Italy calling...

Det är inte bara sänkningen av USA:s kreditbetyg som nu kan skaka om finansmarknaderna. Värre är troligen situationen för Italien, eurozonens tredje största ekonomi och med den största statsskulden i Europa. Jag skrev en del om Italiens problem i juli och som jag ser det är vägen mot statsbankrutt även för Italien nu påbörjad, även om det kommer att ta tid. Enda sättet att vända utvecklingen är drastiska nedskärningar och skattehöjningar, som lär få invånarna att explodera i protester.

Räntorna på italienska statspapper har stigit och befinner sig nu på ungefär samma nivå som Portugal och Irland var på i september-oktober förra året. Idag säger Italiens regering (genom Umberto Bossi) att det inte kommer att bli något problem då ECB tydligen ska garantera köp av italienska statsobligationer från och med måndag. Frågan är dock om det blir så. Det ser ut som om Tysklands ledare bävar inför idén att stötta Italien, enligt Spiegel. Italiens statsskuld är nämligen så stor att ett räddningsförsök skulle knäcka Tyskland. Därför får Romregeringen själv ansvara för att göra tillräckligt stora och snabba besparingar för att lugna kreditmarknaderna.

I onsdags höll premiärminister Berlusconi (efter lång tystnad) ett oväntat tal inför parlamentet om ekonomin i ett försök att visa handlingskraft och lugna marknaderna. Men hur ska det bli med konkreta åtgärder? Italiens parlament gick nu på en månads semester, så därifrån kan vi inte förvänta några nya beslut, utan det är just nu bara regeringen som kan göra något. Skulle man extrainkalla parlamentet under semestern signalerar man akut kris, så det vill man nog inte göra. Vad Italien egentligen skulle behöva är en samlingsregering, men det är en politisk omöjlighet idag. Nyval är också otänkbart, då det skulle skapa för stor marknadsoro. Det "krispaket" som man nyligen klubbat igenom i parlamentet består till stor del av åtgärder som inte får effekt förrän efter valet 2013 - mest kosmetika alltså och få omedelbara budgetförstärkningar.

Nu i helgens hålls en mängd akuta telefonkonferenser. Idag på dagen var det G7-länderna som hade telefonkonferens och ikväll ska det tydligen vara G20-länderna. Imorgon är det Europeiska centralbanken (ECB). Intressant...

Italiens problem är att man är alldeles för sent ute. När Berlusconi tillträdde 2008 låtsades han inte om den ekonomiska krisen, utan började styra landet som om allt vore "business as usual". Italiens statsskuld hade sedan mitten av 1990-talet sjunkit så sakteliga i förhållande till BNP, men de senaste åren har förhållandet åter stigit snabbt, då BNP sjunkit eller växt sakta, se diagrammet nedan (källa Wikipedia). Klicka diagrammet för att förstora.

Den stora ökningen av landets statsskuld skedde dock 1982-1994, då den ökade från förhållandevis hanterbara 60 procent av BNP till rekordartade 120 procent av BNP. Italiens statsfinanser har aldrig återhämtat sig från detta.

Sjunker Italiens BNP framöver förvärrar det också läget och enligt de senaste siffrorna från Istat ser det ut att gå dåligt för BNP under tredje kvartalet i år, efter en redan tidigare långsam tillväxt.

Läs även bloggrannen Kvantitativt om Italien och Rolf Gustavsson i SvD om statsbankrutten som hotar Berlusconi. Hälsosamme ekonomisten tipsar om Guardians lista över ländernas kreditbetyg.

Intressant...

Så slog till slut kreditvärderingsinstitutet S&P till och sänkte USA:s kreditbetyg från högsta möjliga AAA till näst högsta AA++. Följdeffekterna blir många. En uppenbar effekt att räntenivåerna kommer att stiga generellt i USA, vilket förstås inkluderar den amerikanska staten, vars skuldekvation därmed blir ännu mer omöjlig, men även högre räntor för företag och privatpersoner riskerar att knäcka landets eventuella tillväxtutsikter.

Jag har under min bortavaro så smått följt skuldtakstjafset i USA genom radion och trott att det hela nu var tillfälligt över när man nått en överenskommelse. Istället ger alltså S&P de (o)ansvariga amerikanska politikerna ett rejält rapp över fingrarna.

