Oljepriset kraschar under 2008 års botten!

För drygt en vecka sedan kraschade oljepriset (Brent) under de 36 dollar per fat som noterades som lägst i december 2008. I skrivande stund ligger priset på Brentoljan runt 29 dollar per fat, vilket är första gången på tolv år som oljepriset är under 30 dollar per fat. (Klicka på diagrammet nedan för att förstora det.)

Detta kommer att ställa till ännu större problem för världens oljeproducenter (och i viss mån för andra energislag), som jag skrivit om förut.

• Varför Saudiarabien måste låna
• Saudiarabien, Ryssland, oljepriset och gas
• Nordsjöoljans problem
• Lågt oljepris negativt för förnybar energi
• USA:s skifferolja får lönsamhetsproblem
• Oljepriset dyker - drabbar oljeproducenter

I den sistnämnda artikeln från oktober 2014 skrev jag följande (när oljepriset låg på 85 dollar per fat).

Följande prisnivåer beräknas enligt Wall Street Journal ett antal oljeutvinnande länder behöva för att få balans i sina statsbudgetar:

• Iran $140
• Venezuela $121
• Algeriet $121
• Nigeria $119
• Ecuador $117
• Irak $106
• Angola $98
• Saudiarabien $93
• Libyen $90
• Kuwait $75
• Förenade Arabemiraten $70
• Qatar $65

Ryssland räknar i sin statsbudget med ett oljepris på 100 dollar per fat.

Vi kan alltså konstatera att ett antal länder kommer att få stora problem med statsfinanserna, utöver de eventuella problem de redan har.

Och nu är oljepriset såpass mycket lägre - det kommer snart att bli en akut situation för många av dessa länder. Och Norge:

Sammantaget kommer alltså Norges näringsliv att drabbas dels av minskad oljeproduktion, dels av minskade olje- och gasinvesteringar. Vi kan alltså förvänta oss sjunkande BNP och det är svårt att se något som skulle vända situationen, förutom ett stigande oljepris.

Högst upp på norska Dagens Næringsliv ser jag krigsrubriken "Så mange norske oljejobber har forsvunnet" och hashtaggen #oljesmellen. Sedan augusti 2014 handlar det om cirka 28000 jobb som försvunnit i den norska oljebranschen.

"Kuttperioden vil foregå frem til selskapene ser bedring i oljepris og underliggende markeder. Med en oljepris på 30 dollar fatet er det foreløpig lite stabilisering i sikte."

Och därunder nästa krigsrubrik "Prisen på Nordsjøolje falt under 29 dollar fatet". Hos NRK konstaterar en analytiker att "Nå er nesten ingenting på norsk sokkel lønnsomt".

Och DN.no säger att 2016 kan bli ett vanskligt år för plånboken för norrmännen och kommer med goda råd hur man kan leva snålare. Ett grundproblem för Norge är att det finns så stor skuldsättning i samhället, på grund av deras enorma bostadsbubbla. Denna skuldsättning kommer att slå hårt när ekonomin backar på grund av lågt oljepris.

Könsobalans bland tonårsflyktingar

Hans Rosling skrev i onsdags på Twitter:

90% of child refugees 13-17years to Sweden are boys. 2015 they changed TeenSexRatio from 105to113boys per 100girls.

Alltså att andelen pojkar per flicka för tonåringar 13-17 år har förändrats från 105 till 113 pojkar per 100 flickor.

Och därefter drog Rosling ut trenden några månader:

With present flow of 90% male refugee children to Sweden, the Swedish Teen Sex Ratio will in 4 months be like in China: 120 boys/100 girls.

Så på vilka sätt skulle detta kunna bli ett problem? Jag har sett hänvisningar till boken "Bare Branches" av Valerie Hudson och Andrea den Boer, som argumenterar för att hög andel män i förhållande till kvinnor ofta triggar våld, där de framförallt varnar för situationen i asiatiska länder såsom Kina, där fler aborterade flickfoster lett till ett överskott av unga män. Deras bok är dock inte hela sanningen. Forskarna Ryan Schacht, Kristin Rauch och Monique Borgerhoff Mulder har i en studie gått igenom 20 olika studier som tittat på könsobalans kontra våld och deras slutsats är "att våld var lika sannolikt att associeras med extra kvinnor som med extra män". Nio studier visade mer våld i samhällen med fler män i förhållande till kvinnor, nio studier visade på motsatsen, två studier kunde inte uppvisa något samband. Det verkar alltså inte finnas något direkt samband mellan könsobalans och våld - det beror nog mer på situationen i övrigt.

I Sveriges fall är dessa ensamkommande tonårspojkar nu så många att det inte finns möjlighet att placera alla i familjer. Därför kommer troligen de flesta av dem att bo på särskilda boenden för ensamkommande tonårsflyktingar (även eftersom man självklart prioriterar familjeplacering av de yngre barnen), tillsammans med andra tonårspojkar, till största delen från Afghanistan. Redan från början hamnar de efter övriga pojkar i samma åldersgrupp - för det första på grund av språket, för det andra på grund av betydligt lägre utbildning, för det tredje på grund av avsaknaden av den trygghet och hjälp i livet som en familj ger. De flesta löper en överhängande risk att hamna i permanent utanförskap i det svenska samhället.

Och det är många ungdomar det handlar om - under årets tio första månader har 19933 ensamkommande killar i åldrarna 13-17 år sökt asyl. Om vi räknar med att 73 procent av dessa får bifall på sina asylansökningar (vilket är siffran hittills i år för avgjorda ansökningar för ensamkommande flyktingbarn), så blir det 14551 pojkar, vilket är över 5 procent av det totala antalet killar i Sverige i åldrarna 13-17 år.

Och fortfarande kommer i genomsnitt 194 ensamkommande flyktingbarn per dag till Sverige, vilket motsvarar en årstakt på över 70000 stycken.

Det kommer att behövas många fler lärare för dessa ungdomar, men som Cornucopia påpekar så går trenden i motsatt riktning - det finns rekordmånga lärarutbildade i Sverige, men allt färre vill jobba som lärare. Senast idag skriver en gymnasielärare på DN Åsikt att han nu söker andra jobb.

För min egen del är det inte lönen som får mig att vilja byta jobb, även om jag tycker att lärarna som yrkesgrupp är underbetalda, utan det är arbetsmiljön.

Human flyktingpolitik?

Regeringen berömmer sig om att Sverige har en human asylpolitik, men jag skulle säga att den nuvarande politiken snarare är inhuman. De vi tar emot som asylsökande är de som har pengar samt fysisk och psykisk styrka nog att göra den farliga resan hela vägen hit och knackar på vår dörr - övriga skyddsbehövande lämnas åt sitt öde. Visst är Afghanistan ett av världens sämsta länder för en tonårspojke att växa upp i, men situationen för tonårstjejer i Afghanistan är betydligt värre - rent vedervärdig. Varför tar vi inte emot afghanska tonårstjejer i samma utsträckning? Eller tonårstjejer från Syrien eller Irak?

Det finns flera orsaker bakom bristen på flickor i flyktingströmmen. För det första finns en stark tendens i de aktuella flyktingländernas kulturer att prioritera pojkar och män - tjejer och kvinnor har betydligt mindre ekonomiska resurser som behövs för att betala flyktingsmugglare. För det andra är det farligt för unga tjejer att ge sig ut på den långa resan till Sverige - de löper stor risk att utsättas för övergrepp på vägen eller helt enkelt rövas bort till en eländig tillvaro av prostitution. Trots det gör flera unga tjejer uppenbarligen denna farliga resa - man kan bara gissa hur många av dem som försvunnit på vägen.

Vad gäller regeringens brist på handlingskraft, så har deras åtgärder kommit alldeles för sent och är ännu otillräckliga för att ha någon större effekt. Se diagrammet nedan för att se hur antalet asylsökande sett ut per månad sedan 2010 - de senaste månaderna är högst anmärkningsvärda.

Redan i somras måste regeringen ha förstått att något exceptionellt var på väg att hända när de fick rapporter om hur det såg ut i vattnen mellan Turkiet och Grekland. Och senast i augusti, när antalet asylsökande var fler än i augusti året innan (då det redan var ovanligt många), borde man ha vidtagit åtgärder. Redan i augusti var antalet ensamkommande flyktingbarn 3,5 gånger fler än i augusti 2014. Varför gjorde regeringen ingenting redan då? Eller åtminstone i septembers rekordstora flyktingström? Inte förrän MSB i slutet av november rapporterade att flera samhällsresurser var överansträngda och det till den grad att det ansågs vara risk för att det var samhällsfarligt, så gjorde regeringen något på allvar. Alldeles för lite alldeles för sent. Regeringen saknar handlingskraft och är inkompetent.

