Grekland - icke-betalning och eventuell regeringskris

Så var det då åter dags för Grekland att få medial uppmärksamhet. Blir det allvar denna gång, eller är det bara ett skrämskott?

Greklands regering under Tsipras har nämligen just begärt att skjuta upp morgondagens betalning på 300 miljoner euro till IMF och istället (som reglerna tillåter) slå samman alla junis fyra betalningar på totalt 1,5 miljarder euro och betala dem i slutet av månaden. Därmed skulle Grekland få några veckors respit för fortsatta förhandlingar med EU.

Glöm dock inte att Grekland fuskade sig igenom senaste betalningen till IMF i mitten av maj genom att betala med landets SDR-reserver hos IMF. Enligt IMF:s regler måste dock SDR-reserver fyllas på inom en månad när ett land använt dem och det blir i slutet av nästa vecka.

Detta kommer efter att grekiska regeringen inte kommit överens med EU om villkoren för vidare låneutbetalningar till landet. Även om det skulle bli en överenskommelse i sista minuten ska vi inte heller glömma att detta nu handlar om lån på ett antal miljarder euro som Grekland skulle få enligt det senaste räddningspaketet, men som de inte fått eftersom de inte uppfyllt EU:s drakoniska villkor. För att få ytterligare lån efter denna utbetalning krävs att Grekland och EU förhandlar fram ett nytt räddningspaket och dit är det ännu långt kvar, med tanke på att till och med det nuvarande räddningspaketets villkor är ifrågasatta.

Dessutom spekuleras nu i att premiärminister Tsipras kan komma att begära en förtroendeomröstning i parlamentet imorgon, vilket i sin tur kan leda till en regeringskris.

Om den grekiska regeringen istället väljer att vika sig alltför mycket för EU:s diktat riskerar Tsipras att tappa förtroendet från åtminstone vänsterflygeln inom sitt parti Syriza. Det kan också leda till en allvarlig politisk kris.

Vad gäller förhandlingsläget mellan Grekland samt EU och IMF så kräver EU och IMF sänkta pensioner och höjd moms, vilket säkerligen av de grekiska väljarna skulle uppfattas som ett svek, då båda åtgärderna drabbar fattiga greker mest. Framförallt vill EU och IMF att grekiska staten sparar in på de särskilda förmånerna för låginkomstpensionärer. Jag kan förstå att Tsipras och Syriza inte vill detta.

Vidare ställs krav på ytterligare privatiseringar av statliga företag. Det är förstås ingen långsiktig lösning, utan endast ett sätt att kortsiktigt få in pengar, för när alla statliga företag sålts ut finns inga pengar kvar att hämta genom privatiseringar.

Det kan alltså bli mycket spännande imorgon och de närmaste veckorna hur det kommer att gå för Grekland. Finansmarknaderna tycker inte om osäkerhet, så jag gissar att så länge inget avtal slutits kan det gå utför på världens aktiebörser.

En politisk kris imorgon i Grekland vore direkt illa. Inte lika illa som en "grexit" (att Grekland lämnar euron) eller statsbankrutt (att Grekland ställer in betalningarna på statsobligationer), men väldigt illa ändå.

Även om Grekland mot förmodan lyckas undvika en politisk kris de närmsta dagarna återstår dock IMF:s krav att Grekland ska fylla på sitt reservkonto hos IMF i slutet av nästa vecka med de 650 miljoner euro man tog därifrån i maj. Därmed är det en vecka kvar för förhandlingar tills Greklandskrisen bryter ut på allvar - i och för sig beroende på hur IMF kommer att hantera frågan med icke-påfyllningen av Greklands reservkonto.

"Grexit" kan vara närmare än vad många tror och hoppas. Isåfall blir det ett intressant test av hur robusta finansiella "brandväggar" som har byggts upp mot Grekland.

Grekland igen

2015 lär inte bli mindre intressant än 2014 för oss som studerar den globala ankdammen. En politisk händelse i närtid som ser lovande ut för popcorn-kvällar är Greklands nyval till parlamentet 25 januari. Enligt opinionsundersökningarna ser det utan tvekan ut som om vänsterpartiet Syriza (under partiledaren Alexis Tsipras) kommer att bli största parti - de har ett stabilt försprång på flera procent mot tvåan, regerande Nea Dimokratia (vars ledare Antonis Samaras är Greklands nuvarande premiärminister). Eftersom det grekiska valsystemet ger en 50 mandats "bonus" till det parti som får flest röster kommer Syriza att få många fler mandat än något annat parti, men troligen kommer det att fattas 5-10 mandat för att få absolut majoritet (för vilket det krävs 151 mandat). Med hjälp av stalinistiska KKE kan de dock få ihop en majoritet.

Syriza i regering med KKE som stödparti torde vara EU-styrets skräck. Syriza är nämligen uttalat fientliga till den nuvarande politiken och ytterst kritiska till EU:s inblandning i Greklands angelägenheter (eufemistiskt kallade räddningspaket). Med tanke på att grekiska staten numera har ett primärt överskott (alltså att skatteintäkterna täcker utgifterna förutom räntebetalningar) kan det vara oerhört frestande för en grekisk regering att ställa in betalningarna på statsskulden och därmed "lösa" landets fiskala problem. Vad exakt detta skulle betyda för Grekland, eurozonen, EU och världsekonomin är oklart.

Mike Shedlock har en diskussion om olika scenarier för vad en "Grexit" skulle innebära. Vissa anser att en Grexit skulle leda till en finanskris värre än den efter Lehmans kollaps hösten 2008. Andra anser att en Grexit visserligen skulle vara dålig för Grekland, men ha begränsade följdverkningar för övriga länder.

En sak är dock tämligen säker - om den grekiska staten ställer in betalningarna (statsbankrutt) kommer de grekiska bankerna att gå omkull eller behöva omfattande räddningspaket, då de sitter på stora innehav av grekiska statsobligationer.

Tillägg: Som en kommentator påpekar krävs minst 180 röster i parlamentet för att välja en ny president, vilket det alltså är överhängande risk att även det nyvalda parlamentet misslyckas med, vilket i sin tur leder till ännu ett nyval, och så vidare. Grekland ser ut att hamna i politiskt limbo tills militären tröttnar och tar över.

Det värsta testet kommer nu

ECB-chefen Mario Draghi 22 januari 2013:
"De mörkaste molnen över euroområdet har avlägsnat sig."

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble december 2012:
"Jag tror att det värsta är över"
"Det finns flera ljus vid horisonten"

Verkligheten 14 februari 2013:
BNP föll mer än väntat i eurozonen som helhet under fjärde kvartalet 2012 och eftersom det var andra kvartalet i rad så är nu eurozonen officiellt i recession. Eurozonens BNP föll med 0,6 procent jämfört med kvartalet innan, vilket var mer än väntade 0,4 procent. Jämfört med samma kvartal 2011 föll BNP med 0,9 procent, mer än väntade 0,7 procent.

Värst var väl att även de stora euroländerna Tyskland och Frankrike drabbades av större BNP-fall än väntat, 0,6 respektive 0,3 procent jämfört med kvartalet innan. De flesta bedömare räknar emellertid med att det nu inte blir två kvartal i rad med sjunkande BNP för Tyskland, utan att ekonomin ska repa sig innevarande kvartal. Kanske Tyskland håller ut, men det ser inte bra ut för eurozonen som helhet. Dock var exporten en av de bitar av BNP som drabbades hårdast i Tyskland, vilket inte är bra för den exportberoende tyska ekonomin.

För Frankrike reviderades dessutom första och andra kvartalet 2012 ner till en krympning på 0,1 procent var, så landet var alltså i en svag recession då.

Även för Italien gick det sämre än väntat - 0,9 procents krympning jämfört med kvartalet innan och en nedgång på 2,7 procent jämfört med samma kvartal 2011. Italiens ekonomi har nu krympt sex kvartal i rad, vilket ger en längre recession än 2008-2009, om än inte lika stark. Inför valet 24-25 februari lovar alla de tre huvudkonkurrenterna skattesänkningar för att försöka sparka igång Italiens ekonomi.

Den största krympningen noterades från Portugal med minus 1,8 procent. Spaniens BNP krympte 0,7 procent.

I eurozonen var det endast Estlands och Slovakiens ekonomier som växte. Vi har ännu inte fått siffror för Irland, Grekland, Luxemburg, Malta och Slovenien, men dessa länder är små.

Det är nu det verkliga testet för eurozonen och dess räddningsinsatser kommer. Tidigare har det åtminstone funnits tillväxt i eurozonens starka länder och räddningarna av Grekland, Irland och Portugal har kunnat genomföras, men hur ska det gå när även Tysklands och Frankrikes ekonomi börjar hacka? Orkar de då hjälpa skuldkrisdrabbade länder? Dessutom blir det väl förr eller senare tvunget med något slags räddning av Spanien. Jag tror att Draghi och Schäuble har varit alldeles för snabba med att blåsa faran över.

Tittar vi utanför eurozonen så krympte Storbritanniens BNP med 0,3 procent sista kvartalet 2012, och nu börjar oron för fortsatt nedgång och recession.

Ser vi längre bort, så sjönk Japans bruttonationalprodukt med 0,1 procent under fjärde kvartalet jämfört med föregående kvartal och 0,4 procent i beräknad årstakt. Eftersom BNP tredje kvartalet sjönk med 1,0 procent är alltså nu även Japan officiellt i recession. Det blir nog svårt för Abes regering att få till den inflation de önskar sig.

Mer EU!

