Tillväxtgränser och vad man ska göra

Idag skriver två kändisar inom klimatdebatt och tillväxtkritik, Anders Wijkman och Johan Rockström, på SvD Brännpunkt om att jordens resurser är nära att ta slut. Detta med anledning av deras nya bok "Den stora förnekelsen" som lanseras nu på onsdag.

Det är bra att det skrivs om dessa frågor i våra rikstäckande tidningar och att det inte bara blir jag och mina bloggrannar som skriker oss hesa i frågan. Tyvärr tycker jag dock att dagens artikel i SvD är lite förvirrad på vissa punkter och synes vara alltför hastigt hopslängd, vilket kan göra att artikeln delvis motverkar sitt syfte, då den blir lätt att kritisera sönder.

Samtidigt ökar sannolikheten för ”peak oil” – att efterfrågan överstiger utbudet på råolja i en nära framtid.

Här blev det lite tokigt - sannolikheten för peak oil är och förblir 100% - utvinningen av alla ändliga råvaror kommer förr eller senare att nå en topp. Det handlar istället om när peak oil inträffar. Men där tycks frågan redan vara avgjord - det handlar inte om "en nära framtid" utan om dåtid. Till och med IEA erkänner nu att konventionell olja nådde sin produktionstopp år 2006.

Sedan blev definitionen av peak oil felaktig. Det handlar inte om att efterfrågan överstiger utbudet på råolja. Peak oil är istället produktionstoppen, då stigande global oljeproduktion övergår i sjunkande - en viktig vändpunkt. Redan i juli 2008 skrev jag om detta.

Vad peak oil handlar om är att vi under mer än hundra år har levt i en värld med ständigt ökande oljetillgång och billig olja. Detta har drivit en ekonomisk expansion utan motstycke i mänsklighetens historia. När oljeproduktionstoppen kommer och passeras får vi istället stå ut med ständigt minskande oljetillgång och därmed allt dyrare olja. Den största oron bland "peakoilare" är hur våra globala samhällssystem, fullständigt uppbyggda kring billig olja och ständig tillväxt, ska hantera detta. Vilka ekonomiska, politiska och sociala problem kommer detta att leda till? Vi ser redan en del av dem, men fler kommer ju dyrare oljan blir. Vi kommer att få se en ekonomisk kontraktion utan motstycke i mänsklighetens historia.

Tillväxt är som ett slags religiös dogm i dagens samhälle och får inte ifrågasättas, men som jag påpekat förut är evig tillväxt inte möjlig. Som vanligt när jag ifrågasätter tillväxtdogmen måste jag påpeka att jag inte är tillväxtfientlig, utan snarare tillväxtbetvivlare.

Nu har jag självklart inte läst Wijkmans och Rockströms ännu inte lanserade bok, men av artikeln att döma hamnar de i samma fack av tillväxtbetvivlare, då de påpekar att världen nu nått tillväxtens gränser.

I en bok som presenteras denna vecka, Den stora förnekelsen, har vi försökt sammanfatta de utmaningar våra samhällen står inför när det gäller klimat, resurser och miljö. Bokens titel anspelar främst på oviljan hos de allra flesta politiker, företagsledare och ekonomer att inse att vi närmar oss absoluta gränser för uttaget av vissa resurser på jorden.

Just denna ovilja hos samhällets ledare att inse problemet fick mig att skriva här på bloggen om peak oil och förnekelsen i juli 2009.

Rockström och Wijkman påtalar att BNP-måttet är bristfälligt, då det inte tar hänsyn till att ändliga resurser förbrukas och försvinner, eller att förnybara resurser förbrukas i en takt som överstiger återväxten (exempelvis tropiska skogar eller fisk). Knappast någon nyhet för de flesta - kritiken har funnits länge. Sedan kommer de in på hållbarhet.

Dagens tillväxtmodell är inte miljömässigt hållbar. Samtidigt är negativ tillväxt – eller nerväxt – inte hållbar av ekonomiska och sociala skäl. Hela vår ekonomi är uppbyggd på förutsättningen av fortsatt expansion. Slutsatsen är att vi måste utveckla en radikalt annorlunda ekonomisk modell. Dagens i stort sett linjära materialflöden måste ersättas av slutna kretslopp.

