MPS epicentrum i epicentrum

Världens äldsta ännu verksamma bank, italienska Banca Monte dei Paschi di Siena (MPS) grundades år 1472 i staden Siena i Toscana. Det ser dock ut som om den inte kommer att bli så mycket äldre än sina nu 544 år.

Jag skrev igår om hur de italienska bankaktierna fortsätter neråt och i lördags om hur de italienska bankerna är epicentrum för den finanskris vi just ser utvecklas. Idag har dock utvecklingen för italienska bankaktier varit lite annorlunda. MPS aktier har fullständigt slaktats ner 19,4 procent och bara under handelsdagens sista 45 minuter föll den 10 procent när handeln återupptogs efter tidigare stopp.

Däremot har inte övriga italienska bankaktier gått ner på samma sätt idag, till skillnad mot hur det sett ut vid övriga nedgångsdagar sedan 24 juni, då de också slaktats hårt (om än inte lika hårt som MPS). UniCredit +0,7%, Intesa SanPaolo -2,2%, Banco Popolare -3,8%, UBI +1,4% idag. Det ser alltså ut som om MPS är epicentrum i den italienska bankkrisen och finansmarknaderna har uppenbarligen tappat förtroendet för denna bank. Aktien har nu tappat över 95 procent i värde på två år. Bara sedan augusti förra året har aktien tappat 87 procent.

Kravet som offentliggjordes igår från ECB på att minska bankens berg av dåliga lån med 10 miljarder euro fram till 2018 var troligen det som avgjorde. Med tanke på att MPS senaste kvartalet bara hade en nettovinst på 93 miljoner euro kommer nedskrivningar av några miljarder för dåliga lån att ge en brakförlust. MPS har en balansräkning på 174 miljarder euro, så 47 miljarder i dåliga lån är ytterst kännbart och att försöka bli av med 10 miljarder av dessa ger en som jag ser det omöjlig ekvation, särskilt som vad jag kan utläsa av balansräkningen de bara har 9,7 miljarder i eget kapital och reserver.

Så italienska staten måste hjälpa MPS på något vis, frågan är bara hur. Kapitaltillskott skulle kunna komma ifråga genom ett kryphål i EU:s nya strängare bankregler att det får göras om en bank fallerar ett stresstest. Någon gång i slutet av juli ska resultatet av årets stresstest av EU-bankerna komma och MPS lär troligen inte klara det. Frågan är bara om det aktuella stresstestet hinner publiceras innan situationen för MPS blir akut. För övrigt har italienska staten redan hjälpt MPS med kapitaltillskott två gånger.

En annan möjlighet är att man på något sätt genom en fond köper ut de dåliga lånen från MPS. Frågan är bara vad "rätt" värde på dessa är. I bankens bokföring står de runt 40 procent av det nominella värdet, medan marknadsvärdet bara verkar vara runt 20 procent. Köper staten genom en fond ut de dåliga lånen kan de knappast göra det till alltför högt värde utan att få bassning från EU.

Grunden i just Italiens bankers problem är att landet till skillnad från Spanien och Irland inte varit under något internationellt räddningsprogram och därför inte tvingats radikalt rensa upp sin banksektor. Nu kommer efterräkningen. WolfStreet ser en risk för för uttagsanstormning och/eller bankkollaps i Italien. Och hade jag pengar i en italiensk bank (och särskilt MPS) skulle jag flytta dem omgående. De flesta mer informerade aktörer tänker troligtvis också så.

Det är en imponerande mängd dåliga lån som Italiens banker samlat på sig. Siffrorna varierar mellan olika källor, men mellan 17 och 20 procent av bankernas lån är dåliga. Detta kan jämföras med att i finanskrisen 2008-2009 var som högst endast 5 procent av USA:s bankers lån dåliga. Detta beror på att de italienska bankerna varit slappare med att ta tag i dåliga lån. Under finanskrisen rullade de italienska bankerna i många fall bara vidare lån vars låntagare inte betalade i tid i hopp om att ett ekonomiskt uppsving efter krisen skulle lösa problemen.

Men när EU-myndigheter började övervaka eurozonens största banker 2014 blev reglerna hårdare och de dåliga lånen tvingades fram i ljuset.

Ett annat problem är att det på grund av Italiens tröga rättssystem är mycket svårt att tvinga igenom betalning eller säkerheter på dåliga lån. I genomsnitt tar de italienska domstolarna åtta år för att klara av en sådan process.

Skulle någon italiensk storbank gå omkull skulle det få svåra konsekvenser för många italienare, då det till skillnad från i andra länder är vanligt att privatpersoner äger bankobligationer. Omkring 187 miljarder euro i bankobligationer innehas av privata investerare, som skulle se dessa sparpengar försvinna om en italiensk bank gjorde en bail-in enligt EU-reglerna.

Investerarnas brist på förtroende för MPS visas sig inte bara i aktiekursen. Kreditswappar (CDS) på MPS obligationer ligger nu på 1633 punkter, vilket är betydligt högre än exempelvis grekiska statens 922 punkter, och indikerar en risk på 67 procent att MPS ställer in betalningarna.

Och nyss meddelade den italienska finansinspektionen Consob att de förbjuder blankning av MPS aktie från och med imorgon. Som vi alla vet av tidigare blankningsförbud så är dessa helt verkningslösa och ger snarare motsatt effekt, då de signalerar "panik". Detta gör att jag förväntar mig att MPS går under på något vis den närmsta veckan.

Det vi väntar på nu är bara en uttagsanstormning mot MPS, vilken även kan ske genom överföringar till andra banker, och/eller att andra banker stänger av sina kontakter med MPS (som skedde för Lehman).

P.S. 2193 miljarder euro är Italiens statsskuld på just nu.

P.P.S. Läs även vad SvD skriver om italienska banker.

Brexit finansmarknadschock

Brexit blev inte bara en politisk chock, som jag skrev om i fredags, utan även en chock för finansmarknaderna. De flesta verkade vara tvärsäkra på att det inte skulle bli Brexit, utan Bremain. När väl beskedet om folkomröstningsresultatet kom så rörde sig världens finansmarknader mycket kraftigt på olika vis. Några smakprov från valutamarknaderna i fredags (fredagens slutkurs mot torsdagens).

• USA-dollarn -4,2 procent mot den japanska yenen.
• Pundet -8,8 procent mot USA-dollarn och -6,7 procent mot euron.
• Euron -1,7 procent mot schweizerfrancen och-3,6 procent mot USA-dollarn.
• Svenska kronan -1,6 procent mot euron.-4,3 procent mot USA-dollarn.

Så här stora rörelser är ovanliga på valutamarknaderna. De kan leda till att många företag globalt får stora valutaförluster. Visserligen får många företag också valutavinster, men det blir som ett lotteri - vissa vinner, andra förlorar. Det går också som bekant att hedga sig mot valutaförluster med hjälp av olika derivat, men i andra änden av derivatet sitter en utfärdare (t.ex. en bank) och denna utfärdare kan drabbas av förluster om de inte i sin tur hedgat sig. Någonstans sitter i slutändan någon med en förlust på varje valutaposition. Särskilt finansföretag och hedgefonder kan vara svårt drabbade.

Apropå valutor läser jag att det på många ställen är växlingsstopp för pundet på banker och hotell i flera länder, vilket ger problem för turister.

Det var också stora börsfall i Europa och Japan:

• Londonbörsen -3,2 procent (det kraftiga fallet i pundet bromsade förstås upp börsfallet)
• Parisbörsen -8,0 procent
• Frankfurtbörsen -6,8 procent
• Tokyobörsen -9,2 procent
• Madridbörsen -12,4 procent
• Milanobörsen -14,5 procent

Men värre är hur bankaktierna klubbades ner:

• RBS -18,0% (Storbritannien)
• Barclays -17,7% (Storbritannien)
• Lloyds -15,2% (Storbritannien)
• Deutsche Bank -13,9% (Tyskland)
• Commerzbank -12,8% (Tyskland)
• BNP Paribas -17,4% (Frankrike)
• Credit Agricole -14,0% (Frankrike)
• Société Générale -20,6% (Frankrike)
• Banco Santander -19,9% (Spanien)
• BBVA -16,2% (Spanien)
• Bankia -20,8% (Spanien)
• UniCredit -23,8% (Italien)
• Intesa Sanpaolo -22,9% (Italien)
• MPS -16,4% (Italien)

Ny eurokris och bankkris på gång? Särskilt intressant är Deutsche Bank, Europas ledande bank vad gäller derivat. Vid slutet av 2015 hade de en exponering på 32,87 biljoner euro i räntederivat och 6,37 biljoner euro i valutaderivat. Men det är säkert inget att oroa sig för.

