvecklingen. Den senare har dock missat lite angående volymen (alltså antalet sålda objekt per månad), då siffrorna i SCB:s Småhusbarometer brukar revideras upp rätt mycket för de sista fyra månaderna. Tittar man historiskt på aprilmånader under åren 2005-2010 brukar siffrorna ett år senare ha reviderats upp med mellan 31,6 och 140,6 procent för senaste månaden, mellan 6,5 och 14,8 procent för näst senaste månaden, mellan 2,7 och 5,1 procent för tredje senaste månaden och mellan 1,8 och 3,0 procent för den fjärde senaste månaden. Först fem månader tillbaka blir de slutliga upprevideringarna acceptabelt små (0,6 procent eller mindre). Ritar vi in hur försäljningsvolymerna sett ut under åren 2004-2010 jämfört med början av 2011 (kompenserade för förväntade upprevideringar) ser det ut som i diagrammet nedan.

Rött streckat ser ni de ännu osäkra siffrorna för början av 2011 och som ni ser skiljer de sig inte markant från tidigare år. Någonstans mellan max och min lär det nog hamna, vilket skulle vara i underkant för de senaste åren, men ungefär i linje med 2009 och 2010. Alltså ännu ingen varningsklocka från volymen, skulle jag säga.

Idag kan man också läsa om SEB:s senaste konjunkturprognos där Sveriges ekonomi spås bromsa in, alltså inte fortsätta att hålla en lika hög tillväxtnivå.

Effekterna av det högre ränteläget börjar märkas genom uppbromsning av såväl kredittillväxt som bostadspriser. Även detaljhandelns expansion har dämpats, men SEB tror på en fortsatt ganska stark konsumtionstillväxt de närmaste åren.

Svensk BNP-tillväxt väntas uppgå 4,7 procent i år och 2,6 procent nästa år.

Jag tror inte att det blir så starkt som i SEB:s spådom. Just vid vändningar har prognoserna en tendens att undervärdera vändningens kraft, vilket jag tidigare visat vad gäller Konjunkturinstitutet.

Vart tog Saudiarabiens reservkapacitet vägen?

Idag kom OECD:s energiorgan IEA med sin månadsrapport där man konstaterar att den globala oljeproduktionen sjönk till 88,3 miljoner fat per dag i mars från 89 miljoner i februari. Detta gäller alltså "all liquids", d.v.s. även NGL och biobränslen. Minskningen beror såklart till största delen på bortfallet av stora delar av Libyens olja. I slutet av februari räknade många med att Saudiarabien skulle kunna ersätta bortfallet av Libyens olja med sin berömda "reservkapacitet" (enligt IEA på 3,2 miljoner fat per dag). Detta trots att många (bland annat Wikileaks) sagt att denna "reservkapacitet" kanske inte är så stor som påstås. Nu anar jag en viss besvikelse när IEA skriver som följer.

"Den nu nästan helt stoppade libyska produktionen och uppgången om 25-30 procent i oljepriset har hittills lett till ett begränsat svar från Opec-medlemmarna. Producentgruppen fortsätter att avfärda behovet av ett extramöte för att diskutera utbudsnivåerna innan det tidigare schemalagda mötet i juni, med hänvisning till att marknaden har tillräckligt med olja"

Saudiarabiens oljeproduktion var nämligen oförändrad på 8,9 miljoner fat i mars. Det skylls på att jordbävningen i Japan har lett till en dämpad efterfrågan på Saudiarabiens olja, men de höga oljepriserna skvallrar om något annat. Det finns en stark efterfrågan från övriga världen, som i måndags drev upp Brent-oljan till 125 dollar per fat.

Så vart tog Saudiarabiens reservkapacitet vägen?

Apropå oljepriset så varnar idag investmentbanken Goldman Sachs för en bubbla i råoljepriset. De anser att cirka 20 procent av priset idag utgörs av spekulation.

