Under tiden som medias uppmärksamhet varit fokuserad på Krim och Ukraina har viktiga data kommit ut från Kina, som visar hur ekonomin visar upp sprickor som antyder att landet är på väg mot kris om ett tag.
I förra veckan rapporterades att Kinas export minskade i februari med 18,1 procent jämfört med samma månad året före, mot en förväntad ökning på 7,5 procent. Samtidigt steg importen 10,1 procent, mot förväntade 7,6 procent. Totalt gav detta ett stort handelsunderskott.
Fallet för exporten är det största sedan 2009, men det förklaras delvis av just hur det kinesiska nyåret hamnade kalendermässigt i år. Vi får vänta till den mer normala månaden mars innan vi kan se om detta bara var en tillfällig effekt.
Kinas exportandel till USA och Europa har i sviterna efter finanskrisen inte ökat längre. Delvis beror detta även på konkurrens från billigare länder såsom Vietnam och Bangladesh. Förra året hade Kinas andel av EU:s import fallit till 16,5 procent från 18,5 procent 2010. De senaste fem åren har Kinas andel av USA:s import legat ganska still runt 19 procent.
Det finns emellertid fler dåliga ekonomiska data. Kinas producentpriser föll i februari med 2,0 procent på årsbasis, och därmed har de fallit på årsbasis ända sedan början av 2012. Sist de var fallande på årsbasis var 2009 under sviterna efter finanskrisen.
Industriproduktionen, investeringarna och detaljhandelsförsäljningen har också växt långsammare än förväntat i januari och februari. Industriproduktionen såg sin svagaste årsbörjan sedan 2009, detaljhandeln den svagaste sedan 2004 och investeringarna den lägsta sedan 2001.
Nya krediter växte långsammare än förväntat i februari (939 miljarder yuan mot förväntade 1310 miljarder), vilket förklaras av att Kinas skuggbanksektor saktat ner sin tillväxt.
Som jag nyligen skrivit så har Kinas banker växt med "ett USA" på fem år. Jag skrev också nyligen om Kinas "trusts" - en del av skuggbanksektorn. Just att krediterna växer saktare torde höra samman med de svagare investeringarna.
Nu ska vi i alla dessa siffror komma ihåg att det fortfarande handlar om tillväxt i Kinas ekonomi, men att den är inte lika rask som förut är det som kan ställa till problem för en ekonomi som är van vid snabb tillväxt. Dessutom ska vi förstås komma ihåg att all statistik från Kina ska tas med en nypa salt. Dock - när till och med den officiella statistiken rapporterar nedsaktning ska man nog ta det på allvar.
Nyligen inträffade också den första inställda betalningen på Kinas obligationsmarknad, när Shanghai Chaori Solar Energy Science & Technology Co inte betalade tillbaks på sina obligationer. Just solenergi verkar ha varit en överhettad (oavsiktligt skämt) sektor i Kina och det är inte konstigt att den första betalningsinställelsen skedde där. Detta fall markerar också en förändrad policy från kinesiska staten, som hittills räddat alla företag som skulle kunna få problem att betala tillbaks sina skulder. Nu kan investerarna inte längre lita på att investerare i överskuldsatta företag räddas. Idag rapporteras att ett företag från en annan överhettad bransch kan komma att bli det andra i raden att missa betalningar på obligationer. Det handlar om fastighetsbyggbolaget Zhejiang Xingrun Real Estate Co, med 3,5 miljarder yuan ($567 miljoner) i skulder. China Construction Bank innehar mer än 1 miljard yuan av dessa. Det kollapsade byggbolaget ligger i den "mindre" (480 000 invånare) staden Fenghua och en rapport nyligen från Nomura sätter fokus på just fastighetsmarknaden i mindre kinesiska städer, där det blivit ett överutbud och därmed "verkliga risker för en skarp korrektion".
Kinas valuta yuanen har börjat försvagas sedan januari i år efter att ha ganska konsekvent ha stärkts sedan 2010 (med ett litet avbrott i maj 2012). Detta torde hänga samman med oron kring den kinesiska kreditbubblan. Nu har även Kinas centralbank lätta på reglerna för hur mycket yuanen får stiga och sjunka i värde från en dag till en annan. Nu tillåts 2 procent istället för tidigare 1 procent. Den ökade volatiliteten (både den faktiska och den tillåtna) för yuanen ökar nu lånekostnaderna för kinesiska bolag som vill låna i dollar, vilket ökar på den stress som Kinas fastighetsbransch drabbats av på grund av fallande försäljning. De två första månaderna i år föll det totala värdet av sålda bostäder med 5 procent jämfört med samma period ett år tidigare. De två första månaderna av 2013 var det istället nästan en fördubbling av försäljningen jämfört med året innan.
Så det är sammantaget dåliga ekonomiska data från Kina, men de styrande försöker vifta bort detta. Ma Jiantang, chef för Kinas statistikbyrå, säger "att avmattningen i den kinesiska tillväxten är ett resultat av omstrukturering i ekonomin, och kommer från att gammalmodig kapacitet tas bort och bekämpning av luftföroreningar". Premiärminister Li Keqiang säger att "Kina ägnar stor uppmärksamhet mot finansiella risker och bevakar risker från skuggbankssektorn" och att "I vissa fall kanske betalningsinställelser inte kan undvikas, men Kina kommer att säkerställa att det inte uppstår risker mot det finansiella systemet". Li Keqiang säger nu också att Kinas tillväxtmål för i år på 7,5 procent är "flexibelt". Hur flexibelt det blir återstår att se.
Det finns alltså gott om tecken på att den kinesiska ekonomin håller på att bromsa in och att det kommer att spräcka den kreditbubbla av episka proportioner som landet har. "Intressanta tider", sannerligen. Hur klarar världsekonomin av en kreditkris i Kina?
En sak som kan tolkas positivt är dock att bilförsäljningen i Kina ökade med 18 procent på årsbasis i februari, vilket var högre än förväntat. Det ökar dock i sin tur på de extrema problem med luftföroreningar som Kina har.
P.S. Detta blir inlägg nummer 1501 sedan starten på denna blogg och söndagens artikel var alltså nummer 1500, för den som är fascinerad av jämna tal (själv föredrar jag primtal så jag firade inlägg nummer 1499 i lördags med att köpa en pizza).
Visar inlägg med etikett export. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett export. Visa alla inlägg
2014-03-17
2013-11-21
Japan: Slutspel för Abenomin?
Igår rapporterades att Japans handelsunderskott ökade betydligt mer än väntat i oktober. Exporten ökade förvisso mer än förväntat, 18,6 procent jämfört med samma månad året före (mot förväntade 16,2 procent). Emellertid ökade importen betydligt mer än förväntat, med 26,1 procent mot förväntade 19,0 procent.
Detta ledde till ett underskott i handelsbalansen som var det tredje största månadsvisa hittills. Nedan ser ni Japans handelsbalans de senaste åren.
Att handelsbalansen plötsligt svängde över till underskott i början av 2011 beror förstås på att kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Ser man på vad Japan importerar så står fossila bränslen (framförallt olja) för hela 32 procent av importkostnaderna.
För att sätta handelsunderskottet i ett historiskt perspektiv kan vi se på Japans export, import och handelsbalans sedan 1990.
Hela vägen genom Japans "förlorade årtionden" från 1990 hade landet ändå ett handelsöverskott. 2008 blev det underskott ett tag, troligen eftersom man inte hann att stoppa importen lika snabbt som exporten sjönk i samband med finanskrisens effekter. Under 2009 och 2010 repade sig exporten en bra bit, men har sedan legat ganska still, troligen eftersom världsekonomin inte har repat sig såpass att Japan kan lyckas exportera mer. Importen har dock fortsatt att öka i värde och var i oktober på den högsta nivån sedan september 2008.
Det som räddar Japan är att bytesbalansen fortfarande är positiv, även om den sjunkit ner på minus några månader de senaste åren. Bytesbalansen inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper). Det innebär att det fortfarande flyter in något mer pengar i Japan än vad det flyter ut, även om den långsiktiga trenden ser ut att vara oroväckande neråt och marginalen till underskott inte är stor.
När den nye premiärministern Shinzo Abe vann valet för snart ett år sedan lovade han det som kommit att kallas "abenomi" (engelska abenomics). Japan har med några korta undantag dragits med kronisk deflation sedan slutet av 1990-talet.
Abenomi i den nya tappningen skulle syfta till att driva upp (kärn)inflationen till 2 procent i ett försök att sparka igång ekonomin. Därför tillsatte Abe en ny centralbankschef i form av Haruhiko Kuroda. Hittills har han dock inte lyckats driva upp kärninflationen högre än 0,8 procent i årstakt. Senaste månaden sjönk den tillbaks och den 28 november får vi reda på om det var en tillfällig avvikelse eller om Japan åter går mot lägre prisinflation eller deflation.
Japanska statsobligationer visar inte heller någon större tendens att prisa in högre inflation. Visserligen steg räntorna på statsobligationerna ett tag i våras, men har därefter fallit tillbaks och närmar sig åter rekordlåga nivåer. Om inflationen hamnar på målet 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser. Där Japan verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar av sin osannolikt höga statsskuld.
Den inflation som Japan fått är i vilket fall som helst av "fel slag", driven av högre importpriser, delvis till följd av att yenen föll kraftigt under första halvåret.
Den japanska börsen steg i våras i ett bubbelliknande mönster för att därefter falla tillbaks kraftigt. Under sensommaren och hösten har den åter repat sig, men i betydligt långsammare takt och har ännu inte nått upp till nivån från i våras.
Japans BNP har faktiskt stigit lite det senaste året - årstakten var för andra kvartalet i år 2,7 procent, men tillväxttakten ser redan ut att mattas av - sista kvartalet förra året och första kvartalet i år växte Japans BNP med 1,0 respektive 0,9 procent jämfört med kvartalet innan, men andra kvartalet bara med 0,5 procent. Den 8 december får vi veta hur det gick tredje kvartalet i år. Det verkar inte finnas några större drivkrafter för att Japans BNP-tillväxt ska komma igång i hög fart annat än tillfälligt.
Trots att centralbanken Bank of Japan försöker stimulera ekonomin genom tillgångsköp (kvantitativa lättnader) ser det inte ut som om de "utpumpade" pengarna hittar ut i form av lån till företag. Istället hålls stora delar av pengarna trots usel ränta av bankerna på konton hos Bank of Japan, en siffra som har mer än fördubblats sedan i mars. Trots att utlåningen från stora banker faktiskt ökat de senaste månaderna har stora delar av de pengarna gått utomlands för att köpa upp utländska företag eller köpa in dyra fossila bränslen.
Min gissning är att vi snart får se ett slutspel för "abenomin". Vilken väg detta slut kommer är inte helt klart, men det går i vart fall inte att driva vidare Japan på nuvarande kurs utan att något går snett. Det stigande handelsunderskottet är en faktor som kan slå till om det blir så stort att landet även får underskott i bytesbalansen. Skulle ekonomin mattas av (t.ex. p.g.a. alltför höga energipriser) kan det bli deflation igen, varvid förtroendet för Kuroda och Abe blir närmast noll. Skulle Kuroda genom yenförsvagning lyckas driva upp prisinflationen till den önskade nivån 2 procent skulle statsobligationsräntorna följa efter med katastrofala följder för statsfinanserna.
Detta ledde till ett underskott i handelsbalansen som var det tredje största månadsvisa hittills. Nedan ser ni Japans handelsbalans de senaste åren.
Att handelsbalansen plötsligt svängde över till underskott i början av 2011 beror förstås på att kärnkraftverken stängde ner och Japan istället var tvunget att importera en massa dyra fossila bränslen för att driva elkraftverk. Ser man på vad Japan importerar så står fossila bränslen (framförallt olja) för hela 32 procent av importkostnaderna.
För att sätta handelsunderskottet i ett historiskt perspektiv kan vi se på Japans export, import och handelsbalans sedan 1990.
Det som räddar Japan är att bytesbalansen fortfarande är positiv, även om den sjunkit ner på minus några månader de senaste åren. Bytesbalansen inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper). Det innebär att det fortfarande flyter in något mer pengar i Japan än vad det flyter ut, även om den långsiktiga trenden ser ut att vara oroväckande neråt och marginalen till underskott inte är stor.
Japanska statsobligationer visar inte heller någon större tendens att prisa in högre inflation. Visserligen steg räntorna på statsobligationerna ett tag i våras, men har därefter fallit tillbaks och närmar sig åter rekordlåga nivåer. Om inflationen hamnar på målet 2 procent borde räntan på statsobligationerna hamna en bit däröver - annars drabbas obligationsinnehavarna av förluster. En så hög ränta skulle innebära en katastrof för Japans statsfinanser. Där Japan verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det är endast tack vare att räntan på den japanska statsskulden är så oerhört låg som Japan klarar av sin osannolikt höga statsskuld.
Den inflation som Japan fått är i vilket fall som helst av "fel slag", driven av högre importpriser, delvis till följd av att yenen föll kraftigt under första halvåret.
Den japanska börsen steg i våras i ett bubbelliknande mönster för att därefter falla tillbaks kraftigt. Under sensommaren och hösten har den åter repat sig, men i betydligt långsammare takt och har ännu inte nått upp till nivån från i våras.
