Kineser spekulerar i råvaror!

Kina befinner sig just nu i något slags slutspel i sin gigantiska kreditbubbla (som jag skrev om förra året). Denna kreditbubbla har kraftigt destabiliserande effekter på alla marknader som är beroende av krediter, ty en stor del av krediterna används för spekulation. Först fastigheter, aktier och företagsobligationer och nu senast råvaror.

Förra året såg vi en kraftig börsbubbla i Kina, när plötsligt massor av aktiehandelskonton öppnades, börsen raskt steg till svindlande höjder, för att därefter snabbt krascha. Shanghaibörsen steg på ett år med 152 procent (!) och har därefter fallit 43 procent! Ett eko av den större kinesiska börsbubblan med efterföljande krasch 2006-2008.

Nu är bubblan istället i råvaror och halvfabrikat, såsom armeringsjärn och bomull. Sedan början av året har terminspriset på armeringsjärn stigit med nästan 50 procent. Detta avspeglar förvisso en ökad efterfrågan - spotpriset på armeringsjärn i Kina har ökat med 57 procent och efterfrågan överstiger just nu tillgången. Det som dock får en att baxna är handelsvolymerna. I torsdags handlades terminskontrakt på armeringsjärn för över 223 miljoner ton armeringsjärn, vilket är mer än Kinas årsproduktion! Handeln i terminskontrakt på armeringsjärn var i torsdags totalt för 47 miljarder dollar, vilket kan jämföras med torsdagens totala handelsvolym i aktier på Shanghaibörsen, som var cirka 32 miljarder dollar.

Hur absurt stora handelsvolymerna är kan man också förstå genom att jämföra med råvarubörsernas omsättning i USA. I Kina handlades på en dag bomullskontrakt för 15 miljarder dollar (mot 0,5 miljarder dagligen i februari). På USA:s råvarubörs handlas dagligen bomullskontrakt för omkring 0,6 miljarder dollar. Sockerkontrakt handlades för 14 miljarder dollar på en dag i Kina, medan daglig omsättning för sockerbetskontrakt i USA brukar ligga runt 0,85 miljarder dollar.

Rekordstor kredittillväxt ligger bakom

Bakom all denna spekulation ligger som vanligt en kraftig kredittillväxt, vilket Doug Noland tar upp i veckans Credit Bubble Bulletin. Sedan 2007 har de kinesiska bankernas tillgångar (alltså de krediter de gett ut) ökat från 7 biljoner dollar till över 30 biljoner. Den årliga tillväxten i kreditsystemet har också ökat från 0,9 biljoner dollar 2007 till 2,35 biljoner dollar 2015. Första kvartalet i år växte Kinas krediter med 1 biljon dollar, så årets totalsiffra lär bli minst 3 biljoner dollar.

För att sätta siffrorna i perspektiv så hade som jag skrev för drygt två år sedan Kinas banker under de gångna fem åren växt med lika mycket som totala storleken av USA:s banker. Då hade Kinas banker 24 biljoner dollar i tillgångar, mot USA:s bankers 15 biljoner dollar.

Historien bakom detta är upprepade försök från Kinas centralbank att först dämpa kredittillväxten när en spekulationsbubbla är uppenbar, för att därefter åter blåsa upp krediterna för att dämpa de negativa följdeffekterna när bubblan kraschar. Först försökte man dämpa kredittillväxten för att bromsa fastighetsbubblan, vilket fick till följd att ekonomin saktade in. Därefter släppte centralbanken på tyglarna, vilket ledde in i Kinas börsbubbla 2014-2015. När börsbubblan sprack spektakulärt satte centralbanken in ännu kraftigare kreditåtgärder.

Sammanfattningsvis kan Kinas kreditbubbla karakteriseras som världshistoriens största.

Följande är från drygt ett år sedan.

"I mitten av 2014 hade Kinas totala skulder nått 282 procent av BNP, vilket är betydligt högre än genomsnittet för framväxande ekonomier och högre än vissa avancerade ekonomier såsom Australien, USA, Tyskland och Kanada. Den kinesiska ekonomin har dragit på sig 20,8 biljoner dollar i nya skulder sedan 2007, vilket är mer än en tredjedel av den globala skuldtillväxten. Kina har nu en av de högsta nivåerna på [icke-finansiella] företags skulder i världen med 125 procent av BNP."

Sedan dess har krediterna ökat ännu mer. En gissning är att Kinas totala skulder (inklusive finansiella företag) nu ligger på 346 procent av årlig BNP.

I slutet av september 2015 låg Kinas skulder (exklusive finansiella företag) enligt BIS på 249 procent av årlig BNP, vilket är nästan lika högt som för Eurozonen.

Till slut kommer hela den kinesiska kreditbubblan att spricka, men det ser ut som om centralbanken lyckas hålla den vid liv ett tag till. Frågan är bara hur länge. Och vilka destabiliserande bieffekter kommer de ständiga allt större kredituppblåsningarna att få? Det har flera gånger sett ut som om den slutgiltiga smällen skulle komma, men varje gång har det visat sig vara falskt alarm.

Kina har tappat kontrollen

Det blev uppenbart att de styrande i Kina tappat kontrollen över sin kreditbubbelekonomi när Kinas centralbank för några veckor sedan plötsligt devalverade valutan i några omgångar i ett desperat försök att stimulera ekonomin. Nedan ser ni utvecklingen för den kinesiska yuanen mot USA-dollarn sedan 2010.

Visst har yuanen rört sig förut, men aldrig så snabbt som några dagar i augusti 2015.

Kinas kreditbubbla är, som jag skrivit tidigare, monumentalt stor. Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014. Så stor och snabb kredittillväxt leder ofelbart till enorma felinvesteringar.

Ett problem med Kinas BNP och krediter är att för närvarande består nästan hälften av BNP av investeringar i fasta tillgångar såsom fastigheter, industri och infrastruktur. Detta är extremt om man ser både historiskt och jämfört med andra länder.

Till saken hör också att Kinas styrande inte har några erfarenheter av att hantera kreditbubblor, varken i tillväxtfasen eller under urblåsningen. Visst kan de snegla på hur andra länder gjort, men jag gissar att centralbanken och regeringen i sina försök att stabilisera situationen kommer att begå ett antal fatala misstag.

Och Kinas kreditbubbla började inte 2008 - nej sedan dess har vi bara sett den sista maniska fasen. Kinas totala kreditmängd har ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Redan i mars förra året talades det om "en partiell, kontrollerbar minikris" för Kinas provinsers och städers skulder, vilket ledde till ett "mini-stimulanspaket", som gjorde att Kinas ekonomi kunde hålla styrfart ännu ett tag till. Men det garanterar bara att nästa kreditkris blir ännu större - där är Kina nu.

Shanghai-börsen steg (som jag skrivit om förut) från sommaren 2014 till 15 juni i år, då den istället påbörjade en snabb nedgång. Nedan ser ni hela denna sanslösa uppgång och den efterföljande kraschen, vilken hittills raderat ut hela uppgången sedan januari i år och ännu inte visar några tecken på vändning.

Detta har orsakat en mängd panikåtgärder, för även om Shanghai-börsen är liten i förhållande till Kinas ekonomi, så är den uppenbarligen systemviktig. Det senaste är, som Jojje Olsson skriver om på InBeijing, att man arresterat 197 personer för att ha "spridit rykten" om börskraschen (och även explosionen i Tianjing). En journalist har "gjort avbön" på teve för sin illasinnade ryktesspridning om börsen.

Kina har försökt hålla liv i sin kreditbubbla genom att pumpa in krediter på marknaderna. I juli upprätthölls kredittillväxten därmed, se diagrammet nedan.

Men notera hur komponenterna i stapeln ser ut. Mer än hälften av ökningen av krediterna var till finansiella företag (förutom banker). Så har det inte tillnärmelsevis sett ut tidigare. Kredittillväxten för hushåll och företag (den reala ekonomin) bromsade istället in kraftigt. Det blir intressant att se hur utvecklingen fortsatt i augusti, vilket vi lär få se om drygt en vecka.

Kinas fastighetsbubbla är också en bra bit in i sin urblåsningsfas - både bostadspriser och antal påbörjade bostäder har nu fallit ett bra tag.

Flera saker pekar också på att Kinas ekonomi har börjat krympa. Kolproduktionen föll i juli med 3,1 procent mot samma månad förra året, eftersom gruvföretagen drar ner på produktionen för att minska förlusterna på grund av låga priser. Mer än två tredjedelar av Kinas kolgruveföretag gick med förlust första halvåret. För årets första sju månader sjönk kolproduktionen med 5,3 procent mot samma period förra året.

Elproduktionen sjönk 2 procent i juli jämfört med året innan. Cementproduktionen föll 4,7 procent i årstakt. Stålproduktionen föll med 4,6 procent i årstakt. Allt detta pekar på en krympande ekonomi, trots vad Kinas officiella fantasisiffror försöker göra gällande.

Det pågår också en kapitalflykt från Kina. Charles Hugh Smith påpekar att Kinas centralbank nu inte har någon smärtfri utväg. Om de höjer räntan för att stoppa kapitalflykten och stödja yuanen kommer de att sänka de kinesiska företagen (särskilt exportföretag som konkurrerar med företag i andra länder). Om centralbanken istället sänker räntan för att stimulera ekonomin försvagar de också yuanen och detta leder i sin tur till större kapitalflykt.

