2009-06-13

Rapport från arbetsförnedringen

Idag har jag en gästskribent, nämligen min sambo, som rapporterar från ett besök hos den tjänstvilliga myndighet som förser alla arbetslösa med jobb ;-)
Rapport från arbetsförnedringen
Det är dags igen. Trots att jag hade försökt under några månader att få ett nytt jobb och börjat direkt efter beskedet att min tidsbegränsade anställning inte skulle förlängas, har jag den här gången ingenting på gång och min sista arbetsdag närmar sig. Jag ringer Arbetsförmedlingen för att jag vill vara väl förberedd den här vändan. Förra och enda erfarenheten av denna myndighet har inte lämnat ett intryck av effektivitet och välfungerande verk men jag har bara ett vagt minne av händelserna då och det har gått några år sedan dess, så allt skulle kunna vara annorlunda nu.

Jag ringer alltså och förklarar att min första arbetslösa dag inträffar på midsommarafton och att jag vet att jag behöver vara inskriven för att ha rätt till arbetslöshetsersättning. Jag får svar att det är bara att komma dit dagen efter min sista arbetsdag.
- Jaha, då har ni öppet på midsommar?
- Nej, det är stängt.
- Då kan jag komma efter midsommarhelgen?
- Det får inte vara någon glapp emellan för att ha rätt till a-kassa.
- Nä men, kan jag registrera mig tidigare då, några dagar innan min sista arbetsdag?
- Ja.
Den första kontakten med myndigheten lämnar mig lite förbryllad. Kunde den återhållsamma telefonisten inte ge mig informationen direkt utan att jag behövde dra den ur henne?

Jag ringer en gång till för säkerhets skull och får tag i en väldigt trevlig och hjälpsam människa som bekräftar att jag kan skriva in mig i förväg, och när jag frågar om jag ska tänka på nåt särskilt säger hon att jag behöver ta med mig all dokumentation såsom intyg och betyg, allt som jag har om utbildning och andra anställningar. Hon tipsar mig även att komma i god tid innan kontoret öppnar för att köerna kan bli långa.
- Undvik måndag, då är det första dagen när alla skolorna är stängda och det kan bli fullt med ungdomar.
Upplivad och väldigt tacksam lägger jag på luren. Jag kommer att vara väl utrustad för att göra mitt besök kort och produktivt.

När jag anländer till Arbetsförmedlingen har kontoret just öppnat och mycket riktigt finns några arbetssökande redan på plats. Vissa sitter vid datorerna medan andra har klumpat ihop sig vid ingången i en liten grupp och står och väntar. Jag letar efter en nummerlappsautomat utan att hitta den. Efter att ha tittat omkring i hela rummet en lång stund frågar jag om det inte finns några nummerlappar att ta. Personen närmast mig rycker på axlarna utan ett ord. Jag vänder mig då till gruppen runt omkring mig men jag får bara nyfikna och trötta blickar, tystnaden börjar bli lite kuslig. Jag bestämmer mig får att få en förklaring och stoppar den enda anställda som syns i denna del av salen medan hon snabbt slingrar sig in i sitt rum. Hon talar om för mig att hennes kollegor inte har kommit ännu, de kommer att dela ut nummerlapparna. Min spontana tanke är att detta är en väldigt opraktiskt lösning.

Gruppen blir större under tiden, flera personer droppar in och tittar sig omkring lite osäkra, vi måste vänta tills den rätta ansvarige kommer trots att kontoret redan är öppet och operativt.

Plötsligt virvlar det av rörelse i rummet, några tjänstemän stegar mot den svällande gruppen och börjar dirigera oss som trafikpoliser, andra kretsar liksom flitiga myror med ogillande min runt med papper i handen och ignorerar oss, vissa står och pratar med varandra helt oberörda bredvid datorerna, en anställd vänder sig mot oss och ropar "Maria" flera gånger utan att få något svar. Hon är tydligen missnöjd och jag får en känsla av en maträtt som blir uppropad av en irriterad servitris. En av de första besökarna närmar sig en anställd och börjar prata. Det blir som en signal för hela gruppen som löser upp sig. En nyanländ kvinna går raskt före alla och stoppar en av de snurrande tjänstemännen. Bara några få besökare står fortfarande kvar och väntar men det finns ingen ordning längre och flera nya små grupper formar sig med två-tre arbetssökande runt omkring varje tjänsteman. Vissa blir ivägskickade och en kö formar sig längre fram i en annan del av salen. En anställd bredvid mig upprepar flera gånger till en liten man i medelådern ”Jag förstår inte vad du säger” medan hon försöker bli kvitt honom. Jag tappar tålamodet och hejdar en kvinna med namnskylt som ser lite ansträngd ut och ger uttryck för min frustration.
- Nämen, det är helt kaotiskt! Var är nummerlapparna? Vem delar ut dem?

