Flygom mera!!

Infrastrukturminister - smaka på det ordet! Huru härligt är det icke? Ack, så det utstrålar makt, framåtanda och utbyggnad!

Sverige haver sedan i somras en infrastrukturminister vid namn Tomas Eneroth, socialdemokrat till färgen, som ser ut att taga sitt uppdrag att sikta framåt och uppåt på största allvar. Jag läser idag med glädje huru storstilade planer Herr Eneroth haver för Arlanda flygplats. Icke blott skall denna flygplats expandera, nej den skall i framtiden bliva det ledande flygnavet i Norden! Huru ärofulla äro icke dessa högt ställda ambitioner? Till råga på allt manar Herr Eneroth till nationell samling kring dessa ambitioner. Ack, vilken sant patriotisk enande kraft denne infrastrukturminister är!

Herr Eneroths grunder till dessa grandiosa planer äro sannerligen väl genomtänkta. Vi behöva helt enkelt bra flygförbindelser för att icke komma å den så nesliga efterkälken. Ty vi vilja förvisso icke vara sämre än våra grannar danskarna, som frikostigt satsa å sin flygplats i Köpenhamn.

Det må vid första anblicken (med tanke på Arlandas geografiska placering) förefalla som om Herr Eneroth främst hade Stockholms väl och ve i tankarna, men nej, hans planer äro mer vittomfamnande än så. De innefatta hela landet, ty Arlanda skall utgöra en motor för Sverige!

Herr Eneroth emottar för dessa sina högtflygande planer välförtjänt stöd från Fru Rankka, verkställande direktör för en av den kungliga huvudstadens viktigaste institutioner, nämligen Stockholms handelskammare. Hon påpekar så förnuftigt att Sverige icke må riskera att tappa i konkurrenskraft på grund av de usla flygförbindelser vi nu hava, utan att vi skola investera i denna styvmoderligt behandlade flygplats, framförallt för att icke riskera att förlora framtida utplaceringar av viktiga europeiska myndigheter.

Vissa elaka tungor försöka nu att misskreditera utbyggnaden av Sveriges pärla, vår största flygplats Arlanda, genom att i sin illvilja antyda att en större flygplats skulle förorsaka större utsläpp av koldioxid, en gas som redan Professor Arrhenius för etthundratjugu år sedan visade att den orsakar uppvärmning av klimatet. Intet kan emellertid vara mer felaktigt än dessa antaganden om ökade utsläpp! Kan vår stolte infrastrukturminister tänka ut så storstilade utbyggnadsplaner kan han säkerligen även tänka ut huru vi kunna hava fler flygförbindelser med mindre utsläpp. Eller måhända överhänder han detta uppdrag till sin för ändamålet kanske mer lämpliga regeringskollega miljöministern Fru Skog.

Så låtom oss framöver med stolthet bygga ut detta för Stockholm och Sverige livsnödvändiga nav, Arlanda flygplats! Och låtom oss flyga mer, ty det är viktigt för Sveriges näringsliv och den heliga tillväxten!

KI sågar snabbtågen

Allt fler tunga instanser börjar ifrågasätta den satsning på snabbtåg som många av våra styrande politiker skulle vilja se. Senast i raden är Konjunkturinstitutet (KI), som i sitt remissvar om höghastighetsjärnvägens finansiering säger följande:

"Enligt Konjunkturinstitutets grova överslagskalkyler kan staten komma att stå för en subvention för själva spåren om ca 700-800 kronor per tågresa på sträckorna Stockholm Göteborg/Malmö. Detta gäller även med fyrfaldigt höjda banavgifter och medelhöga investeringskostnader (255 miljarder kronor)."

Nu ser ju kostnaderna ut att hamna över 300 miljarder kronor (där ändå många kringkostnader såsom anslutningar och själva tågen inte är medräknade), vilket gör snabbtågsbanorna ännu mer olönsamma.

Vidare skriver KI:

"När det gäller de kommersiella förutsättningarna för höghastighetsjärnväg finner Konjunkturinstitutet det otillfredsställande att bedömningar görs utan fördjupat underlag kring kostnadsutvecklingen för alternativa trafikslag, operatörernas prissättning och hur denna påverkas av åtgärder för att minska deras riskexponering. Vitala antaganden i detta underlag, såsom resandeutvecklingen, behöver vara konsistenta med Trafikverkets samhällsekonomiska lönsamhetsbedömning."

Vidare om olönsamheten:

"Enligt Trafikverkets underlagsrapport (Publikation 2015:241) är en snabbspårsutbyggnad mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö samhällsekonomiskt olönsam. För de olika utformningar som studeras bedöms Sverige få tillbaka 0,6-0,7 miljarder kronor för varje miljard kronor som investeras i utbyggnaden. Dessa kalkyler beaktar inte värdet av ökad godstrafik på andra delar av järnvägsnätet, av ökad punktlighet och av utlandsresenärer (till och från Köpenhamn). Samtidigt ska det noteras att
kalkylerna inte heller omfattar alla kostnadsposter. Fordonsdepåer, resecentra, stationsbyggnader och anslutningsbanor ingår inte. Inte heller ingår slutsträckorna in mot de tre stora städerna. Dessa utgör idag flaskhalsar och behöver byggas ut för att intäkterna av snabbspårsutbyggnaden fullt ut ska kunna realiseras. Vidare görs kalkylen givet antagandet att sträckorna Järna-Linköping (Ostlänken) och Mölnlycke-Bollebygd redan är utbyggda. Att en fullständig samhällsekonomisk kalkyl skulle resultera i en positiv nettonuvärdeskvot är således långt ifrån uppenbart, för att inte säga osannolikt."

Man kritiserar även att snabbtågen presenteras utan att kostnaden eller vinsten för billigare alternativ tas upp.

"Eftersom det torde finnas en mängd alternativa, mindre åtgärder för att öka punktligheten och kapaciteten för såväl person- som godstrafiken, ifrågasätter Konjunkturinstitutet huruvida snabbspårsutbyggnaden utvärderas mot det relevanta jämförelsealternativet."

Och bristen på analys av alternativa konkurrerande trafikslag:

Utredningen presenterar inte någon omvärldsanalys beträffande kostnadsutvecklingen för andra transportalternativ. Trots detta bedömer utredningen (sid 13) att kommersiell trafik kan bedrivas på spåren.

Det är helt enkelt svidande kritik som KI levererar. Den intresserade bör läsa hela remissvaret - det är bara sex sidor och innehåller mer allvarlig kritik.

Orsaken till olönsamheten är som påpekades i en debattartikel för ett tag sedan att

"den svenska befolkningen inte räcker till för att ge samhällsekonomisk lönsamhet; efterfrågan på resor är helt enkelt för låg därför att Sverige är så glesbefolkat"

Birger Schlaug har länge varit skeptisk till snabbtågen och påpekar idag bland annat följande:

"Dessutom: för många människorna, mellan de få stationer där tågen skall stanna, lär restiderna i verkligheten bli än längre än idag. Systemet innebär centralisering, inte decentralisering."

Inte pengar som saknas, utan resurser och tid

Efter gårdagens besked från regeringen att Sverige anpassar migrationspolitiken till EU:s lägstanivå ser jag i mitt medieflöde många som protesterar och säger att Sverige är så rikt, så vi har råd att ta emot fler flyktingar. Denna reaktion bygger på ett felaktigt resonemang, då det inte är pengar som saknas, utan fysiska resurser. Johan Westerholm skriver:

Om det bara var pengar som det var frågan om så kanske det hade gått att lösa men det är inte bara pengar. Den halva miljon bostäder vi behöver finns inte, inte heller de läkare, socialsekreterare, lärare och all annan personal som krävs.

Hur mycket pengar vi än öser ut blir det exempelvis inte fler lärare.

Redan innan Sverige i år tog emot rekordmånga flyktingar hade vi brist på legitimerade lärare.

Att utbilda fler lärare, läkare, sjuksköterskor, tandläkare, socialarbetare och ordningsvakter tar tid. Det är alltså tid Sverige har brist på, inte pengar!

Och nej, det kommer inte en massa välutbildat folk hit som flyktingar! Som bland annat Tino Sanandaji upprepade gånger påpekat så är utbildningsnivån bland flyktingarna betydligt lägre än för svenskar. En vuxen syrisk flykting som kommer hit har i snitt drygt sju års skolgång. Bara cirka 10 procent av syrierna har en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer. Vi kan alltså inte räkna med något tillskott av lärare eller sjukvårdspersonal som motsvarar den ökade folkmängden.

Jag förfäras med Cornucopia över att inte miljöpartisterna verkar förstå grundläggande miljöbegrepp såsom "tillväxtens gränser, resursbegränsningar och resursbrist".

Nej, i verkligheten begränsas vi av resurser. Det handlar inte om pengar, utan det handlar om energi, mat, boenden, vatten, avlopp, vårdcentraler, sjukhus, tolkar, mobiltelefonikapacitet med mera.
...
Verkligheten är att all miljöförstöring har sin grund i antalet människor - och ju längre norrut, desto större blir det miljömässiga fotavtrycket på grund av klimatet och frånvaron av solinstrålning (=kyla) vintertid. Det kallas resursbegränsningar och det är fascinerande att Miljöpartister som Åsa Romson inte förstått begreppet förr.

Jag är förfärad, men jag är inte förvånad - Miljöpartiets nuvarande styre har fullständigt tappat sina rötter och jag har inget förtroende för dem.

Något annat Sverige har brist på är el - häromdagen nettoimporterade Sverige el motsvarande en och en halv kärnkraftsreaktor, för att det var kallt. Hur kommer det att se ut senare denna vinter? Jag kommer att fortsätta att hålla koll på elstatistik.se. En kraftig köldperiod (som ofta kombineras med svag vind) över hela nordvästra Europa kan bli högst intressant.

