Könsobalans bland tonårsflyktingar

Hans Rosling skrev i onsdags på Twitter:

90% of child refugees 13-17years to Sweden are boys. 2015 they changed TeenSexRatio from 105to113boys per 100girls.

Alltså att andelen pojkar per flicka för tonåringar 13-17 år har förändrats från 105 till 113 pojkar per 100 flickor.

Och därefter drog Rosling ut trenden några månader:

With present flow of 90% male refugee children to Sweden, the Swedish Teen Sex Ratio will in 4 months be like in China: 120 boys/100 girls.

Så på vilka sätt skulle detta kunna bli ett problem? Jag har sett hänvisningar till boken "Bare Branches" av Valerie Hudson och Andrea den Boer, som argumenterar för att hög andel män i förhållande till kvinnor ofta triggar våld, där de framförallt varnar för situationen i asiatiska länder såsom Kina, där fler aborterade flickfoster lett till ett överskott av unga män. Deras bok är dock inte hela sanningen. Forskarna Ryan Schacht, Kristin Rauch och Monique Borgerhoff Mulder har i en studie gått igenom 20 olika studier som tittat på könsobalans kontra våld och deras slutsats är "att våld var lika sannolikt att associeras med extra kvinnor som med extra män". Nio studier visade mer våld i samhällen med fler män i förhållande till kvinnor, nio studier visade på motsatsen, två studier kunde inte uppvisa något samband. Det verkar alltså inte finnas något direkt samband mellan könsobalans och våld - det beror nog mer på situationen i övrigt.

I Sveriges fall är dessa ensamkommande tonårspojkar nu så många att det inte finns möjlighet att placera alla i familjer. Därför kommer troligen de flesta av dem att bo på särskilda boenden för ensamkommande tonårsflyktingar (även eftersom man självklart prioriterar familjeplacering av de yngre barnen), tillsammans med andra tonårspojkar, till största delen från Afghanistan. Redan från början hamnar de efter övriga pojkar i samma åldersgrupp - för det första på grund av språket, för det andra på grund av betydligt lägre utbildning, för det tredje på grund av avsaknaden av den trygghet och hjälp i livet som en familj ger. De flesta löper en överhängande risk att hamna i permanent utanförskap i det svenska samhället.

Och det är många ungdomar det handlar om - under årets tio första månader har 19933 ensamkommande killar i åldrarna 13-17 år sökt asyl. Om vi räknar med att 73 procent av dessa får bifall på sina asylansökningar (vilket är siffran hittills i år för avgjorda ansökningar för ensamkommande flyktingbarn), så blir det 14551 pojkar, vilket är över 5 procent av det totala antalet killar i Sverige i åldrarna 13-17 år.

Och fortfarande kommer i genomsnitt 194 ensamkommande flyktingbarn per dag till Sverige, vilket motsvarar en årstakt på över 70000 stycken.

Det kommer att behövas många fler lärare för dessa ungdomar, men som Cornucopia påpekar så går trenden i motsatt riktning - det finns rekordmånga lärarutbildade i Sverige, men allt färre vill jobba som lärare. Senast idag skriver en gymnasielärare på DN Åsikt att han nu söker andra jobb.

För min egen del är det inte lönen som får mig att vilja byta jobb, även om jag tycker att lärarna som yrkesgrupp är underbetalda, utan det är arbetsmiljön.

Human flyktingpolitik?

Regeringen berömmer sig om att Sverige har en human asylpolitik, men jag skulle säga att den nuvarande politiken snarare är inhuman. De vi tar emot som asylsökande är de som har pengar samt fysisk och psykisk styrka nog att göra den farliga resan hela vägen hit och knackar på vår dörr - övriga skyddsbehövande lämnas åt sitt öde. Visst är Afghanistan ett av världens sämsta länder för en tonårspojke att växa upp i, men situationen för tonårstjejer i Afghanistan är betydligt värre - rent vedervärdig. Varför tar vi inte emot afghanska tonårstjejer i samma utsträckning? Eller tonårstjejer från Syrien eller Irak?

Det finns flera orsaker bakom bristen på flickor i flyktingströmmen. För det första finns en stark tendens i de aktuella flyktingländernas kulturer att prioritera pojkar och män - tjejer och kvinnor har betydligt mindre ekonomiska resurser som behövs för att betala flyktingsmugglare. För det andra är det farligt för unga tjejer att ge sig ut på den långa resan till Sverige - de löper stor risk att utsättas för övergrepp på vägen eller helt enkelt rövas bort till en eländig tillvaro av prostitution. Trots det gör flera unga tjejer uppenbarligen denna farliga resa - man kan bara gissa hur många av dem som försvunnit på vägen.

Vad gäller regeringens brist på handlingskraft, så har deras åtgärder kommit alldeles för sent och är ännu otillräckliga för att ha någon större effekt. Se diagrammet nedan för att se hur antalet asylsökande sett ut per månad sedan 2010 - de senaste månaderna är högst anmärkningsvärda.

Redan i somras måste regeringen ha förstått att något exceptionellt var på väg att hända när de fick rapporter om hur det såg ut i vattnen mellan Turkiet och Grekland. Och senast i augusti, när antalet asylsökande var fler än i augusti året innan (då det redan var ovanligt många), borde man ha vidtagit åtgärder. Redan i augusti var antalet ensamkommande flyktingbarn 3,5 gånger fler än i augusti 2014. Varför gjorde regeringen ingenting redan då? Eller åtminstone i septembers rekordstora flyktingström? Inte förrän MSB i slutet av november rapporterade att flera samhällsresurser var överansträngda och det till den grad att det ansågs vara risk för att det var samhällsfarligt, så gjorde regeringen något på allvar. Alldeles för lite alldeles för sent. Regeringen saknar handlingskraft och är inkompetent.

Hursomhelst anser jag att man bör lägga om Sveriges asylpolitik fullständigt, inte bara på grund av könsobalansen, utan även på grund av resursbristen som jag påtalat tidigare, samt för att prioritera dem med störst skyddsbehov. Mitt förslag är att man räknar på hur många asylsökande som Sverige har möjlighet att ta emot den närmaste tidsperioden (till exempel kommande sex månader). Därefter plockar man in dessa med kvoter på något lämpligt vis och då direkt med flyg, inte genom att tvinga dem till en lång och farlig resa. De som kommer hit på eget bevåg och "knackar på dörren" får helt enkelt inte komma in annat än i särskilt ömmande fall, utan skickas tillbaks med första tåg eller färja till Danmark eller Tyskland. Det låter kanske brutalt, men verkligheten i världen är tyvärr mer brutal än vi kan ana här i vårt skyddade Sverige. Den blir ännu mer brutal av att desperata människor utnyttjas av skrupelfria flyktingsmugglare.

Jag tror att något i denna stil av nödtvång kommer att införas ganska snart, men det kräver också att det synkroniseras med övriga EU-länder. Jag tror att hela EU kommer att tvingas införa radikala förändringar av flyktingpolitiken.

Japan på väg in i väggen?

I november skrev jag om hur Japans "abenomi" ser ut att ha misslyckats. Detta med anledning av att Japan då åter gick in i recession. Jag tog då upp bland annat valutakursen, inflationen, bytesbalansen och statsskulden.

Shinzo Abe blev inte oväntat omvald vid nyvalet i december. Det betyder dock inte att hans finanspolitik är särskilt lyckad, utan snarare att det är brist på politiska alternativ. Nu försöker Abe att gå vidare genom att komma med ett stort stimulanspaket. Detta kommer säkerligen inte att få fart på Japans BNP-tillväxt annat än tillfälligt. Dessutom kommer det såklart att finansieras med lånade pengar och ytterligare öka på Japans groteskt stora statsskuld. Fast det är ju förstås en definitionsfråga vad som är lånefinansierade statliga utgifter.

Enligt ekonomiminister Akira Amari kommer det att finansieras av skatteintäkter och icke använda medel, och det kommer inte att krävas ytterligare obligationsemissioner.

Men japanska staten gör av med betydligt mer pengar än vad den får in i skatter. Att man sen lyckas passa in något nytt utgiftsprogram i de "ordinarie" obligationsemissionerna hjälper inte mot grundproblemet att staten förbrukar omkring dubbelt så mycket pengar som sina skatteinkomster, vilket är ohållbart i längden, men en situation som kan dras ut mycket länge innan den slutliga kraschen.

Jag noterar för övrigt att japanska staten planerar att få in pengar inte bara genom att öka på statsskulden, utan även genom att sälja ut tillgångar. Nu handlar det om världens största bank Japan Post, som ska börsnoteras och alltså delvis säljas. Det kan blir en lika lyckad börsnotering som Telias.

Hursomhelst så har det nyligen kommit en hel del rejält dåliga data från Japan, som alla tyder på att landet slutligen kan vara på väg in i väggen.

