MPS epicentrum i epicentrum

Världens äldsta ännu verksamma bank, italienska Banca Monte dei Paschi di Siena (MPS) grundades år 1472 i staden Siena i Toscana. Det ser dock ut som om den inte kommer att bli så mycket äldre än sina nu 544 år.

Jag skrev igår om hur de italienska bankaktierna fortsätter neråt och i lördags om hur de italienska bankerna är epicentrum för den finanskris vi just ser utvecklas. Idag har dock utvecklingen för italienska bankaktier varit lite annorlunda. MPS aktier har fullständigt slaktats ner 19,4 procent och bara under handelsdagens sista 45 minuter föll den 10 procent när handeln återupptogs efter tidigare stopp.

Däremot har inte övriga italienska bankaktier gått ner på samma sätt idag, till skillnad mot hur det sett ut vid övriga nedgångsdagar sedan 24 juni, då de också slaktats hårt (om än inte lika hårt som MPS). UniCredit +0,7%, Intesa SanPaolo -2,2%, Banco Popolare -3,8%, UBI +1,4% idag. Det ser alltså ut som om MPS är epicentrum i den italienska bankkrisen och finansmarknaderna har uppenbarligen tappat förtroendet för denna bank. Aktien har nu tappat över 95 procent i värde på två år. Bara sedan augusti förra året har aktien tappat 87 procent.

Kravet som offentliggjordes igår från ECB på att minska bankens berg av dåliga lån med 10 miljarder euro fram till 2018 var troligen det som avgjorde. Med tanke på att MPS senaste kvartalet bara hade en nettovinst på 93 miljoner euro kommer nedskrivningar av några miljarder för dåliga lån att ge en brakförlust. MPS har en balansräkning på 174 miljarder euro, så 47 miljarder i dåliga lån är ytterst kännbart och att försöka bli av med 10 miljarder av dessa ger en som jag ser det omöjlig ekvation, särskilt som vad jag kan utläsa av balansräkningen de bara har 9,7 miljarder i eget kapital och reserver.

Så italienska staten måste hjälpa MPS på något vis, frågan är bara hur. Kapitaltillskott skulle kunna komma ifråga genom ett kryphål i EU:s nya strängare bankregler att det får göras om en bank fallerar ett stresstest. Någon gång i slutet av juli ska resultatet av årets stresstest av EU-bankerna komma och MPS lär troligen inte klara det. Frågan är bara om det aktuella stresstestet hinner publiceras innan situationen för MPS blir akut. För övrigt har italienska staten redan hjälpt MPS med kapitaltillskott två gånger.

En annan möjlighet är att man på något sätt genom en fond köper ut de dåliga lånen från MPS. Frågan är bara vad "rätt" värde på dessa är. I bankens bokföring står de runt 40 procent av det nominella värdet, medan marknadsvärdet bara verkar vara runt 20 procent. Köper staten genom en fond ut de dåliga lånen kan de knappast göra det till alltför högt värde utan att få bassning från EU.

Grunden i just Italiens bankers problem är att landet till skillnad från Spanien och Irland inte varit under något internationellt räddningsprogram och därför inte tvingats radikalt rensa upp sin banksektor. Nu kommer efterräkningen. WolfStreet ser en risk för för uttagsanstormning och/eller bankkollaps i Italien. Och hade jag pengar i en italiensk bank (och särskilt MPS) skulle jag flytta dem omgående. De flesta mer informerade aktörer tänker troligtvis också så.

Det är en imponerande mängd dåliga lån som Italiens banker samlat på sig. Siffrorna varierar mellan olika källor, men mellan 17 och 20 procent av bankernas lån är dåliga. Detta kan jämföras med att i finanskrisen 2008-2009 var som högst endast 5 procent av USA:s bankers lån dåliga. Detta beror på att de italienska bankerna varit slappare med att ta tag i dåliga lån. Under finanskrisen rullade de italienska bankerna i många fall bara vidare lån vars låntagare inte betalade i tid i hopp om att ett ekonomiskt uppsving efter krisen skulle lösa problemen.