Hela vår ekonomi är uppbyggd för tillväxt, från våra pensioner ner till det grundläggande begreppet pengar. Utan långsiktig tillväxt faller både pengar och pensionssystem samman så som de idag är konstruerade, och även banker, försäkringsbolag med flera. Ska vi bygga upp ett hållbart ekonomiskt system måste vi alltså konstruera om allt detta från grunden och frågan är om det kan ske utan att först krascha det nuvarande systemet. Jag vet inte hur noga de går in på denna fråga i boken, men i artikeln berörs den inte. Fortfarande väntar jag på att mainstream-media ska ta upp det faktum att dagens pengar är ett pyramidspel som spekulerar i att evig tillväxt är möjlig.

Vad gäller att kretsloppen måste slutas kan jag bara hålla med. Få frågor är viktigare när vi går mot global resursbrist.

Rockström och Wijkman kommer med några åtgärdsförslag som de anser vara viktiga för att lägga om kursen från nuvarande ohållbara riktning. Här ställer jag mig ytterst tveksam om de är inne på rätt väg. För det första vill de stärka den globala styrningen och skapa ett nytt och starkare FN. En sak som vi säkert vet är att makt korrumperar. En ny världsstyrning genom ett starkare FN låter då knappast som en bra idé. Ett starkare FN förutsätter en eller flera "globalpoliser" i form av supermakter som genom sin styrka kan se till att besluten efterlevs. FN är redan idag till stora delar en hyckleriets högborg som bevarar de globala maktstrukturerna. Varför beslutar FN om ingripande mot Libyens skurkregim, men inte mot Bahrains skurkregim? Snarare borde vi satsa på relokalisering och stärka lokala småskaliga initiativ, men det är inte särskilt "sexigt" i storpolitikens värld, där Wijkman spelar.

För det andra vill de reformera ekonomins regelverk och prissätta naturkapitalet och ekosystemtjänsterna. Dessutom ser det ut som om de vill ha en "grön skatteväxling" från arbete till resursförbrukning. I och för sig en bra idé som kommer att behövas, men det räcker som sagt inte, utan vi måste som jag sagt ovan bygga om hela det ekonomiska systemet från grunden.

Wijkman och Rockström föreslår vidare att man ska "Utveckla nya affärsmodeller – byggda mera på leasing och tjänster – där vinsten inte främst är beroende av ökad volymförsäljning". Jag förstår inte varför. Affärsmodellerna kommer driftigt folk att utveckla själva. Vad som istället behövs är regler och skatter som uppmuntrar och gynnar mer hållbara affärsmodeller.

Nästa punkt på deras agenda är "en ny Marshallplan" för fattigdomsbekämpning, miljö och klimathänsyn. Här handlar det om resursöverföring från rika till fattiga länder. Att tro att något sådant kommer att vara praktiskt möjligt i en värld med krympande resursbas är lite väl utopiskt. När kakan krymper istället för att växa kommer det istället att bli ännu mer slagsmål om varje smula som finns kvar.

Till sist föreslår Rockström och Wijkman följande.

- Fortsätt ansträngningarna för ett internationellt klimatavtal. I avvaktan på ett sådant: Satsa maximalt på att utveckla ny och effektiv energiteknik som kan minska riskerna både för ”peak oil” och ett mera instabilt klimat.

Ett internationellt klimatavtal är som jag ser det ett meningslöst spel för gallerierna. Den krassa verkligheten är istället att världen oberoende av klimatavtal eller ej kommer att tvingas till minskad energiförbrukning med allt vad det medför. Att på olika vis satsa på att effektivisera energianvändningen kan jag däremot hålla med om är en vettig åtgärd, både mot effekterna av peak oil och klimatförändringar, även om det inte framgår vilka konkreta åtgärder de vill ha (jag antar att de utvecklar detta i sin bok). Därför tycker jag att debattartikeln häromveckan från Anders Wijkman och Ulf Jacobsson i GP var vettig: "Fokusera på peak oil och rädda klimatet".