Kina är alltså en bra bit in på att blåsa ur sin kreditbubbla och krympa sin konstgjort uppblåsta ekonomi. Detta kommer att få följder för hela världsekonomin, särskilt med tanke på att Kina är världens näst största ekonomi sett till BNP. Särskilt kommer förstås alla som exporterar varor till Kina att drabbas. Ett land som man då osökt kommer att tänka på är Australien, som är en av Kinas viktigaste råvaruleverantörer.

För Kina kommer urblåsningen och krympningen att leda till folkligt missnöje, vilket i sin tur med största sannolikhet kommer att leda till att landets auktoritära regim kommer att ta i med hårda nypor för att tysta ner allting.

Gruvdriftens predikament

ASPO Sverige rekommenderade nyligen ett föredrag av Simon Michaux om "Peak mining and implications for natural resource management". Bilden nedan sammanfattar det han säger.

Minskande metallhalt i malmerna, samt att detta leder till att man måste mala ner dem till finare korn, leder tillsammans med djupare gruvor och produktionstopparna för fossila bränslen att vi snart kommer att se "peak mining", alltså att den totala gruvdriften globalt kommer att nå en topp och därefter minska.

Michaux kopplar även till "peak finance", det vill säga att tillgången till krediter kommer att minska vid någon punkt framöver. Detta leder tillsammans med "peak mining" till att vi även ser en topp för tillverkningen och industrin.

Michaux talar även om vad vi behöver göra istället för nuvarande system. Våra soptippar är nämligen fyllda med de råvaror vi i dagsläget till stor del tar från gruvor.

Om ni bara ska se en film denna helg rekommenderar jag denna!

Baltic Dry på bottennotering

Baltic Dry Index är ett index över kostnaden för bulkfrakt av torrvaror (t.ex. järnmalm, kol eller spannmål). Dessa varor är råvaror till industrier och indexet ger därmed en tidig indikation på hur det står till i den globala ekonomin genom att visa efterfrågan på råvaror. Detta index påverkas förstås också av tillgången på fraktfartyg, men tillgångssidan för frakter är förhållandevis oelastisk då det tar runt två år att bygga ett fartyg. Indexet har också fördelen att det är mycket svårt att manipulera eller spekulera i, då man helt enkelt inte bokar frakter om man inte vill ha torrvaror levererade.

Redan i somras uppmärksammade jag att Baltic Dry Index föll kraftigt och igår nådde det nivån 554, vilket är den tidigare historiska bottennoteringen från 1986. Baltic Dry Index har fallit 47 av de senaste 51 dagarna och har fallit över 60 procent de senaste tre månaderna. Dessförinnan hade Baltic Dry gått upp under hösten efter ett kraftigt fall i somras.

Självklart är detta katastrofalt för rederibranschen och skeppsvarven, men hur är dess värde som indikator för världsekonomin i stort? Kan det finnas något samband med att Kina bromsar in och dess import i januari föll 20 procent jämfört med förra året. Troligen ja. Vissa bedömare pekar på att oljepriset mer än halverats, vilket såklart minskar den största rörliga kostnaden för rederierna, nämligen bränslet. Andra bedömare anser att man inte ska bry sig om Baltic Dry Index eftersom det för tillfället mer speglar tillgången i form av att det byggts för många fraktfartyg av överoptimistiska rederier mer än det speglar en minskad efterfrågan på bulkfrakter.

Dock är längden på den nuvarande nedgången och att den är så (procentuellt) stor något som talar för att det inte bara handlar om överkapacitet, utan även minskad efterfrågan. Mer sansade bedömningar kan man få från rederibranschens nyheter, där exempelvis Hellenic Shipping News påpekar att Kinas kolimport minskade 10 procent 2014, i motsats till en ökning med 16 procent året innan.

Att ökad kapacitet också spelar in är dock tydligt av att rederierna beställde tre gånger så många bulkfraktfartyg år 2013 som de gjorde året innan på grund av bland annat förväntningar om ökad efterfrågan på kol från Kina. Dessa fartyg blir färdiga i år och man kan bara önska rederierna lycka till med deras nya skepp.

Ett annat slående faktum vad gäller Baltic Dry Index är att det föll hela sommaren 2008, vilket förebådade den globala recession som satte in den hösten. Det känns ju inte helt osannolikt att det skulle kunna vara en liknande situation nu, särskilt med tanke på alla andra indikationer som dyker upp på att allt inte är helt positivt i världsekonomin.

Baltic Dry ner i botten igen

Baltic Dry Index är ett index över kostnaden för bulkfrakt av torrvaror (t.ex. järnmalm, kol eller spannmål). Dessa varor är råvaror till industrier och indexet ger därmed en tidig indikation på hur det står till i den globala ekonomin genom att visa efterfrågan på råvaror. Detta index påverkas förstås också av tillgången på fraktfartyg, men tillgångssidan för frakter är förhållandevis oelastisk då det tar runt två år att bygga ett fartyg. Indexet har också fördelen att det är mycket svårt att manipulera eller spekulera i, då man helt enkelt inte bokar frakter om man inte vill ha torrvaror levererade.

ZeroHedge uppmärksammar att Baltic Dry Index sjunker igen och nu gått in i den sämsta julimånaden sedan 1986.

En viss återhämtning skedde 2009-2010. Därefter sjönk indexet igen för att nå en bottennivå 2012. Sedan har det skett en viss svagare återhämtning under 2013, men indexet är i år alltså åter på väg mot bottennivåer.

För det första indikerar det väl att det inte är någon höjdare att investera i rederier, då det uppenbarligen finns en stor överkapacitet. För det andra indikerar det att återhämtningen i den globala ekonomin har varit tämligen lam sedan finanskrisen.

Aktiemarknaderna har dock som bekant ignorerat denna lama återhämtning, då de blåsts upp till rekordnivåer av den lösa penningpolitik som de stora centralbankerna bedrivit de senaste åren. Den verklighet som avspeglas i Baltic Dry Index är dock en annan. När ska denna verklighet komma ikapp?

Läs även Cornucopia om att SEB anser att den globala återhämtningen nu är över.

Bulkfraktpris i fritt fall

Prisindexet för bulkfrakt Baltic Dry Index föll igår till under lägstanivån från december 2008! Noteringen blev 647.

Behöver vi ett tydligare tecken på att en global recession är på gång?

Även om det nu inte skulle vara ett tecken på en global recession (många betvivlar Baltic Dry som ledande indikator, även om inte jag gör det) så är det en indikator på en garanterad allvarlig kris för fraktsjöfartsbranschen. Med dagens prisnivåer går troligen många frakter med förlust eller åtminstone obefintlig vinst.

Bad News

En hel del dåliga nyheter dråsade in idag för alla som tror att faran för världsekonomin skulle vara över. Det var inte bara dåliga nyheter från ett håll, utan från många.

• Greklands premiärminister Papademos kallar till krismöte eftersom skuldförhandlingarna inte verkar gå så bra.
• Arbetslösheten i EU är hög. Särskilt i Spanien med 22,9 procent (!) och mer än varannan ungdom arbetslös!! Spanien må ha lägre statsskuld än de övriga BIGPIS-länderna, men har istället ett arbetslöshetsproblem som är katastrofalt.
• Räntan på portugisiska statsobligationer har stigit kraftigt de senaste dagarna (även om den sjönk en aning idag) och ligger på statsbankruttsnivå. Nästa "Grekland".
• Hushållens konfidensindikator i USA sjönk.
  
• Chicagos inköpschefsindex var betydligt lägre än väntat, vilket visar att den senaste tidens ganska positiva siffror från USA kanske var en tillfällig effekt, som bloggrannen Makrofjanten påtalade i början av januari.
• Bostadspriserna i USA fortsatte att falla enligt senaste Case-Shiller-data till den lägsta nivån sedan 2003. Med undantag för april 2011 har priserna fallit igen under ett och ett halvt år nu. Alla som trodde att "the bottom is nådd" hade alltså rejält fel. Monumentala bostadsbubblor ger monumentala prisfall efteråt.
• Kaliforniens finanschef varnar för att delstaten kommer att få en likviditetskris inom en månad om inget görs. Hallå där! Ska USA få sig ett eget Grekland?
• Bostadspriserna i Shanghai har fallit kraftigt - måhända en tillfällig effekt av det kinesiska nyåret, men betydligt sämre än för nyårsveckan förra året. Kinas fastighetsbubbla verkar vara på väg att blåsas ur på allvar.
• Hotet i Persiska viken fortsätter med att USA skickar dit ett tredje hangarfartyg. Iran har dock bestämt sig för att skjuta upp beslutet om att stoppa oljeleveranser till EU, men det är fortfarande en högst aktuell fråga - deras Majlis (parlament) ska enligt planen få ett förslag att besluta om nu på fredag.
• På den positiva sidan noterar jag dock att protesterna mot de indragna bensinsubventionerna i Nigeria verkar ha lugnat ner sig, vilket åtminstone gör att vi i alla fall inte ännu riskerar en spik i oljepriset på grund av det.
• I norra Nigeria fortsätter dock islamistsekten Boko Haram sina våldsdåd, men där produceras ingen olja, så det blir än så länge bara ett internt problem för Nigeria.
• På den positiva sidan noterar jag också att Sverige hade ett stort överskott i statsfinanserna 2011 - det är bra att staten har sparat i ladorna inför den kris som nu kommer.
• Det värsta spar jag till sist - Baltic Dry Index har fallit kraftigt den senaste tiden, vilket indikerar global recession, då det alltså är kraftig minskad efterfrågan på fartygsfrakter av bulkråvaror såsom kol och malm. Den senaste månaden har indexet mer än halverats och är nu nere nära bottennivån från december 2008. Och det beror inte på något plötsligt stort tillskott av fraktfartyg, utan helt enkelt på vikande efterfrågan.