Men när EU-myndigheter började övervaka eurozonens största banker 2014 blev reglerna hårdare och de dåliga lånen tvingades fram i ljuset.

Ett annat problem är att det på grund av Italiens tröga rättssystem är mycket svårt att tvinga igenom betalning eller säkerheter på dåliga lån. I genomsnitt tar de italienska domstolarna åtta år för att klara av en sådan process.

Skulle någon italiensk storbank gå omkull skulle det få svåra konsekvenser för många italienare, då det till skillnad från i andra länder är vanligt att privatpersoner äger bankobligationer. Omkring 187 miljarder euro i bankobligationer innehas av privata investerare, som skulle se dessa sparpengar försvinna om en italiensk bank gjorde en bail-in enligt EU-reglerna.

Investerarnas brist på förtroende för MPS visas sig inte bara i aktiekursen. Kreditswappar (CDS) på MPS obligationer ligger nu på 1633 punkter, vilket är betydligt högre än exempelvis grekiska statens 922 punkter, och indikerar en risk på 67 procent att MPS ställer in betalningarna.

Och nyss meddelade den italienska finansinspektionen Consob att de förbjuder blankning av MPS aktie från och med imorgon. Som vi alla vet av tidigare blankningsförbud så är dessa helt verkningslösa och ger snarare motsatt effekt, då de signalerar "panik". Detta gör att jag förväntar mig att MPS går under på något vis den närmsta veckan.

Det vi väntar på nu är bara en uttagsanstormning mot MPS, vilken även kan ske genom överföringar till andra banker, och/eller att andra banker stänger av sina kontakter med MPS (som skedde för Lehman).

P.S. 2193 miljarder euro är Italiens statsskuld på just nu.

P.P.S. Läs även vad SvD skriver om italienska banker.

Italienska banker fortsätter neråt

Jag skrev i lördags om hur de italienska bankerna befinner sig i epicentrum för finansoro just nu. Idag fortsätter turbulensen när Italiens tredje största bank Monte dei Paschi di Siena (MPS) fått ett brev från ECB med krav på att skära ner de dåliga lånen från 47 till 33 miljarder euro fram till 2018. Det innebär troligen att banken kommer att tvingas till stora avskrivningar.

Därmed föll MPS aktie med ytterligare 13,3 procent idag, utöver fallet på 29 procent från Brexit-omröstningen till i fredags.

Andra italienska banker föll också, om än inte lika hårt som MPS. De två största bankerna UniCredit och Intesa SanPaolo föll -3,7% respektive -3,1%. Några övriga bankaktier: Banca Popolare dell'Emilia Romagna -6,3%, Banco Popolare -4,1%, Credito Valtellinese -4,1%.

Räntorna på italienska statsobligationer har dock inte noterat någon större ökning idag, så ännu är oron uppenbarligen begränsad till just bankerna och inte italienska statens finanser.

Men förr eller senare kommer bankernas problem att hamna i knät på den italienska staten, vars statsskuld redan ligger på närmare 140 procent av årlig BNP.

Betänk att Italiens BNP är omkring nio gånger större än Greklands för att förstå vilken påverkan en italiensk kris får på EU och eurozonen.

Italienska banker i epicentrum

Så var Brexit-paniken över. Den blev inte särskilt lång vad gäller världens aktiebörser - två dagar av nedgångar följt av en kraftig uppstuds.

Men...

Brexit satte sökarljuset på Europas banker, även kallade "fragila avdelningen".

De italienska bankaktierna har inte återhämtat sig efter fallet efter Brexit-omröstningen, utan ligger kvar runt samma nivå som botten i början av veckan. UniCredit har fallit 30 procent, Intesa SanPaolo har fallit 25 procent och Banca Monte dei Paschi di Siena har fallit 29 procent sedan innan omröstningen. Sedan början av året har de italienska bankerna tappat mer än hälften av sitt börsvärde.