Idag är en spännande dag för oss som följer EU-cirkusen. Tyska författningsdomstolen i Karlsruhe beslutade om räddningsfonden ESM:s konstitutionalitet, det är parlamentsval i Nederländerna, regeringsförhandlingar om åtstramningar i Grekland och inte minst kom ett tal i EU-parlamentet av EU-kommissionens kejsare ordförande Durão Barroso. Som extra grädde på moset ska Äpple lansera sin nya smartfåne ikväll, som enligt rykten inte kommer att heta Ajfån som de tidigare varianterna.

José Manuel Durão Barrosos tal idag handlade om hur EU måste göras till mer union och få mer integration. Det har tidigare varit uppenbart att detta är vad EU-kommissionen sedan länge arbetat för, men nu säger man det alltså rakt ut. Durão Barroso vill skapa en "bankunion och en skatteunion, och i längden en federation" samt en "utökad politisk union". Han passar också på att slänga in "mer demokrati" för formens skull. Denna fördjupning kommer såklart att kräva ett nytt EU-fördrag.

Att ytterligare fördjupa EU-samarbetet nu när tillfälle ges av en kris ligger helt i linje med vad EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi sade i en intervju för Financial Times i december 2001.

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."

Nu griper alltså Prodis efterträdare Barroso detta tillfälle att tillsammans med sina kumpaner EU-ordföranden Herman Van Rompuy, ECB-chefen Mario Draghi och Eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker snickra på ett förslag om mer centraliserad makt till EU.

Frågan är dock om man kommer att lyckas få ihop något som kan godkännas av ett alltmer splittrat EU eller ens bara eurozonens länder. Ett första förslag ska vara klart inför EU-parlamentsvalet 2014, och sedan vidtar förhandling om innehållet i en ny grundlag. Sedan ska detta fördrag godkännas av alla länder, något som tagit längre tid för de senaste fördragen. Ett genomförande ligger alltså många år framåt i tiden.

Under tiden fortsätter EU-imperiet att vittra sönder.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

"Lösningen" på de problem som EU orsakar är i alla fall enligt dess styre mer EU. Vad jag vill se är istället mindre EU, där fler frågor beslutas på nationell nivå istället för centralt hos ett makthungrigt EU.

Morgonens andra huvudnummer var den tyska författningsdomstolens godkännande av krisfonden ESM, om än med vissa villkor. Men ESM blir inte lika kraftfull som från början utlovats. Från början hade det talats om utlåningskapital på 500 miljarder euro. Tysklands bidrag begränsas av författningsdomstolen till 190 miljarder euro. Grekland, Cypern, Portugal och Irland kan inte vara med och bidra. Italien och Spanien kommer knappast att kunna göra det heller. Då återstår (förutom Tyskland) Frankrike, Nederländerna, Belgien, Österrike, Finland och några mindre länder. Därmed blir troligen ESM:s kapacitet mindre än utlovat.

Det är inte bara Europeiska unionen som krakelerar, utan även enskilda länder i den. I går kväll demonstrerade åtminstone en och en halv miljon katalaner mot nedskärningar och för ett självständigt Katalonien. Imponerande uppslutning, med tanke på att Katalonien har sammanlagt sju miljoner invånare.

Katalanerna vill i första hand ha ett utökat självstyre inom Spanien i linje med det som Baskien har. Steget till att bli ett eget självständigt land är ännu inte aktuellt. Gårdagens massiva demonstration kan få regionens katalansk-nationalistiske president Arthur Mas att kalla till nyval i hopp om att vinna fler väljare och stärka sin position gentemot centralregeringen i Madrid.

Men från Madrid ryter premiärminister Mariano Rajoy att katalanska politiker gör felprioriteringar genom att utnyttja den spanska krisen för att ställa krav på självstyre.

Rajoy upprepade också sitt tidigare mantra om att Spanien kommer att nå målet för budgetunderskottet, att man nog inte kommer att söka nödhjälp från ECB och att om man mot förmodan skulle begära hjälp så ska EU och ECB minsann inte få bestämma hur Spanien ska styra sina statsfinanser som villkor för hjälpen. Tomma tunnor skramlar mest. Erfarenheten från närmare tre års eurokris visar också att först förnekar man allt, för att till slut en halv sekund innan bilan ska falla begära nåd och hjälp.

Bankproblem i Spanien... och Frankrike

I slutet av förra veckan kom dåliga nyheter från Spanien.

För det första pågår en "tyst" uttagsanstormning mot de spanska bankerna. I juli togs nästan 75 miljarder euro ut från Spaniens banker, vilket är en minskning av insättningarna med 4,7 procent, den högsta månatliga nedgången sedan ECB:s statistik började 1997. Under årets första sju månader har insättningarna minskat med 17,7 procent. Det här är en rent "grekisk" utveckling som om den fortsätter och accelererar som den senaste tiden kommer att välta de spanska bankerna.

För det andra ska krisdrabbade spanska banken Bankia få en omedelbar kapitalinjektion på 4 till 5 miljarder euro efter att ha rapporterat en förlust på 4,45 miljarder euro för första halvåret i år.

Idag kom så en liten "bomb" från Frankrike, när det meddelades att bolåneinstitutet Crédit Immobilier de France (CIF) ska "räddas" av staten. Det handlar enligt Reuters om garantier upp till 20 miljarder euro. Nu är CIF ett ganska litet finansföretag och platsar inte på långa vägar på listan över de största. Enligt senaste balansräkningen jag hittat på nätet (från juni 2011) har de tillgångar på nästan 42 miljarder euro, varav största delen är en kreditportfölj på 33 miljarder euro. De är alltså bara något större än svenska SBAB. Även om CIF är små med franska mått, så är det illavarslande att även Frankrike börjar uppvisa röta bland finansföretagen. En huvudvärk för president Hollande. Läs mer om detta på ZeroHedge.

Skjut budbäraren!

EU-parlamentet röstar idag om ett förslag att skärpa reglerna för kreditvärderingsinstitut. Förslaget kommer från EU-kommissionen, som är de som har rätt att föreslå ny EU-lagstiftning.

I upptakten till krisen så värderade kreditvärderingsinstituten många komplexa finansiella instrument som säkra investeringar som senare visade sig vara nästan värdelösa. Men det har varit svårt för investerare att stämma instituten på skadestånd. Leonardo Domenici påpekar att det här måste förändras.
...
Kreditvärderingsinstituten har nedgraderat euroländerna även när de genomför tuffa åtstramningar vilket får dem att betala högre räntor på sina skulder.

- Från början föreslog jag ett förbud mot obeställda värderingar av statsskulder, även om det just nu inte finns någon majoritet som stöder detta förslag, säger Domenici.

Men hårdare regler för värderingen av statsskulder är på gång: värderingar måste ta hänsyn till den särskilda situationen i landet. Inga recept eller riktlinjer för politiska förändringar kommer att ges och en kalender över publiceringar av värderingar måste ges till Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA).

Det är förstås den sista biten som är mest intressant. EU-eliten har varit mycket irriterad över att kreditvärderingsinstituten sänkt betygen för EU-länder med alltför hög statsskuld. Det man egentligen borde kritisera kreditvärderingsinstituten för är dock att de varit alltför senfärdiga i sina nedgraderingar. Inte förrän statsskulden passerat rimlighetens gräns gör de något. Detsamma har ofta gällt konkursmässiga företag, där betygssänkningar till skräpstatus ofta kommer först tätt innan konkursen. Jag undrar hur EU-eliten tror att något skulle bli bättre av att man reglerar på vilket sätt man får påpeka att kejsaren inte har några kläder.

Nu talas det till och med om att EU ska starta ett eget kreditvärderingsinstitut - som om det skulle göra saken bättre!

Som vanligt är det säkrast att skjuta budbäraren som kommer med de obehagliga nyheterna.

Idag läser jag också att det troligen är värre än vad man sagt för de spanska bankerna, som kanske behöver mer än 100 miljarder euro i nödlån. Inte oväntat att det var så, men oväntat att det skulle komma så tätt efter de spanska bankernas räddningspaket annonserats.

Spanien "räddat" - stora frågor väcks

Igår kom så det väntade beskedet om nödlån till Spaniens banker. 100 miljarder euro ligger notan på för tillfället. Officiellt ska det bara behövas 40 miljarder, men man har tagit till en säkerhetsmarginal, som av erfarenhet från tidigare "räddningar" säkerligen kommer att användas. Spanien har därmed tagit sig till sista steget i Musik@Centrifugens lista:

1. Behöver inget stöd
2. Situationen förvärras (av ”onda spekulanter”, inte sällan ländernas egna banker)
3. Man kontaktar ECB/IMF men ”för inga diskussioner” om räddningspaket
4. Man tittar på en lösning men ”har inte begärt räddningspaket”
5. Man begär räddningspaket men intygar att ”läget är under kontroll”

Vi ska inte glömma att för bara knappt två veckor sedan sade Spaniens premiärminister Mariano Rajoy "No va a haber ningún rescate de la banca española" alltså "Det kommer inte att bli någon räddning av spanska banker". Rajoy försöker släta över nödlånets betydelse i dagens presskonferens. "Om vi inte hade gjort det vi hade gjort under dessa fem månader [sedan regeringsskiftet] skulle det som beslutats igår ha varit en intervention i kungariket Spanien." Han försöker alltså vända Spaniens misslyckande till beröm för den egna politiken. I och för sig har han inte haft en avundsvärd sits, då han fått överta styrandet av ett sjunkande skepp. Rajoys bästa plattityd från presskonferensen är "Igår vann trovärdigheten i det europeiska projektet, eurons framtid och stabiliteten i finanssystemet för att flödet av krediter ska komma tillbaka". Jag skulle snarare säga precis tvärtom.

Som vanligt dröjer EU och euroländerna tills man står vid stupets kant innan man kommer med något paket. Igår höll de 17 euroländernas finansministrar en videokonferens i tre timmar för att komma till ett beslut. Varken Tyskland eller Spanien vill ha ett fullskaligt räddningspaket à la Grekland, Portugal eller Irland. Det skulle för båda länderna innebära inrikespolitiska svårigheter.