På Londonbörsen handlades även husbyggarföretagen ner 20-30 procent. Uppenbarligen anses "Brexit" vara mycket negativt för den brittiska bostadsmarknaden.

Det kommer säkerligen att bli flera hedgefonder som får stänga ner på grund av förluster. Ännu har säkert inte de som lånat ut till spekulationer med hävstång hunnit göra "margin calls" till alla drabbade kunder (eftersom det borde ha varit väldigt många i fredags), även om de nog ringde runt till många i fredags. "Margin calls" kan ha oväntade effekter på finansmarknader, då (över)belånade aktörer kan sälja av andra finansiella instrument än de drabbade för att få tillräcklig likviditet.

En effekt som fredagens Brexit-kaos på finansmarknaderna troligen kommer att ha är att banker framöver kommer att bli betydligt hårdare vad gäller belåning av finansiella tillgångar. Detta kommer i sin tur att drabba alla inom finansmarknaderna vars affärsidé helt eller delvis bygger på belåning.

En annan effekt av Brexit-resultatet är att Storbritannien troligen kommer att förlora AAA-kreditbetyget på sina statsobligationer. En representant för S&P sade i fredags att "vi anser att ett AAA-betyg är ohållbart under dessa omständigheter".

Jag får säkert anledning att återkomma till de effekter jag nämnt ovan och säkert andra också, som jag inte hunnit skriva om just nu.

Kinas opålitliga statistik och kreditbubblan

Bloggrannen Jojje Olsson (InBeijing) skrev igår en intressant förklaring av varför man inte kan lita på Kinas ekonomiska statistik och då framförallt BNP-siffrorna.

Redan 2007 sade Kinas nuvarande premiärminister Li Keqiang att landets tillväxtsiffror är manipulerade och därmed inte bör tas på allvar. I detta uttalande, som senare läckte ut till allmänheten, menade Li att man istället bör se på faktorer som energiförbrukning, tågfrakt och bankernas utlåning för att uppskatta Kinas egentliga tillväxt.

Även jag noterade för några år sedan att det kom ut via Wikileaks. Så hur såg det ut för 2015?

I fjol sjönk Kinas energiframställning med 0,2 procent, vilket var den första nedgången sedan 1968 då kulturrevolutionen var i full gång. Dessutom minskade volymen av fraktat gods på landets järnvägar med 11,9 procent under 2015.

Läs vidare hos InBeijing om hur ekonomiprofessor Xu Dianqing räknar på hur mycket man åtminstone måste räkna ner Kinas officiella BNP-siffror, samt de incitament som finns för lokala myndigheter att manipulera BNP-siffrorna.

Siffran för energiförbrukning är synnerligen viktig - det är med tanke på vad man generellt vet om förhållandet mellan BNP och energiförbrukning högst osannolikt att Kina skulle ha lyckats öka sin BNP med 6,9 procent förra året samtidigt som elproduktionen sjönk marginellt. Det luktar manipulation lång väg!

Eftersom det är uppenbart att Kinas BNP är om inte sjunkande, så i alla fall stagnerande, blir det särskilt intressant med Kinas monumentala kreditbubbla. Kinas totala mängd krediter har fyrfaldigats sedan 2007! Samtidigt har förstås BNP växt kraftigt, men de totala skulderna har växt från 153 procent av BNP år 2008 till 242 procent i slutet av 2014. Det som framförallt sticker ut är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP (vilket redan var högt) år 2008 till 169 procent av BNP (!!) i slutet av 2014.

En sådan kreditbubbla kan endast vidmakthållas med växande BNP. Kina kommer ofelbart att hamna i en djup kreditkris, även om de styrande än så länge gjort sitt bästa för att dölja eländet. Och kredittillväxten har varit ofattbart snabb.

Kinas kreditbubbla började inte 2008 - nej sedan dess har vi bara sett den sista maniska fasen. Kinas totala kreditmängd har ökat från endast 2,1 biljoner dollar år 2000 till 7,4 biljoner år 2007 till 28,2 biljoner dollar 2014. Det handlar alltså om ett fjortonfaldigande av skuldmängden på endast fjorton år!!

Det är därför inte överraskande att det för några veckor sedan rapporterades att kinesiska bankers dåliga lån mer än fördubblades förra året, samt att kinesiska bankers utlåning minskade mer än väntat i december till lägre än december året innan. Nu blir det intressant att se hur januarisiffrorna kommer att se ut - normalt brukar det vara en kraftig spik i utlåningen i Kina i just januari, eftersom bankerna tar ut en stor del av årets tilldelade utlåningsutrymme redan då.

Förra året var nyutlåningen ovanligt stor (endast 2009 var större). Får vi en lägre siffra i år är det en viktig indikator på att krediterna i Kina håller på att stramas åt. Analytikernas gissningar ligger redan på en betydligt lägre siffra om 842 miljarder yuan, vilket skulle vara lägre än någon januarisiffra sedan 2008.

Detta kommer att påverka världsekonomin starkt - större delen av den återhämtning vi sett sedan 2009 har drivits av kredittillväxt och då till stor del av Kina. För två år sedan påpekade jag att Kinas banksektor på fem år ökat sina balansräkningar lika mycket som totala storleken av USA:s banker! Större delen av detta är troligen "luft". 14,7 biljoner dollar är ingen liten summa - det är 142 procent av Kinas årliga BNP, eller nästan 19 procent av världens totala årliga BNP. Även om bara hälften skulle vara "luft" så är det tillräckligt mycket för att kasta in världen i en rejäl finanskris - och då inte bara de företag som har exponering mot Kina.

Trump - USA:s Berlusconi

När nu Donald Trump seglar upp som potentiell republikansk presidentkandidat till valet hösten 2016 kan jag inte undgå att se likheterna mellan Trump och Italiens före detta premiärminister Silvio Berlusconi.

Trump är 69 år gammal och kommer om han väljs till USA:s president att tillträda ämbetet som 70-åring, när han egentligen borde vara pensionär för länge sedan.

Berlusconi var 64 år gammal när han tillträdde som Italiens premiärminister för sin första längre period 2001-2006 och 71 år gammal när han åter blev premiärminister 2008-2011.

Trump leder storföretaget Trump Organization, som bland annat ägnar sig åt fastigheter, hotell, nöjesbranschen och media.

Berlusconi är också storföretagare med verksamhet inom media och fastigheter.

Trump har erfarenhet som underhållare, då han lett reality-showen "The Apprentice" och haft biroller i flera teveserier och filmer.

Berlusconi har också erfarenhet som underhållare, då han i sin ungdom uppträdde som sångare och underhållare på kryssningsfartyg.

Både Trump och Berlusconi är skickliga vad gäller framträdanden och vet hur man vinner publikens gunst genom enkla trick. En politiker behöver inte stå för den bästa och mest genomtänkta politiken, utan vinner på slagkraftiga uttalanden och repliker, som inte nödvändigtvis behöver hålla för faktagranskning. Både Trump och Berlusconi är utpräglat populistiska politiker, som fokuserar på ämnen som folket är missnöjda med.

Jag känner många italienare - flera hatar Berlusconi, andra har röstat på honom. Jag frågade 2008 italienska vänner som röstade på Berlusconi varför de röstade på honom och svaret blev att de var så innerligt trötta på de genomkorrumperade alternativen både på vänster och höger sida av politiken. Att Berlusconi också är genomkorrumperad verkade de inte bry sig om - han var bland annat lierad med Bettino Craxi, premiärministern som till slut flydde till Tunisien för att undkomma rättvisan och en av de politiker som verkligen bevisat för italienarna hur korrumperade deras politiker är. Craxi var best man åt Berlusconi vid hans andra bröllop 1990 och hjälpte honom att etablera sitt teveimperium, framförallt genom att 1985 avskaffa den statliga televisionens monopol på rikstäckande sändningar.