Goldman Sachs har tidigare gett rådet till sina klienter att satsa på olja och andra råvaror, som koppar. Men bankens ekonomer ser nu att efterfrågan på olja i USA ser ut att dämpas samtidigt som risken för ihållande negativa effekter på oljeutbudet från Libyen och Nigeria minskar.

Det höga oljepriset leder inte oväntat till dämpad efterfrågan, vilket i sin tur sänker priset. Brent-oljan har nu fallit från måndagens 125 dollar per fat till 119 dollar per fat i skrivande stund.

Vad gäller det höga oljepriset skriver IEA att "Det finns reella risker att ett varaktigt pris i området över 100 dollar kommer att visa sig oförenligt med den takt i ekonomisk återhämtning som för närvarande förväntas." och att "Det säkraste botemedlet mot högre priser kan i slutändan visa sig vara de höga priserna själva."

IEA är inte ensamma om att varna för de höga oljeprisernas inverkan på ekonomin. Igår kom IMF med följande varning i sin konjunkturrapport.

IMF varnar också för att en oljeprischock (på grund av tilltagande oroligheter i oljestaterna) kan försämra konjunkturen rejält.

Jag har skrivit om hur jag ser på oljeprisets inverkan på ekonomin i "Peak oil - inflation eller deflation".

SEB:s råvarustrateg Filip Petterson tror att oljepriset kommer att hålla sig kvar på en hög nivå över sommaren, vilket bland annat beror på att "det bara är någon månad till den så kallade ”driving season” börjar, då amerikanerna har semester och åker mer bil, vilket således resulterar i en ökad bensinkonsumtion".

Så vi kommer nog att sätta nya rekord för bensinpriset framöver. I måndags var det enligt SvD 14:48 kronor per liter och dieselpriset var 14:44 kronor per liter.

Oljepriset - var går gränsen?

En snabb titt på oljepriset i USA-dollar per fat.

Var går gränsen för när världsekonomin börjar snubbla allvarligt? Någonstans på nuvarande nivåer verkar den ha gått år 2007-2008. Kommer vi att liksom 2008 få se en sista spik uppåt i oljepriset innan det dyker igen? Eller kommer det att dyka tillsammans med världsekonomin redan runt 100 USD/fat?

Som jag påpekat förut är risken överhängande för ännu en deflationscykel när oljepriset stigit för högt.

För bensinen är nu lika dyr som sommaren 2008. Och det beror inte på någon konspiration från Opec eller multinationella oljebolag, nej det beror på peak oil.

Ingen bobubbla!

Den senaste tidens fortsatta uppgångar för bopriserna i Sverige har fått mig att ändra åsikt. Att bostadspriserna har stigit trots det stora BNP-hacket i ekonomin visar att det ändå finns fundamentala faktorer som driver de svenska bostadsmarknaderna mot ständigt nya höjder. Det är därmed bekräftat att det inte längre rör sig om en bubbla, utan om sund (om än hög) prissättning. Svenska folket har helt enkelt valt att lägga en stor andel av sina disponibla inkomster på bostaden. Med fortsatt stigande löner kan jag inte se annat än att bostadspriserna måste fortsätta stiga. Tillväxten i den svenska ekonomin återkommer ju snart med kraft, som min ständiga ledstjärna Konjunkturinstitutet nyligen förutspått. Och Riksbanken lär fortsätta att hålla räntorna låga, så det lär inte heller bli några problem att få lån till bostadsköp. För hushållen klarar högre bolån!

Jag återkommer efter en bloggledig påskhelg med nya diagram och analyser av hur jag numera ser på den svenska bostadsmarknaden och konjunkturen.

Tillägg 23:59: April, april! Men ingen som har följt denna blogg trodde väl att jag gjort en sådan helomvändning... Jag anser fortfarande att det är en bubbla i bostadspriserna i Sverige.

Men bloggledigt ska jag i alla fall ta i påskhelgen, så jag får önska alla läsare en trevlig påsk och ät nu ordentligt med ägg!

[Andra bloggar om bostadspriser, bostadsbubbla, konjunktur, tillväxt, löner, lån]

Återhämtning?

