Vad hände i Storvreten? Var är media?

Jag har hittills inte kommenterat upploppen i Stockholms förorter, då så många andra har skrivit läsvärt om detta, men nu läste jag om en händelse som är högst anmärkningsvärd, där medias rapportering varit minst sagt bristfällig.

Till att börja med ska jag säga att jag bott i över tio år i en Stockholmsförort med ganska många invandrare och där jag då och då under åren har sett utbrända bilar, så jag vet vad jag talar om. Jag har sett ungdomsgängen som kommer från familjer där föräldrarna uppenbarligen har alltför dålig koll på sina barn. Vissa av ungdomarna i min stadsdel som utmärker sig särskilt känner jag igen och jag har hört deras konversationer på tunnelbanan som tydligt visar på att de lever i en värld där våld mot andra ungdomar är vanligt, liksom ett utanförskap gentemot det samhälle vi andra lever i.

Nå, den händelse som jag reagerade på var när företrädare för extremnationalistiska organisationer förra fredagen samlade ihop ett "medborgargarde", som åkte runt i Stockholms förorter. Det konstigaste är inte att de gjorde detta, utan att polisen inte stoppade dem ordentligt. I Storvreten i Tumba hade enligt polisen ett 50-tal högerextremister samlats - mer om det längre ner.

De extremistorganisationer det rör sig om är bland annat nazistiska Svenskarnas parti, där bland annat partistyrelsemedlemmen Daniel Spansk (som även sitter i kommunfullmäktige i Nykvarn) deltog. Enligt Expo var det även medlemmar i Svenska motståndsrörelsen och Förbundet nationell ungdom som deltog.

Enligt Aftonbladet förföljde "medborgargardet" människor på gatorna i Tumba tills polisen ingrep. Detta verkar dock inte ge hela bilden - som Elin Grelsson Almestad påpekar i GP så verkar vanliga media ha missat några av de viktigaste bitarna.

När varje vit medelklassjournalist fördömer flytten av Tintin-album blir det huvudnyhet. När vittnesmål från förorterna om att nazister misshandlar en pojke är det påtagligt tyst.

I Storvreten blev enligt samstämmiga vittnesmål en femtonårig pojke på kryckor misshandlad av "medborgargardet". Polisen säger att ingen polisanmälan inkommit om detta, men det är kanske inte så konstigt eftersom det av berättelserna att döma verkar som om ungdomarna har all anledning att misstro polisen, då de släppte igenom högerextremisterna så att de kunde attackera ungdomarna. Läs en berättelse på Storify. Det är en liknande historia som berättas i en intervju som Megafonen gjort med några ungdomar som var med förra fredagen.

Att polisen släppte igenom högerextremisterna mot ungdomarna bekräftas av vad som står om händelsen i en notis på en extremnationalistisk sajt (som jag inte länkar till):

fredagens händelser då medborgargardet befann sig i Storvreten för att få bort de kriminella invandrarna från gatorna. Polisen på plats ska ha flyttat på sig och låtit gardet komma fram.

Det hela är som jag skrev ovan högst anmärkningsvärt och det är verkligen dags att media granskar händelsen i Storvreten ordentligt!

En person ur "medborgargardet" greps av polisen, arton omhändertogs och två avhystes, så någonting gjorde polisen i alla fall. Men åtminstone några ungdomar i Storvreten har uppenbarligen tappat förtroendet för polisen.

Vad gäller upprinnelsen till upploppen så kan man undra vad det faktiskt var som satte igång dem och vilka som var mest aktiva. Det visade sig ju i efterhand att den 69-åring som sköts av polisen visade sig vara av finskt ursprung och inte från något land i Mellanöstern. Det ska också bli intressant att se vad det faktiskt är för personer som blivit gripna för kravallerna - det verkar ju som om de flesta av anstiftarna till upploppen inte ens kom från Husby. Enligt vad jag kan se är de flesta av de gripna dessutom tidigare dömda eller kända för polisen. Några är folkbokförda långt utanför Stockholm.

Skrämmande utveckling i England

Det går undan med utvecklingen efter upploppen i England. Premiärminister Cameron talar redan om att militär kan komma att sättas in vid framtida upplopp. Demokratins fernissa är tunn ibland och ramlar lätt av.

Liksom USA:s styrande efter terrordåden i september 2001 passade på att införa diverse långtgående inskränkningar i de medborgerliga fri- och rättigheterna ser även Storbritanniens regering ut att göra det nu.

I och för sig har ju Storbritannien erfarenhet av att sätta in militär på eget territorium - jag tänker på Nordirland.

Nu måste de kanske också prioritera om. Storbritannien har i dagsläget knappast råd med att ha militär både i insatser utomlands och för att hålla lugnet inom landet.

En skrämmande utveckling är det hursomhelst.

Tillägg:

Han framhävde också sociala mediers roll i upploppen och menar att polisen bör titta närmare på möjligheter att förhindra brott.
- Det fria kommunikationsflödet kan nyttjas för gott och för ont, sade Cameron.

Här talas det alltså även om inskränkningar i yttrandefriheten. Om Cameron tror att sociala medier befrämjar upplopp borde han fundera på Los Angeles 1992, innan de sociala mediernas genombrott, då det gick utmärkt att ställa till upplopp ändå.

Frustration i England

Som ni säkert läst så har flera av Englands storstäder härjats av upplopp de senaste fyra dygnen. Den senaste natten var det lugnare i London, men i gengäld spreds oroligheterna till bland annat Manchester, Birmingham och Liverpool.

Den tändande gnistan var att Mark Duggan blev ihjälskjuten av polisen. Först påstods att Duggan skulle ha skjutit först, men idag visar det sig att det inte var så. Duggan beskrivs ömsom som gangster och droghandlare, ömsom som älskad fyrabarnsfar och taxiförare - båda bilderna kan mycket väl vara sanna, men det är egentligen inte intressant för att förstå kravallerna, då Duggans död bara var den tändande gnistan.

De underliggande orsakerna till kravallerna är förstås något annat. (Relativ) fattigdom, arbetslöshet (framförallt bland ungdomar) och utbredda känslor av frustration och hopplöshet. Detta är något som inte är unikt för engelska storstäder, utan finns i de fattigare områdena i alla Europas storstäder. Efterhand som den ekonomiska krisen förvärras ökar risken att vi får se liknande kravaller på andra ställen. Det behövs bara en tändande gnista.

I USA finns också starka sociala spänningar i många områden. Minns ni upploppen i Los Angeles 1992? Nu borde det finnas ännu fler ännu mer frustrerade unga människor där. Vilken blir gnistan där? Och när?

Extrainsatsen i England av 16000 poliser, gummikulor och vattenkanoner stoppar bara upploppen just nu. Om någon månad eller nästa år kan det vara dags igen, så länge inte de grundläggande problemen löses. Fast de underliggande sociala problemen tar åratal att lösa och det blir inte precis lättare när det samtidigt är ekonomisk kris. Premiärminister Cameron verkar ta till kontrollinjen istället med förstärkt polis.

- Vad det här landet behöver är tydligare regler för uppförande och straff för de som bryter mot dem, sade Cameron.

Men det löser ändå aldrig problemet, utan kommer bara att leda till en upptrappning. För att få en förändring måste man ta till ett stort socialt program, men det lär knappast en konservativ regering göra. För att få pengar till ett sånt program måste man också skära bort andra offentliga utgifter och Storbritanniens statsfinanser är redan hårt ansträngda och statsskulden hög. Därför har jag även svårt att se att en ny brittisk regering av annan politisk färg skulle kunna lösa grundproblemen.

Så länge de flesta får det bättre i ekonomisk tillväxt kan man för det mesta hålla sociala problem gömda under mattan, men i ekonomiska nedgångar kommer de underliggande problemen fram i våldsam form. Finns det något land som har planerat för annat än tillväxt?

Tillägg: Effekts Matilda Welin skriver intressant från London om hur hon uppfattar situationen i England.

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch

eller vad du bör veta om de närmaste tio åren...

