Systemkollaps?

Bloggrannen Copyriot diskuterade för två månader sedan om det verkligen pågår en "systemkollaps" i Sverige med anledning av flyktingsituationen.

En snabb sökning i svenska pressarkiv visar att ordet “systemkollaps” har nämnts fler gånger hittills i oktober än det någonsin tidigare har nämnts på ett helt år. Och det hänger samman med en mobilisering från höger. Bland partierna är det hittills SD och KD slutit upp bakom någon form av kollapsdiagnos.
[...]
Vilket system är det som hotar att kollapsa? Kanske är det flyktingmottagningen eller asylsystemet. Kanske är det gränskontrollerna eller den nationella säkerheten. Kanske är det demokratin. Kanske är det välfärdsstaten. Kanske är det ekonomin. Oklarheten är stor. Och jag tror att det är avsiktligt.

Här måste man som jag ser det innan man göra inlägg i diskussionen klargöra vad man menar med kollaps (vilket politikerna förstås inte gjort - Copyriot ser det som avsiktligt och jag är böjd att hålla med).

Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) förklarar ordet "kollaps" som "sammanfall, sammanbrott". Därefter följer diverse medicinska betydelser och till slut den bildliga användningen "sammanstörtande, katastrof; totalt misslyckande, fullständigt nederlag". Dessa förklaringar är dels vaga, dels ger de en känsla av något katastrofalt, vilket passar bra när man vill skrämmas, men inte lika bra när man vill vara saklig.

Mer intressant tycker jag att den definition som antropologen och historikern Joseph Tainter ger är betydligt mer precis. Tainter är troligen den mest citerade kollapsforskaren av alla och hans "The Collapse of Complex Societies" från 1988 torde vara obligatorisk läsning för den som vill forska på området. Tainters tankar anammas även av David Jonstad i hans bok Kollaps – Livet vid civilisationens slut. Tainter definierar "kollaps" som en process av markant sociopolitisk förenkling över en tidsskala på högst några decennier.

Centralt i Tainters definition är att ett samhälle förenklas genom att det gör sig av med en avgörande del av sin komplexitet. Denna definition kan förstås överföras till att inte användas på ett helt samhälle, utan på ett delsystem i ett samhälle, till exempel Migrationsverkets system för flyktingmottagning.

Här kan förstås en listig alarmistisk debattör tala om "systemkollaps", vilket ger en känsla av att hela samhället är på väg att kollapsa. När debattören sedan blir ifrågasatt av dem som påpekar att samhället till största delen uppenbarligen fungerar som förut och det därför inte handlar om någon samhällskollaps går det ju bra att urskulda sig med att man med "systemkollaps" bara menade kollaps av ett visst delsystem. Det viktiga är förstås den skrämsel som den listige alarmistiske debattören ville ingjuta bland sina åhörare eller läsare - sanningshalten och exaktheten är bisaker.

Så är det med denna definition fråga om kollaps i någon del av det svenska samhället? Ja, jag måste nog anse att Migrationsverkets flyktingmottagning i viss mån har kollapsat. Det har uppenbarligen skett stora förenklingar i de krav som ställs på boende för asylsökande. Detta illustreras exempelvis av att nio av tio asylboenden i Bergslagen har hälsovådliga brister - mögel, fuktskador, vägglöss, kackerlackor, råttor och möss. I många fall inhyser man också asylsökande i exempelvis idrottshallar under ganska lång tid. Kraven på HVB-hem föreslås också sänkas "tillfälligt" för att få fram fler platser till ensamkommande flyktingbarn - bland annat ska kravet på bemanning dygnet runt tas bort.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) varnar för att det finns en ökad risk för missbruk, våld och övergrepp om ungdomar lämnas ensamma på natten.

Boendedelen av Migrationsverkets flyktingmottagning har alltså uppenbarligen kollapsat.

Migrationsverkets handläggning verkar dock ännu inte ha kollapsat, även om man tvingas låna personal från andra myndigheter för att klara av sitt jobb och det finns många berättelser om handläggare som är på väg att bränna ut sig. Arbetsmiljöverket ställer nu krav på att Migrationsverket åtgärdar en mängd brister i de anställdas arbetssituation.

”Vid inspektion framkom att det finns arbetstagare som i dagsläget gråter när de går till och från jobbet. Arbetstagarna har svårt att sova och de upplever stress över arbetssituationen samt den stora arbetsmängden i form av ärendestock/balans som ska tas om hand.”

Tydliga tecken på överansträngning och görs inget radikalt väldigt snart kommer vi säkert att se stora delar av Migrationsverkets personal sjukskrivna.

Förutom hos Migrationsverket noterar jag även att kollaps (definierad som förenkling) verkar ha skett hos socialtjänsten i en del hårt ansträngda kommuner.

Den kommun som tar emot allra flest nyanlända per invånare är Ljusnarsberg.

– Fyra av tio socialsekreterare är sjukskrivna eftersom de är utarbetade. Nu hinner vi inte med sådant som förebyggande missbrukarvård, säger kommunchefen i Ljusnarsberg, Bo Wallströmer.
[...]
Lars Rönnlund, kommunchef i Hultsfred, är irriterad över att det framför allt är små kommuner med små resurser som tar emot nyanlända.

– Barn- och familjeenheten klarar inte belastningen, vi klarar inte att rekrytera socionomer och lärare i modermål, säger Lars Rönnlund.

En del kommuner, t.ex. Norrtälje har Lex Sarah-anmält sig själva då deras socialtjänst inte klarar av alla ensamkommande tonårsflyktingar.

MSB:s nationella lägesbild, som låg till grund för regeringsbeslutet om skärpt gränskontroll med mera, har publicerats av Johan Westerholm - ni kan läsa den här.

Men det är alltså inte fråga om någon fullständig samhällskollaps, utan bara vissa delsystem i samhället som (inte oväntat) kollapsat.

Apropå de ensamkommande tonårsflyktingarna rekommenderar jag att ni lyssnar på P1-journalisterna Magnus Thoréns och Jörgen Huitfeldts granskning av situationen. Det går också att läsa programmets text om man inte orkar lyssna. Det är mycket som kommer fram där som jag redan för många år sedan hört från en vän som jobbat på ett boende för ensamkommande tonårsflyktingar - varför har inte media granskat detta förrän nu?

Migrationsverket lånar personal från andra myndigheter

Den 19 oktober skrev jag ett förslag om att Migrationsverket skulle låna personal från andra myndigheter - jag föreslog då främst Arbetsförmedlingens till stor del värdelösa men kostsamma verksamhet som ett givet område att ta personal från.

Arbetsförmedlingens handläggare har ju god erfarenhet av att handlägga arbetslöshetsärenden, så efter en kortare omställningsperiod för inlärning av regelverk borde de snabbt kunna göra nytta på Migrationsverket.

Idag läser jag på Migrationsverkets hemsida att Migrationsverket lånar personal från andra myndigheter:

Cirka 100 är redan inlånade och ytterligare fler är på väg, främst till besluts- och handläggartjänster.
[...]
Ett 20-tal myndigheter har tillfrågats om de kan låna ut personal.

Precis som jag skrev i oktober så borde personal från andra myndigheter snabbare än "medelsvensson" kunna komma in i jobbet på Migrationsverket - så här skriver de:

Idén är att annan myndighetspersonal redan har grundläggande kunskaper om hur det är att arbeta på en myndighet, i till exempel frågor om rättsäkerhet och sekretess. Antagandet är därför att ”startsträckan” för den inlånade personalen blir kortare.

Än så länge sker personalutlåningen på frivillig basis och vad jag kan se är utlåningen inte lika radikal som mitt förslag.

Inte pengar som saknas, utan resurser och tid

Efter gårdagens besked från regeringen att Sverige anpassar migrationspolitiken till EU:s lägstanivå ser jag i mitt medieflöde många som protesterar och säger att Sverige är så rikt, så vi har råd att ta emot fler flyktingar. Denna reaktion bygger på ett felaktigt resonemang, då det inte är pengar som saknas, utan fysiska resurser. Johan Westerholm skriver:

Om det bara var pengar som det var frågan om så kanske det hade gått att lösa men det är inte bara pengar. Den halva miljon bostäder vi behöver finns inte, inte heller de läkare, socialsekreterare, lärare och all annan personal som krävs.

Hur mycket pengar vi än öser ut blir det exempelvis inte fler lärare.

Redan innan Sverige i år tog emot rekordmånga flyktingar hade vi brist på legitimerade lärare.

Att utbilda fler lärare, läkare, sjuksköterskor, tandläkare, socialarbetare och ordningsvakter tar tid. Det är alltså tid Sverige har brist på, inte pengar!

Och nej, det kommer inte en massa välutbildat folk hit som flyktingar! Som bland annat Tino Sanandaji upprepade gånger påpekat så är utbildningsnivån bland flyktingarna betydligt lägre än för svenskar. En vuxen syrisk flykting som kommer hit har i snitt drygt sju års skolgång. Bara cirka 10 procent av syrierna har en eftergymnasial utbildning på tre år eller mer. Vi kan alltså inte räkna med något tillskott av lärare eller sjukvårdspersonal som motsvarar den ökade folkmängden.

Jag förfäras med Cornucopia över att inte miljöpartisterna verkar förstå grundläggande miljöbegrepp såsom "tillväxtens gränser, resursbegränsningar och resursbrist".

Nej, i verkligheten begränsas vi av resurser. Det handlar inte om pengar, utan det handlar om energi, mat, boenden, vatten, avlopp, vårdcentraler, sjukhus, tolkar, mobiltelefonikapacitet med mera.
...
Verkligheten är att all miljöförstöring har sin grund i antalet människor - och ju längre norrut, desto större blir det miljömässiga fotavtrycket på grund av klimatet och frånvaron av solinstrålning (=kyla) vintertid. Det kallas resursbegränsningar och det är fascinerande att Miljöpartister som Åsa Romson inte förstått begreppet förr.

Jag är förfärad, men jag är inte förvånad - Miljöpartiets nuvarande styre har fullständigt tappat sina rötter och jag har inget förtroende för dem.