Illinois - USA:s Grekland fast värre
Delstaten Illinois, där president Obamas hemstad Chicago ligger, är som jag påpekade i januari i princip bankrutt. De har ett budgetunderskott på 13 miljarder dollar i en budget på 28 miljarder. Och det ser inte ljusare ut för nästa år heller. I procent av budgeten ligger de alltså mycket värre till än eurozonens svarta får Grekland. Delstatens skatteinkomster har fallit från 19,4 miljarder dollar för det brutna räkenskapsåret 2007-2008 till uppskattade 16 miljarder dollar för 2009-2010. Men problemet är inte av övergående karaktär, utan ett strukturellt problem som byggts upp under flera år, som inte löses även om ekonomin mirakulöst återhämtar sig. Delstatens årliga utgifter för pensionsåtaganden har nästan fyrfaldigats de senaste tio åren. Man har helt enkelt lovat mer än man i längden kan hålla. Förra året fick Illinois låna 3,5 miljarder dollar för att kunna klara av sina pensionsutbetalningar.

Det är inte bara Illinois som ligger risigt till, utan nästan alla USA:s delstater. Illinois är bara värst procentuellt sett. Det som måste till är ett budgetsparande som får Greklands sparande att blekna i jämförelse. Brittiska Telegraphs Ambrose Evans-Pritchard uppmärksammade problemen häromdagen. Illinois har dragit in en femtedel av bussarna, biblioteken håller stängt en dag i veckan. Skolorna kan inte betala lärarnas löner och förbereder sig för massavskedanden. Men man har ännu inte gett sig på grundproblemet, nämligen de alltför vidlyftiga pensionslöftena.

Ös på mer lån?
Ambrose Evans-Pritchard fortsätter med exempel på hur även Europas stater måste skära i sina budgetar. Men sen förespråkar han en farlig väg ut ur problemet, nämligen att centralbankerna måste fortsätta med penningpolitiska stimulanser. Man ska alltså ösa på mer lån för att lösa problemet med för mycket lån. Annars riskerar man en spiral av kreditkontraktion och deflation. Men det är precis det som behövs. Måhända blir medicinen mycket besk just nu, men om man fortsätter i gamla fotspår med att ösa på mer lån hamnar man till slut i ett ännu mer ohanterligt problem. Japan har försökt gå denna väg i två decennier och sitter nu med en statsskuld på närmare 200% av BNP.

Västvärlden måste blåsa ur kreditbubblan och börja om på nytt. Det finns ingen annan väg ut ur det än att stater och privatpersoner slutar att leva över sina tillgångar. Läs även Mike Shedlocks kommentarer till detta.

Slut på recessionen?
Mike Shedlock utropade igår också ironiskt att "I'm Sure Glad the Recession Ended". I den artikeln har han några diagram som illustrerar hur den långsiktiga trenden pekar neråt på många sätt. Här är ett talande axplock.

Intäkterna från inkomstskatter fortsätter att sjunka i en rasande takt.
Bankernas utlåning sjunker, trots alla försök från Federal Reserve att elda på utlåningen. Detta är faktiskt en glädjande trend, då den visar att avskuldning påbörjats. Men den lär knappast ge någon tillväxt i ekonomin.
Många positiva kommentarer har hörts om att antalet påbörjade husbyggen ökat i USA den senaste tiden, men i ett längre perspektiv är ökningen minimal. Jämför den senaste lilla uppgången med de kraftfulla uppstudsar som skett efter tidigare nedgångar, så förstår man att detta inte är någon vanlig recession.
Som vanligt är en hel del av den officiella statistiken direkt vilseledande. Många glada kommentarer har hörts om att detaljhandeln i USA ökat sin försäljning, men Mish har tittat lite närmare på saken. Han konstaterar att delstaternas intäkter av "sales tax" (alltså moms) inte har ökat, utan fortsätter att minska, vilket går på tvärs mot detaljhandelsstatistiken. Orsaken är att statistiken baserar sig på "same store sales", alltså jämförelser av försäljningen i samma butik vid olika tidpunkter. I och med att många butiker försvunnit, och även hela butikskedjor såsom Circuit City, så ökar trots allt försäljningen i de kvarvarande butikerna. Man kompenserar helt enkelt inte för butiker som faller bort.

