Februari kan bli Greklands månad. I ekonominyheterna alltså. Och därmed även eurons månad i nyheternas centrum.
Greklands budgetunderskott blev 12,7 procent av årlig BNP för 2009 - långt över EMU:s högsta gräns på 3 procent. Den förra regeringen ljög rakt ut om detta, och påstod att det skulle bli hälften så stort. Statsskulden ligger på sisådär 120 procent av BNP - högst i hela EU och bland de högsta hos OECD-länderna. Nu har den nya regering som tillträdde i höstas satt ihop en stabilitetsplan där budgetunderskottet ska sänkas med 4 procentenheter i år och till 4,6 procent av BNP år 2011. 2012 ska man hålla sig inom EMU:s regler. Lycka till, Papandreou! Hur man ska klara sådana åtstramningar utan folkliga protester förstår inte jag, och inga andra kommentatorer heller, verkar det som. Och folkliga protester i Grekland brukar inte vara av det fredligare slaget.
Oron för Greklands statsskuld och budgetunderskott tar sig uttryck i att räntorna på grekiska statspapper stigit starkt. Det handlar om marknadens misstro mot den grekiska regeringens förmåga att styra in statens ekonomi på rätt spår - då kräver man hög ränta som riskpremie. Misstron blir inte mindre av att det visar sig att grekisk officiell statistik sedan många år innehållit vilseledande siffror och stora fel.
Nu ställer EU krav på Grekland. Om drygt fyra månader ska den grekiska regeringens försök att genomföra EU-kraven utvärderas. Om det inte blir godkänt kan det bli sanktioner i form av indraget regional- och jordbruksstöd från EU. Varför Grekland inte drabbats av sanktioner tidigare kan man undra, med tanke på att budgetunderskotten varit över treprocentsgränsen i många år. Dessutom har det visat sig att Grekland kom med i eurosamarbetet tack vare förfalskad statistik.
Samtidigt står räntegapet mellan grekiska och tyska statsobligationer på rekordnivåer. 3,32 procentenheter i onsdags för tioåriga obligationer är det största gapet sedan Grekland gick med i eurosamarbetet år 2001. Chefen för den grekiska riksgälden ska ut på tiggarresa till USA och Asien för att värva köpare av grekiska statsobligationer. Det kan behövas, för i april och maj förfaller statsobligationer för totalt 20 miljarder euro till betalning och under hela 2010 räknar regeringen i Aten med att behöva låna 53 miljarder euro. Kreditswappar på Greklands statsskuld står nu vid 422,5 (i torsdags) på ungefär samma nivå som för Dubai. Euron fortsätter också att falla kraftigt mot både yen och dollar.
Det börjar talas om risken för grekisk statsbankrutt, att Grekland skulle lämna eurosamarbetet, eller att övriga EU-länder eller IMF får rycka in med stödpengar - och på ekonomitoppmötet i Davos i veckan var Grekland ett av de hetaste samtalsämnena.
Då går den officiella dementikören igång. Jean-Claude Trichet, chef för Europeiska centralbanken ECB, avfärdar detta som en "absurd hypotes". Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".
Tack, då vet vi det. Det är omöjligt att Grekland ställer in betalningarna på sin statsskuld. Så vad händer om räntorna på grekiska statspapper sticker iväg uppåt rejält? Alls inget "omöjligt". Då får man nog vackert strunta i vad några fåniga Maastricht-regler säger eller också kalla in hjälp från IMF. Eller både och. Hur blir då förtroendet för euron? Vi svenskar ska kanske vara glada att vi inte är med i euron. Fast å andra sidan kan greklandsoro också smitta av sig på t.ex. Lettland, och då kan även kronan drabbas.
Läs även Den Hälsosamme Ekonomisten om "Den första dominobrickan lutar betänkligt" och Cornucopia om "Dr Doom och eurokollaps", apropå att professor Nouriel Roubini varnar för eurokollaps (artikel i GP).
[Andra bloggar om grekland, euro, statsbankrutt, finanskris, statsskuld, budgetunderskott, eu]
2010-01-31
2010-01-27
Noterat från USAmerika
Den senaste veckan har jag noterat några intressanta nyheter från USA.
