Negativa räntor skapar ny bostadsbubbla i Danmark?

Den som har lite vett i skallen vet sedan länge att låga och negativa räntor skapar bostadsbubblor (eller åtminstone snabbt stigande bostadspriser), men vissa verkar fortfarande inte förstå det. Senaste exemplet är Danmark, vars bostadsbubbla sprack så nyligen som 2007. Sedan 2012 har dock de danska bostadspriserna åter stigit, framförallt i Köpenhamn.

(Observera att diagrammet visar nominella bostadspriser, men Danmark har liksom övriga Europa haft mycket låg inflation de senaste åren - de senaste tre åren under en procent per år.)

I Danmark som helhet har bostadspriserna stigit med 18 procent, men i Köpenhamn skriver Bloomberg att priserna stigit med 40-60 procent sedan mitten av 2012.

Danmarks centralbank har sedan mitten av 2012 tillämpat negativ styrränta eller väldigt nära noll, vilket har lett till extremt låga bolåneräntor - nära noll för korta löptider.

Den låga styrräntan har alltså inte haft önskad effekt (att driva upp den till målet två procent per år) på prisinflationen mätt med KPI, men som sagt desto mer på bostadspriserna.

Ett mer närliggande exempel är förstås Sverige, där vår Riksbank nu länge drivit en penningpolitik med extremt låg styrränta - först näranollränta, sedan nollränta och nu negativ ränta. Detta utan att KPI-inflationen ökat nämnvärt trots att Riksbanken även tagit till kvantitativa lättnader.

Sveriges inflationstakt mätt med KPI ligger som synes fortfarande och skvalpar kring noll och KPIF har ännu inte orkat över en procent.

Emellertid har vi som jag påpekat flera gånger förut inflation, fast den inte syns i de gängse inflationsmåtten - se bara på de svenska bostadspriserna. Nyligen har allt fler tunga bedömare, t.ex. SBAB:s VD, varnat för svensk bostadsbubbla. Inte konstigt när bostadspriserna sett ut så här:

Som synes har även i Sverige den senaste snabba ökningen av bostadspriserna varit sedan 2012 - omkring 40 procents ökning, samtidigt som inflationstakten enligt KPI knappt har varit över en procent under denna tid. Observera att Sverige även har haft en väldigt stor ökning av bostadspriserna 1995-2008, vilket inte syns i Valueguards diagram.

Det finns fler exempel på bostadsmarknader som fått ny fart tack vare de senaste årens globala lågräntepolitik - London, Kanada och Norge.

Egentligen är det inte så konstigt att låga räntor driver upp bostadspriserna - de flesta bostadsköpare världen över verkar bara se till månadskostnaden och med extremt låga räntor blir den förstås låg även för stora belopp. Allt bygger förutom låga räntor även på att bankerna faktiskt är villiga att ge hushållen stora krediter för bostadsköp.

Och till den som argumenterar med bostadsbrist svarar jag att det är alltid brist på attraktiva bostäder - och bland "attraktiva bostäder" ingår numera allt som har en hyfsad pendlingstid till exempelvis jobb i Stockholm. De presumtiva köparna kommer att bjuda över varandra så långt de har möjlighet. Nyckelordet är just möjlighet. Låg ränta är en faktor som ger folk möjlighet att bjuda ännu mer för bostadsköp än vad de annars skulle kunna göra.

Den höga och ökande skuldsättning som budandet på bostäder skapar för med sig en stor risk för att allt går överstyr när en lågkonjunktur kommer och en "vanlig" lågkonjunktur då förvandlas till en kreditkris. För lågkonjunkturer kommer alltid förr eller senare. Diagrammet nedan visar BNP-tillväxt sedan motsvarande kvartal föregående år.

I slutet av 2008 och hela 2009 hade vi en kraftig lågkonjunktur. Sista kvartalet 2011 och de tre första kvartalen 2012 stannade BNP-tillväxten upp, men det var "falskt alarm", för därefter drev lågräntepolitiken igång ekonomin igen. Snart kommer nästa lågkonjunktur och Sverige är högre skuldsatt än någonsin.

Centralbankerna verkar inte ha lärt sig ett dyft av de bostadsbubblor som kraschade 2006-2008. Nu har man bara tagit vansinnet ett steg längre.

Sverige i NATO?

Nu har debatten åter blommat upp angående eventuellt svenskt NATO-medlemskap. På ledarsidor och i debattartiklar propagerar politiker, skribenter och andra tyckare för att Sverige ska bli medlem i försvarsalliansen NATO. Tyvärr är debatten tills stor del fullständigt oseriös och tar inte upp de faktiska konsekvenser av NATO-medlemskap som vi och våra folkvalda skulle behöva ta ställning till.

För det första kan man konstatera att det rör sig om orealistiskt önsketänkande. Som Cornucopia påpekade i vintras kräver NATO-medlemskap att försvarsbudgeten förstärks kraftigt, från nuvarande 1,1 procent av BNP till 2 procent av BNP, alltså nästan en fördubbling av försvarsanslagen. Det skulle enligt Cornucopias beräkning röra sig om i dagsläget 34 miljarder kronor extra per år till försvaret. Det kommer inte att hända, då det är politiskt omöjligt att finansiera detta. Pengarna måste tas någonstans ifrån, antingen via högre skatt eller genom att andra statliga utgiftsområden får mindre anslag. När Sverige redan har ett av världens högsta skattetryck går det troligen inte att få ihop någon bred politisk överenskommelse om högre skatter för att betala militära utgifter. Och mindre utgifter till andra områden? Det skulle bli ett oändligt politiskt käbbel om vilka områden som skulle få nedskärningar och hur de skulle göras rent praktiskt. Alltså är idag ett svenskt NATO-medlemskap uteslutet av ekonomisk-politiska skäl. Folkpartiet må tycka vad de vill, men så ser den krassa verkligheten ut.

För det andra består inte NATO endast av trevliga demokratiska västländer, utan även av den för NATO:s strategi viktiga, men demokratisk sett problematiska staten Turkiet. Anders Lindberg på Aftonbladet uttrycker det väl när han säger att "Turkiets sak är faktiskt inte vår".

"Turkiet har nämligen just startat anfallskrig mot kurderna. Angreppet är ett illa dolt försök av president Recep Tayyip Erdogan att rita om den inrikespolitiska kartan inför det turkiska nyvalet i november."

Turkiet är ett stort problem - ett land som i princip befinner sig i inbördeskrig (om än för tillfället i ganska liten skala), och som högaktningsfullt skiter i ett stort antal mänskliga rättigheter. Vill vi vara i försvarsallians med dem? Vid en svensk NATO-debatt kommer Turkiet att användas som ett kraftfullt slagträ av nejsidan.

SvD:s Per Gudmundson är lite mindre orealistisk när han föreslår att regeringen borde "omedelbart tillsätta en förutsättningslös utredning om Nato-medlemskap". En sådan utredning kan förvisso tillsättas, men en hel del av vad den skulle komma fram till är redan välkänt för dem som är insatta, läs t.ex. Cornucopias redogörelse från i vintras. Men vårt svenska politiska system är ju besatt av att utreda frågor istället för att göra något praktiskt - ett enkelt sätt att sopa problem under mattan ett tag och visa falsk beslutsamhet i sakfrågor.

Vad gäller Sveriges alliansfrihet, så är den redan överspelad i och med EU:s Lissabonfördrag, som trädde i kraft 1 december 2009. Det gäller artikel 42, som stipulerar bestämmelser om den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken. Skrivningar om "den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik" torde väga lätt i en skarp situation. I och med att större delen av EU:s medlemsländer också är medlemmar i NATO är vi därmed i princip löst anslutna till NATO, och en eventuell angripare lär också se det så. Dessutom har som bekant Sverige sedan många år ett tätt samarbete med NATO.

Kontentan blir att ett svenskt NATO-medlemskap inom överskådlig framtid är fullständigt orealistiskt av en mängd olika skäl. Debatten kommer emellertid trots detta säkerligen att fortsätta - allt för att politiker ska få posera och vinna röster.

