Dela Ukraina?

Av olika skäl har jag fram till nu varit förhindrad att här på bloggen kommentera de senaste dagarnas utveckling i konflikten runt Ukraina, Ryssland och Krim. Bloggrannen Cornucopia har istället kommenterat desto flitigare.

Det är mycket som är oklart och motsägelsefullt i rapporteringen - man ska också komma ihåg att alla sidor är intresserade av att föra ut sin version av händelserna och sina prioriterade nyheter. Glöm inte att läsa och avlyssna all nyhetsrapportering kritiskt, liksom vad som skrivs på diskussionsforum, bloggar och nyhetsmedia. Propaganda går idag även via inofficiella kanaler på nätet.

Klart är att Ryssland har besatt Krim med trupper, men det finns vad jag kan se inga bekräftade uppgifter om att ryska trupper skulle ha gått in i övriga delar av Ukraina.

Krim har en stor strategisk betydelse för Ryssland, då den ryska flottans enda hamn i varmare hav finns inhyrd där. Det är också bara att titta på en karta över Svartahavsområdet för att förstå Krims strategiska läge. Jag gissar att militärstrategiska överväganden är den egentliga orsaken till att Ryssland valt att ta området. Efter att den ryssvänlige ukrainske presidenten Janukovytj avgick kändes antagligen situationen alltför osäker för Ryssland. Ytterligare en faktor som torde ha vägt in för en rysk invasion var att den autonoma republiken Krims parlament beslöt sig för att frigöra sig från Ukraina. Redan i slutet av februari då det såg ut som begynnande inbördeskrig i Ukraina hade talmannen i Krims parlament Volodymyr Konstantynov sagt att han inte uteslöt möjligheten att Krim skulle frigöra sig från Ukraina om oroligheterna eskalerade. Risken var hursomhelst överhängande att när Krim i slutet av förra veckan frigjorde sig så skulle Ukrainas nya regering med våld försöka återställa delrepubliken under ukrainskt styre. För att förekomma något sådant såg sig nog ryssarna mer eller mindre tvungna att gå in innan Ukraina hann att agera militärt. (Notera att jag inte på något sätt försöker försvara Rysslands agerande, utan bara försöker gissa hur de har resonerat.)

Det man kan fråga sig är dock hur stor del ryska agenter hade i Krims frigörelseprocess. Vilka var det egentligen som i slutet av förra veckan ockuperade byggnader på Krim och förstörde telekommunikationer? Vad det Krim-invånare eller ryska agenter? Det är svårt för att inte säga omöjligt att avgöra. Det kan självklart även ha varit en blandning av Krimryssar och ryska agenter.

Redan när det såg ut som begynnande inbördeskrig 20 februari kommenterade jag läget.

Putinstyrda Ryssland har starka ekonomiska och politiska intressen i Ukraina och lär inte sitta stilla om situationen urartar - fast Putin väntar nog till vinter-OS är över på söndag.

Mycket riktigt såg sig Putin tvungen att vänta tills vinter-OS i Sotji var över, men sedan agerade han.

Krim har en till 77 procent rysktalande befolkning (i Sevastopol-området över 90 procent) och endast 10 procent ukrainsktalande (i Sevastopol-området 7 procent). Krimhalvön "skänktes" 1954 av den ukrainskfödde dåvarande sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov från Ryssland till Ukraina. Ända sedan Sovjetunionens sönderfall har Krim varit en autonom republik inom Ukraina. Frågan är nu hur Ryssland (och Krims egen befolkning och dess styrande) tänker sig Krims framtid. Tänker de sig ett införlivande i Ryssland, eller en helt självständig stat? Försök att skapa en självständig stat av Krim gjordes för övrigt redan 1992. Skulle Krim införlivas i Ryssland skulle det troligen leda till att krimtatarerna blir mycket missnöjda, då de har en stark misstänksamhet mot Ryssland efter de hemskheter de utsattes för under Stalintiden. Jag gissar därför att ett oberoende Krim är en enklare lösning för alla parter. Det ska tydligen hållas en folkomröstning på Krim - vi får se vad svarsalternativen blir där samt dess resultat.

