Desperat Nordkorea

Retoriken och den militära uppladdningen hettar till runt Nordkorea. USA stärker sin militära närvaro i västra Stilla havet, bland annat på Guam. Nordkorea talar om en "explosion" de närmsta dagarna, men retoriken motsvaras inte av några synliga militära förberedelser. Därför är det fortfarande ganska lugnt i grannlandet Sydkorea, som är vana vid en stökig oberäknelig granne i norr. Talet om en attack mot USA verkar ännu mer orimligt givet Nordkoreas högst begränsade kapacitet.

Som jag skrivit förut så har Nordkorea visserligen utfört några provsprängningar av kärnladdningar och provskjutit stora missiler, men de har ännu inget användbart kärnvapensystem. Vad de möjligtvis skulle kunna göra är att utföra en självmordsattack med en kärnladdning på en ubåt. Apropå det rapporterar Sydkoreas militär att de tappat kontakten med två nordkoreanska ubåtar.

Det är dock högst tveksamt om Nordkorea skulle gå så långt som till verklig militär attack, då de isåfall troligen skulle få se sin militära kapacitet fullständigt utplånad inom några timmar och se fram emot en kollaps av sitt totalitära system. USA har placerat B2-bombare, F22-flygplan samt B52-bombare i Sydkorea och utfört övningar. För att förekomma eventuella missiler från Nordkorea har USA även flyttat en radarplattform med kapacitet att följa ballistiska missiler närmare Koreahalvön.

Men varför är Nordkoreas ledning så desperata just nu att de tar till militär retorik i högt tonläge? Det kan bero på en allvarlig bristsituation i landet. Nordkorea saknar nämligen gödsel inför vårbruket i år. Fram till 2007 gav Sydkorea varje år 300 000 ton konstgödsel till grannen i norr, men gör inte längre det. Nordkorea har hittills klarat sig på de lager som fanns kvar samt hjälp från Kina, men nu har de inget gödsel kvar och situationen vad gäller Nordkoreas livsmedelsförsörjning kan bli desperat i år.

Det diplomatiska förhållandet mellan Nordkorea och Kina är nu också i bottenläge, då Kina verkar ha tröttnat på dem. Detta kan också vara en delförklaring till att Nordkoreas ledarskap nu är så desperat. Nordkorea är nämligen beroende av viss handel med Kina för att klara sin försörjning.

Så ser vi nu slutet på Nordkorea? Är landet på väg att kollapsa? Nej, det verkar ännu inte så, även om läget är allvarligt. Men det är definitivt värt att följa, då en kollaps av Nordkorea skulle ha en enorm inverkan på Sydkorea. Om Nordkoreas ledarskap börjar inse att deras läge är kört kan de också bli alltmer desperata och göra alltmer vansinniga saker.

Nordkoreas kinapuff

Nordkorea genomförde som bekant sitt tredje kärnladdningsprov inatt. Förutom nyhetsbulletinen från Pyongyang bekräftas provet av seismiska mätinstrument. Med ledning av dessa beräknas det ha varit en kärnsprängning på mellan sex och sju kiloton cirka en kilometer under markytan, troligen i en gammal gruva. Detta är alltså en kraftigare laddning än de föregående två proven.

Provet fördöms av FN, USA, Ryssland och Kina. Sydkorea har begärt ett extra möte med FN:s säkerhetsråd.

Det dyker förstås upp en mängd frågor runt detta prov. Utgör det något hot mot någon? Nej, inte på långa vägar. Det är en sak att smälla av en kärnladdning, vilket inte är särskilt tekniskt svårt, utan ganska lätt kan genomföras av ett gäng ingenjörer med tillgång till anrikat plutonium eller uran. En helt annan sak är att applicera kärnladdningen på en missil och få till ett kontrollsystem som smäller av den i rätt ögonblick, alltså när den nått sitt mål (och inte vid t.ex. missiluppskjutningen). Det handlar alltså än så länge bara om en kraftig sprängladdning, inte ett fungerande kärnvapen.

Nordkorea har dock även ett missilprogram, där man gjorde en uppskjutning i december av en raket som i teorin kan nå USA:s västkust. Jag skriver "i teorin", därför att om missilen inte ska slå ner på slumpvis vald plats (t.ex. Mojave-öknen) så krävs även ett avancerat styrsystem.

Nordkorea visar alltså upp en massa muskler med en stor missil och en kärnsprängning, men hittills ingen hjärna i form av styrsystem. Där krävs troligen åratal av utveckling.