Hursomhelst anser jag att man bör lägga om Sveriges asylpolitik fullständigt, inte bara på grund av könsobalansen, utan även på grund av resursbristen som jag påtalat tidigare, samt för att prioritera dem med störst skyddsbehov. Mitt förslag är att man räknar på hur många asylsökande som Sverige har möjlighet att ta emot den närmaste tidsperioden (till exempel kommande sex månader). Därefter plockar man in dessa med kvoter på något lämpligt vis och då direkt med flyg, inte genom att tvinga dem till en lång och farlig resa. De som kommer hit på eget bevåg och "knackar på dörren" får helt enkelt inte komma in annat än i särskilt ömmande fall, utan skickas tillbaks med första tåg eller färja till Danmark eller Tyskland. Det låter kanske brutalt, men verkligheten i världen är tyvärr mer brutal än vi kan ana här i vårt skyddade Sverige. Den blir ännu mer brutal av att desperata människor utnyttjas av skrupelfria flyktingsmugglare.

Jag tror att något i denna stil av nödtvång kommer att införas ganska snart, men det kräver också att det synkroniseras med övriga EU-länder. Jag tror att hela EU kommer att tvingas införa radikala förändringar av flyktingpolitiken.

Ett anspråkslöst förslag

Nu när regeringen vill finansiera flyktingkrisen genom ökad statlig upplåning tänkte jag komma med ett anspråkslöst förslag till alternativ finansiering.

Jag tittar på olika utgiftsområden inom statsbudgeten och vad de kostar.

Raskt fastnar jag för Utgiftsområde 14 - Arbetsmarknad och Arbetsliv. Här ser jag punkterna "Arbetsförmedlingens förvaltningskostnader" och "Kostnader för arbetsmarknadspolitiska program och insatser" på drygt sju miljarder respektive drygt nio miljarder kronor. Eftersom Arbetsförmedlingen mest ägnar sig åt att trakassera arbetslösa med meningslösa aktiviteter och (trots sitt namn) knappt förmedlar några jobb alls, så borde man kunna skära rejält i denna post. Viss administration behöver förstås finnas kvar för att administrera Platsbanken och registrera arbetslöshet, men alla som sysslar med diverse trakasserier av arbetslösa borde istället omgående omplaceras till Migrationsverket för att hjälpa till med att handlägga asylärenden. Arbetsförmedlingens handläggare har ju god erfarenhet av att handlägga arbetslöshetsärenden, så efter en kortare omställningsperiod för inlärning av regelverk borde de snabbt kunna göra nytta på Migrationsverket.

Migrationsverket har en budget på för närvarande 4,5 miljarder kronor. Säg att vi kunde fördubbla antalet handläggare på Migrationsverket genom att föra över personal från Arbetsförmedlingen. Då skulle vi ändå ha mer än elva miljarder kronor kvar att ta av givet de 7+9 miljarder jag nämnde ovan. Om vi tar hälften av detta genom att kapa de medborgarfientliga delarna av "arbetsmarknadspolitiska program och insatser" så har vi alltså 5,5 miljarder kronor att använda till diverse kostnader för asylsökande.

Som jag ser det skulle mitt förslag leda till gladare arbetslösa och gladare asylsökande, samtidigt som staten inte behöver låna mer pengar för flyktingkrisen. En vinst för alla!

Den som utan fördomar studerar statsbudgeten kan säkerligen finna andra utgifter som vi utan problem kan kapa i, men det är svårt att hitta en så stor möjlig enskild besparing som Arbetsförmedlingen, som dessutom har så positiva bieffekter.

Kommer Fed att höja räntan?

Kommer USA:s centralbank Federal Reserve att höja sin styrränta vid dagens räntebesked?
Det är dagens stora fråga för finansmarknaderna.
Det enkla svaret är: Nej!

Det mer komplicerade svaret kommer här nedan.

Visserligen har Fed länge pratat om att börja höja styrräntan, men det är bara tomt prat för att försöka ingjuta något slags förtroende för ekonomin. Det förhåller sig så att de extremt låga räntorna är det enda som håller världsekonomin uppe. Minsta räntehöjning skulle ge en kaskad av följdeffekter på alla finansmarknader och i förlängningen på den reala ekonomin.

Ser man på avkastningskurvan för USA:s statsobligationer ser man också att obligationsmarknaden på intet sätt prisar in en räntehöjning och obligationsmarknaden brukar oftast ha rätt. Skulle Fed gå emot obligationsmarknaden denna gång skulle de förutom de direkta effekterna av räntehöjningen också orsaka en brutal överraskning för finansmarknaderna. Diagrammet nedan visar avkastningskurvan igår samt för ett år sedan.

Det som har hänt det senaste året är att räntan på långa löptider (5 år och längre) sjunkit något, medan räntan på löptiderna 3 månader upp till 3 år stigit något. Dock ligger räntan på enmånaders statspapper stadigt kvar på 0 procent, 3 månaders ligger på 0,06 procent och 6 månaders ligger på 0,25 procent. Ingen räntehöjning inprisad alltså, trots att det kan komma framöver om räntorna på korta löptider stiger ytterligare.

Pekka Kääntä på resonerar på Placera.nu kring argument för och emot räntehöjning.

"Arbetslösheten har sjunkit till 5,1 procent och det är en nivå där löneökningarna börjar ta fart, något det redan finns små tecken på."

Kääntä tittar på fel siffra! "Arbetslöshet" är en siffra som är hårt manipulerad, då den visar hur stor del av "arbetskraften" som är arbetslösa, inte hur stor del av den arbetsföra befolkningen som inte har ett jobb. Bättre då att se på sysselsättningsgraden (andelen av befolkningen i arbetsför ålder som har jobb), som är mycket svårare att manipulera. Sysselsättningsgraden har endast återhämtat sig marginellt efter det jättelika tappet i samband med finanskrisen, se diagrammet nedan.

Även hushållens reala medianinkomst har bara återhämtat sig marginellt, se diagrammet nedan.

Vad gäller de små tecknen på att löneökningarna tar fart, så är de verkligen små, se diagrammet nedan.

Visserligen kan man se ett litet upptick på slutet, men perioden sedan finanskrisen 2008 har i USA präglats av lönestagnation.

Sammantaget uppvisar USA:s ekonomi inga större tecken på reell återhämtning och inte heller att den skulle klara sig utan nollränta.

"Inflationstakten ligger visserligen på låga 0,2 procent men rensat för volatila energi- och livsmedelspriser ligger kärninflationen på 1,8 procent. Det är sannolikt en viktigare signal för centralbanksledningen."

Även här går Kääntä liksom för arbetslösheten vilse i den officiella statistikens dimridåer. "Core inflation" infördes för att slippa låtsas om stigande energi- och livsmedelspriser. I själva verket är det energi (och i viss mån livsmedel) som är kärnan i prisbilden, då energi behövs till all aktivitet i ekonomin.

En brasklapp måste jag dock lägga in vad gäller min tro att Fed inte höjer styrräntan idag. Det kan hända att de bara för att behålla sin trovärdighet gör ett provskott och höjer styrräntan minimalt, till exempel med fem punkter (0,05 procent). Jag tror dock att det är osannolikt. Skulle de trots allt göra det kommer redan chockvågorna av denna signal att slå mot världens finansmarknader på ett sätt som får Fed att raskt återgå till nollränta.

Nå, vi får se klockan 20 svensk tid vad som händer.

Brasiliens ekonomi på väg ner

Det är inte bara Kina som har problem nu bland "framväxande marknader". Även för Brasilien är det illa. Brasiliens arbetsmarknad tappar nu jobb i rasande fart.

Det senaste året har ekonomin krympt mätt med BNP.

Även i Brasilien har man haft en snabb kredittillväxt - krediter till den privata sektorn har fyrfaldigats de senaste sju åren.

Det brasilianska folket är också missnöjda med den nuvarande regeringen, som lär falla snart.

Brasilien är ett land till att hålla koll på - hur det går för dem kommer att påverka världsekonomin.

Verkligheten på USA:s jobbmarknad

De som rapporterar arbetslöshetsstatistik verkar ha ett statligt uppdrag att försöka visa upp så positiva siffror som möjligt och media sväljer oftast siffrorna tämligen okritiskt. USA:s arbetslöshetsstatistik, där senaste siffrorna kom igår är inget undantag. Glatt rapporteras att arbetslösheten sjönk något i december till 5,6 procent, mot 5,8 procent i november och rubriken sätts till "Fler nya jobb i USA under 2014 än på femton år". Så här ser diagrammet över arbetslösheten ut för USA:

Det ser ju snyggt ut att arbetslösheten sjunkit tillbaks så långt.