Något annat Sverige har brist på är el - häromdagen nettoimporterade Sverige el motsvarande en och en halv kärnkraftsreaktor, för att det var kallt. Hur kommer det att se ut senare denna vinter? Jag kommer att fortsätta att hålla koll på elstatistik.se. En kraftig köldperiod (som ofta kombineras med svag vind) över hela nordvästra Europa kan bli högst intressant.

Att bygga ny elgenereringskapacitet tar som bekant lång tid. Det räcker inte heller med förhållandevis snabbyggda vindkraftverk, på grund av deras mycket intermittenta elproduktion, utan det måste finnas en stabil bas samt reglerkraft av sådana kraftverk som tar många år att bygga. Här saknas alltså både resurser och tid.

Migrationsverket har också uppenbara problem att hantera flyktingströmmen. Det vittnas på många ställen om utarbetade anställda - frågan är hur länge de kommer att orka med. Om inget radikalt görs snart får vi en förvärrad kris där många av Migrationsverkets anställda kommer att bli sjukskrivna eller säga upp sig. Och kommer Migrationsverket att lyckas nyanställa? Hur många skulle idag vilja ta ett jobb där? Det krävs rejält nytänkande här, till exempel mitt förslag att överföra folk från andra statliga myndigheter. För med färre tillgängliga arbetstimmar blir handläggningstiderna längre. Då kan det bli mycket som blir dåligt, exempelvis att man som nu inte hinner behandla ansökningar om vinterkläder. Även här är det tid, inte pengar, som är bristen. Ett annat alternativ är förstås att förenkla många av de byråkratiska processerna på Migrationsverket.

Johan Westerholm tar också upp en annan intressant aspekt, nämligen hur hygienen kan påverkas.

Något annat som vi inte heller är beredda på är, i skuggan av bostadsbristen, hur nu sådant som hygienen påverkas. I vissa kommuner orkar inte reningsverk och infiltration med. I tidningen kunde jag häromdagen läsa om hur avföring rann i dikena då en fastighet dimensionerad för sex personer härbärgerade 30 vuxna. Avlopp och infiltration orkade helt enkelt inte med. Konsekvenserna är redan kända – vi kommer se hur sjukdomar som kolera kan börja spridas genom att bakterier tränger ner i grundvattnet. En konsekvens som är faktisk, inte rasistisk. Andra problem som trångboddheten kommer att föra med sig är sjuka hus. Ventilationen orkar inte med och svartmögel kan slå rot. Sjuka hus ger sjuka människor som belastar primärvården och dessutom har svårt att arbeta. Trångboddhet dömer dessutom barnfamiljer till dålig studiemiljö och raserade framtidsförutsättningar.

Egentligen behövs bara sunt förnuft för att förstå att det finns gränser för hur många vi kan ta emot. Under 2014 ökade Sveriges befolkning med hela 1,06 procent på ett år - ett snabbt överslag med 72-regeln ger att detta motsvarar en fördubbling av befolkningen på mindre än 72 år. I år ökar Sveriges befolkning ännu snabbare. Sveriges befolkning har aldrig någonsin sedan folkräkningens början i mitten på 1700-talet ökat så snabbt. Det är helt enkelt ohållbart och därför gör regeringen helt rätt som drar hårt i handbromsen, även om man gjort det alldeles för sent.

För den som förfasar sig över vår regering ska man ha klart för sig att de inte är bovar i det de gör nu, utan snarare EU:s misslyckade flyktingpolitik. Kombinationen av öppna inre gränser och mycket olika asylregler i olika länder var i längden ohållbar. När Schengenområdets yttre gräns sprack i somras ställdes frågan bara på sin spets. Snarare är det denna och tidigare svenska regeringars fasthållande vid en i EU-sammanhang ohållbar svensk flyktingpolitik som gör dem till bovar, inte gårdagens beslut.

För övrigt är det intressant att se vilken kappvändning Stefan Löfven gjort i flyktingpolitiken från september till nu, där KIT har jämfört hans uttalanden då och nu.

Det kan även vara på sin plats att påminna om det så kallade Luciabeslutet som den socialdemokratiska Regeringen Carlsson tog i december 1989 och som starkt begränsade vilka flyktingar Sverige skulle ta emot. I mycket ett beslut liknande gårdagens. Notera för övrigt att då var den "rekordstora flyktingströmmen" till Sverige under andra halvåret 1989 bara 20 000 personer (jämfört med 19 000 under hela 1988). Idag talar vi om storleksordningen tio gånger så många.

Igår sade Stefan Löfven att "Avsikten är att tillfälligt anpassa den svenska utlänningslagen till minimikravet enligt internationella konventioner och EU-rätten", men jag tror inte alls det blir tillfälligt. Mängden folk som vill till Sverige kommer inte att minska framöver. Det är ett nytt permanent tillstånd vi nu ser.

Hur förbättra fröhandeln?

Här kommer andra delen av det som Johnny på Runåbergs fröer skrivit om fröhandelns problem med påträngande byråkrati från EU och Jordbruksverket. Första delen hade titeln "Kniven på strupen" och beskriver nuläget. Idag handlar det istället om hur man skulle kunna göra saker bättre.

Några alternativ och lösningar för konsumenternas och fröhandelns bästa.

Stickprov
Tillsynet borde köpa fröer som vilken kund som helst och testa grobarheten och odla utvalda arter eller sorter för att bekräfta sortäktheten. Resultaten är offentliga. Även uppgifter och märkning på påsarna ska uppmärksammas. Det är mycket som ska stå på en påse frö och det börjar bli många som säljer frö via nätet nu.
De företag som slarvar med frökvalitén blir uppmärksammade och om de inte bättrar sig vill ingen köpa frö av dem längre.
Men kravet på sista förbrukningsdag på fröpåsarna borde tas bort. Det är helt vilseledande och visar inte alls hur länge fröet är grobart. Vissa arter tappar sin grobarhet efter ett år eller två, medan andra kan hålla i årtionden. Ändå ska det stämplas bäst före två år framåt. Det hela är en eftergift till förpackningsindustrin som packar stora mängder frö.

Småförpackningar
Kontrollen av fröer som endast säljs i småförpackningar, främst till fritidsodlare, bör undantas från de strikta reglerna som gäller för frö till yrkesodlingen. Både vad det gäller kravet på registrering i någon av EU:s sortlistor, den stora officiella och de mycket mindre amatör- och bevarandesortlistorna, eller vad gäller införsel/importanmälan och dyrbar kontroll av den. Kontrollavgifterna överstiger många gånger värdet på fröpartiet!!
För konsumenternas valfrihet måste också dessa udda fröer få finnas. Dom skadar ingen, gläder många och utgör en minimal bråkdel av utsädesmarknaden.
Småförpackningar är enligt EU-direktiven t.ex max. 500 gram morotsfrö i en påse, 100 g sallat eller 5 kg bönor för sorter som är godkända på den officiella sortlistan. För s.k. amatör- och bevarandesorter gäller för morot 25 g, sallat 5-25 g beroende på art och böna 250g.

Ekonomi
Egentligen är ju det enda vettiga att de som får nytta av tjänsten, också betalar för den. Alltså konsumenterna. Och de som är tillsatta att tjäna dem, förväntas göra sitt yttersta för att infria förväntningarna. Bevara mångfalden och verka för ett hållbart leverne.
Om nu skatter ska omvandlas till avgifter för att det låter så mycket bättre i mångas öron, då bör eventuella avgifter för fröhandeln baseras på omsättningen i företaget, inte på antalet kontroller. Detta är en extra skatt/avgift som i slutändan den omhuldade konsumenten får betala. Eller handla utomlands, där fröna är billigare.
Jordbruksverkets Tillsynsenhet för köksväxtfrö får se upp så att de inte sågar av den gren de själva sitter på.

Journaler
Varje fröföretag håller koll på hur mycket som säljs. Vilka sorter, partier och mängder som köps in och hur många påsar som säljes. Och varje företag har sitt eget system för att göra detta så smidigt som möjligt.
Kravet på att journaler över varje frö ska föras enligt förordningarna för att kunna säkra spårbarheten, med alla de uppgifter som krävs, är helt orimliga och onödiga. Vem tjänar alla dessa mängder med listor från alla fröfirmor, om inte främst dom som jobbar med dem?
Åtminstone borde fröer som endast säljs i småförpackningar vara undantagna från den överdrivna journalföringen. De flesta fröer i dessa påtvingade journaler är ju redan sålda, sådda och skördade innan Tillsynet är klar med sin kontroll.

Kniven på strupen för fröhandeln

Johnny från Runåbergs fröer skrev följande för några veckor som en reaktion på Jordbruksverkets orimliga avgifter för kontroll av fröpartier och jag tyckte det var så bra att jag frågade om jag fick publicera det här på bloggen. Här följer alltså ett gästinlägg från Johnny.

Kniven på strupen
Utvalda kommentarer och åsikter.
eller
Nu får det va nog. Nån måtta får det va.

Ännu en gång är Statens Jordbruksverk ute efter att begränsa svensk fröhandel. Denna gång med ekonomiska medel. För ett år sedan var det strängare regler för vilka fröer som får säljas. Verket har nu (sedan augusti 2011) gett sig själv obegränsade möjligheter att med nya orimliga kontrollavgifter sätta nästan vilken fröfirma som helst i ekonomiskt trångmål och slutligen i konkurs. Till stor del för att tillfredsställa Ekonomistyrningsverkets krav på lönsamhet efter flera år av misskött ekonomi hos Jordbruksverkets tillsynsmyndighet för köksväxtfrö.
Sveriges avgifter ligger nu i särklass långt över alla andra EU-länders. Och strider bjärt mot Europeiska Unionens idé om jämlik konkurrens mellan staterna. EU-domstolen får ännu en gång Sveriges självfullkomlighet på sitt bord.

Statens Jordbruksverk ska enligt sina egna lovord arbeta för en ökad biologisk mångfald och för en framsynt politik för småföretagare i glesbygd, men agerar nu i rakt motsatt riktning. Med vackra ord om att skydda konsumenterna mot fusk och sjukdomar kan myndigheten nu godtyckligt och snabbt skära halsen av vem de behagar. Det låter drastiskt, men så är det faktiskt.