För det första fortsätter den obevekliga demografiska utvecklingen och nativiteten sjönk 2014 till sin lägsta nivå någonsin, samtidigt som mortaliteten ökade till den högsta någonsin. Med 1 miljon födda och 1,27 miljoner döda krympte alltså Japans befolkning med 270 000 personer eller 0,2 procent. Detta samtidigt som antalet pensionärer fortsätter att öka och antalet i arbetsför ålder minskar. Detta är Japans ekonomiska grundproblem och inget de kan komma ur på ett lätt sätt (framförallt inte med hjälp av penningpolitik). Särskilt som de i princip vägrar invandring och knappt ens tar emot några flyktingar (hela 6 stycken beviljades asyl 2013).

Nästa dåliga nyhet var att de japanska hushållens sparande nu är negativt, d.v.s. att hushållen tar ut mer pengar än de sätter in. Detta för första gången sedan statistikens början 1955. Från att ha haft det högsta sparandet av alla OECD-länder (som högst var det 23 procent av inkomsten 1975) har nu alltså Japan sjunkit till negativt sparande. Orsaken är förstås den åldrande befolkningen - folk i arbetsför ålder sparar normalt pengar till sin pension, medan pensionärer tar ut pengar.

Samtidigt sjönk hushållens konsumtion med 2,5 procent på ett år från november 2013 till november 2014. Nedgången var förvisso inte lika stor som förväntat, men ändå sjunker konsumtionen och ger därmed inget bidrag till att dra igång Japans BNP. Även detta förklaras förstås i slutändan av att en åldrande befolkning inte konsumerar lika mycket.

Prisinflationen fortsätter att vara något högre än målet på en årstakt på 2 procent. I november var årstakten 2,7 procent.

Samtidigt faller reallönerna med 4,3 procent i årstakt, vilket är den snabbaste nedgången sedan 1998 (då vi såg Asienkraschen om ni minns den). Fallande reallöner är också en delförklaring till fallande sparande och sjunkande hushållskonsumtion.

I ett sista försök att hålla igång den statliga japanska skuldbubblan så säljer den statliga pensionsfonden GPIF en del av sitt innehav av statsobligationer till centralbanken Bank of Japan (BOJ). Samtidigt köper GPIF på sig aktier. Det kan inte gå annat än snett.

Men räntorna på japanska statsobligationer är fortfarande låga. Extremt låga. På alla löptider upp till två år är räntan negativ! Men med tanke på att japanska staten redan lägger 40 procent av sina utgifter på räntebetalningar så behövs inga stora räntehöjningar för att statsskuldsskeppet ska kapsejsa.

Japans bytesbalans ligger dock fortfarande på plus så skeppet kapsejsar inte ännu. Vi olyckskorpar får ge oss till tåls ytterligare ett tag, ehuru trenderna för Japan är obevekligt negativa.

Positiv deflation?

I torsdags kom siffrorna för mars för konsumentprisindex (KPI), som visade att KPI sjönk med 0,6 procent på årsbasis, alltså prisdeflation och detta tänkte jag nu kommentera lite. Som jag har påpekat många gånger förut så är KPI konstruerat så att när Riksbanken sänker styrräntan och bolåneräntorna följer efter, så sjunker KPI, varför KPIF, som inte räknar med räntan, i många fall kan vara mer rättvisande för den faktiska prisinflationen. Men KPIF låg i mars på 0,0 procent på årsbasis, alltså precis på gränsen till prisdeflation och definitivt långt under Riksbankens inflationsmål på 2 procent per år. Även HIKP, det harmoniserade konsumentprisindexet som möjliggör jämförelser inom EU, låg i mars på deflation (-0,4 procent) i årstakt, så nu anser jag att man med visst fog kan tala om äkta prisdeflation i Sverige. I februari låg HIKP straxt över nollan, men det blev alltså en dykning i mars. Dessutom verkar denna dykning ner i deflation ha varit oväntad för de flesta analytiker, även om trenden mot deflation varit uppenbar den senaste tiden och det bara var en tidsfråga när nollan skulle spräckas.

Notera att eurozonen i genomsnitt har en högre inflationstakt (+0,5 procent) än Sverige, även om det skiljer avsevärt mellan olika länder där. Dock är även trenden för eurozonen tydligt neråt och även där ligger inflationstakten en bra bit under centralbanken ECB:s mål.

Det har såklart kommit en mängd kommentarer av olika slag till deflationssiffran. En intressant sak är vad Knut Hallberg, ränteanalytiker på Swedbank, säger i intervju med SvD, nämligen att det inte är någon "deflationsfara" (en nedåtgående prisspiral med fallande ekonomisk aktivitet i samhället) utan att "I det här läget är det en positiv deflation". Positiv på så sätt att prylar och tjänster vi köper blir billigare.

Vi kan se på KPI-förändringen årsvis uppdelad per kategori, alltså en uppdatering av mitt diagram från förra månaden.

Vi ser att priserna i de flesta kategorier har sjunkit. Den bredaste kategorin med ökande priser, livsmedelspriserna, har bara ökat med 0,2 procent på ett år, vilket förstås är positivt framförallt för de hushåll som lägger en stor andel av sin inkomst på livsmedel, alltså de med lägst inkomst. Då övriga "vanliga utgifter" sjunker i pris får den nuvarande formen av prisdeflation ses som positiv för de flesta hushåll, inklusive dem med låg inkomst.

Då återstår att se på hur de lägre priserna påverkar företagen. Lägre priser skulle kunna medföra en press på inkomsterna för många företag. Dock ser det inte i dagsläget ut att finnas någon kris för det svenska näringslivet i genomsnitt. Fjärde kvartalet 2013 ökade Sveriges BNP med 3,1 procent jämfört med samma kvartal 2012. Det var även en bra ökning jämfört med tredje kvartalet 2013. Dessutom ökade antalet sysselsatta med 1,2 procent och antalet arbetade timmar ökade med 0,4 procent, vilket gjorde att medelarbetstiden i hela ekonomin ökade med 0,8 procent. Sista kvartalet 2013 såg det alltså bra ut för Sveriges ekonomi sett till BNP.

BNP-siffran för första kvartalet 2014 får vi inte veta förrän i slutet av maj, men att döma av exempelvis produktionsindex över näringslivet ser det fortfarande förhållandevis ljust ut för Sveriges ekonomi. Arbetslösheten har inte heller ökat sedan samma tid förra året, men har å andra sidan inte heller minskat. Arbetslösheten är dock något högre än vid samma tid 2011-2012, men fortfarande lägre än i början av 2010.

Hushållens lån ökar i en årstakt av omkring 5 procent, vilket är snabbare än BNP-tillväxten och alltså inte hållbart. Merparten av denna kreditökning går till att köpa bostäder eller konsumtion, alltså icke-produktiva ändamål. Krediter till icke-finansiella företag, vilka förhoppningsvis går till produktiva investeringar, växer dock betydligt långsammare än BNP med en årlig tillväxttakt på 1,6 procent. Detta är inte bra - Sverige behöver produktiva investeringar, inte felallokeringar till bostäder och konsumtion, vilket tyvärr med nuvarande agerande från exempelvis Finansinspektionen och regeringen verkar bli den största effekten när räntan sänks.

Hursomhelst ger den låga inflationstakten ytterligare bränsle till dem som vill sänka Riksbankens styrränta och de flesta tror nu att det blir styrräntesänkning vid nästa direktionsmöte. Den främste denna kamp för räntesänkning är inte oväntat före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E O Svensson, som idag kommenterar deflationen. Han anser att deflationen "beror på Riksbankens strama penningpolitik från sommaren 2010". En viss del av prisdeflationen kan nog förklaras av det, men flera delar av konsumentpriserna styrs av en mängd andra faktorer. Livsmedelspriserna, som har stor vikt i KPI, styrs exempelvis till stor del av världsmarknadspriserna på livsmedel, som i sin tur påverkas av skördarna globalt. Boendekostnaderna, som har störst vikt i KPI, styrs till stor del av ränteläget. Eftersom boräntorna under 2012 och 2013 har sjunkit gradvis, så har detta sänkt boendekostnaderna. Den viktmässigt tredje största posten i KPI, transporter, styrs till stor del av oljepriset, som legat förhållandevis still de senaste ett och ett halvt åren.

Däremot håller jag med Svensson när han skriver

Deflation medför att reala skulder ökar. Hushållens (och företagens) skuldbörda ökar således, i synnerhet jämfört med om inflationen hade varit 2 procent. Inflationen i Sverige har fallit långt under inflationsförväntningarna de senaste åren, och det medför att prisnivå blivit betydligt lägre än förväntat. Det betyder i sin tur att reala skulder blivit betydligt högre än låntagarna förväntat och räknat med.