Lite i parentes nämns dock smolket i glädjebägaren - "de glada USA-siffrorna störs av ett fortsatt stagnerat löneläge" och att sysselsättningsgraden "ligger envist kvar runt 62-63 procent eller de lägsta nivåerna på 35 år". Så låt oss se på andelen av USA:s befolkning som tillhör arbetskraften (alltså anställda plus arbetslösa):

Det var ingen kul långsiktig nedåttrend där! Jag skulle inte säga att den "ligger envist kvar", utan att den går stadigt neråt. Förresten misstolkar SvD detta som "sysselsättningsgraden", alltså andelen av befolkningen som faktiskt har ett jobb. Den är såklart lägre (för närvarande drygt 59 procent) och ser ut såhär:

Sysselsättningsgraden anser jag vara den säkraste indikatorn, då den är väldigt svår att manipulera genom olika definitioner av "arbetskraft" eller "arbetslöshet". Ingen särskilt imponerande återhämtning sedan 2009 där. Snarare den sämsta återhämtningen sedan 1960-talet.

Den genomsnittliga tiden som arbetslös är också fortfarande lång och har inte alls återhämtat sig till nivåerna innan finanskrisen:

Så var det lönerna. Hushållens reala medianinkomst fortsatte att sjunka flera år efter 2009 och har ännu bara uppvisat en mycket svag återhämtning sedan botten:

Illa ser det också ut om man tittar på de reala timlönerna, som stagnerat sedan 2007:

USA:s arbetsmarknad har alltså återhämtat sig oerhört svagt sedan 2009 - nästan inte återhämtat sig alls. Detta trots de aldrig tidigare skådade enorma stimulanser som centralbanken Federal Reserve öst ut. Kikar man på börsindex är det dock ganska uppenbart vart dessa stimulanser har gått:

Är detta en lyckad penningpolitik? Lyckad för vem isåfall?

Krav på protektionism att vänta - även inom EU

Jag läser att franska byggföretag är upprörda över att spanska byggare tar deras jobb. De säger att de spanska företagen ägnar sig åt oschysst konkurrens genom låga löner och att inte följa regler ordentligt. Spanjorerna å sin sida säger att de bara följer EU:s regler om fri rörlighet för företag och anställda.

Det är inte underligt att spanska byggföretag söker sig till den franska marknaden, med tanke på att arbetslösheten i Spanien är på 26 procent och byggandet har drabbats särskilt hårt. EU-direktivet om utstationerade arbetstagare från 1996 tillåter att företag "utstationerar" arbetare till ett annat EU-land i upp till två år, men med hemlandets löner, skatter och sociala avgifter. Det är en viktig del i EU:s ambitioner att integrera medlemsländerna med varandra.

Antalet utstationerade arbetare i Frankrike har ökat tiofalt på tio år (42 procent av dessa finns inom byggindustrin), vilket lett till missnöje från fransmännens sida. Nationalistiska partiet Front National vill upphäva direktivet (hur nu det skulle gå till) och gör ett nummer av detta inför EU-parlamentsvalet i maj. Även parlamentsledamöter från president Francois Hollandes regerande socialistparti vill skärpa regleringarna för utstationerade arbetare från andra EU-länder, med hänvisning till att många företag använder denna möjlighet för att gå runt lokala lagar för arbetskraft, så kallad "social dumpning".

Framförallt Frankrike och Tyskland har drivit på för att skärpa tillämpningen av direktivet om utstationerade arbetstagare och i början av december förra året fick man med sig andra länder på det i ett beslut från ministerrådet, om än i ganska urvattnad form. Frågan lär dock dyka upp snart igen.

Så länge det gick bra för EU var bestämmelserna om öppenhet inom unionen inte lika kontroversiella (även om just "social dumpning" genom utstationering varit kritiserat förut), men nu när det går dåligt reses allt fler krav på att skydda inhemska företag. Detta är en trend som säkerligen kommer att förstärkas de närmaste åren.

Med tanke på det utbredda missnöjet i många EU-länder och den höga arbetslösheten kommer många partier, framförallt de populistiska, att försöka se till att "illojal konkurrens" inom EU blir en valfråga inför EU-valet i maj. Med tanke på det generellt väldigt låga valdeltagandet i EU-parlamentsvalen finns goda möjligheter för EU-kritiska partier att få starkt ökad representation i EU-parlamentet, bara de lyckas trumma ihop soffliggande väljare som känner för att proteströsta mot EU.

Det är nog inte bara inom EU vi får se trenden mot mer protektionism, utan i spåren av nedåtgående finansiellt tillstånd i många länder kommer det även att bli en trend på global nivå. Det är bara att se på tidigare större kriser för att ana vad som kommer. Världshandelsorganisationen WTO:s frihandelsagenda kommer säkerligen att bli överkörd.

Annandagsläsning: svensk bostadsbubbla, irländsk återhämtning, Kinas kreditförluster, Europas banker

Såhär när det värsta julstöket är över kan man ägna sig åt att läsa några intressanta artiklar. Här är mitt urval för idag:

• Bobubbla tipsar om att den oberoende finansanalytikern Peter Malmqvist berömmer Riksbankens räntepolitik och argumenterar för att vi har en bostadsbubbla i Sverige:

  "Skulle det vara lämpligare att försöka styra priset på mjölk och semesterresor med hjälp av räntan? Tveklöst framstår bostadspriserna och den därtill hörande utlåningen, som den mest påverkbara faktorn av alla. Om centralbankerna världen över de senaste 15 åren haft större fokus på bostadspriser hade finanskraschen 2008 aldrig uppstått. Huvudproblemet är just det enögda stirrandet på konsumentprisindex.
  Riksbankens ökade fokus på bostadspriserna borde därför berömmas. Bevisen för att Sverige har mycket uppdrivna bostadspriser är nämligen överväldigande, både ur ett långsiktigt och kortsiktigt perspektiv. Granskar vi 16 industriländer med trovärdig prisstatistik kan konstateras att bara ett land haft kraftigare prisökningar än Sverige de senaste femton åren. Svenska bostadspriser har stigit 130 procent mer än inflationen"

• Irland ska nu kapa den finansiella livlinan i form av stöd från EU och IMF. Irland är det land av EU:s krisländer som återhämtat sig bäst från sin kris. Sysselsättningen på den gröna ön ökar till och med.

  "Irland ser nu sin arbetsmarknad helas med ökande hastighet och arbetslösheten har fallit från högsta siffran 15,1% i februari 2012 till 14,1% i november 2012 och vidare ner till 12,5% i november 2013. Och tvärtemot vissa experter beror det inte på utvandring eftersom sysselsättningen ökat med 58000 eller omkring 3,2% det senaste året, vilket betyder att sysselsättningen ökar snabbare än arbetslösheten minskar."

• Michael Pettis skriver hos Mish om Kinas kommande tillväxtproblem, dåliga investeringar och dåliga lån som sopas under mattan.

  "Om Kina för närvarande har slösat betydande mängder av investeringar, är det klart att mycket av de medföljande dåliga lånen inte har skrivits ner korrekt. Dåliga lån existerar nästan inte i banksystemet - alltså de har inte tagits i form av reserver eller nedskrivningar.
  Men underlåtenheten att erkänna förlusterna betyder inte att förlusterna inte finns. De förluster som implicit finns i de dåliga lånen måste (och kommer att) skrivas ner i framtiden, antingen explicit, i vilket fall de kommer att leda till ett direkt avdrag på BNP-tillväxten, eller implicit, i vilket fall de kommer att kräva implicita och dolda överföringar från någon del av ekonomin (vanligen hushållssektorn) för att täcka gapet mellan den "reella" kapitalkostnaden och den nominella (subventionerade) kapitalkostnaden. Denna överföring måste reducera framtida tillväxt."

• Den tyske professorn Martin Hellwig anser att Europas banker är i dåligt skick med många miljarder euro i orealiserade förluster.

  "- De svaga bankerna förlitar sig på ECB för att få lån. Bankerna investerar sedan pengarna genom att låna ut till dem till sina länders regeringar, eller till andra i marknaden. Bankerna avstår från att låna ut till den verkliga ekonomin. Därför hjälper inte heller de låga räntorna ekonomin att ta fart.
  [...]
  - Det finns ingen politisk vilja att ta tag i problemet, inte bland regeringar och inte heller bland övervakande myndigheter. Bankerna räddades utan att tvingas att städa upp sina balansräkningar. Glöm inte att många politiker älskar sina banker, de använder bankerna som en källa till pengar, att använda när de behöver."

Riksbankens Skingsley om hushållskrediterna

Apropå debatten om Riksbankens räntesättning är det värt att lyssna på vad vice riksbankschef Cecilia Skingsley har att säga om bostadspriserna och hushållens skuldsättning. Intervjun är från programmet Agenda i den gångna helgen.