Nu begränsar man Spaniens räddningspaket till att bara gälla bankerna och pengarna ska betalas ut som lån till FROB (fonden för ordnad bankrestrukturering). Pengar är dock fungibla och ett stöd till FROB innebär egentligen ett stöd till spanska staten, då de därmed slipper att knappa in på andra utgifter eller ta större lån för att ge pengar till FROB.

- I Grekland, Portugal och Irland hade staten problem och behövde hjälp. I Spanien är problemen koncentrerade till banksektorn, säger Robert Bergqvist, chefekonom på SEB, till TT.

Detta stämmer inte alls. Spanska staten har redan så stort budgetunderskott att de inte har möjlighet att själva rädda sina banker. Spanien har alltså stora problem med statens finanser, även om statsskulden ännu inte är katastrofstor. År 2011 gick spanska staten back med -8,9 procent av BNP och för 2012 har regeringen förhoppningen att statens budgetunderskott bara ska landa på -5,3 procent av BNP, men får anses vara oerhört optimistiskt. Spanien har också problem med Europas högsta arbetslöshet. 25 procent arbetslöshet och över 50 procent bland ungdomar. Landet befinner sig i recession och med den fallande BNP följer minskade skatteintäkter och att även om statsskulden inte ökar så kommer den att öka som andel av BNP. Det kan gå snabbt för Spanien att komma över smärtgränsen på en statsskuld över 100 procent av årlig BNP.

Robert Bergqvist försöker göra gör dock en bra kort sammanfattning av bakgrunden till skuldkrisen.

När länderna gick med i eurosamarbetet fick de en stark ekonomisk tillväxt, som varken bromsades av ECB eller av länderna själva. De fortsatte i stället att spendera, med stigande statsskulder som följd. Samtidigt skuldsatte sig många personer och företag med billiga banklån, och fastighetspriserna sköt i höjden. När tillväxten vek började omvärlden att misstro ländernas förmåga att betala skulderna. Räntorna sköt i höjden, tillväxten bromsades ytterligare, många fick problem med bolånen samtidigt som huspriserna föll. Krisen var ett faktum.

[Tillägg efter påpekande från kloka och observanta läsaren Åsa] Men Bergqvist får en del om bakfoten och generaliserar och förenklar för mycket. Spaniens statsskuld (som andel av BNP) steg inte efter eurointrädet, utan först efter finanskrisen. Däremot steg den privata skuldsättningen kraftigt (både hushåll och företag). Spanien hade också ett stort underskott i handelsbalansen och levde alltså totalt sett på lånade pengar. Spaniens BNP började inte heller växa snabbt efter eurointrädet, utan växte snabbt redan tidigare. Bergqvist har dock rätt i att det är den uteblivna tillväxten som lett till investerarnas misstro.

Det spanska bankstödet kommer genom FROB att riktas mot sparbankerna (cajas) som är hårt exponerade mot den spruckna spanska fastighetsbubblan, både genom bolån till privatpersoner och genom lån till byggbolag. Däremot ser det i dagsläget inte ut som om de två spanska storbankerna Banco Santander och Banco Bilbao Vizcaya (BBVA) kommer att behöva hjälp. Dessa två banker är mer diversifierade och har framförallt stora delar av sin aktivitet utanför Spanien.

Helgens spanska räddningspaket löser inte heller de underliggande problemen. När Spaniens ekonomi stagnerar faller fastighetspriserna, företag går i konkurs och kan inte betala sina skulder, samtidigt som de allt fler arbetslösa får ytterligare svårigheter att betala på sina bolån. Det är detta som ger förlusterna i bankernas balansräkningar. Räddningspaketet angriper alltså bara symptomen, inte själva sjukdomsorsaken. Plåster på ett brutet ben.

Nu dyker en hel mängd frågor upp runt det spanska nödlånepaketet. För det första är avtalet om Spaniens nödlån ännu varken påskrivet eller ens färdigt i detaljerna.

För det andra ska pengarna komma från de europeiska stabilitetsfonderna EFSF och ESM. IMF är inte inblandade med finansiering, utan bara som rådgivare. ESM är ännu inte färdig och den måste fortfarande ratificeras av Tysklands förbundsdag, som hittills motsätter sig vissa av detaljerna - risken är stor att ESM-avtalet måste skrivas om, vilket tar tid. Därmed kvarstår just nu bara EFSF, där man får anta att Spaniens bidrag på 93 miljarder nu skrotas (de kan väl inte både bidra och få ut pengar). Då återstår bara drygt 100 miljarder euro i EFSF, vilket alltså knappt täcker det spanska åtagandet. Det får inte dyka upp nya behov från Grekland, Portugal eller Irland.

Dessutom kommer än så länge Spanien mycket lindrigare undan än de andra PIIGS-länderna. Jonas Sjöstedt skriver:

Spanien påtvingas inte något detaljerat åtstramnings- och privatiseringsporgram som de andra länderna. Man kan fundera på varför. Beror det på att man har insett att programmen inte fungerar? eller på att Spanien är för stort och stolt och att länder inte behandlas lika inom EU? De vanliga EU-reglerna i EU:s sexpack och finanspakt lär i alla fall garantera fortsatt åtstramning och recession i landet.

Redan hör vi protester från Irland, som vill omförhandla sin räddningsplan för att få samma generösa behandling som Spanien. Irland planerar att ta upp detta på nästa möte för eurozonens finansministrar, som hålls 21 juni.

Nästa söndag hålls val i Grekland och frågan är hur det spanska avtalet kommer att påverka utgången. Man kan spekulera i att vänsterpartiet Syriza kommer att gynnas starkt av detta, då de vill omförhandla avtalen med trojkan. Nu finns ju ett prejudikat som visar att det visst går att få nödlån utan drakoniska villkor. EU-elitens tanke var att det var viktigt att få Spaniens avtal på plats innan det grekiska nyvalet, men frågan är om man inte skjutit sig själv i foten genom de snälla villkoren.

Jag undrar förresten om valet av den nye franske presidenten François Hollande har förändrat hur räddningspaketen utformas i Europa. Han är ju tydligt mer emot åtstramningar än företrädaren Sarkozy, som var mer på Tysklands linje.

Hur kommer finansmarknaderna att reagera imorgon? Kommer räntorna på spanska statsobligationer att falla eller stiga på beskedet? ZeroHedge tror att exemplet från Greklands statsbankrutt kan leda till att placerare säljer av de statsobligationer som styrs av spansk lag och köper på sig statsobligationer som styrs av brittisk lag. Alla de osäkerheter och frågor som finns runt paketet kan också göra att finansmarknaderna reagerar negativt. Det kan även bli en "sell the news".

Sen kan man undra om marknadens sökarljus nu kommer att riktas mot Italien. Situationen där är inte lika allvarlig som för Spanien, men Italien är i dagens läge väldigt känsligt för marknadens syn på deras statsobligationer.

Idag är det för övrigt val till nationalförsamlingen i Frankrike, vilket är nog så viktigt. Det ser ut som om François Hollande kommer att få brett stöd i parlamentet och kan troligen räkna med stöd från de gröna och radikalvänstern Front Gauche. Det ser också ut som om extremhögern Front National kommer att få ett antal platser. Skräckscenariot vore om Front National skulle få en vågmästarroll. Nu är det franska parlamentsvalet komplicerat och en andra sista omgång hålls om en vecka, samtidigt som det grekiska valet. Först då får vi med säkerhet veta hur den franska nationalförsamlingen kommer att se ut. Dagens resultat av första omgången kan ge en vecka av osäkerhet om hur det slutgiltiga resultatet kommer att bli.

Symboliska spanska byggnader

Sällan har jag sett två mer symboliska byggnader än dessa två (Puerta de Europa) i Madrid. Den vänstra byggnaden är huvudkontor för fallfärdiga sparbanken Bankia - resultatet av en sammanslagning som gjordes sommaren 2011 av sju sparbanker som var på fallrepet. Den högra byggnaden är huvudkontor för fastighetsbolaget Realia och Spaniens gigantiska spruckna fastighetsbubbla är just orsaken bakom att de spanska bankerna är på fallrepet. Realia är en sammanslagning av fastighetsbitarna från byggbolaget FCC och Caja Madrid (en av de sparbanker som blev Bankia).

Just nu pågår tydligen i Bryssel intensiva förhandlingar om stödpaket till Spanien. Jag gissar att det kommer att annonseras i helgen. Det finns dock redan innan stödpaketet kommit till ett antal problem. Om Spanien får mer fördelaktiga villkor än Grekland, Portugal och Irland, hur kommer då dessa länder att reagera? Framförallt kan grekerna reagera negativt och rösta fram de mest rabiata EU-motståndarpartierna i valet nästa helg. Om Spanien får stöd för att kunna stötta upp sina banker, varför fick inte Belgien och Frankrike det i höstas när banken Dexia behövde räddas? Det finns inte heller så många euroländer kvar som kan stödja de europeiska räddningsfonderna, särskilt inte stora rika länder. Grekland, Portugal, Irland och troligen Spanien är redan uträknade och återstår gör Tyskland, Italien, Nederländerna, Belgien, Finland, Österrike, Slovenien, Estland, Luxemburg, Slovakien, Malta och Cypern. Hur klarar sig sedan Italien? Kommer marknadens fokus att flyttas över på dem om Spanien får räddningspaket? Hur länge till kan Italien vara med och stödja räddningsfonderna? Och hur länge till kan Belgien det?

Inget nödlån till Spanien ännu?