Men när skyddade SJV den vanlige konsumenten mot fröfaror sist?
Frökvalitén är idag globalt sett mycket hög, så verkets tillsynsmyndighet har i stort sett bara administrativa kontroller och pappersuppgifter att utföra. Jag vill inte förringa den statliga utsädeskontrollen som funnits länge och gjorde ett mycket bra arbete i början och mitten av förra seklet, då mycket orent och dåligt frö cirkulerade. Och som lett till bättre kvalitet på utsäde. Men i dagens läge har mycket av den här verksamheten spelat ut sin roll. Allt köksväxtutsäde importeras och får bara föras in från kontrollerade och godkända avsändare. Så inom EU får bara kontrollerat utsäde finnas och det ska inte behöva kontrolleras i vart enda land.

Införsel- och importavgifterna är ren pappersbyråkrati som försörjer en del tjänstemän och de kvalitetskontroller/stickprov som utförs är inte färdiga förrän fröet är sålt, sått och skördat. Odlaren själv är nog den bäste att avgöra om fröet är bra eller inte. Inte en kontroll i efterhand. Dessutom kostar kontrollerna stora pengar för fröföretagen som inte får veta i förväg hur mycket staten behöver ta ut för att verksamheten på verket ska gå runt.

Det är förvånande att tjänstemännen på SJV, många med mångårig utbildning och erfarenhet, inte förmår lyfta blicken och skåda konsekvenserna av de nya sortreglerna och kontrollavgifterna som de anser sig vara satta att införa. Istället skyller man på EU och Ekonomistyrningsverket och menar att man är bakbunden av de nya direktiven. I klartext: man är inte beredd att ta strid med kommissionen för att få behålla undantaget för vårt nordliga läge och behov av snabba, tåliga sorter och de nya avgifterna är ren ekonomi för att behålla jobben.
Inom EU sker ingen förädling och förnyelse på köksväxter för nordligt klimat. Det är mellan- och sydeuropa som gäller. Där bor de flesta. Nya sorter för Norden hittar man i norra USA, Ryssland, Kanada, Kina, Japan…där mycket arbete läggs ner på att hitta bra sorter för de nordliga breddgraderna. Fröer som vi i mångfaldens namn borde ha tillgång till.

De hutlösa avgiftshöjningarna är en svensk uppfinning för att råda bot på dålig ekonomi, som om verket vill, kraftigt kan decimera utbudet av ovanligare sorter för odlarna, genom att slå ut olydiga firmor. Nog så allvarligt för alla berörda; odlare, anställda och företagare. Och tyvärr har flera av de mindre firmorna en hel del att förlora på processer mot Jordbruksverket, som själva stiftar sina förordningar som inte kan överklagas i någon instans. Mycket praktiskt. Och med lagtexter och straff som får vilken brottsling som helst att blekna. Det här är ju värre än narkotika. Att inte ha en chans mot myndigheten och bli barskrapad på kuppen, lockar ingen. Detta är en mycket tragisk utveckling för svensk fröhandel och för skandinavisk odling över huvud taget.
Med hot om polis och åklagare, och dryga böter, ska marknaden för köksväxtfröer stramas upp ordentligt. Och än en gång visas hur olika länder tolkar samma direktiv. Som ofta ska vi i Sverige vara överduktigast och värst.
Eftersom vi inte kan betala några dyra processer och dryga böter, tar de vårt lager, stänger firman och sätter mig i fängelse. Inte troligt, men helt möjligt.

Men de nya sortdirektiven från EU-kommissionen, som gäller sedan den 1:e jan. 2011, är betydligt allvarligare i ett längre perspektiv, än att några fröfirmor går omkull idag. De inskränker kraftigt vårt utbud av variation i odlingarna, nu och för överskådlig framtid. EU-muren blir allt högre och utestänger en stor del av den sortrikedom som finns runt om i världen. I en tid då genetisk variation kommer att bli allt viktigare för att klara osäkra klimatförändringar. Kommande generationers dom över dagens tillkortakommanden kommer inte att vara nådig.
Vem tjänar på denna begränsning och kontroll? Svaren står att finna i storfinans och överstatlighet. Den nya implementeringen av GMO-grödor i EU talar sitt tydliga språk. Nu i oktober 2011 kom 2 nya rapporter om att det går i rätt riktning för ett godkännande av de nya grödorna, trots alla varningsrapporter från USA och andra länder runt om i världen. Nästan ingen vill ha dem, ändå ska de införas och säljas och spridas. Helst över hela världen.
Dessutom är patenträttigheterna på fröer och genetiska resurser under utredning för att kunna införas i EU, trots kraftiga protester. I USA finns redan denna möjlighet.

Jag har svårt att förstå att anställda och ansvariga på Jordbruksdepartement och Jordbruksverk inte ser dessa sammanhang och inser vilka allvarliga konsekvenser dessa nya regler och avgifter kommer att ha på framtida odling.

De nya kontrollavgifterna ska tas ut lika för alla företag i fröbranschen oavsett omsättning. Något som slår extra hårt mot de mindre företagen. I övriga EU beräknas oftast kontrollavgifterna efter företagens omsättning. Dessutom ska en extra avgift, som egentligen är en ren extraskatt på för närvarande 6 öre, betalas till Staten för varje såld fröpåse.
Är det förenligt med svensk lag, att en myndighet eller del av myndighet, själv bestämmer sina inkomster genom avgifter, kraftiga timpenningar och egna extrasmygskatter utan insyn? Kostnader som i slutändan konsumenten får betala.

Sverige hade sedan 1998 ett undantag för de strikta fröreglerna inom EU. Vi fick, tack vare vårt nordliga läge, erbjuda sorter som är lämpade för vårt klimat, i mindre förpackningar, även om de inte fanns på den officiella europeiska sortlistan. Det har fungerat utmärkt i alla år, ända tills den 1:e januari 2011, då vår landsbygdsminister kastade undantaget i papperskorgen. Men är beredd att slåss för att förlänga vårt undantag att få fortsätta äta EU-förbjuden, dioxinstinn lax från Östersjön. Vilket han också lyckades med.
Det är allt en konstig värld vi lever i.
Matlandet Sverige finns nog mest på papper och kostar en massa miljoner. Mer än 90% går till köttindustrin. Kan det stämma?
För att mildra kritiken vid införandet av de nya, striktare sortreglerna, presenterade kommissionen den s.k. amatörsortlistan och bevarandesortlistan. Sorter utan växtförädlarrättigheter i små förpackningar till amatörer och äldre, regionala sorter som bara får odlas och saluföras inom regionen (landet). Även dessa amatör- och bevarandesorter måste godkännas och registreras innan de får finnas på marknaden. Dessutom kostar registreringen en hel del pengar för fröhandeln och medför ännu mer arbete på tillsynet hos SJV.

Att bli kriminell, för att man med helt igenom goda avsikter vill erbjuda ett så brett utbud som möjligt av beprövade sorter för våra köksträdgårdar, ter sig näst intill overkligt i vårt genomdemokratiska EU. Varför ska fröhandeln strypas med övernitiska sortregler och tvingande avgifter? Dessa globalekonomiskt styrda direktiv är en röta som måste dras upp med roten, om framtida generationer ska ha en chans att överleva på den här planeten. Vi kan inte låta storfinansen styra över allt.

Om intentionerna i Jordbruksverkets och ministeriets offentliga utsagor ska stämma överens med verkligheten, behövs nog en ordentlig översyn. Om konsumenten, i grunden deras arbetsgivare för att tjäna befolkningen på bästa sätt, missgynnas på detta hänsynslösa sätt, med så långtgående konsekvenser, i förespeglingen att det är för vårt eget bästa som denna åderlåtning måste ske, då kan man undra. För mig är det att beröva folket frihet och valmöjligheter, som är till stor glädje och nytta för alla. Och som dessutom kommer att göra frö dyrare för alla.
Varför jobbar inte våra folkvalda och deras tjänstemän i vårt intresse, utan bara sitt eget eller andras?

Med hopp om en ljusare framtid.

Johnny/Runåbergs fröer

---

Den som vill läsa mer kan även läsa vad Lindbloms fröer skrivit om detta. Jag kommer även att återkomma med del två från Johnny, där han skriver om några alternativ och lösningar för konsumenternas och fröhandelns bästa.

Som jag nämnde för två veckor sedan kom det i januari ett viktigt förhandsavgörande från EU-domstolen om att direktivet för köksväxtfröer bryter mot vissa av EU:s grundlagar. I alla fall något positivt. Fortfarande dock ingen reaktion från Jordbruksverket.

Passa på att köpa årets grönsaksfröer från små svenska fröfirmor så att vi får ha dem kvar.

• Runåbergs fröer
• Impecta
• Jennys frön och sånt
• Örtagården
• Rara växter
• Lindbloms frö
• Olssons frö

Viktigt EU-avgörande för frömångfalden

En av EU:s så kallade generaladvokater vid EU-domstolen, Juliane Kokott, kom 19 januari med ett för den odlade frömångfalden positivt besked. Hon konstaterade i ett så kallat förhandsavgörande att delar av EU-direktivet 2002/55/EG (att man inte får marknadsföra icke registrerade frösorter) strider mot vissa grundläggande EU-lagar. Förhandsavgörandet har beteckningen "Mål C-59/11" och kan läsas på EUR-lex och InfoCuria, även om det i skrivande stund ännu inte är översatt till alla språk. För mig som förstår franska går det dock att traggla sig igenom, även om det hade varit lättare med engelska.

La France Agricole har en artikel om det hela som även beskriver bakgrunden. Den lilla franska fröfirman Kokopelli stämdes av den stora franska fröfirman Graines Baumaux för brott mot EU:s utsädesdirektiv för köksväxter. Graines Baumaux krävde 10000 euro i skadestånd. Domstolen i Nancy dömde 2005 Kokopelli för att de sålde fröer av flera hundra olika köksväxtsorter som inte fanns med på EU:s sortlista.

Kokopelli överklagade till appellationsdomstolen i Nancy, som i sin tur skickade frågan vidare till EU-domstolen för ett förhandsavgörande. Appellationsdomstolens fråga till EU-domstolen var om "begränsningarna i produktion och försäljning av fröer och plantor av gamla sorter" är i överensstämmelse med vissa grundläggande principer för EU.