Räntedebatten politiseras och förvirras

Nu börjar Riksbankens enligt vissa debattörer alltför höga ränteläge användas som slagträ i den politiska debatten. På "Alliansfritt Sverige" skriver Robin Zachari en smått konspiratorisk artikel om hur "Moderaterna vill fylla Riksbankens ledning med ännu fler jasägare". Där hänvisar han först till debatten om att KPI-inflationen legat på 1,4 procent i genomsnitt, alltså en bra bit under Riksbankens inflationsmål på 2 procent. Därefter kommer före detta riksbankschefen Lars E O Svenssons uttalande om att detta har orsakat 65000 uteblivna jobb, vilket Zachari missuppfattar och säger att siffran 65000 skulle vara varje år. Det Svensson sade då var att enligt hans beräkningar skulle 38000 personer per år ha sluppit arbetslöshet, vilket totalt under två år skulle ha inneburit 65000 personer.

Visst säger Lars E O Svensson en sak angående räntan och arbetslösheten utifrån sina ekonomiska modeller, men man kan utifrån den observerade utvecklingen av arbetslösheten ifrågasätta Svenssons uttalande, som jag gjorde nyligen, då jag för Sverige och ett antal jämförbara länder jämförde förändringen av arbetslösheten från juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan, fram till juli 2013. Jag kom fram till att Sverige klarat sig bra vad gäller arbetslösheten, även jämfört med andra länder som hållit sig närmare sina inflationsmål. Detta kan bero på att den svenska prisinflationen blivit alltför låg jämfört med målet av andra orsaker än penningpolitiken. Mer om detta vid ett senare tillfälle.

Svensson sitter inte på hela sanningen angående ekonomi och styrräntor, även om han har en del bra synpunkter. Det finns fler ekonomer här i Sverige som är värda att lyssna på. Men det är klart att om man vill skriva en tendentiös politisk artikel så plockar man ut valda russin ur ekonomkakan.

Nå, åter till Zacharis artikel, där han frågar sig om Moderaterna genom Johan Gernandt, moderat och ordförande i Riksbanksfullmäktige (som utser dem som sitter i Riksbankens direktion), kanske försöker att "bakvägen styra riksbankens räntebana och därmed styra inflationen". Vi kan konstatera att detta inte kan vara sant, eftersom av de två senaste direktionsledamöterna som tillsattes av Riksbanksfullmäktige så var en Martin Flodén, som reserverade sig mot Riksbankens beslut att hålla räntan oförändrad på 1 procent och istället ville sänka till 0,75 procent. Om nu Moderaterna hade något slags ond plan att styra räntan bakvägen så skulle de knappast ha tillsatt Flodén.

Problemet med sådana här artiklar är att många läser dem och tar det som presenteras för sant. Därefter vidarebefordras meddelandet i diverse sociala medier, inklusive alla missuppfattningar.

Zachari bygger sin förvirrade artikel på en artikel på Politism av Agneta Berge, nationalekonom, projektledare och utredare på LO. Där sägs bland annat

Det verktyg Riksbanken har för att nå inflationsmålet är att den sätter reporäntan. Men Riksbanken har inte fullt ut använt räntevapnet för att höja inflationen, utan räntan har legat för högt. Riksbanken har dock inte bara fattat ”dåliga” räntebeslut, utan de har fattat beslut om räntan med hänsyn till en ny parameter, utöver inflation och arbetslöshet, nämligen hushållens skuldsättning. Av rädsla för att hushållen ska belåna sig mer vill Riksbanken hålla räntan hög. Detta är dock inget som Riksbanken är ålagd att hantera, utan är snarare en finanspolitisk fråga.

Riksbanken går utanför sitt mandat. Därav stormen.

Det Berge säger är tveksamt. I Riksbankslagen 1 kap. 2 § står det att "Målet för Riksbankens verksamhet skall vara att upprätthålla ett fast penningvärde". Detta har Riksbanken i sin tur tolkat som att den årliga förändringen i konsumentprisindex begränsas till 2 procent, med en tolerans om ± 1 procentenhet. Dessutom har Riksbanken i uppdrag att "stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning". Detta senare är för övrigt inget som står i Riksbankslagen, utan endast i förarbetena till lagen.

Men i Riksbankslagen 1 kap. 2 § står även att "Riksbanken skall också främja ett säkert och effektivt betalningsväsende", vilket bland annat innefattar att se på obalanser inom exempelvis tillgångspriser och skuldsättning. Därmed ingår det faktiskt i uppdraget att oroa sig över hushållens belåning. Berge har alltså fel.

På sidan 11 i Riksbankens skrift Penningpolitiken 2010 kan man läsa följande:

En centralbank kan således inte höja tillväxt och sysselsättning på ett bestående sätt genom att bedriva en systematiskt expansiv politik. [...] Tillväxt och sysselsättning bestäms på lång sikt istället i huvudsak av andra faktorer som till exempel den tekniska utvecklingen, tillgången på arbetskraft och ekonomins funktionssätt.

Varför går då så många och hoppas på en "kvickfix" från Riksbanken i form av sänkt ränta? Den skulle ändå bara ha en tillfällig effekt.

I Penningpolitiken 2010 står på sidan 15:

Bankernas verksamhet är nära sammanflätad med den övriga finansiella sektorn. Därför uttrycks Riksbankens ansvar för betalningsväsendet ofta som ett uppdrag att värna finansiell stabilitet. En obalanserad utveckling av exempelvis tillgångspriser och skuldsättning kan ge bankerna problem och kan därmed i förlängningen riskera att hota den finansiella stabiliteten. Riksbanken är dock inte ensamt ansvarig på detta område. Finansdepartementet, Finansinspektionen och Riksgäldskontoret har alla viktiga funktioner att fylla när det gäller att upprätthålla den finansiella stabiliteten.
[...]
En penningpolitik med inflationsmål, där vikt samtidigt läggs vid att stabilisera utvecklingen av realekonomin, bidrar till en balanserad utveckling även på de finansiella marknaderna. Erfarenheten visar dock att tillgångspriser och skuldsättning även med en sådan politik ibland kan utvecklas på ett sätt som inte är hållbart på längre sikt. Det kan innebära risker för kraftiga priskorrigeringar i framtiden som i sin tur kan få ogynnsamma och allvarliga återverkningar på realekonomin och inflationen. Erfarenheten visar att det i första hand är fluktuationer i fastighetspriser och kreditvolymer som skapar problem. Denna typ av
risker låter sig inte alltid enkelt siffersättas eller fångas i det normala analys- och prognosarbetet, men de kan ändå behöva vägas in vid de penningpolitiska besluten. Detta kan motivera en justering av reporäntebanan om sådana risker bedöms vara betydande. När det gäller att förebygga en alltför snabb ökning av tillgångspriser och skuldsättning spelar framförallt ett väl fungerande regelverk och en effektiv tillsyn en central roll. Penningpolitiken är enbart ett komplement.

Riksbanken verkar anse att Finansdepartementet och Finansinspektionen inte gjort tillräckligt på området hushållens skulder, varför Riksbanken använder sitt (om än trubbiga) räntevapen för att påverka skuldsättning och tillgångspriser (mer specifikt hushållens skulder och bostadspriserna). Även jag anser att detta inte är det bästa sättet att hantera situationen. Idealet vore att Finansdepartementet toge sitt ansvar genom att exempelvis avskaffa det av IMF och EU-kommissionen kritiserade ränteavdraget, samt att Finansinspektionen toge sitt ansvar genom att införa amorteringskrav - även det något som IMF och Ekofin föreslagit. Då skulle Riksbanken kunna sänka räntan utan större risk för att ytterligare underblåsa den svenska hushållskredit- och bostadsbubblan.

Berge går vidare med att skriva att "Riksbanken har därmed även åsidosatt sitt andra mål, om att hålla arbetslösheten på den lägsta hållbara nivån". Detta är alltså en missuppfattning - i Riksbankslagen finns bara två uppdrag, nämligen stabilt penningvärde samt ett säkert och effektivt betalningsväsende. I förarbetena till lagen står visserligen att de ska "stödja [...] en hållbar tillväxt och hög sysselsättning", men detta ska uttryckligen inte vara överordnat de två uppdragen i lagtexten.

Man kunde önska att en nationalekonom på LO tog sig tid att sätta sig in i sakförhållandena innan vederbörande skrev en debattartikel. Vederbörandes titel inger trots allt viss respekt vad gäller kunskaper om politik och ekonomi, varför det finns en uppenbar risk att många tar debattartikelns "faktauppgifter" för sanning.

Har Riksbankens högre ränta påverkat arbetslösheten?

Före detta medlemmen av Riksbankens direktion Lars E.O. Svensson fortsätter med sina artiklar på Ekonomistas om Riksbankens räntepolitik de senaste åren haft alltför hög ränta och därigenom påverkat Sveriges ekonomi negativt. Den senaste handlar om Penningpolitiken i Sverige jämfört med den i euroområdet, Storbritannien och USA.

