Energidrömmar från EU-miljöpartister

I Ny Teknik har Isabella Lövin och Peter Eriksson, första och andra namn på Miljöpartiets lista till Europaparlamentet, skrivit en debattartikel om hur EU på sikt bör kunna bli energimässigt oberoende. Tyvärr handlar det om orealistiska energidrömmar. De skriver om "ambitiösa, konkreta och bindande mål för effektivisering och andelen förnybar energi" och att "ersätta kol, olja, uran och gas med förnybara energikällor". Tyvärr är det inte praktiskt möjligt att ersätta dessa ändliga energikällor med förnybara. Läs exempelvis mitt räkneexempel på energiersättning för att förstå de orimliga proportionerna om man vill ersätta fossila bränslen, samt min genomgång av energialternativen. För att ersätta fossilbränslena måste det byggas enorma mängder med anläggningar och dessa byggs med dieseldrivna fordon samt råvaror från gruvor som utvinns med dieseldrivna fordon. Denna diesel måste isåfall prioriteras framför andra användningar, vilket blir svårt utan att krascha ekonomin. Och kraschar ekonomin finns inga incitament till att bygga dessa energianläggningar.

Jag skulle mest rekommendera Lövin och Eriksson att läsa David MacKays bok "Sustainable Energy – without the hot air", som finns gratis på nätet. Den gör en mycket bra genomgång av olika energikällor.

I Lövins och Erikssons energidrömmar kan vi behålla vår nuvarande levnadsstandard och ändå byta till 100 procent förnybar energi. Detta är förvisso även den syn som befordrats av Greenpeace med flera, så dessa miljöpartister är inte ensamma i sin villfarelse. Verkligheten är att ett EU som bygger på 100 procent förnybar energi måste förbruka radikalt mindre energi än idag, vilket innebär en betydligt lägre levnadsstandard än vi idag är vana vid. Visserligen kommer vi att tvingas till detta av den brutala verkligheten på energiområdet, men det vore ärligare av miljöpartisterna att tala om vad som faktiskt måste till för att komma till 100 procent förnybar energi istället för gröna politiska floskler. Jag har i många år ofta röstat på Miljöpartiet, men de senaste åren har de för mig kommit att framstå som alltmer orealistiska och de kommer därför med största sannolikhet inte att få min röst i år, varken i EU-valet eller riksdagsvalet. Om Birger Schlaug fortfarande vore aktiv politiker kunde han däremot få min röst - han har en betydligt mer realistisk syn på energi.

Lövin och Eriksson visar också sin dåliga koll på energimarknaderna genom att skriva om att "öka spridningen av importen så att råvarorna hämtas från olika ställen". Det låter ju bra i teorin, men det finns tyvärr ingen reservkapacitet idag. Global "peak oil exports" nåddes 2005. Vad gäller gasen finns för EU inget realistiskt alternativ till Ryssland.

Apropå dålig koll skriver bloggrannarna Cruel Crude om Dagens Industris och Nordeas oljeanalytiker Thina Saltvedts syn på oljemarknaden framöver, där också stora kunskapsbrister blottas. Jag har hört Thina Saltvedt förut och hur hon talar sig varm för USA:s skifferolja och skiffergas, en bubbla som kommer att gå över ganska snart och framförallt inte tillnärmelsevis föra USA i närheten av oberoende av energiimport.

P.S. Vad sjutton har Miljöpartiet gjort med sin hemsida? Den är numera totalt oöverskådlig och omöjlig att hitta saker på.

Tre diagram om Egyptens grundproblem

Det har som bekant hänt en hel del i Egypten den senaste tiden.

Egyptens grundproblem kan illustreras med tre diagram, och dessa grundproblem brukar tyvärr de flesta medier missa.

Det första diagrammet visar befolkningen, som för närvarande växer med omkring 1,7 procent per år. Sedan 2003 har Egyptens befolkning ökat med 19 procent, sedan 1961 har den ökat med hela 198 procent, alltså trefaldigats!

En större befolkning kräver mer livsmedel, vilket illustreras av följande diagram över spannmålskonsumtion, -produktion och -import.

Fram till mitten av 2000-talet lyckades Egypten att öka sin spannmålsproduktion i ungefär samma takt som befolkningsökningen, men därefter ser det inte ut att ha lyckats längre. Importberoendet blir snabbt allt större - från 30 procent av konsumtionen år 2005 till 46 procent år 2010 (det senaste året det finns statistik för hos FAO).

En ökande befolkning kräver förstås också mer energi. Egyptens oljeproduktion toppade år 1996, men konsumtionen har fortsatt att öka, med följden att exportinkomsterna försvunnit och ersatts av utgifter för import.

Lägg till detta att den egyptiska staten subventionerar baslivsmedel och bränsle, så leder det till underskott i statskassan.

Läs även ASPO Sverige "Egypten dömt till fortsatt kaos utan sina oljeintäkter" samt Cornucopia "Egypten och oljan".