Nu sitter ju inte vanliga svenskar och räknar på inflation, realränta och sånt. Däremot är det så att det fortfarande finns en myt att inflationen skulle äta upp bolånen på sikt - även 2 procents inflation skulle halvera det reala lånevärdet på 36 år. När vi inte längre har någon inflation får alltså vanliga bolåntagare inte den urgröpningseffekt de hade räknat med på sina bolån. Detta är min mer verklighetsnära förklaring av Svenssons mer teoretiska resonemang. Ska vi ha nollinflation eller deflation måste det till en stor informationskampanj för att få vanligt folk att förstå att deras bolån inte kommer att ätas upp av inflation, annars ökar riskerna för hushållen.

Svensson påpekar också att deflation ger högre reallöner, vilket kan drabba företag negativt och i förlängningen leda till att folk förlorar jobbet. Trots låg inflation och nu deflation ser det som jag påpekat ovan inte så dåligt ut för Sveriges ekonomi, men det hade kanske kunnat vara ännu bättre? Det lär dock bli svårt för fackförbund att kunna motivera och få igenom löneökningar i ett deflationsläge.

Men sedan börjar Svensson jämföra med Japan.

Deflation ökar också risken för att hamna i en lång period av en s.k. likviditetsfälla, en situation med nollränta, deflation och förväntningar om låg inflation eller till och med deflation, som i Japan.

Jämförelsen med Japan haltar betänkligt, då en viktig (troligen den viktigaste) underliggande orsaken till Japans problem är dess demografi. Antalet japaner i arbetsför ålder (15-64) planade ut i Japan i början av 1990-talet och har därefter minskat. Samtidigt har antalet barn yngre än minskat sedan omkring 1980, medan antalet pensionärer ökat konstant. Japan nådde sin högsta befolkning år 2010 och sedan dess har till och med landets befolkning minskat något. Allt detta förklaras i sin tur av den låga fertiliteten (antalet barn som varje kvinna föder). Sedan 1974 har fertiliteten i Japan legat under 2,1 barn per kvinna (vilket är vad som behövs för att hålla en konstant befolkning) och ligger nu runt 1,4 barn per kvinna. Sverige har istället en fertilitet på 1,9 barn per kvinna och räknas även invandringen in så ökar Sveriges befolkning.

Finansanalytikern Peter Malmqvist har istället en helt annan syn på deflationsriskerna.

Nej, Sverige är inte i närheten av en deflationsspiral av japansk modell. Vi ligger snarare ständigt på kanten till en överhettning av bostadssektorn och en alltför kraftig utlåning. Att sänka räntan nu riskerar därför att bli droppen som får bägaren att kantra över.

Malthus och Egypten

Läsaren "Tangosmurfen" har med anledning av mitt inlägg om "Köttets tillväxtgräns" skrivit följande gästinlägg om Malthus och Egypten. Läs även vad jag skrev i somras om "Tre diagram om Egyptens grundproblem" samt "Världen är överbefolkad".

När man läser om antikens historia så är ett återkommande tema spannmålstillförseln från Egypten. Den som kontrollerade Egypten hade tillgång till väldiga mängder spannmål, de spannmål som behövdes för att ge Roms befolkning bröd och skådespel.

Idag importerar man spannmål till Egypten. Detta beror på folkökningen i Egypten. Idag har landet 85 miljoner invånare. Så nyligen som på 1950-talet hade man kring 20 miljoner innevånare. Folkökningen ligger på 1,88% per år (källa CIA Factbook), vilket ger en befolkningsökning på 1,6 miljoner för innevarande år.

Behovet av att importera spannmål blir särskilt tydligt i Egypten då man saknar möjligheter att betala för importen. Man har inte lyckats utveckla en konkurrenskraftig industri och saknar råvaror att exportera i utbyte. Ett sätt att hantera denna situation vore att öka det egna jordbrukets produktion. Tyvärr så begränsas jordbruket i Egypten av hur mycket vatten man kan hämta i Nilen för bevattningsändamål. Idag används i stort sett allt vatten i Nilen för bevattning. Problem uppstår därför i Nildeltat när saltvatten tränger in i flodarmarna.

Temporärt kan man lösa situationen genom att ta emot bistånd från andra länder, USA eller andra arabländer som har olja. Det ger dock ingen långsiktig lösning.

Ett sätt att lösa problemet är att ändra befolkningens kost. Detta har också i stor utsträckning gjorts. De flesta människor i Egypten idag är vegetarianer alla årets dagar utom de stora religiösa högtider då man av tradition äter kött och bjuder på kött (Islam föreskriver att man ska dela sitt kött i tre delar: en för den egna familjen, en för sina vänner och en för de fattiga). Stigande köttpriser är ett stort problem i Egypten. Många människor fruktar en framtid där de aldrig får äta kött, en katastrof likvärdig med, eller värre än, om svenskar skulle inse att de aldrig mer kommer att ha råd med alkohol.

En annan lösning vore om man kunde hitta mer vatten för bevattningsändamål. Helst skulle man behöva hitta en helt ny Nil-flod. Ungefär som vi brukar säga att vi behöver fler jordklot. Nu har det visat sig att det under Egyptens oaser i Sahara finns stora mängder friskt vatten. Fossilt vatten som stått där sedan klimatet var annorlunda, eller vatten som strömmar i underjordiska kanaler, ut i Medelhavet. Detta har gett upphov till projektet New Valley (Jämför Nile Valley).

Genom att pumpa upp vattnet som står under oaserna så kan man utöka jordbruket. Problemet är bara att ju mer vatten man pumpar upp, desto längre ned sjunker vattennivån och desto dyrare blir det att pumpa upp. I oaserna där vattnet tidigare pressades upp av självtryck måste man nu ha fossildrivna pumpar för att komma åt vattnet. Ingen lösning på problemet utan bara ett lån från framtiden. Ett lån som måste betalas med ockerränta i form av kostnader för att pumpa upp vattnet.

Sedan finns det så klart en lösning till: Att minska befolkningen. Några ska bort. Frågan är vem man ska rösta bort. Risken är att man antingen fördriver en del av befolkningen eller dödar dem, för att bereda Lebensraum för dem som är kvar. Det populära slagordet "Folket vill att brödraskapet avrättas" kan kanske ses som en Robinsonröst på vem det är som ska bort.

Världen är överbefolkad

Idag är, liksom 11 juli varje år, världsbefolkningsdagen, en dag som instiftades av FN 1989, två år efter att man "firat" femmiljarderdagen den 11 juli 1987, det ungefärliga datum då världsbefolkningen uppnådde 5 miljarder.

Temat för årets världsbefolkningsdag är tonårsgraviditeter - omkring 16 miljoner flickor yngre än 18 år föder barn varje år och ytterligare drygt 3 miljoner genomgår osäkra aborter.

Jordens befolkning har som bekant växt snabbt de senaste 200 och framförallt de senaste 60 åren.

År	Befolkning
1804	1 miljard
1900	1,6 miljarder
1927	2 miljarder
1950	2,5 miljarder
1960	3 miljarder
1974	4 miljarder
1987	5 miljarder
1999	6 miljarder
2011	7 miljarder

Den snabbaste årliga tillväxten var 1963 med 2,19 procent per år, men sedan dess har tillväxttakten sjunkit totalt sett, även om den fortfarande är hög i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, Pakistan och Afghanistan. År 2000 räknade FN:s demografer med att den årliga tillväxttakten var 1,14 procent, men i den senaste rapporten räknar man med en något högre takt av 1,15 procent per år.

Worldwatch Institute har med anledning av världsbefolkningsdagen skrivit en analys av FN:s senaste befolkningsrapport, som de vänligen mejlade till mig. (Inte allt som landar i min mejlbox är skräp.) Där framkommer att fertiliteten var oväntat hög i ett antal afrikanska länder, vilket gjort att man skrivit upp befolkningsprognoserna något. Delvis beror kanske detta på att det den mängd pengar som läggs på familjeplanering har stått ganska still de senaste åren - kanske en bieffekt av den ekonomiska krisen. Det kan bli fler uppskrivna befolkningsprognoser.

Befolkningsfrågan är den verkligt stora "elefanten i vardagsrummet" och vi kommer med största sannolikhet att få se en hel del obehagliga utvecklingar de kommande decennierna, helt enkelt på grund av att världens befolkning är flera gånger större än vad jordklotet på sikt kan försörja. Jorden är överbefolkad, även om de flesta försöker förneka, inte ta till sig eller bortförklara detta faktum.

Jag kommer nu att presentera ett antal svårsmälta prognoser om framtiden och den som har svårt för dessa kanske inte ska läsa vidare. (Nu blev ni nog så nyfikna så att ni kommer att läsa vidare i alla fall!)

