Oljeproduktion efter inbördeskrig och revolution

I samband med det inbördeskrig som nu rasar i Libyen kan man fundera på hur det kommer att se ut med oljeproduktionen framöver. När kommer produktionen och exporten att kunna återupptas i full skala? För att få en uppfattning om det kan vi titta på hur det sett ut i andra oljeländer som upplevt omvälvningar. Vi börjar med Irak.

Den första kraftiga nedgången kom i samband med kriget mot Iran. Det tog många år att komma upp mot nästan samma oljeproduktion som innan. Nästa nedgång kom i samband med Kuwaitkriget, men berodde på omvärldens embargo. Nästa nedgång p.g.a. omvälvning i landet kom 2003 i samband med USA:s invasion. Då föll omkring hälften av oljeproduktionen bort och det har tagit många år att komma tillbaka. Ännu sju år senare är Irak inte tillbaks på samma produktionsnivå som innan.

Härnäst tittar vi på grannlandet Iran.

Efter revolutionen 1979 föll större delen av oljeproduktionen bort. Återhämtningen har gått mycket långsamt och ännu är Iran inte tillbaks på samma nivå som innan revolutionen och kommer troligen aldrig dit.

Ser man på de historiska exemplen Irak och Iran ser det alltså inte särskilt ljust ut för möjligheterna för Libyen att snabbt återhämta sin oljeproduktion efter att inbördeskrig och revolution är överstökade. Jag har tidigare skrivit om hur läget ser ut för Libyens framtid.

För det första finns det inga organiserade alternativ till Gaddafis regim. Risken finns att hela landet faller samman i stamområden. Det kan bli en situation liknande den för Irak, eftersom även Libyen sitter på stora oexploaterade oljereserver (de största i Afrika).

Apropå det föreslår jag att ni läser Chefsingenjörens något provocerande inlägg idag om Libyen.

Att ersätta Libyens olja

Medan Libyen ser ut att befinna sig mer eller mindre i inbördeskrig kan vi fundera över bieffekter av vad som händer där.

Bank of America förväntar sig att Libyens oljeproduktion stängs ner helt och kan ligga nere ett tag. Hur mycket av produktionen som hittills stoppats beror på vem man frågar.

Enligt den italienska energikoncernen ENI, med stor verksamhet i Libyen, har 75 procent av landets oljeproduktionen slagits ut till följd av konflikten. Normalt producerar Libyen 1,6 miljoner fat råolja per dag, motsvarande cirka 2 procent av den globala produktionen, vilket innebär att ENI ser ett totalt produktionsbortfall på 1,2 miljoner fat råolja.

OECD-ländernas energirådgivare IEA tror dock att produktionsbortfallet till följd av oroligheterna i Mellanöstern och Nordafrika totalt inte är större än 500 000-750 000 fat råolja per dag.

Det handlar alltså enligt EIA om 1,2-1,8 procent av den totalt tillgängliga exportoljan i världen, enligt ENI om 2,9 procent. Detta får såklart oljepriset att fortsätta hålla sig högt. Brent var igår uppe på 119 dollar/fat som högst, men ligger idag på drygt 111 dollar/fat. På kort sikt måste åtminstone vissa länder ta av sina reservlager.

IEA har samtidigt förklarat att det finns omkring 1,6 miljarder fat råolja i reservlager i de 28 OECD-länderna, som beräknas täcka 145 dagars oljeimport till länderna.

Visserligen säger sig Saudiarabien ha kapacitet att öka oljeproduktionen, men oljan ska också transporteras till rätt kunder. Libyens olja har enkelt kunnat fraktas över Medelhavet till Europa. Ska den ersättas av saudiarabisk olja måste denna skickas till Europa på något vis. Det första alternativet är att oljan går i mindre oljetankers genom Suezkanalen, men där räcker nog inte tillgången på mindre tankfartyg till. Nästa alternativ är att oljan ska gå på stora tankfartyg till Ain Sukhna söder om Suez, sedan genom Sumed-ledningen till Sidi Kerir i Medelhavet och därifrån i nytt tankfartyg till Europa. Frågan är bara hur stor reservkapacitet denna ledning har. Dess totala kapacitet ligger på 2,3 miljoner fat per dag och 2010 gick 1,1 miljoner fat per dag i den. Det tredje alternativet är att köra jättetankfartyg (VLCC eller ULCC) hela vägen runt södra Afrika, vilket tar tid. Så vilken väg saudi-oljan än kan ta kan det på kort sikt bli oljebrist i Europa under tiden som oljeleveranserna organiseras, vilket då får lösas genom att tappa av reservlager.

Att tappa av reservlager är dock inte helt oproblematiskt. Om det skulle visa sig att det blir produktionsbortfall i andra länder av någon orsak har man då mindre reservlager att röra sig med. Om det exempelvis skulle bli revolution även i Algeriet och dess oljeexport (nästan lika stor som Libyens) skulle falla bort - vad händer då? De importerande ländernas oljesituation blir allt tajtare för varje exportpåverkande händelse. 220 dollar per fat olja är då inte otänkbart.

