Potatis - provodling i stabbig lerjord

Årets potatisodling på lantstället gjordes delvis i syfte att ogräsrensa en plätt som jag fortsättningsvis kan använda för att odla annat på. Jorden var inte den bästa för potatisodling - stabbig lera. En blöt höst gjorde inte precis betingelserna för potatisen bättre.

Det som är intressant i sammanhanget är dock att se vilka potatissorter som klarade sig bäst i stabbig blöt lera. Jag odlade flera olika sorter. Dels provade jag efter tips från Ylven två roliga färgade sorter, den rödköttiga Highland Burgundy Red och den blåköttiga Salad Blue. Beställningen från Larsviken innehöll också den skotska sorten Valor som skulle vara "väldigt sjukdomsresistent". Sedan köpte jag en "gourmetlåda" från Stubbetorps som innehöll sorterna Marine, Cherie, Amandine och Juliette, samt en "nyhetslåda" från Stubbetorps med sorterna Labella, Leoni, Maestro och Blue Belle. Sedan hade jag från eget sparat utsäde gamla favoriten Asterix och till sist från diverse potatisar jag köpt i livsmedelsbutiken sorterna Challenger, Ballerina, Solist, Sava och Mozart.

Här får ni en utvärdering av hur dessa sorter fungerar i stabbig lerjord. För de tidiga sorterna lät jag också några plantor stå kvar längre för att prova hur de klarar det.

• Rödskaliga Asterix var bäst av alla. Stor skörd av knölar som var de friskaste av alla.
• Mozart var också bland de bästa och friskaste. Även den är rödskalig med fast gott kött.
• Valor gav en stor skörd av ganska friska potatisar, men inte riktigt lika bra som Asterix eller Mozart och framförallt inte lika friska.
• Maestro gav stora knölar och en stor skörd av ganska friska potatisar, men knölarna växer ganska ytligt jämfört med andra sorter, så man måste vara noggrann med kupningen.
• Juliette var en positiv överraskning. Stora avlånga knölar, förhållandevis frisk, stor skörd, tidig, god smak.
• Marine var tidigast av alla och har mycket god smak. Dock bör man nog inte låta dem ligga kvar i jorden för länge, då de verkar ruttna förhållandevis lätt vid väta. De klarade sig dock bättre än många andra sorter.
• Leoni är en tidig sort som var sisådär. Visserligen tidig och stor skörd, men ruttnar lätt om den får ligga kvar i jorden. Även denna sort bör man alltså ta upp tidigt.
• Rödskaliga Labella gav en hyfsad skörd av ganska friska potatisar, men inte heller lika bra som de bästa.
• Sava klarade sig hyfsat, men även här måste man vara noggrannare med kupningen.
• Challenger, Ballerina och Solist var inte särskilt bra i den tunga leran, men gav ändå en viss skörd.
• Cherie är en rödskalig delikatesspotatis som inte ger särskilt stor skörd överhuvudtaget jämfört med "standardsorter". Dessutom var det många ruttna knölar. Mår nog också bättre av att tas upp tidigare.
• Amandine är också en delikatesspotatis, som dock gav större skörd än Cherie, men ganska många ruttna potatisar.
• Blue Belle var årets besvikelse. Sällan har jag sett en sjukare potatisrad - det blev inte många ätliga knölar. Men kanske funkar den bättre på lättare jord.
• Highland Burgundy Red gav hyfsad skörd, även om det var en hel del ruttna knölar. Smaken är utsökt och färgen svårslagbar - rosa potatismos eller rosa klyftpotatis!
• Salad Blue har också en rik smak och rolig färg, men drabbades hårt av röta.

Så nu har ni fått lite tips om några potatissorter som kan vara odlingsvärda under mindre idealiska markförhållanden. Till nästa år ska jag nog även prova sorten Orla, som Ylven tipsade om och se om jag kan hitta Blå Kongo för att kunna jämföra den med Salad Blue.

Jag avslutar med en bild av blå klyftpotatis - mums och skoj!