Sedan antar jag att det var ett slarvfel att skriva om att kunna "minska riskerna [...] för peak oil". De menar väl att kunna "minska riskerna som peak oil medför". Det slarviga sätt på vilket dagens debattartikel är skriven förtar tyvärr helhetsintrycket och öppnar för kritiksalvor från hela tillväxtetablissemanget. Lärdomen är att om man vill kritisera den rådande tillväxtdogmen inom samhället måste man tänka igenom sin debattartikel noggrannt innan den publiceras, kolla alla fakta ordentligt och väga varje ord på guldvåg. På en blogg som denna är det kanske inte lika noga...

P.S. Om herr Wijkman eller herr Rockström läser detta så recenserar jag gärna den nya boken om jag får ett recensionsexemplar.

Övriga resurser och råvaror

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är Övriga resurser och råvaror.

• Sällsynta ämnen
• Olika slags råvaror och resurser
• Överfiskning
• Sötvatten och saltvatten

[Andra bloggar om råvaror, resurser, fiskeri, vatten]

Årets bottennapp i överbefolkning och koldioxid

Gösta Walin, professor i oceanografi, avfärdar i en artikel på Newsmill alla "domedagsprofetior" om överbefolkning, klimathot och råvarubrist. Han tycker till och med att "Fler människor och mer koldioxid är bra för världen"! Vetenskapsman som han är tar han ändå inte upp någon vetenskap som skulle stödja hans argumentation. Istället tar han upp anekdotiska argument mot "domedagsprofetiorna", där han bland annat fokuserar på Paul Ehrlich, som tidigt varnade för det stora hot som befolkningstillväxten innebär. Thomas Malthus hittills felslagna profetior tas också upp. Problemet med Ehrlich är att han var alldeles för pessimistisk. Det gick att driva befolkningstillväxten mycket längre än vad han kunde tro, men det innebär inte att han kommer att ha fel i flera decennier till. Malthus kunde inte förutse vilken utveckling som de fossila bränslena skulle leda till, men i princip hade han rätt, även om mänskligheten skjutit upp det oundvikliga genom att i rask takt bränna uppemot hälften av alla tillgängliga fossila bränslen och under tiden föröka sig i en enorm takt.

Intressant är vad Walin inte tar upp. Exempelvis Romklubbens rapport "Tillväxtens gränser" från tidigt 1970-tal. Denna rapport har fått utstå mycket spott och spe genom åren, men det som de flesta kritikerna har missat är att den förutspådde att de stora problemen skulle komma först nu i början av 2000-talet, t.ex. i form av peak oil. Hittills har, som Cornucopia påpekade i våras, prognoserna i "Tillväxtens gränser" stått sig mycket väl.

Walin tar också upp vadet mellan Paul Ehrlich och ekonomen Julian Simon angående råvarupriser, som vanns 1990 av Julian Simon. Men Walin ignorerar sedan fullständigt den enorma uppgången i råvarupriser som varit de senaste tio åren. Denna prisuppgång tyder ju istället på att vi nått gränsen för flera råvaror. Just nu har vi till exempel ett oljepris på drygt 70 dollar per fat mitt under den största ekonomiska nedgången sedan andra världskriget.

Och hur kan en professor i oceanografi glömma bort att stora delar av världens fiskbestånd är över- eller utfiskade? Hur ska det gå med fisken om jordens befolkning fortsätter att växa? Fast oceanografer ägnar sig tydligen bara åt oceanernas geografi, havsströmmar med mera, och bryr sig inte så mycket om livet i vattnet.

Det verkar inte heller falla Walin in att ändliga råvaror förr eller senare når en produktionstopp för att sedan avta. Eller tror han att det är ett ymnighetshorn vi bor på?

Sedan glömmer Walin också lägligt att det aldrig funnit så många svältande människor på jorden som idag - över en miljard.

Nej, överbefolkningen fortsätter att vara ett av de största problemen som mänskligheten står inför. Och att pumpa ut en massa koldioxid i ett instabilt system som jordens atmosfär är ett jättelikt experiment där risken för oönskade konsekvenser är enorm. Om klimatalarmisterna kommer att få rätt i sina prognoser eller om det kommer att hända något annat återstår att se.

Läs även Badlands Hyenas kommentarer till Gösta Walins artikel.