Så vad är vitsen med dessa muskler? Kärnvapen behöver inte Nordkorea för att hota Sydkorea, då deras konventionella militära kapacitet gott räcker till för att åsamka grannen i syd rejäl skada vid en överraskningsattack, särskilt med tanke på att Seoul bara ligger fem mil från gränsen. Kärnvapen skulle snarare vara av intresse för Nordkorea som påtryckningsmedel mot andra länder, t.ex. Kina, Japan eller USA.

Men som sagt så är det ännu inget vapensystem, utan bara ett test av en av beståndsdelarna i ett tänkbart framtida vapensystem.

Testet är en del i den taktik som Nordkorea ägnar sig åt, nämligen att försöka uppträda oberäkneligt och lagom hotfullt. De får dock inte bli för hotfulla, för då skulle USA eller Kina ingripa militärt och då skulle de vara chanslösa. Men de kan spela ut det oberäkneliga kortet. I december skickade de upp sin stora missil. Sedan höll Kim Jong Un oväntat ett nyårstal där han antydde fred med Sydkorea. Därefter kom upptrappningen inför kärnladdningstestet, då man började tala om att man skulle göra det. Dagarna innan provet gick Pyongyang dock ut och tonade ner sina varningar, för att sedan genomföra testet ändå.

Nu återstår att se om den förda oberäkneliga politiken kommer att leda till några fördelar för Nordkorea. De hoppas förstås att sitta i en starkare förhandlingsposition gentemot USA och framförallt Kina. Kina verkar dock ha tröttnat lite på sin stökige granne och om de skulle dra in allt stöd till Nordkorea och stänga handeln skulle landet kunna implodera.

Tillägg: Läs även InBeijing om Nordkoreas kärnvapenprov

Syrien, Irak, Iran, Israel, USA, Saudiarabien

Arabförbundets utrikesministrar träffades idag i Kairo för att diskutera sanktioner mot Syrien. Man har nu gett Syrien ett ultimatum till imorgon fredag, sedan vidtas sanktioner mot flyg och landets centralbank. Samtidigt har USA:s hangarfartyg George H.W. Bush lämnat Hormuzsundet vid Persiska viken och parkerat sig utanför Syrien. USA:s ambassad uppmanar också amerikanska medborgare i Syrien att lämna landet omedelbart. Det talas även om att inrätta en flygförbudszon över Syrien.

Albawaba news, which cites Kuwait's al Rai daily, reports that Arab jet fighters, and possibly Turkish warplanes, backed by American logistic support will implement a no fly zone in Syria's skies, after the Arab League will issue a decision, under its Charter, calling for the protection of Syrian civilians.

Fokus ligger just nu på Syrien, men det är del av ett större maktspel och det är knappast humanitära skäl som drivit Arabförbundet och kanske USA till att nu agera mot Syrien.

Syrien styrs av Bashar al-Assads regim, en minoritetsgrupp som har dominerat Syriens styre sedan 1970 då den nuvarande presidentens far gjorde en kupp. För att förstå mer om situationen i Syrien måste man se på landets demografi. Religiöst så är 87 procent av befolkningen muslimer, 3 procent druser och 10 procent kristna. Av muslimerna är 74 procent sunnimuslimer och resten olika grenar av shiamuslimer - alawiter, imamiter och ismailiter. Den största etniska gruppen är araber med 85 procent, sedan finns 9 procent kurder, 3 procent druser, samt mindre grupper av turkmener, syrianer, armenier, adygéer med flera. Stora delar av landet är ofruktbara och glest bebodda och större delen av befolkningen finns i nordvästra hörnet, samt runt Damaskus i södra hörnet.

De styrande alawiterna är alltså en minoritet som mest bor i kustremsan. Eftersom de är shiamuslimer har de lätt för att ha nära relationer med Iran. Majoriteten av befolkningen är dock sunnimuslimer och här har alltså Saudiarabien och de flesta andra arabländer som domineras av sunnimuslimer ett intresse av att fälla den shiamuslimska al-Assad-regimen. Det ligger förstås även i deras intresse att på detta vis försvaga rivalen Irans inflytande i regionen. Syrien är politiskt isolerade i arabvärlden och även Turkiet, som för några år sedan hade mer vänskapliga relationer till Syrien, har nu vänt emot dem. Den enda vän som Syrien nu har är Iran (om man inte räknar vapenleverantören Ryssland).

Syrien har alltid sett Libanon som en historisk del av Syrien och ofta blandat sig i landets komplicerade politiska spel. När Syrien nu har fullt upp med interna problem kan det bli svårare för den shiitiska Hizbollah-milisen i Libanon att få stöd utifrån, även om de fortfarande har Iran på sin sida. Därmed kan alltså maktbalansen ändras även i Libanon, vilket kan leda till att andra grupper försöker kapa åt sig en bit av kakan om Hizbollah försvagas.