Läs även Efter Oljans tredje artikel om krisens oväntade och indirekta effekter i USA.
[Andra bloggar om usa, banker, arbetslöshet, polis, bostäder]
- Flera kommuner i USA stänger ner sina poliskontor och andra sparar in på polisen. Detta orsakas såklart av ansträngda budgetar på grund av lägre skatteintäkter.
- Många delstaters arbetslöshetsfonder har slut på pengar.
so far 25 states have run out of funds and been forced to borrow from the federal government, raise taxes or cut benefits
Låna pengar, höja skatter eller dra ner på arbetslöshetsersättningen alltså. - Bankerna i USA lånar inte ut lika mycket pengar som förut utan håller på dem. Två huvudorsaker:
Nu tillkommer en orsak till:- Banks are capital constrained not reserve constrained.
- Banks aren't lending because there are few credit worthy borrowers worth the risk.
If you’re a bank with a relatively healthy balance sheet with adequate capital [...] you want to maintain surplus capital in order to stay on the FDIC’s list of banks they can transfer the loans and deposits from a failed institution into.
Det är alltså mer lönsamt att hålla på pengarna och därmed hoppas på att kunna svälja en konkurrent som stängs ner av finansmyndigheterna, än att låna ut pengarna.
This is a home run for the acquiring bank and far more of an instant benefit than any new lending. - Försäljningen av nybyggda bostäder sjönk "oväntat" med 7,6 procent i december. Analytikerna hade hoppats att den skulle ha ökat med 3,1 procent. Försäljningen av befintliga bostäder i USA sjönk "oväntat" med 16,7 procent i december. Analytikerna hade hoppats att den bara skulle sjunka med 9,8 procent. Det finns stora förhoppningar om att krisen ska vara över och att man ska få se fler "gröna skott" i den amerikanska ekonomin. Att bostadsmarknaden kommer igång skulle kunna vara ett sådant tecken. Men det ser ut att peka åt motsatt håll.
Läs även Efter Oljans tredje artikel om krisens oväntade och indirekta effekter i USA.
[Andra bloggar om usa, banker, arbetslöshet, polis, bostäder]
Var finns marknaden för Saab?
Så kom beskedet igår att GM säljer Saab till holländska Spyker.
SvD:s Jonas Fröberg påpekar att "Om Saab ska ha tillstymmelse till chans måste många bitar falla på plats". Detta även om vi får "business as usual".
SvD:s Andreas Cervenka rappporterar från ett föredrag som Fiatchefen Sergio Marchionne höll igår och rubriken är "Jorden anropar bilindustrin". Exakt. När ska verkligheten komma ikapp bilbranschens orealistiska förhoppningar? Verkligheten är, som Marchionne påpekar, att stora delar av bilbranschens ekonomiska förutsättningar var dåliga redan innan krisen.
Så Trollhätteborna är nu åter invaggade i ett bedrägligt lugn att allt har fixat sig. Även om vi kan gratulera dem på kort sikt.
Läs även vad Svensson har att säga om Spykeraffären.
[Andra bloggar om saab, bilindustri, bilism, gm, spyker, trollhättan]
- Nu måste vi nystarta affärerna, släppa ut 9-5 och hitta de rätta produkterna.Ja, det är inga små utmaningar som Saab står inför med sin nya ägare. Vilka är egentligen "de rätta produkterna"? Jag skulle säga att Saabs nuvarande pseudolyxbilar inte är de rätta produkterna för att ha en chans på marknaden idag. Saab lider av samma problem som flygbranschen, nämligen att det finns två dåliga framtidsalternativ. Antingen blir det fortsatt ekonomisk kris, eller så repar sig ekonomin och då blir råoljan dyrare och med den allting annat. Så om Saab ska ha någon framtidsmodell borde det vara en bränslesnål och billig bil, men med en personlighet som gör att den kan konkurrera på en hård marknad. Nu verkar det inte se ut som om detta vore planen, så jag är inte optimist.
SvD:s Jonas Fröberg påpekar att "Om Saab ska ha tillstymmelse till chans måste många bitar falla på plats". Detta även om vi får "business as usual".