Klimathotsskeptiska bloggen "The Climate Scam" säger "Missa inte Gösta Walins utmärkta avlivning av överbefolkningsmyten" och tappar därmed allt förtroende den eventuellt hade som kritisk röst mot klimatalarmisterna. Gösta Walins illa underbyggda artikel avlivar inga myter! Nej, Walins artikel tar nog priset som årets bottennapp i den offentliga debatten om mänsklighetens framtidsfrågor.

[Andra bloggar om befolkning, klimat, råvaror, resurser, peak oil, oljekrönet]

Evig tillväxt och begränsade resurser

Sloped Curve argumenterar idag emot mitt inlägg från igår om att evig tillväxt inte är möjlig och att detta ställer till det för pensionssystemet. Jag skall här bemöta hans argumentation för att "evig" tillväxt är möjlig.

Först tar Sloped Curve upp att BNP består av den totala produktionen av både varor och tjänster i ett land. I Sverige har vi en förhållandevis stor andel tjänsteproduktion - betydligt större andel än varuproduktionen av förädlingsvärdet. Detta är självklart inte något nytt för mig. Men detta beror på att vi outsourcat så stor del av vår varuproduktion. I vår globaliserade värld lönar det sig bättre att låta arbetare i något asiatiskt låglöneland producera våra kläder, eller att låta Taiwans invånare producera våra datorchip. Därför har vi i Sverige kunnat fortsätta att producera allt större andel tjänster, eftersom våra varubehov till stor del tillgodoses av andra länder.

Men ser man det i ett globalt perspektiv så måste den globala ekonomin ändå ha denna bas av (outsourcad) varuproduktion för att det ska finnas utrymme kvar för tjänsteproduktion. Eftersom all handel (inklusive råvaror) är så globaliserad så sätter trots allt de tillgängliga resurserna någonstans en gräns för den globala ekonomiska tillväxten. Möjligtvis kan vi i Sverige kapa åt oss en större del av en krympande kaka och därmed ha fortsatt ekonomisk tillväxt trots att den globala ekonomin krymper - visserligen på bekostnad av andra länder. Med tanke på hur ekonomiskt beroende världens länder är av varandra (något som visats tydligt av denna kris) kan man tycka att det troligen inte borde vara möjligt, men det finns åtminstone ett exempel som talar för att det kan vara så. Kina har nämligen åtminstone kortsiktigt lyckats behålla BNP-tillväxt trots den globala krisen, även om tillväxten inte varit lika stark som förut och man även kan ifrågasätta hur länge det håller. Sverige har ett förhållandevis starkt finansiellt läge, om än inte lika starkt som Kina, så vi borde rimligtvis kunna klara oss bättre än åtminstone många av våra skuldsatta grannar i Europa. Vi sitter också på vissa viktiga resurser såsom skog, järnmalm och vattenkraft.

En viktig sak som jag tycker att Sloped Curve missar är att vår tjänsteproduktion är beroende av varor. Som exempel på gränser för tillväxten ska jag utveckla resonemanget kring det som jag anser kommer att sätta den allvarligaste gränsen, nämligen fossila bränslen. Exempelvis krävs datorer för att producera datatjänster. När oljepriset stiger med sjunkande global produktion så stiger priserna på övriga råvaror, samt industrivaror och frakter, eftersom alla dessa i olika grad är beroende av oljeprodukter. Därmed blir datorerna dyrare och då kommer också datatjänstleverantörerna att tvingas höja sina utpriser, eftersom en viss andel av datorerna byts ut varje år. Då blir datatjänsterna mindre konkurrenskraftiga gentemot sina alternativ. Idag är det lönsamt att köpa in ett administrativt datasystem som med t.ex. tio datoranvändare ersätter tjugo personer som skötte administrationen med dokumentskåp, papper, pennor, skrivmaskiner och stämplar. De övertaliga tio personerna kan därmed sättas i arbete med att producera nya tjänster. Det är denna typ av utveckling som lett fram till vårt tjänstesamhälle, men den kan alltså reverseras om priset för varor går upp jämfört med priset för arbete.

Priset på fossila bränslen påverkar indirekt priset på i princip alla varor. När priserna på varor stiger, så tvingas vanliga konsumenter att skära ner på sin konsumtion - varor eller tjänster eller båda två. Detta eftersom reallönerna inte kommer att stiga i samma takt som de reala priserna. Därmed försvinner en del av efterfrågan på tjänster, eftersom man måste prioritera vissa basvaror trots att de blivit dyrare, exempelvis mat. Man kanske också prioriterar mindre livsnödvändiga saker annorlunda t.ex. bilen och dess bränsle (varor) framför frisörbesök (tjänster).