Generaladvokaten Juliane Kokott kom nu 19 januari alltså med beskedet att direktivet 2002/55/EG om försäljning av grönsaksfröer som inte finns med i EU:s officiella sortlista "är ogiltigt i det att det bryter mot unionens lagar" i "proportionalitetsprincipen" och "fritt företagande enligt artikel 16 i stadgan om de grundläggande rättigheterna" och "rörelsefrihet för varor enligt artikel 34 av EU-fördraget" och "principen om likabehandling enligt artikel 20 i fördraget".

Generaladvokaten säger vidare att "förbudet mot försäljning av otillåtna frösorter är oproportionerligt gentemot målen i den europeiska lagstiftningen". Enligt henne "skulle målen kunna uppnås genom mindre begränsande föreskrifter". Exempelvis skulle en möjlig väg vara att ha ett krav på tydlig märkning för att säkerställa information och skydd för konsumenten när frösorten inte uppfyller kraven för EU:s sortlista.

Kokott säger att förbudet mot försäljning av fröer som inte är med på sortlistan har "vissa fördelar" och framförallt "säkerställer en tillfredsställande produktivitet inom jordbruket" och "har som mål att skydda slutkonsumenten av matvaror från hälsoproblem" och mot "förfalskningar och lurendrejeri". Emellertid påpekar hon att förbudet har "allvarliga olägenheter" vad gäller näringsfrihet, konsumenter av jordbruksprodukter samt biologisk mångfald inom jordbruket. Hon föreslår därför att EU-domstolen i sitt kommande beslut fastslår att detta förbud är ogiltigt.

Motståndet från fröjättarna är dock inte slut - den franska fröproducentföreningen protesterar och försöker tolka generaladvokatens uttalande så gynnsamt som möjligt för sig själva. Franska nätverket för jordbruksfröer ser dock utslaget som en "glimt av hopp" för ovanliga frösorter.

Även jag ser detta utslag som hoppfullt. EU och Jordbruksverket ser alltså ut att tvingas luckra upp sina föreskrifter för fröförsäljning och de små fröfirmorna kan förhoppningsvis få det lättare.

Passa på att köpa årets grönsaksfröer från små svenska fröfirmor så att vi får ha dem kvar.

• Runåbergs fröer
• Impecta
• Jennys frön och sånt
• Örtagården
• Rara växter
• Lindbloms frö
• Olssons frö

Sveriges största fröfirma Nelson (med över 50 procent av marknaden) kommer jag att försöka undvika att köpa frön från.

Jag ska uppdatera mig lite vad som har hänt angående de avgifter som Jordbruksverket föreslog i höstas som skulle allvarligt missgynna de små fröfirmorna och återkomma om saken.

EU - ett imperium på dekis - del 3

Del 3: EU-imperiets historia: kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011

Jag avslutade förra delen av EU-imperiets historia med att nämna den Europeiska konstitutionen, ett försök att ytterligare fördjupa integrationen inom EU-imperiet, som 2004 signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet.

EU:s självsäkra styrande valde nu att genomföra folkomröstningar i hela tio av medlemsländerna, i sitt maktrus förvissade om folkets stöd. Spaniens folk godkände den nya konstitutionen i en folkomröstning, men till EU-elitens överraskning och förtret röstade folken i Nederländerna och Frankrike nej. Därmed ställdes övriga folkomröstningar in och förslaget omarbetades för att sedan 2007 återkomma i form av Lissabonfördraget. Detta nej blev den första allvarliga sprickan i EU-imperiets maktplan. EU-eliten kunde dock inte tänka sig att godta resultatet av Nederländernas och Frankrikes folkomröstningar, nämligen att folket inte ville ha den djupare integration och maktöverlämning som eliten själva ville ha genom den nya konstitutionen. Istället gjorde man alltså en viss omarbetning av förslaget för att försöka övertyga folken vid ett senare tillfälle och därmed kunna fullfölja sin plan.

EU-imperiet 2007

EU-imperiets utvidgning fortsatte under tiden. 2007 kom Bulgarien och Rumänien med i EU som de fattigaste medlemsländerna hittills. På grund av detta införde många EU-länder restriktioner för medborgare från de två nya länderna, så att de måste skaffa sig arbetstillstånd. Irland, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Österrike och Malta har idag kvar dessa restriktioner, som enligt avtalet får vara kvar som längst år 2013 ut. Bulgarien och Rumänien är alltså ännu inte medlemmar fullt ut i EU-imperiet, utan ett slags andra klassens medlemmar.

Det finns också ett antal länder på västra Balkan, där EU genom så kallade Stabiliserings- och associeringsavtal (SAA) gradvis stärker sitt inflytande i det nya territoriet. Kanditatlandet anpassar gradvis sina lagar till EU-imperiets regelverk. I utbyte kan kandidatlandet få viss tullfrihet till EU, samt föranslutningsstöd, vilket innefattar bland annat stärkande av byråkratin, infrastruktur, och anpassning av jordbruk. Detta är ett sätt att göra landets befolkning mer positivt inställd till EU. SAA finns för Makedonien sedan 2004, Kroatien sedan 2005, Albanien sedan 2009 och för Montenegro sedan 2010. Serbien samt Bosnien och Herzegovina skrev under SAA-avtal 2008, men de har ännu inte trätt i kraft, då länderna ännu inte uppfyller villkoren. Bosnien och Herzegovina får dock sedan 2007 föranslutningsstöd. Serbien har sedan 2010 ett interimsavtal med EU.

Turkiet ansökte om EU-medlemskap redan 1987, har ett tullavtal med EU sedan 1995 och blev officiell medlemskapskandidat 1999. De officiella medlemskapsförhandlingarna började 2005. Här finns dock så många olösta problem, bland annat med relationen till EU-medlemmen Cypern, att det är högst tveksamt när Turkiet skulle kunna bli medlemsland i EU-imperiet, om ens någonsin. Turkiets ledare är förstås mycket irriterade över detta.

Kroatiens medlemskapsförhandlingar påbörjades 2005 och i december 2011 undertecknades avtalet om EU-medlemskap. En folkomröstning 22 januari 2012 lär bara vara en ren formsak efter den överväldigande propagandakampanjen. Det har till och med utlysts ett pris för den som kan hitta en artikel i en kroatisk tidning som är kritisk mot landets EU-inträde. Enligt planen ska sedan Kroatiens medlemskap ratificeras av EU-ländernas parlament så att landet kan bli fullvärdig medlem i juli 2013.

EU-imperiet 2011

Det finns även ett antal andra vasallstater där förhandlingar om EU-medlemskap pågår: Makedonien sedan 2005, Montenegro sedan 2010, Island sedan 2010.

Med Serbien, Bosnien och Herzegovina, Makedonien, Montenegro, Albanien och Kosovo torde EU-imperiet med vasallstater nå sin maximala utbredning - det är även osäkert om alla dessa kommer att släppas in som medlemmar. I dagsläget är det uteslutet att man ens skulle fundera på förhandlingar med Vitryssland, Ukraina, Moldavien eller länder i Kaukasus eller Maghreb.

"Vitryssland är alltför auktoritärt, Moldavien alltför fattigt, Ukraina alltför stort, och Ryssland alltför skrämmande för att EU ska fundera över att erbjuda dem medlemskap inom den närmaste tiden."

Visserligen har EU-imperiet olika slags avtal med många andra länder, men de gör ändå inte att dessa länder blir en del av Imperiet. Vad gäller Ukraina har påskrivandet av associationsavtalet skjutits upp efter den politiska utvecklingen i landet under 2011. Mot Vitryssland har EU till och med sanktioner och landet orienterar sig istället österut mot Ryssland. Moldavien är utfattigt och har dessutom en olöst konflikt med utbrytarregionen Transnistrien (Pridnestrovie).

Eurozonen utökades också efterhand med nya länder: Slovenien 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011. Euron används som valuta även i Montenegro och Kosovo. Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien och Rumänien har som mål att införa euron, men detta mål är efter finanskrisen 2008 skjutet på en obestämd framtid, även om Lettland har fortfarande har officiellt mål 2014 och Rumänien 2015. Lettland och Litauen är fortfarande med i den Europeiska växelkursmekanismen (ERM II), liksom Danmark. Det är ytterst tveksamt om euroområdet kommer att utvidgas ytterligare med tanke på eurosamarbetets nuvarande tillstånd.

EU-kommissionen leds sedan 2004 av José Manuel Durão Barroso, som omvaldes 2010. Han kommer från Portugal och är medlem i Partido Social Democrata (PSD), som trots sitt namn är ett kristdemokratiskt parti. Han började sin politiska karriär som statssekreterare och var sedan utrikesminister 1992-95 och Portugals premiärminister 2002-2004. Som ordförande för EU-kommissionen har Barroso haft en presidentlik stil och skulle nog gärna ha velat ha en officiell presidenttitel för Imperiet.

Istället för mer makt åt kommissionen har det utvecklats ett maktspel inom EU-imperiet där andra kapat åt sig makt. 2009 utsågs Belgiens före detta premiärminister Herman van Rompuy till ordförande för Europeiska rådet - det närmaste en EU-president man har kommit. Europeiska rådet består av medlemsstaternas regeringschefer och har ingen formell lagstiftande eller verkställande makt, men det är här som de stora planerna görs upp. EU skaffade sig även en "Hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik" med Catherine Ashton som den första på posten. Ashton är även förste vice ordförande i EU-kommissionen, men har hittills hållit en låg profil.

Ledarna för de två centrala euroländerna Tyskland och Frankrike har också tillsammans kapat åt sig en rejäl kakbit av makten genom sitt nära samarbete under de senaste årens kris. Det har gått så långt att man för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy skapat smeknamnet Merkozy.

Kommissionen under Barroso har dock fortfarande en mycket stark maktposition, då endast de har rätt att lägga fram lagförslag i EU. Parlamentet har endast möjlighet att rösta om lagförslagen, även om de också har makt att fälla kommissionen.