Ett annat argument jag hört för att rösta på Berlusconi var att "om han kan leda ett så framgångsrikt storföretag kan han också leda Italien till framgångar". Något liknande torde även kunna appliceras på Donald Trump.

Berlusconi kom alltså till makten i ett politiskt läge när de etablerade större politiska partierna gjort ett antal dundertabbar och förlorat väljarnas förtroende. Förändring behövdes och det var inte så viktigt vem som stod för förändringen, bara det blev förändring. Sedan åkte förstås Berlusconi efter flera år till slut ut ur politiken när det visade sig att inget blev bättre ändå. Att då Beppe Grillos parti Cinque Stelle tog hem en stor andel av rösterna är ingen slump - även Grillo stod för något nytt och fräscht i italiensk politik.

Trumps presidentkandidatur i USA kommer i ett läge när folket efter sex och ett halvt år under demokraten Barack Obama märkt att det inte blivit särskilt mycket bättre än under hans företrädare republikanen George W Bush. Tvärtom har det i mångt och mycket blivit sämre - sysselsättningsgraden har sjunkit kraftigt, liksom hushållens reala medianinkomst. USA har blivit ännu mer polariserat mellan dem som har vunnit på centralbankens monetära stimulanser och dem som inte har kommit med på tåget, utan har fastnat i långtidsarbetslöshet och utanförskap. Dessutom har Obama fortsatt sin företrädares utrikespolitik på många vis - visserligen har han dragit tillbaks USA:s militär från Irak, men har återkommit för att bekämpa IS. Dessutom fortsätter USA sina attacker med drönare i Afghanistan och Jemen. Fånglägret i Guantanamo finns också kvar. Obama talade mycket om "change", men det blev inte mycket "change".

Trump har flera gånger tidigare sagt att han tänkte ge sig in som presidentkandidat, men det har inte blivit något av förrän nu.

Trump klarar sig galant i tevedebatterna, senast igår. Han lovar att ta itu med sånt som amerikanerna är missnöjda med, t.ex. illegala invandrare, Putin samt Syrienkriget.

Det var en sak att ha en maktgalen underhållare som ledare för Italien - han skapade en del pinsamma situationer inom EU, men det blev aldrig särskilt allvarligt utanför Italien. En helt annan sak är om den maktgalne underhållaren Trump blir president i USA, som högsta befälhavare för världens utan konkurrens starkaste militärmakt.


En annan intressant sak med Trump är att han påstår att vaccin kan orsaka autism och tar upp det som en viktig punkt i sin politiska kampanj. Detta är något som sedan länge är vederlagt, då den studie av Andrew Wakefield som först såg ut att visa på ett sådant samband senare visade sig ha grova felaktigheter och drogs tillbaka av Lancet. Senare studier har också motbevisat alla samband. Om han kommer att tillämpa liknande slappa bedömningsgrunder på övriga politikområden kan han bli riktigt farlig.

Jag ser tyvärr en stor sannolikhet för att Donald Trump kommer att bli USA:s näste president - det politiska läget är helt rätt för en figur som han. Som sagt så är många i USA mycket missnöjda med de senaste årens politik. Dessutom är risken överhängande att vi fram till presidentvalet hösten 2016 kommer att få uppleva ännu en kraftig finanskris, då de åtgärder som vidtogs av centralbanker och politiker nu börjar lida av avklingande effekt. Den återuppblåsta globala kreditbubblan håller på att spricka, även om det än så länge endast är fråga om mindre sprickor. Det gäller nu inte bara delar av världens finansiella system, t.ex. Kinas enorma kreditbubbla, Eurozonens ohållbara statsskulder, högbelånade amerikanska skifferoljebolag eller Japans misslyckade "Abenomi". Det kommer till slut troligen också att drabba den mest centrala biten av världens finansiella system, USA:s statsskuld, som centralbanken Federal Reserve blåst upp genom kvantitativa lättnader. Får vi en rejäl finanskris kommer många väljare i USA att leta alternativ som presenterar något nytt, bara det skiljer sig mot föregångaren, och Trump ligger då bra till.

Grekland ska räddas för n:te gången, men först lite spänning

Jaha, så var det dags igen för Grekland att stå och blicka ned vid stupet - för vilken gång i ordningen vet jag inte längre. Någon form av räddning kommer det säkerligen att bli även denna gång. Det känns knappast sannolikt att man skulle släppa Grekland till vargarna ännu. EU:s stats- och regeringschefer har toppmöte under torsdagen och fredagen och det sätts säkert press på premiärminister Tsipras att godta vissa eftergifter mot att grekiska staten räddas. Det förs säkert inofficiella förhandlingar.

Ett akut problem just nu är förstås de grekiska bankernas likviditet. ECB beviljade just 400 miljoner euro extra i nödlikviditet för bankerna, men igår flödade 300 miljoner euro ut ur de grekiska bankerna, så den extra nödlikviditeten räcker med denna utflödestakt bara till drygt ett dygn extra. Men enligt andra källor så har de grekiska bankerna ändå kvar 3 miljarder euro i nödlikviditet, vilket skulle motsvara tio bankdagar eller två veckor med nuvarande utflödestakt. Lite andrum alltså.

Men för grekiska staten är det likviditetskris. Nyligen plundrade man pensionsfonder (fast kallar det för att de lånar ut till staten) och nu plundrar man enligt uppgift på liknande sätt vatten- och elföretag.

Som sagt tror jag alltså att Grekland kommer att räddas även denna gång, men att vi först ska få se lite spel för gallerierna medan förhandlingarna pågår och båda parter funderar på hur de ska jämka ihop sina positioner utan att tappa ansiktet. ZeroHedge ropar som vanligt att vargen kommer, men det har de nu ropat så många gånger att de förlorat i trovärdighet. Grekland och dess banker kommer troligen att fungera ett tag till, men görs mot förmodan ingen överenskommelse under galgen så är det förstås slut på det smutsiga spelet, men den domedagen kan som vi sett skjutas upp bra länge.

Makroekonomiska modeller byggda på sand

Bloggrannen Lars P. Syll citerar en text av Frances Coppola. Här har jag översatt den till svenska:

Olivier Blanchard, IMF:s chefsekonom, skrev nyligen:
"Vi inom området tänkte faktiskt på ekonomin som ganska linjär, hela tiden föremål för olika chocker, ständigt fluktuerande, men att den naturligt återvände till sitt stabila tillstånd med tiden. Istället för att tala om fluktuationer använde vi allt mer termen "konjunkturcykel". Till och med när vi senare utvecklade tekniker för att hantera icke-lineariteter så fortsatte denna generellt godartade syn på fluktuationer att vara dominerande."

Modellerna som utvecklades av de makroekonomiska utövarna återspeglade denna i huvudsak linjära syn. Blanchard fortsatte med att observera att även om makroekonomerna inte ignorerade möjligheten till extrema händelser av "den långa svansens risk", såg de dem som en sak från det förgångna i utvecklade länder... Om du får dina policy-inställningar rätt kommer de linjära modellerna att fungera.

Förutom att de inte kommer att göra det. Och det är för att dessa modeller inte är en realistisk syn på hur ekonomin verkligen fungerar. Representativa agenter är i själva verket inte representativa för någon. Rationella förväntningar drivs lika mycket av känslor som av logik...

Att banker utelämnades ur de ekonomiska modellerna, eller (ännu värre) att deras pengaskapande funktion modellerades felaktigt, gjorde det omöjligt för mainstream-ekonomer att förstå betydelsen av den uppbyggnad av krediter som ledde till Finanskrisen. Varningarna kom främst från människor utanför ekonomins huvudfåra, särskilt Hyman Minskys efterföljare. Efter krisen blev Minskys "finansiella instabilitetshypotes", som länge hade förpassats till en dammig hylla i ett mörkt skåp, plötsligt heta nyheter. Det var inte förvånande, eftersom vi just hade genomlevt något som såg väldigt mycket ut som ett "Minsky-ögonblick".