När jag hösten 2006 först fick upp ögonen för konsekvenserna av peak oil var det just oljan och kommande energikris jag började fokusera på, men ganska raskt kom jag även in på ämnet ekonomi. Jag förstod att världen befann sig i slutstadiet av den största kreditbubblan någonsin med åtföljande berg av finansiella derivat och skyhöga aktievärderingar. Jag försökte redan då i peak-oil-sammanhang framföra att det akuta hotet inte var oljebrist utan finanskris med åtföljande depression, men blev raskt åthutad av dem som stirrat sig blinda på oljan. Numera är dock de flesta "peakoilare" med på det jag säger.

Nå, den första finanskrisen började så smått sommaren 2007 och blommade som vi vet ut för fullt hösten 2008. Tack vare extraordinära åtgärder från centralbanker och regeringar lyckades man att stoppa upp det hela, men effekten blev till stor del att man sköt problemen på framtiden. Några konkursfärdiga storbanker svaldes av konkurrenter, några förstatligades och Lehman Brothers konkade. Resultatet blev att statsskulden för vissa länder som tidigare haft hyfsade statsfinanser sköt i höjden, dels på grund av bankräddningar, dels på grund av minskade skatteintäkter då ekonomin backade. PIGS (Portugal, Italien, Grekland, Spanien) blev PIIGS när Irland kom med i klubben efter sin dåraktiga "bankräddning". Även i Storbritannien och USA, två av världens största ekonomier, sköt statsskulden i höjden som aldrig förr. Island gick en lite annan väg, då deras valuta tappade stort i värde - sedan sommaren 2007 har den isländska kronans värde mer än halverats mot euron. Lettland gick ännu en annan väg med "intern devalvering" och bibehållen fast valutakurs mot euron, vilket var på håret att de klarade av. Tack vare att Lettland lyckades med sin åtstramningspolitik klarade sig de svenska bankerna med skinnet i behåll. Därmed klarade sig också Sverige någorlunda helskinnat genom den första finanskrisen, trots att vissa av våra storbanker varit ute på stora utlåningsäventyr i Baltikum. Dock drabbades vår fordonsindustri hårt, framförallt Saab, men skadorna var ändå till stor del av mer lokalt slag.

Som sagt lyckades man att skjuta problemen på framtiden, men de finns kvar där under mattan och bara väntar på att poppa upp igen. Finanskrisen hösten 2008 var bara det första steget på vägen mot Finanskraschen. Det globala finansiella systemet har redan börjat krakelera så smått igen och det kommer troligen att raseras de närmaste åren. Centralbanker och politiker kommer självklart att fortsätta att kämpa emot så gott de kan och kan därmed skapa lugnare perioder, men mot den ständigt ökande flodvågen av dåliga krediter kommer de i längden inte att ha en chans.

Så vad väntar oss framöver? Vi har redan sett hur Grekland måste få räddningspaket efter räddningspaket, tätt följt av Irland och Portugal. Jag förväntar mig att situationen för statsfinanserna blir gradvis värre i alla de EU-länder jag kallar för BIGPISS (Belgien, Irland, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Storbritannien). Alla dessa kommer troligen att förr eller senare ställa in betalningarna på statsskulden, alltså statsbankrutt. Grekland har redan delvis gjort det. Därefter väntar (troligen i ungefär denna ordning) Irland, Portugal, Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien. Processen kommer att ta flera år, med allt värre kris för varje land som gör statsbankrutt.

Exakt hur det hela kommer att te sig är svårt att sia om, för det beror på hur politikerna väljer att agera. Om man till varje pris försöker rädda sina banker och eurosamarbetet kommer även Frankrike, Tyskland och Holland att raskt dras med ner i den statsfinansiella avgrunden. Räddar man inte bankerna kommer man istället att hamna i en annan form av akut kris, då bankerna är så centrala för att hela ekonomin ska fungera.

USA:s bostadsbubbla har fortfarande inte bottnat, utan priserna kommer troligen att fortsätta att falla en bra bit till, med alla de effekter det får för banker med flera. Dessutom är situationen i USA i övrigt inte särskilt munter med hög arbetslöshet, skenande statsskuld och stora finansiella problem för delstater och kommuner. USA kommer troligen snart att glida in i nästa recession, oavsett vad tjafsandet om skuldtaket leder till för tillfällig lösning. USA kommer att tvingas att vidta drastiska åtgärder på något område inom statsfinanserna - antingen dra ner rejält på utgifterna eller höja skatterna och troligen bådadera. Skatterna kommer man troligen till stor del att tvingas lägga på den rikare delen av befolkningen (som idag betalar historiskt sett lite skatt) vilket man gjorde även på 1930-talet.

USA:s aktiebörser är idag fortfarande högt värderade och har stor fallhöjd kvar - här finns liksom hos övriga av världens börser ingen global depression inprisad.

Risken är överhängande att Kinas överhettade ekonomi springer på någon gräns för sin tillväxt. Om inte annat är risken stor att de får en kreditkris av något slag. Väldigt många investeringsidéer idag baseras på att Kinas tillväxt kommer att fortsätta i hyfsad takt åtminstone flera år till.

De stora problemen med dåliga krediter kommer att leda till stora problem för bankerna. Vi kommer att se en återupprepning av situationen från hösten 2008, då bankerna inte längre litar på varandra, då de inte vet vem som "sitter med Svarte Petter". När bankerna inte litar på varandra stannar den viktiga interbankmarknaden av och centralbankerna tvingas gå in och se till att betalningsflödena fungerar åtminstone hjälpligt. Man kommer troligen att införa nödåtgärder såsom begränsningar av hur stora belopp man får överföra.

Kredittorka kommer att drabba alla som är beroende av krediter. Viktigast här är alla företag som redan vacklar och som inte kommer att klara av en ny finanskris bara tre-fyra år efter den förra.

Vanligt folk kommer att drabbas av arbetslöshet eller i alla fall känna sin situation hotad och raskt dra in på sin konsumtion. Därmed kommer många branscher att drabbas - framförallt sällanköpsvaror som bilar. Även den uppblåsta byggbranschen tillhör förlorarna när folk inte längre byter ut sina köksinredningar titt som tätt.

Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, då alla deras tillgångar kommer att sjunka kraftigt i värde - det gäller både aktier och obligationer. Folks förhoppningar om ett gott liv efter pensioneringen kommer därmed att grusas.

En viktig krisfaktor är att världshandeln till stora delar kommer att avstanna. Detta var något vi såg en föraning av redan hösten 2008.

Ett annat problem som dykt upp för världshandeln är själva betalningen till leverantörer. Normalt behövs ju en bank för att förmedla betalningen, för man skickar ju inte precis sedlar i ett kuvert för att betala för ett skepp fyllt med stål eller vete. Handelskrediter av olika slag är centrala för att varuhandeln ska fungera. Men vad händer när man inte längre litar på bankerna? Vid internationell handel används remburser (letters of credit på engelska). En remburs är typiskt ett löfte från en bank att betala ut pengar till leverantören när man får besked från mottagaren att varan kommit fram. Remburser har hittills (i flera hundra år) ansetts som mycket säkra, eftersom om mottagaren inte kan betala för sig kan ju banken ta över varorna som är säkerhet för rembursen och sälja dem för att kunna betala leverantören. Men när banker faller som käglor världen över så faller därmed även förtroendet för remburser som de ställer ut. Om man t.ex. ska exportera vete från Kanada till Egypten uppenbarar sig snabbt frågan hur stabila de egyptiska bankerna egentligen är just nu.

Läs mer om remburser på Wikipedia. Problemet med att bankerna inte längre kan ställa ut remburser som andra litar på kommer troligen att lösas genom att staten (eller centralbanken) går in och ställer ut remburser för de varor som anses viktigast. Här kommer det dock att bli svårt för att inte säga omöjligt för alla stater som inte längre anses kreditvärdiga. Hur långt kommer solidariteten inom EU att sträcka sig? Kommer tyska staten att garantera remburser för Grekland?