Efter nederlaget med den tänkta EU-konstitutionen vidtog som sagt ett omarbetande, som började sommaren 2007 och slutade med att Lissabonfördraget undertecknades i december 2007. I juni 2008 hölls en folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget med ett nej som resultat. Därmed sprack den ursprungliga planen att få fördraget ratificerat innan EU-parlamentsvalet 2009. Ytterligare en motgång för Imperiets konsolidering. Åtgärden mot detta blev att ge Irland ett antal garantier så att de i nästa folkomröstning i oktober 2009 röstade ja. Då hade också finanskrisen hunnit att slå såpass hårt mot Irland att invånarna blivit mer positiva till ett EU som skulle kunna hjälpa dem. En rejäl propagandaapparat från alla större partier och flera stora organisationer hjälpte till.

I övriga europeiska länder vågade man inte hålla folkomröstningar om Lissabonfördraget utan lät proffsen i parlamenten ta hand om beslutet.

Knappt hade Lissabonfördraget dragits igenom beslutsprocessen förrän ett stort mörkt moln uppenbarade sig på horisonten. Några dagar efter den "lyckade" folkomröstningen på Irland blev i Grekland Giorgos Papandreou ny premiärminister efter parlamentsval och började med att avslöja att statsfinanserna var i betydligt sämre skick än vad som tidigare sagts. Därmed blossade skuldkrisen för eurozonens PIIGS-länder upp. I december 2009 kom den första betygssänkningen då Fitch sänkte Greklands kreditbetyg från A- till BBB+. Då började den kaskad av "lösningar" på skuldkrisen som vi sett sedan dess med att Europeiska centralbanken (ECB) skulle "tillfälligt" godta statspapper med lägre kreditbetyg än A- som säkerhet. Betygssänkningen har efterhand följts av flera sänkningar för många euroländer, varav den senaste idag.

Förnekelsen hos EU-imperiets elit var total av att Grekland skulle utgöra något annat än ett tillfälligt och isolerat problem. Så här lät det i januari 2010.

Jean-Claude Trichet, chef för Europeiska centralbanken ECB, avfärdar [grekisk statsbankrutt] som en "absurd hypotes". Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

I början av april 2010 deklarerade man sedan stolt att Greklands trovärdighetskris hade fått ett "lyckligt slut" efter att EU-ledarna enades om ett stödprogram för det skuldtyngda landet. Så har det fortsatt med ständigt återkommande "räddningar" för Grekland. IMF har också blandats in, trots att det från början var otänkbart.

I slutet av november 2010 fick även Irland sitt första räddningspaket från EU och IMF och i april 2011 var det dags för Portugal att begära ett räddningspaket. Droppen som kom euroländernas skuldkris att blomma ut på fullaste allvar var när Italien i somras såg sina statsskuldsräntor stiga snabbt.

Euron var tänkt som ett av de ultimata integrationsverktygen för EU-imperiet, men finanskrisens följdverkningar visade på vilken bräcklig konstruktion det var. Några citat kan illustrera hur viktig euron är för EU-elitens maktbygge.

"If there is no monetary union, then there cannot be political union, and vice-versa."
(Helmut Kohl, Tysklands dåvarande förbundskansler, 1992)

"Monetary Union is the motor of European integration"
(Jean-Luc Dehaene, Belgiens dåvarande premiärminister, årtal okänt)

"[My] real goal [is to draw on] the consequences of the single currency and create a political Europe."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, april 1999)

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, december 2001)

Det sista uttalandet är särskilt intressant, eftersom Prodi där mer eller mindre hoppas på en kris som gör det möjligt att införa mer långtgående integration. Nu blev den kris som inträffade kanske inte riktigt av det slag som Prodi hade hoppats på, utan istället så allvarlig att hela eurobygget riskerar att kollapsa. EU-imperiets styrande gör dock tappra försök till mer integration i krisens spår, men det exponerade ännu en spricka inom Imperiet när Storbritannien vid mötet i december 2011 inte ville vara med på nya fördragsförändringar, utan det istället blev ett avtal framförallt mellan euroländerna.

Det som hänt under eurozonens skuldkris är också att det byggts upp ett alltmer komplext och kostsamt finansiellt lapptäcke för att hantera de problem som hela tiden förvärrats. Stödfonden EFSF, IMF-inblandning, ECB:s stödköp av statsobligationer (SMP), dollarswaplinor från ECB, och ECB:s sänkta krav för säkerheter.

Eurokrisen har fått ECB-ledamoten Jürgen Stark att hösten 2011 meddela sin avgång eftersom han inte stödjer ECB:s SMP-program för att stödköpa statsobligationer från PIIGS-länderna. En spricka även inom ECB, men ECB har i gengäld åter stärkt sin position genom den nye chefen Mario Draghi.

Eurozonens skuldkris har hittills fällt fem regeringar under 2011. Grekland har under hösten fått en samlingsregering och Italien en "teknokratregering". Irland fick en ny regering efter valet i början av året, Portugal fick en ny regering efter valet i somras och Spanien fick en ny regering efter valet i höstas.

Under tiden som eurokrisen har fortgått har även andra kriser visat på allvarliga sprickor inom EU-imperiet och dess medlemsländer.

I april 2010 höll Ungern parlamentsval, där Fidesz vann en förkrossande tvåtredjedelsmajoritet och sedan kunde styra landet som de ville. De makthungriga ungerska Fidesz-politikerna passade på tillfället och genomdrev en mängd nya lagar för att mer permanent stärka sin maktposition. Framförallt nu runt årsskiftet har Ungern hamnat i rampljuset då de trotsat EU-imperiet genom en mängd nya lagar som kan utgöra brott mot EU:s regler på en mängd olika områden. Ungern har nu fått till 17 januari på sig att ändra lagarna innan EU-kommissionen börjar vidta åtgärder. Ungerns premiärminister Orbán verkar dock inte vilja vika sig.

Ironiskt i sammanhanget är att Ungern under första halvåret 2011 var EU:s ordförandeland.

En allvarlig törn för EU-imperiets styrka har varit Belgiens långa regeringskris. Efter valet i juni 2010 lyckades Belgiens parlament inte enas om en ny regering utan landet leddes sedan av en expeditionsministär under 541 dagar fram till början av december 2011, vilket är ett föga smickrande världsrekord i regeringskris. Under andra halvåret 2010 var Belgien dessutom ordförandeland för EU - med en expeditionsministär!

Under hela sin existens har EEG:s och sedan EU:s byråkrati och maktstruktur blivit alltmer komplex, dyr och resursslukande. Det handlar om en historiskt sett oöverträffad byråkratisk och politisk komplexitet. Det är som jag skrev i förra avsnittet inte bara storleken det handlar om, utan även den snabba förändringstakten. Visserligen utgjorde administration år 2006 bara 6,3 procent EU:s budget, men kostnaderna för byråkratin drabbar även medlemsländerna, till exempel när svenska Jordbruksverket tvingas tolka nya EU-direktiv och ge ut svenska förordningar för att implementera dem.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

Dessa tre delar om EU-imperiets historia ger bakgrunden till att förstå hur jag ser på Imperiets framtid, vilket jag återkommer till framöver.

EU - ett imperium på dekis - del 2

Del 2: EU-imperiets historia: glansdagarna 1992-2004

I första delen om EU-imperiets förhistoria 1950-1991 skrev jag om de händelser som ledde fram till EU-imperiet. En av de viktigaste personerna i denna förhistoria var EEG-kommissionens (och sedan EU-kommissionens) åttonde ordförande Jacques Delors, tidigare fransk finansminister, som var kommissionens ordförande från januari 1985 till december 1994. Hans företrädare var den betydligt svagare Gaston Thorn från Luxemburg (1981–85). Redan under Thorn utvidgade kommissionen sin makt, men det var under Delors som kommissionen på allvar satte igång den europeiska integrationen. 1989 kom Delors-rapporten, som drog upp planerna för en ekonomisk och monetär union.

1990 tog man bort regler som motverkade fria kapitalrörelser mellan EEG-länderna, vilket var en förutsättning för den inre marknaden som kom 1993.

EEG tog efter järnridåns och Sovjetunionens fall sikte även österut i Europa och genom European Bank for Reconstruction and Development (EBRD) som grundades 1991 tog man initiativet i att modernisera de forna öststaternas ekonomier och förbereda deras införlivande i imperiet.

Det centrala maktövertagandet fullbordades då EEG-länderna 1992 undertecknade fördraget om EU-Imperiet - den Europeiska unionen - i Maastricht. Detta fördrag innebar stora förändringar, bland annat innefattar det gemensam valuta, och samarbete inom polisiära och rättsliga frågor samt utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta gjorde att Danmark, Frankrike och Irland ansåg sig behöva hålla folkomröstningar för att ratificera fördraget. I Frankrike vann jasidan med knapp marginal (51,05% av rösterna), men danskarna röstade nej. På Irland blev det däremot ett tydligt ja (69%). Eftersom danskarna röstade "fel" vidtog ett snabbt arbete för att få med danskarna i imperiet. Danskarna fick då vissa undantag från fördraget och sedan röstade 57% "rätt", alltså ja, i en ny folkomröstning 1993. Fördraget kunde därmed träda i kraft i november 1993. Notera att endast tre av dåvarande tolv medlemsländer lät folket säga sin vilja om denna genomgripande maktöverlämning. Att det var så knapp marginal för ett ja till fördraget i Frankrike försvagar dess legitimitet, men detta är för länge sedan glömt och överslätat av de imperiebyggande europapolitikerna.

1992 satte Europaparlamentet igång med sitt stora resursslöseri att flytta fram och tillbaks mellan Bryssel och Strasbourg.

I väntan på fullt medlemskap fick Sverige, Norge, Österrike, Finland, Island och Liechtenstein gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1994, där EU-imperiet styr över sina vasallstater genom EU-direktiven mot att vasallstaterna får förmånen att vara innanför tullmurarna. Schweizarna röstade nej till EES, men fick istället ett eget avtal med EU 2002, som i princip innebär samma sak. EES-länderna (idag bara Norge, Island och Liechtenstein) betalar också en viss tribut till EU, men denna ekonomiska tribut är inte den viktigaste i vasallstatsförhållandet. Den viktigaste tributen är den politiska - att vasallstaterna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz enligt avtalen tvingas införa samma direktiv som EU-länderna. Hittills har inget av EES-länderna eller Schweiz sagt nej till något EU-direktiv utan underdånigt infört Imperiets lagar.