Vad gäller Libyen ser det ut som om oljeproduktionen skulle kunna komma igång igen på nästan full kapacitet även om Gaddafi biter sig fast i Tripoli. 90 procent av oljeproduktionen kommer nämligen från Sirte-sänkan i Cyrenaika - den "befriade" östra halvan av landet. Förutsättningen är dock att rebellerna som tagit över i Cyrenaika lyckas organisera någon form av åtminstone någorlunda stabilt styre, så att oljeproduktionen kan fortgå och utländska oljeföretag och deras oljearbetare känner tillräckligt förtroende för att våga återvända till landet. Därför följer nog oljevärlden med spänning vad som händer i Cyrenaika - finns det tecken på att någon eller några försöker organisera något slags nytt styre? Att vapendepåer har plundrats kan både vara positivt, då det skulle kunna ge Cyrenaika möjlighet att försvara sig mot Gaddafis angrepp, men även negativt, då vapnen skulle ha kunnat hamna i händerna på islamister som passar på tillfället att kapa åt sig en option på makten. Har vapnen hamnat i händerna på flera rivaliserande grupper (även om de inte råkar vara islamister) är det nog lika illa. Så snart Gaddafi är borta (och kanske redan innan dess) lär det bli något slags strid (väpnad eller inte) om makten. Anarki är inte särskilt bra för oljeproduktionen...

Det finns också ett än så länge obekräftat hot att Gaddafi skulle kunna få totalt spatt och som en sista desperat åtgärd sabotera infrastrukturen för oljeproduktion eller -transport i östra Libyen, till exempel genom flygattacker. Det möjliga hotet kvarstår så länge han har militär kapacitet kvar. Vad som dock begränsar Gaddafis möjlighet att bita sig fast är maten. Som jag påpekat förut importerar Libyen 90 procent av sin spannmål, så det borde gå ganska snabbt att svälta ut Gaddafi.

Vad gäller gasleveranserna ser det sämre ut, då Greenstream-ledningen till Italien går genom Tripolitanien, som fortfarande kontrolleras av Gaddafi. Men Italien rapporteras ha hittat andra leverantörer för att kompensera gasen, då bara en åttondel av konsumtionen kom från Libyen.

Libyen, OPEC, oljetillgången och oljepriset

Igår ökade oljepriset på grund av kaoset i Libyen och Brentoljan ligger idag runt 107 dollar per fat, vilket är drygt 10 dollar mer än för bara några veckor sedan.

Världen förbrukar omkring 31 miljarder fat olja per år. En prisskillnad på 10 dollar/fat innebär en prisökning på 310 miljarder dollar per år, eller cirka 0,5 procent av världens totala BNP (som var 62 biljoner dollar år 2010). En "straffskatt" på världens alla oljeimporterande länder. För bara ett halvår sedan låg Brentoljan på 75 dollar/fat och prisökningen på 32 dollar/fat motsvarar 1,6 procent av världens totala BNP. Inte konstigt att IEA:s chefsekonom Fatih Birol varnar för att det höga oljepriset nu kan hota den globala ekonomiska återhämtningen, som ännu inte nått någon stabilitet.

IEA talar även om att västvärlden kan behöva börja använda sina oljereserver för att väga upp eventuella produktionsbortfall. Det är dock inga stora reservlager vi talar om - bara 1,6 miljarder fat råolja, alltså 5% av världens årliga konsumtion, eller knappt 19 dagars global oljekonsumtion om man så vill.

Ännu är det dock ingen fara på taket.

Hittills har oljeproducenter i Libyen meddelat att man stoppat oljeproduktion på cirka 100 000 fat råolja per dag, vilket motsvarar cirka 6 procent av den totala libyska oljeproduktionen.

Birol sade också att Saudiarabien är redo att öka produktionen om det skulle uppstå större produktionsbortfall. Nu får vi se om Saudiarabien verkligen har den reservkapacitet som de påstår. För det finns definitivt inga andra OPEC-länder som skulle kunna skruva upp sin produktion såpass mycket att det skulle kunna kompensera bortfallet.

Bensinpriset stiger nu också och kan komma att stiga ännu mer.

Även IEA:s chef Nobuo Tanaka har talat lugnande till massorna.

OPEC has assured oil consumers of adequate supply in the event of a disruption caused by the unrest in the Middle East, the executive director of the International Energy Agency said.

Organization of Petroleum Exporting Countries’ Secretary- General Abdalla el-Badri assured that the producer group will meet any possible disruption through its spare capacity, Nobuo Tanaka said today in Riyadh, Saudi Arabia. The oil market is “very well-supplied” with OPEC production at current levels and it doesn’t need more crude, Tanaka said.

Jag tror på dessa lugnande ord när jag ser dem omsättas i handling efter ett bortfall av Libyens oljeproduktion.

- En eventuell dominoeffekt i övriga Mellanösternländer som Iran och Saudiarabien skulle få priset att stiga ytterligare, säger Ulf Svahn.

Det var väldigt milt uttryckt av Petroleuminstitutets VD! En dominoeffekt i Iran och Saudiarabien skulle troligen skicka oljepriset genom alla tidigare tak och även knäcka världsekonomin fullständigt. Men där är vi definitivt inte. Dessa två oljebjässar har av allt att döma den inhemska situationen under kontroll genom sina hårda repressiva styren.

Nu handlar det dock inte bara om oljepriset. Om Libyens exportolja skulle falla bort och OPEC inte lyckas kompensera måste världens oljeförbrukning på något sätt minska. Det kommer att ske genom det som eufemistiskt kallas "demand destruction", alltså att de med sämst betalningsförmåga prisas ut ur marknaden. Flygbolagen kommer att drabbas, men framförallt alla de fattiga som inte kommer att ha råd att köpa bensin eller diesel. Vad de använder drivmedlet till? Kanske sin moped, vattenpump eller elgenerator.

Igår skrev jag om "Libyen mot avgrunden" och "Kaotisk revolt med globala bieffekter" och jag tänkte upprepa några viktiga uppgifter därifrån.