Ännu finns dock få tecken på att Syriens regim skulle förlora greppet om det egna landet. Militären är stark och trots en del desertörer är den fortfarande i huvudsak enad, och mot den kan en obeväpnad eller illa beväpnad civilbefolkning inte göra mycket. Syrien har också egen olja om än inte jättemycket, men är ändå en nettoexportör. Dessutom har man två egna raffinaderier i Banias och Homs. Landets militär kan alltså inte försvagas genom något oljeimportembargo. Däremot kan man tänka sig att man vid ett eventuellt ingripande utifrån kommer att försöka stänga ner oljeindustrin för att försvaga landet.

Cornucopia påpekar att Syrien har ryskt strategiskt luftvärn av typ S-400 vilket såklart försvårar ett militärt ingripande utifrån och försök att införa en flygförbudszon. Israel har troligen inte så mycket att vinna på att blanda sig i vad som händer i Syrien, eftersom de genom sin kontroll av Golanhöjderna redan har gränsen säkrad. Snarare är det USA, Saudiarabien och Turkiet som kommer att ingripa.

Öster om Syrien ligger Irak, där USA planerar tillbakadragande av trupperna. Iran vill självklart passa på att skaffa sig inflytande där i det maktvakuum som då uppstår, men även ärkerivalen Saudiarabien vill det, och i viss mån även Turkiet, som framförallt är intresserade av de kurddominerade delarna i norr. Saudiarabien vill framförallt förhindra att shiitiska Iran stärker sin roll i Irak. Saudiarabien har redan problemet med missnöjda shiamuslimer i grannlandet Bahrain och vid sin egen nordöstra kuststräcka runt oljehamnarna. Framförallt vill man förhindra att Iran ska skaffa sig en sammanhängande inflytandesfär via Irak och Syrien ända ut till Medelhavet (genom Hizbollah i Libanon). Al-Assad-regimen i Syrien har således en nyckelroll i maktspelet i Mellanöstern och därför blir landet nu viktigt för omvärlden trots små oljetillgångar. Skulle regimen i Syrien mot förmodan sitta kvar och Iran även lyckas stärka sitt inflytande i Irak förändras läget även för Israel, men som det ser ut nu så agerar övriga aktörer på ett sätt som gynnar Israels intressen och därmed behöver de som jag ser det inte blanda sig i.

Troligen känner sig varken Saudiarabien eller Iran särskilt frestade att ingripa militärt i Irak. Det är helt enkelt inte värt kostnaden att skicka in trupper i detta getingbo. De agerar istället genom att stödja olika grupper i Irak.

Det har på senaste tiden åter talats om ett eventuellt israeliskt anfall mot iranska kärnanläggningar, men frågan är hur sannolikt detta är, med tanke på de svåröverskådliga konsekvenserna. Vid en attack mot Iran öppnas möjligheten att de som hämnd kan få för sig att stänga Hormuz-sundet, där större delen av Persiska vikens oljeexport passerar.

En militär insats mot Iran är också utesluten annat än i liten skala. Iran är som ett närmast ointagligt fort, som domineras av Zagros-bergen. Dessa berg är omöjliga att inta, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under 1980-talet. Landet är stort som hela Västeuropa och har 70 miljoner invånare. I norr skyddas det av Elburz-bergen, som även löper längs Kaspiska havet. Visst kan man flygbomba, men att kontrollera detta land skulle kräva landstyrkor i en omfattning som ingen stormakt har råd med. Den enda chansen för främmande makter är att sätta igång revolter bland Irans minoritetsfolk. Endast 53% av landets befolkning har persiska som modersmål och skulle baluchier i öster, azerier i norr och kurder i väster göra uppror samtidigt blir Iran kraftigt försvagat och måste ägna sig åt att stabilisera sitt eget territorium istället för att kunna utöka sitt inflytande i andra länder. Iran har dock en oerhört stark statsmakt och regimen verkar inte visa något som helst tecken på att släppa järngreppet om folket och så länge de håller greppet även om ytterområdena sitter de starkt.

