Global livsmedelskris kommer

En konsekvens av Rysslands invasionskrig i Ukraina kommer att bli en global livsmedelskris. Det handlar i dagsläget inte om huruvida vi kommer att få se en global livsmedelskris, utan om hur stor den kommer att bli. För även om Rysslands krig mot Ukraina skulle stoppas idag (vilket det definitivt inte ser ut som) så kommer en mängd effekter att finnas kvar. Men först lite bakgrund. Ukraina är en av världens största livsmedelsproducenter och en av de största exportörerna. Östeuropas kornbod. Några siffror:

• Största åkerarealen av alla Europas länder
• Världens 7e största veteproducent (3,7% av global produktion) och världens 5e största veteexportör (9%)
• Världens 7e största kornproducent (5,2%) och världens 4e största kornexportör (11,8%)
• Världens 5e största majsproducent (3,1%) och världens 4e största majsexportör (8,2%)
• Världens största producent av solrosfrö och solrosolja
• Världens 4e största potatisproducent (5,4%) dock inte stor exportör
• Världens 7e största rågproducent (3,2%) och 6e största rågexportör (3%)

I princip all export sker via hamnar i Svarta havet, som nu är helt stängda. Och motsvarande siffror för Ryssland:

• Världens 3e största veteproducent (9,7% av global produktion) och världens största veteexportör (18%)
• Världens största kornproducent (12%) och 3e största kornexportör (12,1%)
• Världens 13e största majsproducent (1%) och 6e största majsexportör (2,8%)
• Världens näst största producent av solrosfrö och solrosolja
• Världens 3e största potatisproducent (6,3%) dock inte stor exportör
• Världens 3e största rågproducent (15,6%) och 4e största rågexportör (5%)

Även Rysslands export sker via hamnar i Svarta havet, och även om de inte är stängda som de ukrainska hamnarna, så lär nog inga fraktfartyg våga sig dit så länge kriget pågår.

Vete är ett av de viktigaste spannmålsslagen i världen och Ryssland och Ukraina står tillsammans för runt 27 procent av den globalt tillgängliga exporten. För korn står Ryssland och Ukraina för omkring 24 procent av exporten och för majs står de för 11 procent. Dessa tre är tillsammans med ris de viktigaste spannmålsslagen i världen. Som synes står Ryssland och Ukraina för en så stor del av den globala marknaden att även ett delvis bortfall kommer att ha mycket stora priseffekter.

Vad gäller solrosfrö och solrosolja är det lite mer komplicerat, då olika matfetter i viss mån kan ersätta varandra. Ukraina och Ryssland producerar båda var och en för sig mer solrosfrö än vad EU-länderna gör sammanlagt. Solrosfrö blir förstås till stor del solrosolja och Ukraina och Ryssland står tillsammans för 53 procent av global produktion av solrosolja. Solrosolja är dock mindre globalt än de mest producerade matoljorna. Störst är palmolja med 73,5 miljoner ton, därefter sojaolja med 50 miljoner ton, sen rapsolja med 25 miljoner ton och därefter kommer solrosolja med 18,5 miljoner ton. Ukrainas och Rysslands solrosolja står alltså för nästan 6 procent av den globala matfettsproduktionen. Eftersom priserna sätts på marginalen kommer dock även här bortfall av ukrainsk och rysk export att ha kraftig prispåverkan.

Så vad kommer nu att hända? Det mesta vetet i Ukraina är höstsått och jag tror att det är samma för Ryssland. Här är alltså årets skörd redan på tillväxt. Frågan är här mest hur länge kriget kommer att fortgå och vilka effekter det får på skörd och utskeppning. Det kan exempelvis gälla militära aktioner i området som stör arbetet, brist på arbetskraft eller brist på bränsle. Fortsätter kriget länge kommer det att påverka skörden kraftigt för Ukraina, men däremot troligen inte för Ryssland.

Det som kommer att vara mest kritiskt i övrigt är om vårsådden kommer att störas. Det gäller majs, solrosor, korn och potatis. Kommer det att finnas bränsle och arbetskraft? Kommer lantbrukarna att kunna arbeta utan att riskera att hamna i korseld? Kan lantbrukare drabbas av plundringar från ryska soldater? Vi vet ännu inte något av detta och därmed vet vi inte heller hur effekterna kommer att bli. 

Dessutom är Ryssland till stor del beroende av importerat utsäde. Hur det ser ut med importen (t.ex. är årets utsäde redan på plats) och hur det är för Ukraina vet jag inte. Vad gäller solrosor är det dock lokalt utsäde som gäller, eftersom Ryssland och Ukraina är ledande där. Om årets utsäde redan finns på plats är det dock osäkert hur det blir nästa år. Med tanke på att den ryska rubeln fallit så kraftigt kan man undra hur mycket utsäde lantbrukarna kommer att ha råd med.

Sedan behöver lantbruksmaskiner underhållas och ibland bytas ut och Ryssland är till stor del beroende av importerade jordbruksmaskiner. Kommer dessa maskiner och deras reservdelar att påverkas av sanktioner? Troligen.

Vi ska inte heller glömma att många ryska bönder kan behöva krediter och den ryska finansmarknaden har drabbats hårt av sanktioner. Normal låneränta för ryska företag ligger nu på 27 procent! 

Världsmarknadspriset på vete har ökat 62% sedan årsskiftet och är det högsta på 14 år. FAO:s globala livsmedelsprisindex steg med 3,9 procent från januari till februari och låg 20,7 procent över förra årets nivå. Och då hann kriget knappt att ha någon påverkan i februari. För mars lär det bli betydligt högre. Redan innan kriget var livsmedelsprisindexet inflationsjusterat högre än när höga livsmedelspriser orsakade den "arabiska våren" för elva år sedan.

