Dagsläget euro och bobubbla

Nu har euroländerna efter nattens maratonförhandling enats om en överenskommelse angående Grekland, stödfonder med mera. Bankerna går med på en 50-procentig skuldnedskrivning för Grekland, vilket kan minska Greklands skuldbörda med 100 miljarder euro, men skuldnedskrivningen blir som ZeroHedge påpekar egentligen bara 28 procent, eftersom inte alla långivare deltar.

Man har nu "löst" problemet för stunden, men grundproblemet återstår för Grekland, nämligen att staten har större utgifter än inkomster. Åtstramningspaketen möts av nya protester, som lamslår samhället och minskar statens inkomster ytterligare.

Detta steg på vägen mot att få bort det europeiska skuldberget orsakar redan det stora problem för många banker.

Men med så kraftiga eftergifter kommer en del banker att krokna under sina förluster. För att stå pall måste alla systemviktiga banker öka sin kapitaltäckning till 9 procent fram till nästa sommar. Totalt kommer det att behövas 106 miljarder euro i kapitaltillskott, bedömer EU:s bankmyndighet EBA.

Med tanke på att det återstår betydligt fler och större problemkrediter i Europa kan man fundera på hur det hela är tänkt att fungera. Ser man på listan över de största finansföretagen så är många av dessa i riskzonen och måste stagas upp av respektive stat - belgiska Dexia har redan "räddats". Problemet är bara att kapitaltillskott till bankerna från staten ökar på statsskulden och den är i de flesta EU-länder redan farligt stor. Vem ska finansiera de ökade statsskulderna? Banker har tidigare varit bland de större köparna av statsobligationer, men när bankerna blir zombifierade kan de inte längre stötta upp staten, som då inte längre kan stötta upp sina banker. USA har ett bättre läge än eurozonen, då deras centralbank Federal Reserve kan "trycka" nya pengar för att finansiera statens underskott. För euroländerna finns (ännu) inte detta alternativ. Även Sverige, Norge, Danmark och Storbritannien har i ett finansiellt nödläge som jag ser det bättre förutsättningar att hantera situationen, då vi inte avsagt oss makten över våra valutor. Visserligen leder sådan "nödtryckning" av pengar till att valutans värde pressas ner, men det är priset man får betala för det finansiella systemets överlevnad. Eurozonens länder däremot hamnar i ett oändligt käbbel angående hur olika krispaket och räddningspaket ska utformas, vilket leder till att det drar ut alltför mycket på tiden. Detta för att det finns alltför olika viljor och behov mellan exempelvis Grekland och Holland eller Italien och Tyskland. Bilden kompliceras ytterligare av galna rättshaverister som Berlusconi. Hade varje euroland haft sin egen valuta och centralbank hade man löst problemen mycket enklare. Greklands drachmer hade sjunkit i värde à la isländska kronor, medan tyska mark hade stärkts (relativt). Det börjar nu bli dags att påbörja vadslagningen om hur länge eurosamarbetet kommer att hålla ihop.

ZeroHedge påpekar att 1 biljon euro i räddningsfonden EFSF inte räcker till och är som en ärtpistol, inte den bazooka som skulle behövas. Läs även kommentarer från bloggrannarna Cornucopia, Makrofjanten och Musik@Centrifugen. Den sistnämnde myntar begreppet "may the farce be with you" apropå eurofarsen.

På hemmafronten kan vi notera att Handelsbanken och Swedbank behöver öka sina kapitalbuffertar, då reglerna för 9-procentsmålet för bankernas kapitaltäckning klassar bolån som betydligt mer riskfyllda, vilket egentligen är sunt med tanke på den svenska bostadsbubblan.

Hursomhelst kan vi konstatera att dessa kapitalkrav hotar bankernas utdelningar, vilket kan bli surt för alla som räknar med dem. Det riskerar även att leda till att det blir dyrare att få bolån.

Riksbanken kom idag med sitt senaste räntebesked - reporäntan lämnas inte oväntat oförändrad på 2,00 procent. Mer intressant är att man sänker räntebanan, samt att två ledamöter reserverade sig och ville sänka reporäntan och även ville se en ännu lägre räntebana.

De svenska bankerna ser uppenbarligen stor finansoro vid horisonten och igår kunde vi läsa att Handelsbanken byggt upp sin likviditetsreserv rejält så att den täcker likviditetsbehovet i över två år, även om tillgången till ny marknadsfinansiering skulle försvinna. Sådant bådar inte gott för priset på och tillgången till bolån, vilken beror mer på bankernas finansieringsmöjligheter än på reporäntan. Jag minns när jag köpte min första ägda bostad i slutet av 1992 och behövde låna 30 000 kronor, vilket bara var 20 procent av priset. Banken sade då att "egentligen ger vi inte nya bolån nu, men eftersom du är en sån trogen sparare och det är så litet belopp gör vi ett undantag". Det handlade inte bara om höjda krav på kontantinsats, utan om att de helt enkelt i princip inte tecknade nya bolån. Vad detta skulle innebära för den uppblåsta svenska bostadsmarknaden förstår ni nog.

Apropå den svenska bostadsbubblan kom Statens bostadskreditnämnd (BKN) med en intressant rapport igår.

En övervärderad bostadsmarknad ligger i mångt och mycket bakom finanskrisen, hävdar Statens bostadskreditnämnd (BKN) i en ny rapport. För att undvika en liknande systemkris i framtiden måste regelverk och praxis anpassas till det faktum att kreditgivare och hushåll ofta agerar kortsiktigt,

Cornucopia har skrivit mer om den.

Slutligen fanns häromdagen i FT en intressant artikel av Olivier Sarkozy, chef för finansiella tjänster på Carlyle group och halvbror till franske presidenten Nicolas Sarkozy, där han säger många för halvbrodern obehagliga saker.

Ett grundproblem är att Europas banksystem är så stort och dess stora beroende av marknadsfinansiering istället för insättningar, jämfört med USA. Europas banksektor har tillgångar som är drygt fyra gånger så stora som för USA:s banksektor och beroendet av marknadsupplåning är ungefär 10 gånger så stort som för USA.

De europeiska marknaderna för obligationer utan säkerhet var stängda under tredje kvartalet för alla utom ett fåtal utfärdare, vilket visar hur otillförlitliga sådana finansieringskällor är. Begränsad tillgång till finansieringsmarknaderna betyder att de europeiska bankerna måste återbetala sina förfallande skulder från sitt eget kassaflöde (istället för att ge ut nya obligationer när de tidigare löper ut). Om vi antar en genomsnittlig löptid på de 30000 miljarder dollar i utestående upplåning, behöver det europeiska banksystemet generera mer än 800 miljarder dollar per månad för att finansiera obligationer som löper ut. Detta är ohållbart.

Sarkozy räknar med att det i runda tal skulle behövas tio gånger så stort räddningspaket för europeiska banker nu som de 200 miljarder dollar som USA slängde in i sina banker 2008. Dessa 2000 miljarder dollar är betydligt mindre än dagens europeiska räddningspaket, som dessutom till stor del går till att stötta upp statsfinanser istället för banker.