En manlig kollega som hör mig vänder kursen och stegar mot mig och innan hon har hunnit svara upplyser han mig med högfärdig, argsint och kränkande ton att jag måste vänta på min tur och då kommer jag att få en nummerlapp. Det diffusa obehaget som har fått mig att reagera och kräva en förklaring blir tydligt med all sin kraft. Boskap. Så känns det. Att bli betraktad och behandlad på ett ovärdigt sätt, nonchalerad utan en möjlighet att klargöra och få veta vad som gäller. Jag vänder mig nu överraskad mot honom och jag är arg och förvirrad. Jag hinner knappast förklara att det inte finns någon tur eller kö att tala om, att folk fortsätter att strömma in, att jag inte vet vad jag ska göra eller vart jag ska gå när hans kollega nu avbryter mig otåligt och frågar om det är första gången jag besöker Arbetsfördmedlingen. När jag svarar jakande får jag nummerlappen stoppad i handen och hon pekar utan att säga ett ord med hela handen på kön av människor längre fram i salen. Jag börjar gå mot den lugna och ordnade kön och när jag vänder mig om ser jag bland virrvarret av människor bakom mig den tysta besökare som hade ryckt på axlarna åt mig. Han har inte rört sig från fläcken och på ett resignerat och prydligt sätt står han fortfarande och väntar.

I kön har jag tid att titta mig omkring. Vid den närmaste datorn sitter en kvinna snett på stolen. Hon är vänd mot oss och hennes skärm är släckt, framför henne sitter en man till på sin plats framför datorn men datorn är inte påslagen. För andra gången kan jag betrakta den håglösa, passiva, orkeslösa hållning som deras kroppsspråk utstrålar. Det ser ut som om de försöker fördriva tiden sittande där för att så har de blivit tillsagda men att alltihopa upplevs som ganska meningslöst.

När jag äntligen kommer fram till disken förklarar jag att jag har kommit för att skriva in mig idag men att det inte är förrän midsommarafton som jag är officiellt arbetslös. Mannen nickar och jag fortsätter uppmuntrad med det som för mig är en självklarhet. De kan själva aktivera min ansökan den första gällande dagen av min arbetslöshet. Tjänstemannen tittar stillsamt på mig och dämpat talar han om att detta kan de inte göra. Jag måste komma tillbaka själv för att få ansökan aktiverad. Nej, jag kan inte ringa, jag måste komma personligen. När jag glor häpet på honom förklarar han igen med sin monotona röst att jag kan skriva in mig idag men att jag måste komma tillbaka för att få ansökan gällande. Jag känner mig återigen maktlös och vilsen och frågar varför jag på nytt måste komma hela vägen dit, gå igenom samma procedur, ställa mig i kön, bara för att säga att ja tack, nu vill jag att ni aktiverar min ansökan. Kan jag inte gå in på nätet och göra det? Nej, det kan jag inte. När han på samma lågmälda och likgiltiga sätt upprepar för tredje gången att "jag kan skriva in mig idag men att..." känner jag mig matt och ger upp, jag avbryter honom och säger att detta hade jag förstått och att han inte behöver förklara det en gång till.