Så tyvärr alla som hoppas - recessionen är inte över i USA och knappast i resten av världen heller. Den har bara tagit lite paus under 2009. Alla åtgärder som vidtagits av centralbanker och regeringar har tillfälligt stoppat blödningen i ekonomin, men patienten är fortfarande svårt skadad.

BNP lägre än väntat

Idag rapporterades från SCB att Sveriges BNP för fjärde kvartalet var betydligt lägre än vad analytikerna väntat sig. Det är alltså ännu inte läge för jubelrop att krisen är över. Jag tror ju att vi snarare har del två av krisen framför oss. Jag förväntar mig därför mer statistik framöver som underträffar förväntningarna, både från Sverige och andra länder.

Vi får väl se hur dessa siffror kommer att påverka den avtalsrörelse som är på gång. Rimligtvis borde de kunna användas av arbetsgivarsidan för att argumentera mot lönehöjningar.

Cornucopia och Sloped Curve har bra kommentarer och fina diagram, så jag behöver inte säga så mycket mer.

[Andra bloggar om bnp, lågkonjunktur, konjunktur]

Alltför exakta prognoser

Konjunkturinstitutet levererade i veckan en prognos för Sveriges ekonomi några år framåt. Man ser där något ljusare på framtiden än vad man gjorde i förra prognosen. Man räknar nu med att Sveriges BNP ska öka med 1,5% år 2010. I förra prognosen från juni räknade man bara med 0,8% BNP-tillväxt. För 2011 räknar man med hela 2,9% BNP-tillväxt. Krisen snabbt överblåst med andra ord, även om Konjunkturinstitutet räknar med att den höga arbetslösheten håller i sig.

Det som slår mig när jag läser dessa prognossiffror är att de är angivna med så hög noggrannhet. Den förväntade procentuella BNP-tillväxten anges med en decimal - två gällande siffror! Detta ger ett sken av att det är något slags exakt vetenskap som Konjunkturinstitutet sysslar med.
Tittar man på hur Konjunkturinstitutets BNP-prognoser har förändrats från kvartal till kvartal så ser man att förändringarna har varit enorma. Att då ange siffrorna med så hög noggrannhet blir bara löjligt. Denna noggrannhet får det också att vända sig i min naturvetarsjäl. Så stor som osäkerheten i prognoserna uppenbarligen är skulle det inte ens räcka med att gissa BNP-tillväxten med en gällande siffra, utan Konjunkturinstitutet skulle behöva ange ett intervall, t.ex. "Sveriges BNP-tillväxt för år 2010 förväntas ligga i intervallet 1 till 2 procent". Sedan skulle man förstås snäva till intervallet allteftersom man närmar sig årets slutdatum och har säkrare siffror.

Problemet är också att Konjunkturinstitutets prognossiffror tjänar som underlag för diverse myndigheters planer. Här kan en felräkning på en procentenhet få katastrofala effekter för vissa myndigheters budgetar.

Men framförallt - hur ska man framöver kunna lita på Konjunkturinstitutets prognoser, när de från början så totalt har missat prognoserna både för 2008 och 2009? I augusti 2008 förutspådde man fortfarande 1,4% BNP-tillväxt för 2009, trots prognosens titel "Svensk ekonomi går in i en lågkonjunktur". Juniprognosens titel "Svensk ekonomi tappar fart 2008 men ljusning i sikte 2009" ter sig idag närmast parodisk. Fortfarande i december 2008, tre månader efter Lehmans konkurs, trodde man att Sveriges BNP bara skulle sjunka med 0,9% i år. Därmed anser jag Konjunkturinstitutets prognoser för 2010 och 2011 är totalt opålitliga. För 2009 ligger de troligen närmare verkligheten, men endast tack vare att mer än halva året redan har gått.