Iran har en stark militär delvis tack vare att Ryssland har sålt avancerade vapensystem till dem. Allvarligast för USA är Sunburn-missilerna, som är gjorda för att slå mot fartyg. Sunburn har aldrig använts i strid, så vi vet inte hur bra eller dåligt amerikanska stridsfartyg skulle klara sig mot dem. Sunburn har en aktionsradie på runt 150 kilometer och kan bära en kraftig sprängladdning. Den flyger i dubbla ljudhastigheten och har ett avancerat flygmönster då den flyger nära vattenytan och när den närmar sig målet gör snabba undanmanövrar för att förvilla eventuella motmedel. Om en amerikansk flottstyrka skulle lyckas detektera en inkommande Sunburn-missil skulle de bara ha några sekunder på sig för att skjuta ner den och det är en öppen fråga ifall de klarar av det. En missil räcker för att sänka ett stort stridsskepp. Det som USA:s flotta kan göra är att med hjälp av AWACS-plan försöka hålla koll på potentiella missilavfyrare och oskadliggöra dem innan de får chansen att skjuta - inte helt lätt. Problemet vad gäller Irans Sunburn-missiler är att Persiska viken är ett långsmalt innanhav (bara 350 km på bredaste stället) med bara ett smalt utlopp i Hormuz-sundet. På nordsidan av viken finns Irans berg, där det är lätt att gömma olika kustförsvar såsom mobila missilramper.

Iran har som bekant ett kärnkraftsprogram som i förlängningen kan bli ett kärnvapenprogram, men mycket återstår innan man har kapacitet att avfyra kärnvapen mot sina fiender. Frågan är om man ens på allvar planerar detta, eller om man bara vill hålla sina fiender på halster. Kärnkraftverket beräknas sätta igång någon gång nästa år. Vad gäller kärnvapen så har Iran ännu inte ens utfört något underjordiskt prov (till skillnad mot Nordkorea). Även om man skulle komma så långt så återstår en hel del arbete innan Iran kan ha en kärnvapenstridsspets som kan avfyras med en missil. För överskådlig framöver är hotet från Iran inte att de skulle kunna avfyra kärnvapen, utan istället att de stödjer olika shiamuslimska rörelser eller regimer i grannländerna.

I sammanhanget ska vi inte heller glömma ryssarnas fulspel i området, då de glatt beväpnar olika regimer som kan betala med oljepengar. I och för sig är väl inte USA så mycket bättre när de beväpnar Saudiarabien.

Oljeläckan större - sannolikt scenario

Idag kan man läsa i media att oljeläckaget i Mexikanska golfen kan vara ännu större än man hittills befarat, upp till 100 000 fat (nästan 16 miljoner liter) per dag enligt interna dokument från BP. Detta jämfört med "bara" upp till 60 000 fat om dagen enligt tidigare officiella bedömningar.

BP försöker dock att tona ner det hela genom att säga att 100 000 fat om dagen handlar om ett "worst case scenario" där man tar bort alla säkerhetsventilerna.

– Men det är irrelevant, säger BP:s talesman Robert Wine till CNN.

– Varför skulle vi ta bort säkerhetsventilerna? Det är de som håller det här läckaget i någorlunda schack.

Jo, som jag skrev i fredags så kan hela den tekniska strukturen ovanpå och i hålet knäckas och "blåsas bort". Det handlar inte bara om ett osannolikt värsta tänkbara scenario, utan ser enligt de källor jag hänvisade till ut att vara ett högst sannolikt scenario. BP är troligen i allra högsta grad medvetna om detta, liksom de styrande i USA, men man väljer att dölja den obehagliga sanningen ett tag till.

För att se hur man från början har försökt att mörka katastrofens omfattning kan man läsa bloggrannen Efter Oljans genomgång av utsläppets historia från april och framåt. Varför skulle man ha bättrat sig nu vad gäller öppenheten?

Redan på ett tidigt stadium föreslog Matthew Simmons att man kunde använda sig av en liten kärnladdning för att stoppa till utsläppet. Göran Fröjdh skrev om detta i förrgår och har även med en teveintervju med Simmons. Idén är alltså att den höga temperatur som en kärnladdning ger kommer att smälta berget och omvandla det till glas som effektivt stoppar läckan. Ryssarna har tydligen provat metoden vid några tillfällen. Problemet är dock att man vad jag vet aldrig provat den under vatten. Kommer det att bli en flodvåg i så fall? Radioaktivt utsläpp lär det bli i vilket fall som helst. Men om man väger en oljekälla som okontrollerat sprutar ut 100 000 fat om dagen i kanske tio år mot en flodvåg och ett radioaktivt utsläpp så kanske kärnladdningsmetoden är det minst onda tinget. Jämfört med alla radioaktiva utsläpp som kommit från de över 2000 kärnvapenprov som mänskligheten hittills gjort så är utsläppen från en liten sprängning till inte så mycket.

Läs även vad bloggrannarna Cornucopia och Musik @ Centrifugen skriver.