Lite förvirrat nyhetsflöde denna vecka. I förrgår skrev jag att Spanien insett att de inte kan låna på marknaden och därför vill ha hjälp från EU. Idag läser jag dock att Spanien ännu inte begärt något nödlån, enligt EU-kommissionens ekonomiske talesman Amadeu Altafaj. Nu blev det ju en del positiva tongångar igår i samband med ECB:s räntebesked, vilket drev upp riskviljan på finansmarknaderna. Därför klarade Spanien att sälja statsobligationer för drygt två miljarder euro vid auktionen i förmiddags, även om det blev dyrt. Fast 6,04 procents ränta på tioåriga obligationer är ändå acceptabelt.

Senare idag kom dock besked från kreditvärderingsföretaget Fitch att de sänker Spaniens kreditbetyg med tre steg från A till BBB. Den spanska bankräddningen kommer enligt Fitch att kosta mellan 60 och 100 miljarder euro, vilket är mer än vad de trott tidigare.

Flera experter tycker dock att ett nödlån för Spanien krävs innan det grekiska valet nästa söndag. Jag är nog böjd att hålla med. Utan färdigt lånepaket kan det bli väldigt skakigt för Spanien. Jag skulle dock gissa att det pågår mer bakom kulisserna än vad som sägs offentligt just nu.

Från den svenska ankdammen noterar jag att Folkpartiets Carl B Hamilton inte längre är ute och propagerar för svensk euroanslutning - det är kanske inte riktigt rätt läge för det just nu, även om han säkert fortfarande tycker att euron vore bra för Sverige. Däremot kan han inte avhålla sig från att skriva en debattartikel i SvD där han tycker att Sverige inte ska "sitta på läktarplats" när det gäller räddningspaket för krisande euroländer. Jag tycker dock att Sverige gör bäst i att inte kasta ner mer pengar i det svarta hålet. Det gäller visserligen våra exportmarknader, men som jag ser det är en kraftig kris i eurozonen oundviklig och vår export kommer att drabbas i vilket fall som helst. Om Sverige kastar in några miljarder gör det varken till eller från för krisens utveckling. Däremot gör det skillnad för vår statskassa att slänga bort dessa pengar. Jag tror att vi kan göra mer nytta med pengabidrag när kollapsen av eurozonen väl är över om något år.

Jag läser också att riksbankschefen Ingves inte är rädd för att det ska blir ett kaosartat krisläge i Sverige vid en grekisk euro-exit. Kanske har han rätt i detta - det borde vara inprisat av marknaderna för länge sedan. Värre är nog hotet från en spansk bankkrasch - då kan vi få ett "Lehman-ögonblick" i Europa.

Apropå krisåtgärder så sänkte Kinas centralbank räntan idag, vilket pekar på att det som jag skrivit om förut stämmer, nämligen att Kinas ekonomi är på väg att sakta ner. Kinas fastighetsbubbla verkar vara på väg att sjunka ihop som en sufflé och byggandet har stått för en stor del av Kinas BNP.

Spanien vill räddas

Spanska staten har idag insett att det är kört och att de inte längre kan ta lån på marknaden, vilket budgetministern tillkännagav i morse. De har också begärt hjälp från "de europeiska institutionerna". Enligt budgetministern rör det sig inte om "astronomiska tal", men det är just vad det gör. Mängden pengar som Spanien behöver är just astronomisk - minst 350 miljarder euro.

Enligt planen ska Spanien på torsdag emittera statsobligationer för upp till 2 miljarder euro, vilket om auktionen inte ställs in blir det första riktiga testet på om de fortfarande kan låna från marknaden. Lycka till!

Dessförinnan är det ECB-möte med räntebesked imorgon klockan 13.45. Tyvärr för Spanien kan inte ECB göra så mycket mer än vad de redan gör, eftersom de isåfall skulle behöva få ett utökat mandat från euroländerna, vilket är en längre beslutsprocess. Även om "Super Mario" Draghi vill så kan han inte göra så mycket, men han kommer säkert att presentera något försök till marknadsblidkande plan imorgon.

Det är bråttom nu och EU-toppmötet den 28-29 juni ligger för sent för att vara till nytta, även om spanska regeringen tycker att detta möte bör fatta beslut om en bankunion. Premiärminister Mariano Rajoy vill se fler gemensamma insatser från EU-länderna för att stabilisera banksektorn och vill skapa en överstatlig myndighet för att samordna och få bättre kontroll av EU:s finanspolitik. Men tänk om Tyskland inte vill?. Det bästa citatet av Rajoy häromdagen är "Än står vi inte på kanten av stupet", eftersom det är just vad Spanien gör. Hursomhelst vill Tyskland att spanska staten gör en process liknande Greklands, nämligen att först få pengar (med budgetvillkor) från EFSF för att sedan kunna rädda sina egna banker.

Jag anar hur det kommer att sluta för Spanien:

och därefter:

Vad gäller Grekland så säger Standard & Poor's nu att risken för ett grekiskt utträde ur euron är "minst en på tre". Jag tror jag vet vad som kommer att hända. När det spanska kaoset slår till som värst någon gång i höst kommer Grekland att passa på att hoppa av euron när de ligger i nyhetsskugga.

Ekonomistas uppmärksammar att enligt prognosmarknaden Intrade är det 39 procents risk att något euroland lämnar valutaunionen innan slutet av 2012. För slutet av 2013 och 2014 är sannolikheterna enligt Intrade 55 procent respektive 65 procent. Även sannolikheten för statsbankrutter bland PIIGS-länderna innan årets slut är inte obefintlig enligt Intrade, med Grekland i toppen på 39 procent, följt av Spanien på 22 procent och Portugal på 20 procent.

(Illustrationer av Gustave Doré till Cervantes kända roman "Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha")

Lögnerna rullas upp i Spanien

Läget börjar se alltmer prekärt ut för Spanien och dess banker. Man har i flera år kört "pray and delay", en spansk variant på USA:s bankers "extend and pretend" från 2007-2008.

Krisbanken Bankia kommer nu att behöva en statlig insats på 23,5 miljarder euro, en ökning med 19 miljarder mot tidigare aviserade 4,5 miljarder euro. Bankia är en sammanslagning av sju "cajas" (sparbanker) och inte oväntat ledde sammanslagningen av sju vacklande mindre banker till en stor vacklande bank, som trots nyemission och börsintroduktion förra sommaren nu visar sig inte lyckas överleva utan statligt stöd. Bankia handelsstoppades i fredags och föll som en sten när den återöppnades för handel i måndags. Nu meddelas också att det inte bara är spanska regioner som "upptäcker" tidigare "okända" förluster, utan även Bankia reviderar resultatet för 2011 från att tidigare ha sagts vara en vinst på 41 miljoner euro till att nu vara en förlust på 3,3 miljarder euro efter en ny revision. Den tidigare årsrapporten ser alltså ut att ha varit en ren lögn.

Och Bankia är bara toppen på isberget. Enligt tidigare uttalanden av ekonomiministern skulle det räcka med 15 miljarder euro från staten för att rädda hela den spanska banksektorn, men bara Bankia kräver alltså (än så länge) 23,5 miljarder euro och insatta bedömare gissar att totalnotan landar på 50-60 miljarder euro. Den statliga Fonden för ordnad bankomstrukturering (FROB) har bara 5,3 miljarder euro kvar. Varifrån ska spanska staten få mera pengar? Räntan på tioåriga spanska statsobligationer slutade gårdagen på 6,45 procent, vilket är nära toppnivån från i höstas. Det blir dyrt att finansiera bankräddningen den vägen och det skulle även ge en statsskuld som snabbt går över i krisstorlek. Hur långt är Tyskland beredda att gå för att rädda euron? Spanske premiärministern Mariano Rajoy låtsas dock vara oberörd "There will not be any (outside) rescue for the Spanish banking system", säger han. Igår sade han även att "Vi låter varken någon region eller bank falla, för det kan inte hända... om det skulle hända faller landet".

Det lär inte heller komma någon räddande utländsk ängel och köpa upp ett antal miljarder i spanska statsobligationer, då utländska investerare nu minskar sina innehav av spanska statspapper. Bara från årsskiftet till april har andelen som innehas av utländska investerare minskat från 50 till 37 procent. Istället har spanska banker ökat sina innehav av statspapper, finansierat av nödhjälpspengar (LTRO) från Europeiska centralbanken (ECB). Därmed sitter de spanska bankerna och den spanska staten definitivt ihop i en omfamning till döds. Staten behöver bankerna för att köpa upp statspapper och bankerna behöver staten som räddare. Samtidigt har de spanska bankernas innehav av spanska statsobligationer minskat i värde, så de behöver därför ännu mer räddningspengar.

ECB har hittills stöttat de spanska bankerna med 316 miljarder euro i LTRO-lån på tre år, vilket motsvarar närmare en tredjedel av Spaniens BNP.

Nu är det inte bara bankerna som är problem i Spanien. Regionerna rullar ständigt ut nya meddelanden om hur de upptäcker glömda underskott eller hur de har kassakris. Senast var det Katalonien som behöver 13 miljarder euro inom en månad. Katalonien (med Barcelona som huvudstad) är dock ett lite speciellt fall, då det är en region som faktiskt på det stora hela går mindre illa än andra och står för 20 procent av Spaniens BNP. Katalonien är nettobidragsgivare till den spanska centrala statsbudgeten och deras kassakris nu beror på att centralstaten begär för mycket pengar av dem - skatteintäkterna har även där minskat på grund av recession.

Spaniens arbetslöshet är redan den högsta i EU och ser inte ut att minska, utan snarare öka ytterligare. Till och med normalt glättiga OECD spår ytterligare två år av recession och hög arbetslöshet i Spanien. Många varnar för vad man verkligen kan kalla för massarbetslöshet: 30 procent arbetslösa i Spanien nästa år! Den spanska detaljhandeln sjönk i april med 11,3 procent på årsbasis och industriproduktionen i mars med 7,5 procent. En ekonomi i fritt fall tycker jag det ser ut som och prognosen om att Spaniens BNP bara skulle falla med 1,9 procent i år verkar hopplöst långt från verkligheten. Bara från februari till mars föll industriproduktionen med 1,8 procent.