EU 1995

1994 hölls folkomröstningar om EU-medlemskap i kandidatländerna. Norrmännen röstade åter nej, medan Sverige, Finland och Österrike röstade ja och kunde anslutas till EU-imperiet år 1995. I Sverige var det endast en knapp majoritet för EU-anslutning (52,3%). Efter denna folkomröstning har vi i Sverige fått folkomrösta om euron, men våra politiker har inte vågat hålla någon folkomröstning om några av de viktiga utvidgningarna och fördjupningarna av EU-fördraget som införts sedan dess. Det EU som svenskarna med knapp majoritet sade ja till 1994 är väldigt olikt det som vi har idag.

Som ett steg på vägen mot monetär union grundades 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) - föregångare till Europeiska Centralbanken. Sedan 1979 fanns redan det Europeiska monetära systemet (EMS) med valutaenheten ECU och Europeiska växelkursmekanismen (ERM) på plats, med uppdrag att förhindra alltför stora och destabiliserande valutafluktuationer mellan medlemsländerna. Genom sin styrka var den dåvarande tyska valutan (marken) det självklara ankaret för Imperiets valutakurser. Från 1986 undvek man att inom EMS justera valutorna mot varandra, utan använde istället förändringar i de olika ländernas centralbanksräntor för att hålla valutorna stabila mot varandra.

Experimentet med EMS/ERM sprack delvis i september 1992, då Storbritannien av internationella spekulanter (bland annat George Soros) tvingades lämna ERM. Även Italien tvingades lämna ERM efter att först ha tvingats devalvera liran. 1993 ledde valutaspekulationer mot bland annat den franska valutan (francen) till att man tvingades förslappa EMS/ERM så att valutorna tilläts fluktuera hela 15 procent. Detta nederlag var en lärdom som man nog misstolkade som en bekräftelse av att det behövdes en riktig valutaunion istället. Man borde ha tolkat det mer realistiskt som att valutaunioner eller växelkursmekanismer med fasta band är dömda på förhand - det behövs bara en kris för att man ska stå med byxorna nere. Hursomhelst fanns redan såpass mycket politisk prestige investerat i projektet med den gemensamma valutan att det drevs vidare.

1994 ansökte de första forna östblocksländerna Polen och Ungern om medlemskap i EU-imperiet och fler följde sedan efter.

Jacques Delors, som var för EU vad Julius Caesar var för Romarriket, lämnade 1995 över ordförandeskapet över EU-kommissionen till Luxemburgs tidigare premiärminister Jacques Santer - en kompromisskandidat (efter Storbritanniens veto) som var en betydligt svagare ledare än Delors. Trots det fortsatte EU-imperiets vandring mot integration och utvidgning.

Under Santers tid undertecknades det för vidare integration av imperiet viktiga Amsterdamfördraget 1997 med förändringar inom asyl- och invandringspolitiken, samt i frågor om sysselsättning, miljö, jämställdhet, folkhälsa, konsumentfrågor och socialpolitik. Detta nya fördrag godtogs utan problem - folkomröstningarna i Danmark och Irland utföll i enlighet med de styrandes önskemål - och fördraget trädde i kraft 1999. I och med detta fördrag införlivades även Schengenreglerna om passunion och avskaffande av gränskontroller i EU-fördragen, även om de flesta EU-länder redan tidigare anslutit sig till Schengenavtalet.

Samtidigt med Amsterdamfördraget antogs 1997 Stabilitets- och tillväxtpakten för att "garantera" sunda offentliga finanser. Enligt denna pakt får EU:s medlemsstater inte ha ett budgetunderskott över 3 procent av BNP eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Redan tidigare fanns konvergenskriterierna som förutom statsfinanserna styrde prisstabilitet, växelkursstabilitet och räntestabilitet.

1998 bildades Europeiska centralbanken (ECB) och tog över efter EMI för att styra vidare mot valutaunionen. I januari 1999 inrättades den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron började existera som elektronisk valuta. Redan då lämnade medlemmarna i Eurozonen (då Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) över sina befogenheter över de nationella valutorna och räntesättning till den nya centralbanken.

I mars 1999 tvingades Jacques Santer att avgå efter att det uppdagats oegentligheter inom kommissionen. En interimkommission under spanjoren Manuel Marín tillträdde fram till dess att Italiens före detta premiärminister Romano Prodi tog över i november 1999.

2001 kom även Grekland med i eurosamarbetet efter förfalskad statistik som visade att man uppfyllde konvergenskriterierna. Nu var detta egentligen inte det värsta, då flera länder redan från början aldrig uppfyllde villkoret för statsskuldens storlek. Belgien, Italien, Grekland och Österrike har under hela eurons tid (utom 2007 för Österrike) aldrig legat under 60 procent av BNP i statsskuld. Detta villkor bröts sedan av Malta från 2001 och framåt, av Tyskland och Cypern från 2002, Frankrike från 2003, Portugal från 2005, Nederländerna och Irland från 2009, samt Spanien från 2010. Det som dock verkligen fick Stabilitets- och tillväxtpaktens regler att framstå som målsättningar snarare än regler var att även regeln om budgetunderskottets storlek bröts 2002-2005 av självaste Tyskland, 2002-2004 av Frankrike, 2001 och 2003-2006 av Italien, 2005 av Nederländerna, 2006 av Österrike, 2001 och 2003-2006 av Portugal, samt av Grekland under hela perioden fram till 2007. Detta utan att några sanktioner vidtogs. Eftersom även de största och äldsta medlemmarna av EU bröt mot budgetregeln kunde man helt enkelt inte straffa någon. Denna slapphet kom emellertid senare att slå tillbaka med dubbelt straff i efterdyningarna av Finanskrisen 2008.

2002 infördes så euron som fysisk valuta - en stor politisk triumf för EU-imperiet, men samtidigt en av grunderna för dess kommande sönderfall. I och med eurons införande trodde uppenbarligen de flesta av finansmarknadernas aktörer att ekonomierna för eurozonens länder skulle konvergera och de tidigare stora skillnaderna i statsskuldsräntorna jämnades ut - skillnaden mellan euroländernas statsskuldsräntor var i princip försumbar under perioden 2001-2007. Euron och de utjämnade räntorna lade dock som sagt grunden för den kommande skuldkrisen (läs Den hälsosamme ekonomistens förklaring).

2001 anpassades EU:s regler till den kommande utvidgningen med ytterligare tio länder genom Nicefördraget. Detta fördrag överförde också ytterligare ett par politikområden från mellanstatlig till EU-nivå. Irland var det enda land som höll en folkomröstning om detta nya fördrag. Det blev ett för Imperiets ledare chockerande nej. Imperiets ledare såg sig tvungna att blidka irländarna och lovade garantier för landets abort- och neutralitetspolitik. I slutet av 2002 höll Irland en ny folkomröstning och fick "rätt" resultat. Därmed kunde det nya fördraget kunde träda i kraft 2003. Nicefördraget innehöll också formella regler för sanktioner i det fall att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter, exempelvis demokratiska principer.

EU 2004

2004 utvidgades EU-imperiet mot öster (och söder) genom att de tidigare självständiga staterna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Cypern och Malta införlivades. År 2004 anordnades också det första för samtliga medlemsstater samtidiga valet till Europaparlamentet.

I november 2004 slutade Romano Prodi som ordförande för EU-kommissionen och Portugals före detta premiärminister José Manuel Durão Barroso tog över - återigen en stark ledare. Om Jacques Delors var Imperiets Julius Caesar så är Durão Barroso snarare dess Darth Vader.

2004 gjordes ett försök att ytterligare fördjupa samarbetet inom EU-imperiet i och med att den Europeiska konstitutionen signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet. Hur det gick för denna konstitution ska ni få läsa i del 3 om EU-imperiets historia - kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011.

Som ni märker så blev denna del om tretton år (1992-2004) ungefär lika lång som den första om 41 år (1950-1991). EU har inte bara utvidgats och utökat sin byråkratiska och politiska struktur, det har också skett allt mer genomgripande förändringar med allt tätare mellanrum. Det är alltså ett kostsamt imperium, genom sin stora byråkrati, sina många språk, sina komplicerade politiska strukturer och sin snabba förändringstakt.

EU - ett imperium på dekis - del 1

Del 1: EU-imperiets förhistoria 1950-1991

Förhistorien till imperiet EU började 1950. Då lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman ett förslag om en överstatlig organisation för den franska och tyska kol- och stålproduktionen. 1951 undertecknades fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Syftet var att förhindra konflikter om de fransk-tyska gränsområdena samt att sätta produktionen av de för krigsindustri viktiga varorna kol och stål under gemensam övervakning. Alla de deltagande länderna hade bittra erfarenheter från Andra världskriget och man ville förhindra vidare krig.

EKSG 1952

1952 trädde fördraget om EKSG i kraft. Redan då hade man en gemensam "Höga myndigheten" (en föregångare till EU-kommissionen) som bestod av nio ledamöter och som kunde fatta beslut som var bindande för medlemsstaterna. EKSG hade även ett ministerråd (föregångare till EU:s ministerråd), en gemensam domstol (föregångare till EU-domstolen) och den rådgivande Gemenskapsförsamlingen (föregångare till Europaparlamentet). Höga myndigheten hade den verkställande makten (förutom beslutandemakten) och bestod (liksom nuvarande EU-kommissionen) av tjänstemän, som utsågs (till skillnad från politiker som väljs). I och med att det nu skapats tre överstatliga institutioner med makt över de deltagande staterna fanns förutsättningarna för denna maktstruktur att se en fördel i att förstärka sin egen makt. EKSG var det första lagret av komplex struktur som lades över de redan existerande komplexa strukturer som var varje medlemslands parlament, regering och domstolar.

De länder som deltog i EKSG såg fördelar med samarbeten även inom andra områden, t.ex. en tullunion liknande den som redan fanns inom Benelux (Belgien, Nederländerna, Luxemburg). 1958 skapade därför de sex länder som deltog i EKSG genom Romfördragen även den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EEG bestod av en tullunion och en gemensam marknad och Euratom var ett samarbete kring kärnkraft. EEG och Euratom hade sina egna styrande kommissioner och ministerråd. Däremot delade man Gemenskapsförsamlingen och domstolen med EKSG. Till skillnad från EKSG låg den lagstiftande makten inom EEG och Euratom hos ministerrådet och kommissionen kunde endast föreslå och verkställa besluten. Besluten i ministerrådet fattades med kvalificerad majoritet, vilket betydde att ett motsträvigt land kunde köras över av de andra. Eftersom handel är så viktig del av ekonomin fick EEG:s institutioner för den gemensamma marknaden ganska mycket makt. Bildandet av EEG innebar alltså att en hel del makt försköts från medlemsländerna till den överstatliga organisationen. EEG blev ett ytterligare lager av komplex struktur.