Många länder, framförallt i Mellanöstern och Nordafrika, är kraftigt beroende av vete från Ukraina. Länder som Libanon, Jemen, Tunisien, Libyen och Marocko importerar en stor del av sitt vete från Ukraina och vete är basmat i dessa länder. Flera av dessa börjar redan nu få brist på mjöl och bröd, t.ex. Egypten, Jemen och Libanon. Även om man skulle skeppa vete från andra stora exportörer (såsom Australien, Argentina, USA eller Kanada) så tar det en eller flera veckor bara i transporttid.

Lägg sedan till att många i fattigare länder inte har råd med högre matpriser. Se t.ex. denna undersökning av viktiga importörer av vete från Ukraina och Ryssland, samt hur stor andel av deras befolkning som inte haft tillräckligt med pengar till mat någon gång under de senaste tolv månaderna.

	Veteimport från Ukraina	Veteimport från Ryssland	Total veteimport från U & R	Andel som saknat pengar till mat
Nigeria	4%	27%	31%	71%
Kenya	10%	24%	34%	69%
Filippinerna	15%	3%	18%	68%
Myanmar	9%	2%	11%	58%
Marocko	20%	11%	31%	56%
Turkiet	10%	65%	75%	51%
Egypten	15%	55%	70%	41%
Thailand	26%	0%	26%	39%
Indonesien	26%	3%	29%	35%
Tunisien	48%	4%	52%	32%

Redan innan kriget hade antalet människor globalt som riskerar svält stigit från 80 till 276 miljoner de senaste fyra åren. Högre matpriser kommer förstås att orsaka en hel del missnöje i många fattigare länder och troligen även någon eller några revolutioner.

Situationen på världsmarknaderna för livsmedel har också lett till att flera länder infört exportbegränsningar. Exempelvis meddelade Serbien att de stoppar all export av vete, majs och matoljor och Ungern stoppade all spannmålsexport förra veckan. Indonesien ökade andelen palmolja som måste säljas inom landet från 20 till 30 procent och detta kommer att ligga kvar i minst ett halvår. Det leder förstås till rejäla prisökningar på matfett globalt.

För att ytterligare förvärra situationen så meddelades att Kinas höstveteskörd kan bli "historiens sämsta" i år. Det kommer förstås att leda till att Kina behöver importera mer vete och Ryssland lär inte säga nej.

På lite längre sikt (men även för i år) är det också oroande att tillgången på konstgödsel också drabbas.

Yara, ett av världens största konstgödselföretag meddelade idag att de tillfälligt stänger ner sin kvävegödselproduktion i Italien och Frankrike på grund av de höga gaspriserna. Redan tidigare denna vinter har olika kvävegödselfabriker stoppats då och då på grund av höga gaspriser. Ryssland, Belarus och Ukraina är också stora vad gäller kvävegödselexport och bara Ryssland står för omkring 15 procent av världshandeln.

Vad gäller kaligödsel så står Ryssland och Belarus för en tredjedel av den globala marknaden. Totalt kommer omkring en fjärdedel av konstgödselkomponenterna i Europas lantbruk från Ryssland.

Ryska regeringen uppmanar nu sina producenter att stoppa export av konstgödsel på grund av transportföretagens "uppförande".

Dyrare livsmedel och livsmedelsbrist alltså och även dyrare konstgödsel och gödselbrist. Det är inte en övergående situation, utan kommer att vara åtminstone i år och även nästa år.

Jag läser för övrigt att EU vill skala upp matproduktionen, men jag undrar hur det ska vara möjligt. Istället kommer många lantbrukare att lägga ner produktion då kalkylen inte går ihop när priserna på insatsvaror såsom gödsel och bränsle ökar så kraftigt. Jag har redan läst om flera exempel på lantbrukare i Sverige som väljer att lägga ner eller lägga om en del produktion i år. Så det är akut nu. Regeringen måste göra något åt lantbrukarnas ekonomiska situation snarast, för att säkerställa Sveriges livsmedelssäkerhet.

Källor: 

https://en.wikipedia.org/wiki/International_wheat_production_statistics https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_wheat_exports https://en.wikipedia.org/wiki/Barley https://www.worldstopexports.com/barley-exports-by-country/ https://en.wikipedia.org/wiki/Maize https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_maize_exports https://en.wikipedia.org/wiki/Helianthus https://en.wikipedia.org/wiki/Sunflower_oil https://en.wikipedia.org/wiki/Rapeseed https://en.wikipedia.org/wiki/Palm_oil https://en.wikipedia.org/wiki/Soybean_oil https://en.wikipedia.org/wiki/List_of_countries_by_potato_production https://www.exportgenius.in/blog/global-potato-exports-world-top-export-countries-of-potato-444.php https://en.wikipedia.org/wiki/Rye

Världen är överbefolkad

Idag är, liksom 11 juli varje år, världsbefolkningsdagen, en dag som instiftades av FN 1989, två år efter att man "firat" femmiljarderdagen den 11 juli 1987, det ungefärliga datum då världsbefolkningen uppnådde 5 miljarder.

Temat för årets världsbefolkningsdag är tonårsgraviditeter - omkring 16 miljoner flickor yngre än 18 år föder barn varje år och ytterligare drygt 3 miljoner genomgår osäkra aborter.

Jordens befolkning har som bekant växt snabbt de senaste 200 och framförallt de senaste 60 åren.