Sloped Curve tar också upp att tekniska landvinningar gör produkterna bättre, t.ex. snabbare internetförbindelse eller mediciner med färre biverkningar. Här måste jag invända att tekniska landvinningar förutsätter forskning och produktutveckling, som i sin tur är resurskrävande. Efterhand som resurserna blir dyrare blir också forskning och produktutveckling dyrare, vilket kommer att leda till att utvecklingstakten mattas av, på grund av att vissa forsknings- och utvecklingsprojekt blir för dyra för att kunna motiveras gentemot finansiärerna. Dock kan det vara så att forskning och produktutveckling kommer att kunna hålla igång ekonomisk tillväxt även ett tag efter att produktionen av fossila bränslen börjat minska och deras priser börjat stiga. Effektiviseringsprojekt, framförallt energieffektivisering, borde kunna ge stora besparingar. Men förr eller senare når vi ett stadium när forskningen och utvecklingen inte längre förmår motverka de allt dyrare resurserna och BNP-tillväxten börjar avta.

Sloped Curve skriver att

solklart är att de tillväxtbegränsningar som rör industriproduktionen, som oljebrist och omsorg om vår miljö, inte innebär några större problem för tillväxt inom tjänstesektorn, vilket som sagt utgör den dominerande delen av vår ekonomi.

Jag tycker inte alls att det är så solklart. I ett globalt perspektiv kommer dyrare energi att leda till att allt mer arbetskraft åter kommer att behövas i industri- och jordbrukssektorerna allt eftersom det blir mindre lönsamt att driva energislukande maskiner. Därmed finns mindre arbetskraft tillgänglig för tjänsteproduktion och även en minskad efterfrågan på tjänster. Trots att tjänsteproduktionen som andel av BNP har stigit (i Sverige, men hur är det globalt?) har den totala globala industriproduktionen i reala pengar mätt ökat mer eller mindre konstant.

Vidare tar Sloped Curve upp att jordbruksproduktionen idag har en liten betydelse för världsekonomins tillväxt. Jag ser detta som ett bedrägligt samband. Hela resten av ekonomin är beroende av att folk har mat på bordet. Det är till stor del tack vare billig energi som världen idag kan producera så mycket livsmedel att det räcker till en befolkning på över 6,5 miljarder, vilket inte var möjligt för 100 år sedan. Jordbruket är alltså basen i pyramiden. Ovanpå jordbruket kommer industrin, som i sin tur ger förutsättningar för tjänsteproduktion. Börjar basen i pyramiden att vackla på grund av högre energipriser, så kommer toppen att drabbas hårt.

Troligen beror skillnaden i synsätt på tillväxten mellan mig och Sloped Curve på att han är ekonom i grunden (tror jag, hittar ingen uppgift på hemsidan) medan jag är naturvetare och tekniker i grunden.

Uppdatering 2009-09-22: Sloped Curve är tydligen också naturvetare i grunden, se kommentar nedan. Trots det har vi alltså en radikalt olika syn på evig tillväxt.

Läs även andra bloggar om tillväxt, krympning

Olika slags råvaror och resurser

För att en mänsklig ekonomi ska snurra krävs användning av olika råvaror och resurser. Även de enklaste ekonomierna - jägar- och samlarsamhällena - är beroende av råvaror och resurser. Vårt moderna industrisamhälle använder förstås en oerhörd mängd olika råvaror och resurser som vi är beroende av för att ekonomin ska fungera. Att förstå skillnaderna mellan de olika sorterna av råvaror och resurser är grundläggande för att förstå hur ekonomin fungerar och kan komma att förändras. Jag har sammanställt denna artikel för att kunna ha den som referens i kommande bloggartiklar.

För det första måste man skilja på råvaror, t.ex. järn, olja, trä, vete, samt resurser, t.ex. odlingsmark och solstrålning.

