Felanvändningen av GMO

Idag skriver Ethel Forsberg, tidigare generaldirektör på Kemikalieinspektionen, en mycket bra debattartikel i SvD med titeln "Kemiföretag tar makten över maten".

För bara några veckor sedan kritiserade en grupp företrädare för kemikaliejordbruket CityGross för att de valt att inte sälja kött från djur som fötts upp på genmodifierat foder (Brännpunkt 1/10). Det var Jens Sundström och hans kollegor på Lantbruksuniversitet och Kungliga Skogs- och Lantbruksakademin [...] Med modern genteknik kan jordbrukets avkastning öka, skördarna i utvecklingsländerna bli större och mätta fler. Med modern genteknik kan grödor klara av utmaningar som torka, köld och översvämningar bättre.

Problemet är bara, som Forsberg påpekar, att det är inte så som genmodifierade (GM) grödor huvudsakligen har kommit att användas. Den största användningen av GM-grödor är GM-grödor som är resistenta mot ogräsbekämpningsmedlet Roundup (glyfosat). På så sätt kan man fritt spruta ut detta bekämpningsmedel över grödan och förhoppningsvis ta kål på ogräsen. Tyvärr visar det sig att Roundup har en hel del otrevliga bieffekter, vilket tas upp i en annan artikel i SvD idag.

I juni i år publicerades till exempel officiell hälsostatistik från den argentinska provinsen Chaco som tyder på oroväckande konsekvenser av besprutningarna av genmanipulerad soja och ris. Antalet barn under 15 år som diagnostiserats med cancer har trefaldigats under det senaste decenniet, och barn som föds med missbildningar har fyrfaldigats på samma tid, trots att det sammanlagda födelsetalet minskat. Utvecklingen följer produktionskurvan av grödor som kräver intensiv besprutning. Missfall har rapporterats öka i samtliga argentinska provinser där omfattande besprutning sker.

Dessutom finns problem med att ogräsen också blir resistenta mot glyfosat och man istället börjar bespruta GM-odlingarna med ännu giftigare preparat såsom parakvat.

Parakvat är ett starkt ogräsmedel som slår ut all växtlighet, men är även farligt för människor och djur. Parakvat ger permanenta skador på lungor, hud och ögon. Risken för olyckor med dödlig utgång är stor, det saknas motgift och det kan ta upp till en månad innan man dör. Medlet lanserades 1961 men förbjöds i Sverige 1983. Sverige har kämpat hårt inom EU för att behålla sitt förbud mot parakvat och vann bland annat 2007 ett mål i EG-domstolen.

Motståndare i målet var förresten vår kära EU-kommission, som för alla EU-medborgares bästa ville tillåta parakvat!

Mina egenodlade obesprutade
sojabönor av sorten Fiskeby V

Det är hursomhelst sådan besprutad soja som importeras från Latinamerika.

- Eftersom ogräset på GMO-fälten blivit motståndskraftigt mot glyfosat (som sojan modifierats för att klara av, SvD:s anm) har det blivit helt upp och ned. De konventionella odlingarna besprutas mest med glyfosat som är billigare medan GMO-odlarna istället tvingas använda parakvat och liknande

Kemikaliejordbrukslobbyn har starka intressen av att sälja sina genmodifierade grödor och tillhörande bekämpningsmedel. Så här skriver Ethel Forsberg.

Kemiindustrin har tagit makten över maten. På tjugo år har kemiindustrin köpt upp växtförädlingen.

Tre av världens största kemiindustriföretag dominerar utvecklingen av nya grödor genom sitt ägande. När BASF, Bayer och DuPont köpte upp växtförädlingsföretagen köpte de också patent och kunskap om hur de kan skapa nya grödor.

Forsberg nämner dock av någon anledning inte det största och värsta kemiföretaget i utsädesbranschen - Monsanto. Forsberg avslutar sin debattartikel med en bra sammanfattning.

Kemikaliejordbrukets företrädare tycks glömma bort kemiindustrins affärsintressen. Det är naivt att tro att odlingarna av genmodifierad soja i Latinamerika ska minska användningen av farliga kemiska bekämpningsmedel.