Spänn fast säkerhetsbältena...

Hur investera i global depression?

Som jag skrev för två veckor sedan anser jag att världen är på väg in i en global depression orsakad av en rejäl finanskrasch. Varningarna om att det var dags nu kom redan i maj-juni då jag såg en vändpunkt och början på det finansiella slutspelet. Att det skulle komma var jag övertygad om, frågan var bara när. Vi ser början på det allvarliga stadiet nu i bland annat Italiens statsskuldskris.

Frågan som säkert många nu ställer sig och som också dykt upp i kommentarer här på bloggen är hur man ska investera sina surt förvärvade sparslantar i ett sådant scenario som jag målar upp.

För det första kan man konstatera att det är viktigt att gå ur sina eventuella aktieinvesteringar i tid istället för att som många banker rekommenderar "sitta still i båten". I mitten av juli i år fick vi ett så kallat dödskors på Stockholmsbörsens Omxs30-index vilket var en stark signal att ta hem vinsten och kanske till och med blanka. Den som agerade på denna signal är idag troligen glad att h@n gjorde det, när börserna den senaste veckan rasat. Alternativa aktiemarknader såsom den kinesiska är i dagsläget inte heller något alternativ, då exempelvis Shanghai-börsen uppvisade dödskors redan i juni i år.

Bostäder är i dagsläget inte heller en bra investering om man vill se den växa i värde och inte sjunka ihop som en pyspunka. Det börjar att bli alltmer uppenbart att den svenska bostadsbubblan spruckit. Ännu ett tecken på detta är nyheten idag att SEB:s boprisindikator första gången sedan april 2009 är negativ. 37 procent av de tillfrågade hushållen tror nu på fallande bostadspriser, medan bara 36 procent tror på stigande. Växlingen har gått snabbt - bara för en månad sedan trodde 42 procent på stigande bostadspriser och bara 33 procent på fallande.

”Dessutom inser hushållen att det trots kraftigt stigande räntekostnader på senare tid väntar fler räntehöjningar från Riksbanken framöver”, skriver SEB:s privatekonom Gunilla Nyström.

Det tycker jag inte verkar vara en rimlig förklaring. Det som har förändrats sedan förra upplagan av boprisindikatorn är snarare att folks framtidstro fått sig en rejäl törn med de dåliga nyhterna på ekonomifronten, samt att vår svenska bostadsbubbla ett tag i början av sommaren fick en hel del uppmärksamhet i media.

Redan tidigare har jag uppmärksammat att de svenska reallönerna planade ut 2009-2010 efter att ha ökat varje år sedan mitten av 1990-talet. Bloggrannen Kvantitativt har tittat närmare på den senaste utvecklingen och sett att reallönerna i år börjat sjunka.

Och man kan ju undra varför Riksbanken är oroad över inflationen (som till stor del är deras egen förtjänst) när det är alldeles uppenbart att den inflation vi nu ser långt ifrån kompenseras fullt ut i löntagarnas plånböcker. Det mesta talar istället för att inflationen slår på hushållens konsumtion och lägger en våt filt på svensk tillväxt.

Detta är en fundamental faktor som talar för fortsatta fall både för svenska bostadspriser och för de flesta svenska aktier.

Så långt vad som garanterat inte är bra investeringar i dagsläget. Så vilka bra investeringar finns det då? I ett globalt depressionsscenario ska man komma ihåg att det i första hand inte gäller att förmera sina sparpengar genom smarta investeringar, utan att istället att bevara värdet på det man har. Det gäller alltså att finna "säkra hamnar" (safe havens) att placera sina sparpengar i.

Guld har länge setts som en värdebevarare i oroliga tider och dagens rekordpris för guldet bekräftar detta. Man ska dock komma ihåg att guldpriset också kan falla vid utdragen lågkonjunktur eller depression. Under den första finanskrisens början hösten 2007 steg också guldpriset i dollar räknat, för att sedan falla under 2008 (framförallt under andra halvåret). I kronor räknat steg dock guldpriset kraftigt även under 2008, så för den som är bosatt i Sverige kan guldet vara attraktivt som trygg placering i finanskristider. Man ska dock som vid alla placeringar komma ihåg att hålla koll på hur priset rör sig. Det finns även en icke försumbar långsiktig risk för att staten bestämmer sig för att förbjuda privatpersoner att inneha investeringsguld - USA gjorde det på 1930-talet - men då är vi troligen ganska långt in i finanskraschen. Cornucopia har skrivit ingående om guld som investering och att förvara guld i utländskt bankvalv.

Samtidigt drabbas övriga råvaror vid lågkonjunktur av prisfall, exempelvis oljan, för när ekonomin saktar in behövs det helt enkelt mindre råvaror för att driva runt industrin.

Ett vanligt bankkonto (även med låg ränta) kan vid en utdragen nedgång på aktiebörserna i jämförelse te sig som en rikgtigt bra placering, liksom räntefonder. I ett längre perspektiv (några år) ska man dock se upp med vad räntefonderna har för räntepapper i sina portföljer, liksom säkerheten hos den eller de banker där man har konton.

Det är också skillnad på vilka valutor man placerar i. Hittills i år har schweizerfrancen varit den stora vinnaren på valutamarknaden. Den japanska yenen har också stärkts, men verkar hållas tillbaka av efterverkningarna av tsunamin. Euron, dollarn och pundet skvalpar fram och tillbaks mot varandra. Den svenska kronan har hittills behållit sitt värde bra mot euron, men försvagats något mot dollarn. Som jag skrev så kan stora valutarörelser komma att prägla de närmaste åren, så det kan vara värt att vara på sin vakt här. Framförallt ska man akta sig för risken för att Sveriges ekonomi och valuta drabbas av efterverkningar av sprucken bostadsbubbla. Skulle dessutom staten gå in och rädda bankerna så bådar det inte gott för den svenska kronans värde. Finansminister Anders Borg har hittills agerat försiktigt vad gäller Sveriges statsfinanser, men frågan är hur han kommer att agera i ett riktigt krisläge om något år. Visserligen talar han om vikten av försiktighet och marginaler, men hur mycket är de orden värda om folkopinionen eller starka lobbygrupper (såsom banker) kräver något slags räddningsåtgärder? Dessutom kan man undra om det blir fortsatt borgerlig regering efter valet 2014 och vad som isåfall kommer istället. Ekonomiska kriser har som vi vet en förmåga att fälla den sittande regeringen oavsett dess eventuella delaktighet i orsakandet av krisen.

En placeringsmöjlighet som dykt upp i mitt huvud nyligen är fastigheter i länder som inte har haft någon bostadsbubbla, exempelvis Italien eller Tyskland. Italien tvekar jag dock om på grund av dess politiska instabilitet. Tyska fastigheter däremot kunde vara intressanta att studera närmare som värdebevarare.

Att blanka börsen i största allmänhet eller bankaktier i synnerhet borde också vara en god om än svängig investering. Aktiebörserna har återkommit till "sjösjukestadiet", när de kan hoppa uppåt eller neråt lika mycket på några minuter som de tidigare gjort på en hel dag. Här gäller det att ha rätt tajming, is i magen, samt rätt stopplossar och vinsthemtagningsnivåer, något som jag själv är rätt usel på.

Att "blanka bostadsmarknaden" kan man också tänka sig, alltså att sälja sin ägda bostad och flytta till en hyresrätt. Det är dock som jag visade tidigare i år tveksam lönsamhet om man som jag är obelånad eller lågt belånad. Har man stora bolån kan det däremot vara högaktuellt. Hela detta inlägg förutsätter ju att man liksom jag har pengar sparade som man vill placera på säkraste vis, men om man istället har stora lån blir prioriteringarna annorlunda. Att byta bostadsform är dock som bekant inte alltid det lättaste. Hyresbostäder är svåra att komma över i storstäderna och valet av bostad styrs till stor del av arbete, barn och sånt.

Något som är viktigt i kristider är att se över vad som skulle hända vid "oväntade" händelser. Hur skulle du exempelvis klara dig om du blev arbetslös, om frun blev arbetslös, eller kanske båda två? Glöm inte att det kan dröja flera månader innan du får din första utbetalning från a-kassan, särskilt när det är hög belastning med många nya arbetslösa.

Och glöm inte det viktigaste - i en global depression ska man inte räkna med att lyckas med investeringar som ger avkastning, utan det gäller istället att bevara värdet på de besparingar man har.

Härmed öppet för diskussion...

Peak tenn? Nja...

ASPO Sverige skriver idag om "peak tenn" och hänvisar till en artikel med titeln "Tin Production — A Classic Case Of Limits To Growth". Det vore mycket allvarligt ifall världen skulle stå inför sjunkande tennproduktion, då tenn är viktigt för lödning av elektronik. Därför tog jag en titt på hur det ser ut historiskt. USGS har data över global tennproduktion och tennpriser från 1905 och framåt. Så här ser det ut (priset är alltså inflationsjusterat till 1998 års dollar).