Uppenbarligen var uteslutandet av finansindustrin ur de makroekonomiska modellerna en stor försummelse. Lika uppenbarligen var det faktum att de flesta makroekonomer inte förstod (och fortfarande till stor del inte förstår) mekanismerna för hur pengar skapas och sprids i den moderna penningekonomin ett stort, stort problem. Centralbankerna lägger nu till finanssektorn till de befintliga DSGE-modellerna, men detta börjar inte ens att ta itu med den grundläggande icke-lineariteten hos penningekonomier vars hjärta är ett finansiellt system som inte bara ibland utan för det mesta är långt från jämvikt. Tills makroekonomerna förstår detta kommer deras modeller att förbli bristfälliga.

Några av de mest inflytelserika människorna inom makroekonomi har tillbringat sina liv med att utveckla teorier och modeller som har visat sig att vara i bästa fall bristfälliga och i värsta fall farligt felaktiga. Olivier Blanchards upprop för beslutsfattare att sätta sin policy på så sätt att linjära modeller fortfarande kommer att fungera ska ses för vad det är - ett desperat rop från en åldrande ekonom som upptäcker att grunderna som han har byggt sin karriär på är gjorda av sand. Han är långt ifrån ensam.

Ingen skuldminskning!

Senaste Credit Bubble Bulletin refererar en rapport från McKinsey med titeln "Debt and (Not Much) Deleveraging". Här några citat i min översättning samt kommentarer.

En rimlig förväntning under åren efter krisen och den efterföljande globala recessionen var att aktörer i hela ekonomin skulle minska sina skulder och minska sin hävstång. Emellertid har de globala skulderna istället för att minska fortsatt att öka. Totala globala skulder steg med 57 biljoner dollar från slutet av 2007 till andra kvartalet 2014 och nådde 199 biljoner dollar eller 286 procent av global BNP. Ökande statsskulder i avancerade ekonomier förklarar en tredjedel av den totala tillväxten, när fallande skatteintäkter och kostnaderna för att rätta den finansiella sektorn har ökat den offentliga sektorns lån. Ökande skulder i framväxande ekonomier står för hälften av tillväxten. Kinas totala skuld har fyrfaldigats sedan 2007 och har nått 28 biljoner dollar, vilket är 37 procent av den globala skuldtillväxten.

Just Kinas sanslöst snabba skuldtillväxt de senaste sju åren är ett av de största hoten i världsekonomin. I övrigt är det just det att man försökt att "bota" den finanskris med skulder i grunden som blommade ut 2008 med mera skulder som är det mest uppseendeväckande.

Statsskulderna har växt med 25 biljoner dollar sedan 2007 och kommer att fortsätta att stiga i många länder, givet nuvarande ekonomiska grunder [...] Statsskulderna i avancerade ekonomier har ökat med 19 biljoner dollar från 2007 till andra kvartalet 2014 och med 6 biljoner dollar i framväxande ekonomier.

För att råda bot på bristande efterfrågan på krediter från hushållssektorn har alltså många stater ökat sin skuldsättning sedan 2008.

Det globala värdet på utestående företagsobligationer har ökat med 4,3 biljoner dollar sedan 2007, jämfört med 1,2 biljoner dollar från 2000 till 2007.

Det är alltså skuldtillväxt som till stor del drivit den BNP-tillväxt som varit sedan 2008. Grundorsaken är något som varken McKinseys rapport eller Doug Noland nämner, nämligen att världen till stor del nått tillväxtens gränser, då det inte längre går att pumpa upp mer billig olja (peak cheap oil), industrisamhällets livsblod, utan den oljeproduktion som tillkommit är av det dyra slaget (djuphav, skifferolja med mera). Den dyrare oljan blir en black om foten på alla ekonomier som är nettoimportörer av olja. För att kompensera behöver skuldsättningen i ekonomin ökas.

Det finns få tecken på att den nuvarande banan av stigande hävstång kommer att förändras, särskilt med tanke på de minskande förväntningarna på ekonomisk tillväxt. Detta leder till att ifrågasätta grundläggande antaganden om skuld och minskning av hävstång och lämpligheten i de verktyg som finns tillgängliga för att hantera skulder och undvika framtida kriser.

Japan har många år före resten av världen visat vad som händer när BNP-tillväxten stagnerar och det kompenseras med ökande skulder.

En mängd vetenskaplig forskning visar att höga skulder hänger samman med långsammare BNP-tillväxt och högre risk för finanskriser. Givet magnituden av finanskrisen 2008 är det därför överraskande att inga större ekonomier och endast fem framväxande ekonomier har minskat sina skulder som andel av BNP i den "reala ekonomin" (hushåll, icke-finansiella företag och staten, vilket exkluderar den finansiella sektorns skulder). I motsats till detta har 14 länder ökat sina totala skulder som andel av BNP med mer än 50 procentenheter.

Man försökte undvika en repris på 1930-talets depression genom att pumpa in nya krediter i ekonomin. Det lyckades också till stor del, men den baksmälla som kommer att komma med nästa skuldkris blir desto allvarligare. Troligen kan inte världens centralbanker och stater upprepa detta "trick" en andra gång.

Framväxande ekonomier har stått för 47 procent av all tillväxt i de globala skulderna sedan 2007 och tre fjärdedelar av nya skulder inom hushålls- och företagssektorerna.

Detta är också allvarligt. Kina, Brasilien med flera länder i kategorin framväxande ekonomier har visserligen utgått från en i förhållande till västvärlden låg total skuldsättning, men den har alltså ökat snabbt sedan 2007. Snabb skuldökning är mer eller mindre en garanti för att det görs stora felinvesteringar, som kommer att exponeras den dag skuldbubblan spricker.

"Minikris" i Kina...

Li Daokui, före detta medlem av Kinas centralbanks penningpolitikskommitté, uttalade sig idag om att Kina är på väg mot en "minikris" på marknaden för provinsers och städers skulder. Han säger att "det kommer att bli en partiell, kontrollerbar minikris", samt att

"Det finns jättemycket utrymme för centralregeringen att fixa problemen i provinsernas skulder. Betalningsinställningar måste tillåtas för att omstrukturera skulderna, vilket definitivt kommer att hända som del av reformåtgärderna under andra halvan av detta år."

Li Daokui säger också att inställda betalningar från provinser inte kommer att ha följdeffekter på ekonomin samt att det inte finns någon risk för en "Lehman-episod" i Kina eftersom landet har ett högt sparande och statsskulden är låg som andel av BNP.

Det där tror jag inte på! Vi kan bara påminna oss hur det har låtit vid övriga skuldkriser som har exploderat de senaste åren. Till exempel sade den amerikanska centralbankschefen Ben Bernanke så här i mars 2007 vid en utfrågning i kongressen.

"I detta ögonblick ser det dock ut som om effekten på den bredare ekonomin och finansmarknaderna av problemen på subprime-marknaden troligen är begränsad."

Ni vet ju alla vad som hände sedan.

När det börjar talas om "en partiell, kontrollerbar minikris" är det alltså dags att förbereda sig på en rejäl urblåsning på finansmarknaderna.

Kinas provinser och städer har tagit på sig stora skulder för att finansiera infrastruktur, särskilt genom det stimulanspaket som centralregeringen släppte under finanskrisen hösten 2008. Problemet är att de investeringar som dessa skulder använts till inte ger några inkomster. Kinas provinser och städer har till stor del levt på att sälja av mark till höga priser, men det kan de inte göra hur länge som helst. Nomura uppskattar att deras skulder har ökat med 253 procent sedan 2008 och officiella siffror anger att de har ökat med 67 procent från slutet av 2010 till juni 2013 och nu är på totalt 2900 miljarder dollar.

Vi har nyligen sett två företag ställa in betalningarna på obligationer, men ännu har ingen region eller stad gjort det. Nu när ekonomin saktar in och räntorna stiger blir det problem att betala på och rulla lånen - inte bara för företag utan för alla som har skulder.

Läs även vad jag skrivit nyligen om "Yuanen försvagas och Kinas Minsky-ögonblick" samt "Sprickor i Kinas ekonomi".

Alltför snabbväxande krediter i Sverige?