Norsk kontra svensk bostadsbubbla

Jag skrev i januari om varför Danmarks bostadsbubbla sprack först av de skandinaviska och framförde då teorin att det berodde på hushållens skulder i förhållande till årlig disponibel inkomst, som var betydligt större i Danmark än i Norge eller Sverige. Norge har något högre siffra än Sverige för hushållens skulder i förhållande till årlig disponibel inkomst, men skillnaden är inte lika stor som för Danmark.

Det kan också vara intressant att jämföra hur mycket priserna stigit. Jag gjorde för några år sedan en jämförelse av bostadspriserna i de nordiska länderna, men hade då inte med de siffror för bostadsrättspriserna som Cornucopia nyligen fått, utan visade för Sverige bara småhuspriserna, som utvecklat sig i betydligt måttligare takt. I diagrammet nedan har jag använt 1993 som basår, vilket är en kompromiss mellan 1990-talets bottnar för de norska respektive svenska bostadspriserna. För att få fram de svenska bostadspriserna har jag vägt samman småhuspriserna och bostadsrättspriserna enligt den enklaste principen att de båda får lika stor vikt. De norska bostadspriserna kommer från Norges Bank. Priserna har inflationsjusterats med KPI från SCB respektive SSB.

Det ser ut som om bostadspriserna i Sverige och Norge har utvecklats tämligen likartat, förutom en viss tidsförskjutning under 1980- och 1990-talen. Fallhöjden kanske totalt sett är ungefär lika stor.

Det ska även finnas mer detaljerad prisstatistik tillgänglig från Norges Eiendomsmeglerforbund, men jag lyckas inte få den sidan att visa det jag vill ha. Skulle jag därifrån kunna få ut lägenhetspriser separat skulle jag slippa att göra en sammanviktning av de svenska priserna.

Läs även om att norska bostadspriser föll 2013. Är det snart dags för de svenska också?

Dr. Doom varnar för bostadsbubblor i bl.a. Sverige

Nyligen har den kände ekonomen Nouriel Roubini varnat för bostadsbubblor (eller åtminstone "bubblighet") i flera av de länder som hittills klarat sig förhållandevis bra igenom den globala ekonomiska krisen. Varningen gäller även Sverige. I sin varnande artikel skriver Roubini så här:

Nu, fem år senare, syns åter tecken på bubblighet, om inte riktiga bubblor, på bostadsmarknaderna i Schweiz, Sverige, Norge, Finland, Frankrike, Tyskland, Kanada, Australien, Nya Zeeland och (tillbaks för ett extranummer) Storbritannien (ja, London). Inom tillväxtmarknader dyker bubblor upp i Hong Kong, Singapore, Kina och Israel, samt i större städer i Turkiet, Indien, Indonesien och Brasilien.

Roubinis tecken på att bostadspriserna i dessa områden är på väg in i bubbelområdet inkluderar snabbt stigande bostadspriser, att andelen av inkomsten som går till bostaden är hög och stigande, samt att bolån utgör en stor andel av hushållens samlade skulder.

I de flesta länderna begränsas möjligheterna att införa åtgärder för att begränsa bostadsbubblorna av olika intressen bland väljare och lobbygrupper: hushållen, byggbolagen och lokala politiker protesterar när centralbanken eller finansinspektionen försöker att "ta bort bålskålen av likviditet". De klagar högljutt över hur myndigheterna blandar sig i den fria marknaden, äganderätten och det heliga idealet om bostadsägande. Det låga ränteläget driver på hushållens belåning och bostadspriserna och när man för att kontra detta försöker genomföra begränsningar i utlåningen är det alltså impopulärt.

I vissa länder, t.ex. Indien, drivs inte bostadspriserna inte så mycket av låga räntor som av hög inflationstakt. Där ses bostadsköp som ett sätt att inflationssäkra sina sparpengar.

Roubini anser dock inte att de kvarvarande (och nya) bostadsbubblorna kommer att spricka riktigt än, eftersom de faktorer som driver priserna uppåt kvarstår - tillgången till billiga krediter respektive behovet av att inflationssäkra.

Det ser också ut som om Roubini inte tror att de nuvarande bostadsbubblorna kommer att få lika allvarliga effekter som de som sprack för runt fem år sedan. Dels har banksystemen större kapitalbuffertar än då, vilket gör dem mer motståndskraftiga mot förluster från fallande bostadspriser, dels är hushållens kapital (i förhållande till skulderna) i dessa länder större än det var i USA då dess bostadsbubbla sprack. Men ju högre bostadspriserna stiger, desto längre kommer de att falla och desto större blir effekterna på ekonomin och det finansiella systemet att bli när bubblan väl blåses ur.

Roubini pekar också ut hur det kan bli lite olika resultat i olika länder av spruckna bostadsbubblor. I länder där bostadslånen är kopplade till bostaden (som det i de flesta fall var i USA) kan bostadsägarna skicka "jingle mail" till banken (alltså lämna över nycklarna och bostaden) och därmed bli kvitt sina lån (t.ex. om lånen överstiger bostadens marknadsvärde). I sådana länder kommer fallande bostadspriser att leda till en bankkris. I länder som Sverige där lånen är kopplade till personen kommer istället hushållens konsumtion att falla när betalningar på lånen blir större. I båda fallen blir dock slutresultatet detsamma: recession och stagnation.

Nu ska vi komma ihåg att påpeka att Nouriel Roubini inte alltid har rätt. I början av 2012 slog han vad med Beatrice Weder di Mauro, ekonomisk rådgivare till tyska regeringen, om att Grekland skulle lämna euron innan slutet av året. Han förlorade dock detta vad och är därmed skyldig henne en flaska champagne. I fallet Grekland var dock hans förutsägelse troligen bara lite för tidig - förr eller senare kommer de att lämna euron, men kan nog hålla ut ett tag till.

Roubini har emellertid haft rätt om ett antal större ekonomiska skeenden, där hans åsikt när den uttrycktes var i allra högsta grad "motvalls". I januari 2007 vållade han mycket rabalder vid mötet i Davos genom att förutsäga att USA:s ekonomi skulle drabbas av en hårdlandning och recession, baserat på tre orsaker: de fallande bostadspriserna, Federal Reserves höjda räntor och de höga oljepriserna. De flesta reagerade med att detta var "omöjligt", men vi vet ju hur det gick sedan. Redan 2005 varnade Roubini för att bostadsprisernas uppgång i USA var en spekulativ våg som snart skulle sänka ekonomin och i september 2006 varnade han ett skeptiskt IMF för att "the United States was likely to face a once-in-a-lifetime housing bust, an oil shock, sharply declining consumer confidence, and, ultimately, a deep recession". Han förutsåg även att säkerheter kopplade till bolånen skulle drabba hela världen med förluster och få det globala finansiella systemet att stanna. Roubini var också tidigt ute med att varna för PIIGS-ländernas ohållbara statsfinanser och de effekter detta skulle få.

Så det är definitivt värt att ta Roubinis varningar på allvar när det gäller kreditbubblor och deras effekter.

Vad som inte nämns om partisympatierna

Idag kom SCB med sin stora undersökning av partisympatierna, vilken visar en ledning för de rödgröna (S + MP + V). Totalt får de 49,8 procent av väljarnas partisympatier, medan regeringspartierna backar till 39,7 procent. Sverigedemokraterna skulle därmed enligt denna undersökning inte längre få någon vågmästarroll, trots att de avancerat till 9,3 procent och är tredje största parti.

Media gör en stor sak av denna undersökning, men vad säger den egentligen?

Den första osäkerhetsfaktorn som ska nämnas vid en sådan här undersökning är förstås att det är tio månader kvar till riksdagsvalet 2014 och valrörelsen ännu inte dragit igång, varför det fortfarande kan ske stora förändringar till dess. En liten försmak får vi dock redan vid valet till EU-parlamentet i slutet av maj 2014, även om det inte ger så säkra siffror, eftersom det troligen får betydligt lägre valdeltagande än i riksdagsvalet.