År	Befolkning
1804	1 miljard
1900	1,6 miljarder
1927	2 miljarder
1950	2,5 miljarder
1960	3 miljarder
1974	4 miljarder
1987	5 miljarder
1999	6 miljarder
2011	7 miljarder

Den snabbaste årliga tillväxten var 1963 med 2,19 procent per år, men sedan dess har tillväxttakten sjunkit totalt sett, även om den fortfarande är hög i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern, Pakistan och Afghanistan. År 2000 räknade FN:s demografer med att den årliga tillväxttakten var 1,14 procent, men i den senaste rapporten räknar man med en något högre takt av 1,15 procent per år.

Worldwatch Institute har med anledning av världsbefolkningsdagen skrivit en analys av FN:s senaste befolkningsrapport, som de vänligen mejlade till mig. (Inte allt som landar i min mejlbox är skräp.) Där framkommer att fertiliteten var oväntat hög i ett antal afrikanska länder, vilket gjort att man skrivit upp befolkningsprognoserna något. Delvis beror kanske detta på att det den mängd pengar som läggs på familjeplanering har stått ganska still de senaste åren - kanske en bieffekt av den ekonomiska krisen. Det kan bli fler uppskrivna befolkningsprognoser.

Befolkningsfrågan är den verkligt stora "elefanten i vardagsrummet" och vi kommer med största sannolikhet att få se en hel del obehagliga utvecklingar de kommande decennierna, helt enkelt på grund av att världens befolkning är flera gånger större än vad jordklotet på sikt kan försörja. Jorden är överbefolkad, även om de flesta försöker förneka, inte ta till sig eller bortförklara detta faktum.

Jag kommer nu att presentera ett antal svårsmälta prognoser om framtiden och den som har svårt för dessa kanske inte ska läsa vidare. (Nu blev ni nog så nyfikna så att ni kommer att läsa vidare i alla fall!)

Global livsmedelskris och kraftigt minskad befolkning

Det finns ett antal faktorer som tillsammans kommer att bidra till att världen vid någon tidpunkt inom något eller några decennier inte kommer att ha tillräckligt med mat för att försörja befolkningen tillräckligt för att upprätthålla en global befolkningsökning. Exakt när detta sker är förstås omöjligt att gissa, men vi ska komma ihåg att redan idag har över en miljard människor alldeles för lite mat.

För det första använder mänskligheten redan idag större delen av den fruktbara marken och endast marginella områden är outnyttjade. Vi kan därför inte öka odlingsarealen ytterligare och framförallt inte de bördigaste odlingsjordarna, som ger större delen av mänsklighetens livsmedel. Dessutom förloras en hel del odlingsmark årligen på grund av erosion, ökenspridning och försaltning. Detta gäller inte bara i fattigare länder utan även i exempelvis USA. Mycket odlingsjord förloras också årligen till byggen och det rör sig ofta om de bättre jordarna.

För det andra använder mänskligheten inte bara stora delar av det tillgängliga ytvattnet och grundvattnet, utan på många ställen överanvänds vattenresurserna och grundvatten pumpas upp betydligt snabbare än vad det kan förnyas. Detta leder redan idag till att brunnar torkar ut i många av världens viktigaste jordbruksområden, inklusive stora delar av USA. Ett land har redan gett upp större delen av sin spannmålsodling på grund av att den byggde på ett överutnyttjande av "fossilt vatten", nämligen Saudiarabien.

För det tredje så ställer klimatförändringarna till det på många ställen för jordbruket. Detta är en trend som vi sett öka de senaste åren. Förra årets extrema torka i USA är ett exempel.

För det fjärde är stora delar av dagens jordbruk beroende av konstgödsel, där framförallt fosfor är en ändlig resurs, där "peak phosphorus" beräknas inträffa runt 2030. Med mindre fosfor minskar skördarna obönhörligen.

Kvävegödsel behövs också och när det gäller konstgödsel framställs det till större delen med hjälp av fossilgas (naturgas). Visserligen går det också att framställa kvävegödsel med elektricitet, men större delen av världens elektricitet produceras med fossila bränslen - mest kol och fossilgas. Peak coal och peak gas beräknas inträffa någon gång 2020-2030.

Stora delar av världens jordbruk bedrivs också med diesel- och bensindrivna maskiner (traktorer, skördetröskor) och peak oil är som bekant nära förestående. Jag gissar dock att man kommer att prioritera bränsle till jordbruket in i det sista, så jag ser inte detta som någon begränsande faktor på de flesta ställen, utan de andra faktorer jag räknat upp är troligen de som kommer att vara mest intressanta. Även de bekämpningsmedel som är förutsättningen för att upprätthålla stora delar av dagens jordbruksproduktion framställs genom syntes från olja eller gas, men även här gissar jag att man kommer att prioritera denna produktion.

Hittills har den globala livsmedelsproduktionen i princip fortsatt att öka (även om den pendlar lite från år till år), så man kan fråga sig när den kommer att övergå till att minska. Om ingen annan faktor slår till sätter jag gränsen till några år efter peak fosfor. Man kan säkerligen använda fosfor lite effektivare och därmed fortfarande kunna öka skördarna i några år trots minskad fosfatutvinning. Det kan dock bli någon annan faktor som utlöser en nedgång i den globala livsmedelsproduktionen.

När skördarna minskar blir det alltså mer livsmedelsbrist i världen. Kanske kan en del livsmedel omfördelas till de fattigaste så att de fortfarande kan skaffa fler barn, men det är inte alls säkert att de som har överskott kommer att bete sig så altruistiskt - trots att över en miljard svälter ger vi redan idag istället livsmedel som foder till köttdjur eller använder den för framställning av biodrivmedel. En omfördelning kan skjuta upp den oundvikliga befolkningsminskningen ett antal år, men jag gissar att senast 2050 kommer jordens befolkning att börja minska.