Att bygga ny elgenereringskapacitet tar som bekant lång tid. Det räcker inte heller med förhållandevis snabbyggda vindkraftverk, på grund av deras mycket intermittenta elproduktion, utan det måste finnas en stabil bas samt reglerkraft av sådana kraftverk som tar många år att bygga. Här saknas alltså både resurser och tid.

Migrationsverket har också uppenbara problem att hantera flyktingströmmen. Det vittnas på många ställen om utarbetade anställda - frågan är hur länge de kommer att orka med. Om inget radikalt görs snart får vi en förvärrad kris där många av Migrationsverkets anställda kommer att bli sjukskrivna eller säga upp sig. Och kommer Migrationsverket att lyckas nyanställa? Hur många skulle idag vilja ta ett jobb där? Det krävs rejält nytänkande här, till exempel mitt förslag att överföra folk från andra statliga myndigheter. För med färre tillgängliga arbetstimmar blir handläggningstiderna längre. Då kan det bli mycket som blir dåligt, exempelvis att man som nu inte hinner behandla ansökningar om vinterkläder. Även här är det tid, inte pengar, som är bristen. Ett annat alternativ är förstås att förenkla många av de byråkratiska processerna på Migrationsverket.

Johan Westerholm tar också upp en annan intressant aspekt, nämligen hur hygienen kan påverkas.

Något annat som vi inte heller är beredda på är, i skuggan av bostadsbristen, hur nu sådant som hygienen påverkas. I vissa kommuner orkar inte reningsverk och infiltration med. I tidningen kunde jag häromdagen läsa om hur avföring rann i dikena då en fastighet dimensionerad för sex personer härbärgerade 30 vuxna. Avlopp och infiltration orkade helt enkelt inte med. Konsekvenserna är redan kända – vi kommer se hur sjukdomar som kolera kan börja spridas genom att bakterier tränger ner i grundvattnet. En konsekvens som är faktisk, inte rasistisk. Andra problem som trångboddheten kommer att föra med sig är sjuka hus. Ventilationen orkar inte med och svartmögel kan slå rot. Sjuka hus ger sjuka människor som belastar primärvården och dessutom har svårt att arbeta. Trångboddhet dömer dessutom barnfamiljer till dålig studiemiljö och raserade framtidsförutsättningar.

Egentligen behövs bara sunt förnuft för att förstå att det finns gränser för hur många vi kan ta emot. Under 2014 ökade Sveriges befolkning med hela 1,06 procent på ett år - ett snabbt överslag med 72-regeln ger att detta motsvarar en fördubbling av befolkningen på mindre än 72 år. I år ökar Sveriges befolkning ännu snabbare. Sveriges befolkning har aldrig någonsin sedan folkräkningens början i mitten på 1700-talet ökat så snabbt. Det är helt enkelt ohållbart och därför gör regeringen helt rätt som drar hårt i handbromsen, även om man gjort det alldeles för sent.

För den som förfasar sig över vår regering ska man ha klart för sig att de inte är bovar i det de gör nu, utan snarare EU:s misslyckade flyktingpolitik. Kombinationen av öppna inre gränser och mycket olika asylregler i olika länder var i längden ohållbar. När Schengenområdets yttre gräns sprack i somras ställdes frågan bara på sin spets. Snarare är det denna och tidigare svenska regeringars fasthållande vid en i EU-sammanhang ohållbar svensk flyktingpolitik som gör dem till bovar, inte gårdagens beslut.

För övrigt är det intressant att se vilken kappvändning Stefan Löfven gjort i flyktingpolitiken från september till nu, där KIT har jämfört hans uttalanden då och nu.

Det kan även vara på sin plats att påminna om det så kallade Luciabeslutet som den socialdemokratiska Regeringen Carlsson tog i december 1989 och som starkt begränsade vilka flyktingar Sverige skulle ta emot. I mycket ett beslut liknande gårdagens. Notera för övrigt att då var den "rekordstora flyktingströmmen" till Sverige under andra halvåret 1989 bara 20 000 personer (jämfört med 19 000 under hela 1988). Idag talar vi om storleksordningen tio gånger så många.

Igår sade Stefan Löfven att "Avsikten är att tillfälligt anpassa den svenska utlänningslagen till minimikravet enligt internationella konventioner och EU-rätten", men jag tror inte alls det blir tillfälligt. Mängden folk som vill till Sverige kommer inte att minska framöver. Det är ett nytt permanent tillstånd vi nu ser.

Fortfarande kontantlös?

Om du fortfarande tillhör dem som går omkring utan kontanter på fickan kanske du bör tänka om efter gårdagens teknikhaveri hos Swedbank, där kort, automater, mobilbank, internetbank, kort sagt hela verksamheten, avstannade under sex timmar. Detta på grund av en "rutinmässig uppdatering" av datorsystemet som slog fel.

- Vi har inte haft ett så stor avbrott tidigare, säger bankens presschef, Anna Sundblad.

Där ljuger hon! I november 2010 hade Swedbank ett jättehaveri under 8 timmar, som visserligen den gången berodde på ett elfel, inte på programvaruuppdatering, men som slog ut inloggning, räkningsbetalning, bankomater och kort, alltså ungefär som gårdagens avbrott, men två timmar längre. Var gårdagskvällens händelse så utmanande för förtroendet att Swedbanks presschef ser sig tvungen att ta till en lögn?

- Sannolikheten för att något sådant här sker är, enligt vår bedömning, väldigt låg, säger Sundblad.

Det var inte så osannolikt trots allt - det har ju ändå inträffat. Två flertimmarshaverier har inträffat inom tre och ett halvt år, visserligen med olika orsaker, men de blottar kortsamhällets skörhet, som SvD:s Neurath skriver. Bankerna prioriterar vinsterna över ett robust betalningssystem och Finansinspektionen verkar inte kräva något annat.

Bankerna har allt att vinna på att pengar, tillgångar och skulder, förpassas till den digitala världen. Det är betydligt mer lönsamt. Själva kortavgiften på omkring 200 kronor per år från kunderna är bara en del av inkomstflödet. Varje gång du drar ditt kort tjänar banken lite pengar, och knaprar från handelns omsättning. Av de 80 öre per kortköp, som de flesta handlare får betala för varje korttransaktion, går merparten till den kortutgivande banken.
I Sverige görs omkring 2 miljarder korttransaktioner årligen. Det blir alltså ett stort bidrag till bankvinsterna. Men den riktiga drömmen är att fler kunder handlar med kreditkort, som ger ännu högre intäkter till banken.

Som jag har skrivit förut så är det inte alls osannolikt att systemen står still, utan tvärtom något man får räkna med att det händer då och då.

Jag har arbetat stora delar av mitt yrkesliv med verksamhetskritiska datasystem och jag vet av egen erfarenhet att förr eller senare händer i alla system det där "omöjliga" som gör att hela systemet går ner, hur mycket säkerhetsåtgärder och redundans man än byggt in. [...] Jag har varit med om att datasystem som inte "får" stå still gör det i över ett dygn.

Så visst kan det vara praktiskt med plastkort att betala med, men som jag skrivit tidigare ska man vara beredd på att det inte funkar och ha en reserv i form av kontanter. Om kortbetalningssystemet inte skulle fungera bör man alltid ha kontanter för några dagars matinköp liggande hemma. Ännu bättre är förstås att ha ett beredskapslager av mat som räcker i en vecka (Civilförsvarsförbundets rekommendation). Då klarar man även andra störningar. Men någon tusenlapp i kontanter är ändå bra att ha hemma.

Man kan också fundera över hur mycket kontanter man minst bör ha på fickan. Tillräckligt för att kunna ta taxi hem är mitt förslag. Eller tillräckligt mycket för att kunna ta taxi till sjukhuset, betala patientavgiften där och även köpa en måltid där. Välj det som är störst av dessa belopp.

För att man ska kunna använda sina kontanter i en situation där kortsystemet är ur funktion behövs dock att möjligheten finns att betala med kontanter. Om tillräckligt få köp sker med kontanter finns risken att exempelvis en butiksinnehavare kommer att slopa möjligheten att använda kontanter. Därför måste tillräckligt många använda kontanter även i vanliga fall. Jag använder till stor del kontanter när jag gör mina vardagsinköp och försöker att fördela så att jag betalar med kontanter på olika ställen.

Förutom att det kontantlösa samhället har många dåliga sidor så ställer det till problem för många.

Det kontantlösa samhället har inte heller särskilt många år på nacken - ser vi på mängden sedlar och mynt utgivna av Riksbanken är det först sedan 2007 som den minskat och som vi ser den riktigt starka trenden mot mindre kontantanvändning. Det är också bara några år sedan som det kom kontantlösa bankkontor, men det har gått snabbt. I Sverige fanns år 2009 inga kontantlösa bankkontor. År 2010 var det 179 kontantlösa av de då 1 833 bankkontoren. 2011 var antalet 560. Vid slutet av 2012 var 756 av Sveriges 1 839 bankkontor kontantlösa. Ett stort experiment - undrar hur länge det kommer att fortgå...

Gong-gong för järnvägen?

"En gång är ingen gång, två gånger är en gong-gong"

Så har det hänt igen - ett urspårat godståg på infarten till Stockholm, mindre än två månader efter att det hände sist. Två spår avstängda, stora störningar i tågtrafiken både lokalt, regionalt och fjärrtåg.

Tågforskaren Rebecca Forsberg är inte förvånad, eftersom Trafikverket inte hinner med underhållet. SJ:s tidigare ordförande Ulf Adelsohn påminner om att SJ:s styrelse redan 2005 ville att man skulle satsa på underhåll av befintliga järnvägar istället för att bygga nytt. Rebecca Forsberg beskriver vad hon ser som en delorsak.

– Det är Trafikverket som har ansvar för underhållet, men de anlitar entreprenörer som i många fall i sin tur anlitar entreprenörer. Jag tror man tappat kontrollen lite. Trafikverket kanske inte borde få lägga ut den här biten på entreprenad, säger hon.