Global livsmedelskris och kraftigt minskad befolkning

Det finns ett antal faktorer som tillsammans kommer att bidra till att världen vid någon tidpunkt inom något eller några decennier inte kommer att ha tillräckligt med mat för att försörja befolkningen tillräckligt för att upprätthålla en global befolkningsökning. Exakt när detta sker är förstås omöjligt att gissa, men vi ska komma ihåg att redan idag har över en miljard människor alldeles för lite mat.

För det första använder mänskligheten redan idag större delen av den fruktbara marken och endast marginella områden är outnyttjade. Vi kan därför inte öka odlingsarealen ytterligare och framförallt inte de bördigaste odlingsjordarna, som ger större delen av mänsklighetens livsmedel. Dessutom förloras en hel del odlingsmark årligen på grund av erosion, ökenspridning och försaltning. Detta gäller inte bara i fattigare länder utan även i exempelvis USA. Mycket odlingsjord förloras också årligen till byggen och det rör sig ofta om de bättre jordarna.

För det andra använder mänskligheten inte bara stora delar av det tillgängliga ytvattnet och grundvattnet, utan på många ställen överanvänds vattenresurserna och grundvatten pumpas upp betydligt snabbare än vad det kan förnyas. Detta leder redan idag till att brunnar torkar ut i många av världens viktigaste jordbruksområden, inklusive stora delar av USA. Ett land har redan gett upp större delen av sin spannmålsodling på grund av att den byggde på ett överutnyttjande av "fossilt vatten", nämligen Saudiarabien.

För det tredje så ställer klimatförändringarna till det på många ställen för jordbruket. Detta är en trend som vi sett öka de senaste åren. Förra årets extrema torka i USA är ett exempel.

För det fjärde är stora delar av dagens jordbruk beroende av konstgödsel, där framförallt fosfor är en ändlig resurs, där "peak phosphorus" beräknas inträffa runt 2030. Med mindre fosfor minskar skördarna obönhörligen.

Kvävegödsel behövs också och när det gäller konstgödsel framställs det till större delen med hjälp av fossilgas (naturgas). Visserligen går det också att framställa kvävegödsel med elektricitet, men större delen av världens elektricitet produceras med fossila bränslen - mest kol och fossilgas. Peak coal och peak gas beräknas inträffa någon gång 2020-2030.

Stora delar av världens jordbruk bedrivs också med diesel- och bensindrivna maskiner (traktorer, skördetröskor) och peak oil är som bekant nära förestående. Jag gissar dock att man kommer att prioritera bränsle till jordbruket in i det sista, så jag ser inte detta som någon begränsande faktor på de flesta ställen, utan de andra faktorer jag räknat upp är troligen de som kommer att vara mest intressanta. Även de bekämpningsmedel som är förutsättningen för att upprätthålla stora delar av dagens jordbruksproduktion framställs genom syntes från olja eller gas, men även här gissar jag att man kommer att prioritera denna produktion.

Hittills har den globala livsmedelsproduktionen i princip fortsatt att öka (även om den pendlar lite från år till år), så man kan fråga sig när den kommer att övergå till att minska. Om ingen annan faktor slår till sätter jag gränsen till några år efter peak fosfor. Man kan säkerligen använda fosfor lite effektivare och därmed fortfarande kunna öka skördarna i några år trots minskad fosfatutvinning. Det kan dock bli någon annan faktor som utlöser en nedgång i den globala livsmedelsproduktionen.

När skördarna minskar blir det alltså mer livsmedelsbrist i världen. Kanske kan en del livsmedel omfördelas till de fattigaste så att de fortfarande kan skaffa fler barn, men det är inte alls säkert att de som har överskott kommer att bete sig så altruistiskt - trots att över en miljard svälter ger vi redan idag istället livsmedel som foder till köttdjur eller använder den för framställning av biodrivmedel. En omfördelning kan skjuta upp den oundvikliga befolkningsminskningen ett antal år, men jag gissar att senast 2050 kommer jordens befolkning att börja minska.

2050 är alltså det som jag sätter som senaste datum för "peak population" på gissningsvis 10 miljarder, men med tanke på alla andra faktorer finns en stor risk att det inträffar tidigare. Nu talar vi alltså global befolkning. Lokalt kan befolkningen ändå fortsätta att öka ett tag i vissa områden.

Det finns också en risk att världsbefolkningen kommer att börja öka snabbare igen i något läge, vilket isåfall kommer att påskynda loppet mot befolkningsstupet.

Därefter kan man spekulera i hur snabbt nedgången i världsbefolkningen kommer att ske. Det är möjligt att den kommer att löpa över 100 eller kanske till och med 200 år ända tills jordens befolkning är nere på en mer rimlig nivå. Troligare är dock att det går ganska snabbt. Ser vi på andra organismer som överutnyttjat sin resursbas så brukar det bli en snabb krasch i populationen. Se till exempel på lämlar, jäst eller renarna på St Matthew Island. Empiriska data talar alltså för att mänskligheten också kommer att gå igenom en snabb krasch vad gäller populationen, åtminstone initialt. Svält och sjukdomar är de troligaste direkta orsakerna till denna kommande massdöd.

Till sist kan man spekulera i vid vilken nivå världsbefolkningen kommer att stanna upp. En miljard människor fanns det 1804 i industrialiseringens barndom, så det är inte orimligt att tänka sig. Med tanke på det överutnyttjande (overshoot) som mänskligheten utsatt resursbasen för är det dock troligt att det blir en lägre nivå, kanske en halv miljard människor.

Fördelningen av denna massdöd kommer självklart att vara väldigt olika över tid och rum. Framöver kommer jag att spekulera lite i vad som kan hända.

Pensionsmatematik

Idag skriver Joel Dahlberg på SvD om "pensionschocken", d.v.s. att framtida generationer inte kan räkna med lika stor pension som de som går i pension idag - och då är det ändå magert för många pensionärer. SvD hade även en chatt om pensioner idag.

Egentligen är det ingen "chock" att det blir så här - det beror på den obevekliga demografin, som styr väldigt många ekonomiska skeenden. Hur Sveriges demografiska utveckling kommer att se ut är välkänt sedan länge bland alla som har det minsta intresse för befolkningsstatistik. Ser vi på Sveriges befolkningspyramid ser den ut så här för 2012:

År 2012 var 19 procent av befolk­ningen 65 år eller äldre och de lär bli fler framöver. Detta ska jämföras med att år 1900 var 8 procent av befolkningen 65 år eller äldre - det var alltså en betydligt mindre andel av befolkningen som var pensionärer i början av 1900-talet när ålderspension infördes i Sverige - folkpensionen infördes 1913 och pensionsåldern sattes till 67 år, vilket då också var den ungefärliga medellivslängden.

Som tur är för Sveriges pensionssystem kommer antalet arbetande troligen att få ett tillskott de närmaste åren, när den stora kullen 20-24-åringar kommer ut i arbetslivet, vilket i viss mån kompenserar den växande mängden pensionärer. Men för följande årskullar av unga ser det värre ut.

Pensionssystemets matematik är egentligen rätt enkel. Man måste se på hur många pensionärer som finns i ett land i relation till antalet arbetande (som är de som betalar in till pensionssystemet). Det som betalas in varje år till pensionssystemet av de arbetande är i princip vad som kan betalas ut till pensionärerna. Allting annat är bara bokföringstekniska tricks. Visserligen kan pensionssystemet gå med överskott eller underskott under ett antal år, men i längden blir underskott ohållbara, då de innebär att man måste låna pengar till att betala ut pensionerna.

Att låta pensionssystemet gå med underskott och låna pengar är bara motiverat ifall man ser att man framöver kommer att ha ett minskande antal pensionärer i förhållande till antalet arbetande, men så ser som vi vet inte Sveriges befolkningspyramid ut.

När pensionärerna blir allt fler i förhållande till de arbetande ställs samhället inför svåra val om man inte vill låna pengar och försätta pensionssystemet i en i längden ohållbar situation. Ska man höja pensionsåldern? Ska man ta ut mer pengar i pensionsavgifter av de arbetande? Ska man sänka pensionerna? Dessa är de enda tre alternativ som finns och förstås kombinationer av dem. Många politiker föredrar dock att glömma bort dessa enkla fakta och istället låna pengar till pensionerna.

Visst är det så att det finns stora problem med det svenska pensionssystemet, men sett i ett europeiskt perspektiv har vi ett av de minst dåligt konstruerade pensionssystemen. De flesta EU-länder har lovat alldeles för stora pensioner till sin åldrande befolkning, vilket är en delorsak till statsskuldskrisen i EU. Det svenska pensionssystemet skiljer sig från de flesta EU-länders genom att vara förhållandevis frikopplat från statskassan.

Sedan finns förstås en mängd tokigheter i det svenska pensionssystemet. En av dem är Premiepensionen, som innebär att de som har tid och kunskap nog att sätta sig in i hur deras denna del av deras pensionspengar ska investeras får mer pengar än de som inte har det. Varför denna anti-fördelningspolitik?