2050 är alltså det som jag sätter som senaste datum för "peak population" på gissningsvis 10 miljarder, men med tanke på alla andra faktorer finns en stor risk att det inträffar tidigare. Nu talar vi alltså global befolkning. Lokalt kan befolkningen ändå fortsätta att öka ett tag i vissa områden.

Det finns också en risk att världsbefolkningen kommer att börja öka snabbare igen i något läge, vilket isåfall kommer att påskynda loppet mot befolkningsstupet.

Därefter kan man spekulera i hur snabbt nedgången i världsbefolkningen kommer att ske. Det är möjligt att den kommer att löpa över 100 eller kanske till och med 200 år ända tills jordens befolkning är nere på en mer rimlig nivå. Troligare är dock att det går ganska snabbt. Ser vi på andra organismer som överutnyttjat sin resursbas så brukar det bli en snabb krasch i populationen. Se till exempel på lämlar, jäst eller renarna på St Matthew Island. Empiriska data talar alltså för att mänskligheten också kommer att gå igenom en snabb krasch vad gäller populationen, åtminstone initialt. Svält och sjukdomar är de troligaste direkta orsakerna till denna kommande massdöd.

Till sist kan man spekulera i vid vilken nivå världsbefolkningen kommer att stanna upp. En miljard människor fanns det 1804 i industrialiseringens barndom, så det är inte orimligt att tänka sig. Med tanke på det överutnyttjande (overshoot) som mänskligheten utsatt resursbasen för är det dock troligt att det blir en lägre nivå, kanske en halv miljard människor.

Fördelningen av denna massdöd kommer självklart att vara väldigt olika över tid och rum. Framöver kommer jag att spekulera lite i vad som kan hända.

Desperat Nordkorea

Retoriken och den militära uppladdningen hettar till runt Nordkorea. USA stärker sin militära närvaro i västra Stilla havet, bland annat på Guam. Nordkorea talar om en "explosion" de närmsta dagarna, men retoriken motsvaras inte av några synliga militära förberedelser. Därför är det fortfarande ganska lugnt i grannlandet Sydkorea, som är vana vid en stökig oberäknelig granne i norr. Talet om en attack mot USA verkar ännu mer orimligt givet Nordkoreas högst begränsade kapacitet.

Som jag skrivit förut så har Nordkorea visserligen utfört några provsprängningar av kärnladdningar och provskjutit stora missiler, men de har ännu inget användbart kärnvapensystem. Vad de möjligtvis skulle kunna göra är att utföra en självmordsattack med en kärnladdning på en ubåt. Apropå det rapporterar Sydkoreas militär att de tappat kontakten med två nordkoreanska ubåtar.

Det är dock högst tveksamt om Nordkorea skulle gå så långt som till verklig militär attack, då de isåfall troligen skulle få se sin militära kapacitet fullständigt utplånad inom några timmar och se fram emot en kollaps av sitt totalitära system. USA har placerat B2-bombare, F22-flygplan samt B52-bombare i Sydkorea och utfört övningar. För att förekomma eventuella missiler från Nordkorea har USA även flyttat en radarplattform med kapacitet att följa ballistiska missiler närmare Koreahalvön.

Men varför är Nordkoreas ledning så desperata just nu att de tar till militär retorik i högt tonläge? Det kan bero på en allvarlig bristsituation i landet. Nordkorea saknar nämligen gödsel inför vårbruket i år. Fram till 2007 gav Sydkorea varje år 300 000 ton konstgödsel till grannen i norr, men gör inte längre det. Nordkorea har hittills klarat sig på de lager som fanns kvar samt hjälp från Kina, men nu har de inget gödsel kvar och situationen vad gäller Nordkoreas livsmedelsförsörjning kan bli desperat i år.

Det diplomatiska förhållandet mellan Nordkorea och Kina är nu också i bottenläge, då Kina verkar ha tröttnat på dem. Detta kan också vara en delförklaring till att Nordkoreas ledarskap nu är så desperat. Nordkorea är nämligen beroende av viss handel med Kina för att klara sin försörjning.

Så ser vi nu slutet på Nordkorea? Är landet på väg att kollapsa? Nej, det verkar ännu inte så, även om läget är allvarligt. Men det är definitivt värt att följa, då en kollaps av Nordkorea skulle ha en enorm inverkan på Sydkorea. Om Nordkoreas ledarskap börjar inse att deras läge är kört kan de också bli alltmer desperata och göra alltmer vansinniga saker.

Pulsådern Mississippi kan stängas

Årets torka i USA drabbar inte bara jordbruket genom dåliga skördar. Som jag har nämnt tidigare ger torkan även problem med pråmtransporterna på USA:s viktigaste transportled, floden Mississippi.

Mississippi är tack vare slussar navigerbar ända upp till Minneapolis, med ett djup av 2,7 meter i övre delen av loppet. Floden har varit USA:s viktigaste transportled för spannmål sedan innan ångbåtarnas tid. Pråmar på Mississippi skeppar omkring 60 procent av USA:s spannmålsexport ner till New Orleans vid Mexikanska golfen. På Mississippi skeppas även 22 procent av USA:s olja och 20 procent av kolet. Uppströms går viktiga frakter av bland annat konstgödsel till jordbruksområdena.