Skillnaden är slående mot exempelvis USA:s eller Sveriges banker, vars aktier har återhämtat större delen av fallet efter Brexit-omröstningen.

De italienska bankerna sitter på stora mängder dåliga lån (runt en femtedel av lånen eller 360 miljarder euro) och lider av dålig lönsamhet. Värst drabbade är Banco Popolare, Credito Valtellinese och Banca Popolare di Vicenza med runt en tredjedel dåliga lån och Banca dell'Emilia Romagna med runt en fjärdedel dåliga lån. Dessa (förhållandevis) mindre banker kommer att drabbas först och värst. För Monte dei Paschi di Siena (tredje största banken) är också nästan en fjärdedel av lånen dåliga och för de två största bankerna UniCredit och Intesa SanPaolo är omkring 20 procent av lånen dåliga.

EU-kommissionen har gett Italien tillstånd att använda statliga garantier på upp till 150 miljarder euro för att ge likviditetsstöd till sina banker. EU-kommissionen förväntar sig dock inte att stödet kommer att behövas. Nähä, varför ska det då finnas överhuvudtaget?

Italienska staten planerar också kapitalinjektioner på upp till 40 miljarder euro i landets banker. Det är dock tveksamt om de kan genomföra det, då det bryter mot EU:s nya strikta regler om bankräddningar, som föreskriver att man först ska göra en så kallad "bail-in", där innehavare av obligationer i banken och i sista hand konton med mer än 100 000 euro ska tas först vid en bankräddning.

Och hur ska ett land med en statsskuld på närmare 140 procent av årlig BNP klara av att rädda sina banker? Det enkla svaret är att det inte kommer att klara av det. Italien är som Grekland, fast många gånger större med omkring en tiondel av EU:s BNP.

Nu är det inte bara de italienska bankerna som är orosmoln. Många har länge påpekat att tyska bankjätten Deutsche Bank är världens mest systemkritiska bank på grund av dess många kopplingar till andra storbanker. Nu säger även IMF det: "Bland G-SIB (globalt systemviktiga banker) verkar Deutsche Bank vara den viktigaste nettobidragaren till systemrisker, följd av HSBC och Credit Suisse". En stor del i risken med Deutsche Bank är dess enormt stora exponering mot finansiella derivat - omkring en tredjedel av bankens tillgångar. Endast omkring en fjärdedel av tillgångarna är utlåning.

Bloggrannarna "Olja för blåbär" har idag skrivit om Deutsche Bank med utgångspunkt i Mike Shedlocks artikel om banken.

Deutsche Banks aktie har fallit cirka 22 procent sedan innan Brexit-omröstningen och har inte heller återhämtat sig sedan i måndags. Deutsche Bank värderas nu till endast 25 procent av det värde banken hade enligt årsredovisningen i slutet av 2015. Varför detta? Det tyder på att finansmarknaderna värderar Deutsche Bank som en gigantisk risk.

Och hur stor exponering har Deutsche Bank mot de italienska bankerna?

Så jag ser följande scenario:

1. Några mindre italienska banker faller
2. De större italienska bankerna får svåra problem
3. Italienska staten får statsskuldskris
4. Deutsche Bank krisar

Kinas ekonomi saktar in och dåliga lånen ökar

Jag har vid flera tillfällen tidigare skrivit om Kinas rekordstora kreditbubbla - senast i april då jag skrev om spekulationsbubblan i råvaror, som dock därefter snabbt blåstes ur. Denna sista bubbla var rekordsnabb, med uppgång och urblåsning på bara några månader.

I grunden för allt ligger Kinas enorma kredittillväxt. Kinas imponerande tillväxtsiffror har det senaste decenniet helt drivits av en kredittillväxt som är lika skrämmande som BNP-tillväxten är imponerande.