Jag tänker härmed presentera min egen prognos. Jag gissar att Sveriges BNP till marknadspris sjunker med mellan 5 och 6 procent för helåret 2009. Jag gissar också att Sveriges BNP till marknadspris fortsätter att sjunka år 2010. Visserligen kan vi få se en viss återhämtning i ekonomin i början av året, men för hela året 2010 räknar jag med att Sveriges BNP sjunker med mellan 3 och 6 procent. Skillnaden mot Konjunkturinstitutets prognos är som ni ser enorm. Vi får väl se vem som hamnar närmast verkligheten. Facit kommer i slutet av 2010, fast redan om ett år borde vi ha en ganska klar bild av var 2010 hamnar.

Minskad pessimism i Sverige

Idag kom Konjunkturinstitutet med sin senaste Konjunkturbarometer. Även här lyckas spinndoktorerna, denna gång bland rubriksättarna, att få till överdrivet positiva rubriker. SvD basunerar ut "Sverige tror på framtiden" med underrubriken "Ökad optimism bland hushållen", men går man till själva artikeln så är rubriken den mer sansade "KI: Hushållen mindre pessimistiska". Heder åt den som satte den sistnämnda rubriken. DN har framsidesrubriken "Fler tror på ljusnande framtid", men med en mer sansad underrubrik, som även återkommer som artikelrubriken "Ännu långt till god konjunktur". Heder även åt den sista rubriksättningen.

Även bloggaren Claes Krantz har reagerat på denna rubriksättning.

Nå, till huvudämnet. Barometerindikatorn har hoppat upp från 80,3 i juni till 87,1 i juli, vilket får ses som en klar stärkning, särskilt från bottenläget på 71,6 i april. Dock är det en bra bit kvar till värdet 100, som är mittlinjen. Allt under 90 ses också som mycket svagt, enligt KI. Följande diagram från pressmeddelandet visar hur Barometerindikatorn rört sig de senaste tio åren.
Som synes ser det ut som om de flesta tror att det värsta är över. KI varnar dock för att lågkonjunkturen blir långdragen.

Det kommer att dröja många år innan Sverige är tillbaka på den produktions- och efterfrågenivå som rådde 2007, tror KI-chefen Mats Dillén och KI:s prognoschef Kerstin Hallsten.

- Vi är inte tillbaka på den nivån ens 2011, då vår prognosperiod slutar. Det dröjer till 2012-2013, säger Hallsten.

Det börjar låta som om KI närmar sig verkligheten. Men Kerstin Hallsten kan ändå inte avhålla sig från lite önsketänkande.

- Tittar man på detaljhandeln och exporten kan man få en känsla av att man skulle revidera upp BNP-prognosen, sade hon i samband med presentationen av KI:s Konjunkturbarometer för juli.

DN har pratat med lite bankfolk för att få en mer nyanserad syn.

Och än vi får vänta länge innan barometern visar på en god konjunktur, enligt Swedbanks chefsekonom Cecilia Hermansson.

Olle Holmgren, makroanalytiker på SEB säger "Men vi har fortfarande långt kvar till ett normalläge". Men båda två anser att siffrorna är ett tecken på att konjunkturen börjar bottna. Oberoende av om det är så eller inte så kan man konstatera att alla förhoppningar om en snabb återhämtning troligen är grundlösa.

I Konjunkturbarometern företag hittar man några intressanta saker.

Läget i svenskt näringsliv förbättrades under andra kvartalet i år, men är fortfarande mycket svagare än normalt. Konfidensindikatorn steg 12 enheter andra kvartalet från bottennoteringen första kvartalet. Färre företag redovisar minskning av efterfrågan och förväntningarna visar på en gryende optimism. Sysselsättningen har dock fallit betydligt och företagen räknar med fortsatta nedskärningar under innevarande kvartal. Andelen företag som rapporterar om finansieringssvårigheter steg återigen något i juli.

Även om det skett en stabilisering av läget på vissa fronter så blir det alltså troligen fler som förlorar jobbet. Det är också oroande att svårigheterna för många företag att få lån ökat något. Man kan också se att läget är väldigt olika för olika branscher. För många går det fortfarande neråt, även om vissa upplever att det går uppåt.

