Framsteg för risodling i Uganda

Medan västvärlden kämpar mot finanskrisen kämpar stora delar av världen med mer basala problem som mat och vatten. Nyheterna på den fronten brukar tyvärr inte vara särskilt positiva, men idag läser jag på E24 om ett "mirakelris" som ökat Ugandas risproduktion radikalt. Det mesta ris som odlas i världen behöver översvämmade fält för att växa, men det finns också olika former av bergsris, som klarar torrare odlingsförhållanden. Risodlingsarealen i Uganda har sedan 2004 ökat från 10000 till 160000 hektar tack vare den nya rissorten. Visserligen har Uganda importtullar på ris för att skydda sin egen risodling, och det är till stor del tack vare dessa som risodlingen kunnat expandera. Ur ett försörjningsperspektiv är det dock en stor fördel för ett fattigt land som Uganda att ha inhemsk matproduktion. Förutom större livsmedelssäkerhet vid kriser så får de också pengar över till att importera annat än mat. Ett problem med vår nuvarande världsordning är att de internationella marknaderna har översvämmats av överskottslivsmedel från statssubventionerade industrijordbruk i utvecklade länder, vilket har slagit ut många bönder i utvecklingsländer. Principiellt är jag emot handelshinder, men för fattiga länder som Uganda kan de ha en positiv långsiktig effekt i vissa fall. Så länge västvärlden subventionerar sitt industrijordbruk ser jag heller inget fel i att länder som Uganda kompenserar genom att ha importtullar på livsmedel.

Originalartikeln i brittiska The Independent berättar att genom stöd från bland annat Japan har "Coalition for African Rice Development" kunnat utveckla "mirakelriset". Det har tagits fram genom korsningar av högavkastande asiatiska sorter och torktåliga afrikanska sorter.

En stor fördel i sammanhanget är att den nya rissorten inte ägs av något av de stora multinationella utsädesbolagen (exempelvis Monsanto). Dessa bolag har blivit ökända genom att lova högre avkastning med nya sorter, men problemet är att utsädet är så dyrt att fattiga u-landsbönder måste skuldsätta sig för att ha råd med det. De får heller inte spara utsäde, eftersom sorten ägs av utsädesbolaget, utan måste betala för nytt utsäde varje år. Dessutom är de nya sorterna oftast beroende av dyr konstgödsel och bekämpningsmedel för att ge de stora skördar som utlovas. Gissa vem som säljer bekämpningsmedlen. För en hållbar utveckling av jordbruket i u-länderna är som jag ser det de multinationella bolagens väg inte framtiden. Nej, framtiden ligger istället i att stödja mer småskalig utveckling, i stil med Ugandas risprojekt.

Idag är Matoke (mos av kokbananer) stapelföda i Uganda, men riset ger större skördar och har även fördelen att vara lättare att tillaga. Det man kan oroa sig för i sammanhanget är dock att riset till stor del ersätter kokbananer och att kosten därmed blir ensidigare. Alltför ensidigt beroende av en gröda är inte heller bra ur ett livsmedelssäkerhetsperspektiv, ifall den dominerande grödan drabbas av skördebortfall.