• Libyen importerar 91% av de 2,3 miljoner ton spannmål som årligen konsumeras i landet.
• Libyen exporterar 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket är 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden.
• 10 procent av Europas oljeimport kommer från Libyen. Italien importerar mer än en tredjedel av sin oljeförbrukning och en åttondel av sin gas från Libyen.
• Det finns inga organiserade alternativ till Gaddafis regim. Risken finns att hela landet faller samman i stamområden. Det kan bli en situation liknande den för Irak, eftersom även Libyen sitter på stora oexploaterade oljereserver (de största i Afrika).

En ytterligare sak som är värd att påpekas i sammanhanget är att Libyens olja är av hög kvalitet (light sweet crude, lätt olja med låg svavelhalt). Därmed blir det surare och tyngre olja kvar på världsmarknaden om Libyens oljeproduktion faller bort.

Libyen mot avgrunden

Situationen i Libyen försämras raskt sedan jag skrev i eftermiddags. Nu rapporteras att flygplan bombat stadsdelar i bl.a. Tripoli. Två libyska piloter har deserterat och landat med sina stridsplan på Malta, sedan de beordrats att beskjuta protesterande civila i Benghazi. All telefon- och Internetkommunikation i landet är avskuren, så det går inte att få närmare uppgifter. Enligt Stratfor pågår även beskjutning från stridsfartyg.

Några viktiga skillnader finns mot Egypten och Tunisien, förutom det våldsamma händelseförloppet. För det första finns det inga organiserade alternativ till Gaddafis regim. Risken finns att hela landet faller samman i stamområden. Det kan bli en situation liknande den för Irak, eftersom även Libyen sitter på stora oexploaterade oljereserver (de största i Afrika).

Libyen importerar 91% av de 2,3 miljoner ton spannmål som årligen konsumeras i landet. Detta jämfört med Egypten som bara importerar 35% av 12 miljoner ton och Tunisien som importerar 71% av 3 miljoner ton. Det kan snabbt utvecklas till en humanitär katastrof.

Orsaken till den stora livsmedelsimporten är såklart att befolkningen har ökat kraftigt de senaste årtiondena. Libyen befolkning ökat med cirka 250% sedan 1961, från 1,4 miljoner till nu nästan 6,7 miljoner. Förutom befolkningen lär det finnas tusentals ofta papperslösa flyktingar från andra länder i Afrika. Hur det nu kommer att gå för dessa kan vi bara gissa.

Oljeexporten nämnde jag i eftermiddags. Enligt EIA så exporterade Libyen 2009 cirka 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket jag får till 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden. Libyen var 2009 den tolfte största oljeexportören i världen. Brentoljan har nu definitivt brutit igenom 100 dollar/fat och ligger i skrivande stund runt 108 dollar/fat. Libyen är också en stor exportör av fossilgas (nummer 21 i världen).

Än så länge verkar inte oroligheterna i Libyen ha drabbat olje- och gasexporten, men när de väl gör det kan effekterna bli kännbara. 10% av Europas oljeimport kommer från Libyen. Italien importerar mer än en tredjedel av sin oljeförbrukning och en åttondel av sin gas från Libyen och kommer att bli hårt drabbat. Italienska energijätten ENI kommer också att drabbas hårt.

Effekter för svensk skogsindustri tar bloggrannen Stockman upp idag.

Libyen - kaotisk revolt med globala bieffekter

Idag verkar utvecklingen i Libyen gå snabbt. Till skillnad från Egypten går det inte särskilt fredligt till, utan det är våldsamheter från början. Utrikesminister Carl Bildt varnar för vad som kan komma att hända och är oroad för totalt sammanbrott. Berlusconi slänger som vanligt ur sig grodor, men vi ska inte glömma att Libyen är en viktig handelspartner för Italien - Berlusconi och Gaddafi är kompisar.

Alexander Atarodi, forskare på Försvarets forskningsinstitut (FOI), anser att Gaddafis dagar är räknade, men är inte särskilt oroad för inbördeskrig.

- Ja, i Egypten finns vid sidan om Mubarak också militären med en utbyggd infrastruktur och internationella kontakter som gör att de kan ta över under ett övergångsskede. I Libyen har Gaddafi även förtryckt militären och därför är risken stor att det uppstår ett maktvakuum om Gaddafi faller.

Finns det risk för inbördeskrig?

– Oroligt blir det, men jag tror inte risken är så stor. Nu är det gemensamma målet att bli av med Gaddafi och jag tror att folk har tillräcklig insikt för att det inte ska bli ett inbördeskrig. Men det kommer säkert att ta tid innan oppositionspartier hittar en ny struktur att leda landet.

På ZeroHedge kan vi läsa StratFors bedömning.

If the situation spirals out of control, it is not clear that the Libyan military would be capable of ousting Gadhafi and his family from power as a way to preserve order, as the militaries in Tunisia and Egypt were able to do with the leaders of those countries.

Som även bloggrannen Cornucopia skriver så kan oroligheterna i Libyen få stora effekter för Europa och övriga världen. Enligt EIA så exporterade Libyen 2009 cirka 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket jag får till 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden. Libyen var 2009 den tolfte största oljeexportören i världen och faller deras export bort kan vi få en kraftig spik i oljepriset. För att få en uppfattning av storleksordningen så motsvarar Libyens export ungefär Storbritanniens eller Spaniens import, eller något mer än Italiens import. Utan att ha hunnit kolla gissar jag att Italien får större delen av sin oljeimport från den forna kolonin Libyen.