Den viktigaste osäkerheten ligger dock i antalet svar som man fått in. En del av detta nämns i tidningsartiklarna, nämligen att 9081 personer sökts för telefonintervju, men att bara 58 procent har svarat. Mer detaljerad information om detta får man hos SCB, där det framgår att 21,3 procent inte anträffats, 3,2 procent inte kunnat delta (t.ex. p.g.a. att de varit för sjuka) och hela 17,5 procent inte velat delta i intervjun. Tittar man närmare på undersökningsresultatet så framgår också att 17,9 procent av de intervjuade svarat "vet ej". Totalt har bara 47,2 procent, alltså mindre än hälften, av dem man sökt angett någon partisympati.

Anser ni att denna undersökning ger ett resultat som man kan dra några slutsatser av vad gäller utfallet i riksdagsvalet 2014? Och att göra "analyser" av det tänkbara valresultatet?

Islamiska förbundet och politiken

Socialdemokraterna har fått dagen-efter-ångest när de (tack vare Expos granskning) upptäckt vilka åsikter Omar Mustafa står för. Omar Mustafa är ordförande för Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och man kan tycka att Socialdemokraterna borde ha gjort en grundläggande bakgrundskoll av vilka åsikter han representerar innan de valde in honom i partistyrelsen. Men det var väl alldeles för lockande att få in en ledare för en av Sveriges största muslimska organisationer i partistyrelsen och därmed potentiellt kunna locka en massa invandrarväljare. Därför gjordes ingen koll.

Expo-artikeln påpekar att Omar Mustafa bjudit in flera talare med antisemitiska åsikter till Sverige. Det visar om inte annat på att han har dåligt omdöme och då kan man verkligen fråga sig om han är lämplig som ledamot i styrelsen för ett av Sveriges största partier. Dessutom står det i stadgarna för Islamiska förbundet i Sverige att de anser "att män och kvinnor ska ha olika status inför lagen". Förutom dessa kvinnoförtryckande åsikter och antisemitiska talare har IFiS även bjudit in talare som är öppna motståndare till homosexuella, vilket fått HBT-sossar att gå i taket.

Ordförande Löfven säger att Mustafa måste välja, men jag skulle nog säga att Mustafas förtroende är förbrukat och han kommer att tvingas hoppa av Socialdemokraternas partistyrelse.

Det har varit väldigt tyst från regeringshåll vad gäller kritik mot Socialdemokraternas val av Omar Mustafa och det är kanske inte så konstigt, då hans företrädare på posten som ordförande i IFiS var Abdirizak Waberi, sedan 2010 riksdagsman för Moderaterna. Hur många moderata väljare vet att de i senaste riksdagsvalet valde in en man med extrema kvinnoförtryckaråsikter i Riksdagen? Det handlar förstås liksom i Socialdemokraternas fall om ren valtaktik för att locka till sig muslimska väljare.

Läs till exempel vad människorättsaktivisten och kvinnofridssamordnaren Bahareh Mohammadi Andersson skrivit om Waberi "Varför har M en medeltidsprofet i riksdagen?". Hon har även skrivit en mängd artiklar på Newsmill.

I en intervju för SVT 2009 (som tyvärr inte finns kvar på SVT:s hemsida) säger Waberi en hel del sensationella saker, t.ex.

"Islam har bara en tolkning"

Vad jag vet finns det flera tolkningar, där de största grupperna är shiamuslimer och sunnimuslimer.

"Vi tar inte kvinnor i hand"
"Islam förbjuder att ha sex utanför äktenskapet"

Waberi anser också att mannen ska vara familjens överhuvud och vara den som representerar familjen utanför hemmet.

"Islam säger att självklart är att män och kvinnor ska inte dansa med varandra"

Waberi säger också att han skulle vilja leva i en stat styrd av muslimska lagar (Sharia).

Waberi har även i andra intervjuer uttryckt mer extremt kvinnoföraktande åsikter, men har efteråt ansett att han blivit felciterad. Det är intressant att folk med extrema åsikter så ofta blir felciterade...

Kan statsminister Reinfeldt ställa sig upp och försvara moderate riksdagsmannen Waberis uttalanden? Om han gör det förstår vi var "Nya Moderaterna" står. Om inte så kanske det är dags för "Nya Moderaterna" att tvätta sin egen smutsiga byk och be riksdagsman Waberi ta avstånd från sina uttalanden eller avgå.

Varför har både Socialdemokraterna och Moderaterna den dåliga smaken att ta med extrema muslimer? Borde det inte gå att hitta mer moderata muslimer i politiken?

Tillägg: Jag hittade intervjun med Abdirisak Waberi i tidningen Ottar på nätet, där han säger ännu mer hårresande saker.

---

P.S. Jag vill påminna om mina enkla kommentarsregler på denna blogg.

Kommentarer bör hålla sig till ämnet för den bloggartikel de hör till. Personangrepp, hets mot folkgrupp och andra kränkningar hör inte heller hemma här. Kommentarer som bryter mot reglerna kan komma att tas bort.

Följ reglerna så får era kommentarer stå kvar.

Fossilfritt transportsystem?

Bloggrannen Osunt tipsar om en rapport från Elforsk och Svensk Energi med titeln "Roadmap för ett fossilbränsleoberoende transportsystem år 2030" och några höjdpunkter som vederbörande ser i rapporten. Jag tycker liksom Osunt att man åtminstone bör läsa de tolv inledande punkterna för att få sig en överblick. Där står bland annat så här:

Det krav som ställs i EU:s vitbok för transportsystemet om att rörligheten inte ska inskränkas och som ofta lyfts fram i debatten (”minskad rörlighet är inte ett alternativ”), behöver nödvändigtvis inte heller stå i motsatsförhållande till en utveckling i riktning mot ett transportsnålare samhälle. Människors rörlighet är inte entydigt med bilresande, utan rörlighet kan i många fall lika väl klaras genom ett kraftigt utbyggt och väl fungerande kollektivtrafiksystem.

Just att rörligheten inte ska inskränkas är dock orealistiskt. Med minskande tillgång till fossila bränslen (framförallt oljeprodukter) så kommer rörligheten och transporterna att inskränkas vare sig vi vill eller inte.

Vidare skrivs:

De största hindren för en stor introduktion av elfordon idag utgörs av priset på fordonen,
dagens tekniska begränsningar vad gäller batteridrift och en avsaknad av laddinfrastruktur.

Priset på fordonen är knappast något som kommer att minska särskilt mycket. Produktionen av elbilar eller eldrivna lastfordon beror av en mängd råvaror och utvinningen av dessa är energiintensiv. Batteriernas tekniska begränsningar har jag skrivit om för något år sedan och det är gränser som sätts av fysikens lagar.

Ett kilo råolja (och även diesel eller bensin) innehåller nästan 50 MJ (megajoule) kemisk energi. Fossilgas innehåller cirka 55 MJ per kilogram och stenkol 20-35 MJ per kg.

De bästa batterierna idag (litiumjon) ligger runt 0,5-0,7 MJ per kg. Den teoretiska gränsen (som troligen inte kan uppnås i praktiken) är runt 2 MJ per kg. Eventuellt kan man lyckas hitta ny teknik som kan driva upp den teoretiska gränsen till drygt 3 MJ per kg. Men där är vi alltså inte på långa vägar idag.

Idag ligger alltså batterierna på grovt räknat en hundradel av energitätheten (per viktenhet) för oljeprodukter och även med optimistiska antaganden om ny batteriteknik är man inte ens uppe i en tiondel av oljans energitäthet. Även räknat i MJ/m³, alltså per volymenhet, ligger energitätheten för batterier lång under den för oljeprodukter. Just detta visar att den batteridrivna elbilen är ett feltänk. Frågan är inte hur vi ska driva våra bilar, utan hur vi ska sköta våra transporter - inte med personbilar, utan på annat sätt, t.ex. trådbussar eller eldriven spårtrafik. Jag skulle önska att den aktuella rapporten tänkte lite mer utanför ramarna (outside the box).

Men rapporten talar även en del befriande klarspråk:

Precis som för många andra förändringar som skett i samhället kommer det innebära vissa uppoffringar av den egna bekvämligheten och utmana vår förändringsobenägenhet.