Det jag skrev i början av 2011 om Egypten är fortfarande lika aktuellt: "Egyptens omöjliga ekvation"

Krympande oljeexport

Martin Saar tipsade om en läsvärd artikel på CrudeOilPeak.Info om den globala oljeexporten. Sedan 2005/2006 (troligen peak oil exports) har den totala mängden tillgänglig exportolja i världen sjunkit med omkring 5 procent. För något år sedan såg det ännu sämre ut, men de senaste 1½ åren har exportoljan ökat något. Artikeln tar även en titt på importen och man ser hur de asiatiska länderna kapar åt sig allt mer av oljan.

Titta på originalartikeln för mer detaljerade diagram.

Export Land Model?

Peak oil känner vi till och för något år sedan erkände till och med IEA att den globala produktionen av konventionell olja toppade år 2006. När man då funderar kring hur den kvarvarande oljan kommer att fördelas, så är det viktigt att tänka på att det som är mest intressant för oss i importberoende Sverige är hur mycket olja som finns tillgänglig på exportmarknaden. Där måste man nämligen dra av för den olja som de oljeproducerande länderna själva förbrukar.

Oljeförbrukningen i många oljeexporterande länder ökar och detta har tillsammans med en förhållandevis platt global oljeutvinning lett till att mängden tillgänglig exportolja nådde en topp runt 2005 och därefter har minskat något. "Peak oil exports" alltså.

Orsakerna till att Oljeförbrukningen i producentländerna ökar är flera.

En viktig orsak är att många oljeproducenter subventionerar bensin- och dieselpriserna. En liter bensin kostar i Saudiarabien runt 90 öre! Därför är Saudiarabiens städer inte oväntat fyllda av bilar.

En annan viktig orsak till ökande oljeförbrukning i producentländerna är befolkningstillväxten, och även där utmärker sig Saudiarabien.

Av befolkningspyramiden ovan utläser vi att ungefär en tredjedel av befolkningen är under 15 år och två tredjedelar är under 30 år. Befolkningspyramidens utseende garanterar också att Saudiarabiens befolkning kommer att fortsätta att växa i många år framöver. Den växande befolkningen kräver mer resurser i form av vatten, bostäder, elektricitet, bilvägar osv. Eftersom oljan är billig i Saudiarabien tas alla dessa resurser fram med olja eller fossilgas. Lägg till detta att det är ett ökenland som måste avsalta havsvatten för att få fram dricksvatten. Den ökande inhemska oljekonsumtionen kan ni se i diagrammet nedan.

Saudiarabien har dock nyligen lyckats öka sin oljeproduktion och oljeexport och är nära tidigare rekordnivåer. Frågan är dock hur länge man lyckas hålla denna produktionstakt.

Denna trend inom oljeexporten har fått geologen Jeffrey Brown att rita upp något som han kallar för Export Land Model.

Modellen visar hur den inhemska oljekonsumtionen ökar samtidigt som oljeproduktionen minskar, tills linjerna korsar varandra och landet övergår från att vara ett exportland till ett importland vad gäller olja. Ett tydligt exempel på ett land som har följt Export Land Model är Indonesien.

Notera dock att den inhemska oljekonsumtionen i Indonesien legat ganska platt de senaste åren. Ett annat exempel är Egypten, som bara häromåret övergick från att exportera till att importera olja.

Vissa oljeländer följer dock inte riktigt modellen, då deras inhemska oljekonsumtion ligger ganska platt, exempelvis Storbritannien, Danmark och Norge. Eftersom deras oljeutvinning minskar så minskar dock även deras oljeexport.

Trenden med minskande oljeexport får vissa bedömare, exempelvis bloggrannen Cornucopia att utropa att år 2030 kommer ingen råolja att finnas tillgänglig på exportmarknaden. Jag anser dock att detta är högst tveksamt och alldeles för pessimistiskt. Det hela bygger på att man extrapolerar trender in i framtiden, vilket är just sådan "linjärekonomi" som Cornucopia själv brukar kritisera. Världen följer inte linjära eller exponentiella trender annat än under vissa perioder. På längre sikt brukar de flesta trender gå i vågor.

Det vi inte heller ska glömma är att Export Land Model hittills bara prövats under en period då den globala oljeproduktionen fortfarande ökade. Det fanns alltså gott om olja tillgänglig på världsmarknaden för de länder som stängde gapet mellan konsumtion och produktion. I en framtid med minskande eller platt global oljeproduktion kan det dock bli helt andra effekter, då ett lands ekonomi är ett komplext system, där ett högre pris på olja kan göra att det kanske inte lönar sig att importera lika mycket olja, eller att det lönar sig att exportera mer olja istället för att förbruka den inom landet.

Visserligen tycker jag att Export Land Model och varningarna för den minskande oljeexporten är viktiga, då de pekar på ett problem vi står inför, men de målar upp ett lite väl domedagsaktigt scenario. De flesta av dagens stora oljeexportländer är nämligen tvungna att fortsätta exportera olja, för annars får de svåra ekonomiska problem. Saudiarabien exempelvis är starkt beroende av något så basalt som livsmedelsimport. Därför tror jag att det kommer att finnas exportolja kvar på världsmarknaden även år 2030, om än betydligt mindre än idag. Det vi i Sverige måste förhålla oss till är alltså inte en total avstängning av vår "oljekran" om 20 år utan istället kraftigt minskad tillgång på olja. Ska vi då låta en fri marknad bestämma vilka samhällssektorer som får olja, eller blir det någon form av ransonering eller kvotering?