Visst är tennpriset högt nu efter att ha stigit i några år, men inflationsjusterat var priset som ni ser betydligt högre runt 1980. Priset håller sig dessutom fortfarande inom vad som får anses vara "normalt" de senaste dryga hundra åren. Genomsnittspriset för första halvåret 2011 är högre än i diagrammets sista punkt för 2010, men motsvarar ändå bara cirka 22000 $/t i 1998 års dollar, vilket är ungefär lika högt som prisspiken under Första världskriget.

Produktionen har visserligen sjunkit sedan 2007, men nedgången är mindre än de som var 1979-1985 samt 1989-1993. Nedgången 2000-2002 var också ungefär lika stor som 2007-2009.

Sammanfattningsvis ser det ut som om världen kan ha passerat "peak tin", men det är ännu inte bekräftat. I och för sig verkar situationen för utvinningen i Indonesien vara svår, men det är inte helt osannolikt att andra producenter skulle kunna kompensera.

Hursomhelst borde det gå att återvinna mer tenn än vad vi gör idag, med tanke på att elektronikskrot innehåller mer tenn per kilo än vad många malmer i dagens gruvor gör.

Om man har förstått det här med "peak everything" får man trots det akta sig för att se "peakar" överallt. Däremot ser det ut som om världen har passerat både peak oil (2006) och peak gold (2000).

Hänt i veckan 3-9 april, del 1

Intressanta saker jag läst i veckan, men inte hunnit kommentera. Del 1 - mer kommer senare idag.

Olja

• ASPO Sverige tipsar om "Peak Oil Production May Already Be Here" av Richard A. Kerr i Science Magazine. Endast sammanfattningen är gratis.

  Five years ago, many oil experts saw trouble looming. In 10 years or so, they said, oil producers outside the Organization of the Petroleum Exporting Countries (OPEC) would likely be unable to pump oil any faster and OPEC would gain an even stronger hand among the world's oil producers. Five years on, it appears those experts may have been unduly optimistic—non-OPEC oil production may have been peaking as they spoke. Despite a near tripling of world oil prices, non-OPEC production, which accounts for 60% of world output, hasn't increased significantly since 2004. And many of those same experts, as well as some major oil companies, don't see it increasing again—ever. Optimists remain. Some experts still see production from new frontiers, such as Kazakhstan, the deep waters off Brazil, and the oil sands of Canada, pushing production above the current plateau in the next few years. But time's running out to prove that newly discovered fields and new technology can more than compensate for flagging production from the rapidly aging fields beyond OPEC.

• Första oljelasten från rebellernas sida av Libyen
• "Oljepriserna steg på fredagen till den högsta nivån på två och ett halvt år, sedan Libyen uppgett att brittiskt stridsflyg bombat oljefältet Sarir.
  
  Priset på Brentolja nådde under den asiatiska handeln 123:50 dollar per fat. Senast priset låg så högt var i augusti 2008."
• "Libyens oljeproduktion har sjunkit till knappt 300 000 fat per dag då den före kriget uppgick till 1,6 miljoner fat dagligen. Regimen beskyller Storbritannien för att ha bombat Libyens största oljefält Sarir, medan rebellerna säger att det var Gaddafistyrkor som anföll området."

Råvaror och dollar

• "Bernanke sade på ett möte i Atlanta att en ökning av råvarupriserna förmodligen blir temporär och inte kommer att påverka inflationen. Dock var Fed-chefen snabb att påpeka att om det här visar sig vara fel och inflationen börjat stiga, kommer centralbanken att svara."
• Ädelmetaller på rekordnivåer i dollar räknat: Guld 1475 USD/oz, Silver 40,93 USD/oz. Orsaken är förstås att dollarn är svag: 6,20 SEK/USD, 1,45 USD/EUR, US Dollar Index 74,86

Brist

• "Toyota Says It Will Have To Shut Down North American Factories, 25,000 Workers To Be "Affected""
• "Flera stora biltillverkare tvingas nu skära ner produktionen även i USA och Europa på grund av den komponentbrist som råder efter tsunamikatastrofen i Japan."
• "Den japanska datachiptillverkaren Renesas uppgav på fredagen att produktionen stoppats vid fyra fabriker i norra Japan till följd av elavbrott efter torsdagens kraftiga skalv i regionen. En talesman för företaget sade att det var oklart när produktionen kan återupptas."

Kärnkraft

• Sammanställning från New York Times om spridningen av radioaktivitet från Fukushima Dai-ichi
• "Tepcos försök att täta en läcka vid reaktor två på kärnkraftverket Fukushima har misslyckats igen [...]
  Hittills har man försökt använda betong samt en plastblandning med sågspån och tidningspapper. På tisdagen försökte man med natriumsilikat, ”flytande glas”. [...]
  Japan har bett Ryssland skicka en flytande anläggning för strålhantering, som bland annat används för nedmontering av atomubåtar.
  
  Anläggningen ska överföra förorenat flytande avfall till fast form vid landets problemtyngda kärnkraftverk, rapporterar ryska medier."

Japan

• "Tre människor omkom och över 100 skadades i torsdagskvällens skalv i nordöstra Japan. [...]
  Torsdagens skalv hade magnituden 7,1 och uppmättes i havet. [...]
  Flera kärnkraftverk i Japan tvingas använda reservkraft till följd av skalvet men det finns inga uppgifter om ändrade strålningsvärden vid det olycksdrabbade Fukushima-verket.
  En vattenläcka upptäcktes vid kärnkraftverket i Onagawa men inga förhöjda strålningsnivåer har rapporterats. [...]
  Regeringen uppmanar därför storkonsumenter som är beroende av de två värst drabbade bolagen att minska elkonsumtionen med 25 procent.
  
  Småföretagare uppmanas minska konsumtionen med 20 procent och hushållen med 15 till 20 procent."

Tillväxtgränser och vad man ska göra

Idag skriver två kändisar inom klimatdebatt och tillväxtkritik, Anders Wijkman och Johan Rockström, på SvD Brännpunkt om att jordens resurser är nära att ta slut. Detta med anledning av deras nya bok "Den stora förnekelsen" som lanseras nu på onsdag.

Det är bra att det skrivs om dessa frågor i våra rikstäckande tidningar och att det inte bara blir jag och mina bloggrannar som skriker oss hesa i frågan. Tyvärr tycker jag dock att dagens artikel i SvD är lite förvirrad på vissa punkter och synes vara alltför hastigt hopslängd, vilket kan göra att artikeln delvis motverkar sitt syfte, då den blir lätt att kritisera sönder.

Samtidigt ökar sannolikheten för ”peak oil” – att efterfrågan överstiger utbudet på råolja i en nära framtid.

Här blev det lite tokigt - sannolikheten för peak oil är och förblir 100% - utvinningen av alla ändliga råvaror kommer förr eller senare att nå en topp. Det handlar istället om när peak oil inträffar. Men där tycks frågan redan vara avgjord - det handlar inte om "en nära framtid" utan om dåtid. Till och med IEA erkänner nu att konventionell olja nådde sin produktionstopp år 2006.

Sedan blev definitionen av peak oil felaktig. Det handlar inte om att efterfrågan överstiger utbudet på råolja. Peak oil är istället produktionstoppen, då stigande global oljeproduktion övergår i sjunkande - en viktig vändpunkt. Redan i juli 2008 skrev jag om detta.

Vad peak oil handlar om är att vi under mer än hundra år har levt i en värld med ständigt ökande oljetillgång och billig olja. Detta har drivit en ekonomisk expansion utan motstycke i mänsklighetens historia. När oljeproduktionstoppen kommer och passeras får vi istället stå ut med ständigt minskande oljetillgång och därmed allt dyrare olja. Den största oron bland "peakoilare" är hur våra globala samhällssystem, fullständigt uppbyggda kring billig olja och ständig tillväxt, ska hantera detta. Vilka ekonomiska, politiska och sociala problem kommer detta att leda till? Vi ser redan en del av dem, men fler kommer ju dyrare oljan blir. Vi kommer att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia.

Tillväxt är som ett slags religiös dogm i dagens samhälle och får inte ifrågasättas, men som jag påpekat förut är evig tillväxt inte möjlig. Som vanligt när jag ifrågasätter tillväxtdogmen måste jag påpeka att jag inte är tillväxtfientlig, utan snarare tillväxtbetvivlare.

Nu har jag självklart inte läst Wijkmans och Rockströms ännu inte lanserade bok, men av artikeln att döma hamnar de i samma fack av tillväxtbetvivlare, då de påpekar att världen nu nått tillväxtens gränser.

I en bok som presenteras denna vecka, Den stora förnekelsen, har vi försökt sammanfatta de utmaningar våra samhällen står inför när det gäller klimat, resurser och miljö. Bokens titel anspelar främst på oviljan hos de allra flesta politiker, företagsledare och ekonomer att inse att vi närmar oss absoluta gränser för uttaget av vissa resurser på jorden.

Just denna ovilja hos samhällets ledare att inse problemet fick mig att skriva här på bloggen om peak oil och förnekelsen i juli 2009.

Rockström och Wijkman påtalar att BNP-måttet är bristfälligt, då det inte tar hänsyn till att ändliga resurser förbrukas och försvinner, eller att förnybara resurser förbrukas i en takt som överstiger återväxten (exempelvis tropiska skogar eller fisk). Knappast någon nyhet för de flesta - kritiken har funnits länge. Sedan kommer de in på hållbarhet.