Vi måste inse att vi inte kan ägna oss åt samma enorma energiförbrukning som idag. Sverige har visserligen en internationellt sett stor andel energi från energikällor andra än olja tack vare vår vattenkraft och kärnkraft, men vad gäller transporterna så dominerar fossilbränslena fullständigt. I början av rapporten finns följande diagram som visar transportsektorns energianvändning fördelad per fordonsslag.

Det är dessa transporter som rapporten tar som sina systemgränser. Det som tydligt framgår är att det är de lätta vägfordonen (till stor del personbilar) som står för den absolut största delen av energianvändningen och det är alltså här man lättast kan spara in på fossila bränslen. För att samhällets infrastruktur (framförallt transportinfrastrukturen) ska fungera och nödvändiga (och onödiga) varor nå invånarna (konsumenterna) så är dock arbetsmaskinerna och de tunga vägfordonen de absolut viktigaste.

Jag anser dock att de systemgränser som sätts i rapporten är för snäva. Sverige är som samhället är uppbyggt idag starkt beroende av varutransporter från utlandet, samt export till utlandet. Därför är följande diagram från rapporten minst lika intressant.

Där kommer sjöfarten in som  en viktig tårtbit i transporternas energianvändning och flygets andel är betydligt större än om man bara räknar inrikes transporter. Fortfarande är de lätta vägfordonen den största biten, men vi måste även fundera på övriga bitar. Tunga vägfordon, arbetsmaskiner och sjöfart är de mest systemviktiga och står tillsammans för 45 procent av energianvändningen.

Jag återkommer troligen till denna rapport.

Industriproduktionen faller brett

De senaste dagarna har det kommit dåliga nyheter om industriproduktionen i Europa.

Bland de värsta är förstås Grekland, där industriproduktionen sjönk med rekordstora 7,3 procent från september 2011 till september 2012. Att den ökade med 2,2 procent från augusti till september förklaras av att semestern var slut för de greker som ännu inte är arbetslösa.

Spanien ligger inte långt efter med en nedgång på 7 procent på årsbasis. Den sedvanliga ökningen efter semestern från augusti till september var den lägsta som registrerats under de senaste fem åren.

I Italien sjönk industriproduktionen i september med 4,8 procent jämfört med förra året och med 1,5 procent jämfört med augusti (som var semestermånad). Detta var dock ungefär som analytikernas förväntningar.

Även i Frankrike sjönk industriproduktionen i september, med 2,1 procent jämfört med förra året och med 2,7 procent jämfört med augusti. Frankrikes centralbank väntar sig nu en krympning av Frankrikes BNP med 0,1 procent under fjärde kvartalet, och med en krympning på 0,1 procent även för tredje kvartalet skulle det innebära officiell recession i Frankrike. Detta har inte regeringen Hollande räknat med. Deras prognoser talar istället om en svag tillväxt. Hollande tvingas troligen lägga om sitt politiska program för Frankrike p.g.a. detta, då det borde ge mindre skatteintäkter.

För att övergå till Tyskland, så sjönk industriproduktionen där med 1,8 procent i september jämfört med augusti, och med 1,2 procent jämfört med föregående år, vilket var betydligt under analytikernas förväntningar.

Även Storbritanniens industriproduktion sjönk 1,7 procent i september, jämfört med föregående månad. Jämfört med samma månad föregående år minskade produktionen med 2,6 procent. Även detta var mycket sämre än analytikernas gissningar.

Därför ser vi att den stora nedgången för svensk industriproduktionen i september är en del av en mer utbredd europeisk trend. Sveriges industriproduktion sjönk i september med 4,1 procent jämfört med augusti (korrigerat för säsongseffekter). Analytikerna förväntade sig en nedgång med enbart 1,0 procent. Jämfört med september 2011 var minskningen 5,0 procent (kalenderkorrigerat). Enligt SCB så är nedgången "den största sedan januari 2009, bortsett från en tillfällig produktionsstörning i februari tidigare i år". Nu var nedgången i Sverige betydligt större än den i Tyskland - ett land vi gillar att jämföra oss med - och kan snarare jämföras med Italien.

Sammanfattningsvis ser det alltså ut som om även de delar av Europa som ännu inte drabbats nu är på väg in i recession. Hur går det då med alla räddningspaket, som bygger på prognoser om att framtida tillväxt ska dra krisekonomierna ur träsket?

Tittar vi däremot österut ser vi att Kinas industriproduktion ökade 9,6 procent under oktober, jämfört med samma månad föregående år - även om man ska ta kinesisk statistik med en nypa salt. De europeiska länderna kom med sina industriproduktionssiffror för september i veckan, medan Kina lyckade med konststycket att bara drygt en vecka efter månadens slut komma med siffrorna för oktober. Den kinesiska statistikmyndigheten kanske kan lära de europeiska hur man får fram statistiken så snabbt...

Sverige konkurrenskraftigt, men inte PIIGS

Igår kom en rapport från World Economic Forum (WEF) där man bedömt olika länders konkurrenskraft efter faktorer som teknisk utveckling, innovationsklimat och arbetsmarknadens funktionssätt. Sverige kommer i år på plats nummer fyra. En väldigt bra placering alltså, trots att vi blivit omkörda av Finland i år och Singapore förra året.

Däremot ser det värre ut för PIIGS-länderna, se kartan nedan.

Irland är det enda PIIGS-landet som ser ut att vara någorlunda konkurrenskraftigt. Grekland placerar sig i botten, till och med något sämre än grannländerna Albanien och Makedonien, ja faktiskt sämst av alla länder på Balkan.

Svenskt Näringsliv har tidigare uttryckt tveksamhet angående hur rankingen görs, men resultaten liknar de som kommer fram i en annan rapport om olika länders konkurrenskraft i ett globalt sammanhang som tagits fram av Deutsche Bank och som refererades av ZeroHedge igår. Denna rapport är intressant, då den delar in ländernas konkurrenskraft i olika kategorier. Konkurrenskraftiga p.g.a. råvaror, p.g.a. arbetskraft eller p.g.a. teknik.

Sverige befinner sig bland länderna som har övertag vad gäller teknik. Även här sticker PIIGS-länderna Italien, Grekland, Portugal och Spanien ut genom att inte ha några särskilda konkurrensfördelar i den globaliserade ekonomin, vilket även gäller problemlandet Argentina.

De problem som Italien, Grekland, Portugal och Spanien har är alltså inget som kommer att gå över bara för att man öser ut räddningspaket över deras statsfinanser och banker. Problemen är djupare än så.

Mario Draghi och ECB meddelade idag att man ska köpa statsobligationer från PIIGS-länderna enligt vissa villkor, men det är alltså inget annat än att skjuta den stora nödvändiga justeringen (och euro-uppbrottet) framför sig. Frågan är också om Italien och Spanien går med på villkoren. En annan fråga som snart är aktuell är hur den tyska författningsdomstolen kommer att ställa sig till den europeiska stabilitetsfonden ESM.

I Sverige tycker tydligen Riksbanken att det finns en risk för att vår ekonomi tappar konkurrenskraft och sänkte idag reporäntan med 0,25 procentenheter. Prisinflationen i Sverige är låg, så den var inget hinder för att sänka räntan. Räntesänkningen lär kanske hjälpa våra exportföretag, men hur mycket det sänker bolåneräntorna är oklart, då de påverkas av andra faktorer, såsom bankernas kostnader för att finansiera sin upplåning. De flesta svenska bankerna väntar med att sänka bolåneräntorna tills man ser hur Riksbankens räntesänkning påverkar marknadsräntorna.

Läs även Cornucopias kommentar till räntesänkningen.

Tillväxt och parasitverk

Idag meddelade SCB att Sveriges ekonomi växte oväntat starkt under andra kvartalet i år. På ett år växte BNP med 2,3 procent (mot förväntade 0,8 procent). Detta är dock bara ett snabbestimat och kan komma att revideras ner, men även om det revideras ner något blir det ändå en stark BNP-tillväxt med tanke på situationen i omvärlden.