Bostadspriserna har redan fallit 30 procent sedan toppen år 2007 och Barclays anser att de behöver falla minst 20 procent till innan de kan stabiliseras. Det kommer såklart att leda till en förvärrad mardrömssituation för de spanska bankerna och staten. Det låter rimligt, med tanke på att på Irland har bostadspriserna fallit 50 procent från toppen. The Centre for European Policy Studies (CEPS) tror att de spanska bankerna kommer att behöva skriva ner lån på sammanlagt 270 miljarder euro, en summa som är så enorm (drygt en fjärdedel av årlig BNP) att en statlig bankräddning snabbt skulle driva upp statsskulden till över 110 procent av BNP i ett Irlandsliknande scenario, fast i mycket större skala.

Jag har tidigare nämnt att de spanska bankerna döljer stora delar av sina förluster, men verkligheten ser ut att vara på väg att komma ikapp även dessa lögner, eller "pray and delay". Många spanska banker undviker att sälja av fastigheter de blivit ägare till när lån inte kunnat betalas. Detta för att inte behöva marknadsvärdera fastigheterna och istället påstå att det inte finns någon marknad för dessa fastigheter som kan värdera dem.

Förutom till privatpersoner har de spanska bankerna också lånat ut stora summor till de numera till stor del zombifierade byggbolagen. Istället för att skriva ner dessa krediter så ger de nya lån när de gamla förfaller. Den spanska centralbanken tillåter dessa lån till konkursmässiga bolag att bokföras av bankerna som "friska" lån. Mer än hälften av Spaniens 67000 byggbolag anses idag vara "zombieföretag", som har sammanlagda skulder på 180 miljarder euro, som kan leda till omkring 104 miljarder euro i kreditförluster som ännu inte har erkänts.

Ett praktexempel är byggbolaget Metrovacesa, som har en börskurs på 38 cent per aktie, medan Santander, Spaniens största bank, värderar de 35 procent de äger i bolaget till 2,24 euro per aktie. Metrovacesa har idag i princip stillastående verksamhet.

Nu ser det ut som om världen håller på att syna de spanska korten och utvecklingen går snabbt.

Kändisekonomen "Dr Doom" Nouriel Roubini gissar att Spanien kommer att lämna euron inom tre år och till och med ekonomipristagaren Paul Krugman förutspår en spansk uttagsanstormning inom kort. Jag tycker också att detta verkar sannolikt. Framförallt ser det inte ut som om man kommer att lyckas göra sig av med kreditberget under ordnade former.

Senaste nyheten från Spaniens bankturbulens är att centralbankschefen Miguel Angel Fernandez Ordonez avgår en dryg månad innan hans mandattid på sex år går ut. Han skulle egentligen ha slutat 12 juli, men igår meddelades att han avgår redan 10 juni. Nu har den spanska regeringen bara två veckor på sig att utse en ersättare.

Dagens EU-blaj

EU-cirkusen fortsätter. Dagens ministermöte resulterade inte oväntat i klartecken för 70 miljarder euro från EFSF-fonden i bankstöd till Grekland.

Dagens blaj från ministermötet kommer från "den store ledaren" ordförande van Rompuy, som säger att "Europa har nått en vändpunkt vad gäller att bekämpa skuldkrisen, då budgetnedskärningarna börjar att verka och räntorna sjunker i utsatta länder som Italien". Även EU-kommissionens överkucku José Manuel Durão Barroso är försiktigt positiv. Tror någon på detta ordbajs längre? Men EU-adeln tycker tydligen att van Rumpoy är så bra att han blivit omvald till ordförande i två och ett halvt år till. Dessutom blir han nu ordförande för eurogruppsmötena. "Rumpan" uttalar med anledning av detta ännu ett par plattityder: "Det är ett privilegium att få fortsätta arbeta för Europa i detta avgörande ögonblick" (jo vi har förstått att EU-eliten har fina privilegier) och "Jag vet att ni alla delar min övertygelse att euron och unionen är oåterkalleliga projekt. Det är vår plikt att fortsätta vår historiska strävan" (valutaunioner har historiskt förr eller senare alltid spruckit, liksom politiska unioner - EU och euron lär inte vara några undantag - "oåterkalleligt" är det bara så länge det gynnar makthavarna).

Media vidarebefordrar tämligen okritiskt uttalandena från EU-nomenklaturan och nyhetsbevakningen börjar alltmer likna ett slags "Evropejskaja Pravda". Skärpning, journalister! Och det gäller särskilt er på TT! Framförallt gäller det vilka nyheter om EU som får mest exponering.

Under tiden i verkligheten får vi allt fler bekräftelser på att Greklands ekonomi håller på att implodera. Redan i början av februari fick vi reda på att skatteintäkterna faller i en årstakt av 7 procent, mot en budgeterad (hopdrömd) ökningstakt på 9 procent. Idag kom senaste inköpschefsindexet för Grekland, och det föll från 41 i januari till 37,7 för februari (siffror under 50 indikerar en krympning). Illa blev alltså sämre.

Mohamed El-Erian, vice vd i den amerikanska fond- och förmögenhetsförvaltningsjätten Pimco, talar klarspråk.

– Grekland håller på att offras. Man stöttar nu det uppenbart ohållbara och priset för det hela är enorma uppoffringar och besparingar som drabbar hela det grekiska samhället utan att det får någon effekt.
– Det senaste räddningspaketet kommer att misslyckas precis som de tidigare räddningsförsöken har misslyckats, säger El-Erian.

Därefter väntar Portugal, även det redan räddningslöst förlorat. El-Erian tror däremot att "brandväggarna" håller för Irland, Italien och Spanien. Belgien nämns lustigt nog inte ännu.

Den viktigaste brandväggen är ECB:s (Europeiska centralbankens) så kallade LTRO, lån till bankerna som löper över tre år. Igår fick 800 banker ytterligare tilldelning på sammanlagt 530 miljarder euro, vilket var mer än förväntat. Detta visar bara att läget för de flesta av Europas banker är uselt. De har idag små möjligheter att klara sig utan massivt stöd från centralbanken. Sammanlagt har de nu fått drygt en biljon (1 000 000 000 000) euro i LTRO-lån. Det finansiella lapptäcket blir allt värre, men det håller än så länge ihop (tills nästa spricka måste lappas). Samtidigt blir bankerna alltmer beroende av mer stöd från centralbankerna och hur de nånsin ska kunna stå på egna ben är höljt i dunkel. Ännu har ingen presenterat ens en vision om hur man ska slingra sig ur lapptäcket. Läs gästinlägget av "Bullion" hos Cornucopia.

Nästa absurda lapp i lapptäcket är att centralbanker börjar köpa aktier. Jo, det är sant! Allt för att hålla liv i finansmarknaderna! Israels centralbank meddelade idag att de skulle köpa amerikanska aktier. Schweiziska centralbanken har tydligen redan 9 procent av sina reserver i aktier. När detta pyramidspel slutligen faller ihop kommer det inte att bli vackert. Vilken centralbank blir först ner i papperskorgen? Kanske ECB med sina jättelika innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna?

Samtidigt har råoljepriset (Brent) idag varit uppe och nosat på rekordnivån från ett år sedan - över 128 dollar per fat som högst idag. Ironin är att försöken att rädda ekonomin genom att centralbankerna pytsar ut pengar driver upp oljepriset, vilket i sin tur drabbar världsekonomin som en straffskatt.

Grekland har kommit överens - låt kaoset börja!

Dagens nyhet var att den grekiska regering enats om ett nedskärningspaket som tillfredsställer kraven från utsugarna trojkan EU, ECB och IMF. Därmed hoppas tror man att det snart ska kunna betalas ut nya nödlån på 130 145 miljarder euro till EU:s banker grekiska staten.

Först måste dock ett antal ytterligare steg övervinnas. Ikväll håller EU:s finansministrar (med Greklands Venizelos som hedersgäst) ett möte om det grekiska stödpaketet, men eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker verkar tveksam och säger att "det finns många detaljer att diskutera" och att "Jag tror inte att vi kommer att komma fram till ett slutligt beslut i dag, men det är ingen katastrof".

Tyske finansministern Wolfgang Schäuble säger att det är en "öppen fråga" om det grekiska åtstramningspaketet "kommer att räcka för att landet ska nå målet om att reducera statsskulden till 120 procent av BNP till 2020". Jag anser inte att det är en öppen fråga, utan att det är en omöjlighet. Jag har visat flera gånger att Greklands statsskuld bara ökat sedan de började hamna i klorna på sina "räddare", medan BNP sjunkit.

Schäuble säger idag även att Grekland ännu inte uppfyller villkoren och att avtalet inte blir klart för underskrift ikväll. Han påpekar också att Grekland ännu inte har gjort saker de lovade i samband med det första räddningspaketet.

IMF säger att de kräver faktiska åtgärder i Grekland innan det blir aktuellt med fler låneutbetalningar.

Jag gissar att både EU-politikerna och IMF är hjärtligt trötta på långbänken i Greklandsfrågan och det ökar sannolikheten för att man till slut säger nej.

Dessutom ska Greklands parlament rösta om åtstramningspaketet - en omröstning där ett ja inte ska tas för givet. Vi ser också redan sprickor i den enade grekiska politiska fasaden - idag meddelade vice arbetslivsminister Yannis Koutsoukos att han avgår i protest mot åtstramningspaketet. George Karatzaferis, ledare för ortodoxa smygfascistiska partiet Laos, reserverar sig också mot delar av överenskommelsen. Återstår att se hur många av parlamentsledamöterna som röstar mot sina respektive partipiskor för att därmed kunna framstå som om de står på folkets sida och vinna förtroende till vårens nyval.