Saab ska nu bli en nischtillverkare som tillverkar minst 100 000 premiumbilar - alltså lyxigare bilar som de kan ta bra betalt för - per år.Var finns marknaden för dessa? Jag ser ingenstans där Saab kan växa.
Der råder strukturell överkapacitet i Europa. Bilkonjunkturen vänder oändligt långsamt upp och närmaste året kommer att bli tufft.Man måste alltså kämpa mot alla andra biltillverkare som också har orealistiskt stora förväntningar på hur många bilar man ska kunna sälja.
SvD:s Andreas Cervenka rappporterar från ett föredrag som Fiatchefen Sergio Marchionne höll igår och rubriken är "Jorden anropar bilindustrin". Exakt. När ska verkligheten komma ikapp bilbranschens orealistiska förhoppningar? Verkligheten är, som Marchionne påpekar, att stora delar av bilbranschens ekonomiska förutsättningar var dåliga redan innan krisen.
Det är en bransch som suger åt sig mer kapital än någon annan men levererar sämst avkastning av alla. I kombination med bilfabrikskramande politiker har det gjort bilindustrin till en global monstertruck som måste demonteras för att kunna byggas upp igen. Hela branschen måste göras om innan det är för sent. Allt enligt Marchionne. Att han dömde ut Saabs chanser att överleva gick av bara farten.Apropå den framtida marknaden för nya bilar har Lester Brown skrivit en mycket intressant artikel på Alternet.
In 2009, the 14 million cars scrapped exceeded the 10 million new cars sold, shrinking the U.S. fleet by 4 million, or nearly 2 percent in one year. While this is widely associated with the recession, it is in fact caused by several converging forces.Det är första gången sedan Andra världskriget som antalet personbilar minskar i USA under ett år. En kraftig trendvändning alltså, som enligt Browns analys ser ut att kunna fortsätta åtminstone fram till år 2020. En delorsak är att bilmarknaden i USA är mättad. Det finns 246 miljoner registrerade bilar men bara 209 miljoner körkortsinnehavare.
Among the trends that are keeping sales well below the annual figure of 15-17 million that prevailed from 1994 through 2007 are market saturation, ongoing urbanization, economic uncertainty, oil insecurity, rising gasoline prices, frustration with traffic congestion, mounting concerns about climate change, and a declining interest in cars among young people.Så om marknaden inte finns i USA, var finns den då? Lester Brown påpekar också att i Japan toppade den årliga bilförsäljningen 1990 (då de nådde sitt mättnadsstadium) och har sedan dess sjunkit med 21%. Och räcker den europeiska marknaden för Saab? Jag är ytterst tveksam. De växande ekonomierna i Kina, Brasilien, Indien med flera då? Nja, är det verkligen Saabar de vill ha om de ska köpa bilar? Jag har hittills inte sett några tecken på det.
Så Trollhätteborna är nu åter invaggade i ett bedrägligt lugn att allt har fixat sig. Även om vi kan gratulera dem på kort sikt.
Läs även vad Svensson har att säga om Spykeraffären.
[Andra bloggar om saab, bilindustri, bilism, gm, spyker, trollhättan]
2010-01-25
Spaning 2010: Den svenska bostadsbubblan
Jag skrev om den svenska bostadsbubblan redan hösten 2007 och nu är det dags med en ordentlig lägesuppdatering, särskilt med anledning av den prisuppgång vi sett under 2009.
Den svenska bostadsbubblan är en delbubbla i den globala bostadsbubblan, som i sin tur är en del av den globala kreditbubblan. Många länders bostadsbubblor har spräckts de senaste åren, t.ex. USA, Spanien, Storbritannien, Irland, Danmark och Lettland, med katastrofala effekter för de banker som lånat ut pengarna till bostadsköpen. Men den svenska delbubblan väntar på sin definitiva spräckning. Dagsläget ser ni i diagrammet nedan, som visar inflationsjusterade småhuspriser i hela Sverige samt i Stockholm. Det utgår från SCB:s statistik, som ligger lite efter Mäklarstatistik, så hela 2009 års prisuppgång finns inte med. Den får vi inte se i SCB:s statistik förrän om några månader.