Ytterligare problem för Italien kan det bli med flyktingar, vilket jag hört nämnas på italiensk teve igår. Den libyska regimen har någon form av avtal att de ska försöka att inte släppa iväg båtflyktingar över Medelhavet, men faller landet ner i anarki kan vi få se stora flyktingvågor, som då framförallt lär drabba de geografiskt närmaste EU-länderna Italien, Malta och Grekland.

När jag för en månad sedan tittade på revolutionsrisker i Maghreb-länderna gjorde jag en missbedömning, men man måste alltid vara beredd att omvärdera sina bedömningar och erkänna sina misstag.

För Libyen ser befolkningspyramiden ut på liknande sätt, förutom att det är många fler barn. Även Libyen är som bekant en diktatur under Muammar al-Gaddafi, men landet har en BNP per capita (PPP) på 14878 dollar, alltså i nivå med Chile eller Ryssland. För tillfället låg revolutionsrisk trots befolkningspyramidens utseende, bedömer jag. Två orosmoln finns dock. Hög arbetslöshet samt ekonomins beroende av oljeexporter. Sjunker oljepriset igen får det svåra effekter på ekonomin för oljeexporterande länder.

Demografin (många "arga unga män") och arbetslösheten blev viktigare faktorer än jag trodde, eftersom utvecklingen i Egypten verkar ha inspirerat revoltörer världen över.

Egyptens omöjliga ekvation

Igår kom så beskedet att Egyptens president Mubarak avgår och lämnat över makten till ett militärt råd under ledning av försvarsminister Muhammad Tantawi. Även vicepresidenten sedan fjorton dagar, general Suleiman är med i det militära rådet. De gamla maktgrupperna runt militärtoppen behåller alltså makten - man har bara skickat bort den minst sagt impopuläre presidenten. Men Tantawi är inte heller någon folkets favorit, snarare tvärtom.

Enligt al-Jaziras har expresidenten Hosni Mubarak flugit till Förenade Arabemiraten, där han kan framleva sina sista dagar i sällskap med diktatorskollegor.

Den nya militärregimen har lättat på (men inte tagit bort) utegångsförbudet. Under tiden firar egyptierna. Militärregimen hälsar också Israel att fredsavtalet består. Det är nog bäst så - Egypten har nog med interna problem.

Det ser alltså inte ut som om den egyptiska revolutionen leder till demokrati. Cornucopia tipsar om att Stratfor istället ser det som en militärkupp. Hur länge kommer det att dröja innan folket genomskådar detta?

Med högre spannmålspriser framöver ökar också risken för förnyat folkligt missnöje. Här följer lite omkok av det som jag skrev för två veckor sedan.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation (11,9% för 2009 och 12,8% för 2010).

Kommer turisterna att komma tillbaka? Gör de inte det står landet med stora underskott både i handelsbalansen och statsfinanserna. Budgetunderskottet och statsskulden är redan idag stora.

Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.

Samtidigt har Egyptens oljeproduktion legat runt samma nivå sedan mitten av 1980-talet och den inhemska oljeförbrukningen ökar raskt. Därför är oljeexporten och med den intäkterna snart över. Därefter kommer Egypten att behöva importera sin olja, vilket kommer att anstränga ekonomin ytterligare. Det enda positiva i sammanhanget är att gasexporten ser ut att öka.

Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.

Egyptens spannmålsproduktion och -import ser ni i diagrammet ovan. Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Läs även bloggrannen "Livet efter oljan" om "Egypten och avgrunden".

Filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö skriver idag i DN om Egypten och varför han anser att det blir revolution. Jag föredrar mer jordnära faktorer. När en totalitär regim drabbas av ekonomiska problem blir den svag, t.ex. Egyptens styre som sitter i en ekonomisk rävsax. Nästa faktor är en stor andel unga män i förhållande till den övriga vuxna befolkningen. Lägg sen till missnöjesfaktorer som stigande matpriser, arbetslöshet, fattigdom och ojämn inkomstfördelning så har man revolutionssoppan klar. Jag undrar varför Tännsjö totalt ignorerar sådana faktorer? De kanske är för simpla för en filosofiprofessor?

Megademonstration!

Prefixet mega- kan idag verkligen användas i sin betydelse enligt SI, alltså en miljon. Två miljoner människor demonstrerar i Kairo! Detta trots att alla vägar och allmänna kommunikationer till Kairo stängts av myndigheterna. Bäva månde alla diktatorer för en sådan folkmassa!

Jag antar att detta måste vara den största demonstrationen i världshistorien. Någon som kan komma på någon som varit större?

Förutsättningen för en megademonstration är förstås en rejält missnöjd megastad som Kairo med nästan sju miljoner invånare.

Egypten - snar lösning nödvändig

Från Egypten rapporteras idag att demonstrationerna fortsätter. Det är nu svårare för omvärlden att följa vad som egentligen händer i landet, då Al Jazeera igår fick sitt kontor i Kairo stängt av myndigheterna. Dessutom har idag sex av Al Jazeeras journalister gripits av militären i Kairo. De har släppts, men deras utrustning är fortfarande beslagtagen. Trots det torde Al Jazeeras blogg vara en av de bästa nyhetskällorna. De har fortfarande två journalister i frihet i Kairo, personalen talar arabiska och de har allehanda kontakter.

Oberoende av vilken den politiska slutlösningen i Egypten blir - en förnyad diktatur eller något slags demokrati - så brådskar det nu för landet att nå stabilitet.

Bankerna i Egypten är fortfarande stängda. Men bankerna måste snart öppna, då det blivit svårt att få tag i kontanter (Egypten är ett kontantbaserat samhälle). Priserna på mat, bränsle med mera stiger och det är redan brist på mat. Risken är överhängande att mer pengar flyter ut ur landet när bankerna öppnar. Investerare har redan fört hundratals miljoner dollar från landet den senaste veckan.