Man kan bedöma penningpolitiken efter vad inflationen och arbetslösheten blivit och hur prognoserna för inflation och arbetslöshet ser ut. Eftersom inflationen är långt under målet och arbetslösheten långt över en långsiktigt hållbar arbeslöshet, och detta lär fortsätta ett bra tag, så kan man med den måttstocken hävda att penningpolitiken i Sverige är kontraktiv, till och med starkt kontraktiv.
Ett annat sätt att bedöma penningpolitiken är att jämföra med vår omvärld.

Svensson tittar i artikeln på styrräntorna i Sverige och jämför med eurozonen, USA och Storbritannien. Räntan har varit en bit högre i Sverige jämfört med dessa, även om räntan faktiskt varit historiskt låg i Sverige (för närvarande 1 procent).
Svensson påpekar att realräntan är mer intressant och Sverige har från sommaren 2010 haft betydligt högre real styrränta än jämförelseobjekten.

Mätt på detta sätt har alltså penningpolitiken i Sverige varit betydligt mer kontraktiv än i de övriga ekonomierna, i synnerhet under 2011 och 2012 men också för närvarande.

Hur har då Sveriges mer kontraktiva penningpolitik påverkat arbetslösheten? Det är ju i detta ämne som Lars E.O. Svensson varit ute tidigare och sagt att enligt hans modeller så är 50000-70000 människor arbetslösa "helt i onödan" jämfört med om Riksbanken hade följt hans lägre räntelinje.
Svensson påpekar att arbetslösheten i Sverige är högre än i Storbritannien och USA och i de flesta jämförbara länderna i euroområdet (t.ex. Finland, Nederländerna, Tyskland och Österrike). Detta tycker jag inte är särskilt rättvisande, då arbetslösheten även beror på andra faktorer än penningpolitiken. De nämnda länderna hade redan i utgångsläget olika arbetslöshet och det är därför inte rimligt att jämföra de absoluta arbetslöshetstalen. Rimligare är att jämföra hur arbetslösheten har förändrats. Därför har jag med data från Eurostat sammanställt detta. Utgångspunkt är juli 2010, då Riksbanken började att höja styrräntan. För att undvika säsongsberoende faktorer jämför jag med juli 2013.

	Arbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	8,2	7,2	-1,0
Tyskland	7,0	5,3	-1,7
Finland	7,5	6,6	-0,9
Nederländerna	4,2	6,8	+2,6
Österrike	4,5	5,0	+0,5
Danmark	7,5	7,0	-0,5
Norge	3,7	3,7	+0,0
Frankrike	9,1	10,5	+1,4
Luxemburg	4,2	5,6	+1,4
Storbritannien	7,8	7,8	+0,0
USA	9,7	7,7	-2,0

Att utgå från att arbetslösheten nu är högre än i jämförbara länder är som synes inte relevant, då arbetslösheten redan från början var högre (p.g.a. andra faktorer).
Jämför vi då skillnaderna så ser vi att arbetslösheten under perioden inte sjunkit lika mycket i Sverige som i Tyskland, men däremot sjunkit något mer än i Finland. I Nederländerna och Österrike har istället arbetslösheten ökat. Jag har även med ett antal andra länder att jämföra med och kontentan som jag ser det är att Sverige klarat sig väldigt bra vad gäller arbetslösheten - det är snarare Tyskland som sticker ut som ett undantag som klarat sig extremt bra. Detta alltså trots att penningpolitiken varit mer kontraktiv i Sverige än i övriga jämförelseländer, med Lars E.O. Svenssons metod.
Ser vi istället på ungdomsarbetslösheten så är Sverige bland de länder som klarat sig bäst. Endast Finland och USA har varit bättre vad gäller att sänka den.

	Ungdomsarbetslöshet, procent
	juli 2010	juli 2013	skillnad
Sverige	19,2	17,3	-1,9
Tyskland	10,7	9,6	-1,1
Finland	12,6	10,1	-2,5
Nederländerna	8,2	11,0	+2,8
Österrike	8,1	10,5	+2,4
Danmark	13,9	13,5	-0,4
Norge	9,3	9,6	+0,3
Frankrike	22,0	23,5	+1,5
Luxemburg	11,8	14,3	+2,5
Storbritannien	20,1	22,0	+1,9
USA	19,1	16,3	-2,8

Enligt Svenssons ekonomiska modeller har alltså den av Riksbanken förda penningpolitiken varit negativ för ekonomin och arbetslösheten i Sverige. Jag kan emellertid inte se detta vad gäller arbetslösheten när jag tittar på det verkliga utfallet. Det kanske inte var så farligt trots allt att prisinflationen blivit betydligt lägre än det av Riksbanken uppsatta inflationsmålet på 2 procent.

Vi vet att lägre ränta uppmuntrar hushållen till högre skuldsättning, vilket av många pekas ut som en riskfaktor. En något högre ränta har troligen bidragit till att mildra åtminstone något av bostadsprisernas uppgång.

Noterat från Grekland

Implosionen i Greklands ekonomi fortsätter att bekräftas av statistiken. Idag kom statistik för byggandet i november som föll kraftigt. Bygglov föll med 67 procent på årsbasis och byggd yta föll med 63 procent. Räknar man samman de första elva månaderna av 2012 föll byggloven med 36 procent jämfört med samma period 2011 och byggd yta föll 30 procent. Tvärniten i det grekiska byggandet synes alltså ha blivit värre under året.

I september var arbetslösheten i Grekland 26,0 procent (!) och Spanien var inte långt efter med 25,9 procent! Arbetslösheten i Spanien har fortsatt att stiga till 26,6 procent i november, och något liknande gäller troligen Grekland, även om de ännu inte publicerat sin statistik.

Ungdomsarbetslösheten var i Grekland 57,6 procent i september och i Spanien 56,5 procent i november. En hel generation där större delen inte har något jobb.

Inga andra EU-länder är ens i närheten av sådan arbetslöshet:

• Portugal 16,3 procent
  
• Irland 14,6 procent
  
• Slovakien 14,5 procent
  
• Lettland 14,1 procent (september)
  
• Cypern 14,0 procent
  
• Litauen 12,5 procent
  
• Bulgarien 12,4 procent
  
• Italien 11,1 procent
  
• Ungern 10,9 procent (oktober)
  
• Polen 10,6 procent
  
• Frankrike 10,5 procent
  

Som jämförelse hade Sverige 8,1 procent och Tyskland 5,4 procent. Från Grekland rapporteras även att elstölderna ökat kraftigt. Detta eftersom många inte har råd att betala sina räkningar. Grekiska eldistributören DEDDIE uppskattar att elstölderna bara från företag har fyrfaldigats på ett år, från 10 miljoner euro 2011 till 40 miljoner euro 2012. Ännu ett tecken på hur illa det är ställt.

Inför 2013

Här kommer lite tankar om viktiga faktorer som kommer att påverka världens utveckling under 2013. Förutom dessa faktorer finns alltid risken att det dyker upp någon "svart svan" som ställer till saker.