Japans BNP har faktiskt stigit lite det senaste året - årstakten var för andra kvartalet i år 2,7 procent, men tillväxttakten ser redan ut att mattas av - sista kvartalet förra året och första kvartalet i år växte Japans BNP med 1,0 respektive 0,9 procent jämfört med kvartalet innan, men andra kvartalet bara med 0,5 procent. Den 8 december får vi veta hur det gick tredje kvartalet i år. Det verkar inte finnas några större drivkrafter för att Japans BNP-tillväxt ska komma igång i hög fart annat än tillfälligt.
Trots att centralbanken Bank of Japan försöker stimulera ekonomin genom tillgångsköp (kvantitativa lättnader) ser det inte ut som om de "utpumpade" pengarna hittar ut i form av lån till företag. Istället hålls stora delar av pengarna trots usel ränta av bankerna på konton hos Bank of Japan, en siffra som har mer än fördubblats sedan i mars. Trots att utlåningen från stora banker faktiskt ökat de senaste månaderna har stora delar av de pengarna gått utomlands för att köpa upp utländska företag eller köpa in dyra fossila bränslen.
Min gissning är att vi snart får se ett slutspel för "abenomin". Vilken väg detta slut kommer är inte helt klart, men det går i vart fall inte att driva vidare Japan på nuvarande kurs utan att något går snett. Det stigande handelsunderskottet är en faktor som kan slå till om det blir så stort att landet även får underskott i bytesbalansen. Skulle ekonomin mattas av (t.ex. p.g.a. alltför höga energipriser) kan det bli deflation igen, varvid förtroendet för Kuroda och Abe blir närmast noll. Skulle Kuroda genom yenförsvagning lyckas driva upp prisinflationen till den önskade nivån 2 procent skulle statsobligationsräntorna följa efter med katastrofala följder för statsfinanserna.
2013-11-13
Venezuela: Vikande oljeproduktion och hyperinflation
I helgen tog Venezuelas president Nicolas Maduro (efterträdaren till Hugo Chávez) till militär för att tvinga elektronikkedjor att sälja sina varor till samma priser som förra månaden i ett desperat försök att stävja den snabba prisinflation som nu råder i landet. Maduro varnar även för att han kan ta till liknande åtgärder mot andra affärsområden.
Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.
I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.
Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.
96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.
Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.
Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.
Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.
Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.
Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.
– Jag kommer sätta gränser för hur mycket vinst privata företag får göra på varor de säljer. Det kommer bli olika procentsatser för olika produkter. Det är så det funkar i alla länder i världen, säger president Nicolas Maduro efter ett extrainkallat regeringsmöte under gårdagskvällen.Nej señor Maduro, det är inte så det funkar i andra länder! Maduro skyller de raskt stigande priserna på att affärsidkarna tar ut för stora vinster, när förklaringen till hög inflation snarare står att finna i politiken. Man håller inte "inflationen i schack" genom att införa priskontroller, utan genom att justera penningpolitiken. Prisinflationen är bara ett symtom på obalans i penningmängden och valutakursen.
Insatsen mot elektronikkedjorna kommer bara att leda till att ingen längre kommer att vilja importera sådana produkter annat än på den svarta marknaden.
I förra veckan rapporterades att Venezuela nu befinner sig i hyperinflation (enligt vissa definitioner). Priserna steg med 5,1 procent i oktober från september och har stigit med hela 54,3 procent under årets första tio månader. Det är med god marginal mer än de 40 procent i årlig inflationstakt som Goldman Sachs analytiker sätter som gräns för hyperinflation. Andra sätter dock gränsen högre, vid runt 50 procents inflation per månad. Hursomhelst kan vi ana att Venezuela är på god väg att hamna i en ond spiral som driver landet in i hyperinflation även med en striktare definition. Vi ser att inflationstakten ökar snabbt, då den för hela 2012 bara var 20,1 procent.
Som vanligt förstår inte makthavarna att deras åtgärder bara försämrar läget. Venezuela har olika valutakontroller och priskontroller, men det får bara effekten att det blir brist på vissa varor. Det är inte "onda" valutaspekulanter och affärsidkare som orsakar problemen, utan de ligger djupare än så.
96 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja och eftersom oljeproduktionen sjunker, så drabbas även exporten och med den valutan, då man får brist på utländsk valuta för sin import. Detta leder i sin tur till brist på många importvaror, bland annat basvaror såsom toapapper, vilket i sin tur driver upp prisinflationen.
Så sent som i februari i år devalverade Venezuela sin valuta och många spekulerar i att det snart kan bli en devalvering till för att täppa till underskottet i statsfinanserna. Detta kommer förstås att driva upp inflationen ytterligare. En ond spiral, som sagt.
Vissa säger att det skulle vara Chávez som genom nationaliseringar orsakat nedgången i oljeproduktionen, men det är tveksamt hur mycket sanning det ligger i detta, då Venezuelas oljeindustri faktiskt nationaliserades redan 1976.
Det vi tydligt kan se är att Venezuelas oljeproduktion nådde en lokal topp år 1998 (den absoluta toppen var 1970) och sedan 2006 har produktionen varit stadd i nedgång på några procent per år. Det talas om att det skulle finnas potential för att öka produktionen kraftigt, men det handlar då om "tung olja", alltså oljesand, som är svår att utvinna, vilket talar för att denna "potential" mest finns i regeringens förhoppningar.
Det ser alltså ut som om Venezuelas oljeutvinning lär fortsätta att krympa, vilket leder till minskad export, vilket i sin tur leder till minskad mängd tillgängliga pengar för import av andra varor. Om de inte radikalt lägger om sin politik kommer det troligen att sluta i ordentlig hyperinflation.
Vi ska inte glömma att Venezuela är världens elfte största oljeproducentland och sjätte största oljeexportör. Därför är vad som händer där ytterst viktigt för hela världsmarknaden för olja och i förlängningen även för oss i Sverige som är beroende av att importera olja från andra länder.
2013-07-23
Räntesänkning kontra finansiell stabilitet
SvD:s Per Lindvall propagerar återigen för att Riksbanken ska sänka räntan. Detta i en artikel på nyhetsplats som kallas för "analys", när den snarare borde ha varit en debattartikel. Lindvall reagerar på att Riksbanken verkar fokusera på finansiell stabilitet istället för att uppfylla sitt inflationsmål och gynna svensk exportindustri. Lindvall tror uppenbarligen att ett sänkt ränteläge skulle vara en mirakelmedicin för den svenska ekonomin.
Nu ska vi komma ihåg att Riksbanken sedan slutet av 2011 har sänkt reporäntan i flera steg från redan låga 2 procent till nuvarande 1 procent. Detta har inte haft några revolutionerande effekter på kronkursen, utan kronan har efter en inledande försvagning under några månader därefter förstärkts mot de för vår export mest intressanta valutorna euron, USA-dollarn och det brittiska pundet.
Det är högst tveksamt om ytterligare sänkt reporänta skulle ha någon avgörande effekt på kronans styrka och därmed exportindustrins lönsamhet. Vår exportindustri är för övrigt beroende av att sända sina varor till andra länder och som bekant går det inte så bra med ekonomin hos de flesta av våra viktigaste exportländer. Så även om vi skulle stimulera exportindustrin genom en sänkt krona så skulle det troligen inte ha någon större effekt, för denna är beroende av att exportera till andra länder - vi kan inte exportera till Mars! Utrikeshandeln med varor har sedan 2011 sjunkit, men det gäller både exporten och importen. Handelsnettot har dock under hela perioden varit positivt och ungefär lika stort. Så länge Sverige fortsätter med handelsöverskott bidrar vi för övrigt till de finansiella obalanserna i den globala ekonomin.
Vad den sänkta räntan däremot har gjort är att fortsätta att blåsa upp hushållens skuldsättning, som fortfarande är en bra bit högre än inflationen. Ökningstakten för hushållens skuldsättning minskade ett tag, men sedan början av 2012 har den istället varit tämligen konstant runt 4,6 procent. Detta har i sin tur fortsatt att driva upp priserna på bostäder till ännu högre nivåer. Den ökade skuldsättningen har också hållit igång den inhemska konsumtionen så att vår BNP fortfarande växer. Det är emellertid frågan om en lånefinansierad konsumtion och lån måste som vi alla vet förr eller senare betalas tillbaka eller avskrivas.
Som jag ser det gör Riksbanken helt rätt när de prioriterar den finansiella stabiliteten. Som Lindvall påpekar så "framstår de svenska bankerna som bland de minst riskfyllda bankerna i världen", vilket får ses som en god förberedelse för den skuldkris som oundvikligen kommer att drabba även oss förr eller senare när den svenska skuldbubblan blåses ur - något som regeringen säkerligen till varje pris vill försöka skjuta upp till efter valet 2014.
Lindvall skriver vidare om att "För att nå sitt inflationsmål så borde Riksbanken både sänka räntan och likt Schweiz, Danmarks och Japans centralbanker intervenera för att sänka den svenska kronan". Visst har Riksbanken ett inflationsmål på 2 procent som man inte lyckats uppnå (sett till KPIX och KPIF) sedan 2010. Detta inflationsmål är emellertid högst godtyckligt satt - för att citera Riksbanken:
Ett annat argument för sänkt räntenivå är att det skulle gynna utlåning till företagen. Det visar sig dock att det inte haft den effekten de senaste åren. Istället har bankerna valt att låna ut mer till hushållen. Det finns kanske en grundläggande baktanke, nämligen att som privatperson är du i princip betalningsskyldig på dina lån intill döden, medan företag kan gå i konkurs. Hursomhelst visar de senaste årens erfarenheter att en sänkt ränta inte ger mer utlåning till företagen, utan främst till hushållen. Ändå propagerar Lindvall för att Riksbanken ska försöka att sänka räntan en gång till för att se om det funkar bättre denna gång.
Att bankerna i många fall är återhållsamma med utlåningen till företag, till exempel till fastighetsbolag har troligen andra orsaker än ränteläget, till exempel att priserna på hyresfastigheter ser ut att ha nått en topp.
Finansiell stabilitet är verkligen vad vi kommer att behöva framöver, åtminstone relativt vår omvärlds instabilitet. Om Sverige offrar lite av vår potentiella BNP på att vara en ö av relativ stabilitet i ett turbulent globalt finanshav så är det definitivt värt det. Därför bör Riksbanken med flera makthavare i vår ekonomi inte tänka alltför kortsiktigt utan istället arbeta på att på olika vis göra vårt finansiella system mer resilient mot chocker från omvärlden - för sådana chocker lär det komma fler av framöver.
Nu ska vi komma ihåg att Riksbanken sedan slutet av 2011 har sänkt reporäntan i flera steg från redan låga 2 procent till nuvarande 1 procent. Detta har inte haft några revolutionerande effekter på kronkursen, utan kronan har efter en inledande försvagning under några månader därefter förstärkts mot de för vår export mest intressanta valutorna euron, USA-dollarn och det brittiska pundet.
Det är högst tveksamt om ytterligare sänkt reporänta skulle ha någon avgörande effekt på kronans styrka och därmed exportindustrins lönsamhet. Vår exportindustri är för övrigt beroende av att sända sina varor till andra länder och som bekant går det inte så bra med ekonomin hos de flesta av våra viktigaste exportländer. Så även om vi skulle stimulera exportindustrin genom en sänkt krona så skulle det troligen inte ha någon större effekt, för denna är beroende av att exportera till andra länder - vi kan inte exportera till Mars! Utrikeshandeln med varor har sedan 2011 sjunkit, men det gäller både exporten och importen. Handelsnettot har dock under hela perioden varit positivt och ungefär lika stort. Så länge Sverige fortsätter med handelsöverskott bidrar vi för övrigt till de finansiella obalanserna i den globala ekonomin.
Vad den sänkta räntan däremot har gjort är att fortsätta att blåsa upp hushållens skuldsättning, som fortfarande är en bra bit högre än inflationen. Ökningstakten för hushållens skuldsättning minskade ett tag, men sedan början av 2012 har den istället varit tämligen konstant runt 4,6 procent. Detta har i sin tur fortsatt att driva upp priserna på bostäder till ännu högre nivåer. Den ökade skuldsättningen har också hållit igång den inhemska konsumtionen så att vår BNP fortfarande växer. Det är emellertid frågan om en lånefinansierad konsumtion och lån måste som vi alla vet förr eller senare betalas tillbaka eller avskrivas.
Som jag ser det gör Riksbanken helt rätt när de prioriterar den finansiella stabiliteten. Som Lindvall påpekar så "framstår de svenska bankerna som bland de minst riskfyllda bankerna i världen", vilket får ses som en god förberedelse för den skuldkris som oundvikligen kommer att drabba även oss förr eller senare när den svenska skuldbubblan blåses ur - något som regeringen säkerligen till varje pris vill försöka skjuta upp till efter valet 2014.