Laglöshet verkar breda ut sig i landet och vi läser om plundrade hem och medborgargarden som försöker upprätthålla ordningen. Polisen är fullt upptagen med att övervaka demonstrationer. Tusentals fångar har rymt från fängelser vilket inte precis torde minska brottsligheten.

De stigande matpriserna i världen är en av de utlösande faktorerna bakom protesterna i Egypten (förutom hård diktatur, ung befolkning, låg medelinkomst samt exemplet från Tunisien). Matpriserna har stigit kraftigt i år efter att extremt väder förstört stor del av spannmålsskördarna i bl.a. Australien, Ryssland och Pakistan. Dessutom leder den snabba ekonomiska återhämtningen i flera asiatiska länder till att befolkningarna där åter har råd att äta mer kött, vilket också driver upp spannmålspriserna. Egypten importerar omkring hälften av sitt vete och är oftast världens största spannmålsimportör.

Om Egypten inte inom några veckor återfår någon form av stabilitet riskerar landet att inte längre kunna importera den spannmål som behövs. För import kräver någon form av garanti för betalningen, oftast remburser (letters of credit på engelska), vilka jag senast nämnde hösten 2008. Annars sker inga frakter till landet ifråga. Då återstår bara nödhjälp - klarar det internationella samfundet att skicka nödhjälp i form av spannmål i den omfattning som krävs för att föda halva Egyptens befolkning på nästan 80 miljoner?

Skräckscenariot är ett Egypten där stora delar av befolkningen går hungriga. Jag drar citatet igen "Any society is just nine missed meals away from anarchy". Varje samhälle är bara nio missade måltider från anarki. Tre dagar utan mat alltså.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation (11,9% för 2009 och 12,8% för 2010).

Enligt CIA World Factbook importerade Egypten 2010 för 46,5 miljarder dollar, men exporterade bara för 25,3 miljarder, vilket ger ett underskott på runt 20 miljarder. Detta täcks upp av turismen (11,6 miljarder dollar) och andra tjänsteintäkter (t.ex. avgifter för Suezkanalen 5 miljarder dollar). Faller turismen och delar av exporten ihop dröjer det inte länge förrän den egyptiska centralbankens 35 miljarder i reserver tagit slut.

Bloggrannen Kvantitativt skrev häromdagen om Egyptens olja och befolkning. Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu 79 miljoner. Samtidigt har Egyptens oljeproduktion legat runt samma nivå sedan mitten av 1980-talet. Därför är oljeexporten och med den intäkterna snart över. Därefter kommer Egypten att behöva importera sin olja, vilket kommer att anstränga ekonomin ytterligare. Det enda positiva i sammanhanget är att gasexporten ser ut att öka något.

Statsfinanserna är ansträngda då man subventionerar livsmedel och drivmedel i ett försök att hålla befolkningen lugn. Förra året var budgetunderskottet runt 8% av BNP och statsskulden ligger runt 65% av BNP.

Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på detta, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp. Återstår då bara att öka avgiften för Suezkanalen, vilket dock kan leda till att fler transportföretag gör kalkylen att det blir billigare att köra omvägen runt Godahoppsudden, med minskad trafik i kanalen som följd.

Positivt för stabiliteten i Egypten ser dock oppositionens enighet ut att vara. Muslimska brödraskapet stödjer Mohamed ElBaradei som oppositionens huvudrepresentant.

Men om oppositionen övertar makten efter Mubarak, hur kommer landets förhållande till USA och Israel att bli? Kanske Suezkanalen kommer att hållas öppen för lasttrafik, men kommer man att tillåta amerikanska örlogsfartyg att fortsätta ta genvägen mellan Medelhavet och Indiska oceanen? Cornucopia nämnde också i lördags att Egyptens gräns mot Gazaremsan nu är öppen. Det finns alltså en potential för förändringar i den globala och regionala maktbalansen.

Visserligen sägs trafiken i Suezkanalen inte ha påverkats av oroligheterna, men ett problem finns. Fartyg som passerar kanalen kan tydligen inte fylla på med mat och vatten på grund av brist på personal och förnödenheter. Två av Egyptens större städer ligger vid kanalen - Suez och Ismailia - och det var i Suez de första dödsfallen inträffade i tisdags och det var där som den första byggnaden brändes ner - polisstationen.

Enligt denna artikel från Reuters ser det ut att finnas ett stort folkligt missnöje i Suez med att inkomsterna från kanalen går de flesta av stadens invånare förbi.

Inte konstigt att världens finansmarknader drabbats av oro över Egypten.

Slutligen en karta över Egyptens centrala del, där man ser att det bara är drygt tio mil från Kairo till Suez.

Observera också hur isolerat Sharm-el-Sheikh (Sharm ash Shaykh på kartan) ligger på ökenhalvön Sinais sydspets. Helt beroende av transporter av livsmedel från andra platser.

[Andra bloggar om egypten, revolution, demonstration, diktatur, livsmedel, olja, gas, statsfinanser, transporter, sjöfart]

Resa till Egypten?

Den egyptiska revolutionen fortsätter som ni säkert vet idag.