Fackförbundet Seko påpekar att den trasiga spårväxel som kanske orsakade olyckan borde ha lagats för länge sedan. Tydligen har man redan tidigare publicerat bilder på spår som rostat sönder och påpekat bristerna för Trafikverket.

– Det finns två alternativ. Det som är troligt är att man gjort en inspektion och inte åtgärdat en beställning av reparation. Det andra alternativet, som vore riktigt tragiskt, är att spåret inte ens har inspekterats
[...]
Enligt Nadérus gjorde entreprenören Infranord en inspektion av spåret kring lucia. Då hittades två lösa bultar vid spårväxeln och bedömningen var att felet måste åtgärdas inom en månad. Men nattens urspårning berodde inte på bultarna, menar Seko som pekar på en helt sönderkörd och ihoprostad spårväxel. Något som Nadérus anser att trafikverket borde ha upptäckt.

Som tur är har de två urspårningarna bara involverat godståg. Den dagen ett persontåg spårar ur blir det riktigt illa - dagens persontåg håller hög hastighet och det gäller inte bara X2000 och Arlanda Express. Även vanliga persontåg och pendeltåg kan hålla hastigheter uppåt 160 km/h. En urspårning i högre hastighet får katastrofala konsekvenser. Jag väntar med fruktan på att den första urspårningen med persontåg ska inträffa och det rabalder som kommer att uppstå då.

Dagens olycka borde verkligen vara en gong-gong som väcker ansvariga och får dem att inse att det verkligen måste satsas på att underhålla den befintliga infrastrukturen på järnvägen istället för att satsa på tjusiga nybyggnadsprojekt.

Görs inget tvingas man troligen att sänka hastigheten på vissa sträckor, varvid det blir stora problem med att hålla ihop den transportintensitet samhället har anpassat sig till. Sänkt hastighet skulle dels förlänga restiderna, dels ge glesare turtäthet. Därmed faller för många möjligheten bort att bo i exempelvis Eskilstuna och jobba i Stockholm. Kalkylen skulle inte längre gå ihop sig tidsmässigt. Att pendla med bil är för många inget rimligt alternativ. De exakta konsekvenserna för pendlingsorterna (Eskilstuna, Strängnäs, Nyköping, Västerås, Uppsala m.fl.) och näringslivet i Stockholm är svåra att räkna ut, men de är säkerligen inte positiva.

Hos SCB finns statistik över arbetspendlare över kommungränser och länsgränser. Där kan man exempelvis se att 7500 personer år 2012 bodde i Uppsala och pendlar till Stockholm. Antalet personer som bor i Eskilstuna men arbetar i Stockholm har ökat från 978 år 2004 till 1352 år 2012. Utöver detta tillkommer förstås alla som studerar på en annan ort än bostadsorten.

Det handlar alltså om stora samhällsekonomiska konsekvenser av eftersatt underhåll av järnvägarna. Kommer någon politiker att ta tag i detta på ett vettigt sätt?

Gör Stockholm mindre attraktivt!

Stockholm har växtvärk. "Fram till 2020 beräknas befolkningen i yrkesaktiv ålder mellan 20 och 64 år öka med drygt 153 000." skriver Metro. Det blir drygt 20000 per år. Alla dessa måste ha bostäder, kommunikationer, sjukvård, skolor, dagis och övrig infrastruktur. Stockholm har uppenbarligen svårigheter att fixa allt detta i samma takt som befolkningsökningen.

Bostadsmarknaden i Stockholm är fullständigt dysfunktionell. Hyresrätter är i princip omöjliga att hitta. Därför tvingas folk att antingen köpa för skyhöga priser eller hyra i andra hand.

Det första alternativet ger hög skuldsättning och folk hamnar på fullständigt ohållbara skuldkvoter.

Det andra alternativet har också sina baksidor. Det är inte helt lätt att hitta ett vettigt andrahandsboende heller och man tvingas ofta till täta flyttar. Den nya lagen om andrahandsuthyrning gör kanske att det kommer ut fler lägenheter på andrahandsmarknaden, men det är isåfall en engångseffekt. Det som är intressant med denna lag är också att den kopplar hyran till bostadens marknadsvärde. Det innebär att om bostadspriserna sjunker så skulle uthyrare tvingas sänka hyran för att inte hamna i ockerzonen. Men ingen har förstås räknat med att bostadspriserna skulle sjunka, utan de kommer självklart att stiga i evighet.

Ibland byggs inte skolor och dagis ut i den omfattning som skulle behövas, exempelvis på Årstafältet. Det kostar ju att bygga skolor och dagis.

Stockholms sjukvård har problem med överbeläggning. Som Cornucopia påpekar så har även antalet förlossningsvårdsplatser per invånare minskat.

Alla nya stockholmare måste kunna ta sig till sina jobb och få varor levererade till butikerna, vilket kräver mångmiljardsatsningar på infrastruktur för kommunikationer, t.ex. Citybanan och Förbifart Stockholm.

Stockholms handelskammare påtalar ideligen olika saker som skulle behövas för att understödja Stockholms tillväxt och har också tagit fram en intressant rapport som de kallar "SWOT Stockholm 2012". SWOT = Strengths, Weaknesses, Opportunities, Threats = styrkor, svagheter, möjligheter, hot. Vad Stockholms politiker och handelskammare underförstått utgår från är dock att ökad befolkning skulle vara något positivt.

Då vill jag dra fram vad professorn emeritus i fysik Albert Bartlett tar upp som sin "stora utmaning":

"Kan du komma på något problem inom något område av mänsklig strävan på någon skala, från mikroskopisk till global, vars långsiktiga lösning på något påvisbart sätt hjälps, underlättas eller befrämjas av ytterligare ökningar av befolkningen, lokalt, nationellt eller globalt?"

En ökad befolkning i Stockholm skapar mer problem än fördelar. Det vore istället fördelaktigt för Stockholm att stoppa inflyttningen eller till och med befrämja utflyttning. Då skulle man slippa en mängd dyra infrastrukturprojekt. Hur ska man göra Stockholm mindre attraktivt? Hur ska man stoppa befolkningsökningen? Har ni några förslag?

Kontantlöst inte bra

I förra veckan kunde vi läsa om hur allt färre bankkontor hanterar kontanter. Det finns nu fler kontantlösa bankkontor än kontor med kontanter. Bara Handelsbanken är motvalls och har som mål att alla kontor ska ha kontanter.

Det är för övrigt intressant hur bankerna har lyckats få igenom sitt språkbruk med "kontantfria" istället för "kontantlösa". "Kontantlösa banker" och "kontantlöst samhälle" ger en känsla av att något saknas, medan "kontantfria banker" och "kontantfritt samhälle" ger en känsla av att man befriat sig från något onödigt.

Den minskade kontanthanteringen avspeglar sig även i mängden sedlar och mynt i cirkulation, som sedan 2007 har minskat med omkring 10 procent, efter att tidigare ha ökat i en takt som ser ut att någorlunda ha följt inflationen. Det ser alltså ut att vara sedan 2007 som vi ser den riktigt starka trenden mot mindre kontantanvändning.

Kontantlöst låter kanske bra i teorin, med minskad rånrisk och andra argument, men i praktiken finns många problem. Ett av dem är att det kontantlösa samhället är fullständigt beroende av en fungerande elektronisk infrastruktur för betalningar. Detta visade sig särskilt tydligt idag när Nordeas tjänster idag under två timmar på eftermiddagen inte fungerade på grund av tekniska problem. Det gällde hela det elektroniska betalningssystemet med bankomater, kortbetalningar och nätbank hos Sveriges största bank. Liknande stopp har inträffat flera gånger tidigare i år, framförallt nära månadsskiften då många använder systemen för att betala räkningar. Visserligen har det varit "relativt störningsfritt" under hösten, men kombinationen av månadsslut och mellandagsrea blev tydligen för mycket för systemet.

De som drabbas av dagens stopp hos Nordea är dels butiker som inte kan sälja varor, dels alla som skjutit upp sina inköp till mellandagsrean för att de inte anser sig ha råd att handla till fullt pris. Sedan kan förstås de drabbas som hade tänkt att mata in sina räkningar för betalning inför en resa.

Det är många system som måste fungera felfritt för att ett kontantlöst samhälle ska fungera. Ett strömavbrott någonstans i kedjan stoppar betalningar, men å andra sidan stoppar troligen strömavbrott även de flesta kontantbetalningar, då de allra flesta butiker idag har elektroniska kassasystem. Men även utan strömavbrott är det elektroniska betalsystemet sårbart. Tekniska system, framförallt de som baseras på någon form av datorer, fallerar förr eller senare. Jag vet, för jag har jobbat med utveckling av programsystem större delen av mitt liv.

Skatteverkets krav på kassaregister skapar för övrigt också en större sårbarhet i samhällets betalsystem genom att i princip kräva elektroniska kassaregister. Företag med försäljning inklusive moms under fyra prisbasbelopp (176 000 kr) per år är undantagna.

Slopad kontanthantering blir också ett problem för mindre företag i mindre kommuner.

”Många småföretag överväger att flytta eller lägga ned sin verksamhet i vår kommun”, säger Per Almström, kommunchef i Perstorp.

Detta sedan Perstorps enda bank Swedbank slutat med kontanthantering. Storbankernas motvilja mot kontanthantering ger förstås ett guldläge för uppstickare inom kontanthantering såsom Forex Bank. Efterfrågan på nyetablering finns framförallt på mindre orter och bara i år har Forex öppnat nästan 20 nya bankkontor.

Ett annat problem med kontantlöst är att många människor i samhället inte har något bankkonto eller betalkort. Det gäller till stor del svaga grupper, t.ex. hemlösa, utlandsstudenter, låginkomsttagare och personer från andra länder. Även många unga människor saknar bankkonto eller betalkort.