En annan sak som kan komma att försvåra världshandeln är kraftiga fluktuationer i valutakurserna mellan världens viktigaste valutor. Detta var ett stort problem på 1930-talet och kommer att bli det även i denna depression. Visserligen finns idag möjligheten för företag att gardera sig mot valutarisk med olika former av finansiella derivat, men denna möjlighet är för det första beroende av att man litar på att den motpart som skriver ut säg en valutaswap också kommer att ha möjlighet att betala den dag det är dags. Hur kul var det att ha derivat utställda av Lehman Brothers hösten 2008? Den andra faktorn som kommer att förhindra företag att hedga mot valutarisk är att det kommer att kosta för mycket. Redan idag ser vi att det inte längre lönar sig att köpa "försäkring" mot en grekisk statsbankrutt i form av kreditswappar, eftersom dessa kostar alldeles för mycket. Detsamma kommer att gälla många andra finansiella derivat som idag regelmässigt används av stora företag.

De allvarliga störningarna i ekonomin kommer att leda till politiska kontroverser av olika slag. Vi kommer troligen att få se praktgräl inom EU, när länderna börjar skylla på varandra. Inrikespolitiskt kommer vi att få se folkliga protester ända till kravallnivå och många regeringar kommer att falla. Det kommer att finnas bördig jord för missnöjespartier att frodas i. Redan idag finns många - bloggrannen Vidsynt visar idag upp en karta över högerpopulistiska partier i Europeiska länders parlament. Populisterna kan dock komma i olika färgschatteringar beroende på land och situation och behöver inte nödvändigtvis vara från politikens högerkant. Gemensamt för de populistiska partierna är att de kommer att utse en eller flera syndabockar som de kan skylla eländet på. Det kan vara den tidigare regeringen, olika folkgrupper inom landet (t.ex. romer, kapitalister, muslimer), andra länder, EU, IMF, o.s.v. Demokratiska länder kan bli diktaturer (Grekland är en stark kandidat) och diktaturer kan genomgå revolutioner (Vitryssland är en stark kandidat).

Många konflikter som legat gömda under ytan i flera år kommer åter att blomma upp när folk får det sämre ekonomiskt, exempelvis i Nordirland, Baskien och Balkan. Vi har redan sett det på Nordirland, där årets kravaller var de värsta på många år.

Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.

Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.

Nu har jag mest skrivit om effekterna i den rikare delen av världen, där vi råkar bo, men självklart kommer världens fattigare länder att drabbas dubbelt hårt. De flesta av världens länder kommer troligen att stänga sina gränser för invandring då en redan hårt ansträngd situation inom landet tvingar fram det. Dessutom kommer det finansiella sammanbrottet att dra med sig flygbolagen vilket kommer att försvåra resande i största allmänhet. De flesta länder kommer till största delen att tvingas klara sig på de resurser som finns inom landet eller hos de närmaste grannarna (förutsatt att de inte ligger i verbal eller fysisk konflikt med dem).

Överstatliga institutioner såsom EU, IMF och FN kommer att förlora makt och legitimitet och reduceras till retorikcentraler som talar stort, men sedan inte lyckas göra något i praktiken.

Denna utveckling kommer att ta lång tid - det hela kommer säkerligen att utspela sig över ett decennium. Mot slutet kommer troligen stora delar av världen att återfinna något slags ny stabilitet, men nu på en betydligt lägre ekonomisk nivå än dagens. Först då är det dags för den riktiga energikrisen.

Energifrågor kommer visserligen att fortsätta att vara viktiga, särskilt när t.ex. Ryssland stänger av gasen till något land som inte kan betala, men det som framförallt kommer att prägla nyhetsrapporteringen och hur folk i allmänhet kommer att uppleva denna tid är ekonomiska problem.

Detta är den karta jag navigerar efter och ser hur händelserna passar in i den stora bilden. Ibland kan någon händelse få mig att förändra kartan, men de stora dragen är hittills desamma - urblåsningen av den globala kreditbubblan och det finansiella systemets gradvisa sammanbrott, med alla de bieffekter det får.

Det hela kommer att se väldigt olika ut i olika länder, beroende på faktorer såsom inhemska resurser och politisk stabilitet.

De flesta människor ser inte den stora bilden, utan många nyheter kommer som överraskningar, där media inte lyckas förklara de bakomliggande sambanden. Har man en karta till sin hjälp där man kan pricka in händelserna, så blir det lättare att förstå vad som händer och vad det kan bli för följder av det, samt att se om man behöver agera på något sätt vad gäller ens personliga situation. Vad gäller den personliga situationen kommer det att gälla framförallt att vara beredd på förändringar. Men bara att vara beredd på att det kommer sämre tider och stora förändringar kan hjälpa en att må bättre och kanske kunna tänka klarare den dag krisen slår mot en själv.

Hänt i Europa

Jag tänkte snabbt kommentera några saker som hänt medan jag var på semester. Vi börjar med Europa.

Vad gäller EU:s nya långtidsbudget som presenterades i veckan behöver jag inte kommentera så mycket själv, eftersom Jonas Sjöstedt uttrycker det så bra.

Igår kväll presenterade EU-kommissionen sitt förslag till långtidsbudget för åren 2014-2020. Förslaget är en uppvisning i brist på realism av en institution som verkar vara helt världsfrånvänd och som gör tvärtom mot vad den begär av andra. Samtidigt som EU kräver att medlemsländer ska genomföra dramatiska neddragningar i välfärden så ska EU tillåtas rejäla höjningar av utgifterna. Detta trots att det finns enorma behov av att rationalisera EU:s verksamhet och lika enorma möjligheter att spara pengar på EU-nivå. Men istället ska skattebetalarna pumpa in nya miljarder som bland annat ska gå till fantasilöner, byråkrati och att EU-parlamentet ska kunna fortsätta flytta mellan Bryssel och Strasbourg. EU-kommissionen agerar som ett bortskämt barn som kräver allt åt sig själv utan förmåga att se egna brister eller andras behov.

Det hela ska finansieras av nya skatter på EU-nivå, vilket bekräftar alla farhågor om att EU-eliten håller på att försöka roffa åt sig mer makt och omvandla unionen till ett slags superstat. Låt oss hoppas att det inte lyckas!

Hushållens lånetillväxt fortsätter att tappa farten.

I maj fortsatte hushållens tillväxttakt på lån från monetära finansinstitut (MFI) att sjunka ytterligare. Tillväxttakten var då 6,9 procent vilket var en minskning från 7,2 procent i april. I maj 2010 var tillväxttakten 9,1 procent.

Tillväxttakten toppade som ni ser 2006, med en sekundär topp 2010, men det är en bra bit kvar innan skulderna sjunker i vår lågräntedopade "tigerekonomi".

I Hemnets statistik kan vi se att antalet småhus till salu är rekordstort. Det gäller dock inte bostadsrätterna. Vad gäller de andra indikatorerna kan man fundera på om de snabba fallen för begärt pris på nyinkomna bostäder betyder något signifikant.

I grannlandet Danmark har ännu en bank gått omkull, den nionde danska banken sedan början av finanskrisen.

Den danska banksektorns oro tilltog då staten blev tvungen att ta över den lokala banken Fjordbank Mors på måndagen. I februari gick Amagerbanken samma öde till mötes.

En läsare tipsar om att man i Finland vill sänka ränteavdragen för bostadslån "med 15 procent nästa år och 5 procent de två följande åren. Alltså från 28 procent till 23,8 procent osv." Vad det kommer att betyda för finska bostadspriser är lätt att förstå.

I år genomförs åter stresstester av europeiska banker, men liksom förra året med karaktär av potemkin-kulisser. Årets test innehåller ett scenario med 0,5 procent ekonomisk nedgång i euro-området i år och en 15-procentig nedgång på Europas börser. Man tittar också på effekterna av en ökning av räntorna på europeiska statsobligationer med 0,75 procentenheter och en ökning av interbankräntorna med 1,25 procentenheter. Ett stresstest utan någon särskild stress! Dessutom innehåller inte stresstesterna något om vad som skulle hända vid omstrukturering av något lands statsskuld, eftersom vi ju alla vet att det är omöjligt...