Frågan är hur det går för alla turister i Egypten. 15000 svenskar lär befinna sig där. Inte oväntat har oroligheterna börjat sprida sig till turistorterna och tydligen gäller även där utegångsförbud på kvällen och natten. Jag har länge ifrågasatt vänner och bekanta som skulle till Egypten på semesterresa och undrat om de är medvetna om att de reser till en krutdurk. Det var bara en tidsfråga tills den skulle explodera. Men de som jag talat med har varit ganska oförstående. Nå, även om det är förhållandevis lugnt i Sharm-el-sheikh och Hurghada, hur kul är det att sitta där medan revolution pågår i landet och stora delar av de elektroniska kommunikationerna via Internet och mobiltelefon är avstängda? För det är inte så muntert att sitta fast på hotellområdet.

- Vi fick ett sms idag där det stod att vi får inte lämna hotellområdet, berättar Rosi Siverklint på telefon från Egypten.

Rosi Siverklint känner sig nu strandsatt på hotellet. Det går inte längre att få ut pengar i receptionen och internet fungerar inte.

För pengar går ju alltid att "få ut", eller hur? Sunt förnuft borde säga att man alltid ska ha med sig en viss reskassa i kontanter för den händelse att de elektroniska betalsystemen är blockerade av någon anledning.

Jag anser att det är oansvarigt av UD att de inte förrän idag avrått från att resa till Egypten. Redan i fredags morse var det uppenbart vartåt det barkade, och att myndigheterna tappat kontrollen och var desperata då de stängde ner Internet i landet. Hade man redan då kunnat börja ta hem svenska turister hade många besparats en orolig tid. Även om UD har varit senfärdiga kan man anse att det varit oansvarigt av resebolagen att fortsätta flyga ner turister, som bloggaren Svensson påpekar. För det blir pengar i sjön om man avbokar sin resa istället för att resebolaget ställer in. Idag slipper dock som tur är svenska turister stiga på planet, efter att UD äntligen avråder från att resa till hela Egypten.

Egyptens ekonomi lär förresten drabbas rätt hårt av förlorade turistintäkter framöver, vilket kan förvärra läget då fler kan bli arbetslösa. För vem i sitt rätta sinne bokar nu en turistresa till Egypten förrän läget har lugnat ner sig ordentligt och hållit sig så ett tag.

Vi kan också läsa att president Mubarak befinner sig i sitt residens i Sharm-el-Sheikh. Skulle det bli en veritabel revolution kan mycket hat komma att riktas mot presidenten och hans residens och då är det kanske ingen bra idé att bo på ett hotell i grannskapet. Al Jazeera rapportera också att militär synts på gatorna i Sharm el Sheikh, vilket de påpekar är ett brott mot Camp David-avtalet med Israel, då orten ifråga ligger på Sinaihalvön.

Hur ska det då gå i Egypten?

Bloggaren Chefsingenjören jämför med tidigare folkliga resningar de senaste årtiondena och frågar sig om utvecklingen i Egypten kommer att bli som Ungern 1956, Kuba 1959, Tjeckoslovakien 1968, Iran 1979, Östeuropa 1989 eller Himmelska fridens torg i Kina 1989.

Den avgörande faktorn är hur armén kommer att agera. Stödjer den befolkningen, eller passar den på att tillsätta någon av sina egna som ny diktator? Tyvärr så brukar många liknande aktioner att sluta med att man ersätter den avgående diktatorn med en ny. Spontana demonstrationer brukar sällan leda till något bra, då när befolkningen lyckats så finns det ingen plan för landet och ingen ledare som kan ta över. I stället brukar skrupellösa personer passa på och flytta in i förra diktatorns palats.

och vidare

De flesta revolutioner i modern tid har med andra ord slutat med nya diktatorer, blodbad, inbördeskrig m.m. Viktigt för att en revolution ska lyckas är att de genomförs i rätt tidpunkt då den sittande regimen är svag och saknar stöd från andra länder.

Frågan är hur det egentligen är nu i Egypten. Den sittande regimen verkar ändå vara ganska stark. Dock är frågan, som jag nämnde i fredags kväll, hur lojala vanliga egyptiska soldater är mot regimen, då de tydligen är rätt illa betalda. Dessutom läste jag någonstans att den senaste tidens utveckling har lett till att nästan alla soldater i Egyptiska armén numera personligen känner någon som blivit arresterad och/eller torterad.

Oppositionen tycks vara ganska enad. Al Jazeeras blogg skriver.

The Muslim Brotherhood continues to call for all opposition groups to unite and has said that they'll support Mohamed ElBaradei as the lead opposition negotiator. The Brotherhood has also said that Hosni Mubarak is responsible for the current Egyptian political mess.

Det är ett gott tecken. Frågan är bara hur länge regimen håller ut. Det rapporteras redan om flera ur de ledande skikten i samhället som tagit det säkra före det osäkra och flytt till exempelvis Dubai.

[Andra bloggar om egypten, revolution, kravaller, turism, diktatur]

Egyptens kravaller - några observationer

Här några intressanta osorterade saker jag observerat i nyhetsfloden om Egypten. Det går snabbt just nu.

DN.se har just nu bästa följningen bland svenska media.

Annars kan man läsa Aljazeeras live-blogg. Tydligen har polis gått in på Aljazeeras kontor i Kairo under sen eftermiddag.

Oppositionsledaren El-Baradei sitter fortfarande i husarrest.

Trots utegångsförbud i hela landet fortsätter tusentals människor att demonstrera i Alexandria, Kairo med flera städer. Flera statliga byggnader har stormats. Regeringspartiets högkvarter har satts i brand och plundrats.

Militären har sänts ut, även med stridsvagnar. Intressant hur militären verkar vara mer på folkets sida.

Militären möttes av jubel från demonstranterna och besvarades med tummen upp från soldater.

Detta var Alexandria, men även i Kairo.

