Få har väl missat att Turkiet idag sköt ner ett ryskt stridsflygplan nära den syriska gränsen. Turkiet hävdar att det ryska flygplanet var inne i turkiskt luftrum och först varnades upprepade gånger innan det sköts ner. Ryssland hävdar att flygplanet hela tiden var på den syriska sidan om gränsen och inte kränkte turkiskt luftrum.
Mycket talar dock för att den turkiska versionen är sann. Den 3 och 4 oktober kränkte ryska stridsflygplan Turkiets luftrum vid gränsen mot Syrien i samma område som dagens incident. Ryssland har erkänt dessa två kränkningar och även sagt att de var misstag. Vid minst en av dessa kränkningar låste det ryska flygplanet radar på turkiskt jaktflyg som var uppe för att avvisa det - en aggressiv handling.
Om det var frågan om felnavigering i början av oktober och idag betyder det att det ryska flygvapnets navigeringssystem antingen är usla, eller så blåljuger ryssarna. Till saken hör också att man åtminstone idag inte kan skylla på dåligt väder, då bilderna från nedskjutningen visar en helt klar himmel.
Man kan också fråga sig vad Turkiet skulle ha att vinna på att skjuta ner ett ryskt stridsflygplan inne över Syrien. Inte mycket såvitt jag kan bedöma. Den enda möjliga "vinsten" för Turkiets regering skulle vara att kunna avleda uppmärksamheten från inrikes problem genom att skaffa en yttre fiende. Där finns dock ingen brist på yttre fiender i närområdet, så det argumentet känns inte heller hållbart.
Det mesta talar alltså för att det inte var ett misstag att det ryska flygplanet korsade gränsen, utan att det var en medveten kränkning, om så än bara för att ta en genväg.
Det borde inte heller komma som någon överraskning för ryssarna att Turkiet till slut bestämmer sig för att markera hårt och till slut skjuter ner ett främmande stridsflygplan som kommit in över dess territorium.
Turkiet har vid ett flertal tillfällen skjutit ner syriska stridsflyg som kommit över gränsen (där kan man dock tro på att det var av misstag som de korsade gränsen). 2013 sköts en syrisk helikopter och ett syriskt Mig-23-flygplan ner. I mars 2014 sköts ytterligare en syrisk Mig-23 ner.
Sedan ska vi inte glömma det obemannade drönarflygplan som sköts ner på turkiskt territorium 16 oktober, men vars nationalitet ännu inte fastställts, fast Turkiet säger att det mesta pekar på att det var rysktillverkat.
Dessutom har Syrien faktiskt skjutit ner turkiska stridsflygplan som råkat komma in i syriskt luftrum. Nu har ju Turkiet bevisligen genom NATO tillgång till mycket avancerade navigationssystem, så man kan verkligen fråga sig hur dessa flygplan hamnade på fel sida gränsen.
Hursomhelst är gränsen mellan Turkiet och Syrien en het zon även i luften, så de stridsmakter som är involverade i området borde vinnlägga sig om en utökad försiktighet, något som jag också tror kommer att ske efter dagens incident.
Visar inlägg med etikett nato. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett nato. Visa alla inlägg
2015-09-15
Sverige i NATO?
Nu har debatten åter blommat upp angående eventuellt svenskt NATO-medlemskap. På ledarsidor och i debattartiklar propagerar politiker, skribenter och andra tyckare för att Sverige ska bli medlem i försvarsalliansen NATO. Tyvärr är debatten tills stor del fullständigt oseriös och tar inte upp de faktiska konsekvenser av NATO-medlemskap som vi och våra folkvalda skulle behöva ta ställning till.
För det första kan man konstatera att det rör sig om orealistiskt önsketänkande. Som Cornucopia påpekade i vintras kräver NATO-medlemskap att försvarsbudgeten förstärks kraftigt, från nuvarande 1,1 procent av BNP till 2 procent av BNP, alltså nästan en fördubbling av försvarsanslagen. Det skulle enligt Cornucopias beräkning röra sig om i dagsläget 34 miljarder kronor extra per år till försvaret. Det kommer inte att hända, då det är politiskt omöjligt att finansiera detta. Pengarna måste tas någonstans ifrån, antingen via högre skatt eller genom att andra statliga utgiftsområden får mindre anslag. När Sverige redan har ett av världens högsta skattetryck går det troligen inte att få ihop någon bred politisk överenskommelse om högre skatter för att betala militära utgifter. Och mindre utgifter till andra områden? Det skulle bli ett oändligt politiskt käbbel om vilka områden som skulle få nedskärningar och hur de skulle göras rent praktiskt. Alltså är idag ett svenskt NATO-medlemskap uteslutet av ekonomisk-politiska skäl. Folkpartiet må tycka vad de vill, men så ser den krassa verkligheten ut.