Moody's meddelade för två veckor sedan att de nu har negativa utsikter för Italiens kreditbetyg och har tidigare sagt att de kan sänka betygen för de två största bankerna UniCredit och Intesa Sanpaolo. Dessutom varnade Moody's för en vecka sedan att de kan sänka kreditbetygen för 13 små och medelstora italienska banker, vilket fick italienska bankaktier att rasa stort. Italien kan skryta med EU:s största statsskuld på 2,3 biljoner dollar, vilket är 119 procent av BNP och därmed näst värst i EU. Det som gör att situationen inte blir akut även där är att statsfinansernas underskott är ganska måttliga 5 procent av BNP.

Credit Bubble Bulletin kommenterar BIGPISS-krisen.

Apparently, the more troubling Greek contagion risks become, the greater the markets’ faith that global policymakers will find the necessary resolve to come together and ensure things don’t spiral out of control.

Ju värre den grekiska krisen blir, desto mer övertygade blir finansmarknaderna om att politikerna måste hitta på en "lösning" och då är ju allt lugnt och börserna kan stiga...

Belfast drabbades i förrförra veckan av de värsta upploppen på många år. Det verkar denna gång ha varit unionisterna som satt igång bråket.

Våldet började i måndags med att ett misstänkt protestantiskt gäng angrep ett katolskt område. Det blossade upp igen på tisdagen när tv rapporterade om en skadad man.

Även nu i helgen har det varit upplopp i Belfast.

Sammandrabbningarna utlöstes när en grupp protestanter marscherade genom staden, medan katoliker demonstrerade mot marschen. Polis försökte stoppa upploppen och upplösa grupperna genom att avfyra gummikulor och använda vattenkanoner.
- Polis blev då attackerad av båda sidor, sade en talesperson för polisen. Ingen av poliserna skadades allvarligt.

Så länge alla fick det bättre hölls de etniska motsättningarna i "de sex grevskapen" nere, men det behövs bara en ekonomisk kris för att de ska blossa upp igen. Svenska media missar lite av situationens komplexitet när man talar om katoliker och protestanter. Snarare handlar det om nationalister och unionister, även om de flesta katoliker är nationalister och de flesta protestanter är unionister. Från Wikipedia:

A 2008 survey found that 57% of Protestants described themselves as British, while 32% identified as Northern Irish, 6% as Ulster and 4% as Irish. [...] The 2008 survey found that 61% of Catholics described themselves as Irish, with 25% identifying as Northern Irish, 8% as British and 1% as Ulster.

Vad man inte heller ska glömma i sammanhanget är att det är en stor skillnad på det konfliktfyllda Nordirland och den fredliga republiken Irland.

När och hur faller Grekland?

Idag är det åter protester och strejker i Aten och tårgas och stenar på Syntagmatorget utanför det grekiska parlamentet. Därinne sitter belägrade ledamöter och försöker få ihop ett åtstramningspaket mot folkets vilja. Igår sänktes Greklands kreditbetyg till bottennivå och samtidigt höll EU:s finansministrar extramöte för att försöka göra något, men de är oeniga.

Konflikten mellan i första hand tyska regeringen och Europeiska Centralbanken, ECB, har pågått under flera veckor [...] Tyskland har krävt att de som lånat ut pengar till grekiska staten ska tvingas skriva ner lånen kraftigt. Men Europeiska Centralbanken har sagt stenhårt nej och varnat för att det skulle leda till finansiell kollaps i hela eurozonen.
- Jag är emot varje framtvingad omstrukturering, sade ECB:s föreslagne nye chef Mario Draghi i EU-parlamentet timmarna före ministermötet.

Men alla tecken tyder på att det blir någon form av omstrukturering och att det kommer att drabba bankerna. Moody's hotar nu att nedgradera tre franska bankers kreditbetyg, då de lånat ut för mycket till Grekland. Det gäller bankjättarna BNP Paribas, Société Générale och Crédit Agricole. Inga tyska banker har ännu varnats, vilket kan ge en aning om orsaken till att tyskarna så aktivt förespråkar att bankerna ska vara med och betala. Tyska banker har visserligen också varit med och lånat ut till Grekland, men tydligen inte lika besinningslöst.

Enligt Forbes 2000 är BNP Paribas världens största bank vad gäller tillgångarnas storlek, med nästan 3 biljoner dollar. Crédit Agricole är nummer fyra med 2,2 biljoner och Société Générale är nummer tretton med nästan 1,5 biljoner dollar. Sade någon "too big to fail"? Drabbas dessa banker kan vi vara säkra på att det orsakar ringar på vattnet som även slår mot övriga banker. Bara det att de varnas lär skapa stor osäkerhet i hela banksektorn.

Jonas Sjöstedt, en av få svenska politiker som verkligen förstår skuldkrisen, skriver så här om Grekland.

Svårigheten att komma överens inom EU har också en annan politisk grund. Alla inser att Grekland inte kommer att klara att betala sina skulder. Frågan är när och hur en nedskrivning av skulderna ska göras.

Låt mig komma med en idé om hur en framtida tidslinje för Grekland kan se ut.

• Juni 2011 - efter en långbänk i parlamentet lyckas man inte få ihop ett tillräckligt bra åtstramningspaket.
• Juli 2011 - IMF och EU meddelar att man inte kommer att göra fler låneutbetalningar till Grekland, då de inte uppfyllt villkoren. Statsbankrutten är ett faktum, men man behåller trots det euron och EU och ECB tummar ännu mer på sina regler för att det hela ska fungera hjälpligt.
• Augusti 2011 - Pasok-regeringen tvingas avgå i det kaos som vidtar och nyval utlyses.
• Oktober 2011 - efter nyvalet återkommer Nea Demokratia till makten och försöker med fagra löften vinna folkets välvilja. De har full uppbackning av övriga EU-länder för att försöka återskapa något slags ordning i landet, detta trots att övriga EU-länder har fullt upp med att försöka få koll på alla dominoeffekter av Greklands statsbankrutt.
• Mars 2012 - efter fem månader av ekonomiskt sammanbrott och kravaller har den grekiska militären fått nog och tar makten i en kupp. Övriga EU reagerar med att utesluta landet ur unionen (och euron) men det struntar den nya regimen i. Egentligen tycker EU-ledarna att det är ganska skönt att bli av med Grekland, men ingen säger förstås det officiellt. Retoriken handlar om militärjuntans hemska brott mot de mänskliga rättigheterna, men inget annat land ingriper.

Låter det osannolikt? Föreslå gärna alternativ till vad som skulle kunna hända.

Apropå detta kom idag SCB med en undersökning som visar att svenskarnas stöd för euron sjunkit till rekordlåg nivå. Endast 24 procent skulle rösta ja. Jonas Sjöstedt säger att "Frågan om euroanslutning är politiskt död i Sverige för överskådlig tid", vilket jag gissade redan i januari förra året.

Men denna debatt om införandet av euron i Sverige kommer med största säkerhet att vara stendöd inom något år. Och begravd två meter under jorden. [...] Tror ni mig inte? Vi får väl se hur många som förespråkar svensk euroanslutning år 2012.

Fast kanske kan vi fortfarande hitta några envetna folkpartister som fortfarande förespråkar svenskt euroanslutning.

Apropå Jonas Sjöstedt, så kan jag rekommendera en skrift han sammanställt om Finanskrisen och eurokrisen. Om man bara filtrerar bort den vänsterpartistiska retoriken så har denna skrift bra förklaringar till vad som har hänt. Lite axplock.