Sedan 2007 har de kinesiska bankernas tillgångar (alltså de krediter de gett ut) ökat från 7 biljoner dollar till över 30 biljoner. Den årliga tillväxten i kreditsystemet har också ökat från 0,9 biljoner dollar 2007 till 2,35 biljoner dollar 2015. Första kvartalet i år växte Kinas krediter med 1 biljon dollar

Nu börjar dock krediterna surna. I mars ökade de nödlidande krediterna (där låntagaren inte kan betala) till 1,75 procent av de totala krediterna, vilket kan jämföras med 1,67 procent i december. Till det ska läggas ännu fler krediter (över 4 procent av totalen) i kategorin "särskilt omnämnande", vilket betyder att bankerna bedömer att det finns risk för att låntagaren inte kan betala. Totalt ökade dåliga lån (nödlidande och "särskilt omnämnande") från 0,64 biljoner dollar till 0,71 biljoner dollar enligt den officiella statistiken. De dåliga lånen har nu ökat 18 kvartal i rad, alltså sedan 2011, och visar inga tecken på att stanna av.

Verkliga siffran mycket värre en den officiella

Många analytiker anser dock att situationen är betydligt värre än de officiella siffrorna, då bankerna försöker att på olika sätt dölja dåliga lån för att hålla skenet uppe. CLSA uppskattar att Kinas dåliga lån i verkligheten ligger på 15-19 procent av krediterna, vilket ligger i linje med en studie från IMF förra månaden som kom fram till att lån med risk för att bli dåliga ligger på drygt 15 procent. CLSA uppskattar att det kommer att behövas minst 1 biljon dollar, vilket motsvarar 10 procent av årlig BNP, för att städa upp Kinas banksektor.

Det är därför inte underligt att Kinas centralbank nu undersöker riktigheten i bankernas data över dåliga lån. Mer specifikt undersöker de om nödlidande lån har kategoriserats som vanliga lån eller i kategorin "särskilt omnämnande". De undersöker även om dåliga krediter i tysthet har flyttats ut från balansräkningen och om tidsplanen för återbetalning är rimlig.

Samtidigt uppskattar CLSA att dåliga lån i "skuggbankssektorn", som används för att gå runt regleringarna av kreditmarknaderna, uppgår till 0,7 biljoner dollar. Detta alltså utöver bankernas officiella kreditsiffror.

Och antalet företag som inte kan betala tillbaks på sina obligationer har ökat kraftigt. Hittills i år rör det sig om 22 stycken, vilket är lika många som under hela förra året.

Långsammare tillväxt bakom dåliga lånen

Kinas BNP växte första kvartalet i år med 6,7 procent i årstakt, vilket är den långsammaste takten sedan finanskrisens 2009. Samtidigt som Kinas styrande skulle vilja stimulera ekonomin med krediter står de inför problemet att de dåliga krediterna växer snabbt på grund av BNP-tillväxtens avmattning.

I april drog bankerna ner rejält på nyutlåningen betydligt mer än förväntat efter första kvartalets kreditpartaj. I mars ökade utlåningen netto med 210 miljarder dollar, i april bara med 85 miljarder. Detta tyder på att de styrande blivit mer försiktiga. I en rapport i kommunistpartiets officiella tidning Folkets Dagblad citeras också en "auktoritativ person", som varnar för alltför stor tillit till krediter för att stimulera aktiviteten i ekonomin, då det kan leda till finanskris eller recession. Det torde dock stå klart att Kina redan med den kredittillväxt som varit de senaste åren står inför en kraftig finanskris och recession.

Tillväxten i penningmängden har också saktat av och underträffar även den analytikernas förväntningar.

Vad gäller siffran för lånen ska man dock betänka att den endast innefattar den privata sektorns lån. Till detta kommer den offentliga sektorns lån, framförallt de lokala styrenas lån som ökat sin ökningstakt. Totalt sett har därför kanske den totala kreditökningen hållit sig konstant.