Lindvall skriver vidare om att "För att nå sitt inflationsmål så borde Riksbanken både sänka räntan och likt Schweiz, Danmarks och Japans centralbanker intervenera för att sänka den svenska kronan". Visst har Riksbanken ett inflationsmål på 2 procent som man inte lyckats uppnå (sett till KPIX och KPIF) sedan 2010. Detta inflationsmål är emellertid högst godtyckligt satt - för att citera Riksbanken:
Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.Skulle inflationsmålet introduceras idag skulle det snarare sättas till 1 procent, helt enkelt för att det är den "normala" inflationsnivån de senaste åren. Ingen kan väl heller påstå att de svenska hushållen konsumerar för lite idag, trots den låga inflationstakten.
Ett annat argument för sänkt räntenivå är att det skulle gynna utlåning till företagen. Det visar sig dock att det inte haft den effekten de senaste åren. Istället har bankerna valt att låna ut mer till hushållen. Det finns kanske en grundläggande baktanke, nämligen att som privatperson är du i princip betalningsskyldig på dina lån intill döden, medan företag kan gå i konkurs. Hursomhelst visar de senaste årens erfarenheter att en sänkt ränta inte ger mer utlåning till företagen, utan främst till hushållen. Ändå propagerar Lindvall för att Riksbanken ska försöka att sänka räntan en gång till för att se om det funkar bättre denna gång.
Att bankerna i många fall är återhållsamma med utlåningen till företag, till exempel till fastighetsbolag har troligen andra orsaker än ränteläget, till exempel att priserna på hyresfastigheter ser ut att ha nått en topp.
Finansiell stabilitet är verkligen vad vi kommer att behöva framöver, åtminstone relativt vår omvärlds instabilitet. Om Sverige offrar lite av vår potentiella BNP på att vara en ö av relativ stabilitet i ett turbulent globalt finanshav så är det definitivt värt det. Därför bör Riksbanken med flera makthavare i vår ekonomi inte tänka alltför kortsiktigt utan istället arbeta på att på olika vis göra vårt finansiella system mer resilient mot chocker från omvärlden - för sådana chocker lär det komma fler av framöver.
2013-02-22
Japans handelsunderskott och statsskuld
Jag skrev igår om bland annat Japans rekordstora handelsunderskott i januari. Nedan ser ni hur Japans handelsbalans utvecklats sedan 1980.
Ända sedan Japans långa sega period började 1990 lyckades landet ändå (med undantag av enstaka månader) att hålla sig på ett exportöverskott. Fram till finanskrisåret 2008 alltså. Vi zoomar in på de senaste åren nedan och förtydligar med lite färg.
Som ni ser så repade sig ändå handelsbalansen snabbt efter krisens 2008, om än inte till riktigt samma nivå som tidigare, men så kom tsunamin och Fukushima-haveriet i mars 2011. Landets kärnkraftverk stängdes ner och Japan tvingades importera dyra fossilbränslen till alternativa kraftverk. Som jag skrev då var detta det sista som Japan behövde. Sedan dess har Japan alltså haft ett underskott i handelsbalansen (med undantag av enstaka månader), nu senast alltså rekordstort på mer än 1500 miljarder yen per månad.
Handelsbalansen består som bekant av varuexport minus varuimport och det är därför intressant att se på dessa separat.
Exporten störtdök 2008 i samband med finanskrisen, men repade sig därefter till en något lägre nivå (observera att diagrammets y-axel inte börjar på noll, vilket även gäller diagrammet nedan). Sedan är det inte så dramatiskt för exporten sedan 2008.
Importkostnaderna ökade fram till sommaren 2008, främst på grund av oljepriset. Då hade Japan ett tag ett handelsunderskott. Därefter störtdök även importkostnaderna i samband med att oljepriset dök. Därefter återhämtade sig importen ungefär i samma takt som exporten, men fortsatte sedan uppåt trots att exporten låg ganska stilla. Importkostnaderna ökade dels på grund av ett högre oljepris, dels på grund av ökat importbehov av fossila bränslen efter Fukushima-olyckan. Bränslen står för drygt 30 procent av Japans importkostnader. De senaste två åren har som bekant oljepriset också varit rekordhögt vad gäller årsmedelvärdet.
Nu är inte handelsbalansen hela sanningen vad gäller ett lands ekonomiska interaktion med omvärlden. Det bredare begreppet bytesbalans inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper) och transfereringar (t.ex. stöd till eller från andra länder eller internationella organisationer). Ser man på bytesbalansen ser det fortfarande inte fullt så illa ut för Japan.
Bytesbalansen ser emellertid ut att befinna sig i en trend av utförsbacke sedan våren 2010. De senaste två månaderna har den slagit över till negativ, vilket den dock även gjorde som hastigast i januari 2012. Det allvarliga är dock den långsiktiga trenden. Så länge Japan har haft ett överskott i bytesbalansen har man kunnat komma undan med sin absurt höga statsskuld, men ett underskott i bytesbalansen under längre tid skulle ställa till det rejält.
Som jag skrev nyligen så ligger Japan i topp vad gäller statsskuldens storlek i förhållande till BNP och även vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkterna, men där de verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det behövs inte någon stor förändring av räntan på statsskulden för att totalt tippa den balans som möjliggjort för Japan att under två decennier hålla sig med stora underskott i statsfinanserna, som i sin tur byggt upp den jättelika statsskulden.
Fotnot: Det är viktigt att hålla isär de båda begreppen handelsbalans (på engelska Balance of Trade) och bytesbalans (på engelska Current Account). Som minnesregel kan man tänka att handel är med varor. Byten kan man göra med både varor och tjänster, samt att jag kan ge dig ett lån i utbyte mot att jag får ränta.
Handelsbalansen består som bekant av varuexport minus varuimport och det är därför intressant att se på dessa separat.
Nu är inte handelsbalansen hela sanningen vad gäller ett lands ekonomiska interaktion med omvärlden. Det bredare begreppet bytesbalans inkluderar förutom varuexport och varuimport även export och import av tjänster samt faktorinkomster (t.ex. räntor och utdelningar på japanska innehav av utländska värdepapper) och transfereringar (t.ex. stöd till eller från andra länder eller internationella organisationer). Ser man på bytesbalansen ser det fortfarande inte fullt så illa ut för Japan.
Som jag skrev nyligen så ligger Japan i topp vad gäller statsskuldens storlek i förhållande till BNP och även vad gäller statens räntebetalningar i förhållande till skatteintäkterna, men där de verkligen sticker ut är ifråga om statsskuldens storlek i förhållande till skatteintäkterna. Det behövs inte någon stor förändring av räntan på statsskulden för att totalt tippa den balans som möjliggjort för Japan att under två decennier hålla sig med stora underskott i statsfinanserna, som i sin tur byggt upp den jättelika statsskulden.
Fotnot: Det är viktigt att hålla isär de båda begreppen handelsbalans (på engelska Balance of Trade) och bytesbalans (på engelska Current Account). Som minnesregel kan man tänka att handel är med varor. Byten kan man göra med både varor och tjänster, samt att jag kan ge dig ett lån i utbyte mot att jag får ränta.
2012-08-02
Finansmarknaderna fick inte sina fixar
De globala finansmarknaderna har levt på hoppet den senaste tiden - hoppet om att centralbankerna skulle annonsera några nya program. Igår kväll kom den första besvikelsen när USA:s centralbank Federal Reserve inte kom med något nytt. Många hade hoppats på QE3 - ett tredje program av kvantitativa lättnader, men därav blev intet.
Idag var det så dags för Europeiska centralbanken att komma med besked, men därifrån blev det bara vaga ord. När ECB-chefen Mario Draghi höll sitt tal klockan 14.30 lyckades han med konststycket att sänka aktiebörserna rejält - Stockholmsbörsen föll omkring 2,4 procent på en halvtimme. För en vecka sedan hade "Super Mario" i ett tal antytt att något var på gång, men nu blev besvikelsen stor när det bara bidde en tummetott.
Den spanska börsen föll med över 5 procent idag och den italienska börsen med 4,6 procent.
Räntan på spanska tioåriga statsobligationer steg åter över den kritiska 7-procentsnivån och de italienska steg till 6,3 procent. Dock steg inte räntorna på de tvååriga spanska och italienska statsobligationerna, utan sjönk istället något, så än så länge är de inte på väg mot inverterad avkastningskurva.
Men läget för Spanien och Italien kan förvärras snabbt, framförallt för Spanien.
Finansmarknaderna har som jag nämnt förut bara två lägen nu - "risk off" och "risk on" och de flesta marknader är mer eller mindre korrelerade. Flykten från riskfyllda till upplevt säkra tillgångar (risk off) gjorde idag att räntorna på tyska och amerikanska statsobligationer sjönk. För tyska statspapper är räntan nu negativ för samtliga löptider upp till tre år.
Euron blir allt svagare, framförallt mot den svenska kronan. Just nu står den i 8,29 kronor per euro. I början av 2010, när den europeiska skuldkrisen började dra igång så smått, behövde man fortfarande punga ut med över 10 kronor för en euro. Det har gått snabbt utför. Är det någon som kommer ihåg att euron stod i 11,78 kronor som värst 2009? Det var förstås när oron för de svenska bankernas äventyr i Baltikum var på topp.
Den svaga euron är förstås ett orosmoln för den svenska exportindustrin, då det kan drabba de företag som exporterar till Europa.
Finansmarknaderna fick alltså inte sina fixar denna vecka, vilket kan leda till svåra abstinensproblem den närmaste tiden. Har centralbankerna äntligen förstått att massiva penningpumparaktioner inte har någon större effekt på den reala ekonomin, utan bara skapar större finansiella problem i längden? Eller tyckte de bara att läget ännu inte är så allvarligt att det behövs mer åtgärder?
Idag var det så dags för Europeiska centralbanken att komma med besked, men därifrån blev det bara vaga ord. När ECB-chefen Mario Draghi höll sitt tal klockan 14.30 lyckades han med konststycket att sänka aktiebörserna rejält - Stockholmsbörsen föll omkring 2,4 procent på en halvtimme. För en vecka sedan hade "Super Mario" i ett tal antytt att något var på gång, men nu blev besvikelsen stor när det bara bidde en tummetott.
Den spanska börsen föll med över 5 procent idag och den italienska börsen med 4,6 procent.
Räntan på spanska tioåriga statsobligationer steg åter över den kritiska 7-procentsnivån och de italienska steg till 6,3 procent. Dock steg inte räntorna på de tvååriga spanska och italienska statsobligationerna, utan sjönk istället något, så än så länge är de inte på väg mot inverterad avkastningskurva.
Men läget för Spanien och Italien kan förvärras snabbt, framförallt för Spanien.
Finansmarknaderna har som jag nämnt förut bara två lägen nu - "risk off" och "risk on" och de flesta marknader är mer eller mindre korrelerade. Flykten från riskfyllda till upplevt säkra tillgångar (risk off) gjorde idag att räntorna på tyska och amerikanska statsobligationer sjönk. För tyska statspapper är räntan nu negativ för samtliga löptider upp till tre år.
Euron blir allt svagare, framförallt mot den svenska kronan. Just nu står den i 8,29 kronor per euro. I början av 2010, när den europeiska skuldkrisen började dra igång så smått, behövde man fortfarande punga ut med över 10 kronor för en euro. Det har gått snabbt utför. Är det någon som kommer ihåg att euron stod i 11,78 kronor som värst 2009? Det var förstås när oron för de svenska bankernas äventyr i Baltikum var på topp.
Den svaga euron är förstås ett orosmoln för den svenska exportindustrin, då det kan drabba de företag som exporterar till Europa.
Finansmarknaderna fick alltså inte sina fixar denna vecka, vilket kan leda till svåra abstinensproblem den närmaste tiden. Har centralbankerna äntligen förstått att massiva penningpumparaktioner inte har någon större effekt på den reala ekonomin, utan bara skapar större finansiella problem i längden? Eller tyckte de bara att läget ännu inte är så allvarligt att det behövs mer åtgärder?
2012-06-20
Export Land Model?
Peak oil känner vi till och för något år sedan erkände till och med IEA att den globala produktionen av konventionell olja toppade år 2006. När man då funderar kring hur den kvarvarande oljan kommer att fördelas, så är det viktigt att tänka på att det som är mest intressant för oss i importberoende Sverige är hur mycket olja som finns tillgänglig på exportmarknaden. Där måste man nämligen dra av för den olja som de oljeproducerande länderna själva förbrukar.
Oljeförbrukningen i många oljeexporterande länder ökar och detta har tillsammans med en förhållandevis platt global oljeutvinning lett till att mängden tillgänglig exportolja nådde en topp runt 2005 och därefter har minskat något. "Peak oil exports" alltså.
Orsakerna till att Oljeförbrukningen i producentländerna ökar är flera.
En viktig orsak är att många oljeproducenter subventionerar bensin- och dieselpriserna. En liter bensin kostar i Saudiarabien runt 90 öre! Därför är Saudiarabiens städer inte oväntat fyllda av bilar.
En annan viktig orsak till ökande oljeförbrukning i producentländerna är befolkningstillväxten, och även där utmärker sig Saudiarabien.