I ett antal länder, inte minst i USA där krisen började, är bankernas och finansbolagens oansvariga utlåning och spekulation en huvudförklaring till krisen. Bankerna har spekulerat i osäkra tillgångar. Olika fantasifulla finansiella produkter har skapats och sålts vidare. Detta underblåstes av att finanssektorn avreglerades. Istället för politiskt ansvar har en övertro på att marknaden ska sköta och reglera sig själv dominerat bland politikerna. Priserna på fastigheter har drivits upp. Inkomstklyftor och vinster har ökat. Många människor har tagit lån som de egentligen inte har råd med. En bubbla blåstes upp och så länge det gick bra ville många vara med och dela på de stigande värdena. När bubblan sprack stod många husägare med lån som var större än värdet på husen medan bankerna inte kunde få tillbaks sina pengar och gjorde stora förluster. Samtidigt blev många arbetslösa eller fick minskade inkomster.
[...]
Bakom denna utveckling finns också mer grundläggande ekonomiska obalanser. USA har länge haft ett stort underskott i utrikeshandeln. Detsamma gäller flera av de euroländer som nu drabbas hårdast av krisen. De har helt enkelt svårt att konkurrera på världsmarknaden. Så länge tillväxten var hög, pådriven av stigande fastighetspriser, inhemsk konsumtion och
spekulation, så syntes inte dessa svagheter lika tydligt.
[...]
Helt klart är dock att hög statsskuld hotar ett lands välfärd och gör det till ett enklare byte för spekulanter. Höga skulder gör att det till sist blir långivarna, inte de demokratiskt valda politikerna, som kan diktera villkoren för politiken.

Detta sista är viktigt att komma ihåg även för alla svenska politiker, särskilt den dag bankkrisen slår till på allvar här.

Tillägg: Nu blir det visst redan regeringskris i Grekland.

Vad händer i Nordkorea?

Igår nämnde jag kort om protester i Nordkorea, världens troligen mest folkförtryckande stat.

Idag tipsar ZeroHedge om att det varit våldsamma protester i Sinuiju, Nordkoreas port till yttervärlden.

Sinuiju is North Korea's main gateway to the outside world. "People can watch Chinese TV in Sinuiju and defectors can communicate with their family there," a North Korean source said. "Most people in Sinuiju probably know about the protests in the Middle East." Some experts believe North Korean authorities began cracking down on open-air markets in Sinuiju to prevent news about the Jasmine Revolutions from spreading across North Korea through gossip in the markets.

Hundratals människor sägs ha drabbat samman med säkerhetsstyrkor i Sinuiju i fredags. Militär kallades in och några demonstranter skadades. Polisofficerare lär ha slagit till mot torghandlare på en marknad och slagit en av dem medvetslös, varefter offrets familj och andra torghandlare protesterade. Rykten talar även om dödade.

Några svenskspråkiga media har uppmärksammat situationen i Nordkorea, men inte de mest lästa. Österbottens tidning skriver om att Nordkorea skärpt säkerheten och övervakningen så att medborgarna inte får någon information från omvärlden och även inrättat särskilda kravallpatruller. Österbottens tidning och Hela Gotland rapporterar också om den allvarliga matbristen i Nordkorea. Den exceptionellt kalla vintern och stigande matpriserna på världsmarknaden nämns som faktorer bakom matbristen.

Representanter för fem amerikanska hjälporganisationer besökte Nordkorea på inbjudan av landets regering. De vädjar nu om internationellt bistånd för att undvika en liknande svältkatastrof som på 1990-talet då hundratusentals människor svalt ihjäl.

Nordkorea är beroende av livsmedelsimport, men behovet har varierat stort från år till år, från som bäst bara 7% av spannmålskonsumtionen år 2008 till som sämst 44% av spannmålskonsumtionen år 2000. Detta i den mån man kan lita på nordkoreansk statistik, men åtminstone importstatistiken från FAO torde vara korrekt.

Sydkoreanska Chosun Ilbo skriver också om hur det nordkoreanska matransoneringssystemet verkar ha brutit samman. Större delen av befolkningen, runt 20 miljoner, får nu köpa sin mat på svarta marknaden, tror den sydkoreanska regeringen. Endast för 4 miljoner av de 24 miljoner invånarna fungerar matransoneringssystemet - de 1,4 miljoner soldaterna och 2,6 miljoner invånarna i huvudstaden Pyongyang.

Tidigare skickade Sydkorea 500 000 ton livsmedel och 300 000 ton gödsel varje år till Nordkorea, men den nya regeringen gör inte längre det på grund av Nordkoreas fortsatta provokationer. Detta har bidragit till att Nordkoreas matransoneringssystem brutit samman. Den svarta marknaden i Nordkorea lär ha blomstrat sedan den misslyckade valutareformen i slutet av 2009, som i ett slag eliminerade nordkoreanernas besparingar.

För en intressant bild av det nordkoreanska samhället kan jag rekommendera Christopher Hitchens' artikel "A Nation of Racist Dwarfs".

Med tanke på att regimen håller militären nöjd lär det inte finnas förutsättningar för att någon folklig revolution  ska lyckas i Nordkorea. Det kan dock bli protester, men de lär tyvärr slås ned.

Libyen mot avgrunden

Situationen i Libyen försämras raskt sedan jag skrev i eftermiddags. Nu rapporteras att flygplan bombat stadsdelar i bl.a. Tripoli. Två libyska piloter har deserterat och landat med sina stridsplan på Malta, sedan de beordrats att beskjuta protesterande civila i Benghazi. All telefon- och Internetkommunikation i landet är avskuren, så det går inte att få närmare uppgifter. Enligt Stratfor pågår även beskjutning från stridsfartyg.

Några viktiga skillnader finns mot Egypten och Tunisien, förutom det våldsamma händelseförloppet. För det första finns det inga organiserade alternativ till Gaddafis regim. Risken finns att hela landet faller samman i stamområden. Det kan bli en situation liknande den för Irak, eftersom även Libyen sitter på stora oexploaterade oljereserver (de största i Afrika).

Libyen importerar 91% av de 2,3 miljoner ton spannmål som årligen konsumeras i landet. Detta jämfört med Egypten som bara importerar 35% av 12 miljoner ton och Tunisien som importerar 71% av 3 miljoner ton. Det kan snabbt utvecklas till en humanitär katastrof.

Orsaken till den stora livsmedelsimporten är såklart att befolkningen har ökat kraftigt de senaste årtiondena. Libyen befolkning ökat med cirka 250% sedan 1961, från 1,4 miljoner till nu nästan 6,7 miljoner. Förutom befolkningen lär det finnas tusentals ofta papperslösa flyktingar från andra länder i Afrika. Hur det nu kommer att gå för dessa kan vi bara gissa.

Oljeexporten nämnde jag i eftermiddags. Enligt EIA så exporterade Libyen 2009 cirka 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket jag får till 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden. Libyen var 2009 den tolfte största oljeexportören i världen. Brentoljan har nu definitivt brutit igenom 100 dollar/fat och ligger i skrivande stund runt 108 dollar/fat. Libyen är också en stor exportör av fossilgas (nummer 21 i världen).

Än så länge verkar inte oroligheterna i Libyen ha drabbat olje- och gasexporten, men när de väl gör det kan effekterna bli kännbara. 10% av Europas oljeimport kommer från Libyen. Italien importerar mer än en tredjedel av sin oljeförbrukning och en åttondel av sin gas från Libyen och kommer att bli hårt drabbat. Italienska energijätten ENI kommer också att drabbas hårt.

Effekter för svensk skogsindustri tar bloggrannen Stockman upp idag.

Libyen - kaotisk revolt med globala bieffekter

Idag verkar utvecklingen i Libyen gå snabbt. Till skillnad från Egypten går det inte särskilt fredligt till, utan det är våldsamheter från början. Utrikesminister Carl Bildt varnar för vad som kan komma att hända och är oroad för totalt sammanbrott. Berlusconi slänger som vanligt ur sig grodor, men vi ska inte glömma att Libyen är en viktig handelspartner för Italien - Berlusconi och Gaddafi är kompisar.

Alexander Atarodi, forskare på Försvarets forskningsinstitut (FOI), anser att Gaddafis dagar är räknade, men är inte särskilt oroad för inbördeskrig.

- Ja, i Egypten finns vid sidan om Mubarak också militären med en utbyggd infrastruktur och internationella kontakter som gör att de kan ta över under ett övergångsskede. I Libyen har Gaddafi även förtryckt militären och därför är risken stor att det uppstår ett maktvakuum om Gaddafi faller.

Finns det risk för inbördeskrig?