I lördags återpublicerade ZeroHedge en artikel där hedgefondsdirektören Felix Zulauf skriver om hur "alla bubblors moder" är på väg att spricka och världen åter står inför en deflationär period. Misskötta ekonomier som Argentina och Venezuela är bara de första som får problem. Därefter kommer länder med stora underskott i bytesbalansen, exempelvis Turkiet och Sydafrika.

Vad som särskilt fångade mitt intresse var följande uttalande (min översättning):

Forskning på kreditboomer för den privata sektorn över de senaste 20 åren visar att närhelst krediterna till den privata sektorn ökat med 30 procent eller mer över en tioårsperiod, så har utan undantag en bankkris och recession blivit resultatet. Följande länder är idag alla långt över denna faronivå och kandidater för en bankkris: Hong Kong, Kina, Thailand, Brasilien, Turkiet och Singapore. Och nyligen har till och med Korea, Rumänien, Ukraina och till och med Ryssland brutit denna faronivå. Detta är en ganska lång lista och de stora ekonomierna inom framväxande marknader (emerging markets) är alla med på den, utom Indien som har andra brister.
[...]
Nu skiljer sig dessa ekonomier från varandra förstås, men de delar en gemensam sjukdom, nämligen en föregående ekonomisk boom byggd på omåttliga krediter.

Det framgår inte av uttalandet huruvida denna forskning endast gäller framväxande marknader, eller om den även gäller utvecklade ekonomier såsom Sverige. Det framgår inte heller om det gäller krediter till den privata sektorn i absoluta tal eller som procent av BNP, men jag antar att det gäller det senare. (Någon som vet vilken forskning som Zulauf refererar till?)

Hursomhelst bestämde jag mig för att se på hur det ser ut med krediter till den privata sektorn i Sverige. Då kommer jag fram till att från slutet av 2003 till tredje kvartalet 2013 har krediter till icke-finansiella företag och hushåll (inklusive hushållens icke-vinstdrivande organisationer) växt från 133 procent av årlig BNP till 175 procent av BNP. Det är en ökning på 32 procent och enligt detta skulle alltså Sverige nu befinna sig i riskzonen för bankkris. Jag ser med förväntan och bävan fram emot facit.

Nedan ser ni diagram över krediternas utveckling i Sverige, uppdelad per sektor. Än så länge alltså bara siffror för tredje kvartalet 2013, men det borde inte skilja sig alltför mycket från det verkliga utfallet när även fjärde kvartalets data droppar in.

Notera hur finanskrisen 2008-2009 gav ett hack i kurvan för de finansiella och icke-finansiella företagens krediter, men bara en utplaning för hushållskrediterna. Från 1998 till 2008 hade krediterna till den privata sektorn förresten växt med 37 procent på tio år.

Vad som också är värt att notera i diagrammet ovan är hur de finansiella företagens krediter växte starkt 2004-2009 i den snabbaste fasen i den svenska kredit- och bostadsbubblans tillväxt. Mycket riktigt straffade sig denna snabba kredittillväxt för de finansiella företagen (mest banker) hösten 2008.

Sedan "hacket" 2009-2010 har de svenska finansiella företagens kredittillväxt (som andel av BNP) hållit en lugnare takt, men är nu åter på nivåer (som andel av BNP) som är högre än 2009.

I den positiva vågskålen måste ändock läggas att den svenska statsskulden är på en förhållandevis låg nivå efter saneringen som Göran Perssons regering genomförde. Vi kommer sannolikt att få någon form av bank- och kreditkris även i Sverige, som en baksmälla efter den alltför snabba kredittillväxten, men jag ser det som troligt att vi kommer att drabbas mildare än många andra länder.

Vad har hänt sedan 2008?

Veckans Credit Bubble Bulletin är som vanligt läsvärd och där beskriver Doug Noland bland annat utvecklingen sedan 2008:

Sedan augusti 2008 har Federal Reserves balansräkning svällt från omkring 900 miljarder till 4100 miljarder dollar. Bara de senaste 14 månaderna har Federal Reserves tillgångar skuttat upp med 1250 miljarder dollar. Det är helt enkelt osannolikt att det när Federal Reserve drar ner på så aggressiv monetär inflation inte kommer att få kraftiga effekter på USA:s och globala marknaders likviditetsdynamik. När allt kommer omkring så är redan "periferin" satt under press av den förändrade likviditetsbakgrunden. Medan tidsperspektivet och dynamiken för detta förblir osäkra, förväntar jag mig att riskaversion och minskning av belåningen smittar för att över tiden sprida sig till "kärnan".

De globala "belånade spekulationsaktörerna" skulle kunna ge den mest direkta överföringsmekanismen från tumultet på de framväxande marknaderna till USA:s finansmarknader. När belånade aktörer fångas i vacklande globala marknader, kommer deras reducerade riskaptit att påverka likviditeten i USA:s och andra marknader. Men så länge det fortfarande finns signifikanta kvantitativa lättnader från Federal Reserve och Bank of Japan, så finns fortfarande den rådande dynamiken från 2013 att "trubbel i periferin eldar på inflöden till kärnan", vilket formar marknadernas handel.

Det finns även kraftfull spekulativ bubbeldynamik som tenderar att bortse från fundamentala försämringar för en tid. Att blankare tvingas köpa tillbaks och att hedgar trappas ner tenderar också att skapa "björnmarknadsrallyn", som lätt tolkas som positiva marknadssignaler. Så idag finns kraftfulla "tvärvindar" på marknaden. Med tiden väntar jag mig emellertid att dessa krafter kommer att försvagas efterhand som den mer typiska dynamiken "periferi till kärna" får upp farten.
[...]
Över 5000 miljarder av företagsskulder har getts ut sedan krisen 2008. Operationer från Federal Reserve och andra centralbanker har tryckt ner globala räntor och tryckt ihop riskpremierna.

För exempel på nedtryckta räntor och riskpremier, se på hur Italiens och Spaniens statsskuldsräntor tryckts ner till de lägsta nivåerna på många år.

Emerging markets smittar

Engelskans "emerging markets" brukar på svenska kallas för "tillväxtmarknader", fast jag tycker inte det är en bra översättning. En mer korrekt översättning skulle vara "nytillkomna marknader" eller "nytillkommande marknader", eller kanske "framkommande marknader" (kan någon hitta på en bättre översättning?). Det handlar nämligen inte bara om tillväxt. Vissa "emerging markets", till exempel Turkiet, har inte haft särskilt hög BNP-tillväxt det senaste året. "Emerging" handlar snarare om att de är på väg att komma fram och utvecklas.

De länder som brukar räknas som "emerging markets" sammanfattas ibland med olika akronymer, t.ex. BRIC (Brasilien, Ryssland, Indien, China) eller MIKT (Mexiko, Indonesien, sydKorea, Turkiet) eller BEM (Big Emerging Markets - Brasilien, Kina, Egypten, Indien, Indonesien, Mexiko, Filippinerna, Polen, Ryssland, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet).

Det är "emerging markets" som enligt många ligger bakom den senaste tidens skakningar på finansmarknaderna. Jag har nyligen skrivit om Sydafrika, Turkiet och Argentina. Kina och dess enorma kreditbubbla har jag också hållit ett öga på då och då de senaste åren.

Det har varit stora valutarörelser för många "emerging markets" och även andra problem. Detta kan ge smittoeffekter på övriga världen. Den asiatiska finanskrisen 1997-98 och den ryska finanskrisen 1998 gav starka smittoeffekter på övriga världsekonomin och hedgefonden LTCM gick under med buller och bång. Idag är sammankopplingen i världsekonomin mycket starkare än 1998, både vad gäller handelsflöden och kapitalinvesteringar. Därför förväntar jag mig en kraftig effekt av en kris för "emerging markets".

Några intressanta saker i sammanhanget är till exempel europeiska bankers exponering mot "tillväxtmarknader" - mer än 3000 miljarder dollar. Det gäller framförallt spanska BBVA och Santander, österrikiska Erste Bank, belgiska KBC, brittiska Standard Chartered och italienska UniCredit. De svenska bankerna Swedbank, SEB och Nordea har också en viss exponering.

Även Ryssland har drabbats av oron och ställde igår in en auktion på statsobligationer för andra gången. De säger att auktionen ställdes in på grund av tillståndet på finansmarknaderna - läs alltför hög förväntad ränta.