Nästa nödlånepaket är också en förutsättning för att Grekland ska kunna fullfölja uppgörelsen med de privata långivarna om skuldnedskrivning. Idag sägs också att grunddragen i uppgörelsen med de privata långivarna är klara, men det betyder ingenting särskilt - vi har hört liknande saker länge.

Greklands ekonomi är i fritt fall - statens skatteintäkter faller troligen snabbare än åtstramningspaketen minskar utgifterna. Momsintäkterna har fallit med 18,7 procent på ett år och de totala skatteintäkterna har fallit med 7 procent. Det beror inte på ineffektiv skatteindrivning, utan snarare på alla företag som upphört eller dragit ner. I november låg den officiella arbetslöshetssiffran på 21 procent och den har knappast minskat sedan dess.

Ilskan kokar hos folket och en tvådagars generalstrejk har utlysts till fredag och lördag. Fackföreningen ADEDY:s ledare säger att man är på väg mot ett folkligt uppror. Bara denna generalstrejk kan enligt min överslagsberäkning kosta Grekland cirka 0,5 procent av årlig BNP. Det lär också bli våldsamma demonstrationer.

I det grekiska sparpaketet ingår också (hör och häpna) nedskärningar av militären, vilket tillsammans med våldsamma upplopp riskerar att leda till en militärkupp. I juni förra året spekulerade jag i en tänkbar tidslinje för Grekland. Självklart blev det inte som jag spekulerat, utan saker har dragit ut på tiden. Landet har dock bytt regering och nyval är på gång under våren, så flera av mina grundgissningar finns med. Statsbankrutten är troligen inte långt borta. Kaotiska upplopp lär vi få se med början imorgon. Militärkuppen känns därmed inte särskilt avlägsen.

Läs även bloggrannarna Musik @ Centrifugen och Cornucopia.

Ekonomin som vädret

Att förutsäga detaljerna i hur världsekonomin kommer att gå är lika svårt som att förutsäga hur vädret kommer att bli. Båda två är stora komplexa system. Man kan komma med intelligenta gissningar om hur det kommer att bli på sikt, men förloppet från dag till dag eller vecka till vecka blir mer osäkert.

Igår förutsades ett snöoväder skulle komma in över Sverige. Mycket riktigt kom ett oväder som drabbade delar av Sverige, men här i Stockholm var det mest blåst och regn. Ingen decimeter snö här inte som det sas igår, bara lite slask på marken. Vi vet att det förr eller senare kommer vinter med snö som ligger kvar även i Stockholm, men inte exakt när. Det kan bli om några dagar eller först runt jul.

På samma sätt är det med ekonomin - det ser ut som att det kommer en rejäl finanskrasch, men exakt när den slår till på allvar vet vi inte. Idag är det uppåt på börserna och kanske får vi den kommande veckan också en uppgång. Kanske blir det till och med ett "Santa Claus rally" mellan jul och nyår. Allt baserat på investerares och spekulanters tro på att de styrande lyckas lösa eurozonens skuldkris. Förr eller senare kommer dock verkligheten i form av alltför stora statsskulder i PIIGS-länderna och alltför stor utlåning hos eurozonens banker att komma ikapp och då får vi en rejäl nedgång både på börsen och i den reala ekonomin.

Det gäller att hålla koll på tecknen att "räddningspaketen" börjar gå snett igen.

Finansiellt lapptäcke

Eurozonen börjar alltmer likna ett finansiellt lapptäcke. Man försöker att lappa de synliga skador som uppstått, men det syns allt fler sprickor i tyget.

De alltför stora statsskulderna och budgetunderskotten i PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien) har man försökt att lappa med euroländernas stödfond EFSF och Europeiska centralbankens (ECB) stödköp av statsobligationer (Securities Markets Programme SMP). Bankernas problem med för stora innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna har man försökt att lappa genom att ECB "tillfälligt" sänkt sina krav på säkerhet och nu idag genom att centralbankerna i en samordnad aktion bistår bankerna med dollarswappar till överkomligt pris. Bakom det senaste utspelet för att "rädda" finansmarknaderna ligger som Daniel Kederstedt konstaterar de sänkta kreditbetygen för flera banker - eventuellt också att ryktet att en stor europeisk bank höll på att gå omkull igår kväll. Att så här desperata åtgärder tas till nu visar att läget är riktigt illa, fast de styrande inte vill säga det rakt ut.

Grundproblemet med alltför stor skuldsättning för vissa stater och kapitalbrist i många banker är dock så stort att lapparna inte räcker till. Det som händer nu är istället att man bygger på ytterligare komplexitet i det redan mycket komplexa globala finansiella systemet. Det har redan byggts på till en oerhörd komplexitet genom det berg av finansiella derivat som nu är rekordstort, samt genom de räddningsaktioner som genomfördes redan 2008. Denna ökade komplexitet i det finansiella systemet säkerställer att den slutliga kraschen blir desto mer spektakulär.

Det hjälper i längden inte heller att bara tillföra likviditet, när både många stater och banker egentligen är insolventa. Bankerna klarar än så länge detta genom att låtsas att deras obligationsinnehav inte fallit så mycket i värde. Det enda som hjälper är rejäla skuldavskrivningar. Många banker och regeringar kommer att falla, men det är oundvikligt. Bättre att ta smärtan nu än att lappa på med ännu mer finansiellt hokuspokus och göra saken värre i slutändan.

Den Hälsosamme Ekonomisten skrev häromdagen en väldigt bra utförlig förklaring av hur euron orsakat statsskuldsproblemen och sambandet mellan euron och skuldkrisen.

Om det fortfarande finns någon som förnekar sambandet mellan euron och eurokrisen har jag tagit fram ett diagram som illustrerar hur PIIGS-ländernas bytesbalans har utvecklats sedan euron infördes. Bytesbalansen är ett mått på hur mycket ett land exporterar i förhållande till dess import. Om det varaktigt föreligger en skillnad mellan export och import kan man misstänka att landet i fråga lever över sina tillgångar.

Läs hela!

För att övergå till Grekland, så har landets situation ofta jämförts med Argentinas runt år 2000, vilket skulle kunna ge visst hopp om att landet skulle kunna "komma tillbaka". Det finns dock stora skillnader. Greklands statsskuld är mer än dubbelt så stor som Argentinas var då. Även statsfinansernas underskott var 2009 dubbelt så stort. Argentina hade då bara ett litet underskott i handelsbalansen, medan Greklands underskott i handelsbalansen sedan 2007 har legat över 10 procent av BNP. Greklands eventuella återhämtning lär alltså ta mycket längre tid. Italien har bättre möjligheter att klara sig, då deras underskott i handelsbalansen bara legat runt 2-3 procent av BNP de senaste åren. Spanien har legat på 10 procent, men kommit ner till 4 procent i år. Irlands handelsunderskott närmar sig noll i år, men för Portugal ser det på den fronten lika illa ut som för Grekland, även om deras statsskuld inte är lika stor.

Euro-Fiasko-Självmords-Fond

Hos ZeroHedge kunde man i helgen läsa om de problem som eurozonens stödfond EFSF står inför. ZeroHedge omtolkar fyndigt förkortningen som "Euro Fiasco Suicide Formula". Räddningsfonden har fått garantier från de olika euroländerna i förhållande till deras storlek och meningen var också att man skulle ge fonden ökad kraft genom en hävstång. EFSF skulle alltså låna upp pengar på marknaden. Hittills har man dock bara lyckats låna upp 14 miljarder euro och som panikåtgärd försökt att låna upp på kortare löptider - ett känt recept för potentiell katastrof är att låna upp till kort löptid och samtidigt låna ut till lång löptid.

Saken förvärras också av att länder som mottar stöd från EFSF självklart inte kan vara med och garantera fonden. Grekland, Irland och Portugal är alltså inte med och bidrar. Ländernas bidrag ser då ut så här (jag har hoppat över alla som ger mindre än 1 procent).

Tyskland	29,07%
Frankrike	21,83%
Italien	19,18%
Spanien	12,75%
Nederländerna	6,12%
Belgien	3,72%
Österrike	2,99%
Finland	1,92%
Slovakien	1,06%

Fondens styrka är alltså helt beroende av några stora länder - Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Problemet är att Italiens statsfinanser nu ifrågasätts av finansmarknaderna - räntan på tioåriga italienska statsobligationer är återigen uppe och nosar över 7 procent, även om den i samband med regeringsskiftet föll tillbaks något runt helgen. Det är ännu inte frågan om en inverterad räntekurva, men den är nu i princip platt, då räntan på tvååriga statsobligationer ligger runt 6,5 procent. Redan flatline-stadiet visar att något är allvarligt på tok, som vi sett från exemplet Irland.

Skulle Italien tvingas be om räddningspaket faller alltså nästan en femtedel av garantierna för EFSF bort. Italien räknade i år (innan helgens åtstramningspaket) med ett underskott i statsfinanserna på bara 3,9 procent, så det borde i teorin inte vara omöjligt för nytillträdde Mario Monti att räta upp finanserna, då grundförutsättningarna är betydligt bättre än i Grekland, som har ett jättelikt primärt underskott (intäkterna understiger utgifterna). Frågan är dock om man lyckas dra tillräckligt hårt i handbromsen. Italienarna kommer troligen inte att sitta godmodigt och titta på, utan det lär blir stora protester och strejker. För att Monti ska lyckas med en handbromsvändning måste också räntorna på statsskulden ner snarast. Ser vi ingen skarp trendvändning där inom de närmaste veckorna är det troligen kört, hur stora åtstramningspaket man än tar till.