Som jag påpekat förut toppade de inflationsjusterade priserna redan tredje kvartalet 2007. Fram till tredje kvartalet 2008 fortsatte de nominella priserna uppåt, men inflationen var högre än prisökningen. Därefter fick vi en nedgång fram till början av 2009, men sen satte Riksbankens kraftiga räntesänkningar på nytt fart på bubblan. Vi har dock ännu inte sett någon ny topp för de reala småhuspriserna. Flera kommentatorer på denna blogg har spefullt frågat när den förutspådda nedgången kommer. Till dem måste jag svara att jag missbedömde hur kraftig uppstudsen i priserna under 2009 skulle bli. Det förändrar dock inte min prognos på längre sikt. Jag har också redan sommaren 2008 påpekat att när bubblan väl spräcks brukar det först bli en mindre nedgång följd av en uppstuds.
I september beskrev jag hur typisk bubbelpsykologi ser ut, applicerad på svenska bostadspriser. Vi står just nu och väger vid stadiet "återgång till det normala". Faran med den svenska bostadsbubblan är att den blåsts upp till nära sina gamla toppnivåer i en andra omgång under 2009, med ökad belåning för privatpersoner. Årstakten för belåningsökningen har legat runt 9 procent. Därmed finns risken att den följande nedgången blir mycket kraftigare och snabbare än vad den skulle ha blivit med en måttligare uppstuds.
En bostadsbubbla (alla bubblor egentligen) är beroende av att nytt kapital ständigt tillförs. Så fort kapitaltillflödet slutar sjunker bubblan ihop av sig själv, oberoende av kringliggande fundamenta. Det krävs alltså att svenska privatpersoners belåning fortsätter att öka i en hyfsad årstakt för att hålla de bostadspriserna uppe. Så fort belåningen minskar eller står still så kommer allt att falla ihop som en sufflé.
Till bubblor hör också att tillräckligt många måste förneka att det är en bubbla för att den ska hålla igång. Försöker man som jag att påpeka att Sverige har en bostadsbubbla möts man hela tiden av motargument av olika slag - inflyttning, ökade realinkomster, fan och hans moster. Alla dessa är olika sätt för förnekarna att med skygglappar motivera sin medverkan i bubblan. Realinkomster kan faktiskt även sjunka. Folk kan av ekonomiska skäl välja att bo trängre, ta in inneboende, osv.
Sen ska man inte glömma att bubblor kan pågå mycket längre än vad en sansad bedömare kan tro. En viss professor på KTH har som bekant gjort sig själv till åtlöje genom att flera år för tidigt varna för bubblan i ständigt återkommande intervjuer. Han har haft rätt i sak, men tajmingen var fel.
Men nu duggar varningarna tätt även i mainstream-media. Förra helgen skrev SvD:s Andreas Cervenka om tio saker som talar för en bobubbla. På slutet tar han upp ännu en viktig aspekt som kan påverka priserna i negativ riktning.
Finansminister Anders Borg uttalade sig förresten i fredags om svenska bostadspriser.
I förra veckan skrev Cornucopia om myten om evigt stigande bostadspriser, med anledning av Börje Lindströms nya artikel "Megabubblan röda stugan". Denna artikel tipsade "V" redan mig om i en kommentar på mitt facit för gissningarna om 2009. Börje Lindström tar där upp den längsta bostadsprisstatistik som finns tillgänglig, nämligen för Herengracht i Amsterdam, där Professor Piet Eichholtz rekonstruerat inflationsjusterad prisstatistik ända bak till 1637.
Till slut återkommer jag med min prognos att reala småhuspriser i Sverige kommer att falla med minst 55 procent i riket och och minst 65 procent i Stockholm. Detta under en period av några år. Och nu är det dags. Vi har nu haft det som Börje Lindström kallar "optimisttoppen", vilket motsvarar stadiet "återgång till det normala" i min bubbelpsykologi. Och Finanskrisen 2.0 ser ut att vara i antågande. Se upp i backen!