Jag återfår lite av min energi när jag tror att nu blir det äntligen dags att visa bunten med papper som jag har burit på hela tiden och säger till honom att det är allt som jag har samlat hittills om utbildning och arbete. Mannen bakom disken säger att det kommer jag inte att behöva nu. Först måste jag lämna in mina uppgifter. Nu strålar jag för att jag har redan fyllt mina uppgifter i förväg på Arbetsförmedlingens hemsida i allra minsta detalj, inklusive de olika utbildningarna och anställningarna som jag sedan ska bevisa och det är bara att printa ut dem. Han tittar på mig igen på samma orörliga sätt som jag nu har lärt mig att bäva inför och informerar mig att han inte kan skriva ut dem. Jag får logga in mig själv så att jag sedan kan skriva ut dem. Dessutom är uppgifterna som jag har lagt in på Arbetsförmedlingens hemsida till för arbetsgivarna, inte för Arbetsförmedlingen. Det är ett helt annat system och man måste logga in sig där också och fylla i dem på nytt. Nej, han kan inte använda information som redan finns tillgänglig för arbetsgivarna och kopiera in den i deras system, varken skriva av eller klistra in. Luften går ur mig helt. Jag har bara en fråga på läpparna. Varför? Men jag vet redan att det inte lönar sig att ställa den. Medan jag avlägsnar mig därifrån försöker jag tänka på vilken uppgift den tama anställde bakom disken egentligen har utfört, en uppgift som har krävt min tid i väntan i kön, samt min och hans tid när det väl var min tur? Jag kan inte komma på någonting mera än att jag visade honom legitimationen.

Jag blir utslussad till datorerna och nu är det jag som sitter där. Det första som händer är att jag inte kan logga in på min sida. Nu blir det klart vad de anställda som står och konverserar med varandra vid datorerna är där för. Jag förklarar för en av dem att jag har loggat in mig senast dagen innan och bytt lösenord till ett eget men att jag nu inte kan logga in. Han får snabbt fram ett nytt lösenord som är en kryptisk kod och när jag talar om att jag redan hade ett fungerande och bra lösenord och att jag vill byta tillbaka till detta får jag som svar att nu är det det nya som gäller och att det får duga. Det är framförallt hans mästrande attityd mer än själva det omöjliga lösenordet som får mig att känna mig illa till mods.

Den följande tiden tillbringar jag med att svära tyst åt programmet, som raderar allt man har fyllt i på en sida om man bara utelämnar en detalj. Eftersom bland min bunt av betyg finns allt som man kan tänka sig förutom en utprintad kopia av mitt inlagda cv, kommer jag inte ihåg de exakta start- och slutdatumen för alla mina utbildningar och anställningar. Efter att jag har provat med att fylla i bara årtal och fått hela sidan raderad, är jag tvungen att börja om och hittar på det som jag inte kommer ihåg dvs. månad och dag för att kunna gå vidare med programmet. Jag hoppar över en hel del kurser och arbetserfarenheter för att göra lidandet kort. När jag tittar runt ser jag de andra sökande som sitter kvar och kämpar mödosamt med sina inloggningar och sniglar sig fram sida efter sida, hjälpta då och då av personalen som cirklar omkring oss. Jag kommenterar högt idiotin i systemet och den anställda vid min dator svarar tillbaka att eftersom programmen inte är flexibla så får människorna anpassa sig och vara det. Jag får lust att strypa honom. Jag tänker för mig själv att detta gäller hela konceptet hos myndigheten - man måste genomlida processen för att det inte går att varken effektivisera eller komma undan. När jag äntligen är färdig berättar samma unge man att jag måste tillbaka till den första delen av salen där jag var när jag först kom in och köa för att komma över de anställda som delar ut nummerlapparna för att sedan kunna gå vidare och prata med en handläggare. Någonting i min mordiska blick måste ha övertygat honom om att min flexibilitet förmodligen hade nått sin gräns och han erbjuder mig spontant det andra alternativ som finns dvs att han själv kan ge mig den eftertraktade nummerlappen.

En sista tid i kön tillbringar jag med tom blick lutad med ryggen mot en pelare tillsammans med en annan prövad ”arbetssökarkollega” fram tills mitt nummer lyser rött på skärmen.

Jag har tur den här vändan och blir bemött av en lyhörd och empatisk handläggare med skojfriskt humör som får mig att känna mig som en mänsklig varelse igen. Lite uppmuntrad frågar jag honom försiktigt om han kommer att vara min handläggare i framtiden och han berättar att man inte får samma handläggare om man har varit arbetslös mindre än 6 månader. Den här gången försöker jag inte ens förstå logiken och frågar inte heller efter någon förklaring. Den korta erfarenheten på Arbetsförmedlingen har lärt mig läxan. Överlevnadsstrategin är den enda som gäller. Jag visar honom pappersbunten och frågar för formalitetens skull om det är nu som vi ska gå genom den men jag känner redan på mig hur svaret kommer att lyda.
- Nej nej, inte idag, när du kommer tillbaka för att aktivera din ansökan.