[Andra bloggar om olja, miljö, kärnvapen, bp]

Israel i hetvattnet

Dagens hetaste nyhet har väl ingen missat - Israels bordning av fartygskonvojen "Ship to Gaza" som med diverse svenska kändisar ombord fraktade en hjälpsändning till Gaza.

Man kan tycka vad man vill om Israel, men att de idag begått ett folkrättsbrott står helt klart. Israelerna hade ingen rätt att borda fartygen på internationellt vatten. Rimligtvis hade människorna på fartygen därmed också självförsvarsrätt, vilken de på ett av fartygen enligt den israeliska militären utövade med "klubbor, metallstänger och knivar". Detta besvarades med skjutvapen från militärerna, varvid ett antal människor dödades. Angående det folkrättsliga läget, läs folkrättsexperten Ove Bring i SvD, Jakob Heidbrinks blogg, Mark Klambergs blogg samt sjörättsprofessor Hugo Tiberg i GP.

Vissa passar på att komma med osmakliga kommentarer i sammanhanget, t.ex. MUF-ordföranden Niklas Wykman, vars politiska karriär snart torde få ett brådstörtat slut om han inte går ut omedelbart och gör offentlig avbön. Dick Erixon verkar i sin enkelspårighet inte heller ha förstått vad havsrättskonventionen säger och sätter rubriken "Gaza-aktivister attackerade israeliska soldater". Med den logiken får besättningen på en båt i Indiska oceanen inte heller försvara sig om man skulle bli utsatt för bordningsförsök från somaliska pirater. Skärpning, Erixon!

Turkiet har sett till att det blir extramöte i FN:s säkerhetsråd med anledning av dagens incident och kallar händelsen för "statsterrorism". Det ser alltså ut att bli en rejäl kris med en massa internationella förvecklingar.

Nu frågar man sig varför Israel gjorde som de gjorde. Jag kan se två huvudalternativ. Antingen gjorde någon i militärledningen en jätteblunder och har isåfall troligen just förpassats till en mångårig straffkommendering på någon undanskymd plats, eller så var det planerat att utföra bordningen på internationellt vatten. Att det skulle vara ett misstag låter osannolikt. Ville man bara kontrollera att inga vapendelar smugglades in hade man kunnat vänta tills skeppen korsade över gränsen för Gazas territorialvatten - nu befann de sig omkring tre gånger längre ut. Och hade det varit ett misstag hade det varit lätt för Israel att hänga ut lämplig befälhavare offentligt, beklaga misstaget och någorlunda rädda sina relationer till andra länder.

Men om det nu var ett överlagt dåd från Israels sida kan man fråga sig om orsaken. Ville man nu provocera fram en självförsvarsattack från folket ombord på "Ship to Gaza"? Även om man inte hade lyckats provocera fram en attack skulle Israel säkert ändå ha fått skarp kritik för en bordning på internationellt vatten. Så varför tog Israels ledning ett beslut som bäddade för internationell proteststorm och motvilja? Jag kan komma på några alternativ.

• Man ville mycket kraftigt markera att inga utländska aktivister ska blanda sig i Gaza-situationen. Men varför då dra på sig en massa motvilja även från sina vänner? Det hade väl då räckt med att vänta till strax innanför territorialvattengränsen.
• Man ville få en ursäkt att bryta alliansen med Turkiet, som kanske blivit politiskt obekväm. Nu kanske man lyckas provocera Turkiet till att bryta alliansen.
• Man vill avleda uppmärksamheten från andra pågående händelser.

Om det var det sistnämnda alternativet kan man fråga sig vad det är som Israel vill avleda uppmärksamheten från. Det finns vissa utvecklingar av situationen i Mellanöstern som jag kan förstå om Israel vill att de hamnar i medieskugga. I söndags skrev brittiska Sunday Times om att Israel placerat ut ubåtar beväpnade med kärnvapenbestyckade kryssningsmissiler utanför Irans kust. Dessa missiler kan i princip nå mål över hela Iran.

Det pågår också ett "kallt krig" mellan Israel å ena sidan och Hizbollah, Syrien och Iran å den andra, läs t.ex. i Haaretz. Är det något på gång där?

I fredags antogs också en FN-resolution som uppmanar Israel att skriva på ickespridningsavtalet för kärnvapen och tillåta IAEA att inspektera dess kärnanläggningar. Inte oväntat är premiärminister Netanyahu starkt kritisk till resolutionen.

Lite lösa trådar och spekulationer blev det, men vi får väl förhoppningsvis lite mer klarhet i saker framöver.

[Andra bloggar om israel, palestina, turkiet, politik, kärnvapen, folkrätt]