S & P gjorde klart att USA hade kunnat undvika nedgraderingen om kongressen blivit ense tidigare. Institutet menar att de politiska riskerna i USA ökat efter alla turer som krävdes innan paketet var i hamn. Och man varnar dessutom för att det kan bli ytterligare nedgradering av betyget inom ett till ett och ett halvt år.

Som vid alla såna här nedgraderingar så protesterar finansdepartementet och säger att beräkningsgrunderna är felaktiga - känner vi inte igen det från Grekland?

Nu kanske USA blir tvunget att höja skatterna för de rika igen.

”Om det inte hade varit för extremismen hos republikanska skattemotståndare, hade vi inte haft några problem att nå en uppgörelse som garanterade oss långsiktig betalningsförmåga”, skriver Krugman i tidningen New York Times.

De rika i USA betalar historiskt sett låga skatter och ska man få någon ordning på ekonomin hjälper det inte med bara nedskärningar, även om USA:s uppumpade militärmaskineri säkert kommer att behöva slaktas, utan det måste även till en justering av inkomstsidan.

Bloggrannen Cornucopia ser S&P: sänkning som ett steg i rätt riktning. Bloggrannen Kvantitativt har intressanta idéer om bieffekter av kreditbetygssänkningen.

På kort sikt är det väl troligt att statslåneräntorna för andra länder med högsta kreditbetyg kommer att sjunka en aning då det finns mycket pengar runt om i världen som inte investerar i något annat. Och då amerikanska statspapper inte längre är AAA enligt S&P så söker sig de pengarna till andra länder som Tyskland och Sverige.
Det är också troligt att andra länder med sämre kreditbetyg än USA kommer att få se högre räntor då amerikanska statspapper säkerligen kommer att bli väldigt attraktiva med någon procents högre ränta. De flesta investerare anser säkert att det fortfarande är liten risk att USA ställer in betalningarna.
De amerikanska statspapper som redan finns ute på marknaden kommer inom kort tappa i värde vilket kan få stora konsekvenser för den redan hårt ansträngda banksektorn. Det kommer med säkerhet leda till likviditetsproblem eftersom obligationerna inte kan säljas utan förlust när nu räntorna är på väg upp.

Bloggrannen Stockman frågar sig om det finns en amerikansk statsobligationsbubbla. Titta även på Makrofjantens bild över storleken på USA:s statspappersmarknad - när de inte längre är AAA finns för många ingen annanstans att vända sig för "säkra" obligationsinvesteringar, då alla andra AAA-obligationsmarknader är så mycket mindre.

Till sist en liten påminnelse om att jag redan i början av juni skrev om en vändpunkt och ett finansiellt slutspel. Den grova "kartan över den kommande finanskraschen" som jag målade upp för två veckor sedan stämmer också fortfarande. S&P:s sänkning av USA:s kreditbetyg lär också på några veckors sikt leda till betydligt större finanskaos än vad de flesta idag kan se. Vad vi säkert vet är att det finns en massa saker vi just nu inte vet - vilka aktörer kommer att drabbas hårt av felslagna satsningar på amerikanska statsobligationer och slås ut, med vidare följdeffekter?

Jag återkommer senare till Europas problembarn Italien, som ju också varit högaktuellt den senaste tiden, men under tiden kan ni läsa det jag skrev i juli om det pressade Italien.

Så "intressant" blir det framöver att studera Finanskrisen nummer 2. Intressant som i den kinesiska förbannelsen - "May you live in interesting times".

Bloggsemester

Nu åker jag iväg och kommer troligen inte att ha tillgång till Internet på en dryg vecka. Jag slår därför också på kommentarsgranskningen under tiden. Ha det gott, alla läsare!

Energikris - visst, men först en rejäl finanskrasch

eller vad du bör veta om de närmaste tio åren...

När jag hösten 2006 först fick upp ögonen för konsekvenserna av peak oil var det just oljan och kommande energikris jag började fokusera på, men ganska raskt kom jag även in på ämnet ekonomi. Jag förstod att världen befann sig i slutstadiet av den största kreditbubblan någonsin med åtföljande berg av finansiella derivat och skyhöga aktievärderingar. Jag försökte redan då i peak-oil-sammanhang framföra att det akuta hotet inte var oljebrist utan finanskris med åtföljande depression, men blev raskt åthutad av dem som stirrat sig blinda på oljan. Numera är dock de flesta "peakoilare" med på det jag säger.