JPMorgan påpekar att Argentina den senaste tiden har haft en kraftigt ökad osäkerhet vad gäller valutareservens storlek, vilket ökar osäkerheten bland alla som har finansiella transaktioner med landet.

Många investerare har fått kalla fötter och bara den senaste veckan tog de ut mer än 6 miljarder dollar ur tillväxtmarknadsfonder. Jag noterar även att svenska sparare dumpat rysslandsfonder.

Baltic Dry Index, en indikator på bulkfraktkostnader, har fallit med 50 procent sedan slutet av december. Detta tyder på en minskad efterfrågan på frakter och brukar ses som en tidig indikator på nedgång i världsekonomin.

Som lök på laxen så sänkte kreditvärderaren S&P Puerto Ricos kreditbetyg till "junk" igår. Det kan innebära skakningar på USA:s kreditmarknader för stater och kommuner, förutom den marknadsbävning som "emerging markets" kan orsaka. Jag har tidigare kallat Puerto Rico för "USA:s Grekland".

Jag återkommer med mer om "emerging markets".

Sydafrika nästa efter Turkiet

Nu börjar det hända saker - Sydafrikas centralbank höjer räntan för första gången sedan sommaren 2008, med 0,5 procentenheter till 5,5 procent. Dessutom helt överraskande, inga analytiker förutspådde detta, utan väntade sig oförändrad styrränta. Den sydafrikanska valutan rand försvagades åter efter beskedet.

Detta kommer mindre än 24 timmar efter att Turkiet chockhöjde räntan, vilket hade en viss effekt i omkring 15 timmar, fram tills den turkiska liran åter var tillbaks på samma punkt som innan räntehöjningen och nu är ännu svagare.

Sydafrika tillhör enligt de faktorer som ZeroHedge såg på igår de mest sårbara länderna, strax efter Turkiet och strax före Indien och Indonesien. Även den indiska valutan rupee har försvagats idag och närmar sig nivån innan Indiens räntehöjning igår.

Sydafrikas svagheter är för det första att man liksom Turkiet har ett underskott i bytesbalansen sedan 2003, vilket snabbt blivit värre 2011-2013. För det andra har landet haft ett ganska stort underskott i statsfinanserna de senaste fyra åren. BNP växer inte särskilt snabbt - bara runt 2 procent per år. Ingen "tillväxtmarknad" precis. valutan har försvagats de senaste två och ett halvt åren.

Så nu väntar vi på att Indiens rupee och Indonesiens rupiah ska försvagas ännu mer. Det ser alltså ut som om en valutakris kan bli vad som sätter igång nästa finanskris. Minns ni 1998?

Men det här gäller ju bara några avlägsna länder, eller hur? Ingen risk att Sverige drabbas i dagens globaliserade ekonomi, va?

Räntesänkning kontra finansiell stabilitet

SvD:s Per Lindvall propagerar återigen för att Riksbanken ska sänka räntan. Detta i en artikel på nyhetsplats som kallas för "analys", när den snarare borde ha varit en debattartikel. Lindvall reagerar på att Riksbanken verkar fokusera på finansiell stabilitet istället för att uppfylla sitt inflationsmål och gynna svensk exportindustri. Lindvall tror uppenbarligen att ett sänkt ränteläge skulle vara en mirakelmedicin för den svenska ekonomin.

Nu ska vi komma ihåg att Riksbanken sedan slutet av 2011 har sänkt reporäntan i flera steg från redan låga 2 procent till nuvarande 1 procent. Detta har inte haft några revolutionerande effekter på kronkursen, utan kronan har efter en inledande försvagning under några månader därefter förstärkts mot de för vår export mest intressanta valutorna euron, USA-dollarn och det brittiska pundet.

Det är högst tveksamt om ytterligare sänkt reporänta skulle ha någon avgörande effekt på kronans styrka och därmed exportindustrins lönsamhet. Vår exportindustri är för övrigt beroende av att sända sina varor till andra länder och som bekant går det inte så bra med ekonomin hos de flesta av våra viktigaste exportländer. Så även om vi skulle stimulera exportindustrin genom en sänkt krona så skulle det troligen inte ha någon större effekt, för denna är beroende av att exportera till andra länder - vi kan inte exportera till Mars! Utrikeshandeln med varor har sedan 2011 sjunkit, men det gäller både exporten och importen. Handelsnettot har dock under hela perioden varit positivt och ungefär lika stort. Så länge Sverige fortsätter med handelsöverskott bidrar vi för övrigt till de finansiella obalanserna i den globala ekonomin.

Vad den sänkta räntan däremot har gjort är att fortsätta att blåsa upp hushållens skuldsättning, som fortfarande är en bra bit högre än inflationen. Ökningstakten för hushållens skuldsättning minskade ett tag, men sedan början av 2012 har den istället varit tämligen konstant runt 4,6 procent. Detta har i sin tur fortsatt att driva upp priserna på bostäder till ännu högre nivåer. Den ökade skuldsättningen har också hållit igång den inhemska konsumtionen så att vår BNP fortfarande växer. Det är emellertid frågan om en lånefinansierad konsumtion och lån måste som vi alla vet förr eller senare betalas tillbaka eller avskrivas.

Som jag ser det gör Riksbanken helt rätt när de prioriterar den finansiella stabiliteten. Som Lindvall påpekar så "framstår de svenska bankerna som bland de minst riskfyllda bankerna i världen", vilket får ses som en god förberedelse för den skuldkris som oundvikligen kommer att drabba även oss förr eller senare när den svenska skuldbubblan blåses ur - något som regeringen säkerligen till varje pris vill försöka skjuta upp till efter valet 2014.

Lindvall skriver vidare om att "För att nå sitt inflationsmål så borde Riksbanken både sänka räntan och likt Schweiz, Danmarks och Japans centralbanker intervenera för att sänka den svenska kronan". Visst har Riksbanken ett inflationsmål på 2 procent som man inte lyckats uppnå (sett till KPIX och KPIF) sedan 2010. Detta inflationsmål är emellertid högst godtyckligt satt - för att citera Riksbanken:

Att det blev just 2 procent beror på att inflationen var ungefär 2 procent när inflationsmålet introducerades. Dessutom var detta i linje med inflationsmålen i andra industriländer.

Skulle inflationsmålet introduceras idag skulle det snarare sättas till 1 procent, helt enkelt för att det är den "normala" inflationsnivån de senaste åren. Ingen kan väl heller påstå att de svenska hushållen konsumerar för lite idag, trots den låga inflationstakten.

Ett annat argument för sänkt räntenivå är att det skulle gynna utlåning till företagen. Det visar sig dock att det inte haft den effekten de senaste åren. Istället har bankerna valt att låna ut mer till hushållen. Det finns kanske en grundläggande baktanke, nämligen att som privatperson är du i princip betalningsskyldig på dina lån intill döden, medan företag kan gå i konkurs. Hursomhelst visar de senaste årens erfarenheter att en sänkt ränta inte ger mer utlåning till företagen, utan främst till hushållen. Ändå propagerar Lindvall för att Riksbanken ska försöka att sänka räntan en gång till för att se om det funkar bättre denna gång.

Att bankerna i många fall är återhållsamma med utlåningen till företag, till exempel till fastighetsbolag har troligen andra orsaker än ränteläget, till exempel att priserna på hyresfastigheter ser ut att ha nått en topp.

Finansiell stabilitet är verkligen vad vi kommer att behöva framöver, åtminstone relativt vår omvärlds instabilitet. Om Sverige offrar lite av vår potentiella BNP på att vara en ö av relativ stabilitet i ett turbulent globalt finanshav så är det definitivt värt det. Därför bör Riksbanken med flera makthavare i vår ekonomi inte tänka alltför kortsiktigt utan istället arbeta på att på olika vis göra vårt finansiella system mer resilient mot chocker från omvärlden - för sådana chocker lär det komma fler av framöver.

Förtroendespel

Helgens Credit Bubble Bulletin är en intressant analys av läget på de globala finansmarknaderna, med jämförelser till vad som hände 2008. Här har jag översatt några godbitar.