Den svenska bostadsbubblan är en delbubbla i den globala bostadsbubblan, som i sin tur är en del av den globala kreditbubblan. Många länders bostadsbubblor har spräckts de senaste åren, t.ex. USA, Spanien, Storbritannien, Irland, Danmark och Lettland, med katastrofala effekter för de banker som lånat ut pengarna till bostadsköpen. Men den svenska delbubblan väntar på sin definitiva spräckning. Dagsläget ser ni i diagrammet nedan, som visar inflationsjusterade småhuspriser i hela Sverige samt i Stockholm. Det utgår från SCB:s statistik, som ligger lite efter Mäklarstatistik, så hela 2009 års prisuppgång finns inte med. Den får vi inte se i SCB:s statistik förrän om några månader.
Som jag påpekat förut toppade de inflationsjusterade priserna redan tredje kvartalet 2007. Fram till tredje kvartalet 2008 fortsatte de nominella priserna uppåt, men inflationen var högre än prisökningen. Därefter fick vi en nedgång fram till början av 2009, men sen satte Riksbankens kraftiga räntesänkningar på nytt fart på bubblan. Vi har dock ännu inte sett någon ny topp för de reala småhuspriserna. Flera kommentatorer på denna blogg har spefullt frågat när den förutspådda nedgången kommer. Till dem måste jag svara att jag missbedömde hur kraftig uppstudsen i priserna under 2009 skulle bli. Det förändrar dock inte min prognos på längre sikt. Jag har också redan sommaren 2008 påpekat att när bubblan väl spräcks brukar det först bli en mindre nedgång följd av en uppstuds.I september beskrev jag hur typisk bubbelpsykologi ser ut, applicerad på svenska bostadspriser. Vi står just nu och väger vid stadiet "återgång till det normala". Faran med den svenska bostadsbubblan är att den blåsts upp till nära sina gamla toppnivåer i en andra omgång under 2009, med ökad belåning för privatpersoner. Årstakten för belåningsökningen har legat runt 9 procent. Därmed finns risken att den följande nedgången blir mycket kraftigare och snabbare än vad den skulle ha blivit med en måttligare uppstuds.
En bostadsbubbla (alla bubblor egentligen) är beroende av att nytt kapital ständigt tillförs. Så fort kapitaltillflödet slutar sjunker bubblan ihop av sig själv, oberoende av kringliggande fundamenta. Det krävs alltså att svenska privatpersoners belåning fortsätter att öka i en hyfsad årstakt för att hålla de bostadspriserna uppe. Så fort belåningen minskar eller står still så kommer allt att falla ihop som en sufflé.
Till bubblor hör också att tillräckligt många måste förneka att det är en bubbla för att den ska hålla igång. Försöker man som jag att påpeka att Sverige har en bostadsbubbla möts man hela tiden av motargument av olika slag - inflyttning, ökade realinkomster, fan och hans moster. Alla dessa är olika sätt för förnekarna att med skygglappar motivera sin medverkan i bubblan. Realinkomster kan faktiskt även sjunka. Folk kan av ekonomiska skäl välja att bo trängre, ta in inneboende, osv.
Sen ska man inte glömma att bubblor kan pågå mycket längre än vad en sansad bedömare kan tro. En viss professor på KTH har som bekant gjort sig själv till åtlöje genom att flera år för tidigt varna för bubblan i ständigt återkommande intervjuer. Han har haft rätt i sak, men tajmingen var fel.
Men nu duggar varningarna tätt även i mainstream-media. Förra helgen skrev SvD:s Andreas Cervenka om tio saker som talar för en bobubbla. På slutet tar han upp ännu en viktig aspekt som kan påverka priserna i negativ riktning.
Till det kommer att en stor del av svenska folkets förmögenheter är låsta i boendet. Ett decennium av uppgång har skapat hundratusentals miljonärer. Den dagen 40- och 50-talisterna vill frigöra sina pengar samtidigt kan det bli trångt i dörren. Tillsammans får det här alla larmklockor att ringa samtidigt. Men det har de i och för sig redan gjort ett tag, utan att något har hänt. Och visst kan slutsatsen visa sig vara helt fel. Men det är också det försåtliga med bubblor. De svävar ofta vackert genom luften så länge att det är lätt att tro att de kommer vara för evigt.Men historien har visat gång på gång att inga bubblor varar för evigt.
Finansminister Anders Borg uttalade sig förresten i fredags om svenska bostadspriser.