När jag äntligen går därifrån strömmar en våg av lättnad genom kroppen. Det är över, jag har klarat av det och med pigga fotsteg vänder jag mot busshållplatsen. Jag känner mig lyckligt lottad fram tills den hemska insikten plötsligt får mig att stanna abrupt. Ja, men det är bara fram till nästa tillfälle...

/C.M.

Vilken tur i dessa kristider att Arbetsförmedlingen så effektivt dödar all lust hos de arbetssökande, eftersom det ändå inte finns några jobb att söka!

21 kommentarer:

  1. I vilket land och vilken tid skedde detta besök - Sovjetunionen? Är det skrivet av Kafka?

    SvaraRadera
  2. Arbetsförmedlingen är en totalt inkompetent myndighet !!

    SvaraRadera
  3. Vissa saker ändrar sig aldrig, men visst är det tur att de har anställt hundratals coacher som ska hjälpa alla arbetssökande med att söka jobb som inte finns? ;)

    Fast kanske skulle de satsa på att coacha sin egen personal, med lite hårt arbete kan staten så småningom lägga pengarna på mer konstruktivt arbete som kommer att ge avkastning.

    Dock tror jag inte att detta kommer att hända. Senast jag var på Arbetsförmedlingen är för ca 13 år sedan, det verkar inte ha förändrats till det bättre. Visst var det oerhört ineffektivt då men det verkar som att det har blivit ännu värre nu tyvärr.

    SvaraRadera
  4. Väldigt välskrivet och väldigt obehagligt. Igenkänningsfaktorn är hög och jag känner frustrationen bryta fram under ytan trots att jag numera slipper befatta mig med skiten, tack och lov!

    En gång för länge sedan skrev jag om fenomenet.

    http://scriptorium.se/josh/2005/11/29/arbetsfornedring-2/

    SvaraRadera
  5. Det var så här redan 2003-2004, då jag var arbetslös en tid. Inte lika mycket folk kanske, men de där två systemen som man måste skriva in allt i fanns redan då.

    Arbetsförmedlingen är en helt onödig myndighet, de tillför ingen samhällsnytta, de enda jobben de skapar är de skattebetalda jobb som deras egna anställda har.

    Första myndigheten att lägga ner när jag får makten. A-kassorna kan själva administrera a-kassan, det gör de redan idag, enda skillnaden blir att arbetsförnedringen inte får vetorätt och möjlighet att förnedra människor.

    Efter att ha varit "kund" hos dem 2004, så bestämde jag mig för att aldrig vara arbetslös mer. Hellre lever jag på en lägre inkomst än a-kassan, baserat på inkomst på kapital och eget företagande än att jag visar mig hos Arbetsförmedlingen igen.

    Och där ligger kanske kärnan hos Arbetsförmedlingens arbetssätt. Skrämma bort folk så de inte registrerar sig som arbetslösa.

    Enda sättet att stå ut med Af är att inse att man är boskap, och bara nicka och hålla med om allt.

    SvaraRadera
  6. Det mest underhållande och mest skrämmande jag läst på länge. Jag satt och läste, som förtrollad med kalla kårar strömmande utmed min ryggrad.

    Spontant ställer man sig frågan, vilken århundrade var detta?

    Jag skulle kunna berätta vidare om andra myndigheter som berikar vår tillvaro i detta moderna sammhälle.
    En evig orättvis kamp för sin rätt...

    Hälsa din sambo...
    Mvh
    Roxy

    SvaraRadera
  7. Jo, Cornucopia, två nyttiga saker gör faktiskt Arbetsförmedlingen.
    1. De driver Platsbanken, som är ett ypperligt annonsforum både för arbetssökare och arbetsgivare. Jag har använt det i båda egenskaperna och har goda erfarenheter av det.
    2. De tar fram statistik på antal arbetssökande, vilket bidrar till att ge allmän information om konjunkturläget.
    Men det mesta de gör är fullständigt kontraproduktivt och bidrar bara till att passivisera och demotivera folk.