• Vi har ett oljepris som ligger runt 110 dollar per fat (Brent), vilket blir som en straffskatt på alla oljeimporterande länder, d.v.s. större delen av världsekonomin. (Men självklart jättebra för oljeexportörer som Norge, Ryssland och Saudiarabien.) Genomsnittspriset under helåret är ett av de högsta (inflationsjusterat) som vi sett någonsin och på ungefär samma nivå som 2011.
• Skulle oljepriset däremot gå ner alltför mycket får många oljeexportörer problem med ekonomin. Detta skulle kunna ske om en kraftig nedgång i världsekonomin (delvis orsakad av högt oljepris) gör att efterfrågan på olja sjunker.
• Norges oljeproduktion lär fortsätta att sjunka med omkring 6 procent per år. I vårt västra grannland kanske inte en kraftig nedgång i oljepriset kommer att ge så stora problem med statsfinanserna, men det kan komma att spräcka den norska bostadsbubblan, som troligen är en av de mest uppblåsta i världen.
• 
  Vi har 2012 haft en dålig spannmålsskörd i flera av världens största producenter. Livsmedelspriserna på världsmarknaden är därför höga - visserligen inte riktigt lika höga som 2011, men mycket högre än 2009 och 2010. Detta ger en ökad risk för social oro i fattiga länder med stor livsmedelsimport (vilket gäller de flesta fattiga länder). För 2012/2013 förutspår FAO en lägre global spannmålsproduktion än för 2011/2012. Hur kommer det att se ut för 2013/2014? Lagren är fortfarande på låga nivåer, så det finns små reserver att ta av vid missväxt.
• Vi har fortfarande en global kreditbubbla av proportioner som aldrig förr skådats i historien. Det är inte bara i EU, Japan och USA som skulderna är alltför stora, det finns också en överhängande risk att Kina drabbas av baksmälla efter sin alltför starka kredittillväxt. Vilken av dessa bubblor kommer att spricka först? Vilken av dem det än blir kommer det att sätta igång ytterligare kaos i den finansiella delen av världsekonomin.
• EU-cirkusen lär fortsätta, med återkommande "räddningar" för Grekland och Spanien, samtidigt som situationen i dessa länder urartar allt mer. Hur kommer det att gå i Grekland? Tar nynazisterna över, blir det något annat folkligt missnöje som ger en revolt, eller blir det militärkupp? Vilka åtgärder kommer EU-eliten att vidta för att försöka hålla ihop den vittrande unionen? Kommer några länder (t.ex. Storbritannien) att säga ifrån på allvar när de anser att de fått nog? Storbritanniens politiker överväger faktiskt på allvar en folkomröstning om EU-medlemskapet.
• Förutom att det blir allt svårare att hålla ihop EU självt, så pågår sönderfall inom vissa länder. Den spanska regionen Katalonien har bestämt sig för folkomröstning om oberoende 2014, vilket den spanska regimen under Rajoy såklart motsätter sig och säger bestämt att en sådan folkomröstning skulle vara emot Spaniens konstitution. Från Storbritannien ser vi mer fredliga tongångar, då premiärminister Cameron och ledaren för skotska nationalistpartiet Alex Salmond kommit överens om att hålla en folkomröstning om skotskt oberoende år 2014. Just nu ser det inte ut att finnas majoritet för oberoende, men om ekonomin utvecklas i negativ riktning kan en opinionssvängning komma att ge de brittiska politikerna deras livs överraskning.
• Under hösten blir det förbundsdagsval i Tyskland och risken finns att Merkels koalition CDU/CSU kommer att slängas ut och ersättas av en rödgrön allians. Detta skulle såklart påverka EU:s framtid. Om Merkel åker ut skulle båda EU:s axelmakter Tyskland och Frankrike styras av regeringar till vänster om mitten och skulle då lättare kunna samarbeta, fast troligen i annan riktning än under "Merkozy". Sitter Merkel kvar finns risken för att den politiska klyftan vidgas mellan Tyskland och Frankrike. Att det är valår gör att Merkel i sin EU-politik kommer att tvingas balansera mellan att hålla ihop ett allt mer spretigt EU och att hålla sig väl med de tyska väljarna.
• Här i Sverige kommer vi troligen att få se större skillnader mellan befolkningsgrupper, då lönerna förväntas öka (för dem som har stabila jobb), medan arbetslösheten förväntas öka. Bostadspriserna kommer knappast att budas upp ytterligare under sådana förhållanden. När slår den svenska skuldfällan igen?
• På klimatfronten vet vi att isvolymen och isens utbredning i Arktis var rekordsmå under slutet av sommaren. (Detta uppvägs inte av att isutbredningen i Antarktis var rekordstor.) Det kanske inte blir nytt rekord 2013, men det lär i alla fall fortsätta med liten havsisutbredning i Arktis, eftersom så mycket av den fleråriga isen försvunnit. Vi har haft ett stökigt väderår med extrem torka i bland annat USA, men ett av de regnigaste åren i modern tid i Sverige. Exakt hur vädret kommer att bli under 2013 vet vi inte, men vi kan vara ganska säkra på att det blir extrema väderhändelser av olika slag. Detta bland annat eftersom högre temperaturer i Arktis gör att de stora Rossbyvågorna rör sig långsammare.
• Mellanöstern ska vi inte heller glömma. Där kommer troligen al-Assad-regimen i Syrien slutligen att falla. Hur det sen går för landet står skrivet i stjärnorna. Detta kommer självklart att starkt påverka kringliggande länder som Israel, Libanon och Turkiet.
• I Saudiarabien blir kung Abdullah bara allt äldre (han fyller 88 i år) och kan trilla av pinn när som helst. Blir det några förändringar i landets politik efter hans frånfälle?
• Iran är försvagat av sanktionerna och där kan regimen behöva hantera folkligt missnöje. Israel hotar förstås fortfarande med att bomba deras kärnanläggningar, men jag gissar att det fortfarande bara stannar vid ett tomt hot. USA lär inte ge sig in i något krig mot Iran.

Ni mina kära läsare får gärna fylla på med sånt som ni tycker att jag glömt bort.Det är alltid svårt att göra förutsägelser om vad som kommer att hända, men de punkter jag har radat upp ger en "karta" att utgå ifrån för att bedöma årets händelser. Försöker man att göra alltför exakta förutsägelser har man ofta lika stor chans att pricka rätt som en chimpans som kastar pil.

Gott nytt år allihopa!

USA inför valet

Så här dagen före det amerikanska presidentvalet tänkte jag titta lite på hur det står till i USA.

Arbetslösheten har minskat något sedan Obama tillträdde i januari 2009. Den officiella arbetslöshetssiffran är nu knappt 8 procent, vilket fortfarande är högt.

Men arbetslöshetssiffran ger inte den sanna bilden av situationen i USA, då många har gett upp sökandet efter arbete och därför inte längre räknas till arbetskraften. Ser vi istället på sysselsatta som andel av den vuxna befolkningen ser vi en helt annan bild.

Den stora förändringen har skett sedan toppen år 2000 och framförallt under 2008-2009. Sedan dess har andelen sysselsatta i princip legat still. Och det är inte konstigt att de har gett upp, när det tar så lång tid att hitta arbete. Antalet veckor som arbetslös innan man hittar nytt arbete har ökat katastrofalt de senaste åren.

Att detta är den verkliga situationen framgår om man ser på hur många amerikaner som får "matkuponger" (SNAP "Supplemental Nutrition Assistance Program" eller "food stamps"), nu över 46 miljoner eller omkring 15 procent av befolkningen.

Antalet fortsätter att öka och har gjort så sedan år 2000. Notera också hur ökningstakten snabbade på runt år 2008.

Vad gäller bostadspriserna så är det fortfarande tveksamt om de har bottnat.

Visserligen ser vi en liten uppstuds på slutet, men den är inte större än de uppstudsar vi har sett de senaste åren. Det ser inte precis ljust ut på USA:s bostadsmarknad, där det fortfarande är många utmätningar och många som har lån som är större än husets värde.

Hushållens skulder har de senaste åren minskat i förhållande till BNP.

Det är en radikal trendvändning som skett.

Vad gäller de privata icke-finansiella företagen så har deras skuldsättning i förhållande till BNP legat ganska still sedan minskningen 2008-2009.

Även vad gäller delstaternas och kommunernas skulder ser vi en trend mot lägre skuldsättning.

Hur ska man hålla igång ekonomin när sysselsättningsgraden minskar samtidigt som hushållens skuldsättning minskar? Jo, staten får rycka in. Därför ser kurvan över USA:s (federala) statsskuld i förhållande till BNP ut så här:

Sedan 2008 har statsskulden ökat i en takt som aldrig förut. Detta är såklart inte hållbart och nånstans framöver måste den tillträdande presidenten, vem det än blir, göra något åt saken. "The Fiscal Cliff" hotar. Dessutom är pensionssystemet i USA fullständigt ohållbart.

Ta även en titt på vad bloggrannen Cruel Crude skriver. Och Den Hälsosamme Ekonomistens sammanfattning.

Medborgarna kan välja mellan en kadidat som lovat guld och gröna skogar, men som kört landet ännu längre ner i dyn, och en kandidat som lovar att rätta till problemen, utan att kunna förklara hur.

Till Obamas försvar ska dock sägas att det var ingen kul situation han fick överta. Frågan är ändå om han gjort något vettigt för att på sikt få bukt med USA:s kris.

Utgången av presidentvalet är en sak, men även utgången i det kongressval som hålls samtidigt är viktig, då den avgör handlingsramarna för nästa president.

Valet i USA är viktigt för världen, då landet är världens största ekonomi och militärmakt, men nu i veckan tillsätts också Kinas nya ledargäng, vilket kan vara lika viktigt.

Tillägg: Läs Birger Schlaug på SVT Debatt om den amerikanska tvåpartidiktaturen och Green Partys presidentkandidat Jill Stein.