Nå, den första finanskrisen började så smått sommaren 2007 och blommade som vi vet ut för fullt hösten 2008. Tack vare extraordinära åtgärder från centralbanker och regeringar lyckades man att stoppa upp det hela, men effekten blev till stor del att man sköt problemen på framtiden. Några konkursfärdiga storbanker svaldes av konkurrenter, några förstatligades och Lehman Brothers konkade. Resultatet blev att statsskulden för vissa länder som tidigare haft hyfsade statsfinanser sköt i höjden, dels på grund av bankräddningar, dels på grund av minskade skatteintäkter då ekonomin backade. PIGS (Portugal, Italien, Grekland, Spanien) blev PIIGS när Irland kom med i klubben efter sin dåraktiga "bankräddning". Även i Storbritannien och USA, två av världens största ekonomier, sköt statsskulden i höjden som aldrig förr. Island gick en lite annan väg, då deras valuta tappade stort i värde - sedan sommaren 2007 har den isländska kronans värde mer än halverats mot euron. Lettland gick ännu en annan väg med "intern devalvering" och bibehållen fast valutakurs mot euron, vilket var på håret att de klarade av. Tack vare att Lettland lyckades med sin åtstramningspolitik klarade sig de svenska bankerna med skinnet i behåll. Därmed klarade sig också Sverige någorlunda helskinnat genom den första finanskrisen, trots att vissa av våra storbanker varit ute på stora utlåningsäventyr i Baltikum. Dock drabbades vår fordonsindustri hårt, framförallt Saab, men skadorna var ändå till stor del av mer lokalt slag.

Som sagt lyckades man att skjuta problemen på framtiden, men de finns kvar där under mattan och bara väntar på att poppa upp igen. Finanskrisen hösten 2008 var bara det första steget på vägen mot Finanskraschen. Det globala finansiella systemet har redan börjat krakelera så smått igen och det kommer troligen att raseras de närmaste åren. Centralbanker och politiker kommer självklart att fortsätta att kämpa emot så gott de kan och kan därmed skapa lugnare perioder, men mot den ständigt ökande flodvågen av dåliga krediter kommer de i längden inte att ha en chans.

Så vad väntar oss framöver? Vi har redan sett hur Grekland måste få räddningspaket efter räddningspaket, tätt följt av Irland och Portugal. Jag förväntar mig att situationen för statsfinanserna blir gradvis värre i alla de EU-länder jag kallar för BIGPISS (Belgien, Irland, Grekland, Portugal, Italien, Spanien, Storbritannien). Alla dessa kommer troligen att förr eller senare ställa in betalningarna på statsskulden, alltså statsbankrutt. Grekland har redan delvis gjort det. Därefter väntar (troligen i ungefär denna ordning) Irland, Portugal, Italien, Spanien, Belgien, Storbritannien. Processen kommer att ta flera år, med allt värre kris för varje land som gör statsbankrutt.

Exakt hur det hela kommer att te sig är svårt att sia om, för det beror på hur politikerna väljer att agera. Om man till varje pris försöker rädda sina banker och eurosamarbetet kommer även Frankrike, Tyskland och Holland att raskt dras med ner i den statsfinansiella avgrunden. Räddar man inte bankerna kommer man istället att hamna i en annan form av akut kris, då bankerna är så centrala för att hela ekonomin ska fungera.

USA:s bostadsbubbla har fortfarande inte bottnat, utan priserna kommer troligen att fortsätta att falla en bra bit till, med alla de effekter det får för banker med flera. Dessutom är situationen i USA i övrigt inte särskilt munter med hög arbetslöshet, skenande statsskuld och stora finansiella problem för delstater och kommuner. USA kommer troligen snart att glida in i nästa recession, oavsett vad tjafsandet om skuldtaket leder till för tillfällig lösning. USA kommer att tvingas att vidta drastiska åtgärder på något område inom statsfinanserna - antingen dra ner rejält på utgifterna eller höja skatterna och troligen bådadera. Skatterna kommer man troligen till stor del att tvingas lägga på den rikare delen av befolkningen (som idag betalar historiskt sett lite skatt) vilket man gjorde även på 1930-talet.