Faller alltså Italien ur EFSF-stödjarna kommer denna fond att bli så handikappad att det blir svårt för den ens att leva upp till de åtaganden man lovat till Grekland, Irland och Portugal.

Det är inte bara italienska staten som måste ta till åtgärder - landets största bank Unicredit meddelar att de planerar att genomföra en nyemission på 7,5 miljarder euro i början av 2012. Frågan är om man hinner bli klar i tid, eller om det blir för sent. UniCredit passade också på att skriva ner goodwill på 9,6 miljarder euro och slopar utdelningen för 2011. Skulle UniCredit eller någon annan större italiensk bank falla kommer det också att bli en svår belastning på statsfinanserna, så det är många samverkande faktorer som måste fungera för att inte landet ska gå överstyr.

Apropå skuldkrisen sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel i helgen att ”Det är dags att gå mot en närmare politisk union i Europa för att därmed skicka ett meddelande till alla obligationsinnehavare att euroområdets ledare menar allvar med att avsluta den statsfinansiella krisen.” Att avsluta statsskuldskrisen lär dock ta många år, om vi ser på tidigare historiska exempel. Vi har ännu inte ens vänt åt rätt håll, utan situationen förvärras fortfarande. Merkel hoppas på en närmare politisk union i Europa, men jag har svårt att se något sådant. Snarare tror jag att utvecklingen kommer att gå i motsatt riktning, mot att det överstatliga EU blir alltmer irrelevant och åtminstone ett land lämnar unionen.

Nästa slag i luften är att EU-parlamentet i veckan röstar om ett förbud mot nakna cds-kontrakt och nakenblankning av statsobligationer och aktier. Förutom att reglerna blir tandlösa, så är de bara riktade mot symptomen, inte grundproblemen, som är alltför stora statsskulder och alltför risktagande banker. Dessutom träder de nya reglerna inte i kraft förrän i slutet av nästa år, då de redan kommer att vara överspelade av finanskraschen.

Greklands nye premiärminister Lucas Papademos försöker att få stöd för sin krispolitik genom att säga att Grekland måste behålla euron eftersom det är enda vägen framåt för landet. ”Vårt medlemskap i euron är en garanti för monetär stabilitet och det skapar de rätta förhållandena för uthållig tillväxt. Vårt medlemskap i euron är den enda vägen”. Lögner eller vanföreställningar?

Och när kommer EU:s överstatliga byråkrati att tvingas börja skära i utgifterna? Den totala EU-budgeten ligger på cirka 1000 miljarder euro. Har länderna råd med det? Vad säger folket när man skär i statsbudgeten med kännbara effekter för vanliga människor, men inte skär i EU-budgeten? Dessutom förekommer mycket fusk och slarv med exempelvis regionalstöden.

Dagsläget euro och bobubbla

Nu har euroländerna efter nattens maratonförhandling enats om en överenskommelse angående Grekland, stödfonder med mera. Bankerna går med på en 50-procentig skuldnedskrivning för Grekland, vilket kan minska Greklands skuldbörda med 100 miljarder euro, men skuldnedskrivningen blir som ZeroHedge påpekar egentligen bara 28 procent, eftersom inte alla långivare deltar.

Man har nu "löst" problemet för stunden, men grundproblemet återstår för Grekland, nämligen att staten har större utgifter än inkomster. Åtstramningspaketen möts av nya protester, som lamslår samhället och minskar statens inkomster ytterligare.

Detta steg på vägen mot att få bort det europeiska skuldberget orsakar redan det stora problem för många banker.

Men med så kraftiga eftergifter kommer en del banker att krokna under sina förluster. För att stå pall måste alla systemviktiga banker öka sin kapitaltäckning till 9 procent fram till nästa sommar. Totalt kommer det att behövas 106 miljarder euro i kapitaltillskott, bedömer EU:s bankmyndighet EBA.

Med tanke på att det återstår betydligt fler och större problemkrediter i Europa kan man fundera på hur det hela är tänkt att fungera. Ser man på listan över de största finansföretagen så är många av dessa i riskzonen och måste stagas upp av respektive stat - belgiska Dexia har redan "räddats". Problemet är bara att kapitaltillskott till bankerna från staten ökar på statsskulden och den är i de flesta EU-länder redan farligt stor. Vem ska finansiera de ökade statsskulderna? Banker har tidigare varit bland de större köparna av statsobligationer, men när bankerna blir zombifierade kan de inte längre stötta upp staten, som då inte längre kan stötta upp sina banker. USA har ett bättre läge än eurozonen, då deras centralbank Federal Reserve kan "trycka" nya pengar för att finansiera statens underskott. För euroländerna finns (ännu) inte detta alternativ. Även Sverige, Norge, Danmark och Storbritannien har i ett finansiellt nödläge som jag ser det bättre förutsättningar att hantera situationen, då vi inte avsagt oss makten över våra valutor. Visserligen leder sådan "nödtryckning" av pengar till att valutans värde pressas ner, men det är priset man får betala för det finansiella systemets överlevnad. Eurozonens länder däremot hamnar i ett oändligt käbbel angående hur olika krispaket och räddningspaket ska utformas, vilket leder till att det drar ut alltför mycket på tiden. Detta för att det finns alltför olika viljor och behov mellan exempelvis Grekland och Holland eller Italien och Tyskland. Bilden kompliceras ytterligare av galna rättshaverister som Berlusconi. Hade varje euroland haft sin egen valuta och centralbank hade man löst problemen mycket enklare. Greklands drachmer hade sjunkit i värde à la isländska kronor, medan tyska mark hade stärkts (relativt). Det börjar nu bli dags att påbörja vadslagningen om hur länge eurosamarbetet kommer att hålla ihop.

ZeroHedge påpekar att 1 biljon euro i räddningsfonden EFSF inte räcker till och är som en ärtpistol, inte den bazooka som skulle behövas. Läs även kommentarer från bloggrannarna Cornucopia, Makrofjanten och Musik@Centrifugen. Den sistnämnde myntar begreppet "may the farce be with you" apropå eurofarsen.

På hemmafronten kan vi notera att Handelsbanken och Swedbank behöver öka sina kapitalbuffertar, då reglerna för 9-procentsmålet för bankernas kapitaltäckning klassar bolån som betydligt mer riskfyllda, vilket egentligen är sunt med tanke på den svenska bostadsbubblan.

Hursomhelst kan vi konstatera att dessa kapitalkrav hotar bankernas utdelningar, vilket kan bli surt för alla som räknar med dem. Det riskerar även att leda till att det blir dyrare att få bolån.

Riksbanken kom idag med sitt senaste räntebesked - reporäntan lämnas inte oväntat oförändrad på 2,00 procent. Mer intressant är att man sänker räntebanan, samt att två ledamöter reserverade sig och ville sänka reporäntan och även ville se en ännu lägre räntebana.

De svenska bankerna ser uppenbarligen stor finansoro vid horisonten och igår kunde vi läsa att Handelsbanken byggt upp sin likviditetsreserv rejält så att den täcker likviditetsbehovet i över två år, även om tillgången till ny marknadsfinansiering skulle försvinna. Sådant bådar inte gott för priset på och tillgången till bolån, vilken beror mer på bankernas finansieringsmöjligheter än på reporäntan. Jag minns när jag köpte min första ägda bostad i slutet av 1992 och behövde låna 30 000 kronor, vilket bara var 20 procent av priset. Banken sade då att "egentligen ger vi inte nya bolån nu, men eftersom du är en sån trogen sparare och det är så litet belopp gör vi ett undantag". Det handlade inte bara om höjda krav på kontantinsats, utan om att de helt enkelt i princip inte tecknade nya bolån. Vad detta skulle innebära för den uppblåsta svenska bostadsmarknaden förstår ni nog.

Apropå den svenska bostadsbubblan kom Statens bostadskreditnämnd (BKN) med en intressant rapport igår.

En övervärderad bostadsmarknad ligger i mångt och mycket bakom finanskrisen, hävdar Statens bostadskreditnämnd (BKN) i en ny rapport. För att undvika en liknande systemkris i framtiden måste regelverk och praxis anpassas till det faktum att kreditgivare och hushåll ofta agerar kortsiktigt,

Cornucopia har skrivit mer om den.

Slutligen fanns häromdagen i FT en intressant artikel av Olivier Sarkozy, chef för finansiella tjänster på Carlyle group och halvbror till franske presidenten Nicolas Sarkozy, där han säger många för halvbrodern obehagliga saker.

Ett grundproblem är att Europas banksystem är så stort och dess stora beroende av marknadsfinansiering istället för insättningar, jämfört med USA. Europas banksektor har tillgångar som är drygt fyra gånger så stora som för USA:s banksektor och beroendet av marknadsupplåning är ungefär 10 gånger så stort som för USA.

De europeiska marknaderna för obligationer utan säkerhet var stängda under tredje kvartalet för alla utom ett fåtal utfärdare, vilket visar hur otillförlitliga sådana finansieringskällor är. Begränsad tillgång till finansieringsmarknaderna betyder att de europeiska bankerna måste återbetala sina förfallande skulder från sitt eget kassaflöde (istället för att ge ut nya obligationer när de tidigare löper ut). Om vi antar en genomsnittlig löptid på de 30000 miljarder dollar i utestående upplåning, behöver det europeiska banksystemet generera mer än 800 miljarder dollar per månad för att finansiera obligationer som löper ut. Detta är ohållbart.

Sarkozy räknar med att det i runda tal skulle behövas tio gånger så stort räddningspaket för europeiska banker nu som de 200 miljarder dollar som USA slängde in i sina banker 2008. Dessa 2000 miljarder dollar är betydligt mindre än dagens europeiska räddningspaket, som dessutom till stor del går till att stötta upp statsfinanser istället för banker.

Greklands banker på sista versen?