Flera landsting har numera slopat kontantbetalning i sjukvården, och "Patienterna erbjuds istället att betala med kort eller få en faktura för betalning i efterhand". Detta drabbar dem som av olika orsaker inte har något kort att betala med. För att kunna betala sin faktura kontant måste de betala en extra avgift hos de ställen som erbjuder kontant betalning av fakturor, som blir ett slags straffavgift för redan svaga grupper. I och med att dessa grupper redan är svaga har de också svårt att göra sin röst hörd och den kortbetalande majoriteten kan utan problem köra över dem.

Visserligen har man enligt svensk lag rätt att öppna ett konto i en bank. I Bankrörelselagens 2 kapitel står:

1 § En bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten.

Vad denna allmänt hållna formulering innebär förtydligas av Finansinspektionen i författningen FFFS 2001:8 "Allmänna råd om inlåningskonton och tillhörande banktjänster".

Inlåningsskyldigheten

2 § En bank är skyldig att ta emot inlåning på räkning från allmänheten enligt 2 kap. 1 § bankrörelselagen (1987:617). Det kan finnas undantag från denna skyldighet t.ex. vid lagliga hinder, tidigare misskötsel eller ohederlighet gentemot banken.
Enbart den omständigheten att en kund har fått en s.k. betalningsanmärkning bör inte utgöra tillräcklig grund för banken att neka kunden inlåningskonto.

Tilläggstjänster

3 § För att på ett effektivt sätt kunna sköta uttag av kontanter, överföringar och betalningar bör kontohavaren ges möjlighet att koppla tilläggstjänster till ett inlåningskonto, om det inte finns skäl mot detta.

De mest utsatta grupperna, t.ex. hemlösa, har ingen chans att få något bankkonto, än mindre betalkort, då de kan nekas detta på grund av "tidigare misskötsel". Hur många hemlösa skulle klara av att ha ett kort förvarat på betryggande sätt? Även vad gäller mindre utsatta grupper så behövs i många fall en utbildningsinsats för att få dem att förstå att de behöver bankkonto och kort. Vem gör den insatsen och hjälper dem när de går till banken? Ingen såvitt jag kan se, i alla fall inte i den omfattning som skulle behövas.

Rättigheten att öppna bankkonto begränsas också i många fall av bankernas avgifter. Endast några banker har helt avgiftsfria konton, åtminstone om man vill ha tillgång till betalkort och/eller internetbank. Detta vet de flesta inte om, utan går bara till första bästa bank.

En intressant sak vad gäller att betala med kort är att det är de stora bolagen Visa och Mastercard som bestämmer villkoren. De kan till exempel bestämma att stoppa en skräckfilmsförsäljare. De svenska bankerna måste följa kortbolagens villkor. Med tanke på att de båda är baserade i USA är det inte otänkbart att de hittar på andra kategorier av varor och tjänster som de anser är moraliskt dåliga.

Bankerna och många andra aktörer (t.ex. Finansförbundet) förespråkar en större övergång till kontantlösa transaktioner och brer på om kontanternas förment dåliga sidor, ibland med förvrängda fakta. Nordea skriver t.ex. på fullaste allvar att "Kontanter har en stor påverkan på miljön och är en grogrund för kriminalitet". Jag skulle vilja veta vilka belägg Nordea har för detta med att kontanter "är en grogrund för kriminalitet". Kriminalitet lär vi nog ha även i ett kontantlöst samhälle, då den har helt andra grundorsaker, exempelvis snedfördelning av inkomster och tillgångar inom samhället. Men vi får gratulera våra banker till ett framgångsrikt lobbyarbete, så att de kan ta en större procent i avgifter på samhällets penningtransaktioner.

Nordea och Finansförbundet går vidare med att skriva om de utsläpp som värdetransporterna orsakar och att hanteringen av sedlar och mynt kostar samhället cirka 11 miljarder per år. Vad de talar tyst om är kostnaderna för kortbetalningar. De är förstås inte heller gratis. Butikerna måste köpa eller hyra kortterminaler, samt betala avgifter för kortköp. Kortinnehavarna betalar också i de flesta fall en årsavgift för förmånen att kunna betala med kort. Infrastruktur måste byggas upp för att ta hand om elektroniska betalningar. Har någon räknat på vad korthanteringen och elektroniska betalningar egentligen kostar? Vilket betalsystem vi än har blir det kostnader för transaktionerna.

Själv använder jag mest kontanter när jag betalar, bland annat för att jag anser att kontanter som betalsystem måste finnas kvar. Det känns också bättre att betala med riktiga pengar, inte med siffror på bankkonton. Mitt bankutdrag blir också mycket lättare att läsa efter att jag frångått kortbetalning.

Stökigt väder och smältande permafrost

Det har just snöat här i Stockholm och det smälter inte bort omedelbart eftersom lufttemperaturen bara är runt 0 grader. 25 oktober - ovanligt tidigt. Det är dock inte något unikt - jag minns att 1987 var det frysgrader de sista dagarna i oktober.

Det har varit ett stökigt väderår. Mest kallt och regnigt i Sverige - ett "annus horribilis". På SMHI:s hemsida läser jag om flera väderrekord. Delar av Västerbotten och Norrbotten har fått sin blötaste månad sedan mätningarna började 1880. Häromdagen var det rekordvarmt i Skåne för den 20 oktober med nästan 20 plusgrader.

I Arktis har det varit rekordliten isvolym och isutbredning, medan det i Antarktis varit rekordstor isutbredning. På många håll i världen har det varit allvarlig torka, bland annat i USA.

Min gissning vad gäller klimatet är att vi får vänja oss vid mer extremväder framöver. Jordens klimat verkar ha svängt ut ur ett stabilitetsläge och det kommer gissningsvis att bli en hel del svängningar i klimatet innan vi hittar ett nytt jämviktsläge. Hur länge detta kan pågå är svårt att sia om, men det borde åtminstone röra sig om decennier. Världens klimatsystem är stort och komplext med mängder av återkopplingar, så det tar tid att svänga in sig.

Rasat hus i Chersky Tjerskij

Klimatförändringarna påverkar inte bara jordbruket, utan även infrastruktur. I Sibirien smälter permafrost, vilket som Effekt rapporterar gör att många hus i Sibiriska städer som Norilsk och Jakutsk säckar ihop på grund av sättningar i marken. Andelen byggnader som skadas på grund av den töande permafrosten har ökat.

Över 60 procent av Rysslands territorium består av permafrostområden. Flera stora städer är byggda på permafrost, liksom mycket av infrastrukturen för rysk olja och gas. 93 procent av den ryska fossilgasen och 75 procent av oljan utvinns i arktiska områden, och denna olja och gas står för omkring 70 procent av Rysslands exportinkomster.

Skada på Bajkal-Amur-järnvägen

Flera rapporter om hur den smältande permafrosten kan påverka den ryska infrastrukturen finner man på permafrost.su. Där talas bland annat om hur detta påverkar Sibiriens nordkust med kraftig kusterosion som följd.

Infrastrukturen i Sibirien måste anpassas till förändrade förhållanden vad gäller permafrosten, vilket kommer att fördyra bygget av den. Mycket av den infrastruktur som idag finns i Sibirien är dessutom byggd under 1980- och 1990-talen, då man inte brydde sig så mycket om hur den byggdes i det då kollapsande Sovjetunionen.

Indien: strömavbrott och torka

Idag drabbades Indien av världshistoriens största strömavbrott sett till antalet drabbade människor. 670 miljoner personer (mer än halva landets befolkning) var utan el efter att elnäten i norra, nordöstra och östra Indien stängde ner. Igår måndag var det också ett strömavbrott (som "bara" påverkade en fjärdedel av befolkningen) i elnätet i norra Indien. Trassligt blir det när mångmiljonstäder som Calcutta och New Delhi blir utan el till kontor, industrier, tunnelbanor, tåg och trafikljus.

Elavbrotten skylls på att flera delstater använder mer el än tillåtet, men elbristen i Indien är inget nytt fenomen. Indiens ekonomi har växt snabbt och med den elförbrukningen, men elnätens kapacitet och kraftverkskapaciteten har inte växt i samma takt. Elpriserna hålls för låga för att det ska vara lönsamt att investera i mer kraftverk och elnät i den omfattning som behövs. Delstaterna vill inte höja elpriserna för mycket, kanske för att de vill stimulera det lokala näringslivet med billig el, kanske för att inte väcka protester mot dyr el.

Det finns helt enkelt ett gap på 8-9 procent mellan tillgången och efterfrågan på elmarknaden i Indien, vilket dagligen orsakar mindre strömavbrott i exempelvis New Delhi. Detta drabbar alla näringar som på något sätt är beroende av el. Indien har stora ambitioner som spelare i världsekonomin, men det är tveksamt hur de kan leva upp till dem med de kroniska elproblemen.

Samtidigt saknar 30-40 procent av indierna anslutning till elnätet.

Ett stort elavbrott i Indien slår dock inte så hårt som det skulle göra i exempelvis Sverige, då indierna är vana vid strömavbrott titt som tätt och har anpassat sig genom att många företag har egna generatorer för reservkraft.

De senaste två dagarnas strömavbrott kan delvis bero på de svaga monsunregnen denna säsong - 22 procent mindre regn än normalt. Detta har dels lett till högre temperaturer, vilket ger större elförbrukning för luftkonditionering och fläktar, dels har det lett till att man har pumpat upp mer grundvatten med elpumpar för att vattna torra åkrar. De låga regnmängderna har också gjort att vattennivån är mycket låg i många dammar för vattenkraftverk, vilket i sin tur minskar elproduktionen därifrån. Vattenkraft står för omkring en femtedel av Indiens elproduktion och vattenkraftsmagasinen är just nu bara fyllda till 24 procent, vilket är omkring hälften av nivån vid denna tid förra året.

För övrigt genereras hälften av Indiens elektricetet genom kolkraft och de har även en hel del kärnkraft.