Att pensionerna är orättvist fördelade vet vi också. Här måste nog något göras för att inte de fattigaste pensionärerna ska bli alltför fattiga.

En annan viktig fråga med bäring på pensionen tas också upp av Joel Dahlberg idag, nämligen "bolånetorpeden". Det handlar om att de som går i pension idag har ett helt annat utgångsläge vad gäller bolån än vad framtida generationer kommer att ha. Idag har de flesta pensionärer som äger sin bostad ganska låga lån i förhållande till bostadens marknadsvärde, dels tack vare att bostadspriserna ökat kraftigt, dels tack vare att den tidigare högre inflationen har "ätit upp" lånet. De som köpt sin första bostad det senaste decenniet har istället höga lån i förhållande till bostadens marknadsvärde. Bostadspriserna lär framöver inte kunna gå så mycket högre, utan lär snarare sjunka. Dessutom är inflationen mycket låg och kommer inte att "äta upp" bolånet. När den svenska bostadsbubblan faller ihop kommer ekonomin att drabbas av ett starkt deflationstryck, så någon hög inflation kan vi knappast vänta oss. Till sist så vet vi att de som idag tar bolån av nödtvång amorterar väldigt lite, så detta minskar inte heller skuldbördan i den takt som skulle behövas. Slutsatsen blir alltså att många av dagens 30-40-åringar kommer att sitta kvar med stora bolån när de går i pension, vilket kommer att bli svårt att betala på en mager pension.

Cypern, Ryssland, Italien, Ukraina m.fl.

Vi har säkerligen inte sett de slutgiltiga effekterna av bankkaoset på Cypern. Jag anser att händelsen går att klassa som en "svart svan". Det var inte oväntat att Cyperns överdimensionerade banksektor skulle förorsaka problem, men sättet på vilket "räddningsaktionen" genomfördes var fullständigt överraskande och ger svåröverblickbara spridningseffekter.

Några av effekterna har jag redan berört tidigare. En av de värsta effekterna blir troligen att många cypriotiska företag inte kan betala ut löner eller tvingas i konkurs. Händelseförloppet illustrerar tydligt att Europas ledare inte har koll på vad de håller på med. Det är lite av en desperat experimentverkstad i eurozonen. Man kan tycka att de borde försöka genomföra åtgärder som ställer till minsta möjliga skada, men de tycks inte vara förmögna att bedöma konsekvenserna av sina åtgärder - kanske eftersom det absolut måste bli så få läckor som möjligt innan åtgärderna vidtas och de därför måste hålla kretsen av invigda så liten som möjligt, vilket i sin tur minskar antalet potentiella varnande röster. Nu verkar i och för sig läckor på förhand om åtgärderna på Cypern ha varit ett stort problem, då många fört ut pengar ur landet strax innan, bland annat många med anknytning till presidenten. Fast man kan fråga sig vad som var hönan och vad som var ägget. Vidtogs de panikartade åtgärderna på grund av plötsliga penningutflöden, eller skapades penningutflödena av förhandsinformation om vilka åtgärder som skulle vidtas? Jag gissar på en kombination av de båda.

Via ZeroHedge läser jag om hur Ryssland nu tonat ner retoriken runt Cypern och snarast tillämpar en strikt "kapitalistisk" hållning om att den som sätter in pengar i en osäker bank i utlandet får skylla sig själv. Kanske har de insett att cypernkrisen snarare kan leda till fördelar för Ryssland, då ryskt kapital kommer att flöda tillbaka "hem" när oligarker börjar tycka att det är för osäkert att ha det i EU-banker. Därmed blir det en större beskattningspotential för ryska staten.

Ett annat euroland som har funnits på listan över potentiellt drabbade av cypernkrisen är Slovenien, som även det behöver EU-lån för att rädda sina banker. Där är det företagens höga skuldsättning som är problemet, inte statens eller hushållens som i andra skuldkrisländer.

Men det finns andra euroländer som skulle kunna vara i riskzonen. Malta har en finanssektor på runt 800 procent av landets årliga BNP, men det inkluderar annat än banker. Enligt centralbankschefen motsvarar de största maltesiska bankerna bara 300 procent av årlig BNP. Luxemburg är ett extremt fall, med en banksektor vars sammanlagda balansräkning är på hisnande 2000 procent av årlig BNP. Större delen (92 procent) av Luxemburgs banksektor består dock av filialer till utländska banker.

Då är det nog mer befogat att oroa sig för Italien (som ännu drygt en månad efter valet inte har någon ny regering), Grekland och Spanien. Italiens splittrade parlament måste dessutom utse en ny president senast 10 maj, då nuvarande presidenten Giorgio Napolitanos mandatperiod löper ut. Kommer de att lyckas enas om en ny president? Vem skulle kunna bli kompromisskandidat? Annars står Italien inför en allvarlig konstitutionell kris - utan president och utan ny regering. Presidentens roll tas visserligen isåfall över av talmannen i senaten, som just nu är Demokratiska partiets Pietro Grasso, men just hans partiroll skulle kunna skada hela den politiska processen ytterligare.

I Italien ska vi inte heller glömma den pågående skandalen kring världens äldsta bank Monte dei Paschi di Siena, en av Italiens största banker.

Ett land utanför eurozonen som kan drabbas allvarligt av cypernkrisen är Ukraina, där företagen tydligen av skatteskäl och andra skäl till stor del använt cypriotiska banker för sina transaktioner. 30 procent av de utländska direktinvesteringarna i Ukraina kommer från Cypern. Ukraina har redan i slutet av förra året fallit tillbaks i recession, bytesbalansen är negativ och ökande, samt att centralbankens reserv av utländsk valuta är liten och krympande. Dessutom har landet redan stora skulder kvar från tidigare kriser.

Jag noterar för övrigt att Swedbank avvecklar de sista resterna av sin verksamhet i Ukraina, då de inte ser positivt på landets framtid, utan istället anser att det blivit allt svårare att göra affärer där.

Ukraina har inte stora utsikter att lyfta sig ur sin kris på sikt, då deras befolkning minskar, särskilt den i arbetsför ålder. Dels på grund av utflyttning, dels på grund av de små generationerna efter Sovjetunionens fall.

Eventuellt är det positivt för Ukraina att de har lyckats förbilliga sin gasimport genom att importera från övriga Europa istället för från Ryssland och Gazprom. Återstår att se vad storebror Ryssland/Gazprom tycker om detta.

Kan detta ha något samband med den överraskningsövning som ryska militären genomförde i Svarta havet i torsdags? Detta var bara den andra gången på tjugo år som den ryska militären genomförde en oplanerad övning! Eller var det bara så att ryssarna kände ett behov av att visa lite militära muskler? Den ryska Svartahavsflottan är för övrigt inte i bästa skick - de flesta av skeppen är över trettio år gamla och större delen av denna flotta kommer att vara i obrukbart skick om några år. Visserligen har ett utbytesprogram satts igång, men det lär ta sin tid.

Ukraina är för övrigt en av världens större spannmålsexportörer och en av de få ljuspunkterna på en ansträngd världsmarknad för spannmål.

Egyptisk trippelkris: energi, ekonomi, politik

Det har varit ganska tunt med rapporteringen i svenska media, men just nu plågas Egypten av en trefaldig kris - energikris, ekonomisk kris och politisk kris.

Vi börjar med den ekonomiska krisen. De dåliga statsfinanserna, handelsunderskottet och den allmänt ovissa situationen i landet har gjort att det egyptiska pundet (EGP) tappat kraftigt i värde mot dollarn (USD). I januari 2011 låg kursen på 5,80 EGP/USD. Efter Mubaraks fall stabiliserades kursen runt 5,95 EGP/USD, men har sedan slutet av 2011 sakta drivit iväg mot 6,15 EGP/USD i slutet av 2012, ett fall på 6 procent på knappt två år. Men nu i januari har det gått undan och dagens kurs är 6,54 EGP/USD, vilket är ett fall på 6 procent på bara två veckor. Nu är det plötsligt akut valutakris.

För att skydda sig mot valutans fall har många egyptier växlat till dollar och om denna trend fortsätter sätter det hård press på centralbankens dollarreserv som bara är på 15 miljarder dollar. Troligen måste man snart införa valutaväxlingsrestriktioner. Det rapporteras redan att många taxichaufförer på turistorter vill ha betalning i dollar eller euro.

Regeringen har begärt lån från IMF, som skickade en expertgrupp i måndags. IMF-lånet är dock bara på futtiga 30 miljarder kronor, medan underskottet i statsbudgeten är över 30 miljarder dollar. Regeringen räknar med att statsfinanserna för 2012-2013 kan sluta med underskott på 50 procent "om drastiska åtgärder inte vidtas". Landet har redan en ganska hög statsskuld (83,6 procent av BNP 2011). Landets handelsunderskott för 2012 var omkring 30 miljarder dollar.