USA:s aktiebörser är idag fortfarande högt värderade och har stor fallhöjd kvar - här finns liksom hos övriga av världens börser ingen global depression inprisad.

Risken är överhängande att Kinas överhettade ekonomi springer på någon gräns för sin tillväxt. Om inte annat är risken stor att de får en kreditkris av något slag. Väldigt många investeringsidéer idag baseras på att Kinas tillväxt kommer att fortsätta i hyfsad takt åtminstone flera år till.

De stora problemen med dåliga krediter kommer att leda till stora problem för bankerna. Vi kommer att se en återupprepning av situationen från hösten 2008, då bankerna inte längre litar på varandra, då de inte vet vem som "sitter med Svarte Petter". När bankerna inte litar på varandra stannar den viktiga interbankmarknaden av och centralbankerna tvingas gå in och se till att betalningsflödena fungerar åtminstone hjälpligt. Man kommer troligen att införa nödåtgärder såsom begränsningar av hur stora belopp man får överföra.

Kredittorka kommer att drabba alla som är beroende av krediter. Viktigast här är alla företag som redan vacklar och som inte kommer att klara av en ny finanskris bara tre-fyra år efter den förra.

Vanligt folk kommer att drabbas av arbetslöshet eller i alla fall känna sin situation hotad och raskt dra in på sin konsumtion. Därmed kommer många branscher att drabbas - framförallt sällanköpsvaror som bilar. Även den uppblåsta byggbranschen tillhör förlorarna när folk inte längre byter ut sina köksinredningar titt som tätt.

Pensionsfonder kommer att drabbas hårt, då alla deras tillgångar kommer att sjunka kraftigt i värde - det gäller både aktier och obligationer. Folks förhoppningar om ett gott liv efter pensioneringen kommer därmed att grusas.

En viktig krisfaktor är att världshandeln till stora delar kommer att avstanna. Detta var något vi såg en föraning av redan hösten 2008.

Ett annat problem som dykt upp för världshandeln är själva betalningen till leverantörer. Normalt behövs ju en bank för att förmedla betalningen, för man skickar ju inte precis sedlar i ett kuvert för att betala för ett skepp fyllt med stål eller vete. Handelskrediter av olika slag är centrala för att varuhandeln ska fungera. Men vad händer när man inte längre litar på bankerna? Vid internationell handel används remburser (letters of credit på engelska). En remburs är typiskt ett löfte från en bank att betala ut pengar till leverantören när man får besked från mottagaren att varan kommit fram. Remburser har hittills (i flera hundra år) ansetts som mycket säkra, eftersom om mottagaren inte kan betala för sig kan ju banken ta över varorna som är säkerhet för rembursen och sälja dem för att kunna betala leverantören. Men när banker faller som käglor världen över så faller därmed även förtroendet för remburser som de ställer ut. Om man t.ex. ska exportera vete från Kanada till Egypten uppenbarar sig snabbt frågan hur stabila de egyptiska bankerna egentligen är just nu.

Läs mer om remburser på Wikipedia. Problemet med att bankerna inte längre kan ställa ut remburser som andra litar på kommer troligen att lösas genom att staten (eller centralbanken) går in och ställer ut remburser för de varor som anses viktigast. Här kommer det dock att bli svårt för att inte säga omöjligt för alla stater som inte längre anses kreditvärdiga. Hur långt kommer solidariteten inom EU att sträcka sig? Kommer tyska staten att garantera remburser för Grekland?

En annan sak som kan komma att försvåra världshandeln är kraftiga fluktuationer i valutakurserna mellan världens viktigaste valutor. Detta var ett stort problem på 1930-talet och kommer att bli det även i denna depression. Visserligen finns idag möjligheten för företag att gardera sig mot valutarisk med olika former av finansiella derivat, men denna möjlighet är för det första beroende av att man litar på att den motpart som skriver ut säg en valutaswap också kommer att ha möjlighet att betala den dag det är dags. Hur kul var det att ha derivat utställda av Lehman Brothers hösten 2008? Den andra faktorn som kommer att förhindra företag att hedga mot valutarisk är att det kommer att kosta för mycket. Redan idag ser vi att det inte längre lönar sig att köpa "försäkring" mot en grekisk statsbankrutt i form av kreditswappar, eftersom dessa kostar alldeles för mycket. Detsamma kommer att gälla många andra finansiella derivat som idag regelmässigt används av stora företag.