Av befolkningspyramiden ovan utläser vi att ungefär en tredjedel av befolkningen är under 15 år och två tredjedelar är under 30 år. Befolkningspyramidens utseende garanterar också att Saudiarabiens befolkning kommer att fortsätta att växa i många år framöver. Den växande befolkningen kräver mer resurser i form av vatten, bostäder, elektricitet, bilvägar osv. Eftersom oljan är billig i Saudiarabien tas alla dessa resurser fram med olja eller fossilgas. Lägg till detta att det är ett ökenland som måste avsalta havsvatten för att få fram dricksvatten. Den ökande inhemska oljekonsumtionen kan ni se i diagrammet nedan.
Saudiarabien har dock nyligen lyckats öka sin oljeproduktion och oljeexport och är nära tidigare rekordnivåer. Frågan är dock hur länge man lyckas hålla denna produktionstakt.
Denna trend inom oljeexporten har fått geologen Jeffrey Brown att rita upp något som han kallar för Export Land Model.
Modellen visar hur den inhemska oljekonsumtionen ökar samtidigt som oljeproduktionen minskar, tills linjerna korsar varandra och landet övergår från att vara ett exportland till ett importland vad gäller olja. Ett tydligt exempel på ett land som har följt Export Land Model är Indonesien.
Notera dock att den inhemska oljekonsumtionen i Indonesien legat ganska platt de senaste åren. Ett annat exempel är Egypten, som bara häromåret övergick från att exportera till att importera olja.
Vissa oljeländer följer dock inte riktigt modellen, då deras inhemska oljekonsumtion ligger ganska platt, exempelvis Storbritannien, Danmark och Norge. Eftersom deras oljeutvinning minskar så minskar dock även deras oljeexport.
Trenden med minskande oljeexport får vissa bedömare, exempelvis bloggrannen Cornucopia att utropa att år 2030 kommer ingen råolja att finnas tillgänglig på exportmarknaden. Jag anser dock att detta är högst tveksamt och alldeles för pessimistiskt. Det hela bygger på att man extrapolerar trender in i framtiden, vilket är just sådan "linjärekonomi" som Cornucopia själv brukar kritisera. Världen följer inte linjära eller exponentiella trender annat än under vissa perioder. På längre sikt brukar de flesta trender gå i vågor.
Det vi inte heller ska glömma är att Export Land Model hittills bara prövats under en period då den globala oljeproduktionen fortfarande ökade. Det fanns alltså gott om olja tillgänglig på världsmarknaden för de länder som stängde gapet mellan konsumtion och produktion. I en framtid med minskande eller platt global oljeproduktion kan det dock bli helt andra effekter, då ett lands ekonomi är ett komplext system, där ett högre pris på olja kan göra att det kanske inte lönar sig att importera lika mycket olja, eller att det lönar sig att exportera mer olja istället för att förbruka den inom landet.
Visserligen tycker jag att Export Land Model och varningarna för den minskande oljeexporten är viktiga, då de pekar på ett problem vi står inför, men de målar upp ett lite väl domedagsaktigt scenario. De flesta av dagens stora oljeexportländer är nämligen tvungna att fortsätta exportera olja, för annars får de svåra ekonomiska problem. Saudiarabien exempelvis är starkt beroende av något så basalt som livsmedelsimport. Därför tror jag att det kommer att finnas exportolja kvar på världsmarknaden även år 2030, om än betydligt mindre än idag. Det vi i Sverige måste förhålla oss till är alltså inte en total avstängning av vår "oljekran" om 20 år utan istället kraftigt minskad tillgång på olja. Ska vi då låta en fri marknad bestämma vilka samhällssektorer som får olja, eller blir det någon form av ransonering eller kvotering?
Oljeförbrukningen i många oljeexporterande länder ökar och detta har tillsammans med en förhållandevis platt global oljeutvinning lett till att mängden tillgänglig exportolja nådde en topp runt 2005 och därefter har minskat något. "Peak oil exports" alltså.
Orsakerna till att Oljeförbrukningen i producentländerna ökar är flera.
En viktig orsak är att många oljeproducenter subventionerar bensin- och dieselpriserna. En liter bensin kostar i Saudiarabien runt 90 öre! Därför är Saudiarabiens städer inte oväntat fyllda av bilar.
En annan viktig orsak till ökande oljeförbrukning i producentländerna är befolkningstillväxten, och även där utmärker sig Saudiarabien.
Av befolkningspyramiden ovan utläser vi att ungefär en tredjedel av befolkningen är under 15 år och två tredjedelar är under 30 år. Befolkningspyramidens utseende garanterar också att Saudiarabiens befolkning kommer att fortsätta att växa i många år framöver. Den växande befolkningen kräver mer resurser i form av vatten, bostäder, elektricitet, bilvägar osv. Eftersom oljan är billig i Saudiarabien tas alla dessa resurser fram med olja eller fossilgas. Lägg till detta att det är ett ökenland som måste avsalta havsvatten för att få fram dricksvatten. Den ökande inhemska oljekonsumtionen kan ni se i diagrammet nedan.
Saudiarabien har dock nyligen lyckats öka sin oljeproduktion och oljeexport och är nära tidigare rekordnivåer. Frågan är dock hur länge man lyckas hålla denna produktionstakt.
Denna trend inom oljeexporten har fått geologen Jeffrey Brown att rita upp något som han kallar för Export Land Model.
Modellen visar hur den inhemska oljekonsumtionen ökar samtidigt som oljeproduktionen minskar, tills linjerna korsar varandra och landet övergår från att vara ett exportland till ett importland vad gäller olja. Ett tydligt exempel på ett land som har följt Export Land Model är Indonesien.
Notera dock att den inhemska oljekonsumtionen i Indonesien legat ganska platt de senaste åren. Ett annat exempel är Egypten, som bara häromåret övergick från att exportera till att importera olja.
Vissa oljeländer följer dock inte riktigt modellen, då deras inhemska oljekonsumtion ligger ganska platt, exempelvis Storbritannien, Danmark och Norge. Eftersom deras oljeutvinning minskar så minskar dock även deras oljeexport.
Trenden med minskande oljeexport får vissa bedömare, exempelvis bloggrannen Cornucopia att utropa att år 2030 kommer ingen råolja att finnas tillgänglig på exportmarknaden. Jag anser dock att detta är högst tveksamt och alldeles för pessimistiskt. Det hela bygger på att man extrapolerar trender in i framtiden, vilket är just sådan "linjärekonomi" som Cornucopia själv brukar kritisera. Världen följer inte linjära eller exponentiella trender annat än under vissa perioder. På längre sikt brukar de flesta trender gå i vågor.
Det vi inte heller ska glömma är att Export Land Model hittills bara prövats under en period då den globala oljeproduktionen fortfarande ökade. Det fanns alltså gott om olja tillgänglig på världsmarknaden för de länder som stängde gapet mellan konsumtion och produktion. I en framtid med minskande eller platt global oljeproduktion kan det dock bli helt andra effekter, då ett lands ekonomi är ett komplext system, där ett högre pris på olja kan göra att det kanske inte lönar sig att importera lika mycket olja, eller att det lönar sig att exportera mer olja istället för att förbruka den inom landet.
Visserligen tycker jag att Export Land Model och varningarna för den minskande oljeexporten är viktiga, då de pekar på ett problem vi står inför, men de målar upp ett lite väl domedagsaktigt scenario. De flesta av dagens stora oljeexportländer är nämligen tvungna att fortsätta exportera olja, för annars får de svåra ekonomiska problem. Saudiarabien exempelvis är starkt beroende av något så basalt som livsmedelsimport. Därför tror jag att det kommer att finnas exportolja kvar på världsmarknaden även år 2030, om än betydligt mindre än idag. Det vi i Sverige måste förhålla oss till är alltså inte en total avstängning av vår "oljekran" om 20 år utan istället kraftigt minskad tillgång på olja. Ska vi då låta en fri marknad bestämma vilka samhällssektorer som får olja, eller blir det någon form av ransonering eller kvotering?
2011-08-25
Konjunkturtecken
Idag rapporterade SCB att sysselsättningen fortsätter att öka och arbetslösheten minskar. Det är i och för sig glädjande, men inte någon ledande indikator för ekonomin. Företagen fortsätter att ta in ny personal ända tills försäljningen viker och då sparkas de sist anställda snabbt ut - vi såg det 2008. Att bemanningsbolagen har goda tider med rekordmånga uthyrda under första halvåret i år är oroande, för dessa personer kan ännu snabbare kastas ut när konjunkturen viker. Mest ökade bemanningsbolagen i västra Götaland, där som bekant fordonsindustrin drabbades hårt 2008-2009. Nu har jobben alltså till stor del kommit tillbaka genom bemanningsbolag.
I Västsverige är som bekant Saab Automobile på fallrepet och Kronofogden mäter ut pengar på löpande band. Det löpande bandet i fabriken står dock stilla och löneutbetalningarna försenas. Trots att Saab Automobile uppenbarligen är bankrutt är företaget inte officiellt försatt i konkurs och de anställda lever tydligen fortfarande på hoppet. Det verkar dock bara vara en tidsfråga innan sammanbrottet är ett faktum, för nya finansiärer går knappast att finna i dagens ekonomiska klimat. Inte bara Trollhättan drabbas av Saabs kommande undergång, utan många underleverantörer lär få dra ner på personalen.
En mer framåtblickande ekonomisk indikator är Konjunkturinstitutets barometerindikator - dagens siffra visar ett fall från 103,2 i juli till 100,2 i augusti och alla sektorer i näringslivet bidrog till nedgången. Siffran 100,2 betyder som Cornucopia påpekar att ekonomin balanserar precis på kanten till recession. Hushållens konfidensindikator sjönk från 12,0 till 4,3, vilket är under det historiska genomsnittet och den lägsta nivån sedan 2009.
Idag kom även Exportrådets exportchefsindex som sjönk till 52,1 från 63,9 i maj. Värst här är att det framåtblickande delindexet backade till 47,5 från 66,4 i maj, vilket är ett lika snabbt fall som vid finanskrisens början. Då bottnade exportchefsindexet på 34,3.
Att exportcheferna deppar är inte så konstigt, då det inte går så värst bra för många av våra viktiga exportmarknader.
Sveriges ekonomi har dopats av låga räntor de senaste åren och hushållens skulder har ökat utan ens ett hack för finanskrisen 2008. Sedan början av 2010 har dock ökningstakten för hushållens skulder mattats av - Sveriges hushåll har uppenbarligen nått skuldmättnadsstadiet. I dagens Finansmarknadsstatistik från SCB ser vi att utlåningen till hushållen i juli bara växte i en årlig takt på 6,4 procent, mot 6,6 procent i juni och 8,9 procent i juli 2010.
Den sjunkande lånetillväxten känns och kombinationen av sjunkande konsumtion och sjunkande export blir inte så lyckad för Sveriges ekonomi.
I Västsverige är som bekant Saab Automobile på fallrepet och Kronofogden mäter ut pengar på löpande band. Det löpande bandet i fabriken står dock stilla och löneutbetalningarna försenas. Trots att Saab Automobile uppenbarligen är bankrutt är företaget inte officiellt försatt i konkurs och de anställda lever tydligen fortfarande på hoppet. Det verkar dock bara vara en tidsfråga innan sammanbrottet är ett faktum, för nya finansiärer går knappast att finna i dagens ekonomiska klimat. Inte bara Trollhättan drabbas av Saabs kommande undergång, utan många underleverantörer lär få dra ner på personalen.
En mer framåtblickande ekonomisk indikator är Konjunkturinstitutets barometerindikator - dagens siffra visar ett fall från 103,2 i juli till 100,2 i augusti och alla sektorer i näringslivet bidrog till nedgången. Siffran 100,2 betyder som Cornucopia påpekar att ekonomin balanserar precis på kanten till recession. Hushållens konfidensindikator sjönk från 12,0 till 4,3, vilket är under det historiska genomsnittet och den lägsta nivån sedan 2009.
Idag kom även Exportrådets exportchefsindex som sjönk till 52,1 från 63,9 i maj. Värst här är att det framåtblickande delindexet backade till 47,5 från 66,4 i maj, vilket är ett lika snabbt fall som vid finanskrisens början. Då bottnade exportchefsindexet på 34,3.
Att exportcheferna deppar är inte så konstigt, då det inte går så värst bra för många av våra viktiga exportmarknader.
I länder som USA, Storbritannien, Spanien och Italien har man inte noterat någon nämnvärd återhämtning utan snarast sett hur krisen fördjupats medan Sveriges viktigaste handelpartner Tyskland har fått se tillväxten bromsa in under det förra kvartalet.Bloggrannen Kvantitativt noterade nyligen att det tyska ZEW-indexet i augusti föll kraftigare än någon gång under den senaste lågkonjunkturen 2008. Lite om Danmarks ekonomi skrev jag igår. Att det inte går så bra för USA och Storbritannien vet vi ju. Då återstår Norge av våra största exportmarknader. Norges oljeproduktion sjunker som bekant med flera procent per år sedan år 2000 och deras exportinkomster har bara hållits uppe av att oljepriset under tiden har flerdubblats. Hur går det för Norges ekonomi om oljepriset faller kraftigt på grund av global lågkonjunktur?
Sveriges ekonomi har dopats av låga räntor de senaste åren och hushållens skulder har ökat utan ens ett hack för finanskrisen 2008. Sedan början av 2010 har dock ökningstakten för hushållens skulder mattats av - Sveriges hushåll har uppenbarligen nått skuldmättnadsstadiet. I dagens Finansmarknadsstatistik från SCB ser vi att utlåningen till hushållen i juli bara växte i en årlig takt på 6,4 procent, mot 6,6 procent i juni och 8,9 procent i juli 2010.