Men nu ser det ut som om den stora floden inom någon vecka kommer att få för lågt vattenstånd på den 290 kilometer långa mellersta sträckan, från St. Louis, där Missouri flödar samman med Mississippi, ner till Cairo (i Illinois), där Ohio-floden ansluter. Denna del av Mississippi är nu bara omkring 100 meter bred, mot normalt 300 meter. Floden är 5-7 meter grundare än normalt och bara 4 meter djup på många ställen. Om vattenståndet sjunker ytterligare, ner till 2,7 meter kommer klippor på två ställen att allvarligt försvåra eller till och med omöjliggöra för de stora pråmarna att passera. När detta kommer att ske beror på vem som gör beräkningarna, men någon gång från 9 till 11 december sker det troligen och sedan kan pråmtrafiken komma att vara stoppad i omkring två månader.

Om vattenståndet blir för lågt skulle pråmarna på floden kunna minska mängden last och därmed djupgåendet, men det ger förstås dyrare transporter och mindre kapacitet, samt även en osäkerhet om hur djupgående de kan vara för att undvika att fastna.

Mississippi och dess största bifloder (från Wikipedia)

För att upprätthålla pråmtrafiken släpper man nu ut extra vatten ur reservoarer i övre delen av Mississippi, i Minnesota och Iowa. Trots detta kan den mellersta sträckan komma att stängas. Det handlar enligt en intervjuad inte längre om hantering av vattenflödet, eftersom den långvariga torkan har gjort att det inte längre finns tillräckligt med vatten att arbeta med. Det skulle också gå att släppa ut mer vatten i Missouri-floden, men det kan ge problem med för låga vattennivåer längs den floden och storstäderna där såsom Kansas City och St. Louis. Man funderar även på att spränga bort de två värsta klipporna som kan blockera sjöfarten.

Detta händer just som årets spannmålsskörd är redo att skeppas ut. Transportföretagen letar nu febrilt efter alternativa transportmöjligheter för de många ton spannmål som ska exporteras, men de betydligt högre transportkostnaderna på lastbil eller järnväg gör att många kan välja att inte frakta alls under de två månader som flodtrafiken kan vara stängd. De kan helt enkelt sitta med spannmålen i lager tills floden öppnas för pråmtrafik igen.

En stängning av flodtrafiken skulle orsaka flera miljarder dollar i ekonomiska förluster och problem med leveranser av bland annat vägsalt och framförallt konstgödsel till vårens sådd. Leveranserna kan bli försenade och brister kan uppstå. Jordbruket försöker nu att snabba på leveranserna av konstgödsel innan flodtrafiken stängs av, eftersom gödselbrist skulle kunna äventyra nästa års skörd.

De ekonomiska effekterna kan röra sig om mer än 20 000 jobb om flodtrafiken stängs i två månader. Mer än 2,3 miljarder dollar i jordbruksprodukter, 1,8 miljarder dollar i kemikalier och 1,3 miljarder dollar av oljeprodukter fraktas normalt på Mississippi i december och januari.

Om stora delar av USA:s spannmålsexport skulle stoppas i två månader skulle det förstås ge ett uppåttryck på de globala livsmedelspriserna. Vi vet av erfarenheten från den "arabiska våren" att detta skulle ge ökad politisk oro i många importländer, dock med några månaders fördröjning. Men livsmedelspriserna har redan länge varit så höga att de ändå kan ge politisk oro. En stängning av mellersta Mississippi förvärrar dock situationen.

Våren 2011 var det istället stora översvämningar i Mississippi, som var några av de största och skadande någonsin. Vädret svänger snabbt och häftigt.

Sveriges livsmedelsimport

Jag har hört sägas att Sverige är beroende av livsmedelsimport och skulle drabbas hårt vid en eventuell blockad, så jag kollade därför upp lite hur det egentligen står till med detta. Data över livsmedelsproduktion, -import och -export hittar man lättillgängligt hos FAOSTAT. För att jämna ut lite har jag tagit medelvärdet för åren 2007-2009 och sedan summerat för olika livsmedelskategorier. Totalt produceras årligen 10,3 miljoner ton livsmedel och foder i Sverige och vår nettoimport av livsmedel och foder är 2,2 miljoner ton, så med den kosthållning vi har idag klarar vi alltså inte av vår egen försörjning.

Tittar man däremot på livsmedlen uppdelat efter kategori får man dock en något mer nyanserad bild.