De svaga monsunregnen har lett till att Indien nu upplever sin tredje torka på tio år. Under monsunsäsongen juni till september faller normalt omkring 75 procent av årsnederbörden.

Indiska staten försöker nu att hjälpa drabbade jordbrukare med bland annat dieselsubventioner och subventioner på utsäde.

Torkan i Indien kommer ytterst olägligt då det redan är problem med spannmålsskörden i bland annat USA, vilket redan drivit upp världsmarknadspriserna. Det blir dyr matimport för Indien, samt mer import än förra året. Det lär i sin tur leda till högre prisinflation i Indien, vilket gör det svårare för centralbanken att sänka räntan.

USA:s elavbrott ökar

Industrisamhället är beroende av en fungerande infrastruktur. Det gäller elnät, vägar, järnvägar, vatten, avlopp, telenät, Internet med mera. I USA har underhållet av infrastrukturen varit eftersatt i många år och American Society of Civil Engineers ger årligen ut ett "betyg" för USA:s infrastruktur. I och för sig talar de i egen sak, då mer reparationer skulle ge mer jobb åt deras medlemmmar, men de har helt klart poänger när de pekar på många problem. Bilden av problemen med åldrande infrastruktur i USA bekräftas också från andra håll. Det senaste jag sett är följande diagram över större strömavbrott i USA per år, som ZeroHedge hittat.

Exponentiell tillväxt?

Liknande problem med illa underhållen infrastruktur finns för övrigt i stora delar av den industrialiserade världen.

Efter tsunamin: ekonomi, energi, miljö, jordbruk

Mina fyra huvudämnen här på bloggen - ekonomi, energi, miljö, jordbruk - är viktiga för att bedöma effekterna inom och utanför Japan av fredagens jordbävning och tsunami. Nu när vi vet lite mer är det också dags att göra en rejäl upprevidering av min gissning från i fredags angående effekterna.

Av bilderna och berättelserna är det nu uppenbart att katastrofen är betydligt allvarligare än Kobe-jordbävningen 1995. Det har också sagts från officiellt japanskt håll att detta är den svåraste kris som drabbat landet sedan Andra världskriget. Credit Suisse bedömer att de ekonomiska förlusterna efter jordskalvet blir cirka 1100 miljarder kronor, vilket motsvarar 3,2 procent av Japans årliga BNP. Jag tror idag att detta är för lite. Bara skadorna i Kobe-jordbävningen beräknas ha kostat 2,5 procent av Japans dåvarande BNP, och fredagens skador var betydligt allvarligare, så Credit Suisses bedömning täcker nog knappt dem. Dessutom tillkommer alla kedjeeffekter på den japanska ekonomin av att infrastruktur och fabriker slagits ut.

Hursomhelst är 3,2 procent av Japans BNP tillräckligt för att omintetgöra eventuell BNP-tillväxt i år, med alla de följdeffekter det kommer att få i landet med världens i förhållande till BNP högsta statsskuld.

Hela städer måste byggas upp från grunden. Byggt på flyg- och satellitbilder kan vi anta att de hårdast drabbade städerna blivit i princip utplånade, inklusive stora delar av deras befolkning. Flera av dessa städer har ännu inte kunnat undersökas ordentligt då vägarna förstörts och alla telekommunikationer brutits. De värst drabbade städerna är Kesennuma där stora delar av de 75000 invånarna sägs vara "okontaktbara", Minamisanriku där drygt 10000 saknas, Rikuzentakata där 17000 saknas, samt Otsuchi där drygt 10000 saknas. Vi kan alltså troligen räkna med tiotusentals döda. Regionhuvudstaden Sendai, som nämndes först i nyheterna, verkar ha klarat sig förhållandevis lindrigt undan. Just det att Sendai klarat sig ganska lindrigt undan gjorde troligen att de första rapporterna och bilderna kom därifrån. Tystnaden från de totalförstörda städerna blev istället skrämmande.

Bara räddningsoperationerna lär kosta en bra slant, liksom tillfälliga bostäder, mat och vatten för de hundratusentals överlevande från kustområdet. 500 000 människor har tvingats lämna sina hem och ytterligare flera miljoner saknar vatten, mat eller värme.

Alla hamnar norr om Tokyo står still i väntan på att skadorna utreds. Det handlar om hamnar som står för så mycket som 7 procent av landets industriexport. Vissa hamnar kommer att kunna öppna igen om någon månad, men för de hårdast drabbade hamnarna på nordöstra Honshu kan det ta flera år innan de kan komma igång igen. Allt detta kan leda till störningar, åtminstone på kort sikt, i försörjningskedjorna även globalt. De stillastående hamnarna beräknas enligt Lloyd's List Intelligence kosta Japan drygt 21 miljarder kronor om dagen. Två månader med tjugo arbetsdagar var skulle ge förluster på 800 miljarder kronor bara från stillastående hamnar. Dessutom har många fartyg förstörts eller skadats av tsunamin. Även många vägar och järnvägar har skadats svårt, vilket kommer att försvåra återuppbyggnad samt att få igång även de oskadade industrierna i området.

Tydligen har på senare år många företag satsat stort i Miyagi-prefekturen, då arbetskraftskostnaderna är lägre där än i Tokyo och Osaka. Toyota har flera fabriker för viktiga bildelar i området och även sammansättningsfabriker för bilar. Alla bilfabriker i Japan ska för övrigt stå stilla idag måndag.

Flera elektronikföretag har stängt ner sina fabriker, vilket kan ge bieffekter för elektronikföretag över hela världen, då det kan gälla exempelvis komponenter till mobiltelefoner. Shin-Etsu och Sumco, som producerar 60 procent av världens kiselplattor för integrerade kretsar har drabbats av störningar, oklart hur stora. Shin-Etsu har större delen av sin tillverkning i den drabbade regionen.

Flera stora kemifabriker har stängt ner, med de effekter det kommer att få på alla andra industrier som behöver deras varor. Det rapporteras redan om bränslebrist i Japan, då runt en femtedel av landets raffinaderikapacitet stängts av och folk hamstrar. Raffinaderiet i Ichihara har också drabbats av en stor brand och lär ta tid att få igång. Japans största producent av ferronickel (som används i rostfritt stål) har stängt, samt flera stålverk och andra smältverk.

Om vi övergår från ekonomi till energi, så är det katastrofläge vid kärnkraftverket Fukushima Dai-Ichi och tre av sex reaktorer verkar vara i riskzonen för härdsmälta. Det rör sig om 1,4 procent av Japans elkapacitet som är permanent utslagen, för det lär inte gå att reparera dessa tre reaktorer. De övriga tre reaktorerna var i fredags redan avstängda för service, men jag vet inte hur skadade de blivit. De lär väl knappast heller vara oskadda efter tsunamin, så det kommer nog att ta ett bra tag att få igång dem. En eller flera härdsmältor på platsen lär också göra det omöjligt att få igång de tre oskadda reaktorerna på grund av strålningen. Kärnkraftverken Fukushima Daini, Tokai och Onagawa står också stilla, så totalt är det 4-5 procent av Japans elproduktion som för tillfället är utslagen. Åtminstone för Fukushima Daini ser avbrottet ut att bli långvarigt. Det har varnats för strömavbrott i Tokyo på måndagen och det planeras för roterande planerade strömavbrott. Förutom kärnkraft är även ett stort kolkondenskraftverk utslaget. Dessutom har mängder av kraftledningar och annan elinfrastruktur förstörts, så det lär ta tid att få tillbaks elen i många områden. Elavbrotten drabbar såklart också Japans ekonomi hårt och landet lär lida av elbrist under lång tid framöver.

Vad gäller miljöeffekter, så har det släppts ut en viss mängd radioaktivitet från de skadade kärnreaktorerna och det finns en överhängande risk för mer utsläpp. Hundratusentals människor har evakuerats på grund av riskerna vid kärnkraftverken. En miljöeffekt som jag ännu inte sett nämnas är att tsunamin som slog in över östkusten även bör ha spridit omkring en hel del kemikalier. Har hus slagits sönder lär kemikaliebehållare också ha gjort det, stora som små. Vilka kemikalier, hur stora mängder samt var de har hamnat är förstås än så länge okänt. Dessutom finns, antar jag, risk för skador i havsmiljön, då tsunamin inte bara drog in över land, utan även drog sig ut igen och förde med sig allt möjligt ut i havet.

Slutligen har vi effekterna på jordbruket och livsmedelsförsörjningen. Hamstringsvågen gäller även mat och enligt SvD gapar många hyllor i livsmedelsbutikerna tomma. Mycket varudistribution har drabbats av störningar. Situationen i de flodvågsdrabbade områdena är självklart värst och stora nödsändningar av mat lär behövas där.

Av de flygbilder vi sett är det uppenbart att stora jordbruksområden längs kusten också drabbats hårt. De är nu fyllda av allsköns bråte som vattnet släpat med sig, samt risken för diverse kemikalier, bensin från bilar med mera. Inte minst så är det saltvatten som vräkt in, vilket lär påverka odlingen. Mycket utrustning för de lokala lantbrukarna lär också ha förstörts - byggnader, maskiner m.m. Jag gissar att det knappast odlas särskilt mycket på den drabbade marken i år. Detta kommer att påverka rispriset globalt då Japan tvingas importera mer.

Slutligen kommer fisket troligen också att drabbas. På många av bilderna ser man förstörda fiskebåtar. Även många hamnanläggningar är förstörda. Dessutom har vi de ännu oklara miljöeffekterna på havsmiljön.

För Japan innebär alltså fredagens jordbävning och tsunami en jättelik "svart svan". En oförutsedd händelse med vittgående effekter inom alla tänkbara områden av samhället. Återstår att se hur stora effekterna blir för resten av världen. Jag gissar att två av de mest kännbara effekterna blir bortfallet av vissa nyckelprodukter för industrin (exempelvis kiselplattor för kretskort) samt alla investerare (fonder med flera) som låg felinvesterade i förhållande till fredagens händelser.