Den sjunkande lånetillväxten känns och kombinationen av sjunkande konsumtion och sjunkande export blir inte så lyckad för Sveriges ekonomi.
2011-04-11
Kina: mer import och dyrare löner
Idag kan man läsa att Kinas handel med omvärlden för första gången sedan 2004 visar ett underskott under årets första kvartal.
För helåret 2011 räknar ekonomen Shen Jianguang på Mizuho att Kinas handelsöverskott faller till under 150 miljarder dollar, mot 183 miljarder för 2010, 196 miljarder för 2009 och rekordet 295 miljarder för 2008. En klar fallande trend under flera år, alltså.
De högre råvarupriserna är en faktor, men den mer intressanta faktorn för Kinaspanare är den starka inhemska efterfrågan, som i sin tur stöds av höjda löner. Höjda löner betyder i andra änden ökande arbetskraftskostnader. Frågan är nu hur länge den rekordsnabba kinesiska tillväxten kan hålla i sig och framförallt vad som händer när ökningstakten börjar sakta av. Kineserna har under de senaste åren vant sig vid att i genomsnitt få det mycket bättre ställt mycket snabbt. Hur kommer de att reagera när ökningstakten inte längre blir lika snabb?
Kina har som bekant under många år varit "världens fabrik" och tack vare billig arbetskraft tillverkat allehanda billiga varor som sedan exporterats till USA och Europa. Vad gäller den kinesiska arbetskraftens internationella konkurrensförmåga kan man nu undra hur det kommer att gå. Kelvin Chan på Associated Press skrev en artikel om detta i förra veckan.
Efter ledigheten runt det kinesiska nyåret i februari är det alltid många migrantarbetare som inte återvänder till sina jobb i södra Kina - vanligen 10-15 procent. I år var det dock fler än vanligt - hela 30-40 procent återvände inte, trots att myndigheterna i Guangdong höjde minimilönen med upp till 20 procent i mars. Arbetarna vill trots det inte längre ta dessa monotona och förhållandevis lågbetalda jobb, för det finns nu tack vare tillväxten i ekonomin förbättrade utkomstmöjligheter även i andra delar av landet. Företagen måste nu konkurrera om färre arbetare, något som för Kina i stort också förvärras av ettbarnspolitikens effekter.
Det blir nu ett hårt tryck på alla kinesiska exportföretag som drabbas av högre arbetskraftskostnader och råvarupriser. Flera företag flyttar sin tillverkning från kusten till inlandet, eller till billigare länder i södra Asien. Kina-analytiker på Credit Suisse kallar det för en "historisk vändpunkt" för Kinas ekonomi. Kanske blir det också en vändpunkt för världsekonomin då Kinas lågprisproduktion inte längre kan hålla prisinflationen låg.
Apropå billigare länder i södra Asien läser jag också att Vietnam ska höja minimilönen med 14 procent, vilket man befarar kommer att spä på den redan höga inflationstakten på nästan 14 procent per år.
Huvudförklaringen till utvecklingen är stark inhemsk efterfrågan i Kina och högre råvarupriser.Under mars var Kinas import (i dollar) den största någonsin för en enskild månad, medan exporten var den tredje största någonsin för en enskild månad (bara november och december 2010 var högre). Slutsumman för mars blev alltså i det närmaste balans mellan import och export och för första kvartalet 2011 som sagt ett underskott på 1 miljard dollar, vilket ska jämföras med ett överskott på 14 miljarder dollar ett år tidigare.
För helåret 2011 räknar ekonomen Shen Jianguang på Mizuho att Kinas handelsöverskott faller till under 150 miljarder dollar, mot 183 miljarder för 2010, 196 miljarder för 2009 och rekordet 295 miljarder för 2008. En klar fallande trend under flera år, alltså.
De högre råvarupriserna är en faktor, men den mer intressanta faktorn för Kinaspanare är den starka inhemska efterfrågan, som i sin tur stöds av höjda löner. Höjda löner betyder i andra änden ökande arbetskraftskostnader. Frågan är nu hur länge den rekordsnabba kinesiska tillväxten kan hålla i sig och framförallt vad som händer när ökningstakten börjar sakta av. Kineserna har under de senaste åren vant sig vid att i genomsnitt få det mycket bättre ställt mycket snabbt. Hur kommer de att reagera när ökningstakten inte längre blir lika snabb?
Kina har som bekant under många år varit "världens fabrik" och tack vare billig arbetskraft tillverkat allehanda billiga varor som sedan exporterats till USA och Europa. Vad gäller den kinesiska arbetskraftens internationella konkurrensförmåga kan man nu undra hur det kommer att gå. Kelvin Chan på Associated Press skrev en artikel om detta i förra veckan.
Efter ledigheten runt det kinesiska nyåret i februari är det alltid många migrantarbetare som inte återvänder till sina jobb i södra Kina - vanligen 10-15 procent. I år var det dock fler än vanligt - hela 30-40 procent återvände inte, trots att myndigheterna i Guangdong höjde minimilönen med upp till 20 procent i mars. Arbetarna vill trots det inte längre ta dessa monotona och förhållandevis lågbetalda jobb, för det finns nu tack vare tillväxten i ekonomin förbättrade utkomstmöjligheter även i andra delar av landet. Företagen måste nu konkurrera om färre arbetare, något som för Kina i stort också förvärras av ettbarnspolitikens effekter.
Det blir nu ett hårt tryck på alla kinesiska exportföretag som drabbas av högre arbetskraftskostnader och råvarupriser. Flera företag flyttar sin tillverkning från kusten till inlandet, eller till billigare länder i södra Asien. Kina-analytiker på Credit Suisse kallar det för en "historisk vändpunkt" för Kinas ekonomi. Kanske blir det också en vändpunkt för världsekonomin då Kinas lågprisproduktion inte längre kan hålla prisinflationen låg.
Apropå billigare länder i södra Asien läser jag också att Vietnam ska höja minimilönen med 14 procent, vilket man befarar kommer att spä på den redan höga inflationstakten på nästan 14 procent per år.
2011-02-15
Min egen ränteprognos...
Ingen har väl kunnat missa att Riksbanken idag beslutat höja sin reporänta med 0,25 procentenheter till 1,50 procent, vilket var ett helt väntat beslut. Samtidigt höjer man också ränteprognosen. Inte oväntat reserverade sig Karolina Ekholm och Lars E O Svensson mot beslutet.
Riksbanken har som bekant ett inflationsmål (mätt med konsumentprisindex KPI) på 2 procent per år, där KPI-inflationen tillåts variera mellan 1 och 3 procent per år. Med årstakten för KPI-inflation över 2 procent (2,3 procent i december) och stigande (1,8 procent i november) bedömer alltså Riksbanken att inflationen börjar hetta till och väljer att höja styrräntan. Detta kommer förutom att dämpa alla verksamheter som gynnas av billiga krediter att stärka den svenska kronan mot övriga valutor. Detta kommer då rimligtvis att dämpa den "importerade" inflationen som kommer från högre världsmarknadspriser på råvaror. Samtidigt räknar tydligen Riksbanken med högre löneökningar, vilket kan driva på KPI-inflationen.
Det ser som sagt ut som om Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan vid kommande räntebeslut. Sverige kommer därmed att höja snabbast av alla industriländer utom Australien och Nya Zeeland.
Exportindustrin under ledning av SCA:s VD sågar räntehöjningarna, men hur har de egentligen tänkt? Räntorna är fortfarande på historiskt låga nivåer. Ska exportindustrin få igenom sin önskan om högkonjunktur så de kan sälja mer måste de också räkna med att räntan återgår till mer normal nivå. Sånt är livet - man kan inte få allt.
Media fylls nu av artiklar om hur räntehöjningarna kommer att slå mot bolåntagarna. Fastighetsmäklarna verkar ha delade åsikter - vissa pekar på att räntehöjningen var väntad och andra på att höjd ränta kan dämpa bopriserna.
Skräptidningarna tar till riktigt starka ord i sina rubriker och man kunde tro att Sverige drabbats av en katastrof. Expressen talar om att "Idag börjar räntan rusa" och att "Riksbanken tar i dag ett första steg mot ny chockränta". Aftonbladet vill inte vara sämre och har rubriken "Blixthöjning av räntan" och "Nu sticker räntan – som en raket". 0,25 procentenheter åt gången är rätt långsamt både för en blixt och en raket och ska vi tala om chockränta kan den minnesgode drömma sig tillbaka till hösten 1992 - se min räntehistorik. 1,5% är snarare chockerande lågt.
Aftonbladet har en webbenkät där man frågar om läsarna tänker binda räntan nu, men endast svarsalternativen "ja" och "nej" finns. Det förutsätts alltså att läsarna har bolån, men Aftonbladet har väl ändå en rätt stor andel av läsarna som bor i hyresrätt. DN har lite vettigare webbenkät med svarsalternativen "ja", "nej", "jag har inget bolån" samt "det har jag redan gjort".
Igår kunde vi läsa att boräntorna kan stiga ännu snabbare än riksbanksräntan.
Så till min egen ränteprognos. Riksbankens ser ut så här.
Det vi också kan vara säkra på är att Riksbanken med flera aktörer hela tiden kommer att ligga ett steg efter när det gäller åtgärder på finansmarknaderna. Förra årets händelser runt Grekland med flera illustrerar steget-efter-politiken övertydligt.
P.S. Det heliga ordet "tillväxt" förekommer fyra gånger i Riksbankens pressmeddelande, medan det inte alls nämndes i pressmeddelandet från decembers räntehöjning, där det istället talades om "återhämtning", något som inte nämns i dagens pressmeddelande.
Riksbanken har som bekant ett inflationsmål (mätt med konsumentprisindex KPI) på 2 procent per år, där KPI-inflationen tillåts variera mellan 1 och 3 procent per år. Med årstakten för KPI-inflation över 2 procent (2,3 procent i december) och stigande (1,8 procent i november) bedömer alltså Riksbanken att inflationen börjar hetta till och väljer att höja styrräntan. Detta kommer förutom att dämpa alla verksamheter som gynnas av billiga krediter att stärka den svenska kronan mot övriga valutor. Detta kommer då rimligtvis att dämpa den "importerade" inflationen som kommer från högre världsmarknadspriser på råvaror. Samtidigt räknar tydligen Riksbanken med högre löneökningar, vilket kan driva på KPI-inflationen.
Det ser som sagt ut som om Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan vid kommande räntebeslut. Sverige kommer därmed att höja snabbast av alla industriländer utom Australien och Nya Zeeland.
Exportindustrin under ledning av SCA:s VD sågar räntehöjningarna, men hur har de egentligen tänkt? Räntorna är fortfarande på historiskt låga nivåer. Ska exportindustrin få igenom sin önskan om högkonjunktur så de kan sälja mer måste de också räkna med att räntan återgår till mer normal nivå. Sånt är livet - man kan inte få allt.
Media fylls nu av artiklar om hur räntehöjningarna kommer att slå mot bolåntagarna. Fastighetsmäklarna verkar ha delade åsikter - vissa pekar på att räntehöjningen var väntad och andra på att höjd ränta kan dämpa bopriserna.
Skräptidningarna tar till riktigt starka ord i sina rubriker och man kunde tro att Sverige drabbats av en katastrof. Expressen talar om att "Idag börjar räntan rusa" och att "Riksbanken tar i dag ett första steg mot ny chockränta". Aftonbladet vill inte vara sämre och har rubriken "Blixthöjning av räntan" och "Nu sticker räntan – som en raket". 0,25 procentenheter åt gången är rätt långsamt både för en blixt och en raket och ska vi tala om chockränta kan den minnesgode drömma sig tillbaka till hösten 1992 - se min räntehistorik. 1,5% är snarare chockerande lågt.
Aftonbladet har en webbenkät där man frågar om läsarna tänker binda räntan nu, men endast svarsalternativen "ja" och "nej" finns. Det förutsätts alltså att läsarna har bolån, men Aftonbladet har väl ändå en rätt stor andel av läsarna som bor i hyresrätt. DN har lite vettigare webbenkät med svarsalternativen "ja", "nej", "jag har inget bolån" samt "det har jag redan gjort".
Igår kunde vi läsa att boräntorna kan stiga ännu snabbare än riksbanksräntan.
Boräntorna ökar betydligt mer än vad Riksbanken höjer reporäntan och det ökade gapet kommer att bestå. Det ska till och med bli värre, varnar Finansinspektionens chefekonom Lars Frisell.Detta har jag varnat för länge. Värre för oss sparare är att sparräntorna släpar efter, vilket tvingar ut avkastningshungriga sparare i mer riskfyllda placeringsalternativ.
Så till min egen ränteprognos. Riksbankens ser ut så här.