    SvaraRadera
  8. Det låter ändå som ett reletivt milt besök. Jag har varit med om värre saker. Inkompetens andas hela stället.

    Man kan få sitta och vänta en halv dag på att bli uppropad när man anmäler sig. Hey, man har juh inget bättre för sig som arbetslös, right?

    Jag tror också tanken är att man ska avskräckt och därför inte vilja bli arbetslös.

    Hörde att arbetsförmedlingen förmedlar ETT jobb om året/anställd. Nu snackar vi effektivitet och resultat =)

    Matchningen med de jobb som arbetsförmedlingen erbjuder är skrämmande.
    Men som sagt. Det fungerar, för man tänker till både en gång eller två innan man säger upp sig nu :)

    SvaraRadera
  9. o huvaligen vilken soppa och jag som ska dit snart. Finns ju noll jobb också. Men snart har vi väl krig så då blir man väl anställd ändå inom staten?

    SvaraRadera
  10. Jag håller med Cornucopia. Hellre lever jag på vatten och bröd och de få slantar jag lyckas skrapa ihop, än att tvingas gå till arbetsförnedringen igen. Been there, done that säger jag bara. Jag fick kalla kårar av att läsa Flutekvinnans inlägg. Yuck!

    /Johan

    SvaraRadera
  11. Marcus , Likvidvänster2009-06-14 12:29

    Det är mer än 10 år sedan jag sist var på arbetsförmedlingen , men jag vet att det råder stora regionala och lokala skillnader mellan hur pass bra och dåligt vissa förmedlingar fungerade.

    Även den aktuella handläggaren spelar stor roll , vissa har ett kontaktnät och kan helt enkelt slussa ut folk till arbetsplatser som är villiga att anställa medans andra mera går till sitt jobb och inte gör mycket mer.

    Det mest spännande de kommande månaderna blir alliansregeringens utslussningsprogram genom såkallade "jobcoacher" , detta är en jätteaparat som skall dela på 3 miljarder ( ! ) , vi får se om dessa jobcoacher lyckas coacha ut arbetslösa till jobb som inte finns.

    Arbetsförmedlingen har anställt ett fåtal egna jobcoacher som ungefär skall motsvara den coaching som behövs fört att söka de jobb som existerar.

    Mycket spännande att se vart mina skattepengar går , det är hitils över 1000 företag ( tusen ) som ställt sig i kö för att dela på alliansregeringens coachingmiljarder , så om inte annat kan ju arbetssökande starta egna bolag som coachar andra arbetssökande - dör finns ju pengar , statsskuldslånade förvisso men endå pengar.

    SvaraRadera
  12. Några reflektioner:

    Jag kände till coaching-alternativet och det var det första som jag föreslog till handläggaren. Det visar sig att bara i Stockholm finns det 360 företag som har anmält sig och att upphandlingarna inte är klara. Projektet skulle ha startat i maj men en kraftig försening gör att man inte kan sätta igång före den 16 augusti. Betyder det att jag kommer att få vänta fran till dess för att söka jobb?

    Det var uppenbart under mitt besök att förutom lokala variationer och mänskliga faktorer som kraftigt påverkar funktionaliteten hos myndigheten, så har även förmågan att tala för sig själv och kännedomen om egna rättigheter hos den arbetssökande gjort en stor skillnad i frågan om att få fram ett resultat. Jag skänker en tanke till de "kunder" som liksom jag ursprungligen kommer från ett annat land, men som inte behärskar språket helt och hållet och inte kan hävda sin rätt. Vilken chans har de att inte bli överkörda av det byråkratiska maskineriet?

    Efter veckor, månader eller kanske år (i vissa fall) av regelbundna, meningslösa, kränkande och kafkianska besök hos myndigheten skulle jag seriöst överväga alternativet i en framgångsrik karriär inom kriminaliteten....