– Oroligt blir det, men jag tror inte risken är så stor. Nu är det gemensamma målet att bli av med Gaddafi och jag tror att folk har tillräcklig insikt för att det inte ska bli ett inbördeskrig. Men det kommer säkert att ta tid innan oppositionspartier hittar en ny struktur att leda landet.

På ZeroHedge kan vi läsa StratFors bedömning.

If the situation spirals out of control, it is not clear that the Libyan military would be capable of ousting Gadhafi and his family from power as a way to preserve order, as the militaries in Tunisia and Egypt were able to do with the leaders of those countries.

Som även bloggrannen Cornucopia skriver så kan oroligheterna i Libyen få stora effekter för Europa och övriga världen. Enligt EIA så exporterade Libyen 2009 cirka 1,5 miljoner fat olja per dag, vilket jag får till 3,7% av all exportolja som säljs på världsmarknaden. Libyen var 2009 den tolfte största oljeexportören i världen och faller deras export bort kan vi få en kraftig spik i oljepriset. För att få en uppfattning av storleksordningen så motsvarar Libyens export ungefär Storbritanniens eller Spaniens import, eller något mer än Italiens import. Utan att ha hunnit kolla gissar jag att Italien får större delen av sin oljeimport från den forna kolonin Libyen.

Ytterligare problem för Italien kan det bli med flyktingar, vilket jag hört nämnas på italiensk teve igår. Den libyska regimen har någon form av avtal att de ska försöka att inte släppa iväg båtflyktingar över Medelhavet, men faller landet ner i anarki kan vi få se stora flyktingvågor, som då framförallt lär drabba de geografiskt närmaste EU-länderna Italien, Malta och Grekland.

När jag för en månad sedan tittade på revolutionsrisker i Maghreb-länderna gjorde jag en missbedömning, men man måste alltid vara beredd att omvärdera sina bedömningar och erkänna sina misstag.

För Libyen ser befolkningspyramiden ut på liknande sätt, förutom att det är många fler barn. Även Libyen är som bekant en diktatur under Muammar al-Gaddafi, men landet har en BNP per capita (PPP) på 14878 dollar, alltså i nivå med Chile eller Ryssland. För tillfället låg revolutionsrisk trots befolkningspyramidens utseende, bedömer jag. Två orosmoln finns dock. Hög arbetslöshet samt ekonomins beroende av oljeexporter. Sjunker oljepriset igen får det svåra effekter på ekonomin för oljeexporterande länder.

Demografin (många "arga unga män") och arbetslösheten blev viktigare faktorer än jag trodde, eftersom utvecklingen i Egypten verkar ha inspirerat revoltörer världen över.

Resa till Egypten?

Den egyptiska revolutionen fortsätter som ni säkert vet idag.

Frågan är hur det går för alla turister i Egypten. 15000 svenskar lär befinna sig där. Inte oväntat har oroligheterna börjat sprida sig till turistorterna och tydligen gäller även där utegångsförbud på kvällen och natten. Jag har länge ifrågasatt vänner och bekanta som skulle till Egypten på semesterresa och undrat om de är medvetna om att de reser till en krutdurk. Det var bara en tidsfråga tills den skulle explodera. Men de som jag talat med har varit ganska oförstående. Nå, även om det är förhållandevis lugnt i Sharm-el-sheikh och Hurghada, hur kul är det att sitta där medan revolution pågår i landet och stora delar av de elektroniska kommunikationerna via Internet och mobiltelefon är avstängda? För det är inte så muntert att sitta fast på hotellområdet.

- Vi fick ett sms idag där det stod att vi får inte lämna hotellområdet, berättar Rosi Siverklint på telefon från Egypten.

Rosi Siverklint känner sig nu strandsatt på hotellet. Det går inte längre att få ut pengar i receptionen och internet fungerar inte.

För pengar går ju alltid att "få ut", eller hur? Sunt förnuft borde säga att man alltid ska ha med sig en viss reskassa i kontanter för den händelse att de elektroniska betalsystemen är blockerade av någon anledning.

Jag anser att det är oansvarigt av UD att de inte förrän idag avrått från att resa till Egypten. Redan i fredags morse var det uppenbart vartåt det barkade, och att myndigheterna tappat kontrollen och var desperata då de stängde ner Internet i landet. Hade man redan då kunnat börja ta hem svenska turister hade många besparats en orolig tid. Även om UD har varit senfärdiga kan man anse att det varit oansvarigt av resebolagen att fortsätta flyga ner turister, som bloggaren Svensson påpekar. För det blir pengar i sjön om man avbokar sin resa istället för att resebolaget ställer in. Idag slipper dock som tur är svenska turister stiga på planet, efter att UD äntligen avråder från att resa till hela Egypten.

Egyptens ekonomi lär förresten drabbas rätt hårt av förlorade turistintäkter framöver, vilket kan förvärra läget då fler kan bli arbetslösa. För vem i sitt rätta sinne bokar nu en turistresa till Egypten förrän läget har lugnat ner sig ordentligt och hållit sig så ett tag.

Vi kan också läsa att president Mubarak befinner sig i sitt residens i Sharm-el-Sheikh. Skulle det bli en veritabel revolution kan mycket hat komma att riktas mot presidenten och hans residens och då är det kanske ingen bra idé att bo på ett hotell i grannskapet. Al Jazeera rapportera också att militär synts på gatorna i Sharm el Sheikh, vilket de påpekar är ett brott mot Camp David-avtalet med Israel, då orten ifråga ligger på Sinaihalvön.

Hur ska det då gå i Egypten?

Bloggaren Chefsingenjören jämför med tidigare folkliga resningar de senaste årtiondena och frågar sig om utvecklingen i Egypten kommer att bli som Ungern 1956, Kuba 1959, Tjeckoslovakien 1968, Iran 1979, Östeuropa 1989 eller Himmelska fridens torg i Kina 1989.

Den avgörande faktorn är hur armén kommer att agera. Stödjer den befolkningen, eller passar den på att tillsätta någon av sina egna som ny diktator? Tyvärr så brukar många liknande aktioner att sluta med att man ersätter den avgående diktatorn med en ny. Spontana demonstrationer brukar sällan leda till något bra, då när befolkningen lyckats så finns det ingen plan för landet och ingen ledare som kan ta över. I stället brukar skrupellösa personer passa på och flytta in i förra diktatorns palats.

och vidare

De flesta revolutioner i modern tid har med andra ord slutat med nya diktatorer, blodbad, inbördeskrig m.m. Viktigt för att en revolution ska lyckas är att de genomförs i rätt tidpunkt då den sittande regimen är svag och saknar stöd från andra länder.

Frågan är hur det egentligen är nu i Egypten. Den sittande regimen verkar ändå vara ganska stark. Dock är frågan, som jag nämnde i fredags kväll, hur lojala vanliga egyptiska soldater är mot regimen, då de tydligen är rätt illa betalda. Dessutom läste jag någonstans att den senaste tidens utveckling har lett till att nästan alla soldater i Egyptiska armén numera personligen känner någon som blivit arresterad och/eller torterad.

Oppositionen tycks vara ganska enad. Al Jazeeras blogg skriver.

The Muslim Brotherhood continues to call for all opposition groups to unite and has said that they'll support Mohamed ElBaradei as the lead opposition negotiator. The Brotherhood has also said that Hosni Mubarak is responsible for the current Egyptian political mess.

Det är ett gott tecken. Frågan är bara hur länge regimen håller ut. Det rapporteras redan om flera ur de ledande skikten i samhället som tagit det säkra före det osäkra och flytt till exempelvis Dubai.

[Andra bloggar om egypten, revolution, kravaller, turism, diktatur]

Egyptens kravaller - några observationer

Här några intressanta osorterade saker jag observerat i nyhetsfloden om Egypten. Det går snabbt just nu.

DN.se har just nu bästa följningen bland svenska media.

Annars kan man läsa Aljazeeras live-blogg. Tydligen har polis gått in på Aljazeeras kontor i Kairo under sen eftermiddag.

Oppositionsledaren El-Baradei sitter fortfarande i husarrest.