Dagens tillväxtmodell är inte miljömässigt hållbar. Samtidigt är negativ tillväxt – eller nerväxt – inte hållbar av ekonomiska och sociala skäl. Hela vår ekonomi är uppbyggd på förutsättningen av fortsatt expansion. Slutsatsen är att vi måste utveckla en radikalt annorlunda ekonomisk modell. Dagens i stort sett linjära materialflöden måste ersättas av slutna kretslopp.

Hela vår ekonomi är uppbyggd för tillväxt, från våra pensioner ner till det grundläggande begreppet pengar. Utan långsiktig tillväxt faller både pengar och pensionssystem samman så som de idag är konstruerade, och även banker, försäkringsbolag med flera. Ska vi bygga upp ett hållbart ekonomiskt system måste vi alltså konstruera om allt detta från grunden och frågan är om det kan ske utan att först krascha det nuvarande systemet. Jag vet inte hur noga de går in på denna fråga i boken, men i artikeln berörs den inte. Fortfarande väntar jag på att mainstream-media ska ta upp det faktum att dagens pengar är ett pyramidspel som spekulerar i att evig tillväxt är möjlig.

Vad gäller att kretsloppen måste slutas kan jag bara hålla med. Få frågor är viktigare när vi går mot global resursbrist.

Rockström och Wijkman kommer med några åtgärdsförslag som de anser vara viktiga för att lägga om kursen från nuvarande ohållbara riktning. Här ställer jag mig ytterst tveksam om de är inne på rätt väg. För det första vill de stärka den globala styrningen och skapa ett nytt och starkare FN. En sak som vi säkert vet är att makt korrumperar. En ny världsstyrning genom ett starkare FN låter då knappast som en bra idé. Ett starkare FN förutsätter en eller flera "globalpoliser" i form av supermakter som genom sin styrka kan se till att besluten efterlevs. FN är redan idag till stora delar en hyckleriets högborg som bevarar de globala maktstrukturerna. Varför beslutar FN om ingripande mot Libyens skurkregim, men inte mot Bahrains skurkregim? Snarare borde vi satsa på relokalisering och stärka lokala småskaliga initiativ, men det är inte särskilt "sexigt" i storpolitikens värld, där Wijkman spelar.

För det andra vill de reformera ekonomins regelverk och prissätta naturkapitalet och ekosystemtjänsterna. Dessutom ser det ut som om de vill ha en "grön skatteväxling" från arbete till resursförbrukning. I och för sig en bra idé som kommer att behövas, men det räcker som sagt inte, utan vi måste som jag sagt ovan bygga om hela det ekonomiska systemet från grunden.

Wijkman och Rockström föreslår vidare att man ska "Utveckla nya affärsmodeller – byggda mera på leasing och tjänster – där vinsten inte främst är beroende av ökad volymförsäljning". Jag förstår inte varför. Affärsmodellerna kommer driftigt folk att utveckla själva. Vad som istället behövs är regler och skatter som uppmuntrar och gynnar mer hållbara affärsmodeller.

Nästa punkt på deras agenda är "en ny Marshallplan" för fattigdomsbekämpning, miljö och klimathänsyn. Här handlar det om resursöverföring från rika till fattiga länder. Att tro att något sådant kommer att vara praktiskt möjligt i en värld med krympande resursbas är lite väl utopiskt. När kakan krymper istället för att växa kommer det istället att bli ännu mer slagsmål om varje smula som finns kvar.

Till sist föreslår Rockström och Wijkman följande.

- Fortsätt ansträngningarna för ett internationellt klimatavtal. I avvaktan på ett sådant: Satsa maximalt på att utveckla ny och effektiv energiteknik som kan minska riskerna både för ”peak oil” och ett mera instabilt klimat.

Ett internationellt klimatavtal är som jag ser det ett meningslöst spel för gallerierna. Den krassa verkligheten är istället att världen oberoende av klimatavtal eller ej kommer att tvingas till minskad energiförbrukning med allt vad det medför. Att på olika vis satsa på att effektivisera energianvändningen kan jag däremot hålla med om är en vettig åtgärd, både mot effekterna av peak oil och klimatförändringar, även om det inte framgår vilka konkreta åtgärder de vill ha (jag antar att de utvecklar detta i sin bok). Därför tycker jag att debattartikeln häromveckan från Anders Wijkman och Ulf Jacobsson i GP var vettig: "Fokusera på peak oil och rädda klimatet".

Sedan antar jag att det var ett slarvfel att skriva om att kunna "minska riskerna [...] för peak oil". De menar väl att kunna "minska riskerna som peak oil medför". Det slarviga sätt på vilket dagens debattartikel är skriven förtar tyvärr helhetsintrycket och öppnar för kritiksalvor från hela tillväxtetablissemanget. Lärdomen är att om man vill kritisera den rådande tillväxtdogmen inom samhället måste man tänka igenom sin debattartikel noggrannt innan den publiceras, kolla alla fakta ordentligt och väga varje ord på guldvåg. På en blogg som denna är det kanske inte lika noga...

P.S. Om herr Wijkman eller herr Rockström läser detta så recenserar jag gärna den nya boken om jag får ett recensionsexemplar.

Övriga resurser och råvaror

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är Övriga resurser och råvaror.

• Sällsynta ämnen
• Olika slags råvaror och resurser
• Överfiskning
• Sötvatten och saltvatten

[Andra bloggar om råvaror, resurser, fiskeri, vatten]

Queensland: kol, bomull och socker

Även om det, som jag påpekade tidigare idag, finns länder som på sistone kanske drabbats hårdare än Australien av översvämningar, så är ändå Australien det land där översvämningarna lär få störst effekt på världsekonomin. Inte bara delstaten Queensland har drabbats utan även grannen i söder - New South Wales.

Australiens egen ekonomi drabbas självklart. Landets handelsöverskott kommer troligen att minska. Det kommer också att kosta att bygga upp all skadad eller förstörd infrastruktur.

Att kolutvinningen stannat av tog jag upp i förrgår, inklusive effekterna med högre pris på stål, då Australien exporterar kol för stålproduktion. Frågan är nu hur lång tid det kommer att ta att få igång exporten igen.

"There is going to be some coal scarcity that's going to impact the global market for a little while," Michael Roche, chief executive officer of the Queensland Resources Council, said in a telephone interview. "You've got to expect that clearing water from flooded pits will go on into next month. Getting back into full production will be a mine-by-mine proposition."

Det kommer att ta minst en månad alltså, bara att länsa gruvorna från vatten. Om sen regnen fortsätter någon månad till, som det sagts att de mycket väl kan göra, så får vi förlänga den tiden. Sedan återstår att få igång, laga och byta ut skadad och förstörd utrustning i gruvorna. Dessutom har vägar, broar och järnvägar förstörts eller skadats, så det blir svårt att frakta kolet till hamnarna innan transportlederna reparerats. Ovanpå detta måste transport- och gruvarbetare bygga upp sina hem och återkomma till ett normalt liv. Det kan alltså ta tid innan kolexporten är tillbaks i tidigare omfattning.

In a Reuters snap survey of analysts last week, most said it would take a month or more for Australia's coal industry to return to pre-flood levels. The median expectation among analysts was that recovery in output to pre-flood levels would take about 3 months.

Det låter ungefär som mina tankar.

Det är dock inte bara kol som produceras i Queensland. Delstaten har även jordbruk och viktiga exportvaror är bomull och socker. Eftersom ett område stort som Frankrike plus Tyskland är översvämmat har även jordbruket drabbats hårt. Bomullsproduktionen kan ha tappat 500 000 balar, vilket motsvarar runt 0,5% av världsproduktionen. Lägg till tidigare skördeminskningar globalt på grund av dåligt väder i Kina samt översvämningarna i Pakistan så får världen ett starkt minskat utbud på bomull och därmed högre priser, vilket också lär slå igenom på klädpriserna framöver.

Vad gäller socker så hade även där världsmarknadspriset redan tidigare drivits upp av översvämningarna i Pakistan och det lär knappast bli lägre nu.

Den minskade produktionen av dessa bulkvaror leder även till att Baltic Dry Index faller då det helt enkelt finns mindre varumängd att frakta från Australien. Dåligt för rederierna också, med andra ord.

Eftersom även New South Wales är drabbat ser det ut som om delar av Australiens veteskörd kommer att förstöras eller nedgraderas till foderkvalitet. Spannmålspriserna har stigit tidigare, men ser nu alltså ut att fortsätta stiga.

Spannmålspriserna fortsatte att stiga kraftigt under torsdagens asiatiska handel, sedan USA:s jordbruksdepartement på onsdagen sänkt sina prognoser för skördarna av majs, sojabönor och vete i flera länder. Lyftet följer på prisökningar med omkring 50 procent i fjol.

Nu ska man som Cornucopia påpekar inte kalla dessa prisökningar för inflation, då de inte orsakas av ökad penningmängd utan istället av minskad varutillgång. Men risken är överhängande att priserna mätta med KPI kommer att öka på grund av råvarubrist och media kan då fortsätta att trumpeta ut rubriker om inflationsspöket.

Humangödsel nu i butik

I ATL och DN kunde man i förra veckan läsa om att mänsklig avföring nu säljs i butiker i Nordkorea på grund av den akuta bristen på konstgödsel i landet. En försmak av framtiden?