    /C.M.
    (Flutes sambo)

    SvaraRadera
  13. Jag har tyvärr konkret och personlig erfarenhet av detta, så har även min hustru, så har även min närmaste granne och senast en av mina svärdöttrar - allt under 2000-talet och olika regeringar.
    Samstämmigt:
    - Byråkratiskt
    - Hunsande förakt allmänt
    - Extra förnedring för kvinnor och invandrade
    - En charad för att uppnå a-kasseersättning eller andra div allmosor
    - Sällan verklig vilja/kunskap att verkligen matcha till ett passande jobb; ÄVEN då det verkligen finns/fanns jobb

    Men de som kan vittna om detta är i ett så hunsat beroendeförhållande att rösterna inte hörs och ingen bryr sig - eller?
    Och jag som en gång var radikal idealist och litade på Invandrarverket, Försäkringskassorna och Arbetsförmedlingarna...
    /Luttrad cyniker

    SvaraRadera
  14. Det finns mycket att säga om ARbetsförmedlingen, tyvärr har jag inget positivt att säga alls.

    Jag minns att jag tvingades gå en form av kompetenshöjande s k utbildning på något som kallades för Datorteket, tror att det var 1996. Det "lustiga" var att de flesta av oss som skulle lära oss använda datorer var mer kunniga än våra lärare, som givetvis inte var utbildade i ändamålet utan endast arbetssökande som vi andra. Det resulterade i att det mer blev som en betalt chatutrymme då vi var tvungna att sitta på lektionerna där vi inte fick uppgifter utan de tillbringades med att vi alla chattade via något program som jag inte kommer ihåg vad det heter.

    Vid ett tillfälla kom en man från AF till lokalerna för att lära oss skriva arbetsansökan och CV. Han berättade att man kunde skriva ut sin ansökan på finare papper och lägga de i någon form av enklare mapp för att på så sätt påkalla arbetsgivarens uppmärksamhet.
    Eftersom min ekonomi då var ganska ansträngd så tänkte jag att det ju blir väldigt dyrt att söka jobb på det sättet samt att om alla utbildas till att göra just detta så har man ju "höjt" nivån på varje arbetsansökan vilket i sin tur gör att de ändå kommer att se likadana ut med skillnaden att det kommer att kosta mer för den arbetssökande att söka jobb. Så jag frågade honom om tanken var att det ska sluta med alla skickar läderinbundna arbetsansökningar, varpå det uppstod en pinsam tystnad. Han försökte förklara sig inför oss alla med att detta gjordes för vår skull men jag gav mig givetvis inte utan frågade vad poängen är AF betalar någon för att komma ut till oss och "undervisa" oss om detta, vilket också antagligen innebar att flera på AF tillsammans suttit, diskuterat och beslutat om att vi skulle lära oss just detta. För det upprbringade dessa människor lön, vilket blev ganska mycket av ett hån mot oss som satt där och faktiskt ville ha ett arbete, i mitt fall ett riktigt arbete.
    Han hade inget att säga på det och jag såg att han bestämde sig för att inte gilla mig.

    Vilket leder mig till coachingproblematiken. Jag upplever det återigen vara ett märkligt sätt att försöka hjälpa arbetslösa. För om alla arbetslösa blir coachade så bir de ju alla bättre (om det fungerar d.v.s.) på att _söka_ jobb, och om alla blir bättre på att söka kommer de ju ändå att konkurrera med varandra.
    Samtidigt så finns det ju färre jobb än tidigare. Dessutom säger det ju inget om den arbetssökandes övriga färdigheter om den just råkar vara bra på att _söka_ jobb. Det avgörande är ju hur den arbetar och det kanske är där kompetensutvecklingen bör ske i första hand?
    Denna coachinginsats kanske hade varit relevant under en högkonjunktur med arbetsbrits riktat mot långtidsarbetslösa som trots företagens anställningsbehov inte vill anställa dessa personer. Endast då, och endast kanske då, skulle en sådan insats ha ett värde för någon. Nu tror jag snarare att den kommer att få en negativ effekt, inte enbart ur ekonomiskt perspektiv då det inte kan anses vara en investering, utan jag misstänker att det kommer att leda till situationer där personer som C.M. kommer att bli ännu mer frustrerade när de inser att deras coach antagligen har en mycket bra lön som AF betalar för att lära dem något meningslöst, samtidigt som de själva antagligen är mer kompetenta fast då för ett jobb som faktiskt genererar något för samhället.