Råvaror kan delas in i olika kategorier. Det finns råvaror som är ändliga i ett mänskligt perspektiv, eftersom de skapas genom geologiska processer som tar tiotals eller hundratals miljoner år. Exempel på ändliga råvaror är olja, kol, järn, koppar och fosfat. Sedan finns det råvaror som ständigt förnyas i en sådan takt att det är märkbart i ett mänskligt perspektiv. Exempel på detta är trä, halm, vete, fisk och kogödsel.

De ändliga råvarorna har vissa grundläggande drag gemensamt. De finns koncentrerade i olika fyndigheter, t.ex. oljefält eller malmfält. Dessa fyndigheter är för de flesta råvaror inte särskilt jämnt fördelade över världen, utan vissa länder sitter på enorma fyndigheter, medan andra är helt utan. Jämför t.ex. Sverige och Norge, där Norge har jättelika oljetillgångar, medan Sverige troligen inte har några som är värda att utvinna. Sverige har istället enorma järnmalmsfält. Fyndigheter av ändliga råvaror finns också av varierande kvalité. Den första råoljan som mänskligheten använde sipprade upp ur marken av sig själv. När man började utvinna råolja i större skala för runt 150 år sedan behövde man bara borra ett hål och låta oljan spruta upp av sig själv. För de oljefynd som görs idag krävs oftast betydligt större insatser av energi för att få fram någon olja.

Koppar är ett annat exempel. Den första koppar som mänskligheten använde var troligen de sällsynta klumpar av ren koppar som finns utspridda här och var. Därefter kom någon på hur man kunde utvinna koppar ur malm. Till att börja med användes förstås de mest lättillgängliga och koncentrerade malmerna, men efterhand som de tog slut har man gått över till mer utspädda malmer. I dagens koppargruvor kan koncentrationen vara under en procent. För att utvinna koppar ur så utspädda malmer krävs förstås stora mängder energi.

Ett annat gemensamt drag för ändliga råvaror är att de har en historisk produktionskurva som efterhand ökar (om än ibland i vågor) för att någon gång nå en global produktionstopp och sedan efterhand minska (även detta kan ske i vågor). Se exemplet till höger för hur oljans produktionskurva kan komma att se ut (klicka på diagrammet för att förstora det). Det tar alltså inte tvärstopp, som en kran som slutar rinna, utan det blir en gradvis minskning av utvinningstakten, som en kran som stängs sakta. När denna produktionstopp kommer att inträffa är olika för olika råvaror.

De ändliga råvarorna kan också delas in i två underkategorier - återvinningsbara och icke återvinningsbara. När man har bränt upp ett fat med olja finns ingen möjlighet att få tillbaks det. Däremot kan man återvinna järn ur skrotade bilar, om än med insats av energi. Om det är lönsamt dikteras förstås av världsmarknadspriset på järn kontra hur mycket energi som åtgår för återvinningen.

För återvinningbara ändliga råvaror är således inte endast den globala utvinningstakten intressant för tillgången, utan även återvinningstakten, som i sin tur är beroende av en mängd faktorer, framförallt energiåtgång samt priset på energi.

För icke återvinningsbara ändliga råvaror styr den globala utvinningstakten helt tillgången. De flesta icke återvinningsbara råvarorna är energiråvaror, t.ex. kol, olja, gas och uran.

Ett gränsfall för återvinningsbarhet utgör råvaran fosfat, en av basråvarorna för konstgödsel. Vissa länder i världen, t.ex. Marocko, har stora fosfatfyndigheter, som bryts och sedan till största delen blir till konstgödsel som sprids på världens åkrar. En del av fosfatet lakas ur och hamnar i vattendragen och till slut i havet. Delar av fosfatet cirkulerar dock i ett kretslopp genom växtrester och djuravföring. Här skulle man kunna göra mycket för att återvinna mer av denna råvara. Fosfat kan dock idag i princip behandlas som en icke återvinningsbar ändlig råvara, eftersom en viss andel hela tiden läcker ut. Dagens jordbruk kräver stora insatser av fosfat, mycket mer än vad som återvinns.

All utvinning av ändliga råvaror är förknippad med miljöproblem av olika grad, t.ex. luft- och vattenföroreningar, eller stora sår i naturen efter gruvdrift. Detta kan i många fall minska mängden tillgängliga förnyelsebara råvaror.