Konstgödsel består huvudsakligen av tre komponenter - kväve, fosfor och kalium (N, P och K). Kvävedelen (ammonium eller nitrat) framställs genom en energikrävande syntesprocess, som i dagsläget oftast drivs av den ändliga råvaran fossilgas, även om det i princip skulle vara möjligt, om än dyrare, att köra processen med el. Kväve kan också fixeras av baljväxter (bönor, ärter, m.fl.) vilket man brukar göra i ekologiskt jordbruk.

Värre är det med fosfor och kalium, som kommer från gruvor och är ändliga råvaror så som de används i konstgödsel idag. Värst är det med tillgången på fosfat. Till råga på allt är fosfatproduktionen i världen koncentrerad till ett fåtal länder. De tre största producenterna är Kina, USA och Marocko, med cirka en fjärdedel av världsproduktionen var.

I World phosphate institutes rapport för 2006 kan man läsa att världens ekonomiskt utvinningsbara fosfatreserver är 12,5 miljarder ton, varav cirka 75% finns i Marocko och det ockuperade Västsahara. Vidare kan man läsa att den totala fosfatproduktionen år 2006 var 168 miljoner ton. Enkel matematik ger att med denna utvinningstakt räcker fosfatmalmerna bara i 74 år. Nu är det som bekant med alla ändliga råvaror inte så enkelt, utan utvinningstakten faller istället gradvis. Frågan är bara när världen når "peak phosphorus" och utvinningstakten alltså börjar minska. I rapporten står också följande intressanta faktum.

Furthermore, average P₂O₅ content of phospahte rocks is drastically declining as high-grade rock becomes a scarce resource.

Vi känner igen detta från andra ändliga råvaror. De bästa malmerna utvinns först, alltså de med högst koncentration av den önskade råvaran. Sedan går man gradvis över på alltmer utspädda malmer, som kostar mer pengar och mer energi att utvinna.

Detta med fosfat är något som allt fler börjar tala om. Läs exempelvis en artikel om peak phosphorus i tidskriften Foreign Policy från april 2010. En intressant avhandling kom från Linköpings universitet i våras. Dana Cordell har skrivit om "The Story of Phosphorus: Sustainability implications of global phosphorus scarcity for food security". Jag har inte hunnit läsa denna avhandling ännu.

En lösning på fosforproblemet är att sluta fosforkretsloppet. Så som jordbruket idag bedrivs går fosfat från gruvorna till åkrarna och med maten till våra hem, för att sedan spolas ner i toan, alltså i en linje istället för ett kretslopp. Här finns mycket att göra, och det handlar inte om att vi har något val. Vi måste sluta fosforkretsloppet om vi vill överleva på sikt.

Så humangödsel kommer troligen att bli eftertraktat framöver. Nordkorea ger oss i detta falla bara en försmak av framtiden. Eller som Science-fiction-författaren William Gibson sade "The future is already here - it's just not very evenly distributed". Framtiden är redan här - den är bara inte särskilt jämnt fördelad.

Humangödsel kan man förresten läsa om i en av de mest intressanta böcker jag läst "The Retreat of the Elephants: An Environmental History of China" av Mark Elvin. I det förindustriella Kina var humangödsel en mycket viktig handelsvara, som man gärna betalade för och som transporterades ut från den tidens miljonstäder till de kringliggande fälten.

[Andra bloggar om fosfat, konstgödsel, jordbruk, råvaror]

Peak Gold

Jean Laherrére, känd för att ha skrivit den epokgörande artikeln "The End of Cheap Oil" i Scientific American våren 1998 tillsammans med Colin Campbell, har även gett sig på att försöka titta på den globala guldproduktionen historiskt och i framtiden utifrån samma metoder han använt för oljeproduktion. Läs del 1 och del 2.

Ett intressant historiskt faktum är att den globala årliga guldproduktionen nådde sin topp år 2000 och sedan dessa har produktionen fortsatt att falla trots de kraftigt ökande priserna. Jag skrev för drygt ett år sedan om guldprisets historia, men tog aldrig upp produktionen.

Den totala mängden guld som genom historien utvunnits av människan är drygt 150000 ton, vilket bara är en kub med en sida på runt 20 meter! Eller drygt 20 gram guld per nu levande människa.

Nu kan ju detta med fallande guldproduktion trots ökande priser tyckas gå stick i stäv med "lagen" om tillgång och efterfrågan. Enligt klassisk ekonomisk teori borde ju guldproduktionen öka när priserna ökar kraftigt. Men förklaringen finns i följande diagram som Laherrére hämtat från Erste Banks specialrapport om guld.
Som synes har den genomsnittliga guldhalten i malmen i världens gruvor sjunkit från 2,2 gram/ton år 2000 ner till 1,1 gram/ton första kvartalet 2009. Lägre guldhalt i malmen innebär för det första att det blir dyrare att utvinna guldet (det går åt mer energi). För det andra innebär det att man helt enkelt inte lyckas producera lika mycket guld per dag som förut, eftersom man måste processa dubbelt så mycket malm för detta. Men "lagen" om tillgång och efterfrågan gäller fortfarande. Minskar tillgången, men efterfrågan kvarstår, så måste priset gå upp.

"Peak gold" är intressant som referensscenario för jämförelser med hur det kan komma att se ut för oljan. Men det finns också avgörande skillnader mellan det glimmande guldet och det svarta guldet. Guld är vackert, värdesatt och eftertraktat, men inte livsnödvändigt. Olja däremot är nödvändigt för att driva runt hela vårt samhälle. Därmed får ökat oljepris drastiska effekter på hela ekonomin, vilket inte ökat guldpris har. Därmed är det inte så säkert att oljepriset kan öka hur mycket som helst när produktionen avtar, utan det kommer snarare att gå i stora vågor, där ett högt pris utlöser krasch i ekonomin med efterföljande oljeprisfall. Men det är hursomhelst intressant att en eftertraktad råvaras produktionstakt kan minska trots att priset ökar kraftigt.

[Andra bloggar om guld, olja, peak oil, oljeproduktionstoppen, råvaror]

Årets bottennapp i överbefolkning och koldioxid

Gösta Walin, professor i oceanografi, avfärdar i en artikel på Newsmill alla "domedagsprofetior" om överbefolkning, klimathot och råvarubrist. Han tycker till och med att "Fler människor och mer koldioxid är bra för världen"! Vetenskapsman som han är tar han ändå inte upp någon vetenskap som skulle stödja hans argumentation. Istället tar han upp anekdotiska argument mot "domedagsprofetiorna", där han bland annat fokuserar på Paul Ehrlich, som tidigt varnade för det stora hot som befolkningstillväxten innebär. Thomas Malthus hittills felslagna profetior tas också upp. Problemet med Ehrlich är att han var alldeles för pessimistisk. Det gick att driva befolkningstillväxten mycket längre än vad han kunde tro, men det innebär inte att han kommer att ha fel i flera decennier till. Malthus kunde inte förutse vilken utveckling som de fossila bränslena skulle leda till, men i princip hade han rätt, även om mänskligheten skjutit upp det oundvikliga genom att i rask takt bränna uppemot hälften av alla tillgängliga fossila bränslen och under tiden föröka sig i en enorm takt.

Intressant är vad Walin inte tar upp. Exempelvis Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från tidigt 1970-tal. Denna rapport har fått utstå mycket spott och spe genom åren, men det som de flesta kritikerna har missat är att den förutspådde att de stora problemen skulle komma först nu i början av 2000-talet, t.ex. i form av peak oil. Hittills har, som Cornucopia påpekade i våras, prognoserna i "Tillväxtens gränser" stått sig mycket väl.

Walin tar också upp vadet mellan Paul Ehrlich och ekonomen Julian Simon angående råvarupriser, som vanns 1990 av Julian Simon. Men Walin ignorerar sedan fullständigt den enorma uppgången i råvarupriser som varit de senaste tio åren. Denna prisuppgång tyder ju istället på att vi nått gränsen för flera råvaror. Just nu har vi till exempel ett oljepris på drygt 70 dollar per fat mitt under den största ekonomiska nedgången sedan andra världskriget.

Och hur kan en professor i oceanografi glömma bort att stora delar av världens fiskbestånd är över- eller utfiskade? Hur ska det gå med fisken om jordens befolkning fortsätter att växa? Fast oceanografer ägnar sig tydligen bara åt oceanernas geografi, havsströmmar med mera, och bryr sig inte så mycket om livet i vattnet.

Det verkar inte heller falla Walin in att ändliga råvaror förr eller senare når en produktionstopp för att sedan avta. Eller tror han att det är ett ymnighetshorn vi bor på?

Sedan glömmer Walin också lägligt att det aldrig funnit så många svältande människor på jorden som idag - över en miljard.

Nej, överbefolkningen fortsätter att vara ett av de största problemen som mänskligheten står inför. Och att pumpa ut en massa koldioxid i ett instabilt system som jordens atmosfär är ett jättelikt experiment där risken för oönskade konsekvenser är enorm. Om klimatalarmisterna kommer att få rätt i sina prognoser eller om det kommer att hända något annat återstår att se.

Läs även Badlands Hyenas kommentarer till Gösta Walins artikel.

Klimathotsskeptiska bloggen "The Climate Scam" säger "Missa inte Gösta Walins utmärkta avlivning av överbefolkningsmyten" och tappar därmed allt förtroende den eventuellt hade som kritisk röst mot klimatalarmisterna. Gösta Walins illa underbyggda artikel avlivar inga myter! Nej, Walins artikel tar nog priset som årets bottennapp i den offentliga debatten om mänsklighetens framtidsfrågor.