Även i Kairo har militären mötts av handslag och hyllningar när de ersatte polisen på gatorna.

Detta skulle kunna tolkas milt positivt. Har militären förstått att revolten är oundviklig och valt folkets sida? Eller är det ett trick för att lugna ner folk?

Informationsstängningen fortsätter.

Vodafone bekräftar att samtliga mobilleverantörer har instruerats att stänga av all mobiltrafik i Egypten.

Här är också en bild av hur internettrafiken såg ut i natt när den stängdes ner. Tjoff!

Demonstranterna verkar vara välorganiserade. Se följande intressanta manual/flygblad som distribuerats. Smarta idéer om hur man bäst organiserar en revolution mot stark polis- och militärmakt.

Vad gäller turismen kan man undra varför UD fortfarande ännu idag på dagen inte avrådde från resor till Egypten. Nu på kvällen avråder dock UD från resor till Kairo och flera andra städer. Många flyg till Egypten inställda.

Läs även vad jag skrev tidigare idag om Egypten.

Tillägg: USA verkar inte just nu veta exakt vad man ska göra och uttalar sig väldigt försiktigt. USA är dock komprometterade då de tidigare stött Mubaraks regim. Aljazeeras reporter berättade just att folk på gatan visat henne tomma tårgasbehållare och pekat på att det stod "Made in USA" på dem. Knappast positivt för USA...
President Mubarak håller tyst. Även det verkar vara en lärdom från andra kriser. I Tunisien nyligen blev folket bara mer ilskna varje gång president Ben Ali uttalade sig offentligt, vad han än sade.

Tillägg 2: En man som sägs hålla i nyckeln till den fortsatta utvecklingen är försvarsministern och militärchefen fältmarskalk Mohamed Hussein Tantawi Soliman. Han har också hållit tyst hittills.

Tillägg 3: Hör på Aljazeera att den egyptiska armén och polisen till stor del består av lågt betalda värnpliktiga. Det kan vara därför militären inte är intresserad av att skjuta mot vanligt folk. Befälshierarkin inom militären och polisen däremot har betydligt bättre betalt och har helt andra intressen. Soldater som Aljazeera intervjuat säger att de inte har fått andra instruktioner än att åka ut och ställa upp sig för att skydda staden.

Cirka 21:55: Stridsfordon åker på gatan i Kairo. Som synes en massa folk på gatan, som trotsar utegångsförbudet och som inte är rädda för militären.

22:08: En bunt av Egyptens rikaste har tydligen hoppat på ett privatplan och lämnat landet. Hoppsan, ryktet förnekades just av Kairos flygplats!

22:40: Även officiell Egyptisk teve visar nu bilder av det brinnande högkvarteret för regeringspartiet. Kan tolkas som? Talmannen i Egyptens parlament ska snart komma med ett viktigt meddelande i teve.

Apropå rika egyptier - Kairobörsen -10,5% idag. -6,5% igår. -21% hittills i år. Har hållit emot förvånansvärt bra med tanke på att revolution pågår.

Det visade sig vara president Hosni Mubarak som skulle hålla tal i egyptisk teve. Simultantolkat till engelska på Aljazeera. En massa tomma ord.

Det enda intressanta var att han ska byta ut regeringen imorgon.

Vi får se vad reaktionen blir imorgon. Blir det som i Tunisien, eller?

Demonstranterna började på nytt skrika slagord "ner med Mubarak" efter talet. Bådar inte gott för diktatorn.

[Andra bloggar om egypten, revolution, kravaller, demonstration]

Egypten ett hot?

Den tunisiska revolutionen ser ut att gå in i ett lugnare skede. Även om Tunisien skulle ha störtats i kaos skulle det inte ha varit särskilt allvarligt för oss i Sverige. Egypten däremot - där finns stor risk för kaos som kan ha effekter långt utanför landet.

- Jag tror att det kommer att vara mer eller mindre fortsatt oroligt i länder som Egypten och Algeriet en tid framöver eftersom de befinner sig i slutskedet av långa regimer. När de gamla presidenterna till slut trillar av är det ofta tillfälligheter som avgör, man kan på förhand inte avgöra vilka personer eller grupper som kommer att ta initiativ till att ta makten, säger Inga Brandell.

Egypten har 79 miljoner invånare (Tunisien bara 10 miljoner). Befolkningen växer med cirka 2% per år och fertiliteten ligger runt 3 barn per kvinna. 1939 var befolkningen bara 16,5 miljoner, alltså inte ens en fjärdedel av dagens. Detta syns tydligt på befolkningspyramiden, som är av typen "varje diktators skräck", med gruppen 15-29 år betydligt större än grupperna 30-44 och äldre.

Nästan all befolkningen är koncentrerad längs Nilen och större delen av landet är ödemark.

BNP (PPP) ligger på 6347 USA-dollar per capita, vilket är ganska lågt, men inte bland världens fattigaste.

91% av befolkningen är muslimer och de 9% kristna, varav de flesta koptiska kristna. Det förbjudna Muslimska brödraskapet är en islamistisk organisation som stöds av cirka en femtedel av landets befolkning.

Landet importerar en stor del av sina livsmedel, vilket med ökande spannmålspriser på världsmarknaden kan förorsaka protester.

Officiellt är Egypten en parlamentarisk demokrati med ett oberoende rättsväsende, men det har rått "undantagslagar" sedan mordet på president Sadat 1981. Undantaget börjar likna en regel. Dessa undantagslagar gör i princip Egypten till en diktatur med pseudodemokratisk fasad. Presidenten Hosni Mubarak har suttit vid makten i nästan 30 år och har omvalts fyra gånger. Nu börjar han dock bli gammal och sjuklig och ingen vill ha hans son som efterträdare, inte ens den styrande makteliten.