Intressant är att exporten ökar och då framför allt tjänsteexporten. Samtidigt minskade importen något. Det ser alltså ut som om Sverige fortfarande hävdar sig väl i den globala ekonomiska konkurrensen.

Detta lär dock knappast bero på ett av våra värsta parasitverk, nämligen Tillväxtverket, som enligt DN:s granskning har lagt sanslöst stora belopp på intern representation och konferenser. Nästan 25000 per anställd har de under två år lagt på "interna seminarier och representation" och 30000 per anställd på "intern utbildning och andra konferenser". Parasitverkets chef försvarar det hela, men jag gissar att hon sitter löst nu.
Parasitverket har redan innan DN:s granskning fått ett sparbeting på tio miljoner kronor, vilket är i samma storleksordning som den vidlyftiga internrepresentationen.

Kulturbloggen förvånas över att Parasitverkets chef tyckte att en middag på Grand Hotel för 1476 kronor per person var billigaste alternativet. Även jag kan enkelt komma på betydligt billigare sätt att ordna en middag för 220 personer i Stockholm.

Det som förvånar mig är att Riksrevisionsverket inte upptäckt och slagit ner på dessa excesser.

Hur mycket tillväxt skapas egentligen genom Tillväxtverket? De sitter och fördelar EU:s regionala bidrag och gör diverse satsningar för tillväxt och företagande, men hur stor andel av BNP-tillväxten är tack vare dem?

I ett längre perspektiv kan man undra varför vi ska ha ett Tillväxtverk, när vi istället borde inrätta ett Omställningsverk som ska ta hand om den omställning som vi av resursbegränsningar kommer att tvingas till.

På hemsidan skriver Tillväxtverket att

Som ett av världens rikaste länder har Sverige en potential för tillväxt i alla delar av landet. Likaså möjlighet att utveckla en hållbar tillväxt som tar hänsyn till att mänskliga resurser utvecklas och ekologiska värden bevaras.

Varför ska just vi, som är ett av världens rikaste länder, ha ekonomisk tillväxt? Har vi inte det redan tillräckligt bra? Skulle inte tillväxt istället behövas för jordens fattigare länder, så att de får mer dräglig levnadsstandard?

Svenska hushållens skuldökning fortsätter avmattningen

SCB rapporterade igår att hushållens skulder ökar i långsammare takt. Årstakten i juni var 4,5 procent, mot 4,6 procent månaden innan och 6,7 procent i fjol. Detta är en trend som har hållit i sig sedan början av 2010.

Det är som bekant de ökande hushållsskulderna som driver på den svenska bostadsbubblan och jag skulle tro att den snart börjar pysa ur på allvar om avmattningen i hushållens skuldsättning fortsätter så här.

Sverige har som bekant inte särskilt stor statsskuld (med EU-mått), men vi har en förhållandevis hög skuldsättning för hushållen. Nedan ser ni de olika sektorernas skulder som andel av BNP.

De svenska hushållen verkar ha nått något slags skuldmättnad, då skulderna knappt ökar snabbare än BNP. I en studie gjord av BIS (Bank for International Settlements "centralbankernas centralbank") har man kommit fram till att hushållens skulder blir ett problem och börjar dra ner tillväxten när de går över 84% av BNP. Sverige låg vid årsskiftet strax under på 82%. Vi får inte öka på hushållens skulder särskilt mycket mer och framförallt inte få något stort BNP-fall när EU:s skuldkris drabbar även oss och ger oss en recession.

Enligt BIS-studien blir de icke-finansiella företagens skulder ett problem vid 88% av BNP (eller kanske redan vid 73%). I Sverige hade dessa vid årsskiftet skulder på 84% av BNP.

Statsskulden blir enligt BIS-studien problematisk vid 92-99% av BNP (84% är också en gräns för när det kan börja bli problem), men där har vi i Sverige god marginal.

Var gränsen går för de finansiella företagens skuldsättning har inte BIS tittat på, men den är som ni ser den största posten bland de svenska skulderna. Jag anser dock att det blir mycket dubbelräkning av skulderna där, eftersom hushållens bolån även återkommer som bostadsobligationer i de finansiella företagens balansräkningar.

Ser vi på totalsumman för de svenska skulderna ser det ut som nedan.

Jag får inte fram de 470% som Steven Desmyter talar om. Jag har bara tagit med lån, obligationer och certifikat, men han har uppenbarligen med även den stora posten koncernlån, samt att han har med finansiella derivat och diverse småposter såsom leasing. Hursomhelst kan vi konstatera att även Sveriges skuldsättning är hög, men problemet ligger inte hos staten, utan i den privata sektorn.

Steven Desmyter intervjuades igår i SvD och sade upplyftande saker som att det kommer att ta 10-15 år att reda ut den nuvarande skuldkrisen. "Den trista sanningen är att vi har en alldeles för hög skuldnivå globalt sett." Det enda sättet att få världsekonomin i balans igen är enligt Desmyter att sänka skuldnivåerna kraftigt i alla länder, till maximalt 150-200 procent av BNP. Jag håller med.

En av Sveriges främsta finanstalibaner, Konjunkturinstitutets generaldirektör Mats Dillén håller dock inte med och uttalade sig igår och sade att han tycker att Riksbanken borde sänka räntan. "En sänkning med 50 punkter skulle kunna vara lämpligt." Jaha! Ska vi driva på skuldsättningen ytterligare? Varför det? EU har nyligen varnat Sverige för de höga hushållsskulderna. Men sånt bekommer väl inte en finanstaliban som Dillén, som kämpar för den enda sanna läran - den heliga skuldsättningen.

Läs även Cornucopia om att lösningen är problemet.

EU varnar Sverige för hushållsskulderna

EU-kommissionen varnade igår Sverige för hushållens alltför stora skuldsättning, något som svenska makthavare oftast viftar undan med att den svenska ekonomin är urstark (den växte senaste kvartalet i motsats till stora delar av EU) och att vi minsann inte har några problem med skuldsättning. Annars kanske bolåntagarkollektivet röstar mot den sittande regimen. EU-kommissionen kan däremot säga den bistra sanningen utan att behöva ta hänsyn till svenska väljare. Man säger att "regeringen ägnat lite uppmärksamhet åt att stödja ansvarsfull långivning och att minska gynnandet av skuldsättning vid fastighetsinvesteringar" och "rekommenderar också att Sverige höjer amorteringskraven och stödjer användningen av fast ränta på bolån". Detta är förstås åtgärder som borde ha genomförts för länge sedan, så hade vi sluppit den skuld- och bostadsbubbla vi nu har, med alla de snedvridande effekter de har på samhället och ekonomin.

Som jag har påpekat flera gånger tidigare har den svenska bostadsbubblan drivits på av hushållens skuldbubbla, även om den nu inte växer lika snabbt som tidigare. Cornucopia konstaterade igår också att Sverige har minst andel skuldfria hushåll i EU. Frågan är hur länge Pippi-Långstrump-ekonomin håller.

Det är bara att titta över Öresund till grannlandet Danmark för att se vad effekterna blir när en skuldbubbla, bostadsbubbla och fastighetsbubbla spricker. Några år senare har nu de danska bankerna problem och nio av dem nedgraderades just av Moody's, inklusive den överlägset största, Danske Bank (med tillgångar på 186 procent av BNP).

Moody's passade även på att nedgradera finska Pohjola och tillsammans med nedgraderingen nyligen av svenskfinska Nordea, svenska Handelsbanken och norska DNB NOR visar dessa nedgraderingar att Moody's är tveksam till den modell som nordiska banker tillämpar att ha förhållandevis lite inlåning (insättningar) men desto mer upplåning (obligationer). Bankerna blir genom detta mer känsliga för marknadens vilja att köpa bostadsobligationer och andra obligationer utgivna av bankerna.

Inte större bankdinosaurier, tack!

Läser om ryktena om en sammanslagning av Danske Bank och SEB. De nordiska storbankerna är redan tillräckligt stora och ett sådant sammangående skulle göra bankerna ännu mer "för stora för att få falla". Jag hoppas verkligen att Finansinspektionen och andra som övervakar finansmarknaderna sätter stopp för stora bankfusioner om de skulle dyka upp i verkligheten och inte bara som rykten.