[...] vi lever i en högt överskuldsatt värld som bara blir mer så för varje år. Vidare så är det globala systemet idag i en exceptionell högriskfas av snabb icke-produktiv skuldtillväxt tillsammans med historiskt stora finansiella och ekonomiska obalanser. Beslutsfattarna globalt är desperata att åter blåsa upp skulder och ekonomiska strukturer, i vad jag anser är både oförnuftigt och oundvikligen ödesbestämt att fallera.
[...]
Om vi tar ett steg tillbaka, gissar jag att vi inte borde vara alltför överraskade av den pågående europeiska/globala krisens utdragna natur. Efter att ha genomlevat allvaret i ett kaotiskt 2008 är de globala beslutsfattarna beslutsamma att reagera snabbare och mer kraftfullt. Särskilt i Europa har detta köpt tid och säkerställt att respektive dynamik av hausse och spräckande fortsätter.
[...]
Jag är övertygad - i själva verket verkar det i detta läge ganska uppenbart - att de globala beslutsfattarna har gjort en mycket problematisk situation värre. Det globala systemet skulle vara mindre sårbart idag om spekulativa marknader inte åter fixerat vid aggressiva åtgärder från beslutsfattarna.
[...]
Konsensussynen ger att Europa nu går förbi den värsta delen av sin kris. Statsskuldsauktioner har börjat löpa friktionsfritt. Spanien och Italien i synnerhet har givit ut enorma mängder skuld, så att de nu har tillfredsställt stora delar av sina lånebehov för 2012. Åtminstone på ytan verkar situationen att ha stabiliserats avsevärt under de senaste månaderna. Dessvärre anser jag att denna optimism har högst bräcklig underbyggnad.
[...]
Det finns bokstavligen tusentals hedgefonder som nuförtiden kämpar för överlevnad. De har inte råd att missa ett rally. Men de kan inte heller tåla betydande förluster. Allting hålls i ett kort koppel. Det finns också tusentals fondförvaltare i "vanliga" fonder och andra investerare som köper på styrka och säljer på svaghet. Det har blivit en högst spekulativ och orolig bakgrund. Under tiden har marknaderna handlats uppåt medan fundamenta har pekat neråt.
[...]
Nå, det håller på att utvecklas till ett förtroendespel. Men det är de där svaga hedgefonderna. Kommer de att hålla fast - eller kommer några att bestämma sig för att det kan vara bäst att vara den första i kön innan massan rusar mot utgången?

USA:s snabbväxande statsskuld

ZeroHedge uppmärksammar att USA:s statsskuld inom några dagar kommer att passera 16 biljoner (16 000 000 000 000) dollar och att det var mindre än ett år sedan den passerade 15 biljoner (16 november 2011).

Här har ni datumen då USA:s statsskuld passerade olika jämna biljontal:

• 31 augusti 2012: 16 biljoner
• 15 november 2011: 15 biljoner
• 31 december 2010: 14 biljoner
• 25 maj 2010: 13 biljoner
• 16 november 2009: 12 biljoner
• 16 mars 2009: 11 biljoner
• 30 september 2008: 10 biljoner
• 31 augusti 2007: 9 biljoner

På fem år sedan finanskrisens början har alltså USA:s statsskuld ökat med 78 procent! Vad har kommit ut av det? Framförallt att det finansiella systemet inte har fallit ihop under sin egen tyngd. USA:s finansiella system kräver i dagsläget alltså runt 1,3 biljoner dollar i (indirekt) statsstöd per år för att inte implodera. Hur länge kan detta hålla på?

Finansövervakarna försäger sig?

Idag bär det utför på världens börser. Flera italienska bankaktier handelsstoppades under förmiddagen, bland annat UniCredit, Banco Popolare och MPS.

Runt lunchtid fick Italiens finansinspektion CONSOB panik och förbjöd blankning av aktier i banker och försäkringsbolag. Förbudet gäller veckan ut och enligt CONSOB är det "Med anledning av de senaste händelserna på aktiemarknaderna". Jag ser egentligen inte att det hänt något så spektakulärt på aktiemarknaderna. Milanobörsens FTSEMIB var ner med 5 procent som mest idag, och hade vid lunchtid sjunkit runt 8 procent på två dagar. Ingen sensationell händelse. De senaste tre veckorna (sedan 3 juli) har indexet fallit 13 procent.

Någon timme senare kom ett blankningsförbud från Spaniens finansinspektion CNMV, som tog i ännu mer. Detta blankningsförbud innefattar alla aktier noterade på den spanska marknaden och ska vara i kraft under 3 månader fram till 23 oktober.

Den extrema volatilitet som råder på de europeiska aktiemarknaderna skulle kunna störa deras ordnade funktion och påverka den normala utvecklingen av finansiell verksamhet.
...
Som en försiktighetsåtgärd med omedelbar verkan och av tillfällig art förbjuda ... operationer med värdepapper eller finansiella instrument som omfattar inrättande eller utökning av korta nettopositioner på aktier upptagna till handel på någon av Spaniens officiella sekundära marknader
...
Förbudet berör varje transaktion i aktier eller index, inklusive kontanttransaktioner, derivat på börser eller OTC-derivat, som handlar om att skapa en kort nettoposition eller öka en befintlig, även inom dagen.

Jag ser inte den "extrema volatilitet" som CNMV ser. Det spanska IBEX-35-indexet har fallit med 12 procent på två dagar, vilket är ganska mycket, men inte alls extremt. Sedan 3 juli har det fallit med 16 procent. Volatilitet är det förstås enligt CNMV bara när det rör sig neråt. När IBEX-35 steg med 5,6 procent 28-29 juni i år var det inget farligt.

Formuleringarna i dagens besked från Italiens och Spaniens finansinspektioner visar att de är rädda för helt andra händelser, där Spaniens rekordhöga statsskuldsränta är ett annat symptom idag. Uppenbarligen är något viktigt eller farligt på gång som får dem att vidta dessa panikåtgärder. De anser väl också att det är bättre att förekomma än att förekommas.

Som vi alla vet av tidigare blankningsförbud så är dessa helt verkningslösa och ger snarare motsatt effekt, då de signalerar "panik".

Läs även det jag skrev i morse om Spanien och Grekland.

Feasta-studie om global finanskrasch

ZeroHedge tipsar om en studie från David Korowicz på irländska tankesmedjan Feasta med titeln "Trade-Off: Financial System Supply-Chain Cross-Contagion: a study in global systemic collapse". Jag har inte hunnit läsa hela studien, men här kommer en snabb översättning av sammanfattningen:

Denna studie behandlar förhållandet mellan en global systemisk bank-, penning- och solvenskris och dess implikationer för realtidsflödet av varor och tjänster i den globaliserade ekonomin. Den skissar hur smittan i det finansiella systemet skulle kunna sätta igång halvautomatisk smitta i försörjningskedjor globalt, även där köpare och säljare är sammankopplade genom solvens, sunda pengar och bankförmedling. Korssmittan mellan det finansiella systemet och nätverk för handel och produktion är ömsesidigt förstärkande.

Vi argumenterar för att förståelsen av den systemiska risken i den globaliserade ekonomin är beroende av hur ökande komplexitet (sammankoppling, ömsesidiga beroenden och hastigheten i processer), delokalisering av produktion och koncentration inom nyckelpelare i den globaliserade ekonomin har förstärkt global sårbarhet och öppnat upp möjligheten till en rask och storskalig kollaps. "Kollaps" i detta sammanhang betyder den irreversibla förlusten av socioekonomisk komplexitet som fundamentalt förändrar ekonomins natur. Dessa avgörande frågor har inte uppmärksammats av beslutsfattare och återspeglas inte heller i ekonomiskt tänkande och modeller.

När den globaliserade ekonomin har blivit mer komplex och ständigt snabbare (till exempel just-in-time-logistik) har den reala ekonomins möjlighet att ta upp och förmedla fallerande försörjningskedjor och därefter smitta blivit större och potentiellt mer förödande i sina effekter. I en mer komplex och ömsesidigt beroende ekonomi behövs färre bortfall för att förmedla en kaskad av bortfall genom socioekonomiska system. Dessutom har vi normaliserat massiva ökningar i den komplexa konditionalitet som ligger till grunden för moderna samhällen och vår välfärd. Således har vi problem att se, än mindre planera för, sådana eventualiteter, alltmedan risken för att de ska inträffa har ökat kraftigt. Den mest kraftfulla primära orsaken till en sådan händelse skulle vara en storskalig finansiell chock som till att börja med centrerar på några av de mest komplexa och för handeln centrala delarna av den globaliserade ekonomin.