Riksbanken räknar nu med att styrräntan under andra kvartalet i snitt kommer att ligga på 1,7 procent, en uppjustering jämfört med decemberbedömningen på 1,6 procent. Första kvartalet 2012 väntas styrräntan ligga på 2,5 procent, jämfört med 2,2 procent. Ytterligare två år senare väntas Riksbanken ha höjt räntan till 3,6 procent.Så långt tror jag aldrig att vi kommer. Däremot tror jag att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan med 0,25 procentenheter vid vart och ett av de tre närmast kommande räntebesluten (20 april, 5 juli, 7 september). När det sen är solklart att nästa finanskris slagit till med full kraft och bankerna skriker högt kommer Riksbanken att tvingas paniksänka räntan mot nära noll igen. Detta är min gissning, men med stor osäkerhetsmarginal (plus minus två räntebesked), beroende på hur långt bort nästa finanspanik är. Jag vet att det är farligt att komma med prognoser, men att detta händer känner jag mig tämligen säker på. Frågan är bara när. Det finns alltför många obalanser i det globala finanssystemet som bara väntar på att blomma ut och utlösa fullskalig kris.
Det vi också kan vara säkra på är att Riksbanken med flera aktörer hela tiden kommer att ligga ett steg efter när det gäller åtgärder på finansmarknaderna. Förra årets händelser runt Grekland med flera illustrerar steget-efter-politiken övertydligt.
P.S. Det heliga ordet "tillväxt" förekommer fyra gånger i Riksbankens pressmeddelande, medan det inte alls nämndes i pressmeddelandet från decembers räntehöjning, där det istället talades om "återhämtning", något som inte nämns i dagens pressmeddelande.
2010-11-18
Dags att odla mer potatis?
En orsak till den kommande potatisbristen är att de svenska uppköparna betalar för dåligt för knölarna.
I Sverige äter vi i genomsnitt 3,5 kilo per person och månad. Enligt LRF beror de minskade skördarna i Sverige på att odlarna tröttnat då de får för dåligt betalt. Den svenska potatisbonden får cirka 2 kronor kilot och det är då 20 procent bättre än året innan. Lars-Göran Pettersson anser att ett rimligt pris vore det dubbla men det är de stora livsmedelskedjorna som sätter nivån.Vi konsumenter får framöver vänja oss vid högre livsmedelspriser överlag. Om potatisen kostar dubbelt så mycket borde dock inte vara så allvarligt i den stora maträkningen. Även ett kilopris på 30 kronor skulle för en genomsnittssvensk innebära bara 105 kronor i månaden. Då finns det andra livsmedel som svider mer i plånboken när de blir dyrare.
En annan orsak till potatisbristen är värmeböljan i Ryssland i somras.
Sommarens extrema torka innebar att Ryssland förlorade nära en tredjedel av sin potatisskörd. Men också den svenska potatisskörden har minskat flera år i rad. Årets nedgång ser ut att landa på 4 procent och nästan lika stort var tappet 2009.Dessutom har tydligen potatisskörden varit dålig både i Tyskland och Holland.
Frågan är nu hur medelsvensson kommer att reagera när det plötsligt inte kommer att finnas någon potatis i livsmedelsbutikernas hyllor i vår. Jag anser att de stora livsmedelskedjorna snarast borde höja sina inköpspriser på potatis för att hålla kvar potatisen i Sverige och undvika badwill i vår. För Sverige kan troligen inte införa regler för att stoppa exporten, då det säkert skulle bryta mot några EU- eller WTO-regler. Frihandelns baksida.
Jag gissar att det kan satsas mer på potatisodling i Sverige nästa år. Det finns dock en förutsättning för det, nämligen att odlarna får bättre betalt. Annars riskerar vi att hamna i en liknande potatiskris nästa år.
Min egenodlade potatis är på upphällningen - jag har bara några kilo kvar. Jag skulle gärna odla mer potatis, men problemet i moderna bostäder är förvaringen. På vår vind fryser det när det blir alltför kallt, och jag brukar inte kunna förvara potatis där längre än till december. Men nästa år ska det bli större egen potatisodling - jag får fundera ut någon lösning på förvaringsproblemet. Förutom frostfritt och inte alltför varmt måste det ju också vara mussäkert.
[Andra bloggar om jordbruk, odling, potatis, export, frihandel, livsmedel]
2010-10-22
Sverige och våra storbanker har repat sig
Glädjande nog för alla oss som bor i Sverige så har vårt land klarat sig hyfsat igenom Finanskrisen. Den drabbade oss aldrig så hårt som många andra europeiska länder. Trots Swedbanks och SEB:s stora exponering mot de krisdrabbade baltiska staterna behövde bankerna aldrig förstatligas, utan klarade sig med stödkryckor från Riksgälden och Riksbanken. Vi ska inte heller glömma de viktiga pengarna från villiga investerare till nyemissioner. Vår bostadsbubbla sprack inte, utan tuffar fortfarande vidare med bara ett litet hack i kurvan.
Detta till skillnad från exempelvis Irland, vars bostadsbubbla sprack 2006 och där den spräckta bubblans följdverkningar sammanföll i tiden med Finanskrisens akuta fas hösten 2008 och gjorde krisen dubbelt svår för Éire. Där fälldes alla de stora bankerna och staten blev tvungen att gå in och ta över, med megaunderskott som följd. Detta gör att det blir tufft för örikets invånare. Irland hade 2008 (enligt Eurostats senaste revision som kom idag) ett budgetunderskott på 7,3% av BNP, förra året var det troligen näst störst i EU med 14,4% av BNP och i år räknar man med att det blir hårresande 32% av BNP p.g.a. engångskostnader för bankerna. Under tiden har Irlands statsskuld stigit från 44,3% av BNP år 2008 till 65,5% av BNP år 2009 och mycket mer i år.
Men nu var det Sverige jag skulle skriva om. Även om man kan tycka att allt inte står så bra till i Sverige just nu, så har vi det ändå som sagt gott ställt jämfört med många andra länder. Underskottet i svenska statens finanser var 2009 förhållandevis beskedliga 0,9% av BNP och statsskulden bara 42% av BNP. Arbetslösheten låg i augusti på 8,2%, jämfört med EU-genomsnittet på 9,6% och Irlands 13,9%.
Och våra fyra storbanker har repat sig och mår nu riktigt bra. Klassens ljus Handelsbanken redovisade i förrgår en ökad vinst för tredje kvartalet i år och klassens värsting Swedbank redovisade igår en hyfsad vinst för tredje kvartalet, att jämföra med en stor förlust förra året. Det blev inte så illa som befarades och nu ser det ut att peka uppåt för Swedbank. De två andra storbankerna Nordea och SEB rapporterar sina resultat för tredje kvartalet på onsdag respektive torsdag nästa vecka, men det skulle förvåna mig om det bleve några större negativa överraskningar där.
Nu vill kanske någon läsare påpeka att större vinster för bankerna inte gynnar folket. Delvis kan jag hålla med, men jag vill då påminna om att större delen av aktierna i de svenska börsföretagen ägs av fonder, försäkringsbolag och staten. Vinsterna gynnar alltså till stor del folket, pensionerna och statskassan. Swedbanks största ägare är "rörelsens" eget Folksam. Nordeas största ägare är finländska försäkringsbolaget Sampo och svenska staten med ungefär 20% var. Även i SEB och Handelsbanken är fonder och försäkringsbolag stora ägare, även om investmentbolagen Investor och Industrivärden sitter med stora poster (cirka 20% i SEB respektive cirka 10% i Handelsbanken). Och så länge bankerna går bra så slipper vi att staten tvingas ta över dem och att de blir en belastning för folket.
Apropå bankaktier, så skriver bloggrannen Stockman idag intressant om investeringspsykologi - hur man ser på sitt innehav av exempelvis bankaktier kan till stor del bero på när man köpte dem.
Förutom vinsterna för de svenska storbankerna verkar de efter Finanskrisens brutala lektioner ha fått en mer nykter och realistisk syn på riskerna i världsekonomin.
En orsak till att Sverige klarat sig förhållandevis bra är att vi är en exportnation. Vi exporterar dessutom både industrivaror och (delvis förädlade) råvaror - diversifiering ger ökad motståndskraft. Just nu har jag bara statistik för 2008 tillgänglig, men då fördelade sig vår export enligt diagrammet nedan. (Klicka på diagrammet för att förstora.)
Ungefär hälften av exporten var alltså industrivaror (inklusive kemi och läkemedel) och en tredjedel (delvis förädlade) råvaror. Vi har alltså en god diversifierad sits vad gäller export.
För att återgå till bankerna så syns det inte bara i deras kvartalsrapporter att de repat sig. Det syns också på Riksbankens balansräkning, där den bit som stöttade upp bankerna nu sjunkit ihop nästan helt. (Klicka på diagrammen för att förstora dem.)
Det gäller delen "utlåning i svenska kronor till penningpolitiska motparter", som enligt tillförlitliga rykten till större delen var lån till att stötta upp storbanken X så att den inte skulle falla omkull. Vilken den storbanken var överlåter jag åt läsarna att gissa. Intressant är att det är först de senaste månaderna som denna bit av Riksbankens balansräkning försvunnit (alltså stödlånet återbetalats), samt att den försvunnit snabbt. Så sent som i mitten av juni var denna bit på 335 miljarder kronor, för att sista juni sjunka till 244 miljarder, sista juli 222 miljarder, sista augusti 112 miljarder och nu i oktober futtiga 11 miljarder kronor. Därmed står som jag ser det den svenska banksektorn och dess stöttepelare Riksbanken förhållandevis väl rustade för att kunna tackla Finanskrisen 2.0 när den väl kommer. Detta får mig faktiskt att känna mig lite lättad och lugnad.
Det var länge sedan jag sist tog en titt på Riksbankens balansräkning, så därför kan några ytterligare kommentarer vara på sin plats. Posten "fordringar i utländsk valuta på hemmahörande i Sverige" var den dollarlikviditet som Riksbanken bistod det svenska bankväsendet med under Finanskrisen. Det stödet avvecklades som synes redan under juni-oktober 2009.
Vad gäller den guldgula biten längst ner i diagrammet, så har Riksbankens guldreserv ökat i värde de senaste åren, trots att man ägnat sig åt att sälja av 60 ton guld mellan 2005 och 2009. Varför man sålt av en massa guld övergår mitt förstånd.
För att övergå till skuldsidan av balansräkningen, så har de båda posterna "emitterade skuldcertifikat" och "skulder i svenska kronor till penningpolitiska motparter" nu också i princip försvunnit. Dessa var alltså pengar som Riksbanken lånade in, troligen mest från storbankerna Y och Z, för att sedan stötta upp storbanken X. Posten "skulder i svenska kronor till hemmahörande utanför Sverige" var den swaplina från amerikanska Federal Reserve som Riksbanken hade för att kunna stötta de svenska bankerna med dollarlikviditet.
Nu är alltså frågan också hur framtiden ser ut. Som jag ser det är Finanskrisen 2.0 tämligen oundviklig med tanke på de enorma outredda problem som fortfarande finns i olika delar av världsekonomin. Frågan är bara när den kommer. 2010, 2011 eller 2012? Ingen vet.
Sedan har vi den svenska bostadsbubblan, som ännu inte spruckit. De numera flitigt citerade Reinhart och Rogoff har forskat på finanskriser och deras efterverkningar och enligt dem så dröjer det i genomsnitt två år från en bostadsbubblas topp till dess att den utlöser en bankkris. Som vi ser av skräckexemplet Irland är det mycket olyckligt om denna bankkris råkar sammanfalla med en global finanskris. Eftersom den svenska bostadsbubblan ännu ser ut att tuffa på kan vi förvänta oss bankkris orsakad av den tidigast hösten 2012. Om världsekonomin drabbas av Finanskrisen 2.0 nästa år skulle Sverige isåfall kunna klara sig undan dubbel kris (åtminstone samtidigt), men om man med diverse ingripanden från stater, centralbanker, EU, IMF med flera lyckas hålla Finanskrisen 2.0 stången till 2012 skulle det kunna bli en samtidig dubbelkris för Sveriges del. Vi får se hur det blir med tajmingen. Och som sagt så har det svenska banksystemet nu repat sig såpass att jag tror att vi kan klara oss förhållandevis bra.
[Andra bloggar om banker, riksbanken, swedbank, handelsbanken, sverige, finanskris, centralbanker, industriproduktion, export, irland]
Detta till skillnad från exempelvis Irland, vars bostadsbubbla sprack 2006 och där den spräckta bubblans följdverkningar sammanföll i tiden med Finanskrisens akuta fas hösten 2008 och gjorde krisen dubbelt svår för Éire. Där fälldes alla de stora bankerna och staten blev tvungen att gå in och ta över, med megaunderskott som följd. Detta gör att det blir tufft för örikets invånare. Irland hade 2008 (enligt Eurostats senaste revision som kom idag) ett budgetunderskott på 7,3% av BNP, förra året var det troligen näst störst i EU med 14,4% av BNP och i år räknar man med att det blir hårresande 32% av BNP p.g.a. engångskostnader för bankerna. Under tiden har Irlands statsskuld stigit från 44,3% av BNP år 2008 till 65,5% av BNP år 2009 och mycket mer i år.