Bolåneökningen minskar

Idag kom november månads finansmarknadsstatistik från SCB, som inte oväntat visade att ökningstakten för hushållens lån fortsätter att dämpas och nu bara ligger på 5,3 procent i årstakt, jämfört med 5,5 procent i oktober 2011 och hela 8,4 procent i november 2010.

Det är tydligt att vi verkar ha sett lånetillväxtens topp och efter en upprekyl andra halvåret 2009 så fortsätter hushållens lånetillväxt att dämpas stadigt. Som jag skrev i våras så känns den avmattade ökningstakten som en minskad BNP-stimulans från det efterfrågetillskott som hushållens lån ger. Tittar man på BNP-siffrorna bekräftas det, ser det ut som.

Hushållens bidrag till BNP-ökningen har krympt ihop det senaste kvartalet. Det som räddar Sveriges BNP-tillväxt just nu är nettoexporten, men blir det kris i omvärlden (t.ex. eurokris) så faller den faktorn också bort.

Den främsta effekten av den sjunkande lånetillväxten syns i bostadspriserna, som nu sjunker så sakteliga, vilket jag skrev om för två veckor sedan. Det krävs en hög tillväxttakt för bolånen för att hålla igång en ökning av bostadspriserna på de höga nivåer där vi ligger idag och denna lånetillväxt har vi alltså inte nu. Jag har svårt att se att det skulle kunna bli någon trendvändning uppåt vad gäller lånetillväxten och därmed kommer vi troligen att fortsätta med sjunkande bostadspriser. Det förtjänar åter att påpekas att bostadsbubblor inte spricker plötsligt, utan det blir snarare en pyspunka under flera år.

En uppgift som emotsäger det jag skrivit ovan är att detaljhandeln oväntat ökade i november. Frågan är om det var en tillfällig effekt.

Idag meddelade Nordea att de sänker sina bolåneräntor - dock inte tremånadersräntan. Det kan därför vara intressant att återigen se på hur bolåneräntorna sett ut historiskt. Swedbank har historiska data långt bak, så jag tar dem.

En sak som slår mig i detta diagram är att hösten 2005 till hösten 2008 var räntorna så oerhört sammanpressade. Från slutet av 2008 ökade så spridningen mellan olika löptider. Den mest intressanta utvecklingen på senare tid är att tremånadersräntan stigit snabbt och att bolåneräntorna därmed har tryckts samman igen. Hösten 2008 när Riksbanken sänkte reporäntan och Riksgälden köpte upp bostadsobligationer lyckades man åter trycka ner framförallt de korta bolåneräntorna. Frågan är om man lyckas med samma trick igen. Bolåneräntorna är ju beroende av bankernas finansieringsmöjligheter. Nedan kan ni se ett diagram över femårig och tremånaders bolåneränta tillsammans med reporäntan och interbankräntan tremånaders Stibor.

Avståndet mellan tremånaders bolåneränta och tremånaders Stibor är just nu tämligen normalt (eller något högt) för lågränteperioden från 1996 och framåt. Detta trots att många idag klagar på bankernas marginaler. Det som inte är normalt är att den femåriga bolåneräntan ligger så nära tremånaders. Frågan är på vilket sätt detta kommer att räta ut sig - om de långa bolåneräntorna stiger eller de korta sjunker. Det beror bland annat på finansvärldens förtroende för de svenska bankerna på kort och lång sikt.

P.S. Jag borde också ha lagt in räntan på femåriga bostadsobligationer i det sista diagrammet, då det är de som styr bolåneräntan. Jag återkommer till det.

Fler nedskrivna prognoser

Idag kom här i Sverige Teknikföretagens konjunkturbarometer för tredje kvartalet som visar att orderingången på exportmarknaden och särskilt på hemmamarknaden pekar nedåt, vilket gäller för samtliga delbranscher och grupper av leverantörer. Detta bekräftar vad vi läst tidigare, exempelvis från SILF:s inköpschefindex som föll i augusti. Vi får säkert se ännu mer sänkta prognoser för Sveriges ekonomi.

Från Japan rapporteras att bruttonationalprodukten under andra kvartalet minskade i en årstakt av 2,1 procent, vilket var betydligt mer än den mer positiva preliminära siffran på bara 1,3 procents minskning.

Idag varnar IMF-chefen Christine Lagarde återigen för att den globala ekonomin "dämpas".

Mest intressant av den senaste tidens prognoser tycker jag är OECD-prognosen som kom igår, som innebär en rejäl sänkning jämfört med tidigare. För några av världens största ekonomier ser prognosen ut så här (med av mig uppdaterade siffror för Japans och Italiens andra kvartal).

	Kv 2	Kv 3	Kv 4
USA	+1,0%	+1,1%	+0,4%
Japan	-2,1%	+4,1%	0,0%
Tyskland	+0,5%	+2,6%	-1,4%
Italien	+0,8%	-0,1%	+0,1%
Storbritannien	+0,7%	+0,4%	+0,3%
Frankrike	0,0%	+0,9%	+0,4%
Kanada	-0,4%	+1,0%	+1,9%

Det ser överlag ut att vara försämrade utsikter, framförallt för fjärde kvartalet som uppvisar krympning i viktiga Tyskland. Jag tror att det blir ytterligare nedrevideringar. Jag har svårt att se varför Japan och Tyskland plötsligt skulle hoppa uppåt sådär under tredje kvartalet.

Kanada kanske fortsätter att växa ett tag till, men den dåliga siffran för andra kvartalet bådar inte gott, även om det sägs bero på engångseffekter. Jag tvekar om fortsatt tillväxt där.

Framförallt i vändningar brukar prognosmakarna missa rejält och bli tvungna att revidera rejält och det kommer troligen att bli så även denna gång.

Rättning: tabellen blev fel vid första försöket, nu rättad..

Tema torka: EU

Vi fortsätter på temat torka från förra veckan och förflyttar oss till EU. Jag skrev redan i början av maj om problemen för den europeiska spannmålen. Detta har de senaste veckorna bekräftats av fler rapporter från bland annat Frankrike.

Frankrikes jordbruksindustri har drabbats hårt av de senaste veckornas torra och heta väder. Den uppmätta torkan är den värsta för säsongen på 50 år, och riskerar att slå hårt mot produktionen av både vete och majs. [...] Våren 2011 är den torraste i Frankrike sedan 1959 [...] Frankrike är Europas största veteproducent, och nu riskerar den tidiga värmeböljan att skada den franska skörden [...] Hittills har lantbrukare med djurhållning drabbats hårdast, då torkan slagit mot tillgången på bete och hö.

Problemen gäller alltså inte bara spannmål, utan även animaliska produkter, både genom sämre tillgång på bete och hö samt genom högre priser på foderspannmål. EU:s spannmålsskörd har reviderats ner.

Arvalis reviderar ner den franska skörden en andra gång. Denna gång landar resultatet på -10% jämfört med förra året. Även EUs totala skörd skrivs ner.

Förutom att torkan ger högre matpriser blir den också ett allvarligt hot mot många franska bönders ekonomi och de vill nu ha årets jordbruksstöd utbetalda i förskott.

Även Tyskland har drabbats av problem med torka. Där har även rapsodlingarna drabbats av knoppar som faller av efter blomning. Högre priser även på matolja, alltså.

Det kan också bli problem för öltillverkarna då priset på korn gått upp och det redan är ont om maltkorn av hög kvalitet.

Några ljuspunkter finns dock. Ukraina häver exportstoppet för spannmål.

Enligt officiella beräkningar kan Ukraina exportera cirka 1,9 miljoner ton vete och 2,35 miljoner ton majs.

Idag kom även beskedet att Ryssland häver exportstoppet på spannmål från 1 juli, vilket var väntat.

ProZerno, en oberoende analysfirma, tror att årets skörd landar på 90 miljoner ton, vilket är en bra skörd. Förra året blev den cirka 61 miljoner ton. SovEcon är mer försiktiga och tror på 80-85 miljoner ton.