Argumentet att en storskalig och globaliserad finansiell-bank-monetär kris är sannolik kommer från två källor. För det första från utfallet och hanteringen av överexpansion av krediter och globala obalanser och påfrestningar i Eurozonen och det globala banksystemet. För det andra från den påtagliga risken att vi befinner oss vid toppen för den globala oljeproduktionen och att överkomlig realtidsproduktion kommer att minska under de närmaste åren. I det senare fallet är krediterna som bygger upp fractional reserve-banker, penningsystem och finansiella tillgångar i grunden inkompatibla med energibegränsningar. Vi argumenterar för att under de kommande åren finns det flera vägar till ett storskalig sammanbrott i det globala finansiella systemet, omfattande systemiska bankkollapser, sammanbrott av penningsystem, vaporisering av krediter och finansiella tillgångar. Detta sammanbrott, hur och när det än kommer, kommer sannolikt att bli snabbt och kaotiskt och kan komma att överväldiga samhällets möjligheter att reagera.

Vi reflekterar över ett scenario för att ge en praktisk dimension till förståelsen av smitta i försörjningskedjorna - ett sammanbrott för euron och en sammanflätad systemisk bankkris. Enkla argument och modeller pekar på sannolikheten för en kris för livsmedelssäkerheten inom några dagar i de direkt påverkade länderna och en initialt exponentiell spridning av produktionsbortfall över världen inom en vecka. Detta kommer att förstärka och sprida smittan i det finansiella systemet. Vi argumenterar också för att ju längre krisen pågår, desto större är sannolikheten för att den är irreversibel. Detta kan vara så kort tid som tre veckor.

Denna studie bygger på enkla idéer tagna från ekologi, systemdynamik och studien av komplexa nätverk som ett ramverk för diskussionen om den globaliserade ekonomin. Händelser från verkliga livet såsom Storbritanniens bränsle blockader (2000) och den japanska tsunamin (2011) används för att kasta ljus över sårbarheten i modern handel.

Observera att det alltså inte bara finns en tänkbar orsak till den systemkris som Korowicz målar upp, utan att det finns flera vägar som kan trigga den. Det räcker med det gigantiska kreditberg som byggts upp i världen de senaste decennierna för att ge mycket destabiliserande effekter. Lägg till detta effekterna av att världsekonomins livsblod oljan blir allt dyrare så har man en "perfekt storm".

Observera också att finanskraschen när den väl kommer troligen blir snabbt och kaotiskt. Det är väldigt svårt att säga hur den kommer att spela ut i detaljerna. Effekterna kan också bli väldigt olika för olika länder och regioner.

En sådan stor global finansiell krasch kommer såklart inte att innebära världens undergång, men den globala (och lokala) ekonomin kommer att se väldigt annorlunda ut efteråt.

Jag varnade för någonting liknande redan förra sommaren när jag skrev om "Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch. Vi vet inte när den stora finanskraschen kommer, men när den väl kommer blir effekterna genomgripande för hela det globala finans- och handelssystemet och genom det på samhället i stort. Jag får säkerligen anledning att återkomma till Korowicz studie.

Massnedgradering av stora banker

Igår nedgraderade Moody's kreditbetygen för en hel bunt av världens största banker.

Nedgraderingen gäller

• från USA:
  • Bank of America (nr 7 på listan)
  • JPMorgan Chase (nr 11)
  • Citigroup (nr 12)
  • Goldman Sachs (nr 29)
  • Morgan Stanley (nr 32)
• från Storbritannien:
  • HSBC (nr 4)
  • Barclays (nr 5)
  • Royal Bank of Scotland (nr 6)
• från Schweiz:
  • UBS (nr 20)
  • Credit Suisse (nr 26)
• från Frankrike:
  • BNP Paribas (nr 2)
  • Credit Agricole (nr 10)
  • Societe Generale (nr 18)
• från Tyskland:
  • Deutsche Bank (nr 3)
• från Kanada:
  • Royal Bank of Canada (nr 38)

För Bank of America, JPMorgan Chase, Citigroup, Goldman Sachs, Morgan Stanley, HSBC, Barclays, Royal Bank of Scotland, Credit Agricole är dessutom utsikterna negativa.

Jag gissar att finansmarknaderna inte alls kommer att uppleva detta som positivt. Dessutom tillkommer som ZeroHedge påpekar att Morgan Stanley p.g.a. nedgraderingen måste hosta upp extra säkerheter i mångmiljardklassen. Det är inte otroligt att detsamma gäller fler av dessa banker.

Tillägg: Nedgraderingen kommer också att leda till att det blir svårare för dessa storbanker att hålla på med affärer i många finansiella derivat.

Credit Suisse fick sitt kreditbetyg nedskuret med hela tre steg men har å andra sidan stabila framtidsutsikter enligt Moody's.

Finanskrisen 2.0 går i slow motion steg för steg mot försämrade finansmarknader. Jag väntar bara på "Lehman-ögonblicket" som får paniken att komma på allvar även denna gång.

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch (påminnelse)

När Grekland åter befinner sig på pottkanten och Spanien skakas av jätteprotester kan det vara läge att påminna om vad jag skrev förra sommaren:

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch
eller vad du bör veta om de närmaste tio åren...

Om du inte redan har läst den, så gör det, för att förstå den "karta" jag målat upp för världsekonomin framöver och kunna sätta in händelser i sitt större sammanhang.

Förbereder Riksbanken för QE eller finanskris?

Idag kom följande pressmeddelande från Riksbanken:

Riksbankens direktion har beslutat att upprätta en värdepappersportfölj om 10 miljarder svenska kronor. Beslutet ska ses mot bakgrund av de erfarenheter som gjordes under den finansiella krisen. Genom att inrätta en värdepappersportfölj ser Riksbanken till att det finns nödvändiga system, avtal och kunskaper på plats om det i framtiden skulle bli nödvändigt att snabbt vidta extraordinära åtgärder.

Erfarenheterna från den senaste finansiella krisen visar att Riksbankens penningpolitiska styrsystem fungerat väl. Men det blev också tydligt att det skulle ha krävts en del förberedelser för att genomföra extraordinära åtgärder som exempelvis köp av obligationer. Genom att upprätta en värdepappersportfölj i svenska kronor förbättras krisberedskapen. I dagsläget fungerar de finansiella marknaderna väl och Riksbanken ser inte något behov av extraordinära åtgärder. Men genom att upprätta denna infrastruktur säkerställer Riksbanken att man i ett extraordinärt läge kan vidta åtgärder som syftar till att främja den finansiella stabiliteten eller bidra till att penningpolitiken får avsedd effekt.

Riksbanken har tidigare haft en portfölj med värdepapper i egen valuta. Detta är också något som är vanligt bland andra centralbanker i världen och har så varit sedan länge.

Portföljen ska i huvudsak bestå av svenska statsobligationer med löptider mellan 2 och 10 år och ska byggas upp gradvis från och med andra halvåret 2012 och 12 månader framåt till ett nominellt värde av 10 miljarder svenska kronor. Förvärven kommer endast att göras på andrahandsmarknaden. Portföljen kommer att byggas upp och förvaltas på ett sådant sätt att det inte sänder några penningpolitiska signaler och inte heller uppfattas som intervenerande på ränte- eller valutamarknaden.

För mig ser det ut som om Riksbanken förbereder sig för att vid behov kunna vidta så kallade "kvantitativa lättnader" (quantitative easing, QE) genom att köpa upp obligationer, vilket som bekant både USA:s och Storbritanniens centralbanker ägnat sig åt de senaste åren.

Om inte annat visar detta att Riksbanken ser en konkret risk för någon form av mycket allvarlig finanskris.

Tillägg: Läs även en kommentar till detta från Bill Mitchell på Lars Pålsson Sylls blogg.