De förnyelsebara råvarorna verkar ses som oändliga av somliga, men det är såklart inte sant. Tillgången begränsas här av tillgängliga resurser, främst solljus, vatten, mark och näring. Man kan i längden inte ta ut mer av en förnyelsebar råvara än vad som återbildas per år. Ett praktexempel är fisk, där större delen av jordens fiskbestånd är utfiskade i olika grad. Uttag av förnyelsebara råvaror måste därför alltid hålla sig inom gränserna och i många fall krävs även åtgärder för att säkra återväxten, t.ex. skogsplantering. Det är också viktigt att se till att de resurser som krävs för produktionen inte förstörs.

Förnyelsebara råvaror kan användas antingen som råmaterial (t.ex. trävirke) eller som energiråvaror (t.ex. ved).

För att komplicera bilden av råvarorna kan vissa råvaror ersätta andra. Exempelvis kan många saker tillverkas av både järn och aluminium. Detta kan även ske tvärs över kategorigränserna. Olja, som huvudsakligen är en energiråvara, kan användas som råvara för att producera plast, som man kan göra en stekspade av. Men en stekspade kan också tillverkas av stål och trä. Vissa ändliga råvaror kan när brist uppstår ersättas av andra råvaror, dock med stora energiinsatser. Exempelvis är grus en ändlig råvara, men genom att krossa berg, som finns i överflöd, slipper vi att göra slut på våra grusåsar. Men, som sagt, det kräver en massa energi.

Vissa råvaror kan också ha olika förutsättningar i olika delar av världen. I större delen av Sverige kan man se sötvatten som en förnyelsebar råvara, eftersom det regnar såpass mycket här. I Saudiarabien däremot finns visserligen stora vattenreservoarer djupt under marken i vissa delar, men de fylls på så långsamt att de ur ett mänskligt perspektiv måste anses som ändliga resurser. Återstår då alternativet att utvinna sötvatten ur saltvatten, vilket kräver stora insatser av energi. I Saudiarabiens fall handlar det såklart om energi från ändliga råvaror - gas och olja.

Salt är också lite speciell som råvara. Dels finns här och var i världen stora underjordiska saltgruvor, t.ex. i Tyskland och Polen. Bergsalt är alltså en ändlig råvara. I andra delar av världen, t.ex. runt Medelhavet, lönar det sig istället att utvinna salt ur havsvattnet med hjälp av solens värme i stora saliner. Där är havssalt en förnyelsebar råvara, eftersom havet fylls på med salt mycket snabbare än mänsklighetens utvinningstakt.

Resurser är ett vitt begrepp och inkluderar odlingsmark, betesmark, skogsmark, fiskevatten, solstrålning och vind. Här skulle man kunna göra en uppdelning mellan markresurser (inklusive vattendrag och hav), energiresurser och ekosystemtjänster.

Markresurser måste vårdas för att man ska kunna dra nytta av dem. Odlingsmark har t.ex. överst ett matjordslager som i princip är en förutsättning för att man ska kunna odla där. Ett stort problem i många delar av världen är förlusten av matjord. Värst är det troligen i vissa tropiska länder, men även i länder som USA kan erosion ställa till med grav försämring av resursen odlingsmark. Även om det inte alltid är så allvarligt som på den här bilden, så sker i stora delar av världens kornbod USA en ständig gradvis förlust av matjord som på sikt hotar jordbruksproduktionen. Om man misshandlar odlingsmarken försämras alltså denna resurs. Men det går faktiskt också att förbättra jorden genom att använda vettiga odlingsmetoder, även om det tar tid.

Ett exempel på en förstörd markresurs är Östersjön. Våra utsläpp har förorenat detta innanhav så att stora delar av fiskbestånden inte längre förökar sig lika bra som förr och många fiskar har så höga gifthalter att de inte rekommenderas som föda till gravida kvinnor. Ovanpå detta så har vi också överutnyttjat den förnyelsebara råvaran fisk som produceras i denna markresurs.

Energiresurser är av olika slag - sol, vind, vågor och fallhöjd i vattendrag. För att kunna använda dessa resurser krävs någon form av anläggning som tillvaratar energin, t.ex. ett vindkraftverk. Oftast inkräktar dessa anläggningar på markresursens produktivitet. Kraftverksdammar är ett bra exempel, som förstör skogsmark, odlingsmark och fiskevatten.