Eftersom vi i år har svängt över i ett annat läge än förra året vad gäller de stora vädermönstren ser det osannolikt ut att förra årets extrema torka i Ryssland kommer att återuppstå. I år är det alltså andra områden som drabbas.

I Sverige ser det än så länge ut att bli en bra skörd.

Förra årets spannmålsskörd på 4,3 miljoner ton var den lägsta på fyra på år och nästan 20 procent lägre än året innan. I år blir den totala skörden troligen bättre eftersom den odlade arealen är större och grödorna ser bättre ut.

– Den prognos vi har nu är en ökning på drygt tio procent. Men nu har vi lite orosmoln med torka på vissa håll som vi inte riktigt vet var det blir av, säger Magnus Johansson på Lantmännen Lantbruk.

Prognosen dras ner av en förväntat sämre oljeväxtskörd på grund av utvintring i södra Sverige. Förra året uppgick skörden av raps och rybs till 279 600 ton vilket var sex procent mindre än 2009 och i år är oljeväxtarealen mindre än förra året.

Även här alltså en faktor för dyrare matolja, åtminstone i Sverige (eller Europa).

Bostadsrätter kontra småhus

När jag häromdagen skrev om olika fastighetsprisers utveckling var det som stack ut bostadsrättspriserna, som sedan år 2000 ökat mycket snabbare än småhus, fritidshus och lantbruk. Av kommentarerna framgår att flera verkar tro att detta är för att bostadsrätter mest finns i storstäder och tillväxtområden. Men det stämmer inte om man tittar på SCB:s statistik på regionnivå. Jag skrev lite om detta redan i januari 2009.

Som ni ser är det inte i Storstockholm som vi har haft den största procentuella ökningen av bostadsrättspriserna, utan i övriga landet, lett av Malmö. Tittar man istället på hur stora ökningarna varit i (reala) kronor ser det dock lite annorlunda ut.

Bostadsrättspriserna i Storstockholm ligger inte oväntat en bra bit över övriga Sverige, men vad gäller prisökningen i kronor ligger de andra två storstadsområdena på ungefär samma nivå. Från 2000 till 2009 har medelpriset på en bostadsrätt i Storstockholm ökat med 762 000, i Storgöteborg med 814 000 och i Stormalmö med 708 000 räknat i 2000 års kronor.

För den som undrar så har jag använt medelpriset för bostadsrätter. SCB tillhandahåller även medianpriser för bostadsrätter och de har stigit ännu snabbare än medelpriserna.

Men nu till den i mitt tycke riktigt intressanta biten. Var är skillnaden störst mellan prisökningen på bostadsrätter och småhus? Vi börjar med storstadsområdena.

Var det någon som trodde Stockholm? Nej, i Storstockholm har som synes priserna på bostadsrätter och småhus inte avvikit alltför mycket från varandra. I Storgöteborg och Stormalmö är däremot skillnaden högst anmärkningsvärd! Vill göteborgarna och malmöiterna plötsligt hellre bo i bostadsrätt än i småhus, eller vad är orsaken?

Jag har tittat på några områden till, nämligen dem med högst medelpris för bostadsrätter. Efter storstäderna är det Uppsala, Gotlands och Hallands län.

Här är avvikelsen mellan bostadsrättspriser och småhuspriser minst i Uppsala, kanske för att det ligger nära Stockholm? Men även för Hallands och Gotlands län är avvikelserna i prisutvecklingen (liksom för Göteborg och Malmö) högst anmärkningsvärda.

Jag har dock inga förklaringar på lager. Har ni?

Det verkar som jag konstaterat tidigare som om den svenska bostadsmarknaden uppvisar en hel del underligheter när man börjar studera den närmare.

Apropå detta ser jag idag att SEB:s boprisindikator stiger för andra månaden i följd och det är fler än tidigare som nu tror på stigande bostadspriser.

Av de tillfrågade hushållen svarar 55 procent att de tror att bostadspriserna ska stiga det kommande året, mot 53 procent förra månaden.

Andelen som tror på fallande priser ligger kvar på förra månadens nivå, 19 procent, medan andelen som tror på stillastående priser är 20 procent i maj jämfört med 24 procent i april.

Svensk kontra irländsk skuldbubbla

Bloggrannen Cornucopia presenterade idag ett diagram över den svenska skuldbubblan, vilket fick mig att leta upp dessa data hos SCB och sammanställa mina egna diagram. Jag har istället för att ta de absoluta skulderna valt att presentera dem som andel av BNP. Först ett diagram över skulderna med varje sektor för sig. Jag har här summerat lån, certifikat och obligationer, men har hoppat över koncernlån, pensionsskulder och bankernas inlåning samt allt som jag räknat som kortsiktiga krediter (korttidslån, handelskrediter och obetalda utgifter).

Den offentliga sektorns skuldsättning har som ni ser sjunkit mot BNP, medan hushållens skuldsättning ökat. De icke-finansiella företagens skulder har gått mer i vågrörelser med konjunkturen. De finansiella företagen (banker med flera) kan man fundera på om man skulle ha med i diagrammet, då det blir lite dubbelräkning. (Hushållens bolån motsvaras av bostadsobligationer utgivna av bankerna.)

Summerar man alla sektorerna på varandra ser det ut som nedan.

Räknar vi bort de finansiella företagen ligger alltså skulderna totalt på drygt 200 procent av BNP. Bara statsskulden i Japan ligger på nästan så mycket och totala skuldsättningen (förutom finansiella företag) i Japan ligger på drygt 360 procent av BNP. Japan är på ett sätt rimligt att jämföra med då landet liksom Sverige har ett exportöverskott.

Tittar vi istället på Irland, som jag skrev om tidigare idag ser det ut så här.

De icke-finansiella företagens lån toppade på Irland på nästan 150 procent av BNP år 2009, mot en topp på runt 90 procent av BNP i Sverige. Hushållens lån ligger på Irland på nästan 120 procent av BNP, mot "bara" drygt 80 procent av BNP i Sverige. Total skuldsättning för Irlands stat, hushåll och icke-finansiella företag ligger på drygt 350%, alltså i klass med Japan. Vi kan alltså troligen anse att Sverige kommer att klara sig lindrigare undan då vår kreditbubbla spricker jämfört med hur det gått för Irland.

Apropå sprickande kreditbubblor är Nicole Foss på föreläsningsturné i Sverige. Läs Cornucopias intryck från föreläsningen i Göteborg igår och Osunts intryck från föreläsningen i Malmö i förrgår. Jag har tyvärr inte möjligthet att gå på Nicoles föreläsningar i Stockholm i morgon, men det hon säger är ju inget överraskande för mig.

Vad gäller den offentliga sektorns skulder i Sverige påpekar Ylven i en kommentar på Cornucopias inlägg att kommunernas pensionsåtaganden före 1998 inte finns med där.

Efter ett beslut om ändring av god redovisningssed i kommuner och landsting för ett antal år sedan, redovisas anställdas intjänade ännu ej utbetalade pensioner fram till 1997 som en ansvarsförbindelse. Skälet till denna redovisningsförändring stod huvudsakligen att finna i att skulden blivit så stor att den i många kommuner kom att orsaka en balansräkning med ett redovisat negativt eget kapital. En borttagning av denna skuld från kommunernas och landstingens balansräkningar gav skenet av en ekonomi i balans och sköt bekymmersamma besparingar på framtiden.

Ylven tipsar också om den sammanställning över kommunernas soliditet som tidningen Dagens Samhälle gjort (inklusive pensionsåtaganden före 1998).

Men så ser det ut överallt. De flesta stater i världen har jättelika ofinansierade pensionsåtaganden.

Tigervarning

Idag rapporterade SCB att Sveriges BNP växte med rekordstarka 7,3 procentunder fjärde kvartalet 2010 jämfört med samma period året innan, vilket var högre än vad analytikerna hade räknat med.

Sedan en tid tillbaka har det börjat talas om Sverige ekonomi som den svenska tigern. När det talas om tigrar i samband med ekonomi börjar varningsklockorna att ringa. Senast några ekonomier kallades för tigrar var väl Estland som var "den baltiska tigern" och Irland som var "den keltiska tigern". Ingen talar längre om dem som tigrar.