Svenska bostadspriser 1952-2012

Haha! Nu har jag hittat statistik över svenska småhuspriser ännu längre bak. På SCB:s hemsida finns de kvartalsvis från och med 1986 och årsvis från och med 1975. Genom att titta i gamla Statistiska årsböcker som SCB varit snälla nog att skanna in lyckades jag förlänga serien ända bak till 1967, och så idag hittade jag bostadspriser ända från 1952. De fanns i de äldre Statistisk årsbok inte under rubriken "Priser och konsumtion", utan under "Rättsväsen", då prisstatistiken utgår från lagfarterna. Före 1957 fanns tyvärr inte årsvis statistik, utan femårsperioden 1952-1956 fanns som en enda klumpsumma. Därför blir den första biten i diagrammet nedan en rak linje. Före 1952 verkar det dock inte gå att hitta någon statistik över bostadspriser.

Nu syns det ännu tydligare hur de reala bostadspriserna historiskt har legat och pendlat i vågor kring reallönerna. När de avvikit för mycket uppåt eller neråt har de svängt över åt andra hållet. Sedan mitten av 2000-talet har dock avvikelsen varit större än någonsin. Jag varnade för den svenska bostadsbubblan första gången hösten 2007, då priserna hade börjat avvika alltför mycket uppåt. Efter ett litet "hack i kurvan" 2008-2009 fortsatte bostadspriserna uppåt, men de senaste kvartalen har de reala bostadspriserna åter vänt neråt. Med tanke på den stora avvikelsen på uppsidan förväntar jag mig en ovanligt stor avvikelse från reallönerna även på nersidan. Min gissning är att vi på några års sikt kommer att få se reala prisnedgångar på minst 60 procent från toppnivån. Särskilt med tanke på att reallöneutvecklingen ser ut att stagnera - lönerna växer inte längre lika snabbt som perioden 1996-2009. Det är ju lönerna som avgör folks förmåga att betala på sina lån och därmed hur stora lån de kan ta.

Sedan kan man fråga sig hur prisnedgången kommer att bli - snabb som 1993 eller mer utdragen som 1979-1986. De två tidigare nedgångarna har tagit grovt sett hälften så lång tid som den föregående uppgången. Gissar vi att även detta även gäller denna gång, så skulle vi få en nedgång i bostadspriserna som tar ungefär sju år - det låter inte orimligt, anser jag.

Man ska i och för sig inte utesluta att de styrande lyckas blåsa upp den svenska bostadsbubblan ytterligare, även om jag ser det som ytterst osannolikt att det skulle lyckas med stagnerande reallöner. Om reallönerna skulle stiga är det kanske möjligt att blåsa vidare, men så ser det inte ut just nu i Sveriges ekonomi.

Varslen duggar tätt (även om det inte på långt när är lika illa som 2008) och konkurserna ökar, särskilt den senaste månaden. "Endast under 2009, då finanskrisen var som djupast, hade vi fler konkurser under perioden januari-september", enligt UC. "Läget är värst i storstadsregionerna där framför allt mindre företag drabbas."

Inköpschefsindex för tillverkningsindustrin hamnade för andra månaden i rad under 50-strecket, vilket betyder att inköpscheferna ser en krympning framför sig. Även inköpschefsindex för tjänstesektorn hamnade i september under 50. Allt pekar alltså mot försämrad konjunktur den närmsta tiden. Situationen i omvärlden med eurokris med mera lär också påverka i negativ riktning.

Inte så konstigt då att TCO börjar oroa sig för vad som ska hända med bostadsmarknaden om fler tvingas till a-kassan istället för lön från anställning. För vi vet att alltför många svenskar har alldeles för dåliga marginaler i hushållsekonomin.

Jämnt val i Nederländerna

Nu på onsdag 12 september är det inte bara dags för den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe att avgöra om den permanenta räddningsfonden ESM är förenlig med Tysklands grundlag, utan det är även parlamentsval i Nederländerna. EU-skepsis har präglat valkampanjen och tills helt nyligen såg det ut som om EU-kritiska socialistpartiet SP skulle bli största parti. Den senaste tiden har dock opinionsläget förändrats på grund av att de nederländska socialdemokraternas nye ledare Diederik Samsom gjort en stark insats i valrörelsen. I senaste opinionsundersökningen från i lördags skulle socialdemokraterna få 35 platser (av 150) och högerliberalerna VVD lika många. VVD under Mark Rutte ledde den senaste regeringen i Nederländerna, som sprack i våras efter bara halvtannat år. Koalitionen med kristdemokratiska CDA gick nog bra, men att förlita sig på stöd från Geert Wilders högerpopulistiska, främlingsfientliga och EU-skeptiska PVV gick inte så bra i längden.

Det kan dra ut på tiden med att bilda regering efter valet, eftersom det inte finns någon självklar majoritet. SP får enligt senaste opinionsundersökningen 21 platser och skulle möjligtvis tillsammans med socialdemokraterna och vänsterliberala D66 kunna bilda en "rödlila" regering. Historien förskräcker - efter valet 2010 tog det 125 dagar att bilda regering och så lång väntetid är snarare regel än undantag i Nederländerna. Ännu en osäkerhetsfaktor i politiken är inte precis vad EU och eurozonen behöver.

PVV skulle få 19 platser och för EU-ledarna är det problematiskt att ett av EU:s få kvarvarande "starka" länder (kreditbetyg AAA) skulle få ett parlament där nästan en tredjedel av ledamöterna är starkt EU-kritiska.

Nederländerna var femma på WEF:s nyligen publicerade lista över världens mest konkurrenskraftiga länder, straxt efter fyran Sverige. I år beräknas dock ekonomin krympa med 0,5 procent och tillväxtutsikterna för 2013 är svaga. Det är förstås den allmänna krisen i Europa som påverkar och den slår troligen hårt mot just Nederländerna, som är ett av Europas främsta handelsländer. Summan av import och export för landet var förra året nästan 160 procent av BNP. Tre fjärdedelar av Nederländernas export går till EU-länderna.

Nederländerna har också problem med fallande bostadspriser - de har fallit 15 procent från toppen 2008 och förväntas fall ytterligare de närmaste åren. Detta påverkar landets ekonomi då landets hushåll är de näst mest skuldsatta i EU (efter Danmark). Nederländerna kan alltså inte hoppas på att inhemsk kreditdriven efterfrågan ska uppväga ett exporttapp.

Dessutom har Nederländerna problem med alltför stort underskott i statsfinanserna (nästan 5 procent av BNP 2011) även om statsskulden är på en ganska rimlig nivå runt 65 procent av BNP. Underskottet gör att landet tvingas till åtstramningar för att få ner underskottet under de stadgade 3 procenten. Även EU-kommissionen har krävt detta. I år förväntas budgetunderskottet bli 3,6 procent och nästa år 2,7 procent av BNP. Åtstramningarna kommer också att påverka landets ekonomi negativt.

Nederländerna har bland den lägsta arbetslösheten i EU (5,3 procent i juli), men den lär öka i takt med att ekonomin vacklar. Detta kan i sin tur framöver försvaga stödet för en eventuell EU-vänlig regering och även ge en god grogrund för högerpopulistiska PVV.

Även många rika hushåll utan buffert

En undersökning från Länsförsäkringar bekräftade igår det som jag och många andra misstänkt, nämligen att det även bland höginkomsttagare finns många hushåll som har dålig eller obefintlig sparad buffert. VD:n för Länsförsäkringar Bank är förvånad, men det är inte jag. I jakten på den perfekta livsstilen anpassar många sina utgifter till inkomsterna.

17 procent totalt klarar sig en månad eller mindre om inkomsten går förlorad. Anmärkningsvärt är att det är något högre andel (en femtedel) bland dem med så hög månadsinkomst som 50000-55000 kronor som klarar sig högst en månad utan inkomst. Jag gissar att dessa höginkomsttagare har maxbelånat sig för att köpa sin drömbostad och kallt räknar med att de alltid kommer att kunna få ett nytt jobb inom kort tid. Men ingen kan vara helt säker på att just ens egen kompetens kommer att vara efterfrågad vid en allvarlig ekonomisk kris.

Jag har sagt det förut att man måste ha en rejäl buffert för att klara oväntade händelser. Även höginkomsttagare kan drabbas av långvarig sjukdom. Arbetslöshet ger också ett mycket större inkomstbortfall för den med hög inkomst.

Man måste också vara beredd på fördröjningar i utbetalningsbyråkratin. Har man otur kan man få vänta flera månader på utbetalning av sjukpenning. Blir det kris som 2009 med många nyanmälda arbetslösa kan handläggningstiden för a-kassan dra ut och en felifylld blankett kan dessutom lätt försena hanteringen.

Många säger vad gäller bostäder att priserna på dyrare objekt alltid kommer att hålla i sig. Länsförsäkringars undersökning visar att det nog inte alls är så. Om en femtedel av höginkomsttagarna har så tajt ekonomi kommer bostadspriserna att rasa även på Östermalm och andra gräddhyllor den dag vi får en lite värre kris.

Läs även Cornucopias inlägg från igår om hur hög hävstång genom belåning slår mot hushållets ekonomi.

