Räntesänkning kontra finansiell stabilitet

SvD:s Per Lindvall propagerar återigen för att Riksbanken ska sänka räntan. Detta i en artikel på nyhetsplats som kallas för "analys", när den snarare borde ha varit en debattartikel. Lindvall reagerar på att Riksbanken verkar fokusera på finansiell stabilitet istället för att uppfylla sitt inflationsmål och gynna svensk exportindustri. Lindvall tror uppenbarligen att ett sänkt ränteläge skulle vara en mirakelmedicin för den svenska ekonomin.

Nu ska vi komma ihåg att Riksbanken sedan slutet av 2011 har sänkt reporäntan i flera steg från redan låga 2 procent till nuvarande 1 procent. Detta har inte haft några revolutionerande effekter på kronkursen, utan kronan har efter en inledande försvagning under några månader därefter förstärkts mot de för vår export mest intressanta valutorna euron, USA-dollarn och det brittiska pundet.

Det är högst tveksamt om ytterligare sänkt reporänta skulle ha någon avgörande effekt på kronans styrka och därmed exportindustrins lönsamhet. Vår exportindustri är för övrigt beroende av att sända sina varor till andra länder och som bekant går det inte så bra med ekonomin hos de flesta av våra viktigaste exportländer. Så även om vi skulle stimulera exportindustrin genom en sänkt krona så skulle det troligen inte ha någon större effekt, för denna är beroende av att exportera till andra länder - vi kan inte exportera till Mars! Utrikeshandeln med varor har sedan 2011 sjunkit, men det gäller både exporten och importen. Handelsnettot har dock under hela perioden varit positivt och ungefär lika stort. Så länge Sverige fortsätter med handelsöverskott bidrar vi för övrigt till de finansiella obalanserna i den globala ekonomin.

Vad den sänkta räntan däremot har gjort är att fortsätta att blåsa upp hushållens skuldsättning, som fortfarande är en bra bit högre än inflationen. Ökningstakten för hushållens skuldsättning minskade ett tag, men sedan början av 2012 har den istället varit tämligen konstant runt 4,6 procent. Detta har i sin tur fortsatt att driva upp priserna på bostäder till ännu högre nivåer. Den ökade skuldsättningen har också hållit igång den inhemska konsumtionen så att vår BNP fortfarande växer. Det är emellertid frågan om en lånefinansierad konsumtion och lån måste som vi alla vet förr eller senare betalas tillbaka eller avskrivas.

Som jag ser det gör Riksbanken helt rätt när de prioriterar den finansiella stabiliteten. Som Lindvall påpekar så "framstår de svenska bankerna som bland de minst riskfyllda bankerna i världen", vilket får ses som en god förberedelse för den skuldkris som oundvikligen kommer att drabba även oss förr eller senare när den svenska skuldbubblan blåses ur - något som regeringen säkerligen till varje pris vill försöka skjuta upp till efter valet 2014.

Lindvall skriver vidare om att "För att nå sitt inflationsmål så borde Riksbanken både sänka räntan och likt Schweiz, Danmarks och Japans centralbanker intervenera för att sänka den svenska kronan". Visst har Riksbanken ett inflationsmål på 2 procent som man inte lyckats uppnå (sett till KPIX och KPIF) sedan 2010. Detta inflationsmål är emellertid högst godtyckligt satt - för att citera Riksbanken:

Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.

Skulle inflationsmålet introduceras idag skulle det snarare sättas till 1 procent, helt enkelt för att det är den "normala" inflationsnivån de senaste åren. Ingen kan väl heller påstå att de svenska hushållen konsumerar för lite idag, trots den låga inflationstakten.

Ett annat argument för sänkt räntenivå är att det skulle gynna utlåning till företagen. Det visar sig dock att det inte haft den effekten de senaste åren. Istället har bankerna valt att låna ut mer till hushållen. Det finns kanske en grundläggande baktanke, nämligen att som privatperson är du i princip betalningsskyldig på dina lån intill döden, medan företag kan gå i konkurs. Hursomhelst visar de senaste årens erfarenheter att en sänkt ränta inte ger mer utlåning till företagen, utan främst till hushållen. Ändå propagerar Lindvall för att Riksbanken ska försöka att sänka räntan en gång till för att se om det funkar bättre denna gång.

Att bankerna i många fall är återhållsamma med utlåningen till företag, till exempel till fastighetsbolag har troligen andra orsaker än ränteläget, till exempel att priserna på hyresfastigheter ser ut att ha nått en topp.

Finansiell stabilitet är verkligen vad vi kommer att behöva framöver, åtminstone relativt vår omvärlds instabilitet. Om Sverige offrar lite av vår potentiella BNP på att vara en ö av relativ stabilitet i ett turbulent globalt finanshav så är det definitivt värt det. Därför bör Riksbanken med flera makthavare i vår ekonomi inte tänka alltför kortsiktigt utan istället arbeta på att på olika vis göra vårt finansiella system mer resilient mot chocker från omvärlden - för sådana chocker lär det komma fler av framöver.