    SvaraRadera
  15. Då ska vi tillägga att AF:s generaldirektör handplockade sina närmaste medarbetare när hon blev tillsatt som GD. Hon gick inte via någon platsbank inte. :)
    En av dessa medarbetare är en f.d. kurskamrat och hon blev uthängd i media med namn och inkomst. Det visade sig att hon tjänar mer än 40000 kr i månaden för att vara GD-assistent. Det är inte illa, måste jag säga. Själv har jag aldrig tjänat mer än 30 000 i månadslön trots att jag då har relativt likvärdig kompetens som assistenten, baserat på det jag sett då vi gick samma kurs. Då vill jag tillägga att jag har jobbat inom den privata sektorn som ju ska vara bättre avlönad sägs det.

    M.a.o. AF har åtminstone i mina ögon en extremt låg trovärdighet. Tyvärr är det så att även jag kommer att tvingas besöka dem om jag inte hittar ett arbete inom de närmaste sex månaderna. Vilket är något jag gärna skulle slippa, speciellt efter att ha läst detta.

    Tänk om Cornucopia skulle göra slag i saken ang. AKML? Då slipper vi ju skiten. ;)
    Jag är med om det blir något.

    SvaraRadera
  16. Flute,

    Platsbanken kan med fördel säljas eller ges bort till ngn privat aktör, iofs gratis att annonsera på den (väl?), men det får väl bli reklam eller nåt.

    Statistik kan SCB hantera, ex genom att ringa runt till a-kassorna en gång i månaden och fråga hur många som får a-kassa per den sista dagen i respektive månad. Plus fd yrke (vilket väl anges när man söker a-kassa).

    SvaraRadera
  17. När jag läser om Arbetsförnedringens byråkrati och ineffektivitet här, så tänker jag på Per Nuder. En gång när han var socialdemokratisk finansminister presenterade han stolt en "JOBBbudget". Han tyckte det var det, eftersom man sköt till ett par miljarder extra till Arbetsförmedlingen!

    I skilda världar vi leva.

    SvaraRadera
  18. Som stolt byråkrat (just nu föräldraledig) är det obehagligt att tänka sig att det kan fungera så här på svenska myndigheter.

    Själv var jag arbetslös under ett halvår 2000 efter studierna men jag sökte inte någon form av offentlig ersättning så jag slapp förnedra mig.

    Jag håller med Flute om att Platsbanken fungerar bra. Min hustru behövde aldrig söka något jobb 2000 utan genom Platsbanken så hörde en arbetsgivare av sig och erbjöd henne anställning och nästan direkt efter att vi flyttat dit så fick jag själv napp.

    SvaraRadera
  19. Som någon som ser detta från insidan vill jag bara tilllägga att det är bra att man uppmärksammar hur illa det fungerar med inskrivningen och samanblandningen mellan de olika applikationerna på vår hemsida och hur detta drabbar den som kommer för att skriva in sig. Vi är många som vill utveckla och påverka för att det skall bli bättre. Just nu har vi ett mycket högt tryck och många inskrivningar och det är inte helt lätt att hantera men system och personalbemanning behöver vara flexilbelt. Det finns mycket som vi redan arbetar med och mycket kvar att göra.

    ... försöker att vara positiv i de flesta lägen...

    SvaraRadera
  20. Du får hitta på något (det gäller att våga), få trettio tusen av Almi i bidrag, patentera uppfinningen, starta ett företag, låna några miljoner, ansöka om F-skatt, anställa tio personer, bli kopierad av en stor möbeltillverkare, gå i konkurs, stämma möbeltillverkaren och advokaterna blir rika på skadeståndet och åter bli arbetslös.

    SvaraRadera
  21. Jag tycker att Ni skall skicka denna berättelse till ansvarig politiker för arbetsmarknadsfrågor och kräva en förklaring varför AF sköts på detta sätt. Jag tycker det vore intressant och se vad svaret blir, om någon behagar svara.

    SvaraRadera

Kommentarer bör hålla sig till ämnet för den bloggartikel de hör till. Personangrepp, hets mot folkgrupp och andra kränkningar tillåts inte. Kommentarer som bara består av länkar tillåts normalt inte. Kommentarer som bryter mot reglerna kan komma att tas bort.