• Spannmål och spannmålsprodukter: Sverige producerar 5,2 miljoner ton per år, vilket motsvarar 116% av den inhemska konsumtionen, alltså ett överskott som exporteras.
• Baljväxter (bönor, ärter m.m.): Sverige producerar 75% av den inhemska konsumtionen, men nettoimporten är bara på 13500 ton. Ersätter vi en del av spannmålsodlingen med baljväxter kan vi få fram mer fullvärdigt protein. Det behöver inte bara betyda mer ärtsoppa och bruna bönor, utan kan också gå till djurfoder, som idag till stora delar importeras.
• Potatis: Sverige producerar 0,8 miljoner ton per år, vilket bara är 88% av vår konsumtion. Detta förvånade mig - jag trodde vi var självförsörjande på åtminstone potatis. Här är dock inte småodlingar av potatis till husbehov inräknade. Om varje svensk i genomsnitt skulle odla 13 kg potatis (knappt två plantor några kvadratmeter) om året utöver vad som redan odlas skulle vi täcka upp importen. Det borde gå att ordna med råge i villaträdgårdar med mera.
• Kött: Sverige producerar årligen 0,5 miljoner ton, vilket bara är 76% av vår konsumtion. Eftersom köttkonsumtionen har ökat rejält de senaste åren torde det inte vara något större problem att dra in de 24 procenten nettoimport.
• Fisk och skaldjur: Sverige producerar årligen 43000 ton, vilket är 84% av vår konsumtion. I det stora sammanhanget är de 8200 tonnen nettoimport av fisk dock en småsak.
• Mjölk och mejeriprodukter: Sverige producerar årligen 3 miljoner ton, vilket är 96% av vår konsumtion. Att minska mjölkdrickandet med 4 procent borde inte orsaka några större problem. Man kan dock undra hur mycket en minskad foderimport skulle påverka mjölkdjursbesättningarna, se nedan.
• Ägg: Sverige producerar årligen 97000 ton, vilket är 90% av vår konsumtion.
• Sverige har en årlig import av 72000 ton färdigmat, vilket bara är 0,6 procent av vår totala konsumtion av livsmedel och foder.
• Fett: Sverige nettoimporterar årligen 0,34 miljoner ton fett, samt 0,12 miljoner ton nötter, frön och feta frukter (oliver, avocado). Detta kan jämföras med en årlig produktion av 0,26 miljoner ton rapsfrö. Här ser jag en av de största bristerna i svensk livsmedelsförsörjning. Glöm LCHF-diet vid importproblem!
• Grönsaker och rotfrukter: I Sverige produceras årligen 0,3 miljoner ton, vilket bara är 39% av vår konsumtion! Här går det dock att producera betydligt mer i villaträdgårdar, kolonilotter med mera, fast de flesta svenskar har idag en stor kunskapsbrist vad gäller odling. För att kunna klara vår försörjning blir det också under större delen av året mer av rotfrukter och kål och ingen gurka, tomat, paprika och sallad. Vi måste alltså anpassa vårt grönsaksutbud efter säsong.
• Frukt, bär och jos: Här ser det riktigt illa ut. Sverige producerar årligen knappt 40000 ton frukt kommersiellt, vilket bara är 5% av vår konsumtion. Stora mängder äpplen och päron ruttnar dock bort i villaträdgårdarna varje år. Det är oklart hur mycket som skulle kunna tas fram den vägen, men vi kan ändå konstatera att frukt och jos snabbt skulle bli en bristvara och troligen hårdvaluta på svarta marknaden.
• Foder: Sverige importerar årligen 0,65 miljoner ton djurfoder utöver det som hamnar under rubrikerna spannmål och baljväxter ovan. Stora delar av Sveriges köttdjur skulle alltså behöva slaktas ut vid en blockad.

En mer detaljerad titt på fettet ger att Sverige har en nettoexport på 12000 ton smör, 12000 ton ister, 6000 ton margarin och 5000 ton grisfett varje år. Detta är dock väldigt lite jämfört med vår nettoimport av 120000 ton palmolja och palmkärnolja, 72000 ton rapsolja, 56000 ton rapsfrö, 23000 ton sojaolja, 13600 ton kokosolja, 9000 ton solrosolja, 7000 ton olivolja, 80000 ton ospecificerade oljor och 42000 ton övriga ospecificerade fetter. För att komma ikapp detta skulle vi alltså behöva producera betydligt mer fett i Sverige. Raps går vad jag vet inte att odla norr om Uppland och dessutom går det inte att odla raps för ofta på samma mark, för att inte sprida sjukdomar. Det är därför svårt att nämnvärt utöka den svenska arealen för rapsodling. Andra oljeväxter som går att odla i Sverige är linfrö, hampafrö och solrosfrö. Vad gäller linfrö finns en viss odling - 10000 ton per år, men odlingarna av hampa och solrosor är försumbara i sammanhanget.

Vad vi inte ska glömma är att det slängs stora mängder mat i Sverige, vilket också är en faktor som skulle kunna bättra på våra möjligheter till självförsörjning med bättre disciplin vad gäller livsmedelshanteringen. Jordbruksverket uppskattar det årliga livsmedelssvinnet i Sverige till 2,1 miljoner ton, varav 0,9 miljoner ton från hushållssektorn. Dessutom går en stor mängd livsmedel som vi människor kan äta idag till djurfoder. En viss del går också till produktion av etanol, öl och alkoholdrycker, men jag vet inte hur mycket. Här finns alltså en hel del att spara in.

Det behöver inte röra sig om någon fullskalig blockadsituation för att vi i Sverige ska behöva införa åtgärder vad gäller livsmedelsproduktionen. Det kan räcka med att skörden slår fel i något av de större producentländerna för att många länder ska införa exportstopp.

Min slutsats blir i alla fall att vi i Sverige vid problem med livsmedelsimporten på något års sikt troligen skulle klara vår egen livsmedelsförsörjning, men vi skulle få lägga om vår kost och även ägna oss åt husbehovsodling av grönsaker, frukt och potatis. Till att börja med skulle vi tvingas slakta ut en stor del av våra köttdjur, vilket skulle ge ett kortsiktigt köttöverskott, vilket sedan skulle följas av ett minskat utbud av kött. Dessutom skulle något slags ransoneringssystem behöva införas för många matvaror, exempelvis kött och fett. Många skulle säkert bli tvungna att avliva sina hundar och katter - hur mycket av våra livsmedel de äter upp årligen vet jag dock inte. Vad gäller att slakta ut köttdjur lär man också prioritera foder till mjölkkor framför foder till ridhästar.

Läs även vad jag skrivit om att matpriserna fortfarande är låga.

På längre sikt ska man inte glömma att Sveriges jordbruk är beroende av insatsvaror utifrån, framförallt konstgödsel och drivmedel. Med det just-in-time-system vi har idag skulle försörjningskedjorna snabbt braka ihop utan diesel, vilket Cornucopia skriver om idag i "En vecka utan lastbilar".
Förutom livsmedel skulle vid en blockad fibrer bli en bristvara. Vi har idag i princip ingen inhemsk fiberproduktion och inte heller någon nämnvärd klädproduktion. Genom odling av lin och hampa kan man slå två flugor i en smäll och både få fibrer och fett. Det skulle dock ta några år att uppföröka tillräckliga mängder av utsäde till spånadslin och hampa.