"På kort sikt tror inte jag att vi har problem med en bostadsbubbla. Jag tror att vi ska vara i grunden tillfreds med att vi slapp ett stort prisfall på fastigheter", säger han och tillägger att arbetslösheten i Spanien och Irland delvis beror på spruckna bostadsbubblor."Återgång till det normala" alltså. Vi får väl se...
Det är därför bra att de svenska huspriserna "nu utvecklas lite mer balanserat och stabilt".
"Man får komma ihåg att än så länge är inte fastighetsprisutvecklingen dramatisk. Vi har precis undvikit ett fall i fastighetspriserna av mer allvarlig natur. Nu ser vi att de är tillbaka på torra land", säger han.
I förra veckan skrev Cornucopia om myten om evigt stigande bostadspriser, med anledning av Börje Lindströms nya artikel "Megabubblan röda stugan". Denna artikel tipsade "V" redan mig om i en kommentar på mitt facit för gissningarna om 2009. Börje Lindström tar där upp den längsta bostadsprisstatistik som finns tillgänglig, nämligen för Herengracht i Amsterdam, där Professor Piet Eichholtz rekonstruerat inflationsjusterad prisstatistik ända bak till 1637.
Det mest anmärkningsvärda är utan tvekan att det dröjde 271 år innan pristoppen år 1736 nåddes igen. Inte förrän år 2007 hade alltså indexet återhämtat sig.Perspektiven svindlar. Jag har tidigare sagt att vi troligen inte får se de reala bostadspriserna återvända till dessa toppnivåer under vår livstid, men exemplet Herengracht antyder att det kan dröja flera generationer innan vi ånyo får en sådan extrem bostadsbubbla.
Till slut återkommer jag med min prognos att reala småhuspriser i Sverige kommer att falla med minst 55 procent i riket och och minst 65 procent i Stockholm. Detta under en period av några år. Och nu är det dags. Vi har nu haft det som Börje Lindström kallar "optimisttoppen", vilket motsvarar stadiet "återgång till det normala" i min bubbelpsykologi. Och Finanskrisen 2.0 ser ut att vara i antågande. Se upp i backen!
2010-01-23
Bedövning kontra halalslakt
Idag bröt som väntat bloggstormen lös efter att Svenska Dagbladet skrivit om att kött från plågade djur säljs i mataffärer. Det handlar om att kött från djur som slaktats enligt halal- eller kosher-metod, och dessutom utan bedövning, importeras till Sverige.
Varför ligger fokus i artikeln på att beskriva halal-slakt? Det viktigaste för att undvika djurplågeri är väl att djuren bedövas innan man avlivar dem. Hur de avlivas efter bedövningen är ganska ointressant.
Detta leder osökt in mig på frågan om det är fel att äta kött. Jag anser inte det. Däremot anser jag att många i västerlandet konsumerar onödigt mycket kött, vilket innebär en större belastning på miljön. Vi måste av ren självbevarelse äta mindre kött.
Många argumenterar för att tamdjuren har det så dåligt i människans "vård". Men vilda djur har det knappast bättre - snarare sämre. Många svälter ihjäl på vintern eller andra perioder med knappt om föda. De flesta vilda djur dödas på ett ganska plågsamt sätt av rovdjur - betydligt mer plågsamt än halalslakt utan bedövning. Se t.ex. på sebrafölet. OBS! Denna och den följande filmen bör inte ses av känsliga personer! Har det vilda djuret otur blir det också uppätet medan det fortfarande lever. Se t.ex. på gnukalven. Dessa två filmer är visserligen från Afrika, men jag tror knappast det går till på ett mildare sätt i de svenska skogarna. Det står helt enkelt för många träd i vägen för att man ska kunna se hur det går till när en älgkalv slås av vargar eller när ett rådjur hamnar i klorna på ett lodjur. Rovdjuren saknar förmåga att behandla sina bytesdjur "humant". De har heller ingen orsak att göra det. För dem är de andra djuren helt enkelt vandrande matbitar. Det viktiga är inte att bytesdjuret är dött, utan att det ligger tillräckligt still för att rovdjuret ska kunna börja äta.