Datorer och Internet i kristid?

Bloggrannen "Livet efter oljan" har skrivit i fyra avsnitt om sina funderingar om möjliga framtida användning av datorer och Internet i en värld av begränsningar. Fjärde och sista avsnittet kom idag. Intressant läsning för den som jobbar inom databranschen och kanske vill finna alternativ till den ständiga tillväxt som predikas där, om man inte tror att framtiden kommer att se ut så som huvudfåran i databranschen målar upp. Intressant även för övriga, förresten, eftersom de flesta idag använder datorer och Internet i sitt arbete.

• Peak Oil Computing del 1
• Peak Oil Computing del 2
• Peak Oil Computing del 3
• Peak Oil Computing del 4

"Livet efter oljan" tar bland annat upp utvecklingen av mobila enheter.

Vad kan man till exempel lära sig utifrån den fenomenala explosionen av mobilabonnemang i Afrika och andra mindre välbärgade delar av världen som har skett under det föregående årtiondet? Människor där har inte mycket, men det de har är de tydligen till hög grad villiga att använda för att köpa mobiltelefoner och -abonnemang. Eller är de det? Vilka innovativa tjänster har fört mobiltelefoner ännu längre och ända bort till de ännu fattigare samhällen där en egen telefon fortfarande befinner sig utom räckhåll för enskilda individer? Att tillfälligt hyra en telefon från byn ”rike man” och betala per minut? Att samla ihop pengar för att köpa en gemensam familje- eller till och med bya-telefon?

Han tar upp detta apropå de allt fler fattiga "undersysselsatta konsumenter" som nu finns i USA och vad det kan betyda för marknaden för dator- och mobilenheter. Oberoende av effekterna av peak oil har vi en jättelik ekonomisk kris som kan vända upp och ner på ganska många begrepp.

Mobila enheter för ett fattigare samhälle ställer dock frågan hur det är med enheternas livslängd. Hur länge håller egentligen en bärbar dator eller "datortelefon"? Jag har en bärbar dator från 1996 kvar hemma, som fortfarande fungerar utmärkt, men hur är det med dagens datorer? Problemet är också att min dator från 1996 är ganska svår att använda som surfdator, då de flesta webbsidor idag är alldeles för "tunga" och slöar ner webbläsaren av gammal version på denna gamla dator. Det gäller i alla fall våra stora dagstidningars hemsidor. Dessutom finns inget antivirusprogram med färsk databas tillgängligt för denna dator vad jag vet. Kanske måste hårdvaran och webbsidorna tänkas om helt för ett samhälle som drabbats av en ekonomisk depression - ett inte alltför osannolikt scenario idag.

En annan sak vi kan fundera på är hur vår infrastruktur för exempelvis datanätverk eller mobiltelefoni är uppbyggd och hur sårbar den egentligen är. Måste vi tänka om ifall det blir fler koppartjuvar?

Det tredje man kan fundera på är vad underhållet av infrastrukturen kostar. Någon måste faktiskt ha råd att betala. Nu är ju i och för sig våra data- och mobilnätverk redan byggda och kan antas hålla i några år, men det inträffar alltid olyckor av olika slag, exempelvis bränder eller översvämningar, som kan leda till att växlar, routrar, kopplingsskåp med mera kan behöva bytas ut.

Detta leder osökt över på en fjärde fundering. Vid en kraftig ekonomisk kris (depression) kan man anta att världshandeln får sig en törn och att många företag slås ut, varav kanske vissa producerar eller distribuerar nyckelkomponenter. Vad händer om man inte kan få tag på vissa nödvändiga komponenter?

Infrastruktur

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är Infrastruktur.

• Varför en väg för minskad trafik?
• Konsekvenserna av rymdkrockar
• GPS-beroendet
• Vattenstopp

Global Weirding in Australia

Idag läser vi om nya översvämningar i Australien. Denna gång är miljonstaden Brisbane i Queensland i farozonen och utryms nu innan den annalkande flodvågen.

Uppströms Brisbane finns en damm, men den är nu fylld till brädden och man tvingas släppa på vattnet för att undvika att en ännu värre katastrof om dammen översvämmas. På Kjell Alekletts blogg kan man dock läsa att "the flood storage capacity of the Wivenhoe Dam on the Brisbane River (built after the 1974 floods to prevent them ever happening again) will be overtopped (inflow from upstream is 20 times the capacity of the discharge gates)". Det låter illa att inflödet skulle vara tjugo gånger större än utsläppsmöjligheterna, men vi får hoppas att man börjat släppa ut vatten i tid så att inte flodvågen slår över toppen på dammen. För går vattnet över toppen på en damm är risken överhängande att hela dammen öppnar sig.

Även utan brusten damm är läget nog så illa och folk hamstrar mat, vilket som vanligt visar vilken dålig vardagsberedskap de flesta har i vårt moderna industrisamhälle. Skulle alla, som Civilförsvarsförbundet rekommenderar, alltid ha matförråd för en vecka hemma, så skulle de inte behöva panikhamstra när flodvågen bara är några timmar bort, utan kunde ägna tiden åt att vidta andra förberedelser. För vårt moderna samhälle är starkt transportberoende och stora katastrofer gör att livsmedelsförsörjningen blir obefintlig, då butikerna numera inte har någon lagerhållning, utan allt är "just in time".

De stora översvämningarna i Australien beror på väderfenomenet La Niña, som är motsatsen till El Niño, som jag skrev om i mars. Den senaste El Niño slutade i maj 2010 och nu råder en rekordkraftig La Niña.

- Översvämningarna har orsakats av vad som kan vara den kraftigaste La Nina vi upplevt sedan man började föra register mot slutet av 1800-talet, säger Neville Nicholls, forskare i miljövetenskap vid Monash-universitetet till Reuters.

Dessa väderrekord hänger samman med de effekter av mänsklighetens koldioxidutsläpp som jag tidigare nämnt. Klimatförändringarna upplevs nämligen inte mest som "global warming", då någon grad varmare inte känns särskilt mycket. Resultatet blir istället "global weirding", alltså allt fler och kraftigare extrema väderhändelser, t.ex. den vargavinter vi hittills haft i år här i Sverige.

Den nuvarande rekordkraftiga La Niña nämns också som orsaken till de stora översvämningarna i Pakistan i somras. Nu är det alltså Australiens tur att drabbas. Översvämningar orsakar förstörd infrastruktur, vilket drabbat fattiga Pakistan hårt. I ett rikt land som Australien blir det stora skador räknat i pengar (eller kanske pengar per kvadratkilometer), men de har samtidigt resurser att reparera.

Andra effekter av översvämningarna? Australien är ett av de länder som klarade sig förhållandevis oskatt genom finanskrisen, men den senaste tidens översvämningar kan bli ett hårt slag för ekonomin. I Queensland ligger nämligen många av landets kolgruvor, vilka står för en stor del av landets exportinkomster. ASPO Sverige tar upp detta idag. Gruvorna står nu stilla och det kan ta lång tid att få igång dem igen, vilket leder till ökade världsmarknadspriser för kol, vilket i sin tur leder till högre pris på stål. Företag som drabbas är förutom gruvjättarna Rio Tinto och BHP Billiton även världens stålföretag. Här kan vi alltså få mer "råvaruinflation" ovanpå det högre oljepris som jag nämnde igår. Och stål är en viktig komponent i många varor, så högre stålpriser påverkar de flesta andra priser.

Viktig myndighet

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) arbetar med att analysera risker i samhället och att försöka se till att vi har beredskap för dem. De har en hel del väldigt matnyttigt material på sin hemsida. Senaste tillskottet var den rapport som presenterades igår och som kommer fram till att Sverige inte klarar extremväder.

Varken el, telekommunikationer eller transporter skulle fungera, menar MSB. Rekommendationen är att viktiga samhällsverksamheter ser till att de kan gå på någon form av reservkraft under minst en vecka. Och att man planerar för personalbortfall.

Extremvädret som rapporten gäller är en isstorm, vilket skulle slå ut samtliga samhällsfunktioner i flera dagar. Senast det inträffade i vårt land var 1921.

En isstorm består till stor del av underkylt regn som skapar isbildning på till exempel vägar och elledningar. Fenomenet uppstår då varm luft strömmar in och trycker undan kall luft. Snön som faller i den varma luften smälter då och blir regn. När regnet sedan når ett kallare luftlager igen kyls det.

Hur illa en isstorm kan drabba ett modernt samhälle framgår om man läser om följderna av den isstorm som drabbade mellersta USA i december 2007.

Visserligen inträffar isstormar sällan i Sverige, men när de väl inträffar är konsekvenserna oerhörda. Och erfarenheterna från förra vintern visar att det räcker med mindre extremt vinterväder för att ställa till det rejält. Tummen på linsen skriver:

Bor man i Stockholm så behövs det inget extremt väder för att både kollektivtrafik och vägar ska korka igen. Vissa dagar räcker det med att det är väder, vilket som helst...

Så MSB:s genomgång kan vara bra för att förbättra samhällets undermåliga beredskap även för mindre extrema väderhändelser. Rapporten kan också vara nyttig läsning för den som vill förbättra sin personliga beredskap och förstå inom vilka områden som samhället kan fallera och där man således bör ha en egen beredskapsplan.

En effekt som jag tycker att MSB förbiser i rapporten är att ett längre elavbrott vintertid i tätorter skulle leda till att mängder av vattenledningar skulle frysa sönder, eftersom fjärrvärmesystemen och de centralvärmesystem som får sin värme levererad från fjärrvärmen är beroende av el för att pumpa runt varmvattnet. De spruckna ledningarna skulle i sin tur medföra enorma reparationsarbeten, och det skulle också ge svårigheter att få igång värmesystemen igen.