Läs andra svenska bloggar om konjunktur, konjunkturinstitutet, konsumentförtroende, media

Börsfnatt

Stockholmsbörsen hade igår stigit nio dagar i rad, men idag blev det till slut en nedgång på fjuttiga 0,1%. Från årslägsta i januari till årshögsta igår är uppgången 48%.
Så här ser juli månad ut:
Nio plusdagar i rad på börsen är en sällsynthet. Sist det hände något liknande var i början av mars 2000. Då avslutades IT-bubblan med en börsuppgång tio dagar i rad. Och vad hände sen?

Denna börsyra kommer sig förstås av att många tror att botten i krisen är nådd. Men även om vi skulle ha sett botten på lågkonjunkturen så prisar aktiebörserna just nu in en snabb konjunkturuppgång. Som jag har sagt förut så kommer det troligen inte att bli så. Trots det kastar sig investerarna in i aktier för att inte missa eventuell vidare uppgång. När sen verkligheten visar sitt grymma ansikte kan bakslaget bli desto hårdare. Just nu handlas många aktier till priser som om de skulle visa upp rejält ökade vinster snart. Visserligen överträffar många storbolag förväntningarna, men det beror bara på att förväntningarna är så lågt satta. Den bistra verkligheten är att förra kvartalet var rekorddåligt för börsbolagens vinster. Även orderingången har sjunkit kraftigt.

Olika slags lågkonjunkturer

Ofta ser man olika jämförelser av den lågkonjunktur vi nu befinner oss i med tidigare lågkonjunkturer (recessioner eller till och med depressioner). För att kunna bedöma dessa jämförelser måste man se lite på olika typer av lågkonjunktur. Det finns nämligen två typer av lågkonjunkturer - efterfrågedrivna och kreditdrivna.

Efterfrågedrivna lågkonjunkturer är de "normala" som vi har sett då och då under efterkrigstiden och de orsakas av att man i högkonjunkturen investerar för mycket i produktion så att man till slut får ett produktionsöverskott. När efterfrågan inte längre matchar produktionen så drabbas man av lågkonjunktur. Industrin tvingas att justera sin produktion neråt, folk blir arbetslösa, men till slut når man en botten när produktionen är lagom eller till och med för liten i förhållande till efterfrågan. Då har man rättat till problemet som orsakade lågkonjunkturen (nämligen överproduktionen) och man kan fortsätta in i en högkonjunktur. Man kan oftast snabba på återhämtningen efter en sådan lågkonjunktur genom att stimulera efterfrågan på olika vis, t.ex. genom räntesänkningar.

Kreditdrivna lågkonjunkturer däremot orsakas av att man i samhället i stort tagit på sig för mycket lån - privatpersoner och/eller företag. När lånebördan blir så stor att många inte längre klarar av att betala på sina lån så fortplantar sig effekterna av detta genom hela ekonomin. Bankerna som lånat ut pengar får problem med för stora kreditförluster och kan därför inte längre ge ut nya lån, åtminstone inte till samma låga räntor. Företagen får problem med att sätta om sina lån, eller så måste de betala mycket höga räntor. Överbelånade privatpersoner har inte längre lika mycket pengar för konsumtion. Alltihop driver en nedåtgående spiral i ekonomin. Denna typ av lågkonjunktur kommer man inte ur förrän man har åtgärdat grundproblemet, det vill säga de alltför höga kreditnivåerna i samhället. För att snabba på återhämtningen efter denna typ av lågkonjunktur måste man på olika vis försöka få ner lånenivåerna så att privatpersoner och företag kan använda sina pengar till att investera och konsumera istället för att betala på lånen. Om man inte gör det, utan istället försöker att pumpa upp krediterna så fastnar ekonomin i överbelåningen och kan stå och stampa i flera år tills kreditproblemen är lösta. Detta kan knappast illustreras tydligare än med ett diagram över Tokyobörsens Nikkei-index.
1990 (vid toppen till vänster i diagrammet) drabbades Japan av en kreditdriven lågkonjunktur och en sprucken fastighetsbubbla, men istället för att rensa ut problemkrediterna så försökte man att lösa det med "stimulans" till ekonomin genom att till exempel sänka till näranollränta. Samtidigt behöll bankerna de dåliga krediterna på sina balansräkningar. Hela ekonomin har sedan stagnerat under nästan två decennier, vilket man ser tydligt på börskurvan. Alla försök till återhämtning har hakat upp sig och det har vänt ner igen. Som en följdeffekt har den japanska staten nu gått in i den globala kreditkrisen med en statsskuld på runt 170% av BNP (som jämförelse hade Sverige runt 32% av BNP sist jag kollade).