För några dagar sedan kom siffror för industriproduktionen, som endast steg 6 procent i årstakt i april, vilket är lägre än både mars årstakt på 6,8 procent och analytikernas gissning på 6,5 procent. 2010-2013 låg tillväxttakten på 10-15 procent, så industrins tillväxttakt har saktat in rejält de senaste åren.

Detaljhandelns försäljning växte i april bara med 10,1 procent - en stadig nedgång sedan 2011 då årstakten låg runt 18 procent.

De privata företagens investeringar ökade 5,2 procent i årstakt, vilket är en rejäl nedgång från en årstakt runt 25 procent 2012 och runt 20 procent 2014.

Den enda "ljuspunkten" var investeringarna i bostäder, som ökade 9,7 procent i april jämfört med för ett år sedan, och därmed höll samma årstakt som i mars. Kinas bostadspriser hade också i april sin snabbaste ökning på två år, med en årstakt på 6,2 procent mot bara 4,9 procent i mars. Huruvida detta är en ljuspunkt kan dock diskuteras, då Kinas bostadsmarknad fortfarande kan anses överhettad.

Den sammantagna bilden är alltså att Kinas ekonomi håller på att sakta in kraftigt och även att den saktar in snabbare än förväntat. Vi kan förvänta oss att efter världshistoriens största kreditbubbla kommer världshistoriens största finanskris, och den kommer att utspela sig i Kina. Och när vi ser så mycket dåliga lån bara för att tillväxten saktar ner, hur skulle det då se ut om Kina ginge in i en recession och BNP faktiskt krympte?

Rekordmycket dåliga lån i Spanien

Igår rapporterades att andelen dåliga lån hos spanska banker har nått en ny rekordnivå i december. 13,6 procent av lånen räknas som "dåliga" mot 13,1 procent i november och 10,4 procent ett år tidigare.

Spaniens problem är alltså på intet sätt lösta, utan vi väntar bara på nästa fas av krisutbrott där. De dåliga lånen beror helt enkelt på att hushåll och företag inte kan betala på dem, vilket inte är underligt när landet plågas av en arbetslöshet på 25,8 procent (ungdomsarbetslösheten är 54,3 procent).

Spaniens styrande försöker dock släta över problemet och måla upp en positiv framtidsbild. Ekonomiminister Luis de Guindos säger att det är den krympande utlåningen som gör att andelen dåliga lån är högre, vilket är en ren lögn, då mängden dåliga lån ökar även i absoluta tal - en ökning med 4,57 miljarder euro till totalt 197 miljarder euro, vilket motsvarar omkring 19 procent av Spaniens årliga BNP - sanslöst mycket. Guindos förutspår att andelen dåliga lån kommer att "modereras" de kommande kvartalen och sade förra månaden även att det finns tecken på att utlåningen håller på att återhämta sig.

Jag ser inga sådana tecken. Utlåningen föll med 1,6 procent från november till december och med 9,8 procent från ett år tidigare.

Även Spaniens ECB-representant Luis Maria Linde tror att Spanien är nära slutet på ökningen av dåliga lån. Nej, vi är bara nära slutet av början.

Samtidigt håller EU:s politiker på att käbbla om detaljerna i bankunionen som ska träda i kraft i början av 2015. Den planerade avvecklingsfonden för banker ska fyllas på och till slut bli 55 miljarder euro. Som Irlands finansminister Michael Noonan påpekar är det alldeles för lite då de europeiska bankerna har tillgångar på tusentals miljarder euro i sina balansräkningar.

Jag gissar att bankunionen inte kommer att bli färdig förrän det uppstår ett akut behov av den ännu obefintliga unionen. Ty först ska finansministrarna komma överens och därefter ska beslutet igenom EU-parlamentet. Under tiden tickar eurozonens kris på, som jag till exempel skriver om ovan.

Det enda ljusa jag ser i rapporteringen är att vår finansminister Anders Borg upprepar att Sverige inte kommer att delta i bankunionen på ett bra tag.