Arbetslöshetskartan över EU

Igår gjorde jag en jämförelse av Italien och Spanien och talade särskilt om arbetslöshet och skillnaden mellan olika regioner inom dessa länder. Jag noterade då  att de sämsta regionerna i Italien bara har en arbetslöshet i ungefär samma storlek som Spaniens bästa regioner.

Nu satte jag ihop en karta över arbetslösheten per region över hela EU och då ser man tydligt var problemen finns. Arbetslösa som är skuldsatta har oftast svårt att betala på sina lån. Arbetslösa bidrar inte till skatteintäkterna. Arbetslösa har en tendens att när de blir många ägna sig åt aktiviteter såsom sociala oroligheter.

Det största problemet finns uppenbart i Spanien! Grekland har nästan lika svåra problem, men är inte lika stort. Lägg till detta att spanjorerna står upp till halsen i skulder efter deras monumentala spruckna fastighetsbubbla...

Det är också intressant att se hur arbetslösheten ofta inte följer nationsgränserna. Exempelvis ser norra Italien mer ut att höra ihop med det tyskspråkiga området än med södra Italien. Ibland är dock nationsgränserna skarpa, t.ex. mellan Spanien och Portugal.

Notera också att Frankrike ser mer ut som mellersta Italien än som Tyskland vad gäller arbetslösheten. Bienvenue au club PIIGSF, monsieur Hollande!

Man ser också tydligt att f.d. Östtyskland fortfarande släpar efter den västra delen.

Skillnaden mellan Tjeckien och Slovakien är också slående.

Detta inlägg finns också översatt till engelska.

Data från Eurostat. Siffrorna gäller arbetslöshet bland personer 25 år och uppåt, eftersom det var det vettigaste som fanns i Eurostats databas.

Italien mot Spanien

Det kan vara intressant att jämföra hur det står till i de två stora orosmolnen i euroområdet - Spanien och Italien.

Arbetslösheten i juni var i Spanien 24,8 procent, vilket är den högsta i EU (Grekland är nummer två med 22,5 procent). Arbetslösheten i Spanien ökar också - ett år tidigare var den 21,2 procent. Italien däremot har bara en arbetslöshet på 10,8 procent, straxt under euroområdets genomsnitt på 11,2 procent och straxt över EU-genomsnittet på 10,4 procent. Arbetslösheten ökar dock även i Italien - i juni 2011 var den bara 8,1 procent.

Ungdomsarbetslösheten är såklart högre. I Spanien var den i juni 52,7 procent - över hälften av ungdomarna är arbetslösa! I Italien var ungdomsarbetslösheten "bara" 34,3 procent.

Italien har alltså en betydligt bättre situation än Spanien vad gäller arbetslösheten, även om det inte är bra i Italien.

Situationen vad gäller arbetslösheten på nationsnivå säger dock inte hela sanningen, då det finns mycket stora regionala skillnader inom både Spanien och Italien.

I Spanien är det lägst arbetslöshet i nordöst - Baskien (12,0%) och Navarra (12,9%). Övriga regioner i den norra delen av landet har en arbetslöshet mellan 15 och 18 procent. Högst är arbetslösheten i söder - Valencia (24,5%), Extremadura (25,1%), Murcia (25,4%), Kanarieöarna (29,7%) och Andalusien (30,4%). De två sista är extrema - nästan en tredjedel av arbetskraften är arbetslös!

I Italien är det generellt sett lägst arbetslöshet i norr - t.ex. Lombardiet (5,8%), Ligurien (6,3%), Veneto (5,0%). Norra delen av Italien ner till Ligurien och Emilia-Romagna har (med undantag av Piemonte) lägre arbetslöshet än Storstockholms 6,5 procent. Sedan blir det värre söderut, t.ex. Kampanien (15,5%), Kalabrien (12,7%), Sicilien (14,4%), Sardinien (13,5%). Ändå har de sämsta regionerna i Italien bara en arbetslöshet i ungefär samma storlek som Spaniens bästa regioner.

Ser man på statsfinanserna så hade Italien den sista mars en statsskuld på 123,3 procent av BNP, vilket är näst högst i EU. Spaniens statsskuld låg på 72,1 procent av BNP. Spaniens statsskuld växer dock mycket snabbare, både procentuellt och som andel av BNP. På ett år ökade Italiens statsskuld som andel av BNP med 3,8 procentenheter, medan Spaniens ökade med 7,4 procentenheter. Bara ett år tidigare låg Spaniens statsskuld på mer rimliga 64,7 procent av BNP. Italien har alltså en stor ryggsäck av statsskuld, men Spaniens statsskuld ökar oroväckande snabbt.

Tittar vi på BNP-utvecklingen var det dock sämre i Italien, där BNP för första kvartalet sjönk med 1,3 procent jämfört med ett år tidigare. För Spanien sjönk BNP första kvartalet bara med 0,4 procent jämfört med ett år tidigare. Under andra kvartalet i år sjönk dock Spaniens BNP med 1,0 procent jämfört med ett år tidigare. Italiens BNP-siffra för andra kvartalet meddelas först imorgon.

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att situationen, framförallt på grund av arbetslösheten, ser värre ut för Spanien än för Italien, men om Italiens BNP fortsätter att falla snabbare kan det göra situationen där värre. Vi får se vilken siffra som presenteras från Rom klockan 11 imorgon.

Dåliga omen för euron och världsekonomin

Idag noterar jag två dåliga omen för euron som sammanhållet valutaområde. För det första säger EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn att

"På det sätt som saker utvecklas och under nuvarande strukturer finns en signifikant risk att euroområdet bryts upp. Vi går antingen mot en försämring av euroområdet eller mot en gradvis förstärkning av den europeiska unionen”

När till och med Rehn nämner risken för eurouppbrott vet vi att det kan vara nära förestående.

Samtidigt som Rehn talar om strukturreformer och åtgärder så säger han sig vilja förlänga Spaniens tidsfrist med ett år för att pressa ned budgetunderskottet till 3 procent. "Extend and pretend".

Som andra omen har många idag noterat (bl.a. ZeroHedge och Paul Murphy på FT Alphaville) att det finns en ny valuta på Bloomberg:

XGD Crncy        GREEK DRACHMA (POST EUR) Spot

Enligt Bloomberg är denna post-euro grekiska drachma "an internal function which is set up to test." Jojo, de "bara testar"!

Från Grekland läser vi hur vänsterkoalitionen Syriza vill riva upp villkoren för stödpaketet, beskatta de rika och nationalisera banker. Inget som finansmarknaderna gillar.

Greklands och Spaniens problem lär leda till en global bankkris av svårt slag (tänk Lehman och troligen större), vilket i sin tur påverkar den reala ekonomin på många sätt, men framförallt genom kredittorka.

Världsekonomin ser alltså ut att vara på väg neråt med den europeiska skuldkrisen i ledningen. Vi ser allt fler tecken på detta.

Brent-oljan sjönk i förmiddags under 100 dollar per fat för första gången sen oktober. Maj månads nedgång i oljepriset är det största månatliga oljeprisfallet på tre år. Om vi får förnyad kraftig global recession, vilket det mesta alltså pekar mot, lär vi troligen se betydligt lägre oljepriser det närmaste året (jämför priskraschen 2008 ner till som lägst 33 dollar per fat). Detta är i sig inget som motsäger peak oil, utan ett ytterst volatilt oljepris är en konsekvens av peak oil som jag tagit upp tidigare, t.ex. i "Peak oil - inflation eller deflation".

Från USA kom under eftermiddagen siffror om att det inte alls skapas så många nya jobb som skulle behövas och arbetslösheten åter ökar. Dessutom reviderades siffrorna för mars och april neråt. Dock kan vi på den positiva sidan notera att sysselsättningen ökade (som andel av befolkningen) och även andelen av befolkningen som ingår i arbetskraften ökade.

Inte heller från Kina kan vi förvänta oss någon draghjälp för världsekonomin - snarare tvärtom. I morse kom där inköpschefsindex som uppvisade den största nedgången på över två år. Läs också "Guldåldern över i Kina" från Joe Olsson, som skriver den bästa bloggen om Kina på svenska: InBeijing. Där beskriver han "hur byggsektorn ger tydliga signaler på att Kinas ekonomiska tillväxt är inne i en stagnation".

Intervjupersonerna sade bland annat att försäljningen av grävmaskiner under årets två första två månader minskade med 40 procent, och att många företag som levererar maskiner och material till byggsektorn har likviditetsproblem och bekymmer på börsen.
...
Det bådar givetvis inte gott för Kina, då byggsektorn står för upp emot hälften av dess ekonomiska tillväxt, som drivs av statliga investeringar vilka nu minskar drastiskt.

Läs även Musik@Centrifugens skuldkrisuppdatering.