De allvarliga störningarna i ekonomin kommer att leda till politiska kontroverser av olika slag. Vi kommer troligen att få se praktgräl inom EU, när länderna börjar skylla på varandra. Inrikespolitiskt kommer vi att få se folkliga protester ända till kravallnivå och många regeringar kommer att falla. Det kommer att finnas bördig jord för missnöjespartier att frodas i. Redan idag finns många - bloggrannen Vidsynt visar idag upp en karta över högerpopulistiska partier i Europeiska länders parlament. Populisterna kan dock komma i olika färgschatteringar beroende på land och situation och behöver inte nödvändigtvis vara från politikens högerkant. Gemensamt för de populistiska partierna är att de kommer att utse en eller flera syndabockar som de kan skylla eländet på. Det kan vara den tidigare regeringen, olika folkgrupper inom landet (t.ex. romer, kapitalister, muslimer), andra länder, EU, IMF, o.s.v. Demokratiska länder kan bli diktaturer (Grekland är en stark kandidat) och diktaturer kan genomgå revolutioner (Vitryssland är en stark kandidat).

Många konflikter som legat gömda under ytan i flera år kommer åter att blomma upp när folk får det sämre ekonomiskt, exempelvis i Nordirland, Baskien och Balkan. Vi har redan sett det på Nordirland, där årets kravaller var de värsta på många år.

Alla länder kommer till slut att ha så fullt upp med sina egna problem att de inte har tid att bry sig om övriga världen, så länge det inte påverkar deras nationella intressen negativt. Även då kommer länderna i många fall inte att ha förmåga att göra nånting praktisk åt det.

Protektionismen kommer att få en renässans när alla länder försöker att skydda just sina inhemska näringar genom importtariffer.

Nu har jag mest skrivit om effekterna i den rikare delen av världen, där vi råkar bo, men självklart kommer världens fattigare länder att drabbas dubbelt hårt. De flesta av världens länder kommer troligen att stänga sina gränser för invandring då en redan hårt ansträngd situation inom landet tvingar fram det. Dessutom kommer det finansiella sammanbrottet att dra med sig flygbolagen vilket kommer att försvåra resande i största allmänhet. De flesta länder kommer till största delen att tvingas klara sig på de resurser som finns inom landet eller hos de närmaste grannarna (förutsatt att de inte ligger i verbal eller fysisk konflikt med dem).

Överstatliga institutioner såsom EU, IMF och FN kommer att förlora makt och legitimitet och reduceras till retorikcentraler som talar stort, men sedan inte lyckas göra något i praktiken.

Denna utveckling kommer att ta lång tid - det hela kommer säkerligen att utspela sig över ett decennium. Mot slutet kommer troligen stora delar av världen att återfinna något slags ny stabilitet, men nu på en betydligt lägre ekonomisk nivå än dagens. Först då är det dags för den riktiga energikrisen.

Energifrågor kommer visserligen att fortsätta att vara viktiga, särskilt när t.ex. Ryssland stänger av gasen till något land som inte kan betala, men det som framförallt kommer att prägla nyhetsrapporteringen och hur folk i allmänhet kommer att uppleva denna tid är ekonomiska problem.

Detta är den karta jag navigerar efter och ser hur händelserna passar in i den stora bilden. Ibland kan någon händelse få mig att förändra kartan, men de stora dragen är hittills desamma - urblåsningen av den globala kreditbubblan och det finansiella systemets gradvisa sammanbrott, med alla de bieffekter det får.

Det hela kommer att se väldigt olika ut i olika länder, beroende på faktorer såsom inhemska resurser och politisk stabilitet.

De flesta människor ser inte den stora bilden, utan många nyheter kommer som överraskningar, där media inte lyckas förklara de bakomliggande sambanden. Har man en karta till sin hjälp där man kan pricka in händelserna, så blir det lättare att förstå vad som händer och vad det kan bli för följder av det, samt att se om man behöver agera på något sätt vad gäller ens personliga situation. Vad gäller den personliga situationen kommer det att gälla framförallt att vara beredd på förändringar. Men bara att vara beredd på att det kommer sämre tider och stora förändringar kan hjälpa en att må bättre och kanske kunna tänka klarare den dag krisen slår mot en själv.