Den ekonomiska krisen hänger ihop med energikrisen. Sedan 2008 har oljeutvinningen varit ungefär lika stor som den inhemska konsumtionen. Redan ingångna exportkontrakt för olja tvingar dock Egypten att även importera olja, vilket blir dyrt. Det enda positiva i Egyptens "energibudget" har hittills varit fossilgasen, där landet länge varit nettoexportör. Den inhemska förbrukningen har dock stigit kraftigt (en ökning med 10 procent bara förra året) och i april 2012 stoppade man gasexporten till Israel. Man skyllde på att Israel slarvat med betalningarna, men den verkliga orsaken torde vara brist på gas.

Ett grannland som kan drabbas av Egyptens gasvåndor är lilla Jordanien, som dock än så länge får sin gas. Jordanien importerar 95 procent av sina energibehov och kan hamna i kläm om de inte lyckas köpa in sina fossila bränslen.

Under andra halvåret 2013 räknar Egypten med att börja importera fossilgas och har en förfrågan ute om byggande av en LNG-terminal för import av flytande gas.

Oljeprodukter (bensin, diesel), gas och el är alla subventionerade i Egypten, vilket självfallet bidrar till den ökande inhemska konsumtionen. Cirka 55 procent av elektriciteten genereras med hjälp av gas. Energisubventionerna är en tung post i Egyptens statsbudget och står för över en femtedel av utgifterna. Ju större konsumtion och ju mer import, desto sämre blir statens finanser och även handelsbalansen. Den nya regeringen som tillträdde i augusti lovade att se över energisektorn och dra ner på subventionerna, men oljeministern sade redan i november att man inte kommer att uppnå målet att minska subventionerna med 39 procent till slutet av juni.

Nu börjar Egyptens valutakris att skapa problem med att köpa in olja. Statsägda EGPC har bara köpt in 3 miljoner fat olja för första kvartalet i år, vilket endast var hälften av vad man efterfrågat. Även en import på 6 miljoner fat anses inte tillräckligt för att försörja landets raffinaderier, som därmed tvingas köra under sin kapacitet. EGPC försöker också att köpa raffinerade oljeprodukter, men har svårigheter även där. Dessutom har EGPC ökande svårigheter att få tag på remburser¹ för oljeimporten och kostnaderna för remburserna ökar snabbt.

Ovanpå detta kommer förstås de höga globala livsmedelspriserna i spåren av bland annat torkan i USA. Egypten importerade (netto) 2010 (senaste året för FAOstats data) 47 procent (16,8 miljoner ton) av sin spannmålskonsumtion till en kostnad av 3,7 miljarder dollar. Att hålla livsmedelspriserna nere är säkerligen en ännu högre prioritet för landets styrande än att subventionera energipriserna, med tanke på de oroligheter som höga livsmedelspriser tidigare orsakat i landet. Egypten har 82 miljoner invånare och befolkningen ökar med omkring 2 procent per år, vilket knappast minskar deras beroende av livsmedelsimport.

Prisinflationen i Egypten har varit hög de senaste åren (11,9% för 2009, 12,8% för 2010, 10,4% för 2011, 7,1% för 2012) även om den sjunkit en aning det senaste året. Med en kollapsande valutakurs lär dock hög prisinflation komma tillbaka i Egypten. Detta lär i sin tur leda till förstärkt folkligt missnöje.

Därmed kommer vi in på den politiska krisen. Muslimska brödraskapet fick sin president Muhammad Mursi vald förra året, och håller något slags maktbalans med den starka militären. Muslimska brödraskapet kan snabbt förlora i popularitet om ekonomin försämras och priserna på basvaror stiger.

Egyptens författningsdomstol upplöste i juni parlamentets underhus efter att ha underkänt valet. Muslimska brödraskapet var största parti i underhuset. Det ryktas nu om parlamentsval i april, vilket ger en ytterligare politisk osäkerhet. President Muhammad Mursi har nu bytt ut både finansministern och inrikesministern för att försöka dämpa den folkliga vreden över den ekonomiska krisen.

Som synes hänger Egyptens energi, ekonomi och politik samman i en oupplöslig cirkel. Jag skrev redan i februari 2011 i samband med oroligheterna i Egypten om Egyptens omöjliga ekvation och det jag skrev då är fortfarande aktuellt.

Även om vi får en snabb lösning på regeringsfrågan i Egypten, antingen genom militärdiktatur i ny form eller genom något slags frö till demokrati, så återstår landets långsiktiga finansieringsproblem. Stora valutautflöden kan driva ner landets valuta så att det blir ännu dyrare att importera nödvändiga livsmedel. Egypten har redan problem med hög prisinflation
[...]
Befolkningen har växt från 16,5 miljoner år 1939 till 20 miljoner i början av 1950-talet och nu cirka 80 miljoner. Prognoserna visar inga tecken på att befolkningstillväxten skulle stanna av på länge än. Även om Egypten mot förmodan lyckades införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i många år. Misstaget har man redan gjort flera decennier tillbaka när man lät befolkningen växa så snabbt.
[...]
Ett nytt egyptiskt styre måste alltså få ordning på ekonomin, särskilt ifall valutan faller i värde. Men det blir en omöjlig ekvation, då de flesta vägar till budgetbalans också ger folkligt missnöje. Ökade skatter eller minskade subventioner på mat och bränsle är otänkbart. Militären utgör en stor del av statens utgifter, men att dra ner på militärutgifterna lär bli svårt utan att riskera militärkupp.
[...]
Visserligen har den inhemska spannmålsproduktionen stigit snabbt, men befolkningen har också växt snabbt och Egypten tvingas därför importera en stor del av sin mat. Med sjunkande inkomster av oljeexport och stigande livsmedelspriser blir ekvationen omöjlig.

Situationen i Egypten utgör ett hot även för andra länder än de närmaste grannländerna. En orsak är Suezkanalen, där 7,5% av världshandeln till havs går. För Europa torde det innebära en betydligt större andel. Alternativet att åka flera tusen kilometer extra runt södra Afrika fördyrar avsevärt. 2009 fraktades cirka 1 miljon fat per dag av råolja och raffinerade oljeprodukter norrut och 0,8 miljoner fat söderut genom Suezkanalen, vilket totalt är runt 2 procent av världens oljeproduktion. Dessutom går Sumed-ledningen för råolja längs ungefär samma väg som kanalen och genom den går nästan all norrgående råolja från Saudiarabien (2,3 miljoner fat per dag 2006).

Vad vi kan förvänta oss framöver är troligen mer politisk oro i Egypten. Missnöjet kan lätt spilla över i stora demonstrationer. Den självförstärkande spiralen av energikris, ekonomisk kris och politisk kris gör att situationen förvärras. Vilken vilja, förmåga och beredskap har sedan världens rikare länder att hjälpa Egypten? Viljan kanske finns där om man ser ett hot mot exempelvis Suezkanalen, men förmågan att hjälpa är kanske inte den bästa, när EU och USA är upptagna med sina egna kriser. Beredskapen för att hjälpa Egypten är väl så gott som obefintlig.

Den "underbara arabiska våren" var för Egyptens del som jag ser det en förtäckt militärkupp. Militären gjorde sig av med den mycket impopuläre president Mubarak, men sitter fortfarande på den starkaste maktpositionen, även om man fått dela med sig en del makt till Muslimska brödraskapet och Muhammad Mursi. Samtidigt har man dock fått någon att skylla på när det går dåligt för landet.

Hur ska Egyptens ledarskap på ett pedagogiskt sätt lyckas förklara för folket att man helt enkelt är tvungen att skära ner på energianvändningen och/eller att den blir dyrare? Så länge ledningen är såpass korrupt som den är lär inte folket lita på ens de mest pedagogiska förklaringar.

Vi kommer säkert snart att få höra stora och viktiga nyheter från Egypten - jag gissar att landet någon gång under första halvåret kommer att dominera nyheterna ett tag. Nu har ni bakgrundsinformation för att förstå det kommande nyhetsflödet.

---

1. Remburser (på engelska Letters of Credit) är ett slags bankgarantier som används vid utrikeshandel. Läs mer på Wikipedia

Hur ska ryska militären få ihop det?

Jag skrev i höstas om det stora demografiska problem som den ryska militären står inför.

Den ryska militärmakten är just nu inne på den sista omgången unga män som föddes innan Sovjetunionens kollaps.
...
Om tio år kommer hela åldersgruppen 20-30 år att ha minskat med cirka 35 procent!

Två veckor senare beklagade sig överbefälhavaren general Nikolaj Makarov över att han nu har tillgång till så få värnpliktiga. Förutom det rent demografiska problemet med få unga män så har tydligen många av de unga männen "hälsoproblem" som gör att de inte kan tas ut till värnplikt. Eftersom Rysslands värnpliktiga har usla villkor försöker många unga män komma undan den 12-månaders obligatoriska värnplikten. Det förfalskas många medicinska intyg och många skaffar småbarn för att undkomma.