Vilken kategori tillhör då den nuvarande lågkonjunkturen? Ja, det råder väl inget tvivel om att den tillhör kategorin kreditdrivna lågkonjunkturer. Det var kreditproblemen som satte igång det hela sommaren 2007, inte någon brist på efterfrågan. Nej, tvärtom höll efterfrågan i sig ett bra tag in i krisen, liksom industriproduktionen. Det var först i höstas som dessa båda började vika neråt ordentligt.

Så hur ska man lösa den nuvarande krisen? Detta är ju inte en efterfrågedriven lågkonjunktur, så att stimulera efterfrågan och sänka räntan är inte rätt metod. Istället ska man försöka få ner lånenivåerna generellt, eftersom detta är en kreditdriven lågkonjunktur.

Och hur har man då hanterat denna kris? Jo, centralbankerna har sänkt till näranollränta och lånenivåerna är fortsatt höga. Hur tror ni fortsättningen kommer att se ut?

Men egentligen säger väl sunt bondförnuft allt. Man kan inte lösa en kris som orsakats av för mycket lån och för låga räntor med mer lån och lägre räntor. Det behövs istället en skuldsanering av hela ekonomin.

För att göra saken ännu allvarligare är den nuvarande lågkonjunkturen för det första global och för det andra ovanligt kraftig. Hur kraftig den är kan t.ex. illustreras med följande diagram över industriorder i EU, som kommer från dagens pressrelease från Eurostat, där man berättade att orderingången i industrin i euroländerna minskade i maj med 0,2% jämfört med månaden före, trots att analytikerna hade väntat sig en ökning på 1,9%. Klicka på diagrammet för att förstora det.
Som synes är hela uppgången från 2003 utraderad och nedgången runt år 2001 framstår som en västanfläkt i jämförelse. Visserligen ser det ut som om nedgångstakten har klingat av något, men om man tittar på kurvan för förra nedgången ser man att den brukar vara hackig. Den senaste biten av kurvan har därmed troligen ett antal hack kvar ner till botten. Industriorder är ju en indikator på vilken industriproduktion som kommer att finnas framöver, så det ser ännu inte ljust ut för arbetslösheten.

Optimistiska företag

Tydligen så tror nu allt fler inom storbolagen på en vändning. Även om läget beskrivs som dåligt så tror två av tre i Riksbankens intervjuer att botten är nådd, vilket ju får anses vara positivt.

Även i mitt eget arbete märker jag faktiskt att kunderna drog lite väl hårt i nödbromsen runt årsskiftet och att det sen visat sig att det faktiskt inte var riktigt så illa. Men jag ser inte heller några tecken på förbättring, bara att det inte var så illa som det verkade för några månader sedan.

Frågan är nu om det blir någon vändning. Jag tror att det kommer att dröja, eftersom det fortfarande finns alltför mycket skräp som måste rensas ut i världsekonomin. Men man kan ju alltid hoppas att det blir lite bättre.

När nu strålkastarljuset förflyttat sig bort från Lettland, så kan man undra var det kommer att fokuseras härnäst, och hur många kackerlackor som gömmer sig i nästa mörka hörn. Kanske blir nästa fokus de s.k. PIGS-länderna, det vill säga Portugal, Italien, Grekland, Spanien. I de ekonomierna finns mycket osunt.