Därefter återstår frågan hur Ryssland kommer att agera vad gäller övriga Ukraina. Enligt ryska media har det förekommit proryska demonstrationer i flera städer i östra och södra Ukraina. Ser man på kartor över andelen ukrainsk- respektive rysktalande i Ukrainas oblast (regioner) ser det ganska enkelt ut.

I de två östligaste oblasten Luhansk och Donetsk (samt på Krim) är ryssarna i majoritet och även övriga delar av östra och södra Ukraina har hög andel rysstalande. Men ser man närmare på enskilda oblast är språksituationen mer komplicerad. Nedan ser ni till exempel Charkiv oblast.

I Ukrainas näst största stad Charkiv är det 66 procent rysktalande mot 32 procent ukrainsktalande och även i Tjuhujiv är de rysktalande i knapp majoritet. I övriga delar av Charkiv oblast är de ukrainsktalande i majoritet. Liknande resultat gäller övriga oblast i östra och södra Ukraina. De rysktalande är koncentrerade till storstäderna. Även i Donetsk oblast, där 75 procent av befolkningen identifierar sig som rysktalande, är dessa rysktalande koncentrerade till storstaden Donetsk och övriga städer. Språket hänger inte heller samman med upplevd etnicitet - trots att 75 procent av Donetsk oblasts befolkning säger sig ha ryska som första språk så är det bara 38 procent av oblastets befolkning som anser sig vara av rysk etnicitet och hela 57 procent ser sig såsom varande av ukrainsk etnicitet. Det finns många ukrainska medborgare som talar ryska och även ser sig som etniska ryssar, men som ändå vill ha ett Ukraina som är självständigt från Ryssland.

Det går alltså, med undantag av Krimhalvön, inte att göra någon enkel delning av Ukraina. Därför tror jag inte heller att Ryssland är intresserade av det. Därmed inte sagt att de inte kan komma att sätta in militär även i övriga Ukraina om konflikten utvidgas.

Vad gäller den pågående Krimkonflikten ska man för det första komma ihåg att det är första gången sedan Andra världskriget som ett europeiskt land startat krig mot ett annat europeiskt land. Tillägg: Fel av mig, jag glömde 1968, då Ryssland m fl invaderade Tjeckoslovakien.

För det andra ska man komma ihåg att (vad jag vet) detta är första gången som ett land som har kärnkraftverk blir anfallet i krig. Det finns två kärnkraftverk i östra Ukraina (Kuznetsovsk i Rivne oblast och Netisjyn i Chmelnytskyj oblast) och i södra Ukraina finns dels kärnkraftverket i Yuzjnoukrainsk i Mykolajiv oblast, dels Europas största kärnkraftanläggning Enerhodar med sex reaktorer i Zaporizjzja oblast, som ligger nära både Ryssland och Krim.

P.S. Om någon som är slängd i ukrainska läser detta får vederbörande gärna kolla att mina translittereringar av ukrainska namn blivit korrekta och kommentera eventuella felaktigheter.

Oanvändbara känsloladdade ord

Lars Wilderäng skrev i torsdags på sin blogg Cornucopia att "Regimen Borg/Reinfeldt är fascister och inte liberaler". Istället för att "göra en pudel" presenterade han istället igår en högst tveksam argumentation för att våra nuvarande politiker uppfyller någon definition av fascism.

Problemet med ord som "fascister" är att de är så starkt negativt känsloladdade och därför oftast inte kan användas i en vettig debatt utan att diskussionen förflackas och övergår i pajkastning. De emotioner som ordet "fascist" för de flesta framkallar tar överhanden och debatten utgår från svallande känslor istället för att bli ett intellektuellt resonemang med sakargument. Wilderäng hade lika gärna kunnat kalla vår regering för "djävla skurkar" eller vräka ur sig en harang av könsord. Det syns också på den onyanserade debatt som rasat bland kommentarerna på Cornucopia. Om jag och Lars skulle sitta vid köksbordet och diskutera vore det en annan sak. Då skulle han kunna argumentera för att vår regering uppfyller exempelvis historikern Umberto Ecos definition på fascism och jag skulle kunna argumentera emot honom på ett sakligt vis, eftersom jag inte skulle utgå från ordets emotionella laddning, utan istället från dess formella definition. Men i den offentliga debatten fungerar det inte, då "fascist" i princip är ett skällsord och de flesta människor i förstone inte kan förhålla sig sakligt till det.