[Andra bloggar om befolkning, klimat, råvaror, resurser, peak oil, oljekrönet]

Saffran lönsammare än opium

När jag handlade mat i helgen skulle jag såklart ha saffran till lussekatterna också. Vilken chock jag fick i kassan när de fyra saffranspåsarna tickade upp totalnotan från 280 till 420 kronor! Runt 70 kronor per gram får man nu betala för saffran i butiken och orsaken är att Iran, som står för 90 procent av världsproduktionen, drabbades av stark frost vid förra skörden med minus 25 grader och stora delar av skörden frös bort. Saffranspriset i affären har ökat med 50 procent sedan förra året och är nu fyra gånger högre än för tre år sedan. Årets skörd som pågår nu ser dock ut att bli mera normal, så nästa år blir troligen saffranspriset lägre. Vi svenskar behöver dock inte oroa oss för saffransbrist till årets julbak, eftersom grossisterna köpt in tillräckligt mycket trots det höga inköpspriset - 38000 kronor per kilo. Men dyra lussekatter blir det!

Årets saffransbrist illustrerar ett av problemen i vår globaliserade värld - sårbarheten orsakad av koncentrerad produktion. Många varor (t.ex. saffran) produceras till största delen i ett enda land eller område och när något slår fel där drabbar det hela världens försörjning av varan. Nu är som tur är saffran inte någon kritisk vara. Ett annat exempel är när det för några år sedan var jordbävning på Taiwan och priserna på elektronikchip sköt i höjden, eftersom så många chipfabriker ligger just där.

I samband med mitt letande efter mer information om saffran hittade jag dock en positiv nyhet. Saffransodling kan bli en ny inkomstkälla för det fattiga Afghanistan istället för illegalt opium. Afghanistan producerar idag drygt 90 procent av världens opium. Om bönderna där lägger om till att odla saffran istället vinner de många fördelar. De slipper risken att odlingarna bränns av polis eller militär. Saffranskrokusen kräver inte heller lika mycket vatten som opium och ganska lite gödningsmedel. Dessutom (vilket förvånade mig) krävs inte lika många människor vid skörden. Men den största fördelen är att inkomsterna blir mycket större.

Bonden Abdul Samad i byn Gulmir i Heratprovinsen ser också en annan fördel med att skifta från vallmo till saffran. Han är mer nöjd med sitt liv.

- Jag kände mig alltid syndig när jag odlade vallmo och pengarna jag tjänade gav mig inte någon riktig lycka, sade Abdul Samad, som från att ha tjänat 500 dollar per jerib på vallmo nu nästan tiodubblat sin inkomst.

Iran är förstås inte särskilt glada över att få konkurrens på saffransmarknaden och har förbjudit export av lökar, men i längden kan de nog inte göra så mycket åt saken, då lökarna är lätta att smuggla och dessutom kan förökas på plats. Det vore bra för världens saffranssäkerhet om odlingen spreds ut mer, men riskerna för prischocker på grund av missväxt kvarstår nog ändå, eftersom Heratprovinsen i Afghanistan gränsar mot de delar av Iran där saffran odlas.

Jag hittade också nyheten att Stafva gård på Gotland har börjat odla Saffran. De första pistillerna har skördats nu i höst. Vad priset blir för gotländsk saffran framgår dock inte. Frågan är också ifall odlingen kan fortsätta över flera år, eller om det behövs påfyllning med importerade lökar. Nu lär nog inte saffransodling i Sverige bli någon större kommersiell succé, men de områden i Sverige som borde ha minst dåliga förutsättningar för saffransodling är Gotland och Öland, eftersom det krävs varma torra somrar och tillräckligt milda höstar.

Om nu någon skulle vilja odla saffran till husbehov, så har jag funderat lite på förutsättningarna här i Sverige även om man inte bor på Gotland eller Öland. Säg att man använder 2 gram saffran om året till lussekattsbak. Då behövs 200-300 blommor. De borde kunna odlas ganska tätt då de är små plantor, så någon kvadratmeter borde räcka. Kanske behövs flera kvadratmeter, då de säkert ger mindre skörd under sämre odlingsförhållanden. För att få en torr och varm sommar skulle man kunna odla saffranskrokusen i en drivbänk med glas- eller plasttak som man vattnar minimalt på sommaren. Taket är då mest till för att hålla regnet ute. På hösten börjar man vattna, men låter locket vara kvar för att få tillräckligt milt fram till skörden. Tanken är intressant - nu måste jag bara få tag på lökar för att kunna påbörja odlingsexperimentet - i minimal skala till att börja med.

Trots vad man lärde sig i skolan är saffran billigare per kilo än guld. Har saffran verkligen någonsin varit dyrare? Historisk guldprisstatistik är lätt att hitta, men historisk saffransprisstatistik?

[Andra bloggar om odling, jordbruk, u-länder, råvaror]

Icke skalbara solceller

Jag läste häromdagen i Ny Teknik att Sharp har slagit rekord i verkningsgrad för solceller. Masstillverkade solceller är där uppe i en verkningsgrad på 35,8% - det tidigare rekordet var på 31,5%. Men det finns ett problem som inte nämns i artikeln, även om ett granskande öga kan ana det.

en solcell vars översta lager består av indiumgalliumfosfid, mellanlagret av galliumarsenid och det understa lagret av indiumgalliumarsenid

Indium är ett oerhört sällsynt ämne, som jag skrev om i våras.

Enligt vissa beräkningar finns det endast cirka tretton års utvinningsbara indiumreserver kvar vid nuvarande produktionstakt. Även om detta skulle visa sig vara för pessimistiskt kan vi i alla fall konstatera att det inte finns några större mängder indium att tillgå.

Den höga verkningsgraden hos de nya solcellerna från Sharp får därmed mest ses som kuriosa och är inte någon framkomlig väg mot energiersättning i stor skala. Världen får därför hålla tillgodo med kiselbaserade solceller och en verkningsgrad kring 20%.

Man kunde i våras också läsa i Ny Teknik om företaget First Solar, som uppnått en drömgräns genom att producera solceller för under en dollar per watt. Men även här finns en liknande hake.

First Solar använder tunnfilmsteknik baserad på cadmium-tellurid (CdTe) som bara kostar en tredjedel av solceller av kisel

Om tellur skrev jag också i våras.

Tellur är till och med mer sällsynt än platina i jordskorpan och framställs i ytterst små mängder som biprodukt vid kopparbrytning (omkring ett kilo från ett tusen ton kopparmalm).

Skulle First Solar försöka producera sina solceller i mängder som skulle lämna ett meningsfullt bidrag till jordens energiförsörjning skulle de alltså snabbt märka att en av råvarorna helt enkelt inte fanns tillgänglig. Långt innan dess skulle de dock ha drivit upp världsmarknadspriset på tellur till rekordnivåer och då skulle solcellerna inte längre vara så billiga att producera.

I sammanhanget frågar jag mig varför solceller av kisel är så dyra att producera - råvaran är ju inte särskilt sällsynt. Jag vet tyvärr inte tillräckligt om det, men det höga priset får mig att tro att det någonstans i processen går åt en massa energi.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att solcellerna inte kommer att kunna leva upp till de högt ställda förhoppningar som många har om dem. Det känns tråkigt att ständigt framstå som "party pooper", men vad gäller energialternativ presenteras jämt de positiva sidorna och de ses som lösningar för framtiden. Då är det på sin plats att påpeka alla obehagliga fakta som företaget och journalisten "glömt bort".

Läs andra bloggar om solenergi, råvaror, energi

Evig tillväxt och begränsade resurser

Sloped Curve argumenterar idag emot mitt inlägg från igår om att evig tillväxt inte är möjlig och att detta ställer till det för pensionssystemet. Jag skall här bemöta hans argumentation för att "evig" tillväxt är möjlig.

Först tar Sloped Curve upp att BNP består av den totala produktionen av både varor och tjänster i ett land. I Sverige har vi en förhållandevis stor andel tjänsteproduktion - betydligt större andel än varuproduktionen av förädlingsvärdet. Detta är självklart inte något nytt för mig. Men detta beror på att vi outsourcat så stor del av vår varuproduktion. I vår globaliserade värld lönar det sig bättre att låta arbetare i något asiatiskt låglöneland producera våra kläder, eller att låta Taiwans invånare producera våra datorchip. Därför har vi i Sverige kunnat fortsätta att producera allt större andel tjänster, eftersom våra varubehov till stor del tillgodoses av andra länder.

Men ser man det i ett globalt perspektiv så måste den globala ekonomin ändå ha denna bas av (outsourcad) varuproduktion för att det ska finnas utrymme kvar för tjänsteproduktion. Eftersom all handel (inklusive råvaror) är så globaliserad så sätter trots allt de tillgängliga resurserna någonstans en gräns för den globala ekonomiska tillväxten. Möjligtvis kan vi i Sverige kapa åt oss en större del av en krympande kaka och därmed ha fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den globala ekonomin krymper - visserligen på bekostnad av andra länder. Med tanke på hur ekonomiskt beroende världens länder är av varandra (något som visats tydligt av denna kris) kan man tycka att det troligen inte borde vara möjligt, men det finns åtminstone ett exempel som talar för att det kan vara så. Kina har nämligen åtminstone kortsiktigt lyckats behålla BNP-tillväxt trots den globala krisen, även om tillväxten inte varit lika stark som förut och man även kan ifrågasätta hur länge det håller. Sverige har ett förhållandevis starkt finansiellt läge, om än inte lika starkt som Kina, så vi borde rimligtvis kunna klara oss bättre än åtminstone många av våra skuldsatta grannar i Europa. Vi sitter också på vissa viktiga resurser såsom skog, järnmalm och vattenkraft.