Trots utegångsförbud i hela landet fortsätter tusentals människor att demonstrera i Alexandria, Kairo med flera städer. Flera statliga byggnader har stormats. Regeringspartiets högkvarter har satts i brand och plundrats.

Militären har sänts ut, även med stridsvagnar. Intressant hur militären verkar vara mer på folkets sida.

Militären möttes av jubel från demonstranterna och besvarades med tummen upp från soldater.

Detta var Alexandria, men även i Kairo.

Även i Kairo har militären mötts av handslag och hyllningar när de ersatte polisen på gatorna.

Detta skulle kunna tolkas milt positivt. Har militären förstått att revolten är oundviklig och valt folkets sida? Eller är det ett trick för att lugna ner folk?

Informationsstängningen fortsätter.

Vodafone bekräftar att samtliga mobilleverantörer har instruerats att stänga av all mobiltrafik i Egypten.

Här är också en bild av hur internettrafiken såg ut i natt när den stängdes ner. Tjoff!

Demonstranterna verkar vara välorganiserade. Se följande intressanta manual/flygblad som distribuerats. Smarta idéer om hur man bäst organiserar en revolution mot stark polis- och militärmakt.

Vad gäller turismen kan man undra varför UD fortfarande ännu idag på dagen inte avrådde från resor till Egypten. Nu på kvällen avråder dock UD från resor till Kairo och flera andra städer. Många flyg till Egypten inställda.

Läs även vad jag skrev tidigare idag om Egypten.

Tillägg: USA verkar inte just nu veta exakt vad man ska göra och uttalar sig väldigt försiktigt. USA är dock komprometterade då de tidigare stött Mubaraks regim. Aljazeeras reporter berättade just att folk på gatan visat henne tomma tårgasbehållare och pekat på att det stod "Made in USA" på dem. Knappast positivt för USA...
President Mubarak håller tyst. Även det verkar vara en lärdom från andra kriser. I Tunisien nyligen blev folket bara mer ilskna varje gång president Ben Ali uttalade sig offentligt, vad han än sade.

Tillägg 2: En man som sägs hålla i nyckeln till den fortsatta utvecklingen är försvarsministern och militärchefen fältmarskalk Mohamed Hussein Tantawi Soliman. Han har också hållit tyst hittills.

Tillägg 3: Hör på Aljazeera att den egyptiska armén och polisen till stor del består av lågt betalda värnpliktiga. Det kan vara därför militären inte är intresserad av att skjuta mot vanligt folk. Befälshierarkin inom militären och polisen däremot har betydligt bättre betalt och har helt andra intressen. Soldater som Aljazeera intervjuat säger att de inte har fått andra instruktioner än att åka ut och ställa upp sig för att skydda staden.

Cirka 21:55: Stridsfordon åker på gatan i Kairo. Som synes en massa folk på gatan, som trotsar utegångsförbudet och som inte är rädda för militären.

22:08: En bunt av Egyptens rikaste har tydligen hoppat på ett privatplan och lämnat landet. Hoppsan, ryktet förnekades just av Kairos flygplats!

22:40: Även officiell Egyptisk teve visar nu bilder av det brinnande högkvarteret för regeringspartiet. Kan tolkas som? Talmannen i Egyptens parlament ska snart komma med ett viktigt meddelande i teve.

Apropå rika egyptier - Kairobörsen -10,5% idag. -6,5% igår. -21% hittills i år. Har hållit emot förvånansvärt bra med tanke på att revolution pågår.

Det visade sig vara president Hosni Mubarak som skulle hålla tal i egyptisk teve. Simultantolkat till engelska på Aljazeera. En massa tomma ord.

Det enda intressanta var att han ska byta ut regeringen imorgon.

Vi får se vad reaktionen blir imorgon. Blir det som i Tunisien, eller?

Demonstranterna började på nytt skrika slagord "ner med Mubarak" efter talet. Bådar inte gott för diktatorn.

[Andra bloggar om egypten, revolution, kravaller, demonstration]

Egypten ett hot?

Den tunisiska revolutionen ser ut att gå in i ett lugnare skede. Även om Tunisien skulle ha störtats i kaos skulle det inte ha varit särskilt allvarligt för oss i Sverige. Egypten däremot - där finns stor risk för kaos som kan ha effekter långt utanför landet.

- Jag tror att det kommer att vara mer eller mindre fortsatt oroligt i länder som Egypten och Algeriet en tid framöver eftersom de befinner sig i slutskedet av långa regimer. När de gamla presidenterna till slut trillar av är det ofta tillfälligheter som avgör, man kan på förhand inte avgöra vilka personer eller grupper som kommer att ta initiativ till att ta makten, säger Inga Brandell.

Egypten har 79 miljoner invånare (Tunisien bara 10 miljoner). Befolkningen växer med cirka 2% per år och fertiliteten ligger runt 3 barn per kvinna. 1939 var befolkningen bara 16,5 miljoner, alltså inte ens en fjärdedel av dagens. Detta syns tydligt på befolkningspyramiden, som är av typen "varje diktators skräck", med gruppen 15-29 år betydligt större än grupperna 30-44 och äldre.

Nästan all befolkningen är koncentrerad längs Nilen och större delen av landet är ödemark.

BNP (PPP) ligger på 6347 USA-dollar per capita, vilket är ganska lågt, men inte bland världens fattigaste.

91% av befolkningen är muslimer och de 9% kristna, varav de flesta koptiska kristna. Det förbjudna Muslimska brödraskapet är en islamistisk organisation som stöds av cirka en femtedel av landets befolkning.

Landet importerar en stor del av sina livsmedel, vilket med ökande spannmålspriser på världsmarknaden kan förorsaka protester.

Officiellt är Egypten en parlamentarisk demokrati med ett oberoende rättsväsende, men det har rått "undantagslagar" sedan mordet på president Sadat 1981. Undantaget börjar likna en regel. Dessa undantagslagar gör i princip Egypten till en diktatur med pseudodemokratisk fasad. Presidenten Hosni Mubarak har suttit vid makten i nästan 30 år och har omvalts fyra gånger. Nu börjar han dock bli gammal och sjuklig och ingen vill ha hans son som efterträdare, inte ens den styrande makteliten.

Så vi har en kombination av diktatur, sammanträngd befolkning, en stor andel av befolkningen i gruppen "arga unga män", ganska låg medelinkomst, stigande matpriser, och en stark fundamentalistisk rörelse. En krutdurk, med andra ord. Den tändande gnistan har uppenbarligen kommit - frågan är bara om någon lyckas släcka stubinen.

Regimen har totalförbjudit protester efter vad som hände i förrgår, när bland annat en polisstation i Suez brändes ner, tre demonstranter dödades och över tusen greps.

MohamedElBaradei, en moderat reformpolitiker (tidigare chef för FN:s atomorgan IAEA), har återvänt till Egypten och kan ses som en möjlighet att få en förhållandevis fredlig utveckling av situationen. Idag läser vi att ElBaradei stoppats av polis vid en demonstration efter fredagsbönen i Kairo.

Idag deltar även mindre moderata Muslimska brödraskapet i demonstrationer, uppenbarligen för att försöka kapa åt sig lite initiativ i maktkampen. Tidigare hade de uppenbarligen inte förstått att det var läge att hålla sig i framkant just nu.

Läget är allvarligt och det är tydligt att de styrande är rädda. De har stängt ner större delen Internet i landet för att stoppa informationsflöden inom och utom landet. Man verkar ha lärt sig av vad som hänt i andra länder att det inte räcker med att bara filtrera bort vissa sajter. Som det nu är begränsas upprorsmakarnas möjligheter att kommunicera med varandra och omvärldens möjligheter att få oberoende uppgifter av vad som händer i Egypten. Vi får följa vad som händer så gott vi kan.

Så till varför Egypten är viktigt för omvärlden.

• Egypten kontrollerar Suezkanalen och därmed en stor del av lastfartygen till Europa. Detta kan inspirera USA att ingripa, med en mängd vidare världspolitiska följdeffekter.
• Revolutionslusten kan sprida sig till andra arabländer.
• Maktbalansen i Mellanöstern kan skiftas om en ny egyptisk regering blir ovänligt inställd till Israel.