Förutsättningen för att kunna använda de flödande energiresurserna är förutom att man bygger en anläggning för att tillvarata resursen (ett kraftverk) också att man underhåller anläggningen, samt att man har någon form av infrastruktur omkring, t.ex. en elledning från ett kraftverk. Bygget och underhållet av kraftverket och infrastrukturen kräver råvaror, som oftast är ändliga, om än i viss mån återvinningsbara. Det kräver också energi.

Även möjligheten till utvinning av energiresurser kan förstöras av mänsklig påverkan. Exempelvis kan kalhuggning av skogar och åtföljande erosion störa flödena i vattendrag, vilket försämrar möjligheten till att utnyttja vattenkraft.

Ekosystemtjänster är en form av resurser som inkluderar allt nyttigt som naturen producerar som vi ofta tar för givet. Världens växters produktion av syre som gör att vi kan andas får väl anses vara den viktigaste ekosystemtjänsten. En annan viktig ekosystemtjänst är bins och andra insekters pollinering av blommor. Hur värdefull denna tjänst är framgår tydligt om man betänker alternativet att t.ex. gå runt och handpollinera en äppelodling. Även ekosystemtjänster kan förstöras på olika sätt av mänsklig påverkan. Exempelvis har utdikningen av stora våtmarker gjort att den naturliga rening av vattnet som utförs där har slutat fungera.

Som du kanske har märkt dyker ordet energi upp ofta i denna text. För att kunna utvinna råvaror och utnyttja resurser krävs alltid energi. Det är därför de ändliga energiråvarorna (olja, kol, gas) är så viktiga och i ekonomiska sammanhang måste särbehandlas från övriga råvaror, vilket tyvärr ofta inte görs. De påverkar nämligen priset på alla andra råvaror. Dessutom så är det så att förhållandet mellan produktion, konsumtion och pris inte fungerar på samma sätt. För en vanlig ändlig råvara som koppar kommer en högre efterfrågan att leda till att det blir lönsamt att bryta mer utspädda malmer. Detta kan i princip fortsätta in absurdum, bara efterfrågan är tillräckligt hög för att motivera det högre priset som mer utspädda malmer ger p.g.a. det större energibehovet. Ta exemplet guld, som det ibland lönar sig att utvinna vid koncentrationer på endast 0,5 miljondelar. För de ändliga energiråvarorna är istället EROEI viktig, alltså "Energy Returned On Energy Invested". En EROEI på 25 innebär t.ex. att man får ut 25 joule energi för varje joule som går åt till att utvinna energiråvaran. Om kvalitén på fyndigheten blir för låg går det åt lika mycket energi för utvinningen som man i slutändan får ut. Då har man en EROEI på 1 och då lönar det sig inte längre att försöka utvinna energiråvaran. Därmed kan priset bli hur högt som helst, men det kommer i alla fall inte att löna sig att utvinna mer av energiråvaran.

Dessutom är de ändliga energiråvarorna speciella genom att de har så koncentrerad energi. Energiresurserna såsom sol, vind och vatten är mycket mer utspädda. Jag berörde ämnet lite grann i artikeln "Energiersättning - ett räkneexempel". För vissa användningsområden är också de ändliga energiråvarorna oerhört viktiga, t.ex. för transporter. Detta p.g.a. att de är så koncentrerade och därmed portabla. Extremfallet är flyget, som inte skulle vara möjligt utan råoljebaserat flygbränsle. Visst skulle man troligen kunna framställa flygbränsle av biobränsle, men isåfall i så liten skala att det är försumbart.

Har jag glömt något? Tror inte det. Då är det dags för en sammanfattning.

• Råvaror
  • Ändliga råvaror
    • Återvinningsbara ändliga råvaror (t.ex. järn, koppar, aluminium)
    • Icke återvinningsbara ändliga råvaror (t.ex. olja, kol, gas, fosfat)
  • Förnyelsebara råvaror (t.ex. trä, halm, fisk)
• Resurser
  • Markresurser (t.ex. odlingsmark, skogsmark, fiskevatten)
  • Energiresurser (t.ex. solstrålning, vind, fallhöjd i vattendrag)
  • Ekosystemtjänster (t.ex. pollinering, vattenrening)