I förra veckan ville Lars Feld, rådgivare till den tyska regeringen i ekonomiska frågor, skriva ner Greklands statsskuld med hälften. Den nedskrivning med en femtedel som ingår i det ännu ej sjösatta senaste stödprogrammet räcker inte enligt Feld.

Inte nog med att stödprogrammet från i somras inte är tillräckligt, dessutom riskerar paketet att stjälpas av att exempelvis Finland (och kanske även andra euroländer såsom Nederländerna och Österrike) vill ha säkerheter för lånen. Paketet måste också igenom det tyska parlamentet den 7 september.

Räntorna på den grekiska statsskulden är på nya absurda rekordnivåer. Idag ligger marknadens ränta på tioåriga grekiska statsobligationer på 18 procent och på tvååriga på 45,7 procent. Det är katastrofalt för de mest exponerade bankerna, alltså de grekiska, som enbart överlever genom att vara uppkopplade mot ECB:s hjärtlungmaskin.

Samtidigt kommer uppgifter om att grekiska banker nu har börjat få ont om säkerheter som kan användas för att finansiera sig med lån från Europeiska centralbanken (ECB), vilket inneburit att bankerna i veckan börjat använda en tidigare orörd grekisk krisfond, som beskrivits som en sista finansiell utpost för bankerna.

ZeroHedge skriver (min översättning):

Genom ett drag som beskrivs som "det sista försvaret för grekiska banker", aktiverade det ansatta landets centralbank Emergency Liquidity Assistance (ELA) (likviditetsstöd i nödlägen) för första gången i onsdags.

Telegraph skriver:

Även om det gjordes diskret, kom nyheten ut att Aten hade öppnat fonden och var en av faktorerna som skakade marknaderna i Europa. [...] ELA utformades som europeiska regler för att tillåta ländernas centralbanker att tillhandahålla likviditet till sina egna banker när de får slut på säkerheter av tillräcklig kvalitet för att kunna användas mot Europeiska centralbanken (ECB). Det är ett obskyrt verktyg som är menat att vara tillfälligt och en av de sista livlinorna för skuldsatta banker. [...] Genom att acceptera en lägre nivå på säkerheter ska ELA i teorin vara Greklands ansvar, men eftersom den grekiska staten överlever på eurozonens räddningspaket och grekiska banker är beroende av ECB-finansiering, så backas dessa lån i praktiken upp av eurozonen. Utlåningsvillkoren och andra detaljer är hemliga.

Finansiella insikter skriver:

Nödfonden är den sista utvägen som en centralbank i euro-området har om landets banker är i akut behov av likviditet för att inte gå under och har tidigare bara använts i Irland, där landets banker snabbt blev beroende av den.

Förra helgen fick den lilla grekiska banken Proton nödhjälp på 50 miljoner euro från landets fyra största banker (National Bank of Greece (NBG), Alpha Bank, EFG Eurobank och Piraeus Bank) för att undvika en uttagsanstormning och för att inte skapa mer osäkerhet i det grekiska banksystemet. Det är nämligen redan en likviditetskris på gång för landets banker då 10 miljarder euro i statliga insättningar ska tas ut de närmaste veckorna för att betala av förfallande skulder och stabilitet är då viktig.

Proton har nyligen fått sin styrelse och ledning utbytt av centralbanken efter att man upptäckt ett jättehål i balansräkningen. Grekiska staten gjorde också en nödinsättning på 100 miljoner euro till Proton, men banken kunde inte betala tillbaks 70 miljoner av dessa efter att många insättare tagit ut sina pengar ur banken. Detta efter att störste ägaren Lavrentis Lavrentiadis misstänks för förskingring och pengatvätt. Mer än 30 procent av bankens 850 miljoner euro i utlåning lär bestå av lån till företag under hans kontroll - företag som dessutom har knackig ekonomi. Finansminister Evangelos Venizelos har kritiserats av oppositionspolitiker för att han godkände 100-miljonerslånet till Proton trots en lag som förbjuder staten från att sätta in pengar i banker med finansiella problem. Vilken soppa! Förutom grekiska statsobligationer är troligen grekiska bankers balansräkningar fyllda med mycket annan problematisk utlåning.

Idag kommer så nyheten att två av Greklands största banker, Alpha och Eurobank, ska gå samman och därmed bilda sydöstra Europas största bank. De går därmed om Greklands största bank NBG och blir ännu mer "för stor för att få falla" (tillgångar på 70 procent av landets BNP). Grekiska bankaktier rusar hejdlöst på nyheten, om än från bottennivåer. Även döda katter studsar när de slår i marken. I fredags noterade Atenbörsen sin lägsta nivå på nästan femton år, men har idag gått upp med över 14 procent.

Qatar Investment Authority (QIA) äger redan 5 procent av Alpha och väntas öka sin andel i den sammanslagna banken till 17 procent. Sammanlagt väntas ett kapitaltillskott på 1,75 miljarder euro genom bland annat nya aktier. Man lyckas alltså pungslå investerare på ännu lite mer kapital för att skjuta upp den oundvikliga grekiska kollapsen ett tag.

Är det verkligen någon som tror att det handlar om annat än att flytta om däcksstolarna på Titanic innan skutan sjunker?

En annan greklandsnotis från förra veckan - "Grekerna trötta på att bestraffas":

En skatt på finansiella transaktioner skulle ge välkomna inkomster för att främja tillväxten i Europa, anser Greklands utrikesminister Stavros Lambrinidis. I framtiden vill han se mer finanspolitisk samverkan i euroområdet och hoppas att euroobligationer införs.

Önsketänkande att övriga Europa ska finansiera Greklands underskott på detta sätt och dessutom alldeles för sent, då Greklands kollaps lär komma innan man hinner dra ett beslut om euroobligationer genom den politiska långbänken.

Intressant är att enligt finansminister Evangelos Venizelos kanske inte Grekland återgår till ekonomisk tillväxt under år 2012. Att växa sig ur skuldproblemen var tanken. Utan BNP-tillväxt faller alla räddningspaketen ihop, då minskande BNP ger lägre skatteinkomster och sabbar statsbudgeten.

Stendöd eurofråga och Cyperns kris

Apropå att Anna-Karin Hatt (C) skriver i SvD idag om att "Frågan om euron är död i minst 10 år till" så vill jag påminna om vad jag skrev i januari 2010:

Men denna debatt om införandet av euron i Sverige kommer med största säkerhet att vara stendöd inom något år. Och begravd två meter under jorden. För eurosamarbetet kommer framöver att knaka så mycket att en anslutning till EMU inte kommer att te sig särskilt attraktiv. Dessutom kommer troligen EMU:s medlemmar om något år inte att ha möjlighet att ta in nya euroländer innan man har rett upp problemen i de nuvarande. Det kommer snarare att handla om att vissa länder börjar överväga att lämna eurosamarbetet.

Tror ni mig inte? Vi får väl se hur många som förespråkar svensk euroanslutning år 2012.

Göran Pettersson (M) frågar sig idag om euron går att rädda. Jag frågar mig detsamma.

Fast det går kanske fortfarande att hitta en och annan enveten folkpartist som fortfarande vill ha euron. När Folkpartiets önskedröm om svensk euroanslutning nu ser ut att gå i kras önskar sig en folkpartist en svensk valutaunion med Schweiz och Norge! Dagens skratt!

MussoliBerlusconi försöker snabba på krisåtgärderna och åtstramningspaketet innan Italien följer med Grekland ner i statsfinansernas avgrund. Även om man får igenom ett uppsnabbat paket ser det illa ut för Italien och dess banker.

Samtidigt kan vi också läsa att Greklands BNP sjönk sjönk med 6,9 procent under andra kvartalet, jämfört med motsvarande period i fjol - alltså en snabbare takt än första kvartalets 5,5 procent. Utvecklingen går åt fel håll för dem som trodde att man skulle kunna "rädda" Grekland.

Och hur ska det gå med eurozonens "räddningsfond" EFSF den dag i en snar framtid när Frankrike blir av med sitt AAA-kreditbetyg?

Ett litet euroland som det inte skrivits så mycket om men som är i svår kris är Cypern. Bloggrannen LesserFool skrev om dem nyligen.

Cypern genomgår både en politisk och en ekonomisk kris. Den ekonomiska krisen beror till stor del på att landets banker (banksektorn är enorm i förhållande till BNP, jämför Island) har stor exponering mot Grekland. Totalt har de cypriotiska bankerna en exponering mot grekiska skulder (offentliga och privata) på 31 miljarder euro. Det motsvarar 170 procent av landets BNP. Cyperns näst största bank, Mafin Popular Bank, sitter på 12,5 miljarder euro i grekiska lån, vilket motsvarar 40 procent av bankens balansomslutning.

I slutet av juli sänktes Cyperns kreditbetyg till två steg ovanför skräpstatus med negativa utsikter. Cypern har inte bara stor exponering mot Grekland. Deras banksektor är också stor - bankernas balansräkningar motsvarar 700 procent av landets årliga BNP.

Till råga på allt drabbades Cypern i början av juli av en stor explosion av en vapenlast, som förstörde landets största kraftverk och slog ut hälften av elkraften. Det beräknas bli kostsamt att reparera - kanske så mycket som 2,4 miljarder euro eller 14 procent av landets BNP. Elbristen slår också mot landets turistinkomster. Energi och ekonomi hänger intimt ihop.

Cypern måste nu vidta kraftfulla nödåtgärder i statsbudgeten, men det ser ut att förhalas av politiska strider. Blir Cypern det första EU-landet som gör en riktig statsbankrutt? Visserligen är Cyperns ekonomi liten i EU-sammanhang, men en akut kris där kan lätt ge spridningseffekter. Och hur går det med den vilande konflikten med den turkcypriotiska halvan när Cyperns södra halva går in i akut kris?