Revolutionsrisk?

I förra veckan tittade jag på befolkningspyramiderna för Tunisien och Algeriet som en delorsak till varför det blev revolution i Tunisien just nu.

Den stora gruppen unga män, alltså 15-29 år, kombinerat med faktorerna stigande matpriser, hög arbetslöshet och en grym diktatur gav en krutdurk. Nu har diktatorn Ben Ali flytt landet, men vi får se hur det går. Blir det riktig demokrati eller bara en ny diktatur?

Jag läser också på Zero Hedge att Dow Jones Newswire verkar bekräfta att det försvunnit 1,5 ton guld från Tunisiens centralbank, vilket stämmer bra med ryktet att Ben Ali tog med sig så mycket guld när han flydde landet. Ben Ali har tydligen tagit sin tillflykt till ärkediktaturen Saudiarabien, som knappast lär lämna ut honom till Tunisien, utan tvärtom verkar välkomna honom. Med halvannat ton guld är han självklart välkommen.

Som jag påpekade i förra veckan domineras även Algeriet av åldersgruppen 15-29 år och även där har det varit oroligheter, som.dock inte ledde till någon revolution.

Det kan vara intressant att titta på hur åldersfördelningen ser ut även i övriga nordafrikanska länder. Vi börjar med diktaturen Marocko, även känt för sin ockupation av Västsahara. Marocko råkar också sitta på världens största fosfatreserver, varför EU-länderna gärna vill hålla sig väl med dem. Detta inkluderar även vår handelsminister Ewa Björling, som hälsade på där våren 2009.

Marocko har som synes också det en mycket större andel i åldersklassen 15-29 år än i de äldre. Med tanke på att BNP per capita bara är 4773 dollar där, alltså ungefär hälften av den i Tunisien, finns en stark risk för uppror även här, bara övriga faktorer stämmer och den rätta tändande gnistan kommer. Men arbetslösheten i Marocko är förhållandevis låga 9% och det verkar gå ganska bra för landets ekonomi. Alltså låg risk just nu, som jag bedömer det vid en snabb anblick.

För Libyen ser befolkningspyramiden ut på liknande sätt, förutom att det är många fler barn. Även Libyen är som bekant en diktatur under Muammar al-Gaddafi, men landet har en BNP per capita (PPP) på 14878 dollar, alltså i nivå med Chile eller Ryssland. För tillfället låg revolutionsrisk trots befolkningspyramidens utseende, bedömer jag. Två orosmoln finns dock. Hög arbetslöshet samt ekonomins beroende av oljeexporter. Sjunker oljepriset igen får det svåra effekter på ekonomin för oljeexporterande länder.

Jag återkommer med fler intressanta länder.


Läs även Kildén och Åsman om Tunisiens revolution, och ny regering i Tunis.

[Andra bloggar om tunisien, revolution, kravaller, demografi, marocko, libyen]

Västsahara, EU, fosfat och fiske

Landet Västsahara är, som de flesta säkert känner till, sedan 1976 ockuperat av Marocko. Trots detta håller EU och Sverige förhållandevis goda politiska relationer till Marocko. Varför, kan man fråga sig. Svaret är ganska enkelt - Marocko sitter på omkring en fjärdedel av världsproduktionen av fosfat. För den som inte vet det är fosfat en av de strategiskt viktigaste råvarorna i världen, då det är en av de tre huvudingredienserna i konstgödsel.

Handelsminister Ewa Björling besökte Marocko förra våren. Mycket fagert tal om Marockos framsteg inom mänskliga rättigheter, men Västsahara nämns överhuvudtaget inte i Regeringens rapport om besöket.

Dessutom finns utanför Västsahara fina fiskevatten, som EU:s överdimensionerade fiskeflottor gärna vill åt. EU har ett fiskeavtal med Marocko, som enligt en debattartikel idag i GP strider mot folkrätten, eftersom det inkluderar det ockuperade Västsaharas fiskevatten.

Nu säger Europaparlamentets juridiska experter detsamma. I ett rättsligt yttrande om fiskeavtalet menar de att avtalet strider mot folkrätten eftersom intäkterna från fisket inte kommer det västsahariska folket till del. Detta är avgörande för att avtalet ska vara förenligt med folkrätten. De anser därmed att fiskeavtalet bör sägas upp, eller åtminstone omförhandlas så att de västsahariska havsområdena exkluderas ur avtalet.

Även Miljöpartiets EU-parlamentariker Isabella Lövin har uppmärksammat frågan häromdagen.

SVT:s "Uppdrag granskning" har nu också tagit sig an frågan i två program som kommer att sändas 3 och 10 mars klockan 20:00 på SVT1.

I det första programmet som sänds den 3 mars besöker reportern Pelle Westman det ockuperade Västsahara där flyktingarna aldrig får se havet och där svenska båtar samtidigt drar upp tonvis med fisk på ockuperat vatten.

I den andra delen som sänds den 10 mars undersöker reportern Pelle Westman var fisken hamnar. En europeisk båt kan dra upp 600 ton varje dag - så varför mättas inte lokalbefolkningen?

Det låter som om det vore dags att fler medborgare kontaktar ansvariga politiker och ställer obekväma frågor om detta skamliga agerande från EU:s sida. Förslag på politiker att kontakta:

• Birgitta Ohlsson, EU-minister
• Eskil Erlandsson, jordbruksminister
• Ewa Björling, handelsminister
• Carl Bildt, utrikesminister

Oberoende av din egen politiska färg hoppas jag att du orkar engagera dig åtminstone lite i denna fråga. Det är bättre om frågorna till ansvariga politiker kommer från folk i olika delar av det politiska spektrumet.

Fler bloggar som skriver om detta är Åsa Westlund, HBT-sossen, Martin Moberg, Jonas Sjöstedt, Natasa Mirosavic.

[Andra bloggar om fiskeri, västsahara, marocko, fosfat, politik, eu]