En annan viktig aspekt på importen av soja som djurfoder är att övergången till storskaligt jordbruk ställer till det för småbönder i Latinamerika. SvD har idag också en en intervju med två förkämpar för småböndernas rättigheter som just nu är på besök i Sverige - Jaime Weber från Brasilien och Jorge Galeano från Paraguay.

- De multinationella företagen talar om att lösa klimatproblemen och matförsörjningen med hjälp av GMO, men de är egentligen bara intresserade av att tjäna pengar, säger Jorge Galeano.

Självklart - allt annat vore ett brott mot deras skyldighet att maximera aktieägarnas vinst. Därför används GMO till sånt som ger stora vinster (exempelvis Roundup Ready) istället för sånt som ger små vinster (exempelvis torktålighet).

Men vi kan säga nej till att importera soja till djurfoder. Kanske skulle vi då vara tvungna att skära ner på en del köttkonsumtion eller så får vi betala mer för köttet, men det gör inte så mycket. Sedan 1990 har svenskarna ökat sin köttkonsumtion med 50 procent. Sojaimporten ställer verkligen till det för småbönder och lantarbetare i Sydamerika.

- Deras metoder ödelägger traditionell odling som ger mat åt vår befolkning och ersätter det med soja som blir foder och kött åt västvärlden.
[...]
Han beskriver hur det myller av landplättar där det förr odlades grödor som tillhör det traditionella köket, potatis, sötpotatis, linser och ärtväxter, omvandlats till väldiga fält med bara en och samma gröda: GMO-soja. Sojan exporteras till lågpris för att bli foder åt djur i Europa och USA.
[...]
Jaime Weber berättar att storjordbruken regelmässigt nonchalerar säkerhetsavstånden vid besprutningen så att kringboende drabbas.

- Både besprutningen av konventionell odling och GMO-odling innebär svåra hälsorisker för lantarbetarna och de som bor runt fälten.

Därför är odlingen och importen av soja som den ser ut idag djupt omoralisk och fokus borde som jag ser det ligga på detta istället för om sojan är genmodifierad eller inte. Det är inte genmodifieringen i sig som är faran, utan bekämpningsmedlen och stordriften, orsakade av att genmodifieringen används till Roundup-resistens.

Visserligen måste man vara försiktigt med genmodifierade organismer, men det är inte det som är det stora hotet från genmodifieringen. Det stora hotet är den felanvändning och dess bieffekter som blivit resultatet av Monsantos och några andra storföretags girighet.

Fler livsmedelskedjor hakar nu tydligen på och säljer inte fläskkött från grisar som fått genmodifierat foder. Vi får se hur debatten rasar vidare den närmaste tiden.

[Andra bloggar om jordbruk, bekämpningsmedel, utsäde, genmodifiering, sydamerika, soja, foder, livsmedel]

Genmodifierat håller inte löftena

För omkring en månad sedan kom en viktig rapport med titeln "Failure to Yield" och undertiteln "Evaluating the Performance of Genetically Engineered Crops". Där kommer man fram till att trots tjugo år av forskning och tretton år av kommersiell användning har inte genetiskt modifierade grödor givit någon signifikant ökning av USAs skördar. Majs och sojabönor, de två vanligaste grödorna som genmodifierats för att tåla ogräsbekämpningsmedel och insektsangrepp, har inte gett ökad avkastning på grund av detta, utan avkastningen har istället ökat tack vare traditionell växtförädling och förbättrade brukningsmetoder. Detta är alltså tvärtemot vad t.ex. utsädesjätten Monsanto hävdar, alltså att GMO-grödor är en lösning på hur vi i framtiden ska få fram mat till jordens växande befolkning.

Det visar sig enligt rapporten att de teoretiska skördeökningarna för GMO-grödor inte kan omsättas i verkligheten. Man kan spekulera i varför det är så, men en teori är att genförändringarna har komplexa bieffekter som man inte räknat med. En tydlig oönskad bieffekt är att användningen av herbicidresistenta grödor gjort att vissa ogräs blivit resistenta de också och därmed är man tillbaks på ruta ett med ogräsproblemet. Användningen av ogräsmedlet glyfosat (Roundup) har ökat markant efter introduktionen av GMO-grödor. Vem är det som säljer Roundup? Jo, Monsanto! Kan någon räkna ut varför de vill sälja sina genmodifierade "Roundup-Ready-grödor"? För den som inte vet det är Monsanto världens största leverantör av GMO-utsäde.