En viktig sak som jag tycker att Sloped Curve missar är att vår tjänsteproduktion är beroende av varor. Som exempel på gränser för tillväxten ska jag utveckla resonemanget kring det som jag anser kommer att sätta den allvarligaste gränsen, nämligen fossila bränslen. Exempelvis krävs datorer för att producera datatjänster. När oljepriset stiger med sjunkande global produktion så stiger priserna på övriga råvaror, samt industrivaror och frakter, eftersom alla dessa i olika grad är beroende av oljeprodukter. Därmed blir datorerna dyrare och då kommer också datatjänstleverantörerna att tvingas höja sina utpriser, eftersom en viss andel av datorerna byts ut varje år. Då blir datatjänsterna mindre konkurrenskraftiga gentemot sina alternativ. Idag är det lönsamt att köpa in ett administrativt datasystem som med t.ex. tio datoranvändare ersätter tjugo personer som skötte administrationen med dokumentskåp, papper, pennor, skrivmaskiner och stämplar. De övertaliga tio personerna kan därmed sättas i arbete med att producera nya tjänster. Det är denna typ av utveckling som lett fram till vårt tjänstesamhälle, men den kan alltså reverseras om priset för varor går upp jämfört med priset för arbete.

Priset på fossila bränslen påverkar indirekt priset på i princip alla varor. När priserna på varor stiger, så tvingas vanliga konsumenter att skära ner på sin konsumtion - varor eller tjänster eller båda två. Detta eftersom reallönerna inte kommer att stiga i samma takt som de reala priserna. Därmed försvinner en del av efterfrågan på tjänster, eftersom man måste prioritera vissa basvaror trots att de blivit dyrare, exempelvis mat. Man kanske också prioriterar mindre livsnödvändiga saker annorlunda t.ex. bilen och dess bränsle (varor) framför frisörbesök (tjänster).

Sloped Curve tar också upp att tekniska landvinningar gör produkterna bättre, t.ex. snabbare internetförbindelse eller mediciner med färre biverkningar. Här måste jag invända att tekniska landvinningar förutsätter forskning och produktutveckling, som i sin tur är resurskrävande. Efterhand som resurserna blir dyrare blir också forskning och produktutveckling dyrare, vilket kommer att leda till att utvecklingstakten mattas av, på grund av att vissa forsknings- och utvecklingsprojekt blir för dyra för att kunna motiveras gentemot finansiärerna. Dock kan det vara så att forskning och produktutveckling kommer att kunna hålla igång ekonomisk tillväxt även ett tag efter att produktionen av fossila bränslen börjat minska och deras priser börjat stiga. Effektiviseringsprojekt, framförallt energieffektivisering, borde kunna ge stora besparingar. Men förr eller senare når vi ett stadium när forskningen och utvecklingen inte längre förmår motverka de allt dyrare resurserna och BNP-tillväxten börjar avta.

Sloped Curve skriver att

solklart är att de tillväxtbegränsningar som rör industriproduktionen, som oljebrist och omsorg om vår miljö, inte innebär några större problem för tillväxt inom tjänstesektorn, vilket som sagt utgör den dominerande delen av vår ekonomi.

Jag tycker inte alls att det är så solklart. I ett globalt perspektiv kommer dyrare energi att leda till att allt mer arbetskraft åter kommer att behövas i industri- och jordbrukssektorerna allt eftersom det blir mindre lönsamt att driva energislukande maskiner. Därmed finns mindre arbetskraft tillgänglig för tjänsteproduktion och även en minskad efterfrågan på tjänster. Trots att tjänsteproduktionen som andel av BNP har stigit (i Sverige, men hur är det globalt?) har den totala globala industriproduktionen i reala pengar mätt ökat mer eller mindre konstant.

Vidare tar Sloped Curve upp att jordbruksproduktionen idag har en liten betydelse för världsekonomins tillväxt. Jag ser detta som ett bedrägligt samband. Hela resten av ekonomin är beroende av att folk har mat på bordet. Det är till stor del tack vare billig energi som världen idag kan producera så mycket livsmedel att det räcker till en befolkning på över 6,5 miljarder, vilket inte var möjligt för 100 år sedan. Jordbruket är alltså basen i pyramiden. Ovanpå jordbruket kommer industrin, som i sin tur ger förutsättningar för tjänsteproduktion. Börjar basen i pyramiden att vackla på grund av högre energipriser, så kommer toppen att drabbas hårt.

Troligen beror skillnaden i synsätt på tillväxten mellan mig och Sloped Curve på att han är ekonom i grunden (tror jag, hittar ingen uppgift på hemsidan) medan jag är naturvetare och tekniker i grunden.

Uppdatering 2009-09-22: Sloped Curve är tydligen också naturvetare i grunden, se kommentar nedan. Trots det har vi alltså en radikalt olika syn på evig tillväxt.

Läs även andra bloggar om tillväxt, krympning

Kemikaliejordbruket utarmar jorden

I en debattartikel i SvD idag har några förespråkare för ekologiska brukningsmetoder tagit sig samman och bemöter den debattartikel som ett antal forskare vid SLU skrev om de "tveksamma" vinsterna med ekologisk produktion. Bloggrannen Cornucopia har redan skrivit en mycket bra kommentar till den artikeln när den kom.

De som har skrivit dagens debattartikel är två lantbruksforskare samt tre representanter för FGL (Föreningen för global livsmedelsförsörjning på ekologisk grund).

Det är bra att det skrivs om det här. Det behövs en debatt som påvisar att större delen av vårt jordbruk inte är hållbart.

Vi måste försörja allt fler och samtidigt spara på ändliga resurser som fossil energi, bördig jord och mineraltillgångar, däribland de minskande fosforförråden.

Det man kunde ha önskat sig av artikeln är dock att den även på ett tydligare sätt kunde ta upp problemet med att konventionell odling förstör matjorden.

För någon vecka sedan skrev Johanna Björklund, forskare vid Centrum för uthålligt lantbruk på SLU, ett annat svar på kemikalieförespråkarnas artikel, som i mitt tycke var bättre. Hon säger bland annat följande.

Det ekologiska lantbruket utgår från att jordens fossila resurser är begränsade och att vi behöver utveckla lösningar som ger en hög produktion med lokala förnybara resurser. Det är inte mer dogmatiskt än att utgå från en oändlig tillgång på ändliga resurser och att vi i den rika delen av världen har rätt till en oproportionerligt stor mängd.

Dagens lantbruk har bidragit till stora globala miljöproblem, till exempel en minskad biologisk mångfald, övergödda hav och jorderosion. Att tro att mer av samma typ av lantbruk ska lösa problemen är möjligen något dogmatiskt.

Kemikaliejordbruket är ju beroende av ändliga resurser i form av framförallt fosfat för konstgödsel. Om vi ska ha någon chans i framtiden måste jordbruket ställa om. Och vi måste påbörja omställningen redan nu, eftersom det tar tid att göra det.

Idag får dock även ännu en förespråkare för det fossila jordbruket ett debattinlägg publicerat i SvD, nämligen Folke Vestervall från Helsingborg. Han får det till att ekologiskt lantbruk ger större koldioxidutsläpp per t.ex. producerat ton vete. Det ställer jag mig undrande till, eftersom jag undrar hur man då definierar systemgränserna. Vilka koldioxidutsläpp räknar man med och vilka utelämnar man ur kalkylen? Jag skulle vilja läsa några av dessa studier och se hur de sätter systemgränserna. Koldioxidutsläpp motsvarar ju i princip förbrukning av fossila bränslen, så beräkningarna skulle vara intressanta även ur ett peak-oil-perspektiv.

I och för sig finns det säkert sätt på vilka man kan förbättra den ekologiska odlingen så att den inte ger lika mycket utsläpp av gödningsämnen och förbrukning av fossila bränslen. Här behövs forskning, och jag hoppas att det nu inte har blivit en hård skiljelinje mellan två läger bland Sveriges lantbruksforskare, utan att de faktiskt kan försöka tillföra varandras forskning vettiga synpunkter istället för att ägna sig åt offentlig pajkastning.

Vad gäller ekologisk odling så säger bloggaren Farenheit1961 att ekologisk odling ger större skördar i tropikerna, samt att bönder i tredje världen tjänar betydligt mer på det, eftersom de slipper kostnaderna för konstgödsel. Detta har jag också fått bekräftat från en vän som studerat på SLU och som är insatt i detta ämne.

Jag behöver dock kolla runt lite efter olika forskningsrapporter för att få lite mer på fötterna i min argumentation. Dock kan man konstatera att förespråkarna av ett jordbruk baserat på konstgödsel och giftspridning antingen inte är medvetna om peak oil eller också befinner sig i förnekelse.

För den som är intresserad av jordbrukets framtid kan jag rekommendera Gunnar Lindstedts bok Svart jord.

Tillägg 2009-07-28: Läs även Cornucopias kommentarer i ämnet.

Läs andra svenska bloggar om jordbruk, konstgödsel, odlingsmark, råvaror, fosfat, miljö, ekologisk odling