Fool Me Once, Shame on You, Fool Me Twice...

Den Hälsosamme Ekonomisten tipsar om en artikel av Lars Christensen om när Grekland tvingades lämna den Latinska myntunionen (LMU) för omkring hundra år sedan. Denna artikel citerar i sin tur från ett arbetsdokument från Greklands centralbank.

Fastän medlemskap i LMU krävde strikt monetär disciplin, säkerställdes inte denna via ett institutionellt ramverk som skulle tvinga på fasta kriterier för statsfinansernas skötsel.

Känner vi inte igen avsaknaden av tillräckligt strikta kriterier för statsfinanserna från dagens EMU?

De grekiska regeringarna förväntade sig att genom att gå med i LMU kunde landet åtnjuta monetär stabilitet.

Ungefär som när Grekland gick med i EMU för att få fördelar.

Med början i mitten av 1870-talet, ledde politisk instabilitet i Grekland till en ökning av budgetunderskotten. Uppdelningen av parlamentet i flera små politiska partier och de kortlivade regeringarna orsakade förluster av intäkter på grund av del slappa skatteindrivningen och en ökning av utgifter på grund av de talrika avskedanden och förflyttningar av statsanställda som varje regeringsskifte medförde. Ingen av 1800-talsregeringarna vågade vidta en budgetreform, nämligen att förbättra skatteindrivningssystemet och skaffa intäkter från inkomstskatter. Offentliga utgifter - överväldigande statlig konsumtion - finansierades genom inhemsk upplåning till villkor som var ofördelaktiga för staten, vilket ledde till en alltför stor börda på budgeten under andra halvan av 1870-talet.

Och under 2000-talet blev det en liknande favorit i repris.

Utländska kreditorer krävde närvaron av utländska experter för att övervaka den ekonomiska politik som fördes och särskilt av skatteindrivningen och styrsystemen.

Och där är Grekland nu igen, övervakat av "trojkan".

1901 skrev ekonomen Henry Parker Willis i sin historia om den Latinska myntunionen:

Det är svårt att förstå varför insläppandet av Grekland i den Latinska unionen skulle ha varit önskvärt eller tillåtet av detta organ. På intet sätt var hon en önskvärd medlem i förbundet. Ekonomiskt osund, skakat av politiska strider och finansiellt ruttet, var hennes tillstånd beklagansvärt. Kämpande under en skuldbörda, försökte Grekland också hålla stora mängder icke-konvertibla statspapper i omlopp. Hon var inte ett önskvärt tillskott till den Latinska unionen och hennes kommersiella och finansiella betydelse var liten. Ändå säkerställdes hennes symboliska inträde, och vi kan tillskriva detta till obskyrt politiskt inflytande ... att lyckas genomföra det som ekonomiska och finansiella överväganden inte kunde genomföra. Det skulle verkligen vara svårt att förstå på vilka andra grunder hennes medlemskap kom till.

Det låter också som en ganska bra beskrivning av hur Grekland kom med i EMU.

Men historien om Greklands statsfinansiella äventyr började inte ens på 1870-talet, utan redan tidigare. Martin Saar tipsade om en artikel om en bok från 1858.

Grekland är det enda kända exemplet på ett land som har levt i fullständig bankrutt ända sedan sin födelse. Om Frankrike eller England skulle finna sig själva i denna situation i bara ett år, skulle man se förfärliga katastrofer; Grekland har levt i över tjugo år i fred med bankrutt. Alla budgetar, från den första till den sista, uppvisar underskott.
...
Greklands beskyddarmakter [Storbritannien, Frankrike och Ryssland] har behövt garantera dess solvens för att landet ska kunna förhandla om skulder till utlandet.

Resurserna som man fått av dessa lån har förslösats av regeringen utan några frukter för landet, och när väl pengarna har använts har garanterna av ren välvilja betalt räntan. Grekland kunde aldrig nånsin betala den.

Det låter så bekant, allt detta.

Fool me once, shame on you. Fool me twice, shame on me. Fool me three times...