En annan jordbruksprodukt där vi importerar i princip hela vår konsumtion är tobak, men där skulle problem med importen bara ha en positiv effekt på folkhälsan.

Tillägg: Vad gäller en annan onyttighet, socker, så producerar vi i princip lika mycket som vi förbrukar i Sverige. Hur blir det med sockerabstinensen? Eller ännu värre: kaffeabstinens! Vi importerar årligen drygt 100 000 ton kaffe.

Humangödsel nu i butik

I ATL och DN kunde man i förra veckan läsa om att mänsklig avföring nu säljs i butiker i Nordkorea på grund av den akuta bristen på konstgödsel i landet. En försmak av framtiden?

Konstgödsel består huvudsakligen av tre komponenter - kväve, fosfor och kalium (N, P och K). Kvävedelen (ammonium eller nitrat) framställs genom en energikrävande syntesprocess, som i dagsläget oftast drivs av den ändliga råvaran fossilgas, även om det i princip skulle vara möjligt, om än dyrare, att köra processen med el. Kväve kan också fixeras av baljväxter (bönor, ärter, m.fl.) vilket man brukar göra i ekologiskt jordbruk.

Värre är det med fosfor och kalium, som kommer från gruvor och är ändliga råvaror så som de används i konstgödsel idag. Värst är det med tillgången på fosfat. Till råga på allt är fosfatproduktionen i världen koncentrerad till ett fåtal länder. De tre största producenterna är Kina, USA och Marocko, med cirka en fjärdedel av världsproduktionen var.

I World phosphate institutes rapport för 2006 kan man läsa att världens ekonomiskt utvinningsbara fosfatreserver är 12,5 miljarder ton, varav cirka 75% finns i Marocko och det ockuperade Västsahara. Vidare kan man läsa att den totala fosfatproduktionen år 2006 var 168 miljoner ton. Enkel matematik ger att med denna utvinningstakt räcker fosfatmalmerna bara i 74 år. Nu är det som bekant med alla ändliga råvaror inte så enkelt, utan utvinningstakten faller istället gradvis. Frågan är bara när världen når "peak phosphorus" och utvinningstakten alltså börjar minska. I rapporten står också följande intressanta faktum.

Furthermore, average P₂O₅ content of phospahte rocks is drastically declining as high-grade rock becomes a scarce resource.

Vi känner igen detta från andra ändliga råvaror. De bästa malmerna utvinns först, alltså de med högst koncentration av den önskade råvaran. Sedan går man gradvis över på alltmer utspädda malmer, som kostar mer pengar och mer energi att utvinna.

Detta med fosfat är något som allt fler börjar tala om. Läs exempelvis en artikel om peak phosphorus i tidskriften Foreign Policy från april 2010. En intressant avhandling kom från Linköpings universitet i våras. Dana Cordell har skrivit om "The Story of Phosphorus: Sustainability implications of global phosphorus scarcity for food security". Jag har inte hunnit läsa denna avhandling ännu.

En lösning på fosforproblemet är att sluta fosforkretsloppet. Så som jordbruket idag bedrivs går fosfat från gruvorna till åkrarna och med maten till våra hem, för att sedan spolas ner i toan, alltså i en linje istället för ett kretslopp. Här finns mycket att göra, och det handlar inte om att vi har något val. Vi måste sluta fosforkretsloppet om vi vill överleva på sikt.

Så humangödsel kommer troligen att bli eftertraktat framöver. Nordkorea ger oss i detta falla bara en försmak av framtiden. Eller som Science-fiction-författaren William Gibson sade "The future is already here - it's just not very evenly distributed". Framtiden är redan här - den är bara inte särskilt jämnt fördelad.

Humangödsel kan man förresten läsa om i en av de mest intressanta böcker jag läst "The Retreat of the Elephants: An Environmental History of China" av Mark Elvin. I det förindustriella Kina var humangödsel en mycket viktig handelsvara, som man gärna betalade för och som transporterades ut från den tidens miljonstäder till de kringliggande fälten.

[Andra bloggar om fosfat, konstgödsel, jordbruk, råvaror]

Kemikaliejordbruket utarmar jorden

I en debattartikel i SvD idag har några förespråkare för ekologiska brukningsmetoder tagit sig samman och bemöter den debattartikel som ett antal forskare vid SLU skrev om de "tveksamma" vinsterna med ekologisk produktion. Bloggrannen Cornucopia har redan skrivit en mycket bra kommentar till den artikeln när den kom.

De som har skrivit dagens debattartikel är två lantbruksforskare samt tre representanter för FGL (Föreningen för global livsmedelsförsörjning på ekologisk grund).

Det är bra att det skrivs om det här. Det behövs en debatt som påvisar att större delen av vårt jordbruk inte är hållbart.

Vi måste försörja allt fler och samtidigt spara på ändliga resurser som fossil energi, bördig jord och mineraltillgångar, däribland de minskande fosforförråden.

Det man kunde ha önskat sig av artikeln är dock att den även på ett tydligare sätt kunde ta upp problemet med att konventionell odling förstör matjorden.

För någon vecka sedan skrev Johanna Björklund, forskare vid Centrum för uthålligt lantbruk på SLU, ett annat svar på kemikalieförespråkarnas artikel, som i mitt tycke var bättre. Hon säger bland annat följande.