För det andra består inte NATO endast av trevliga demokratiska västländer, utan även av den för NATO:s strategi viktiga, men demokratisk sett problematiska staten Turkiet. Anders Lindberg på Aftonbladet uttrycker det väl när han säger att "Turkiets sak är faktiskt inte vår".
SvD:s Per Gudmundson är lite mindre orealistisk när han föreslår att regeringen borde "omedelbart tillsätta en förutsättningslös utredning om Nato-medlemskap". En sådan utredning kan förvisso tillsättas, men en hel del av vad den skulle komma fram till är redan välkänt för dem som är insatta, läs t.ex. Cornucopias redogörelse från i vintras. Men vårt svenska politiska system är ju besatt av att utreda frågor istället för att göra något praktiskt - ett enkelt sätt att sopa problem under mattan ett tag och visa falsk beslutsamhet i sakfrågor.
Vad gäller Sveriges alliansfrihet, så är den redan överspelad i och med EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft 1 december 2009. Det gäller artikel 42, som stipulerar bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Skrivningar om "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" torde väga lätt i en skarp situation. I och med att större delen av EU:s medlemsländer också är medlemmar i NATO är vi därmed i princip löst anslutna till NATO, och en eventuell angripare lär också se det så. Dessutom har som bekant Sverige sedan många år ett tätt samarbete med NATO.
Kontentan blir att ett svenskt NATO-medlemskap inom överskådlig framtid är fullständigt orealistiskt av en mängd olika skäl. Debatten kommer emellertid trots detta säkerligen att fortsätta - allt för att politiker ska få posera och vinna röster.
För det första kan man konstatera att det rör sig om orealistiskt önsketänkande. Som Cornucopia påpekade i vintras kräver NATO-medlemskap att försvarsbudgeten förstärks kraftigt, från nuvarande 1,1 procent av BNP till 2 procent av BNP, alltså nästan en fördubbling av försvarsanslagen. Det skulle enligt Cornucopias beräkning röra sig om i dagsläget 34 miljarder kronor extra per år till försvaret. Det kommer inte att hända, då det är politiskt omöjligt att finansiera detta. Pengarna måste tas någonstans ifrån, antingen via högre skatt eller genom att andra statliga utgiftsområden får mindre anslag. När Sverige redan har ett av världens högsta skattetryck går det troligen inte att få ihop någon bred politisk överenskommelse om högre skatter för att betala militära utgifter. Och mindre utgifter till andra områden? Det skulle bli ett oändligt politiskt käbbel om vilka områden som skulle få nedskärningar och hur de skulle göras rent praktiskt. Alltså är idag ett svenskt NATO-medlemskap uteslutet av ekonomisk-politiska skäl. Folkpartiet må tycka vad de vill, men så ser den krassa verkligheten ut.
För det andra består inte NATO endast av trevliga demokratiska västländer, utan även av den för NATO:s strategi viktiga, men demokratisk sett problematiska staten Turkiet. Anders Lindberg på Aftonbladet uttrycker det väl när han säger att "Turkiets sak är faktiskt inte vår".
"Turkiet har nämligen just startat anfallskrig mot kurderna. Angreppet är ett illa dolt försök av president Recep Tayyip Erdogan att rita om den inrikespolitiska kartan inför det turkiska nyvalet i november."Turkiet är ett stort problem - ett land som i princip befinner sig i inbördeskrig (om än för tillfället i ganska liten skala), och som högaktningsfullt skiter i ett stort antal mänskliga rättigheter. Vill vi vara i försvarsallians med dem? Vid en svensk NATO-debatt kommer Turkiet att användas som ett kraftfullt slagträ av nejsidan.
SvD:s Per Gudmundson är lite mindre orealistisk när han föreslår att regeringen borde "omedelbart tillsätta en förutsättningslös utredning om Nato-medlemskap". En sådan utredning kan förvisso tillsättas, men en hel del av vad den skulle komma fram till är redan välkänt för dem som är insatta, läs t.ex. Cornucopias redogörelse från i vintras. Men vårt svenska politiska system är ju besatt av att utreda frågor istället för att göra något praktiskt - ett enkelt sätt att sopa problem under mattan ett tag och visa falsk beslutsamhet i sakfrågor.
Vad gäller Sveriges alliansfrihet, så är den redan överspelad i och med EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft 1 december 2009. Det gäller artikel 42, som stipulerar bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Skrivningar om "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" torde väga lätt i en skarp situation. I och med att större delen av EU:s medlemsländer också är medlemmar i NATO är vi därmed i princip löst anslutna till NATO, och en eventuell angripare lär också se det så. Dessutom har som bekant Sverige sedan många år ett tätt samarbete med NATO.