Men nu var det Sverige jag skulle skriva om. Även om man kan tycka att allt inte står så bra till i Sverige just nu, så har vi det ändå som sagt gott ställt jämfört med många andra länder. Underskottet i svenska statens finanser var 2009 förhållandevis beskedliga 0,9% av BNP och statsskulden bara 42% av BNP. Arbetslösheten låg i augusti på 8,2%, jämfört med EU-genomsnittet på 9,6% och Irlands 13,9%.
Och våra fyra storbanker har repat sig och mår nu riktigt bra. Klassens ljus Handelsbanken redovisade i förrgår en ökad vinst för tredje kvartalet i år och klassens värsting Swedbank redovisade igår en hyfsad vinst för tredje kvartalet, att jämföra med en stor förlust förra året. Det blev inte så illa som befarades och nu ser det ut att peka uppåt för Swedbank. De två andra storbankerna Nordea och SEB rapporterar sina resultat för tredje kvartalet på onsdag respektive torsdag nästa vecka, men det skulle förvåna mig om det bleve några större negativa överraskningar där.
Nu vill kanske någon läsare påpeka att större vinster för bankerna inte gynnar folket. Delvis kan jag hålla med, men jag vill då påminna om att större delen av aktierna i de svenska börsföretagen ägs av fonder, försäkringsbolag och staten. Vinsterna gynnar alltså till stor del folket, pensionerna och statskassan. Swedbanks största ägare är "rörelsens" eget Folksam. Nordeas största ägare är finländska försäkringsbolaget Sampo och svenska staten med ungefär 20% var. Även i SEB och Handelsbanken är fonder och försäkringsbolag stora ägare, även om investmentbolagen Investor och Industrivärden sitter med stora poster (cirka 20% i SEB respektive cirka 10% i Handelsbanken). Och så länge bankerna går bra så slipper vi att staten tvingas ta över dem och att de blir en belastning för folket.
Apropå bankaktier, så skriver bloggrannen Stockman idag intressant om investeringspsykologi - hur man ser på sitt innehav av exempelvis bankaktier kan till stor del bero på när man köpte dem.
Förutom vinsterna för de svenska storbankerna verkar de efter Finanskrisens brutala lektioner ha fått en mer nykter och realistisk syn på riskerna i världsekonomin.
Handelsbankens vd Pär Boman varnade på onsdagen för risk för nytt stök på marknaderna, inte minst beroende på den svaga amerikanska ekonomin och Europas problem med stora statsskulder och budgetunderskott. Även SEB:s vd Annika Falkengren flaggade för risk för ny konjunkturoro nästa år.Men just nu går det som sagt bra. Inte bara för bankerna, utan för Sverige i stort, vilket Cornucopia igår beskrev en analytikers syn på. Även de svenska verkstadsföretagen redovisar goda vinster. Det började med anrika Svenska kullagerfabriken (SKF) i tisdags, följt av likaledes anrika Ericsson som idag vände åter till en liten vinst efter fyra kvartal av "negativ tillväxt". Volvo redovisade idag ett bättre resultat än väntat med ökad efterfrågan på lastbilar. Även Atlas Copcos kvartalsrapport kom in bättre än väntat idag.
En orsak till att Sverige klarat sig förhållandevis bra är att vi är en exportnation. Vi exporterar dessutom både industrivaror och (delvis förädlade) råvaror - diversifiering ger ökad motståndskraft. Just nu har jag bara statistik för 2008 tillgänglig, men då fördelade sig vår export enligt diagrammet nedan. (Klicka på diagrammet för att förstora.)
För att återgå till bankerna så syns det inte bara i deras kvartalsrapporter att de repat sig. Det syns också på Riksbankens balansräkning, där den bit som stöttade upp bankerna nu sjunkit ihop nästan helt. (Klicka på diagrammen för att förstora dem.)
Det gäller delen "utlåning i svenska kronor till penningpolitiska motparter", som enligt tillförlitliga rykten till större delen var lån till att stötta upp storbanken X så att den inte skulle falla omkull. Vilken den storbanken var överlåter jag åt läsarna att gissa. Intressant är att det är först de senaste månaderna som denna bit av Riksbankens balansräkning försvunnit (alltså stödlånet återbetalats), samt att den försvunnit snabbt. Så sent som i mitten av juni var denna bit på 335 miljarder kronor, för att sista juni sjunka till 244 miljarder, sista juli 222 miljarder, sista augusti 112 miljarder och nu i oktober futtiga 11 miljarder kronor. Därmed står som jag ser det den svenska banksektorn och dess stöttepelare Riksbanken förhållandevis väl rustade för att kunna tackla Finanskrisen 2.0 när den väl kommer. Detta får mig faktiskt att känna mig lite lättad och lugnad.
Det var länge sedan jag sist tog en titt på Riksbankens balansräkning, så därför kan några ytterligare kommentarer vara på sin plats. Posten "fordringar i utländsk valuta på hemmahörande i Sverige" var den dollarlikviditet som Riksbanken bistod det svenska bankväsendet med under Finanskrisen. Det stödet avvecklades som synes redan under juni-oktober 2009.
Vad gäller den guldgula biten längst ner i diagrammet, så har Riksbankens guldreserv ökat i värde de senaste åren, trots att man ägnat sig åt att sälja av 60 ton guld mellan 2005 och 2009. Varför man sålt av en massa guld övergår mitt förstånd.
För att övergå till skuldsidan av balansräkningen, så har de båda posterna "emitterade skuldcertifikat" och "skulder i svenska kronor till penningpolitiska motparter" nu också i princip försvunnit. Dessa var alltså pengar som Riksbanken lånade in, troligen mest från storbankerna Y och Z, för att sedan stötta upp storbanken X. Posten "skulder i svenska kronor till hemmahörande utanför Sverige" var den swaplina från amerikanska Federal Reserve som Riksbanken hade för att kunna stötta de svenska bankerna med dollarlikviditet.
Nu är alltså frågan också hur framtiden ser ut. Som jag ser det är Finanskrisen 2.0 tämligen oundviklig med tanke på de enorma outredda problem som fortfarande finns i olika delar av världsekonomin. Frågan är bara när den kommer. 2010, 2011 eller 2012? Ingen vet.
Sedan har vi den svenska bostadsbubblan, som ännu inte spruckit. De numera flitigt citerade Reinhart och Rogoff har forskat på finanskriser och deras efterverkningar och enligt dem så dröjer det i genomsnitt två år från en bostadsbubblas topp till dess att den utlöser en bankkris. Som vi ser av skräckexemplet Irland är det mycket olyckligt om denna bankkris råkar sammanfalla med en global finanskris. Eftersom den svenska bostadsbubblan ännu ser ut att tuffa på kan vi förvänta oss bankkris orsakad av den tidigast hösten 2012. Om världsekonomin drabbas av Finanskrisen 2.0 nästa år skulle Sverige isåfall kunna klara sig undan dubbel kris (åtminstone samtidigt), men om man med diverse ingripanden från stater, centralbanker, EU, IMF med flera lyckas hålla Finanskrisen 2.0 stången till 2012 skulle det kunna bli en samtidig dubbelkris för Sveriges del. Vi får se hur det blir med tajmingen. Och som sagt så har det svenska banksystemet nu repat sig såpass att jag tror att vi kan klara oss förhållandevis bra.
[Andra bloggar om banker, riksbanken, swedbank, handelsbanken, sverige, finanskris, centralbanker, industriproduktion, export, irland]
2010-06-08
Exportera till Mars?
Apropå korkade uttalanden av politiker så kom vår handelsminister Ewa Björling (moderat) igår med sin vision att hon vill fördubbla Sveriges export på fem år. Bara att hon tror att hon ska kunna åstadkomma något sådant visar på att hon lider av ett ovanligt svårt fall av politikerhybris. Politiker tror att de kan påverka såna här saker, men de har i realiteten inte stora möjligheter att exempelvis öka exporten. Det är andra grundläggande ekonomiska samband som styr det, exempelvis produktivitet i olika länder.
Nu frågar jag mig vart Ewa Björling vill exportera mera. Ska det ske till något av alla de länder som redan har problem med bytesbalansunderskott (t.ex. USA eller Grekland) och därmed bidra till de globala ekonomiska obalanserna? Eller vill hon exportera till planeten Mars? För annars måste det väl till en motsvarande mängd ökad import till Sverige om vi inte vill ha fortsatta världsekonomiska problem med överskuldsatta länder. Det framgår dock inte av Björlings artikel om hon menar bruttoexporten eller nettoexporten när hon talar om fördubbling. Kanske bäst att inte fråga, för risken finns att hon inte skulle förstå...
Alliansfritt Sverige påpekar att ironiskt nog i sammanhanget så har den nuvarande regeringen halverat exportstödet. Ska de nu öka det igen för att uppfylla Björlings vision?
Martin Flodén på Ekonomistas påpekar att Sverige redan är ett av de länder i världen som har störst export i förhållande till BNP - större än exempelvis Kina, Tyskland och Japan. Och den andelen vill nu Björling öka! Även om det vore möjligt kan man verkligen fråga sig varför.
Eftersom världens transporter till största delen drivs av fossila bränslen kan man också fråga sig hur Björlings ökning av exporten går ihop med Sveriges eventuella klimatmål. Men högre transportpriser i spåren av peak oil lär leda till en deglobalisering av världsekonomin, så det är nog rätt kört för Björlings vision. Fast man kanske ska se hennes debattartikel som en "contrarian indicator" på att vi just sett "peak exports".
[Andra bloggar om export, politik, obalans, transporter]
Nu frågar jag mig vart Ewa Björling vill exportera mera. Ska det ske till något av alla de länder som redan har problem med bytesbalansunderskott (t.ex. USA eller Grekland) och därmed bidra till de globala ekonomiska obalanserna? Eller vill hon exportera till planeten Mars? För annars måste det väl till en motsvarande mängd ökad import till Sverige om vi inte vill ha fortsatta världsekonomiska problem med överskuldsatta länder. Det framgår dock inte av Björlings artikel om hon menar bruttoexporten eller nettoexporten när hon talar om fördubbling. Kanske bäst att inte fråga, för risken finns att hon inte skulle förstå...
Alliansfritt Sverige påpekar att ironiskt nog i sammanhanget så har den nuvarande regeringen halverat exportstödet. Ska de nu öka det igen för att uppfylla Björlings vision?
Martin Flodén på Ekonomistas påpekar att Sverige redan är ett av de länder i världen som har störst export i förhållande till BNP - större än exempelvis Kina, Tyskland och Japan. Och den andelen vill nu Björling öka! Även om det vore möjligt kan man verkligen fråga sig varför.
Eftersom världens transporter till största delen drivs av fossila bränslen kan man också fråga sig hur Björlings ökning av exporten går ihop med Sveriges eventuella klimatmål. Men högre transportpriser i spåren av peak oil lär leda till en deglobalisering av världsekonomin, så det är nog rätt kört för Björlings vision. Fast man kanske ska se hennes debattartikel som en "contrarian indicator" på att vi just sett "peak exports".
[Andra bloggar om export, politik, obalans, transporter]
2009-11-02
En titt över Bottenhavet
Vi har alla läst om de kraftiga BNP-fallen i de baltiska staterna, men vilket EU-land har haft kraftigast BNP-ras näst efter Baltikum? Irland? Ungern? Nej Finland! Under andra kvartalet 2009 minskade Finlands BNP med 9,4% jämfört med andra kvartalet 2008. Detta har det varit väldigt tyst om i svenska medier, som haft fokus på andra länder. Några axplock ur senaste BNP-rapporten från Statistikcentralen:
Inte oväntat drabbas också finska staten av inkomstbortfall.
Fortfarande hamnar dock den finska statsskulden på en mycket lägre nivå än för t.ex. Italien som ligger på över 100% av årlig BNP.
Hursomhelst är det förvånande att svenska medier rapporterat så lite om situationen i Finland, trots att de av EU-länderna haft störst tapp i ekonomin näst efter Baltikum, och trots att det handlar om ett av våra närmaste grannländer.
En intressant sak är att Finlands tillväxt under de "goda åren" var starkare än Sveriges, vilket använts som argument för att Sverige borde anamma euron, men nu när det visar sig att BNP-krympningen blir större än i Sverige faller ju det argumentet.
Läs andra bloggar om bnp, finland, industriproduktion, export, arbetslöshet, budgetunderskott
"produktionen inom skogsbruket minskade med 10,6 procent"Den där sista känner vi igen från t.ex. USA - de offentliga utgifterna och investeringarna ökar. Inte någon höjdare i längden när resten av ekonomin krymper.
"Minskningen av industriproduktionen var fortfarande kraftig: förädlingsvärdet var 23,8 procent mindre än året innan"
"Inom byggverksamheten minskade förädlingsvärdets volym med 14 procent under april–juni från året innan"
"Nästan alla efterfrågekomponenter sänkte den totala efterfrågan under det andra kvartalet. Bara offentliga investeringar och offentliga konsumtionsutgifter ökade."
"Under april–juni minskade exportvolymen med 30,2 procent jämfört med året innan, men jämfört med föregående kvartal var minskningen bara 0,7 procent."En snabb inbromsning av exportfallet alltså, men det kommer att ta lång tid att återta ett fall på 30 procent!
"Under det andra kvartalet minskade volymen av den privata konsumtionen med 3,4 procent från året innan"Allt detta orsakar såklart arbetslöshet:
"Under andra kvartalet minskade investeringsvolymen med 11,7 innan. procent från året innan" [sic!]