Hushållens konsumtionsutgifter stod för det största bidraget till BNP-ökningen och den konsumtionen ökade med 4,3 procent. Samtidigt ska vi inte glömma nyheten i fredags att hushållens lån ökade i en årstakt av 7,7 procent. Visserligen något lägre än tidigare, men fortfarande en snabb ökning. Det innebär i klartext att Sveriges hushåll till en viss del lever på lånade pengar. Den dag hushållens lån inte längre ökar så rycks en stor del av den beramade BNP-tillväxten undan. Tigern kan lätt springa och gömma sig i djungeln.

SvD:s Leif Petersen skriver.

Kommer tillväxttakten att fortsätta? Nej.

Hans utgångspunkter för det nekande svaret är dock annorlunda än mina, men det är väl värt att påminna om att så här stark tillväxttakt i ekonomin inte är hållbar i längden. Risken finns dock att de starka siffrorna driver på både lönekrav och inger allmänheten en tro att allt är frid och fröjd, trots att nästa finansiella storm lurar runt hörnet.

Glädjande i BNP-statistiken är att antalet sysselsatta ökar, liksom antalet arbetade timmar.

En av grunderna i "den svenska tigern" är den bostadsbubbla vi har och alla dess följdeffekter på olika delar av ekonomin. Idag har finansminister Anders Borg, riksbankschefen Stefan Ingves, Finansinspektions chef Martin Andersson och finansmarknadsminister Peter Norman frågats ut om bostadsbubblan av Riksdagens finansutskott. De tycker inte att det är någon bubbla. Nähä. Där går våra åsikter isär. Vi får väl se hur det låter om något år.

Samtidigt kan vi konstatera att den svenska tigern ligger granne med en norsk. I Norge har bopriserna stigit 9,2 procent på ett år. De ligger nominellt 11,9 procent över augusti 2007, men inflationsjusterat 1,6 procent under. Sett sedan starten i mitten av 1990-talet är dock den norska bostadsbubblan större. Detta samtidigt som Norges oljeproduktion stadigt minskar - ner 4% mellan 2009 och 2010. Oljeproduktionen från alla Nordsjöländerna minskar i en årstakt av omkring 8,6%, vilket ASPO Sverige tipsar om idag.

Läsaren "M P" tipsar om att Konjunkturinstitutets generaldirektör
Mats Dillén svarade på frågor i en chatt på DN idag. Såhär gick en av frågorna:

Martin: Kommer inte den snabba ökningen av reporäntan ge en extrem uppstannande effekt på tillväxten. För anledningen varför vi haft en sådan kraftig tillväxt är väl framförallt för att räntorna har varit så låga?

Mats Dillén: Hej Martin, det är sant att en av anledningarna till att vi nu har en stark tillväxt är de låga räntorna. Räntorna behöver successivt höjas framöver för att tillväxten inte ska bli för hög och leda till en överhettning i ekonomin. Jag tror att de flesta hushåll har insett att räntorna kommer att stiga. Därför kommer konsumtionstillväxten kunna fortsätta att utvecklas i god takt, bl.a. genom att hushållen minskar något på sitt höga sparande.

Dillén säger alltså rent ut att en av anledningarna till vår "tigerkonsumtion" är de låga räntorna.

Bopriser - lärdomar från Danmark

Idag basunerar tidningarna ut nyheten att priserna på bostadsrätter ökat med 153 procent och priserna på villor med 72 procent från år 2000 till 2010. Dock har priserna sjunkit lite den senaste månaden. Allt enligt Mäklarstatistik.

Av någon anledning får den senaste tidens prisfall (enligt Mäklarstatistik) min annars ganska sansade bloggranne Cornucopia att utropa att nålen träffar ballongen, därmed antydande att urblåsningen av den svenska bostadsbubblan är på gång. Själv håller jag mig till SCB:s statistik. Även om den släpar lite efter jämfört med Mäklarstatistik så känns den i alla fall mer pålitlig. Som jag skrev igår så låg småhuspriserna ganska stilla i december enligt SCB, även om de realt sjunkit en aning sedan toppen i januari 2010. Jag väntar nog på någon mer bekräftelse innan jag utropar något om nålar och ballonger. Dessutom smäller inte bostadsbubblor tvärt som en nål i en ballong, utan snarare som pyspunkor, varför liknelsen snarare blir något om häftstift och cykeldäck. Till yttermera visso är december en rätt dålig månad vad gäller signifikans för bostadspriserna, då det är få försäljningar och folk är mer upptagna av julhandel.

Utbudet av bostadsrätter till salu är för tillfället litet, vilket mäklarna anser kan pressa upp priserna. Vi får väl se. Litet utbud är nämligen även ett fenomen som dyker upp i början av nedgångar.

Igår ritade jag diagram över de de nordiska bostadsbubblorna, med anledning av SvD:s artikelserie. Idag tar SvD/E24 upp Danmark, där bostadsbubblan sprack för några år sedan. Prisnedgången i Danmark har dock hittills varit ganska måttlig, endast cirka 20 procent i reala priser. Trots det har nedgången haft stora effekter.

- Ganska många hushåll har en skuldsättning som är högre än värdet av lägenheten. Runt 20 procent är överskuldsatta och bland unga hushåll är andelen högre, säger Hans-Åke Palmgren, analytiker på Boverket som har skrivit en rapport om de nordiska bomarknaderna och tagit del av siffror från danska finansministeriet.

Boverkets rapport ger kanske en delförklaring till varför Danmarks bostadsbubbla sprack först.

I Danmark har hushållen skulder som motsvarar 275 procent av de disponibla inkomsterna, medan skuldkvoten är 100 procent i Finland och 170 i Sverige.

Skuldsättningen blev alltså orimligt stor i Danmark. Nu vet jag dock inte hur skulderna i Danmark är fördelade, vilket också påverkar. I Sverige står som jag skrivit förut en liten del av låntagarna för en stor del av skulderna. De 20 procent hushåll som har de största skulderna i förhållande till tillgångarnas värde innehar 60 procent av hushållssektorns samlade skulder.

Danmark kan ge oss en försmak av vad som kan hända här när bostadspriserna pyser ur. Glöm inte att detta är vad som händer vid en nedgång på högst måttliga 20 procent.

Bilden bekräftas av Mads Lindegaard ekonom på Dansk Ejendomsmæglerforening, danska mäklarförbundet. Han säger att det inte är ovanligt att bankerna sätter stopp för vissa affärer. Får säljaren inte ut pengar i bostadsförsäljningen för att täcka hela lånet är det också svårt att få nytt lån beviljat för en ny bostad, vilket innebär att folk avstår från att sälja och flytta.

Många överbelånade blir alltså "fastlåsta" i sin bostad. Men samtidigt finns det alltid folk som väldigt gärna vill flytta, exempelvis på grund av skilsmässa eller utökning i familjen.

- Omsättningen är väldigt mycket lägre nu än för några år sedan. Det är också färre mäklare i dag, säger Mads Lindegaard.

Förstår ni varför fastighetsmäklarna har ett egenintresse i att bostadspriserna stiger? Sjunkande priser medför färre affärer och då behövs det färre mäklare.

Statistik över prisnedgångsperioden visar också att antalet bostadsaffärer är färre och försäljningstiderna är längre idag. Under 2006 tog det i genomsnitt 100 dagar att få en bostad såld och precis för ett år sedan var motsvarande siffra runt 200 dagar.

Det kan alltså bli svårare att få sin lägenhet såld, även för dem som inte är överbelånade. Samtidigt beror kanske den längre försäljningstiden på att folk har orimliga förväntningar på vilka priser de ska kunna få ut, vilket är något vi sett i USA. Sänker man priset till rimlig nivå kan man troligen fortfarande sälja sin bostad ganska fort i en nedgång.

Läs även nya bloggrannen Kvantitativt om bostadspriser i Irland, Danmark och Sverige.

[Andra bloggar om bostadspriser, bostadsbubbla, danmark, sverige, fastighetsmäklare]