Det som Wilderäng gjort genom sitt första (måhända oöverlagda) uttalande och det uppföljande inlägget är att bara förråa och förflacka den politiska debatten, och det är väl inte det han egentligen skulle vilja. Som jag känner honom så vill han väcka folk och få dem att tänka. Fast det drog säkert många besökare till bloggen och det var kanske tanken bakom detta provokativa uttalande och dess uppföljare.

I likhet med "fascist" så har "kommunist" också fått en stark negativ känsloladdning (om än kanske inte lika stark som för "fascist") och är därför oanvändbart i dagens politiska debatt. "Kommunism" har i första hand kommit att förknippas med totalitära stater som Sovjetunionen eller Kina istället för med idéerna i Marx och Engels kommunistiska manifest. Jag förstår mycket väl att Vänsterpartiet plockade bort ordet ur sitt partinamn för ett antal år sedan. På så sätt kan de ägna sig åt att diskutera sakfrågor i politiken istället för att behöva försvara sig mot alltför många känslomässiga påhopp.

När sakargumenten tryter är det lätt att ta till kraftuttryck som vädjar till emotioner. Jag har exempelvis i kommentarer på denna blogg blivit kallad sådant som "miljötaliban" och "ekofascist", vilket förstås inte leder någonvart, även om jag får ett gott skratt av det.

Nå, för att övergå till definitioner av fascism och hur de stämmer in på vår regering, så anser jag att det är lite väl förenklat (eller snarare missuppfattat) att säga att bara för att några av Umberto Ecos kriterier stämmer in så skulle regimen vara fascistisk. Enligt Wikipedia säger Eco att det räcker med att ett av kriterierna finns så kan fascism koagulera runt det. Han säger inte att det räcker med bara en punkt för att det skulle finnas fascism. Han säger inte heller att det "utan tvekan" är fascism om flera av punkterna finns. Jag anser att Wilderäng här läser Wikipedias referat av Eco så som Fan läser Bibeln. Den grekiske historikern Dimitri Kitsikis har en liknande lista över kriterier för fascism och ger poäng på var och en av sina 13 punkter. Som jag förstår det (utan att ha läst Ecos uppsats) har Umberto Eco liknande tankar. Kitsikis ger exempelvis Perus Sendero Luminoso 10,5 av 13 fascistpoäng och anser därmed att de är något slags fascistisk rörelse. Utgående antingen från Ecos eller Kitsikis lista skulle vår svenska regering knappast få ens i närheten av så många poäng.

Så jag ser fram emot en mer nyanserad debatt utan användning av sådant som närmast får betraktas som skällsord.

Kontantlöst inte bra

I förra veckan kunde vi läsa om hur allt färre bankkontor hanterar kontanter. Det finns nu fler kontantlösa bankkontor än kontor med kontanter. Bara Handelsbanken är motvalls och har som mål att alla kontor ska ha kontanter.

Det är för övrigt intressant hur bankerna har lyckats få igenom sitt språkbruk med "kontantfria" istället för "kontantlösa". "Kontantlösa banker" och "kontantlöst samhälle" ger en känsla av att något saknas, medan "kontantfria banker" och "kontantfritt samhälle" ger en känsla av att man befriat sig från något onödigt.

Den minskade kontanthanteringen avspeglar sig även i mängden sedlar och mynt i cirkulation, som sedan 2007 har minskat med omkring 10 procent, efter att tidigare ha ökat i en takt som ser ut att någorlunda ha följt inflationen. Det ser alltså ut att vara sedan 2007 som vi ser den riktigt starka trenden mot mindre kontantanvändning.

Kontantlöst låter kanske bra i teorin, med minskad rånrisk och andra argument, men i praktiken finns många problem. Ett av dem är att det kontantlösa samhället är fullständigt beroende av en fungerande elektronisk infrastruktur för betalningar. Detta visade sig särskilt tydligt idag när Nordeas tjänster idag under två timmar på eftermiddagen inte fungerade på grund av tekniska problem. Det gällde hela det elektroniska betalningssystemet med bankomater, kortbetalningar och nätbank hos Sveriges största bank. Liknande stopp har inträffat flera gånger tidigare i år, framförallt nära månadsskiften då många använder systemen för att betala räkningar. Visserligen har det varit "relativt störningsfritt" under hösten, men kombinationen av månadsslut och mellandagsrea blev tydligen för mycket för systemet.