Någon försvarsunion blev det inte även om det gjordes försök, men NATO tog rollen för militärt samarbete i Västeuropa. Dock skapades den militära samarbetsorganisationen VEU, men den blev aldrig särskilt viktig.

Andra europeiska länder såg fördelarna i att befinna sig innanför handelsmurarna till detta protoimperium och 1960 ansökte Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap. Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle var rädd för att USA skulle få för stort inflytande i Europa och var rädd för att Storbritanniens medlemskap i EEG skulle ge USA inflytande. Frankrike använde därför sin vetorätt mot nya medlemmar och det var först efter att de Gaulle försvunnit 1969 som man kunde ta in nya medlemmar.

1962 kom en av de viktigaste bitarna inom EEG igång, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken, men Frankrike under de Gaulle var motsträvigt och deltog inte i det gemensamma arbetet i bland annat ministerråd. Detta löstes genom Luxemburgkompromissen 1966, då medlemsstaterna fick vetorätt i frågor som var av nationell angelägenhet. Nu var vägen öppen för ytterligare makttagande.

1967 slogs genom ett fusionsfördrag EKSG:s och Euratoms institutioner samman med EEG:s. Därmed fick de centrala institutionerna en mer samlad makt, även om det formellt fortfarande rörde sig om tre separata gemenskaper.

EEG 1973

1967 ansökte åter Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap och med den nye franske presidenten Georges Pompidou 1969 kunde ansökningarna godtas. 1972 röstade norrmännen nej till EEG-anslutning i en folkomröstning - de hade tack vare sin nyfunna olja ekonomisk styrka nog själva. 1973 utvidgades EEG, EKSG och Euratom med de nya medlemsländerna Danmark, Irland och Storbritannien. Nu började det att likna ett imperium, som utvidgade sitt territorium. I och med att EEG nu innefattade alla Europas stora ekonomier blev det för mindre länder betydligt mer fördelaktigt och attraktivt att ansluta sig.

Europaparlamentets ledamöter tillsattes av medlemsländernas parlament i väntan på att man kunde komma fram till en överenskommelse om hur valsystemet skulle se ut. Till att börja med hade Europaparlamentet ingen makt, men 1970 fick det makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till hela budgeten. Europaparlamentet hade dock fortfarande ingen makt över den gemensamma lagstiftningen. 1976 kom medlemsländerna överens om hur valsystemet skulle se ut och 1979 hölls det första Europaparlamentsvalet genom allmänna och direkta val.

EEG 1986

Efter att den grekiska juntan fallit 1974, Portugal upplevt Nejlikerevolutionen 1974 och Spaniens diktator Franco dött 1975 öppnades dessa länders väg till medlemskap i EEG och EKSG. Samtliga tre länder var fattiga efter långa diktaturer och såg stora fördelar med att komma in i den europeiska gemenskapen och framförallt få ekonomiska bidrag. 1981 blev Grekland medlem och 1986 Spanien och Portugal. När man nu tog in tre länder som var betydligt fattigare (framförallt Grekland och Portugal) än de ursprungliga medlemmarna var man också tvungen att ge dem ekonomiskt stöd, vilket även då förhållandevis fattiga Irland fick del av.

Under 1980-talet skedde en politisk utveckling inom EEG, då ministerrådet och kommissionen såg möjligheten till nya maktstrukturer. 1983 uttalade ministerrådet första gången en målsättning om politisk union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 kom en nyckelperson i form av den tidigare franske finansministern Jacques Delors, som blev ny ordförande för kommissionen. Här ser vi hur en politisk EU-elit etablerats, då man utsåg politiker till kommissionärer, en praxis som fortfarande gäller. Under Delors påbörjades ett arbete för att förstärka samarbetet genom att förbättra den fria rörligheten. I sig var många av dessa reformer positiva, men de lade samtidigt grunden för allt mer maktkoncentration till EEG-nivån. En viktig symbol för detta var EEG:s officiella flagga, som antogs 1986. Nu skulle invånarna övertygas om att känna sig som européer!

1987 trädde den Europeiska enhetsakten i kraft, vilken stärkte EEG-institutionernas maktposition och fortsatte den gemensamma marknadens förvandling till ett imperium. Enhetsakten gjorde det lättare att ta gemensamma beslut mot trilskande medlemsländers vilja, genom att fler beslut kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Detta var en viktig maktförskjutning från medlemsländerna till EEG och tack vare den kunde kommissionen under Delors få igenom sina förslag. Enhetsakten utvidgade också samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. Det enda land vars invånare fick folkomrösta om förslaget var Danmark, som röstade ja. Övriga länder tog inga sådana risker. Planerna för det slutliga maktövertagandet - den Europeiska unionen och eurovalutan - höll redan på att utformas. Under tiden byggdes också den centrala byråkratin ut med centrum i Bryssel.

EEG 1990

En viktig incident på vägen med konsekvenser långt senare blev järnridåns fall 1989. 1990 förenades dåvarande Östtyskland och Västtyskland. Tyskland fick därmed en tung ekonomisk börda på sig för att bygga upp det gamla Östtyskland till västnivå. Efter järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 ändrades maktförhållandena i Europa radikalt och EEG fick en betydligt starkare roll. Detta bekräftades av att de tidigare neutrala staterna Österrike, Sverige och Finland sökte medlemskap, vilket även Norge gjorde för andra gången.

I del 2 går jag igenom EU-imperiets historia under glansperioden från 1992 till 2004.

Nelson, Erlandsson och avgifterna

Jag skrev igår om hur Jordbruksverket åter kommit med ett förslag om kontrollavgifter som riskerar att sänka de mindre svenska fröfirmorna. Största fröfirman Nelson Garden (med över 50 procent av marknaden) kommer inte att drabbas då de har sin fröpackning i Lettland.

Jordbruksverkets förslag om höjda avgifter för kontrollen av fröpartier har sin grund i Avgiftsförordning (SFS 1992:191) som ändrades i våras genom SFS 2011:216. Jag har nedan markerat de relevanta bitarna med fetstil.

5 § En myndighet får bestämma storleken på andra avgifter än de som avses i 4 § endast efter särskilt bemyndigande från regeringen.

Om regeringen inte i anslutning till bemyndigandet har föreskrivit något annat, ska avgifter beräknas så att de helt täcker verksamhetens kostnader (full kostnadstäckning).

För avgifter som tas ut enligt 4 § första stycket 1--9 får myndigheten själv, upp till full kostnadstäckning, besluta om storleken på avgifterna om inte regeringen har föreskrivit något annat. Förordning (2011:216).

[...]

25 a § En myndighet som får disponera inkomster från en avgiftsbelagd verksamhet ska balansera räkenskapsårets resultat i ny räkning.

Om det ackumulerade överskottet uppgår till mer än 10 procent av den avgiftsbelagda verksamhetens omsättning under räkenskapsåret, ska myndigheten lämna ett förslag till regeringen om hur hela överskottet ska disponeras.

Har det uppkommit ett underskott i en avgiftsbelagd verksamhet som inte täcks av ett balanserat överskott från tidigare räkenskapsår, ska myndigheten lämna ett förslag till regeringen om hur underskottet ska täckas. Förordning (2011:216).

Jordbruksverket måste alltså se till att få full kostnadstäckning för sina kontroller och då de dessutom har ett ackumulerat underskott från tidigare år måste de nu höja avgifterna rejält. Eftersom största fröfirman Nelson har sin packning i Lettland får de en orättvis konkurrensfördel som de mindre firmorna inte kan skaffa sig, då de genom sin mindre storlek inte har ekonomisk möjlighet att lägga ut packningen i ett annat EU-land. Just det ackumulerade underskottet från tidigare år slår extra hårt, då det enligt ändringen i våras (signerad av finansmarknadsminister Peter Norman) måste täckas.

Det finns dock en möjlig enkel utväg, där landsbygdsminister Eskil Erlandsson sitter på nyckeln. I 5 § sägs nämligen att avgifterna ska ha full kostnadstäckning "om regeringen inte i anslutning till bemyndigandet har föreskrivit något annat". Erlandsson kan alltså (kanske behöver han fråga finansminister Anders Borg om lov) ändra i föreskrifterna för Jordbruksverket så att de inte behöver ha full kostnadstäckning för just frökontrollen. I statsbudgetsammanhang rör det sig om struntsummor, kanske högst en miljon kronor sammanlagt, vilket även är en liten summa om man ser till hela Jordbruksverkets mångmiljardbudget. För en pytteliten summa i statsbudgeten kan man alltså se till att konkurrensen inte snedvrids till småföretagens nackdel. Alternativet är att de små fröföretagen läggs ner, vilket knappast kan vara landsbygdsminister Eskil Erlandssons vilja, när han säger att "Vi ska ta tillvara människors engagemang och företagsamhet och se till att hela landet tillåts växa och spira". Landsbygdsministern har nu chansen att ta hem goodwill-poäng - kommer han att gripa detta tillfälle?

Vad gäller Jordbruksverket kan man fundera på om deras kontroller verkligen behöver kosta så mycket som de gör idag. Behöver de vara så nitiska i sin kontroll? Magnus Redin skrev i en kommentar på mitt förra inlägg så här.

Hur skulle man kunna skära i andra änden? Vad kan göras för att minska kostnaderna för att driva jordbruksverket och deras kontroll?
Det är rätt typiskt att en alltför dyr verksamhet med tillgång till en obegränsad inkomstkälla löser lönsamhetsproblem genom att öka intäkterna istället för att effektivisera verksamheten.
EU:s krav kan väsentligen lösas genom egenkontroll och ett register som är tillgängligt över nätet. Ett sådant system skulle inte kosta några stora pengar.