Östafrikas omöjliga livsmedelsekvation

Jag tänkte här komma med lite funderingar kring den hungersnöd i Östafrika som jag skrev om tidigare idag.

Trots att det nu utlovas mer stöd till Östafrika finns så stora grundproblem att läget ser fullständigt omöjligt ut i längden. Kaos, laglöshet och inbördeskrig i Somalia är en sak som självklart försvårar livsmedelshjälpen när t.ex. al-Shabaab inte släpper in biståndsorganisationer, men det finns ännu djupare underliggande problem.

Inte ens under normala år lyckas länderna i Östafrika försörja sin befolkning med inhemsk livsmedelsproduktion, utan är beroende av import. 2008 importerade Somalia 70 procent av sin spannmål och Kenya 27 procent. Etiopien importerade visserligen bara 10 procent av sin spannmål, men är idag fortfarande lika beroende av import som man var vid tiden för den berömda Live Aid-galan 1985. Kommer det sen extrema torka som i år, vilket inträffar med kanske 20-25 års mellanrum, så blir Östafrikas livsmedelsproduktion överansträngd.

En annan viktig underliggande faktor är att befolkningen i dessa länder ökar snabbt. Somalias befolkning ökade 1960-2008 med 239 procent. Idag har Somalia runt 9 miljoner invånare och befolkningen växer med 3,25 procent per år - en fullständig orimlighet i ett torrt land som redan inte kan försörja sig med mat. Kenyas befolkning ökade 1960-2008 med 368 procent och idag har landet drygt 38 miljoner invånare och växer med 2,33 procent per år - visserligen inte lika orimligt som Somalia, men helt ohållbart i längden. Etiopiens befolkning växte med 262 procent 1962-2008 och landet har idag cirka 82 miljoner invånare och ökar med 1,83% per år. Även om dessa länder (vilket ter sig osannolikt) skulle lyckas införa en strikt ettbarnspolitik skulle befolkningen fortsätta att växa i flera årtionden, bara på grund av befolkningspyramidens utseende.

Nog är det på sitt vis bra att många av världens rikare länder vid hungersnöd rycker in och skickar nödhjälp, men det är endast en tillfällig lösning, som dessutom lätt ställer till med problem som att lokala bönder råkar ut för prisdumpning.

Somalia, Kenya och Etiopien kommer aldrig att kunna bli självförsörjande på livsmedel, då ländernas jordbruksmark redan idag är överutnyttjad. Det torra klimatet och det hårda befolkningstrycket gör att när regnet väl kommer så spolar det ofta bort en massa värdefull jord.

Det enda man skulle kunna göra vore att permanent flytta iväg stora delar av dessa länders befolkningar till länder som har livsmedelsöverskott, t.ex. Argentina, Australien, Kanada, Frankrike, Ryssland, Ukraina eller USA, för att nämna några av världens största spannmålsexportörer. En sådan folkomflyttning vore förstås en politisk omöjlighet och troligen även en praktisk omöjlighet. Tänk er att flytta minst 6 miljoner somalier, 10 miljoner kenyaner och 8 miljoner etiopier till länder flera tusen kilometer bort. Redan idag finns inget land som erbjuder sig att ta emot 370 000 flyktingar från flyktinglägret Dabaab i Kenya. Problemet med befolkning kontra livsmedelsproduktion gäller dessutom inte bara Östafrika, utan stora delar av övriga världen också.

Slutligen - varför skriver inte svenska media mer om Östafrikas svältkatastrof? Först idag börjar de skriva på allvar.

En RIKTIG kris i Östafrika

Medan Europa ägnar sig åt skuldkris pågår en riktig kris i Östafrika, som har drabbats av den värsta torkan på 60 år.

Flyktingläger i Kenya och Etiopien är överfulla sedan länge och biståndsorganisationer varnar för att de snart inte kommer att klara av situationen utan mer hjälp från omvärlden.
I Dadaab i Kenya finns världens största flyktingläger - över 370 000 människor har samlats i lägret som är byggt för 90 000.