De som drabbas av dagens stopp hos Nordea är dels butiker som inte kan sälja varor, dels alla som skjutit upp sina inköp till mellandagsrean för att de inte anser sig ha råd att handla till fullt pris. Sedan kan förstås de drabbas som hade tänkt att mata in sina räkningar för betalning inför en resa.

Det är många system som måste fungera felfritt för att ett kontantlöst samhälle ska fungera. Ett strömavbrott någonstans i kedjan stoppar betalningar, men å andra sidan stoppar troligen strömavbrott även de flesta kontantbetalningar, då de allra flesta butiker idag har elektroniska kassasystem. Men även utan strömavbrott är det elektroniska betalsystemet sårbart. Tekniska system, framförallt de som baseras på någon form av datorer, fallerar förr eller senare. Jag vet, för jag har jobbat med utveckling av programsystem större delen av mitt liv.

Skatteverkets krav på kassaregister skapar för övrigt också en större sårbarhet i samhällets betalsystem genom att i princip kräva elektroniska kassaregister. Företag med försäljning inklusive moms under fyra prisbasbelopp (176 000 kr) per år är undantagna.

Slopad kontanthantering blir också ett problem för mindre företag i mindre kommuner.

”Många småföretag överväger att flytta eller lägga ned sin verksamhet i vår kommun”, säger Per Almström, kommunchef i Perstorp.

Detta sedan Perstorps enda bank Swedbank slutat med kontanthantering. Storbankernas motvilja mot kontanthantering ger förstås ett guldläge för uppstickare inom kontanthantering såsom Forex Bank. Efterfrågan på nyetablering finns framförallt på mindre orter och bara i år har Forex öppnat nästan 20 nya bankkontor.

Ett annat problem med kontantlöst är att många människor i samhället inte har något bankkonto eller betalkort. Det gäller till stor del svaga grupper, t.ex. hemlösa, utlandsstudenter, låginkomsttagare och personer från andra länder. Även många unga människor saknar bankkonto eller betalkort.

Flera landsting har numera slopat kontantbetalning i sjukvården, och "Patienterna erbjuds istället att betala med kort eller få en faktura för betalning i efterhand". Detta drabbar dem som av olika orsaker inte har något kort att betala med. För att kunna betala sin faktura kontant måste de betala en extra avgift hos de ställen som erbjuder kontant betalning av fakturor, som blir ett slags straffavgift för redan svaga grupper. I och med att dessa grupper redan är svaga har de också svårt att göra sin röst hörd och den kortbetalande majoriteten kan utan problem köra över dem.

Visserligen har man enligt svensk lag rätt att öppna ett konto i en bank. I Bankrörelselagens 2 kapitel står:

1 § En bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten.

Vad denna allmänt hållna formulering innebär förtydligas av Finansinspektionen i författningen FFFS 2001:8 "Allmänna råd om inlåningskonton och tillhörande banktjänster".

Inlåningsskyldigheten

2 § En bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten enligt 2 kap. 1 § bankrörelselagen (1987:617). Det kan finnas undantag från denna skyldighet t.ex. vid lagliga hinder, tidigare misskötsel eller ohederlighet gentemot banken.
Enbart den omständigheten att en kund har fått en s.k. betalningsanmärkning bör inte utgöra tillräcklig grund för banken att neka kunden inlåningskonto.

Tilläggstjänster

3 § För att på ett effektivt sätt kunna sköta uttag av kontanter, överföringar och betalningar bör kontohavaren ges möjlighet att koppla tilläggstjänster till ett inlåningskonto, om det inte finns skäl mot detta.

De mest utsatta grupperna, t.ex. hemlösa, har ingen chans att få något bankkonto, än mindre betalkort, då de kan nekas detta på grund av "tidigare misskötsel". Hur många hemlösa skulle klara av att ha ett kort förvarat på betryggande sätt? Även vad gäller mindre utsatta grupper så behövs i många fall en utbildningsinsats för att få dem att förstå att de behöver bankkonto och kort. Vem gör den insatsen och hjälper dem när de går till banken? Ingen såvitt jag kan se, i alla fall inte i den omfattning som skulle behövas.