Det ekologiska lantbruket utgår från att jordens fossila resurser är begränsade och att vi behöver utveckla lösningar som ger en hög produktion med lokala förnybara resurser. Det är inte mer dogmatiskt än att utgå från en oändlig tillgång på ändliga resurser och att vi i den rika delen av världen har rätt till en oproportionerligt stor mängd.

Dagens lantbruk har bidragit till stora globala miljöproblem, till exempel en minskad biologisk mångfald, övergödda hav och jorderosion. Att tro att mer av samma typ av lantbruk ska lösa problemen är möjligen något dogmatiskt.

Kemikaliejordbruket är ju beroende av ändliga resurser i form av framförallt fosfat för konstgödsel. Om vi ska ha någon chans i framtiden måste jordbruket ställa om. Och vi måste påbörja omställningen redan nu, eftersom det tar tid att göra det.

Idag får dock även ännu en förespråkare för det fossila jordbruket ett debattinlägg publicerat i SvD, nämligen Folke Vestervall från Helsingborg. Han får det till att ekologiskt lantbruk ger större koldioxidutsläpp per t.ex. producerat ton vete. Det ställer jag mig undrande till, eftersom jag undrar hur man då definierar systemgränserna. Vilka koldioxidutsläpp räknar man med och vilka utelämnar man ur kalkylen? Jag skulle vilja läsa några av dessa studier och se hur de sätter systemgränserna. Koldioxidutsläpp motsvarar ju i princip förbrukning av fossila bränslen, så beräkningarna skulle vara intressanta även ur ett peak-oil-perspektiv.

I och för sig finns det säkert sätt på vilka man kan förbättra den ekologiska odlingen så att den inte ger lika mycket utsläpp av gödningsämnen och förbrukning av fossila bränslen. Här behövs forskning, och jag hoppas att det nu inte har blivit en hård skiljelinje mellan två läger bland Sveriges lantbruksforskare, utan att de faktiskt kan försöka tillföra varandras forskning vettiga synpunkter istället för att ägna sig åt offentlig pajkastning.

Vad gäller ekologisk odling så säger bloggaren Farenheit1961 att ekologisk odling ger större skördar i tropikerna, samt att bönder i tredje världen tjänar betydligt mer på det, eftersom de slipper kostnaderna för konstgödsel. Detta har jag också fått bekräftat från en vän som studerat på SLU och som är insatt i detta ämne.

Jag behöver dock kolla runt lite efter olika forskningsrapporter för att få lite mer på fötterna i min argumentation. Dock kan man konstatera att förespråkarna av ett jordbruk baserat på konstgödsel och giftspridning antingen inte är medvetna om peak oil eller också befinner sig i förnekelse.

För den som är intresserad av jordbrukets framtid kan jag rekommendera Gunnar Lindstedts bok Svart jord.

Tillägg 2009-07-28: Läs även Cornucopias kommentarer i ämnet.

Läs andra svenska bloggar om jordbruk, konstgödsel, odlingsmark, råvaror, fosfat, miljö, ekologisk odling

Mindre konstgödsel

Idag noterar jag att norska konstgödselproducenten Yara gjorde ett betydligt sämre resultat för årets första kvartal än för första kvartalet förra året. Närmare bestämt mer än halverad vinst. Konstgödselmarknaden föll ihop i slutet av 2008, men börjar enligt Yara att hämta sig något. Yaras totala produktion föll med 15% under första kvartalet och man räknar med en halvering under andra kvartalet för att minska lagren. Som tur är för Yara så kompenseras lantbrukarnas minskade köplust för konstgödsel av att energipriserna fallit. För konstgödselframställning är energiintensivt. För den som vill förstå mer om det här med NPK och framställningsprocesserna har Yara mycket bra förklaringar på sin hemsida.

För den som inte vet det så är Yara världens största konstgödselproducent. Apropå det så pågår hittills fruktlösa uppköpsförsök bland Yaras konkurrenter i Nordamerika. Agrium har lagt bud på CF Industries, som i sin tur lagt ett bud på Terra Industries. Här har vi trots allt en bransch där företagen fortfarande har förhållandevis gott om pengar.

Förra veckan varnade dock även kanadensiska konstgödselproducenten Potash för kraftigt minskad vinst i år.

Orsaken bakom dessa vinstras för konstgödselproducenterna är de kraftigt sänkta priserna på jordbruksprodukter som vete, majs och sojabönor, vilka försatt många lantbrukare i en svår sits. De måste då spara in på utgifterna, där konstgödsel utgör en stor del. Detta kommer i sin tur att medföra lägre skördar, men de låga spannmålspriserna motiverar inte gödselinköp. Priset på kalium (eng. potash) ökade något under första kvartalet, medan fosfat- och kvävegödselpriserna föll 48% respektive 40%. Nordamerikanska bönder kommer trots dessa prissänkningar att skära kraftigt i sin gödselanvändning, ända ner till 1982-83 års nivåer.

I Brasilien och Argentina har man redan skurit ner på sin konstgödselanvändning, vilket i sin tur ger lägre skördar.

Allt detta bäddar för att vi får se betydligt högre priser på spannmål och sojabönor i höst igen, trots ekonomisk kris. För äta måste folk ändå alltid göra. Tydligen har en sådan kraftig nedgång i den globala matproduktionen som vi troligen får se i år aldrig inträffat förr. Skördarna 2007 och 2008 var rekordstora, men 2009 blir en helt annan sak.

Svängigt värre även på livsmedelstråvarumarknaderna alltså, men vi börjar ju vänja oss så smått vid helt vansinniga svängningar på alla finansiella marknader.

Apropå gödsel så skrev Cornucopia intressant om "näringspumpen" häromdagen och även synpunkter som jag också kan skriva under på angående Marit Paulsens utspel om ekologiskt jordbruk.