Kontentan blir att ett svenskt NATO-medlemskap inom överskådlig framtid är fullständigt orealistiskt av en mängd olika skäl. Debatten kommer emellertid trots detta säkerligen att fortsätta - allt för att politiker ska få posera och vinna röster.
2015-09-09
Turkiet på väg bort från vägen mot demokrati
Turkiet har som ni säkert vet länge aspirerat på medlemskap i EU och därför vidtagit en mängd åtgärder för att förbättra landets demokrati och uppfylla EU:s krav för att kunna bli kandidatland.
Turkiets demokratiska friheter har dock länge lämnat mycket övrigt att önska. Recep Tayyip Erdoğan har styrt landet sedan 2002, först som premiärminister, men sedan drygt ett år som president. Hans parti, Turkiets största, är AKP, ett moderat islamistiskt parti. Men AKP, som tidigare hade egen majoritet i parlamentet, fick endast 41 procent av rösterna i senaste valet 7 juni. Detta tycker inte Erdoğan om och Turkiet ser nu ut att vara på väg bort från demokrativägen. Nu har Erdoğan bestämt sig för att hålla nyval i november.
Erdoğans regering har även fått sitt förtroende anfrätt av de korruptionsskandaler som kommit i ljuset de senaste åren.
En intressant politisk utveckling i Turkiet de senaste åren är partiet HDP, som i mycket är en motsats till AKP. HDP grundades 2012 och är ett prokurdiskt vänsterparti. Turkiet har en av de högsta spärrarna mot småpartier i parlamentet som jag känner till, när det krävs hela 10 procent av rösterna för att få mandat. Trots det lyckades HDP i valet i juni få hela 13 procent av rösterna och med 80 av parlamentets totalt 550 ledamöter är de nu Turkiets tredje största parti. HDP är mycket progressiva i att hälften av deras kandidater är kvinnor och 10 procent tillhör HBTQ-gruppen. HDP är också anti-nationalistiska och försöker att överbrygga klyftan mellan kurder och turkar.
Religiösa kurder röstade tidigare ofta på islamistiska/muslimska AKP, men efter Turkiets för kurderna dåliga hantering av situationen i kurdiska Kobane i norra Syrien har många religiösa kurder istället gått över till att stödja HDP.
Nu har en våldsspiral satts igång i Turkiet, och man kan undra hur mycket president Erdoğan och AKP-regeringen egentligen är inblandade. I natt vandaliserades HDP:s partilokaler i många turkiska städer, bland annat brändes partihögkvarteret i Ankara ner. Vandaliseringen är så synkroniserad att det måste röra sig om organiserade och synkroniserade illdåd.
Vice premiärminister Yalçın Akdoğan måste såklart för syns skull fördöma attackerna mot HDP:s lokaler, men samtidigt säger han att "HDP agerar som en öppen supporter, utvidgning och politisk gren av terroristorganisationen". "Terroristorganisationen" är förstås PKK.
Turkiets regering har också nyligen brutit vapenvilan med kurdiska gerillarörelsen PKK och attacker har nu utförts av bägge sidor. Därmed är det åter inbördeskrig i Turkiet, om än just nu i liten skala. PKK har de senaste dagarna dödat 29 turkiska soldater och poliser. Attackerna mot HDP:s lokaler ska ses i ljuset av detta.
Hur det nu kommer att gå med nyvalet i november är väldigt svårt att sia om. Kanske inte AKP kommer att gynnas av den nuvarande politiska situationen, trots att de hoppas på det. Istället kan socialdemokratiska CHP, Turkiets näst största parti, gynnas. Eller kanske snarare extremhögerpartiet MHP, med tanke på att motsättningarna inom Turkiet nu hårdnar.
Eller kommer nyvalet att ställas in med hänvisning till det upptrappade politiska våldet? Det är inte otänkbart om AKP i opinionsundersökningar ser ut att försämra sitt resultat. Erdoğan och AKP vill nog väldigt gärna behålla makten, även om de kan tvingas till koalition med andra partier för att få behålla den.
Hursomhelst kan Turkiet just nu glömma alla förhoppningar om EU-kandidatstatus. Utvecklingen i Turkiet går raskt åt fel håll.
Däremot är Turkiet fortfarande en viktig medlem i NATO, främst tack vare sitt geografiska läge inskjutet mellan det oroliga Mellanöstern och det för Ryssland viktiga Svarta havet och Kaukasus. De hycklande NATO-länderna kan säkerligen svälja massor av internt våld i Turkiet innan de börjar överväga att slänga ut landet ur militäralliansen, helt enkelt för att Turkiet är så strategiskt viktigt för NATO.