FN ber om ökade resurser för att hjälpa dem som lider av hungersnöd. Cirka tolv miljoner människor är i akut behov av hjälp. Man tror att tiotusentals somalier har dött i den värsta hungersnöd som drabbat världen de senaste decennierna och Somalias värsta sedan 1991-92, då hundratusentals somalier svalt ihjäl. Troligen kommer livsmedelssituationen i Somalia att förvärras ytterligare de närmaste sex månaderna. Det inrikespolitiska läget i Somalia är som bekant kaotiskt och präglas av laglöshet och strider mellan milisgrupper. Man vädjar nu till al-Shabaab, som kontrollerar stora delar av Somalia, att låta humanitär hjälp få komma fram. Men al-Shabaab håller fast vid sitt förbud för vissa biståndsorganisationer att verka i deras områden.

Över 78 000 somalier har flytt till grannländerna Etiopien och Kenya de senaste två månaderna, men många klarar inte vandringen. Dödstalen bland de somaliska flyktingar som kommer till lägren är många gånger högre än gränsen för en nödsituation. I juni steg dödstalen till 7,4 döda per 10 000 per dag. En krissituation definieras som när dödstalet passerar 1 död per 10 000 per dag och nu är det alltså mycket värre. Hungersnöd brukar deklareras när dödstalet når 2 döda per 10 000 per dag. Flyktingarna lider även av undernäring. 26,8 procent led i juni av svår akut undernäring, vilket borde vara under 1 procent. Framförallt drabbas barn under fem år.

Kenya, Etiopien och Djibouti har också drabbats hårt av torkan, liksom troligen Eritrea, även om dess förtryckarregim försöker hålla tyst om saken. Boskapsskötare i norra Kenya tvingas också fly när deras boskap dör. Dessutom får alltså Kenya och Etiopien ta emot en massa desperata flyktingar från Somalia.

Den som vill ge ett bidrag kan till exempel ge det till Svenska kyrkan, som hjälper till med livsmedelssituationen i Östafrika.

Vilken eurolycka!

Så är då åter Grekland räddat och kan gå vidare mot en ljusare framtid i EU:s varma famn. En samling av EU:s klokaste politiker satte sig igår ner och i sin överlägsna vishet tog de fram ett krispaket till Grekland - det slutgiltiga krispaketet, får vi anta.

Förkroppsligar inte fotografiet ovan själva sinnebilden av paneuropeisk lycka? Våra mäktiga storpolitiker presenterar hjärtligt leende och hållande varandras händer ett räddningspaket. Papandreou representerar det skuldtyngda Grekland, Barroso representerar den välvilliga EU-kommissionen och van Rumpoy representerar... ja, jag kommer inte ihåg just nu vad han representerar, men det är säkert något fint och viktigt. Inte desto mindre symboliskt är att både Barroso och van Rumpoy kommer från två andra av Europas mest skuldtyngda länder - Portugal respektive Belgien. Hela bilden ger en känsla av den gemytliga stämning som troligen har rått på ministrarnas möte igår.

Vissa onda tungor antyder dock att räddningspaketet skulle innebära att grekiska staten gjort konkurs eller ställt in betalningar, men detta är bara elaka bloggare, vars usla påhopp på stackars skuldsatta länder vi inte ska bry oss om. Liknar det faktiskt inte ren mobbning?

Till min förvåning läste jag att det igår kväll återigen varit kaos och protester på gatorna i Grekland, men det kanske beror på att gemene man i Grekland ännu inte nåtts av den glada nyheten om räddningen. Annars hade vi säkert fått se rena karnevalsscener på gatorna när folk firade det hoppfulla beskedet.

Ja, världen är sannerligen på väg åt rätt håll nu. Jag ser även att de segslitna förhandlingarna om USA:s skuldtak ser ut att vara på väg mot en lösning. Låt oss hoppas det för USAmerikanernas skull, så att deras regering kan fortskrida med sin framgångsrika politik av spenderande.

En annan hoppfull nyhet är att de belgiska partierna nu är beredda att föra samtal om regeringsbildning. Det tog dem 13 månader efter parlamentsvalet förra året att komma så här långt, men det måste säkert bero på att de belgiska partiernas stolthet förbjudit dem att alltför förhastat förhandla med sina politiska konkurrenter. På köpet har ju också Belgien slagit rekord i att vara regeringslöst under lång tid och därmed erövrat prispokalen från Irak. Se där - EU och dess medlemsländer går ständigt mot nya rekord!