Jag får återkomma närmare till effekterna för omvärlden.

Läs även Kildén och Åsman om situationen i Egypten.

Tillägg: Cirka 7,5% av världshandeln till havs går genom Suezkanalen. För Europa torde det innebära en betydligt större andel.

Tillägg 2: Ett bra ställe att följa vad som händer i Egypten är Al Jazeera, som Vidsynt tipsar om.

[Andra bloggar om egypten, demografi, revolution, kravaller, diktatur, matpriser, livsmedel, demonstration]

Revolutionsrisk?

I förra veckan tittade jag på befolkningspyramiderna för Tunisien och Algeriet som en delorsak till varför det blev revolution i Tunisien just nu.

Den stora gruppen unga män, alltså 15-29 år, kombinerat med faktorerna stigande matpriser, hög arbetslöshet och en grym diktatur gav en krutdurk. Nu har diktatorn Ben Ali flytt landet, men vi får se hur det går. Blir det riktig demokrati eller bara en ny diktatur?

Jag läser också på Zero Hedge att Dow Jones Newswire verkar bekräfta att det försvunnit 1,5 ton guld från Tunisiens centralbank, vilket stämmer bra med ryktet att Ben Ali tog med sig så mycket guld när han flydde landet. Ben Ali har tydligen tagit sin tillflykt till ärkediktaturen Saudiarabien, som knappast lär lämna ut honom till Tunisien, utan tvärtom verkar välkomna honom. Med halvannat ton guld är han självklart välkommen.

Som jag påpekade i förra veckan domineras även Algeriet av åldersgruppen 15-29 år och även där har det varit oroligheter, som.dock inte ledde till någon revolution.

Det kan vara intressant att titta på hur åldersfördelningen ser ut även i övriga nordafrikanska länder. Vi börjar med diktaturen Marocko, även känt för sin ockupation av Västsahara. Marocko råkar också sitta på världens största fosfatreserver, varför EU-länderna gärna vill hålla sig väl med dem. Detta inkluderar även vår handelsminister Ewa Björling, som hälsade på där våren 2009.

Marocko har som synes också det en mycket större andel i åldersklassen 15-29 år än i de äldre. Med tanke på att BNP per capita bara är 4773 dollar där, alltså ungefär hälften av den i Tunisien, finns en stark risk för uppror även här, bara övriga faktorer stämmer och den rätta tändande gnistan kommer. Men arbetslösheten i Marocko är förhållandevis låga 9% och det verkar gå ganska bra för landets ekonomi. Alltså låg risk just nu, som jag bedömer det vid en snabb anblick.

För Libyen ser befolkningspyramiden ut på liknande sätt, förutom att det är många fler barn. Även Libyen är som bekant en diktatur under Muammar al-Gaddafi, men landet har en BNP per capita (PPP) på 14878 dollar, alltså i nivå med Chile eller Ryssland. För tillfället låg revolutionsrisk trots befolkningspyramidens utseende, bedömer jag. Två orosmoln finns dock. Hög arbetslöshet samt ekonomins beroende av oljeexporter. Sjunker oljepriset igen får det svåra effekter på ekonomin för oljeexporterande länder.

Jag återkommer med fler intressanta länder.


Läs även Kildén och Åsman om Tunisiens revolution, och ny regering i Tunis.

[Andra bloggar om tunisien, revolution, kravaller, demografi, marocko, libyen]

Arga unga män i Maghreb

Idag kan man läsa om upplopp i Tunisien.

Oroligheterna, de värsta på årtionden, har utlösts av brist på mat och jobb. Landets officiella arbetslöshetssiffra är 14 procent, men bland nyutexaminerade är siffran omkring den dubbla.

Och bara för några dagar sedan var det kravaller i grannlandet Algeriet.

Arbetslösheten i Tunisien anges som en delförklaring, men den är inte värre än i vissa EU-länder. 2009 var den enligt Eurostat i Spanien 18%, Lettland 17%, Estland 14%, Litauen 14%. För ungdomar (under 25 år) ännu värre - Spanien 38%, Lettland 34%, Litauen 29%, Estland 28%. Så varför inga kravaller i dessa länder?

En annan delförklaring kan sökas i hur rika länderna är. Tittar man på BNP (PPP) per capita, så ligger Spanien på 29651 USD/capita, Lettland 14330, Litauen 16997 och Estland på 18274 USD/capita. Tunisierna däremot får nöja sig med 9488 USD/capita och algerierna med 7103 USD/capita. Låg inkomst per capita brukar betyda att en större andel av pengarna går till mat. Då får högre matpriser större genomslag. Fast BNP per capita ger inte heller hela sanningen, då exempelvis Ukraina bara har 6665 USD/capita.

Räcker inte ekonomin till får man titta på demografin för att hitta den sista delförklaringen. Nedan ser ni befolkningspyramiderna för Tunisien och Algeriet.

 

Här ser man att andelen "unga män" (15-29 år) är stor i dessa två länder. Från 30 år och uppåt smalnar befolkningspyramiderna av snabbt. Och det är arga unga män som ställer till upplopp. Så här ser det inte ut i exempelvis Spanien.

Här ligger befolkningens tyngdpunkt i åldersklassen "familjefäder" (30-44 år). Familjefäder kan också bli arga, men de brukar inte ställa till kravaller. Även de baltiska ländernas och Ukrainas befolkningspyramider är mer balanserade (för den vuxna delen av befolkningen), om än inte lika topptunga som Spaniens.

 

 

Åldersklasserna 20-24 och 25-29 är ganska stora i Baltikum och Ukraina, men inte alls i samma proportioner som i Algeriet och Tunisien. De uppvägs av en förhållandevis stor andel av befolkningen i den mer sansade åldersgruppen 30+. Som synes är befolkningspyramidernas baser i dessa länder mycket smala, så mängden potentiella upprorsmän kommer framöver att minska snabbt. Dock kommer den smala basen att ställa till andra problem framöver, men det är en annan historia - här handlar det om mängden arga unga män.
Lärdomen av detta är att om ett land har en stor andel män i kategorin 15-29 år i förhållande till 30+ ska man vara försiktig och se till att hålla dem lugna genom exempelvis jobb. Blir det problem i ekonomin är risken stor för upplopp om landet har en sådan demografi. Studerar man uppror och revolutioner genom historien så har en förutsättning oftast varit en stor andel av befolkningen i åldersklassen "arga unga män".

Kravaller i Lettland och Litauen

Idag rapporteras om skottlossning och kravaller vid Litauens parlament i samband med en från början fredlig demonstration mot budgetnedskärningar i finanskrisens spår.

Och i tisdags rapporterades om våldsamma kravaller i Riga, Lettlands huvudstad. Detta efter ett från början fredligt protestmöte mot regeringen. "Demonstranterna vände sig mot korruption bland regeringspartierna och mot regeringens hantering av Lettlands akuta ekonomiska kris."

Hm, hm... allt är ju kul så länge tillväxtkurvorna pekar uppåt, men när folk börjar få det sämre kan de bli svåra att hålla lugna. Jag räknar med fler (och värre) liknande händelser runt om i världen framöver.

Hursomhelst knappast positivt för de svenska banker som har affärer i Lettland och Litauen. Och nu börjar röster höjas i Lettland mot de svenska bankerna.

"Transportministern och den så kallade oligarken Ainars Slesers vill ha en "strafflag" mot storbanker som Swedbank och SEB.

Slesers anser att bankerna i tre år ska förbjudas att ta över och sälja ut insolventa kunders fastigheter och föra pengarna till Sverige.

[...]

Många lägger skulden för Lettlands svåra ekonomiska kris på de svenskägda bankernas billiga utlåning under flera år."

Som sagt, det är kul så länge alla kurvor pekar uppåt. Då var det ingen som kritiserade de svenska bankerna. Men så fort det vänder neråt blir det annat ljud i skällan.

Det blir nog en av årets trender - utpekandet av syndabockar. Får väl sätta upp den som nummer 25 på min lista.