GMO-grödor kan, såsom jag ser det, möjligen ha en framtid t.ex. när det gäller att modifiera grödor så att de t.ex. producerar olika viktiga ämnen (som råvaror), men att de skulle ge skördeökningar får härmed anses vara vederlagt. Ifall man vill introducera en gen som producerar något ämne i en växt bör man hålla sig till klonade grödor (t.ex. potatis) eller åtminstone självpollinerande (t.ex. ärter och bönor) för att undvika risken för genspridning till andra fält. Att introducera främmande gener i en utpräglad korspollinerare som majs är att be om problem, eftersom vinden kan sprida pollen flera mil och förorena andra majsfält.

Framsteg för risodling i Uganda

Medan västvärlden kämpar mot finanskrisen kämpar stora delar av världen med mer basala problem som mat och vatten. Nyheterna på den fronten brukar tyvärr inte vara särskilt positiva, men idag läser jag på E24 om ett "mirakelris" som ökat Ugandas risproduktion radikalt. Det mesta ris som odlas i världen behöver översvämmade fält för att växa, men det finns också olika former av bergsris, som klarar torrare odlingsförhållanden. Risodlingsarealen i Uganda har sedan 2004 ökat från 10000 till 160000 hektar tack vare den nya rissorten. Visserligen har Uganda importtullar på ris för att skydda sin egen risodling, och det är till stor del tack vare dessa som risodlingen kunnat expandera. Ur ett försörjningsperspektiv är det dock en stor fördel för ett fattigt land som Uganda att ha inhemsk matproduktion. Förutom större livsmedelssäkerhet vid kriser så får de också pengar över till att importera annat än mat. Ett problem med vår nuvarande världsordning är att de internationella marknaderna har översvämmats av överskottslivsmedel från statssubventionerade industrijordbruk i utvecklade länder, vilket har slagit ut många bönder i utvecklingsländer. Principiellt är jag emot handelshinder, men för fattiga länder som Uganda kan de ha en positiv långsiktig effekt i vissa fall. Så länge västvärlden subventionerar sitt industrijordbruk ser jag heller inget fel i att länder som Uganda kompenserar genom att ha importtullar på livsmedel.

Originalartikeln i brittiska The Independent berättar att genom stöd från bland annat Japan har "Coalition for African Rice Development" kunnat utveckla "mirakelriset". Det har tagits fram genom korsningar av högavkastande asiatiska sorter och torktåliga afrikanska sorter.

En stor fördel i sammanhanget är att den nya rissorten inte ägs av något av de stora multinationella utsädesbolagen (exempelvis Monsanto). Dessa bolag har blivit ökända genom att lova högre avkastning med nya sorter, men problemet är att utsädet är så dyrt att fattiga u-landsbönder måste skuldsätta sig för att ha råd med det. De får heller inte spara utsäde, eftersom sorten ägs av utsädesbolaget, utan måste betala för nytt utsäde varje år. Dessutom är de nya sorterna oftast beroende av dyr konstgödsel och bekämpningsmedel för att ge de stora skördar som utlovas. Gissa vem som säljer bekämpningsmedlen. För en hållbar utveckling av jordbruket i u-länderna är som jag ser det de multinationella bolagens väg inte framtiden. Nej, framtiden ligger istället i att stödja mer småskalig utveckling, i stil med Ugandas risprojekt.

Idag är Matoke (mos av kokbananer) stapelföda i Uganda, men riset ger större skördar och har även fördelen att vara lättare att tillaga. Det man kan oroa sig för i sammanhanget är dock att riset till stor del ersätter kokbananer och att kosten därmed blir ensidigare. Alltför ensidigt beroende av en gröda är inte heller bra ur ett livsmedelssäkerhetsperspektiv, ifall den dominerande grödan drabbas av skördebortfall.