Så vi har en kombination av diktatur, sammanträngd befolkning, en stor andel av befolkningen i gruppen "arga unga män", ganska låg medelinkomst, stigande matpriser, och en stark fundamentalistisk rörelse. En krutdurk, med andra ord. Den tändande gnistan har uppenbarligen kommit - frågan är bara om någon lyckas släcka stubinen.

Regimen har totalförbjudit protester efter vad som hände i förrgår, när bland annat en polisstation i Suez brändes ner, tre demonstranter dödades och över tusen greps.

MohamedElBaradei, en moderat reformpolitiker (tidigare chef för FN:s atomorgan IAEA), har återvänt till Egypten och kan ses som en möjlighet att få en förhållandevis fredlig utveckling av situationen. Idag läser vi att ElBaradei stoppats av polis vid en demonstration efter fredagsbönen i Kairo.

Idag deltar även mindre moderata Muslimska brödraskapet i demonstrationer, uppenbarligen för att försöka kapa åt sig lite initiativ i maktkampen. Tidigare hade de uppenbarligen inte förstått att det var läge att hålla sig i framkant just nu.

Läget är allvarligt och det är tydligt att de styrande är rädda. De har stängt ner större delen Internet i landet för att stoppa informationsflöden inom och utom landet. Man verkar ha lärt sig av vad som hänt i andra länder att det inte räcker med att bara filtrera bort vissa sajter. Som det nu är begränsas upprorsmakarnas möjligheter att kommunicera med varandra och omvärldens möjligheter att få oberoende uppgifter av vad som händer i Egypten. Vi får följa vad som händer så gott vi kan.

Så till varför Egypten är viktigt för omvärlden.

• Egypten kontrollerar Suezkanalen och därmed en stor del av lastfartygen till Europa. Detta kan inspirera USA att ingripa, med en mängd vidare världspolitiska följdeffekter.
• Revolutionslusten kan sprida sig till andra arabländer.
• Maktbalansen i Mellanöstern kan skiftas om en ny egyptisk regering blir ovänligt inställd till Israel.

Jag får återkomma närmare till effekterna för omvärlden.

Läs även Kildén och Åsman om situationen i Egypten.

Tillägg: Cirka 7,5% av världshandeln till havs går genom Suezkanalen. För Europa torde det innebära en betydligt större andel.

Tillägg 2: Ett bra ställe att följa vad som händer i Egypten är Al Jazeera, som Vidsynt tipsar om.

[Andra bloggar om egypten, demografi, revolution, kravaller, diktatur, matpriser, livsmedel, demonstration]

Revolutionsrisk?

I förra veckan tittade jag på befolkningspyramiderna för Tunisien och Algeriet som en delorsak till varför det blev revolution i Tunisien just nu.

Den stora gruppen unga män, alltså 15-29 år, kombinerat med faktorerna stigande matpriser, hög arbetslöshet och en grym diktatur gav en krutdurk. Nu har diktatorn Ben Ali flytt landet, men vi får se hur det går. Blir det riktig demokrati eller bara en ny diktatur?

Jag läser också på Zero Hedge att Dow Jones Newswire verkar bekräfta att det försvunnit 1,5 ton guld från Tunisiens centralbank, vilket stämmer bra med ryktet att Ben Ali tog med sig så mycket guld när han flydde landet. Ben Ali har tydligen tagit sin tillflykt till ärkediktaturen Saudiarabien, som knappast lär lämna ut honom till Tunisien, utan tvärtom verkar välkomna honom. Med halvannat ton guld är han självklart välkommen.

Som jag påpekade i förra veckan domineras även Algeriet av åldersgruppen 15-29 år och även där har det varit oroligheter, som.dock inte ledde till någon revolution.

Det kan vara intressant att titta på hur åldersfördelningen ser ut även i övriga nordafrikanska länder. Vi börjar med diktaturen Marocko, även känt för sin ockupation av Västsahara. Marocko råkar också sitta på världens största fosfatreserver, varför EU-länderna gärna vill hålla sig väl med dem. Detta inkluderar även vår handelsminister Ewa Björling, som hälsade på där våren 2009.

Marocko har som synes också det en mycket större andel i åldersklassen 15-29 år än i de äldre. Med tanke på att BNP per capita bara är 4773 dollar där, alltså ungefär hälften av den i Tunisien, finns en stark risk för uppror även här, bara övriga faktorer stämmer och den rätta tändande gnistan kommer. Men arbetslösheten i Marocko är förhållandevis låga 9% och det verkar gå ganska bra för landets ekonomi. Alltså låg risk just nu, som jag bedömer det vid en snabb anblick.

För Libyen ser befolkningspyramiden ut på liknande sätt, förutom att det är många fler barn. Även Libyen är som bekant en diktatur under Muammar al-Gaddafi, men landet har en BNP per capita (PPP) på 14878 dollar, alltså i nivå med Chile eller Ryssland. För tillfället låg revolutionsrisk trots befolkningspyramidens utseende, bedömer jag. Två orosmoln finns dock. Hög arbetslöshet samt ekonomins beroende av oljeexporter. Sjunker oljepriset igen får det svåra effekter på ekonomin för oljeexporterande länder.

Jag återkommer med fler intressanta länder.


Läs även Kildén och Åsman om Tunisiens revolution, och ny regering i Tunis.

[Andra bloggar om tunisien, revolution, kravaller, demografi, marocko, libyen]