Turkiets ekonomi är på väg utför, i likhet med andra framväxande marknader såsom Brasilien och Kina. Den turkiska liran har tappat drygt 30 procent i värde mot dollarn de senaste 18 månaderna. Än så länge syns det dock inte så mycket i BNP-siffrorna, som inte krymper, men däremot växer långsamt med bara någon procent per år.
Turkiets demokratiska friheter har dock länge lämnat mycket övrigt att önska. Recep Tayyip Erdoğan har styrt landet sedan 2002, först som premiärminister, men sedan drygt ett år som president. Hans parti, Turkiets största, är AKP, ett moderat islamistiskt parti. Men AKP, som tidigare hade egen majoritet i parlamentet, fick endast 41 procent av rösterna i senaste valet 7 juni. Detta tycker inte Erdoğan om och Turkiet ser nu ut att vara på väg bort från demokrativägen. Nu har Erdoğan bestämt sig för att hålla nyval i november.
Erdoğans regering har även fått sitt förtroende anfrätt av de korruptionsskandaler som kommit i ljuset de senaste åren.
En intressant politisk utveckling i Turkiet de senaste åren är partiet HDP, som i mycket är en motsats till AKP. HDP grundades 2012 och är ett prokurdiskt vänsterparti. Turkiet har en av de högsta spärrarna mot småpartier i parlamentet som jag känner till, när det krävs hela 10 procent av rösterna för att få mandat. Trots det lyckades HDP i valet i juni få hela 13 procent av rösterna och med 80 av parlamentets totalt 550 ledamöter är de nu Turkiets tredje största parti. HDP är mycket progressiva i att hälften av deras kandidater är kvinnor och 10 procent tillhör HBTQ-gruppen. HDP är också anti-nationalistiska och försöker att överbrygga klyftan mellan kurder och turkar.
Religiösa kurder röstade tidigare ofta på islamistiska/muslimska AKP, men efter Turkiets för kurderna dåliga hantering av situationen i kurdiska Kobane i norra Syrien har många religiösa kurder istället gått över till att stödja HDP.
Nu har en våldsspiral satts igång i Turkiet, och man kan undra hur mycket president Erdoğan och AKP-regeringen egentligen är inblandade. I natt vandaliserades HDP:s partilokaler i många turkiska städer, bland annat brändes partihögkvarteret i Ankara ner. Vandaliseringen är så synkroniserad att det måste röra sig om organiserade och synkroniserade illdåd.
Vice premiärminister Yalçın Akdoğan måste såklart för syns skull fördöma attackerna mot HDP:s lokaler, men samtidigt säger han att "HDP agerar som en öppen supporter, utvidgning och politisk gren av terroristorganisationen". "Terroristorganisationen" är förstås PKK.
Turkiets regering har också nyligen brutit vapenvilan med kurdiska gerillarörelsen PKK och attacker har nu utförts av bägge sidor. Därmed är det åter inbördeskrig i Turkiet, om än just nu i liten skala. PKK har de senaste dagarna dödat 29 turkiska soldater och poliser. Attackerna mot HDP:s lokaler ska ses i ljuset av detta.
Hur det nu kommer att gå med nyvalet i november är väldigt svårt att sia om. Kanske inte AKP kommer att gynnas av den nuvarande politiska situationen, trots att de hoppas på det. Istället kan socialdemokratiska CHP, Turkiets näst största parti, gynnas. Eller kanske snarare extremhögerpartiet MHP, med tanke på att motsättningarna inom Turkiet nu hårdnar.
Eller kommer nyvalet att ställas in med hänvisning till det upptrappade politiska våldet? Det är inte otänkbart om AKP i opinionsundersökningar ser ut att försämra sitt resultat. Erdoğan och AKP vill nog väldigt gärna behålla makten, även om de kan tvingas till koalition med andra partier för att få behålla den.
Hursomhelst kan Turkiet just nu glömma alla förhoppningar om EU-kandidatstatus. Utvecklingen i Turkiet går raskt åt fel håll.
Däremot är Turkiet fortfarande en viktig medlem i NATO, främst tack vare sitt geografiska läge inskjutet mellan det oroliga Mellanöstern och det för Ryssland viktiga Svarta havet och Kaukasus. De hycklande NATO-länderna kan säkerligen svälja massor av internt våld i Turkiet innan de börjar överväga att slänga ut landet ur militäralliansen, helt enkelt för att Turkiet är så strategiskt viktigt för NATO.
Turkiets ekonomi är på väg utför, i likhet med andra framväxande marknader såsom Brasilien och Kina. Den turkiska liran har tappat drygt 30 procent i värde mot dollarn de senaste 18 månaderna. Än så länge syns det dock inte så mycket i BNP-siffrorna, som inte krymper, men däremot växer långsamt med bara någon procent per år.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