I höstas skar det ryska försvarsministeriet ner antalet värnpliktiga i höstintagningen med nästan hälften. De har tydligen insett hur verkligheten ser ut. Dessutom har Ryssland 2008 kortat ner värnplikten från 18 till 12 månader, vilket ytterligare minskar antalet tillgängliga värnpliktiga. Dessutom emigrerar många ryssar - 2008-2010 var det 1,25 miljoner ryssar som emigrerade, troligen till stor del unga och välutbildade. Det är fullt förståeligt att de vill lämna ett land där den politiska friheten inskränks kraftigt och godtycklig rättsskipning råder.

Alternativet att övergå helt till yrkesmilitärer är troligen inte aktuellt för Ryssland, då det skulle kosta alltför mycket att hålla en yrkesarmé av tillräcklig storlek. Då återstår teknisk upprustning av militären, vilket också president Putin lovade i våras. Han utlovade de största militärinvesteringarna i Ryssland sedan det kalla krigets slut.

Frågan är dock om Ryssland när det kommer till kritan har råd med dessa stora investeringar i militär materiel. Rysslands statsbudget balanserar redan på randen till underskott och är till stor del beroende av intäkter från export av olja och gas. Så mycket högre olje- och gaspris lär inte ryssarna kunna klämma ut ur de skuldtyngda västeuropeiska ekonomierna, så intäktssidan är högst begränsad.

Det handlar också om stora investeringar som Ryssland måste göra. Även om de har flera mycket moderna system, så är flera av deras vapensystem ålderstigna och underhållet eftersatt.

Ryssland lägger enligt SIPRI i år omkring 3,9 procent av sin BNP på militären, och så mycket större andel lär de inte kunna satsa, om man betänker att USA lägger 4,7 procent av sin BNP på militären. Detta innebär förresten att USA har omkring 10 gånger så stora militärutgifter som Ryssland i dollar räknat, på grund av sin större ekonomi. USA har därför råd med en förhållandevis vältränad yrkesmilitär, medan Ryssland till största delen måste nöja sig med dåligt motiverade värnpliktiga. Vi ska inte heller glömma att Rysslands stora granne i öster, Kina, lyckas få ut dubbelt så stora militärutgifter i dollar räknat som ryssarna, genom att bara lägga 2,0 procent av sin BNP.

Det lär också vara svårt och impopulärt att spara in på andra statliga utgifter i Ryssland för att öka militärutgifterna. Landet lider redan av bland annat illa underhållen infrastruktur.

Till råga på allt erkänner Ryssland att deras militär är ineffektiv och plågad av korruption. Omkring en femtedel av ryska statens militärutgifter "försvinner" varje år.

Sammantaget bedömer jag därför att Ryssland visserligen har stora ambitioner att satsa på ökad militär styrka, men att det är ytterst tveksamt om de kommer att lyckas, både av demografiska och ekonomiska skäl.

Vi ska dock inte glömma att Ryssland trots allt besitter en enorm militär slagkraft, där Sverige skulle stå sig slätt om ryssarna skulle få för sig att hävda den intressesfär som general Makarov ritat upp.

Rysslands främsta medel för att skaffa sig makt i världen är dock energivapnet, alltså att många länder (bland annat Sverige) är beroende av import av rysk olja och gas.

Ryska militärens största problem

Nedan ser ni en bild som kan ge Rysslands militärledning många sömnlösa nätter.

Den ryska militärmakten är just nu inne på den sista omgången unga män som föddes innan Sovjetunionens kollaps. I samband med kollapsen sjönk födelsetalen dramatiskt -1990 födde varje rysk kvinna i genomsnitt 1,89 barn - 1999 var denna siffra nere på rekordlåga 1,16. Fertiliteten har visserligen återhämtat sig något sedan dess, men var 2009 fortfarande så låg som 1,54 barn per kvinna.

Effekten av den snabba nedgången i fertiliteten blir att om några år kommer Ryssland att ha mycket färre unga män att värva soldater från. Åldersgruppen 20-24 år är den som nya soldater kommer från och den gruppen sjunker snabbt. Om tio år kommer hela åldersgruppen 20-30 år att ha minskat med cirka 35 procent! Den ryska ledningen ställs alltså inför ett svårt val.

• Ska man minska antalet soldater? Då minskar Rysslands militära styrka.
• Ska man istället fortsätta att ha en lika stor armé och därmed ta ut en större andel av de unga till soldater? Detta skulle få svåra effekter på landets ekonomi i längden, då fler i gruppen 20-24 år då inte skulle kunna få tillfälle till högre studier eller att börja arbeta i den produktiva ekonomin. Redan de minskande unga årskullarna i sig kommer att ställa till ekonomiska problem.
• Ska man istället ha en åldrande skara militärer? Inte heller något bra alternativ, då äldre soldater genomsnittligt har sämre fysisk status och dessutom ofta hunnit skaffa familj. Unga soldater som ännu inte hunnit skaffa barn är betydligt bättre ur militär synpunkt.

Bloggrannen Cornucopia brukar ofta skriva om Rysslands militära ambitioner och hur de ökar sin militära slagkraft med diverse moderna vapensystem, exempelvis nyligen att de ökar marininfanteriet med 60 procent i Östersjön. Moderna krigsmaskiner i all ära, men hur ska Ryssland bibehålla sin militära makt med den kommande allvarliga bristen på en av de viktigaste ingredienserna, nämligen soldater?

Hursomhelst är Lars Wilderängs (Cornucopias) bok Midvintermörker en spännande militär saga som visar hur illa det skulle kunna gå för Sverige mot ett idag fullständigt överlägset Ryssland. En viss MÖP-varning är på sin plats, men till och med mitt militärt ointresserade ex tyckte att boken var bra. Frågan är dock hur länge man kommer att kunna behålla en sådan slagkraft i Östersjöområdet.

När mängden soldater minskar tvingas Ryssland troligen att prioritera var man vill sätta in sina styrkor. Det oroliga Kaukasus vid sydgränsen kommer troligen att sluka en stor del. I öster har man ett grannland som även det har supermaktsambitioner, nämligen Kina. Deras befolkningspyramid har visserligen också på grund av ettbarnspolitiken en avsmalnande bas, men inte lika drastiskt som för Ryssland.

Ryssland sitter som bekant på stora råvarutillgångar, framförallt olja och gas, vilket ger ett stort plus i det globala maktspelet. Frågan är om inte energivapnet kommer att visa sig vara viktigare för ryssarnas maktambitioner än den militära slagkraften.

Egypten ett hot?

Den tunisiska revolutionen ser ut att gå in i ett lugnare skede. Även om Tunisien skulle ha störtats i kaos skulle det inte ha varit särskilt allvarligt för oss i Sverige. Egypten däremot - där finns stor risk för kaos som kan ha effekter långt utanför landet.

- Jag tror att det kommer att vara mer eller mindre fortsatt oroligt i länder som Egypten och Algeriet en tid framöver eftersom de befinner sig i slutskedet av långa regimer. När de gamla presidenterna till slut trillar av är det ofta tillfälligheter som avgör, man kan på förhand inte avgöra vilka personer eller grupper som kommer att ta initiativ till att ta makten, säger Inga Brandell.

Egypten har 79 miljoner invånare (Tunisien bara 10 miljoner). Befolkningen växer med cirka 2% per år och fertiliteten ligger runt 3 barn per kvinna. 1939 var befolkningen bara 16,5 miljoner, alltså inte ens en fjärdedel av dagens. Detta syns tydligt på befolkningspyramiden, som är av typen "varje diktators skräck", med gruppen 15-29 år betydligt större än grupperna 30-44 och äldre.

Nästan all befolkningen är koncentrerad längs Nilen och större delen av landet är ödemark.

BNP (PPP) ligger på 6347 USA-dollar per capita, vilket är ganska lågt, men inte bland världens fattigaste.

91% av befolkningen är muslimer och de 9% kristna, varav de flesta koptiska kristna. Det förbjudna Muslimska brödraskapet är en islamistisk organisation som stöds av cirka en femtedel av landets befolkning.

Landet importerar en stor del av sina livsmedel, vilket med ökande spannmålspriser på världsmarknaden kan förorsaka protester.

Officiellt är Egypten en parlamentarisk demokrati med ett oberoende rättsväsende, men det har rått "undantagslagar" sedan mordet på president Sadat 1981. Undantaget börjar likna en regel. Dessa undantagslagar gör i princip Egypten till en diktatur med pseudodemokratisk fasad. Presidenten Hosni Mubarak har suttit vid makten i nästan 30 år och har omvalts fyra gånger. Nu börjar han dock bli gammal och sjuklig och ingen vill ha hans son som efterträdare, inte ens den styrande makteliten.