Som Lindbloms frö påpekar så är kostnaderna för kontrollen väsentligt mycket lägre i övriga EU-länder, bara 5-15 procent av de föreslagna svenska kostnaderna. Dags att rensa lite i den svenska byråkratin! Enligt Lindbloms frö beror det ackumulerade underskottet hos Jordbruksverkets frötillsyn på följande.

1. Interna problem, efter att Jordbruksverket tog över frötillsynen från det nedlagda Statens Utsädeskontroll.
2. Sedan 2007 har inkomsterna varit lägre än budgeterat. En stor orsak är att det största svenska företaget (>50% av totala omsättningen i Sverige) 2006 flyttade sin fröpackning från Sverige (bara detta) och därefter bara rakt av slapp svensk frötillsyn och avgifter. Avgifterna höjdes då för de andra företagen, men det var inte tillräckligt.

Ska de andra fröfirmorna behöva betala för Jordbruksverkets klantighet och att frötillsynen har för stor kostym efter Nelsons flytt?

Vad kan man själv göra då? För det första kan man skriva till chefen för Växtkontrollenheten på Jordbruksverket, Tony P Nilsson och till landsbygdsminister Eskil Erlandsson.

För det andra kan man undvika att köpa fröer från Nelson Garden och istället gynna de små fröfirmorna, som i mitt tycke dessutom ofta har bättre sorter än Nelson. Här följer en lista över små fröfirmor som säljer via postorder - komplettera gärna om jag missat någon.

• Runåbergs fröer
• Impecta
• Jennys frön och sånt
• Örtagården
• Rara växter
• Lindbloms frö
• Olssons frö

Jag noterar för övrigt att Nelson Garden är GuldSponsor för Naturskyddsföreningen - kanske dags för  Naturskyddsföreningen att tala med sin sponsor?



Några bloggar till förutom Cornucopia har nu uppmärksammat frågan:

• Supermiljöbloggen
• Hannu på Kinnekulle
• Nisse i Torpet

På Allt om trädgårds forum finns två diskussionstrådar om saken (ett två).

Vi väntar nu bara på att fler tidningar än Allt om trädgård ska uppmärksamma frågan om vår frömångfald.

Jordbruksverket klantar till det igen!

Återigen har Jordbruksverket bevisat sin inkompetens. Som Cornucopia påtalar så vill man nu trefaldiga avgiften för den obligatoriska kontrollen av importerade fröpartier, vilket kommer att slå ut små fröfirmor. Detta har inget med den så kallade FRÖ-lagen från förra året att göra, utan handlar istället om en ny förordning, med grund i att regeringen har beslutat att alla statliga verk ska ta in sin egen kostnad för kontroller i form av avgifter. Detta har sedan Jordbruksverket tolkat på sitt eget vis och gjort ett par rejäla blundrar på vägen.

• För det första har man bara skickat remissen till en enda fröfirma, nämligen Sveriges största (Nelson Garden med över 50 procent av marknaden). Remissen verkar inte heller ha gått till olika organisationer, exempelvis Fritidsodlingens riksorganisation (FOR).
• För det andra har man inte informerat om de nya reglerna på Jordbruksverkets nyhetssida och därmed inte heller på mejlutskicken. Jag prenumererar på dessa mejlutskick just för att kunna fånga upp såna här tokigheter, men precis som i samband med FRÖ-lagen kommer inte de viktigaste nyheterna med i mejlutskicken.

Jordbruksverket bör alltså se över sina rutiner rejält. I detta fall gäller det Kontrollavdelningen med avdelningschef Mari Andersson och dess underavdelning Växtkontrollenheten med chefen Tony P Nilsson, som måste se över sina rutiner både för remissförfarande och information. Förslagets blotta konstruktion vittnar om antingen inkompetens eller korruption. Jag skulle gissa på inkompetens - en oförmåga att analysera konsekvenserna. Regelrådet har också kritiserat den aktuella föreskriften SJVFS 2011:30 för bristfällig konsekvensutredning. Även om det bara är fråga om inkompetens bör det vara på sin plats med en utredning både om eventuellt jäv och korruption vad gäller ärendets hantering.

Även Jordbruksverket som helhet verkar behöva se över sina rutiner både för remissförfarande och information, då liknande misstag gjordes kring hanteringen av FRÖ-lagen förra året. Här anser jag att det är Generaldirektör Mats Persson och kanske Planeringschef Anna Olsson som är ansvariga, då jag inte hittar någon informationsansvarig på verket. Kanske chefen för Internrevisionsenheten, Ann-Katrin Harringer, också borde ta tag i saken.

Vad gäller själva frågan om avgifterna skriver Cornucopia så här:

Exempelvis skall egenföretagaren Lindbloms Frö nu betala 150 000:- SEK i avgift istället för tidigare 50 000:- SEK, utan att få något extra ut av det alls. Även enskilda firman Runåbergs fröer kommer antagligen drabbas lika hårt. Företaget Impecta konstaterar att avgifterna blir högre än vad de betalar för fröerna.

Har de slumpmässiga inspektionerna helt plötsligt blivit 3x så dyra? Man får många inspektionstimmar för 150 000:- SEK. Med en timpenning på 1000:- i timmen borde varje fröpackare bli inspekterad 150 timmar om året, nästan en hel månad heltid. Eller föreligger det någon form av korruption från agroindustrin här som har lobbat/mutat in det hela för att slå ut alla små konkurrenter?

Nelson Garden har sin fröpackning outsourcad till Lettland och går därmed helt runt de svenska reglerna. Jordbruksverkets kostnader för kontrollenheten måste därmed bäras av alla de mindre fröfirmorna om Jordbruksverket ska få täckning för kostnaderna genom avgifter. Nelson, som "råkade" vara enda remissinstans, är säkert bara glada över eliminerad konkurrens.

Nu börjar reaktionerna komma så smått. Lena Israelsson skriver i Allt om trädgård:

Leif Lindblom vid Lindbloms Frö i Kivik är förbannad och chockad. Han har skrivit ett öppet brev till jordbruksministern Eskil Erlandsson, där han hotar med att lägga ner verksamheten. Tidigare betalade han 50 000 per år för den stickprovskontroll av importerade köksväxtfrön som jordbruksverkets växtskyddsenhet utför. Nu ska han punga ut med 150 000 kronor per år. Det kan inte hans företag bära. [...]
Veronica Gårdestig vid Impecta Frö:
– Kontrollavgifterna för ett parti blir högre än vad vi betalar för fröna. Hur vi ska lösa det vet vi inte just nu. Vi kan ju inte ta ut ännu högre priser på fröpåsarna. Nej, vi måste ta strid mot avgifterna.
Beslutet om chockhöjningen har fattats vid jordbruksverkets växtkontrollenhet. Tony Nilsson är chef här. Han har haft några tuffa dagar med stenhård kritik från framför allt fröhandlare. Men också inom jordbruksverket får han mothugg.
– Vi kommer att snabbutreda det här, säger han nu och beklagar samtidigt att remissförfarandet inte gick korrekt till.

FOBO (Förbundet organisk-biologisk odling) har tagit upp frågan i ett pressmeddelande.

Nu väntar vi på att fler ska vakna. Alla ni odlingsintresserade som har egna bloggar och läser det här, skriv om det så det blir bloggstorm som förra året! Alla ni andra, sprid detta till era odlarkompisar, via mejl eller Facebook. Alla journalister som brukar läsa denna blogg - skriv om det (eller prata om det om ni råkar jobba för teve eller radio). Politiker - ta upp det, särskilt i Riksdagen. Landsbygdsminister Eskil Erlandsson behöver ställas mot väggen om detta.

Själv har jag haft fullt upp med min flytt och därmed inte haft tid för detta, även om jag har noterat det tack vare Facebook-gruppen, men nu när jag så smått börjat komma i ordning i den nya bostaden ska det bli andra bullar av. Jag hoppas att vi kan ställa till en lika stor storm som runt FRÖ-lagen förra året. Jag kommer att driva på detta med denna blogg som bas - den är bland Sveriges största inom kategorierna Ekonomi, företagande och juridik samt Miljö med för tillfället cirka 6600 besökare per vecka (och dessutom en av de mest länkade bloggarna inom dessa områden). Tillsammans kan vi (frökonsumenter och fröfirmor) få Jordbruksverket att backa - avgiften för fröregistrering blev de tvingade att sänka från 3000 kronor till 800 kronor.

Närmast kommer jag att formulera ett öppet brev till Jordbruksverket och landsbygdsministern. Jag återkommer med det här på bloggen. Under tiden kan ni läsa vad Lindbloms frö skrivit om de nya reglerna. Bland annat konstaterar han att den svenska avgiften är 5-15 gånger högre än i övriga EU - vill vi ha några små fröföretag kvar här? Här några som jag tycker viktiga klipp från det han skriver.

Detta är det värsta som inträffat i fröbranschen i Sverige någonsin
Slår ut både sortiment och ekonomi för små/halvstora företag.
Men gynnar starkt några få stora i fröindustrin.
Man avgiftsbestraffar små fröföretag, som står för mångfald och alternativ.
[...]
De nya avgifterna genomfördes de facto med hjälp av något som bara kan kallas remissbedrägeri, då endast en remissinstans fick yttra sig från fröhandelns sida. Ingen annan fröhandlare fick någon kännedom om det som var på gång,
till dess den färdiga föreskriften kom på pränt. Denne ende var egentligen diskvalificerad (jäv) att yttra sig i detta, då man inte är kontrollerad i Sverige.
[...]
Vi kommer att kräva att Föreskriften rivs upp och att en konsekvensutredning utförs. Och att vi får en ordentlig ursäkt.
Personligen menar jag att det även bör bli konsekvenser bland ansvariga inom Jordbruksverket.
[...]
I Danmark finns inte dessa avgifter. I Holland betalar ett företag avgifter som är 10% av de föreslagna svenska. I Finland görs endast groningskontroll av det frö som bjuds ut på hobbymarknaden. Ingen speciell avgift för detta.
[...]
Företagen har noll möjlighet att påverka vad som görs eller hur. Då företagen är tvingade att betala allt, behöver myndigheten inte göra det minsta för att minska sina omkostnader.
[...]
De små enskilda firmorna Lindbloms Frö och Runåbergs Fröer kommer nu att betala mer i dessa avgifter än i vanlig inkomstskatt.