"Enligt Statistikcentralens Arbetskraftsundersökning var det relativa arbetslöshetstalet under april–juni 9,6 procent. Under motsvarande period i fjol var det relativa arbetslöshetstalet 7,3 procent."Att Finland drabbats så hårt hänger samman med att dess främsta handelspartner är Ryssland - ett land som i spåren av krisen dragit in rejält på sin import.
Inte oväntat drabbas också finska staten av inkomstbortfall.
"Den offentliga sektorns inkomster minskade under det andra kvartalet år 2009 med 8,5 procent vid jämförelse av icke säsongrensade uppgifter med motsvarande uppgifter året innan. Av inkomsterna minskade inkomstskatterna, inkomster från kapital samt produktions- och importskatterna mest. Den offentliga sektorns utgifter ökade med 3,4 procent."Eftersom de offentliga utgifterna samtidigt ökar leder det också till underskott i statsfinanserna. Finansministeriet räknar med att statsfinanserna försämras ytterligare år 2010 och för första gången sedan Finlands EMU-medlemskap kommer man att bryta stabilitetspaktens gräns för budgetunderskottet på tre procent. Finland har haft överskott i de offentliga finanserna sedan 1998, men redan i år blir det minus. Därmed kommer Finlands statsskuld också att öka samtidigt som BNP sjunker - statsskulden var 29% av BNP år 2008, men beräknas i år öka till 36% och år 2010 till 43%. Det är ett skarpt trendbrott.
Fortfarande hamnar dock den finska statsskulden på en mycket lägre nivå än för t.ex. Italien som ligger på över 100% av årlig BNP.Hursomhelst är det förvånande att svenska medier rapporterat så lite om situationen i Finland, trots att de av EU-länderna haft störst tapp i ekonomin näst efter Baltikum, och trots att det handlar om ett av våra närmaste grannländer.
En intressant sak är att Finlands tillväxt under de "goda åren" var starkare än Sveriges, vilket använts som argument för att Sverige borde anamma euron, men nu när det visar sig att BNP-krympningen blir större än i Sverige faller ju det argumentet.
Läs andra bloggar om bnp, finland, industriproduktion, export, arbetslöshet, budgetunderskott
2009-06-20
Den globala oljeexporten
Apropå Cornucopias diagram över den global oljeproduktionen som jag nämnde häromdagen, så finns det ett annat viktigt diagram, nämligen över total oljeexport, dvs hur mycket olja som finns tillgänglig på världsmarknaden, när oljeproducentländerna själva har slörpat i sig sin andel. Jag har plockat följande diagram från senaste Oilwatch Monthly, som ges ut av ASPO Netherlands.
Här syns de senaste årens platå tydligt. Notera också särskilt att den globala produktionstopp som sattes i juli 2008 inte motsvaras av någon topp i exportdiagrammet, utan tydligen "åts upp" av oljeproducentländerna själva.
Varför är exportsiffrorna så intressanta, kan den oinvigde fråga sig. Jo, för att det är exporten som styr världsmarknadspriset på råolja. Det finns ytterligare ett problem som tillkommer ovanpå själva oljeproduktionstoppen, nämligen att konsumtionen i oljeutvinningsländerna ökar, vilket ibland minskar exporten redan innan utvinningstakten börjar minska. Praktexemplet är USA som blev nettoimportör av olja långt innan den egna produktionen toppade år 1970.
För oss i icke-oljeutvinnande Sverige är diagrammet ovan egentligen det mest intressanta, eftersom det är den olja som finns kvar för oss att dela med alla andra icke-oljeutvinnande länder i världen.
En annan intressant sak som man ser i rapporten Oilwatch Monthly är att det för tillfället tycks finnas en reservkapacitet hos OPEC på fyra till sex miljoner fat per dag. Om denna reservkapacitet verkligen finns där betyder det att världen kanske kan hålla sig kvar runt platånivån något år till, trots branta produktionsnedgångar i t.ex. Mexiko.
I rapporten påpekas också att det idag behövs energin från cirka 6 liter olja för att pumpa upp ett genomsnittligt fat olja (159 liter), mot endast 3 liter i början av 1990-talet. Detta är ett problem som ofta inte nämns i media och som ekonomer ofta inte har förstått. När vi går mot dyrare olja (alltså svårare att utvinna) går det åt mer och mer energi för att utvinna den. Detta viktiga begrepp brukar kallas EROEI (Energy Returned On Energy Invested). I början av 1990-talet låg alltså genomsnittlig EROEI för olja på 53 (159 delat med 3), men idag är vi nere på EROEI runt 26. När genomsnittlig EROEI sjunker går allt mer av den globala oljeproduktionen åt till att utvinna olja, som därmed blir allt dyrare i en självförstärkande process. Vid EROEI 1 upphör förstås alla möjligheter att försöka utvinna oljan, men långt innan dess får vi allvarliga problem.
Här syns de senaste årens platå tydligt. Notera också särskilt att den globala produktionstopp som sattes i juli 2008 inte motsvaras av någon topp i exportdiagrammet, utan tydligen "åts upp" av oljeproducentländerna själva.Varför är exportsiffrorna så intressanta, kan den oinvigde fråga sig. Jo, för att det är exporten som styr världsmarknadspriset på råolja. Det finns ytterligare ett problem som tillkommer ovanpå själva oljeproduktionstoppen, nämligen att konsumtionen i oljeutvinningsländerna ökar, vilket ibland minskar exporten redan innan utvinningstakten börjar minska. Praktexemplet är USA som blev nettoimportör av olja långt innan den egna produktionen toppade år 1970.
För oss i icke-oljeutvinnande Sverige är diagrammet ovan egentligen det mest intressanta, eftersom det är den olja som finns kvar för oss att dela med alla andra icke-oljeutvinnande länder i världen.
En annan intressant sak som man ser i rapporten Oilwatch Monthly är att det för tillfället tycks finnas en reservkapacitet hos OPEC på fyra till sex miljoner fat per dag. Om denna reservkapacitet verkligen finns där betyder det att världen kanske kan hålla sig kvar runt platånivån något år till, trots branta produktionsnedgångar i t.ex. Mexiko.
I rapporten påpekas också att det idag behövs energin från cirka 6 liter olja för att pumpa upp ett genomsnittligt fat olja (159 liter), mot endast 3 liter i början av 1990-talet. Detta är ett problem som ofta inte nämns i media och som ekonomer ofta inte har förstått. När vi går mot dyrare olja (alltså svårare att utvinna) går det åt mer och mer energi för att utvinna den. Detta viktiga begrepp brukar kallas EROEI (Energy Returned On Energy Invested). I början av 1990-talet låg alltså genomsnittlig EROEI för olja på 53 (159 delat med 3), men idag är vi nere på EROEI runt 26. När genomsnittlig EROEI sjunker går allt mer av den globala oljeproduktionen åt till att utvinna olja, som därmed blir allt dyrare i en självförstärkande process. Vid EROEI 1 upphör förstås alla möjligheter att försöka utvinna oljan, men långt innan dess får vi allvarliga problem.
2009-05-19
Exportboom - vart då?
Paul Krugman, Riksbankspristagare i ekonomi, skrev för några veckor sedan
For what it's worth, a key conclusion from the IMF's new World Economic Outlook is that recessions caused by financial crisis typically end with export booms, with the trade balance improving, on average, by more than 3 percent of GDP. I find this a disturbing result: we're now suffering from a global financial crisis, which means that the usual driver of recovery will only be available if we can find another planet to export to.Exakt! Just därför att denna kris är totalglobal kommer det inte att gå att exportera sig ur den. En ökning av exporten förutsätter också att något annat land ökar sin import. Vilket land skulle det vara?
2009-02-11
Riksbankens ställer till lågräntefest
Få har väl missat att Riksbanken sänkte reporäntan till rekordlåga 1% idag (från tidigare redan låga 2%). De flaggar även för ytterligare sänkningar framöver. Vi är därmed raskt på väg mot nollränta - USA är redan i princip där, Japan har varit där länge.
Vad får nu denna räntesänkning för följder? För det första blir det med största sannolikhet billigare marknadsräntor. Bolåneräntorna kommer troligen att sänkas ytterligare. Därmed blir det kanske återigen mer tryck på bostadsmarknaden och ett ryck uppåt för bostadspriserna - något vi redan sett efter förra räntesänkningen - enligt senaste mäklarstatistiken har priserna i januari ökat både för bostadsrätter och småhus. Optimismen frodas bland bostadsköpare som tror att den värsta krisen är över och det strömmar till mer intressenter på visningarna. Men vad denna jätteräntesänkning säger är egentligen att det är fortsatt kris som gäller. Därmed finns en överhängande risk att ännu fler nu luras att köpa bostäder som de egentligen inte kommer att ha råd med när arbetslösheten sprider sig och räntorna sen höjs igen om något år. Dessutom blir det bostäder till groteskt höga priser. Min långtidsprognos om den svenska bostadsmarknaden står fortfarande fast - minst en halvering av de reala priserna från toppen. Om något år kommer folk att sitta fast med lån som vida överstiger bostädernas marknadsvärde, vilket drabbar både vanligt folk och bankerna som lånat ut pengar.
Den svenska kronan försvagas - något som i teorin gynnar vår exportindustri. Men när hela världen går in i en rekordkraftig lågkonjunktur, vem ska då stå för ökad efterfrågan på våra exportvaror? Samtidigt blir importvaror (t.ex. olja) dyrare. Det svenska handelsöverskottet är som jag påpekade för ett tag sen en kapplöpning neråt mellan exporten och importen. Hittills har importen sjunkit snabbare, men risken finns att vårt överskott vänder i underskott om importpriserna ökar för snabbt.
Banker och företag hjälps säkert åtminstone tillfälligt av ett lägre ränteläge, och det är väl huvudsyftet med räntesänkningen. Men även företag kan liksom privatpersoner luras att fortsätta leva på lån och inte ta itu med grundproblemen i sina balansräkningar.
Sparare (alltså ansvarskännande personer som inte lever över sina tillgångar) straffas dubbelt. För det första får vi löjligt låg ränta på våra besparingar. För det andra urholkas besparingarna genom att kronans värde sjunker gentemot andra valutor. I morse betalade man 10,65 svenska kronor för en euro, nu är det 10,84 - kronan har tappat nästan 2% mot euron.
Å andra sidan är snart eländet med räntesänkningar snart slut - det finns bara en procent kvar att ta av, så största delen av kronfall och räntefall torde därför vara avklarad nu.
P.S. Läs även vad jag sade sist Riksbanken toksänkte räntan.
Vad får nu denna räntesänkning för följder? För det första blir det med största sannolikhet billigare marknadsräntor. Bolåneräntorna kommer troligen att sänkas ytterligare. Därmed blir det kanske återigen mer tryck på bostadsmarknaden och ett ryck uppåt för bostadspriserna - något vi redan sett efter förra räntesänkningen - enligt senaste mäklarstatistiken har priserna i januari ökat både för bostadsrätter och småhus. Optimismen frodas bland bostadsköpare som tror att den värsta krisen är över och det strömmar till mer intressenter på visningarna. Men vad denna jätteräntesänkning säger är egentligen att det är fortsatt kris som gäller. Därmed finns en överhängande risk att ännu fler nu luras att köpa bostäder som de egentligen inte kommer att ha råd med när arbetslösheten sprider sig och räntorna sen höjs igen om något år. Dessutom blir det bostäder till groteskt höga priser. Min långtidsprognos om den svenska bostadsmarknaden står fortfarande fast - minst en halvering av de reala priserna från toppen. Om något år kommer folk att sitta fast med lån som vida överstiger bostädernas marknadsvärde, vilket drabbar både vanligt folk och bankerna som lånat ut pengar.
Den svenska kronan försvagas - något som i teorin gynnar vår exportindustri. Men när hela världen går in i en rekordkraftig lågkonjunktur, vem ska då stå för ökad efterfrågan på våra exportvaror? Samtidigt blir importvaror (t.ex. olja) dyrare. Det svenska handelsöverskottet är som jag påpekade för ett tag sen en kapplöpning neråt mellan exporten och importen. Hittills har importen sjunkit snabbare, men risken finns att vårt överskott vänder i underskott om importpriserna ökar för snabbt.
Banker och företag hjälps säkert åtminstone tillfälligt av ett lägre ränteläge, och det är väl huvudsyftet med räntesänkningen. Men även företag kan liksom privatpersoner luras att fortsätta leva på lån och inte ta itu med grundproblemen i sina balansräkningar.
Sparare (alltså ansvarskännande personer som inte lever över sina tillgångar) straffas dubbelt. För det första får vi löjligt låg ränta på våra besparingar. För det andra urholkas besparingarna genom att kronans värde sjunker gentemot andra valutor. I morse betalade man 10,65 svenska kronor för en euro, nu är det 10,84 - kronan har tappat nästan 2% mot euron.
Å andra sidan är snart eländet med räntesänkningar snart slut - det finns bara en procent kvar att ta av, så största delen av kronfall och räntefall torde därför vara avklarad nu.
P.S. Läs även vad jag sade sist Riksbanken toksänkte räntan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