Läs även vad jag tidigare skrivit om vattenstopp och ekonomisk beredskap.

Annat läsvärt är Cornucopia om neosurvivalism och Stockman om preparatus superviviet. Bloggen "Blott Sverige svenska preppers har" skriver också intressanta artiklar i ämnet.

[Andra bloggar om beredskap, infrastruktur, survivalism]

Swedbanks datorhaveri belyser riskerna

Igår var det ett jättelikt datorhaveri hos Swedbank, vilket förutom att man inte kunde logga in och betala räkningar också ledde till att Swedbanks kunder inte kunde ta ut pengar i bankomater eller betala med kort. Systemet var nere från klockan 15 till klockan 23. Bloggrannen Musik@Centrifugen tycker att det var ett bra genrep inför vad som kan komma framöver.

I april skrev jag så här.

Man kan ju fråga sig hur det skulle fungera vid ett strömavbrott i ett kontantlöst samhälle. Eller om en grävmaskin råkar klippa av dataledningar. Eller varför inte att betalsystemet bryter samman p.g.a. datafel. Vårt nuvarande betalsystem är tillräckligt sårbart som det är utan att behöva öka på kortanvändningen.

Och i september skrev jag följande med anledning av att polisens telefonnummer slagits ut av datorstrul.

Tänk tanken att något liknande skulle drabba kortbetalningssystemet. Även det är beroende av ett antal datorservrar.

Nu drabbade det inte hela kortbetalningssystemet, utan "bara" en av de större bankerna. Förhoppningsvis kan denna händelse bli en nyttig väckarklocka för alla som förespråkar ett kontantfritt samhälle. Jag har arbetat stora delar av mitt yrkesliv med verksamhetskritiska datasystem och jag vet av egen erfarenhet att förr eller senare händer i alla system det där "omöjliga" som gör att hela systemet går ner, hur mycket säkerhetsåtgärder och redundans man än byggt in. Jag kan intyga att det är väldigt svettigt att då sitta i en position med del i ansvaret för att systemet fungerar, med chef och kund flåsande i nacken. Jag har varit med om att datasystem som inte "får" stå still gör det i över ett dygn. I efterhand kan man se det som ett bra tillfälle att öva på de manuella reservrutinerna.

Mina erfarenheter gör att jag inte litar på några komplexa system. Därför rekommenderade jag följande enkla beredskap.

För den händelse att kortbetalningssystemet inte skulle fungera bör man alltid ha kontanter för några dagars matinköp liggande hemma. Ju längre kortsystemet fungerar någorlunda felfritt, desto mer invaggas "fårket" i den falska tryggheten av chipförsett kort. Ty förr eller senare kommer den dagen när systemet av någon anledning tar semester ett par dagar. Inga tekniska system är ofelbara.

Man kan också fundera över hur mycket kontanter man minst bör ha på fickan. Tillräckligt för att kunna ta taxi hem är mitt förslag. Eller tillräckligt mycket för att kunna ta taxi till sjukhuset, betala patientavgiften där och även köpa en måltid där. Välj det som är störst av dessa belopp. För just den dagen du verkligen akut behöver ta den där taxin kan du ge dig på att betalkortsystemet väljer att strejka, enligt lagen om alltings djävlighet.

Förhoppningsvis kommer det aktuella Swedbank-haveriet att leda till att de ser över sina rutiner, men grundproblemet kvarstår att det handlar om ett komplext datasystem, där man inte kan förutse alla möjliga felkällor. Så förr eller senare kommer liknande haverier åter att drabba våra betalningssystem och då är det viktigt att det finns reservrutiner, alltså i detta fall sedlar och mynt.

Vi ska inte heller glömma att det aktuella haveriet inte hade en extern orsak. Den dagen någon bestämmer sig för och lyckas med en hackerattack på en bank, hur går det då?

Det vore också bra om privatpersoner såg över hur mycket kontanter de har tillgängliga, men att döma av såna här exempel tycks "fårket" inte se några risker med de komplexa systemen. Kommentaren blir bara att sånt här inte får hända. Men som sagt - det kommer att hända fler gånger.

[Andra bloggar om betalkort, kontanter, banker, beredskap, infrastruktur]

Vattenstopp

Förra veckan skrev jag om finansiell beredskap och denna vecka tänkte jag ta upp en viktig samhällsfunktion - vattenförsörjningen. Det handlar fortfarande om det jag kallar sund survivalism, alltså att vara förberedd så att man inte drabbas alltför hårt om något system tar paus. Med tanke på finanskriser och peak oil bör man nog förbereda sig på att vissa samhällsfunktioner framöver kan komma att ta paus oftare och längre än vad vi är bortskämda med idag.

De flesta svenskar har idag sin vattenförsörjning ordnad via kommunen och vi tar för givet att det ska komma rent vatten när vi öppnar kranen och att vi ska kunna skölja bort vår urin och våra fekalier med vatten.

Men så kommer plötsligt den där dagen när det inte kommer vatten. Det kan vara som för mig häromåret att det blivit en läcka på en stor ledning så man var tvungen att stänga av vattnet till flera kvarter. Drygt ett dygn tog det att fixa läckan så man kunde koppla in vattnet igen, eftersom det var vinter, snö, is, tjäle och allmänt svårgrävt ställe. Avstängningen skedde dagtid, så för de flesta kom det som en överraskning när de kom hem. Dessutom lyckades man inte fixa fram en nödvattenpost förrän nästa förmiddag. Jag hade (förberedd som jag är) ett litet lager av tomma plastflaskor, så jag tog helt enkelt med mig dem till närmsta ställe där jag kunde fylla på dem - handfatet på bibliotekets toa. Så hade jag raskt några liter vatten så att vi kunde laga mat, dricka, borsta tänderna och tvätta oss. De flesta grannar verkade däremot vara betydligt sämre förberedda och det gick en strid karavan av folk fram och tillbaks till lokala Icabutiken, där flaskvattnet raskt tog slut. Och varför köpa dyrt flaskvatten när man med minimal arbetsinsats kan få gratis som jag gjorde?

Skulle det bli vattenavbrott över ett större område och du inte har möjlighet att hämta vatten i närområdet kan det vara bra att veta att du oftast har flera liter rent vatten hemma - i toatanken. Lär dig redan idag hur du skruvar upp den så du kan komma åt vattnet och köp eventuellt in det verktyg (oftast en fast skruvnyckel) som behövs. Många toatankar är nämligen lite knöliga att öppna och resultatet kan lätt bli att du spolar iväg vattnet om du inte vet hur du ska göra.

Om du får för dig att hämta vatten i vattendrag eller sjöar, kolla absolut in råden på overlevnad.se, särskilt angående var man inte ska ta vatten. Mikrobiell rening av vattnet görs enklast genom att koka i 2-3 minuter. Detta blir ju särskilt relevant om exempelvis brunnen i sommarstugan slutar fungera. Drick då inte okokt sjövatten. Reningstabletter och liknande behövs inte - de är mest för hardcore-survivalister eller soldater. Tvättvatten behöver självklart inte kokas, men till tandborstning bör man nog ha renat vatten.

Så långt dricksvatten. Vad gäller vattentoan så tillämpar man sunt förnuft. Om vattnet strejkar spolar du alltså inte om du bara har kissat, utan endast när du har bajsat. Blir vattenstoppet långvarigt går det utmärkt att spola med en hink full med vatten från lämpligt påfyllningsställe.

Jag återkommer med fler goda råd och funderingar angående kritiska samhällsfunktioner. Nästa kapitel blir om el.

[Andra bloggar om beredskap, survivalism, infrastruktur, vatten]

Beredd?

I vårt komplexa samhälle finns det många system som kan gå snett och ställa till det för vanligt folk. Idag kan man läsa att flera datorservrar i systemet för polisens telefonnummer 114 14 lade av i natt och det därför kan bli långa väntetider.

I vanliga fall är det 120 operatörer som tar emot mellan 4.000 och 5.000 samtal per dag. Nu går samtalen fram till mellan 10 och 20 operatörer.

Inte förrän i eftermiddag räknar man med att felet är avhjälpt. Hur kan polisen ha ett system med så dålig reservplan?

Tänk tanken att något liknande skulle drabba kortbetalningssystemet. Även det är beroende av ett antal datorservrar. Eller att avbrottet istället för polisens nummer skulle drabba larmcentralen 112.

Idag kan man också läsa att det är strömavbrott på hela Gotland. Strömavbrott inträffar hela tiden, men de större inträffar mer sällan. Ett av de värsta de senaste åren var det som orsakades av en kabelbrand i Akalla i maj 2002. Många tusen människor i Stockholms nordvästra förorter var då utan ström i flera dagar. Smålänningar och många andra i södra Sverige är ju vana vid strömavbrott titt som tätt, men 2003 var det mer allvarligt.

23 september 2003 blev nära två miljoner svenskar utan el efter att strömförsörjningen slagits ut söder om en linje mellan Norrköping och Varberg. I över en timme stod södra Sverige stilla. Reservaggregat klarade sjukhus och andra livsviktiga funktioner. Men många industrier och kommunikationer var lamslagna.

Fast värst var väl ändå strömavbrottet 27 december 1983, då hela Sverige från Hälsingland och söderut var strömlöst i många timmar. Hos Energimyndigheten kan man läsa om Lärdomar från inträffade elavbrott.

Ju mer komplext vårt samhälle blir, desto värre blir effekterna av avbrott i el eller data. Och systemen går sönder förr eller senare. Därför bör man vara beredd på att det kan gå snett och ha reservplaner. Detta kallar jag för sund survivalism. Survivalister finns i alla grader från dem som bygger upp lager av konserver och vapen till att såna som helt enkelt har reservplaner för när samhället inte fungerar riktigt som det ska. Jag tillhör de måttligare.