Så vi har en kombination av diktatur, sammanträngd befolkning, en stor andel av befolkningen i gruppen "arga unga män", ganska låg medelinkomst, stigande matpriser, och en stark fundamentalistisk rörelse. En krutdurk, med andra ord. Den tändande gnistan har uppenbarligen kommit - frågan är bara om någon lyckas släcka stubinen.

Regimen har totalförbjudit protester efter vad som hände i förrgår, när bland annat en polisstation i Suez brändes ner, tre demonstranter dödades och över tusen greps.

MohamedElBaradei, en moderat reformpolitiker (tidigare chef för FN:s atomorgan IAEA), har återvänt till Egypten och kan ses som en möjlighet att få en förhållandevis fredlig utveckling av situationen. Idag läser vi att ElBaradei stoppats av polis vid en demonstration efter fredagsbönen i Kairo.

Idag deltar även mindre moderata Muslimska brödraskapet i demonstrationer, uppenbarligen för att försöka kapa åt sig lite initiativ i maktkampen. Tidigare hade de uppenbarligen inte förstått att det var läge att hålla sig i framkant just nu.

Läget är allvarligt och det är tydligt att de styrande är rädda. De har stängt ner större delen Internet i landet för att stoppa informationsflöden inom och utom landet. Man verkar ha lärt sig av vad som hänt i andra länder att det inte räcker med att bara filtrera bort vissa sajter. Som det nu är begränsas upprorsmakarnas möjligheter att kommunicera med varandra och omvärldens möjligheter att få oberoende uppgifter av vad som händer i Egypten. Vi får följa vad som händer så gott vi kan.

Så till varför Egypten är viktigt för omvärlden.

• Egypten kontrollerar Suezkanalen och därmed en stor del av lastfartygen till Europa. Detta kan inspirera USA att ingripa, med en mängd vidare världspolitiska följdeffekter.
• Revolutionslusten kan sprida sig till andra arabländer.
• Maktbalansen i Mellanöstern kan skiftas om en ny egyptisk regering blir ovänligt inställd till Israel.

Jag får återkomma närmare till effekterna för omvärlden.

Läs även Kildén och Åsman om situationen i Egypten.

Tillägg: Cirka 7,5% av världshandeln till havs går genom Suezkanalen. För Europa torde det innebära en betydligt större andel.

Tillägg 2: Ett bra ställe att följa vad som händer i Egypten är Al Jazeera, som Vidsynt tipsar om.

[Andra bloggar om egypten, demografi, revolution, kravaller, diktatur, matpriser, livsmedel, demonstration]

Befolkning och demografi

Fler "favoriter i repris", alltså äldre inlägg från bloggen som fortfarande är aktuella. Dagens ämne är Befolkning och demografi.

• Saudiarabiens befolkningspyramid
• Oljetoppens nersida ser inte ut som uppsidan
• Jag heter Japan och jag är överbelånad
• Revolutionsrisk
• Arga unga män i Maghreb

Revolutionsrisk?

I förra veckan tittade jag på befolkningspyramiderna för Tunisien och Algeriet som en delorsak till varför det blev revolution i Tunisien just nu.

Den stora gruppen unga män, alltså 15-29 år, kombinerat med faktorerna stigande matpriser, hög arbetslöshet och en grym diktatur gav en krutdurk. Nu har diktatorn Ben Ali flytt landet, men vi får se hur det går. Blir det riktig demokrati eller bara en ny diktatur?

Jag läser också på Zero Hedge att Dow Jones Newswire verkar bekräfta att det försvunnit 1,5 ton guld från Tunisiens centralbank, vilket stämmer bra med ryktet att Ben Ali tog med sig så mycket guld när han flydde landet. Ben Ali har tydligen tagit sin tillflykt till ärkediktaturen Saudiarabien, som knappast lär lämna ut honom till Tunisien, utan tvärtom verkar välkomna honom. Med halvannat ton guld är han självklart välkommen.

Som jag påpekade i förra veckan domineras även Algeriet av åldersgruppen 15-29 år och även där har det varit oroligheter, som.dock inte ledde till någon revolution.

Det kan vara intressant att titta på hur åldersfördelningen ser ut även i övriga nordafrikanska länder. Vi börjar med diktaturen Marocko, även känt för sin ockupation av Västsahara. Marocko råkar också sitta på världens största fosfatreserver, varför EU-länderna gärna vill hålla sig väl med dem. Detta inkluderar även vår handelsminister Ewa Björling, som hälsade på där våren 2009.

Marocko har som synes också det en mycket större andel i åldersklassen 15-29 år än i de äldre. Med tanke på att BNP per capita bara är 4773 dollar där, alltså ungefär hälften av den i Tunisien, finns en stark risk för uppror även här, bara övriga faktorer stämmer och den rätta tändande gnistan kommer. Men arbetslösheten i Marocko är förhållandevis låga 9% och det verkar gå ganska bra för landets ekonomi. Alltså låg risk just nu, som jag bedömer det vid en snabb anblick.

För Libyen ser befolkningspyramiden ut på liknande sätt, förutom att det är många fler barn. Även Libyen är som bekant en diktatur under Muammar al-Gaddafi, men landet har en BNP per capita (PPP) på 14878 dollar, alltså i nivå med Chile eller Ryssland. För tillfället låg revolutionsrisk trots befolkningspyramidens utseende, bedömer jag. Två orosmoln finns dock. Hög arbetslöshet samt ekonomins beroende av oljeexporter. Sjunker oljepriset igen får det svåra effekter på ekonomin för oljeexporterande länder.

Jag återkommer med fler intressanta länder.


Läs även Kildén och Åsman om Tunisiens revolution, och ny regering i Tunis.

[Andra bloggar om tunisien, revolution, kravaller, demografi, marocko, libyen]

Arga unga män i Maghreb

Idag kan man läsa om upplopp i Tunisien.

Oroligheterna, de värsta på årtionden, har utlösts av brist på mat och jobb. Landets officiella arbetslöshetssiffra är 14 procent, men bland nyutexaminerade är siffran omkring den dubbla.

Och bara för några dagar sedan var det kravaller i grannlandet Algeriet.

Arbetslösheten i Tunisien anges som en delförklaring, men den är inte värre än i vissa EU-länder. 2009 var den enligt Eurostat i Spanien 18%, Lettland 17%, Estland 14%, Litauen 14%. För ungdomar (under 25 år) ännu värre - Spanien 38%, Lettland 34%, Litauen 29%, Estland 28%. Så varför inga kravaller i dessa länder?

En annan delförklaring kan sökas i hur rika länderna är. Tittar man på BNP (PPP) per capita, så ligger Spanien på 29651 USD/capita, Lettland 14330, Litauen 16997 och Estland på 18274 USD/capita. Tunisierna däremot får nöja sig med 9488 USD/capita och algerierna med 7103 USD/capita. Låg inkomst per capita brukar betyda att en större andel av pengarna går till mat. Då får högre matpriser större genomslag. Fast BNP per capita ger inte heller hela sanningen, då exempelvis Ukraina bara har 6665 USD/capita.

Räcker inte ekonomin till får man titta på demografin för att hitta den sista delförklaringen. Nedan ser ni befolkningspyramiderna för Tunisien och Algeriet.

 

Här ser man att andelen "unga män" (15-29 år) är stor i dessa två länder. Från 30 år och uppåt smalnar befolkningspyramiderna av snabbt. Och det är arga unga män som ställer till upplopp. Så här ser det inte ut i exempelvis Spanien.

Här ligger befolkningens tyngdpunkt i åldersklassen "familjefäder" (30-44 år). Familjefäder kan också bli arga, men de brukar inte ställa till kravaller. Även de baltiska ländernas och Ukrainas befolkningspyramider är mer balanserade (för den vuxna delen av befolkningen), om än inte lika topptunga som Spaniens.

 

 

Åldersklasserna 20-24 och 25-29 är ganska stora i Baltikum och Ukraina, men inte alls i samma proportioner som i Algeriet och Tunisien. De uppvägs av en förhållandevis stor andel av befolkningen i den mer sansade åldersgruppen 30+. Som synes är befolkningspyramidernas baser i dessa länder mycket smala, så mängden potentiella upprorsmän kommer framöver att minska snabbt. Dock kommer den smala basen att ställa till andra problem framöver, men det är en annan historia - här handlar det om mängden arga unga män.
Lärdomen av detta är att om ett land har en stor andel män i kategorin 15-29 år i förhållande till 30+ ska man vara försiktig och se till att hålla dem lugna genom exempelvis jobb. Blir det problem i ekonomin är risken stor för upplopp om landet har en sådan demografi. Studerar man uppror och revolutioner genom historien så har en förutsättning oftast varit en stor andel av befolkningen i åldersklassen "arga unga män".