Rättigheten att öppna bankkonto begränsas också i många fall av bankernas avgifter. Endast några banker har helt avgiftsfria konton, åtminstone om man vill ha tillgång till betalkort och/eller internetbank. Detta vet de flesta inte om, utan går bara till första bästa bank.

En intressant sak vad gäller att betala med kort är att det är de stora bolagen Visa och Mastercard som bestämmer villkoren. De kan till exempel bestämma att stoppa en skräckfilmsförsäljare. De svenska bankerna måste följa kortbolagens villkor. Med tanke på att de båda är baserade i USA är det inte otänkbart att de hittar på andra kategorier av varor och tjänster som de anser är moraliskt dåliga.

Bankerna och många andra aktörer (t.ex. Finansförbundet) förespråkar en större övergång till kontantlösa transaktioner och brer på om kontanternas förment dåliga sidor, ibland med förvrängda fakta. Nordea skriver t.ex. på fullaste allvar att "Kontanter har en stor påverkan på miljön och är en grogrund för kriminalitet". Jag skulle vilja veta vilka belägg Nordea har för detta med att kontanter "är en grogrund för kriminalitet". Kriminalitet lär vi nog ha även i ett kontantlöst samhälle, då den har helt andra grundorsaker, exempelvis snedfördelning av inkomster och tillgångar inom samhället. Men vi får gratulera våra banker till ett framgångsrikt lobbyarbete, så att de kan ta en större procent i avgifter på samhällets penningtransaktioner.

Nordea och Finansförbundet går vidare med att skriva om de utsläpp som värdetransporterna orsakar och att hanteringen av sedlar och mynt kostar samhället cirka 11 miljarder per år. Vad de talar tyst om är kostnaderna för kortbetalningar. De är förstås inte heller gratis. Butikerna måste köpa eller hyra kortterminaler, samt betala avgifter för kortköp. Kortinnehavarna betalar också i de flesta fall en årsavgift för förmånen att kunna betala med kort. Infrastruktur måste byggas upp för att ta hand om elektroniska betalningar. Har någon räknat på vad korthanteringen och elektroniska betalningar egentligen kostar? Vilket betalsystem vi än har blir det kostnader för transaktionerna.

Själv använder jag mest kontanter när jag betalar, bland annat för att jag anser att kontanter som betalsystem måste finnas kvar. Det känns också bättre att betala med riktiga pengar, inte med siffror på bankkonton. Mitt bankutdrag blir också mycket lättare att läsa efter att jag frångått kortbetalning.

Despoten, diktatorn, tyrannen, vad heter han?

Nu när han är högaktuell undrar säkert många varför jag valt stavningen Gaddafi för Libyens diktator Muammar al-Gaddafi. Brukade han inte heta Khadaffi eller nåt sånt?

Jag kan inte särskilt mycket arabiska, men har läst på lite för att välja rätt stavning för denne despots namn. Det är fråga om vilken dialekt av arabiska man väljer samt hur man väljer att translitterera från det arabiska alfabetet. Hans efternamn uttalas på libysk arabiska vad jag förstår oftast som Gaddafi (eller snarare Gäddääfi), så därför har jag valt att använda stavningen Gaddafi. "al" är arabiskans bestämda artikel (som engelskans "the") men hans efternamn skrivs ofta utan den. På litterär arabiska uttalas hans efternamn som Qadhdhafi, där Q motsvarar ett k-ljud, fast uttalat längre bak i halsen (ljudet finns också t.ex. i landsnamnet Qatar). Dh motsvarar det första ljudet i engelska "this", som på isländska och i fonetiska alfabetet skrivs ð. Dessutom är det ett långt dh-ljud, så det blir något klumpiga stavningen dhdh. Det andra a-ljudet ska vara långt (Gaddaafi) men f-ljudet kort.

Expressen har alltså valt en i mitt tycke tokig stavning "Khadaffi". Det är visserligen inte fel att stava med kh i början, men ett d och två ff är definitivt fel.

Läs även NE:s Språkfredag, Journalisten.se om hans namn.