Andra exempel på samhällstörningar är de nedrivna ledningar som orsakat stora förseningar i tågtrafiken igår och idag. Det råkar vara så många problem på kort tid att bloggrannarna Musik @ Centrifugen och Cornucopia smått konspirationsteoretiskt börjar fundera på om det finns en dold avsikt bakom detta. Fast slumpen kan lätt koncentrera såna här händelser så att det ser ut som ett mönster.

Eller vad sägs om att din bank plötsligt stänger utan förvarning, som HQ Bank i måndags.

Alltid redo!
Hur kan man då förbereda sig för att inte drabbas alltför hårt av dessa livets förtretligheter? Om vi börjar med den pekuniära delen av livet, så är det alltid en bra idé att inte ha alla ägg i samma korg - alltså t.ex. som jag nämnde i mitt PS i måndags inte ha alla sina pengar på samma bank. Cornucopia föreslog i måndags att ha minst en månadslön på en annan bank än den ordinarie. Inom en månad bör man hinna styra över t.ex. löneutbetalningarna. En annan bra idé är att liksom jag inte ha samma bank som sin sambo/make/maka.

Sedan bör du (vilket jag och bloggrannarna ofta tjatar om) alltid ha en sparad buffert för att kunna klara ungefär ett halvårs utgifter om du blir sjuk eller arbetslös. Mitt hushåll har drabbats av två skräckexempel de senaste åren som visar att bufferten behöver vara minst så stor. Första gången var när min sambo var sjukskriven under större delen av första graviditeten och Försäkringskassan inte ville betala ut pengar. En månad innan planerat nedkomstdatum erkände Försäkringskassan efter en livlig brevväxling att de gjort fel och hela sjukpenningen för sex månader betalades ut retroaktivt. Den andra gången har jag nämnt förut här på bloggen. Förra hösten blev min sambo arbetslös och på grund av den hårda belastningen på a-kassorna just då dröjde det fyra månader innan första utbetalningen kom. I teorin skulle det ha tagit kortare tid, men det räcker ju med att någon blankett är felifylld eller något papper saknas för att handläggningstiden ska förlängas. För a-kassan talar ju inte omedelbart om att något är fel, utan först ska blanketterna ligga i en hög ett tag.

Skulle din bank hamna i trångmål är det bra att veta att det visserligen finns en obligatorisk Insättningsgaranti för svenska banker, men att det kan dröja upp till tre månader innan du får ut pengarna. Tänk därför efter hur mycket av dina sparpengar du vill vara utan i tre månader och dela eventuellt upp pengarna mer lika mellan dina två banker än vad jag föreslog ovan. Ett annat alternativ där sparpengarna är så säkra som möjligt är Riksgäldsspar - ingen hög ränta men säkrare än någon bank. Själv har jag några månadslöner undanstoppade där som buffert, eftersom banken ändå inte ger särskilt hög ränta.

Är du också beredd på att internetbanken kan strula? Musik @ Centrifugen uppmärksammade i måndags att Nordeas hemsida och internetbank strulade i måndags lagom när alla ska betala månadens räkningar. Det är fler saker som kan ställa till det med dina räkningsbetalningar. Förutom bankens hemsida måste även din internetförbindelse och koddosa fungera. För ett tag sedan råkade jag ut för att batteriet tog slut i koddosan. Inget problem tänkte jag och flyttade över batteriet från sambons koddosa, men det visade sig att även det hade tagit slut. Ut dagen efter för att köpa batteri, men på Teknikmagasinet var just den batteritypen slut då, så det fick bli ett betydligt dyrare batteri av samma typ från Klockmäster. Sedan dess har jag alltid ett reservbatteri hemma. Tillfälliga avbrott i internetförbindelsen kan man skydda sig mot genom att mata in sina räkningar en bra bit före månadsskiftet - man kan ju sätta önskat betalningsdatum.

För den händelse att kortbetalningssystemet inte skulle fungera bör man alltid ha kontanter för några dagars matinköp liggande hemma. Ju längre kortsystemet fungerar någorlunda felfritt, desto mer invaggas "fårket" i den falska tryggheten av chipförsett kort. Ty förr eller senare kommer den dagen när systemet av någon anledning tar semester ett par dagar. Inga tekniska system är ofelbara.

Man kan också fundera över hur mycket kontanter man minst bör ha på fickan. Tillräckligt för att kunna ta taxi hem är mitt förslag. Eller tillräckligt mycket för att kunna ta taxi till sjukhuset, betala patientavgiften där och även köpa en måltid där. Välj det som är störst av dessa belopp. För just den dagen du verkligen akut behöver ta den där taxin kan du ge dig på att betalkortsystemet väljer att strejka, enligt lagen om alltings djävlighet.

Nu invänder säkert somliga att det är en stöldrisk att ha kontanter på sig eller liggande i hemmet. Då replikerar jag att risken med att ha ett betalkort på sig (eller använda det) är betydligt större.

Jag återkommer med beredskapstips för händelser av mer fysisk art.

[Andra bloggar om beredskap, survivalism, banker, sparande, betalkort, infrastruktur]

Valfläsk och järnvägar

Idag slänger de Rödgröna in ännu mer fläsk till väljarna i form av ett löfte om tolv miljarder kronor till kommuner och landsting under två år för att satsas på vård, skola och omsorg. Ingenstans i debattartikeln nämns dock hur detta ska finansieras. Jag som ekonomiintresserad väljare skulle faktiskt vilja veta det. De Rödgröna passar också på att klaga lite på Alliansens finanspolitik.

Vi rödgröna lämnade över ett stort överskott om 70 miljarder kronor 2006. Efter flera år med Fredrik Reinfeldts ofinansierade skattesänkningar har Sverige nu ett underskott om 70 miljarder kronor. Sverige måste tillbaka till starka offentliga finanser.

De Rödgröna undviker såklart att nämna att år 2006 hade vi haft ett antal goda år och att Alliansen haft oturen att sitta under den värsta ekonomiska krisen på minst sextio år. Det är ungefär samma sak som jag påpekade om arbetslösheten. Man måste kika på de längre trenderna istället för att tjafsa om siffrorna vid vissa datum.

Visst måste Sverige tillbaka till starka offentliga finanser, för vi vill inte hamna i samma träsk som EMU-länderna. Men utgifter på tolv miljarder förbättrar inte de offentliga finanserna. Det känns förmätet att klaga på ofinansierade skattesänkningar, när man själv istället vill ha ofinansierade utgifter.

Fler ofinansierade utgifter utlovades igår från de Rödgröna, då de presenterade sin plan för järnvägsutbyggnad - öka investeringarna med 120 miljarder kronor fram till år 2021 - snabbtåg till folket. Ett enkelt recept - tag regeringens järnvägsplaner och fördubbla dem. Strunt i finansieringen - tillväxten i ekonomin fixar fram det automatiskt. För evig tillväxt är fortfarande ett axiom även för de Rödgröna. I politikens värld existerar ingen peak oil och ingen kreditbubbla.

Synar man de Rödgrönas järnvägsplaner närmare så börjar man undra hur de har tänkt.

Ostlänken. Höghastighetsjärnväg mellan Stockholm och Linköping.

Varför det? Redan idag kan man resa på en timme och 37 minuter från Stockholm till Linköping med X2000, vilket är snabbare än bilen och flyget, om man räknar med checkin-tid osv. Förtydligande: däremot bör man bygga ut sträckan Åby-Nyköping-Järna till dubbelspår för att kunna ta mer trafik.

Göteborg–Borås. Höghastighetsjärnväg via Landvetter flygplats.

Också fullständigt onödigt. Från Göteborg till Borås tar man sig redan idag på runt en timme.

Norrbotniabanan. Byggstart för en ny kustnära järnväg mellan Umeå och Luleå.

För lite trafikunderlag. Tillägg: kanske tillräckligt? Åsikterna går isär.

Sundsvall–Gävle. Påbörjad dubbelspårsutbyggnad på Ostkustbanan.
Tomteboda–Barkarby. Utbyggnad till fyra spår med tunnel under Sundbyberg.

Dessa tre punkter är däremot kanske vettiga såvitt jag kan bedöma, men inte alls lika sexiga som höghastighetståg. Därför får snabbtågen de stora rubrikerna. Men det blir lite tåg för pengarna av de Rödgrönas förslag.

För att satsningar på höghastighetsbanor ska vara lönsamma måste de ha ett tillräckligt trafikunderlag och även tillräckligt lång sträcka. Stockholm-Göteborg vore kanske rimligt, men även där är redan dagens X2000 ett fullgott alternativ. Miljö- och energiexperten Per Kågeson sågade på DN Debatt i januari politikernas vilja att satsa på höghastighetståg. Det är andra och betydligt osexigare åtgärder som behövs för att förbättra järnvägsnätet.

Kapacitetsproblem finns i dag i huvudsak närmast storstäderna samt för godstrafik på sträckan Hallsberg–Göteborg. Det blir väsentligt billigare att lösa dem genom åtgärder på de berörda sträckorna än att frigöra kapacitet på stambanorna genom att bygga separata höghastighetsbanor.

Låt mig även föreslå en riktigt osexig järnvägssatsning, nämligen att elektrifiera Stångådalsbanan och Tjustbanan. Även sidobanan Berga-Oskarshamn borde väl då elektrifieras. Det är smått absurt att kärnkraftverket i Oskarshamn troligen ligger på största möjliga avstånd från elektrifierad järnväg i södra Sverige. Idag trafikeras Stångådalsbanan av ett dieseldrivet tåg vid namn Kustpilen och Kalmar län är den minst elektrifierade delen av Tågsverige, i alla fall i förhållande till antalet invånare. Endast Kalmar och Emmaboda har elektrifierad järnvägsförbindelse (mot väst och sydväst). Det finns fler som tycker att en satsning på Stångådalsbanan vore bra och att Kalmar län missgynnas i transportsatsningar.

[Andra bloggar om järnväg, politik, transporter, höghastighetståg, infrastruktur]