Intressant är att innan människan blev troligen de flesta djur under hundratals miljoner år jagade och uppätna. Människan är ett av de få djur som lyckats lyfta sig ur detta det i ett längre perspektiv vanligaste sättet att dö. Vi har även lyft våra tamdjur ur detta genom att slakta dem på ett så icke plågsamt sätt som möjligt. Vidare har vi lyft de vilda djuren i södra Sverige ur detta genom att utrota alla större rovdjur. Fast nu ser förstås den naturliga ordningen ut att vara på väg att återställas, då de stora rovdjuren sakta sprider sig söderut.
[Andra bloggar om livsmedel, jordbruk, miljö, religion]
Varför ligger fokus i artikeln på att beskriva halal-slakt? Det viktigaste för att undvika djurplågeri är väl att djuren bedövas innan man avlivar dem. Hur de avlivas efter bedövningen är ganska ointressant.
Sverige är det enda EU-land där det är förbjudet att avliva djur utan föregående bedövning, vilket sker med slaktmask eller elchocker. I övriga EU är det lagligt att skära strupen av fullt medvetna djur och låta dem förblöda.Det viktigaste är alltså som jag ser det bedövningen, inte avlivningsmetoden. Hade fokus istället legat på att avlivning utan bedövning är tillåten i resten av Europa, så hade man undvikit det utpekande av vissa etniska grupper (judar och muslimer) som artikeln innebär. Även "vanlig" slakt utan bedövning är inte särskilt trevligt för djuret.
Det halalkött som tillverkas i Sverige kommer från bedövade kor och lamm, vilket accepteras av det stora flertalet muslimska konsumenter.Intressant, de flesta muslimer accepterar alltså detta. De som vill verka mot djurplågeri bör alltså verka för bedövning innan avlivning i resten av EU, inte mot halal- och kosher-slakt. Det fåtal muslimer som inte godkänner bedövning får väl stå ut med fisk och vegetariskt.
Detta leder osökt in mig på frågan om det är fel att äta kött. Jag anser inte det. Däremot anser jag att många i västerlandet konsumerar onödigt mycket kött, vilket innebär en större belastning på miljön. Vi måste av ren självbevarelse äta mindre kött.
Många argumenterar för att tamdjuren har det så dåligt i människans "vård". Men vilda djur har det knappast bättre - snarare sämre. Många svälter ihjäl på vintern eller andra perioder med knappt om föda. De flesta vilda djur dödas på ett ganska plågsamt sätt av rovdjur - betydligt mer plågsamt än halalslakt utan bedövning. Se t.ex. på sebrafölet. OBS! Denna och den följande filmen bör inte ses av känsliga personer! Har det vilda djuret otur blir det också uppätet medan det fortfarande lever. Se t.ex. på gnukalven. Dessa två filmer är visserligen från Afrika, men jag tror knappast det går till på ett mildare sätt i de svenska skogarna. Det står helt enkelt för många träd i vägen för att man ska kunna se hur det går till när en älgkalv slås av vargar eller när ett rådjur hamnar i klorna på ett lodjur. Rovdjuren saknar förmåga att behandla sina bytesdjur "humant". De har heller ingen orsak att göra det. För dem är de andra djuren helt enkelt vandrande matbitar. Det viktiga är inte att bytesdjuret är dött, utan att det ligger tillräckligt still för att rovdjuret ska kunna börja äta.
Intressant är att innan människan blev troligen de flesta djur under hundratals miljoner år jagade och uppätna. Människan är ett av de få djur som lyckats lyfta sig ur detta det i ett längre perspektiv vanligaste sättet att dö. Vi har även lyft våra tamdjur ur detta genom att slakta dem på ett så icke plågsamt sätt som möjligt. Vidare har vi lyft de vilda djuren i södra Sverige ur detta genom att utrota alla större rovdjur. Fast nu ser förstås den naturliga ordningen ut att vara på väg att återställas, då de stora rovdjuren sakta sprider sig söderut.
[Andra bloggar om livsmedel, jordbruk, miljö, religion]
2010-01-22
Vadå "gröna" bilister?
Jakob Lagercrantz, ordförande för föreningen "Gröna Bilister", skriver idag ett debattsvar i SvD till Sören Wibes artikel om etanol som jag nämnde i måndags. "Etanol är mycket bättre för miljön än bensin" är Lagercrantz' rubrik. Jaså? Har han några argument mot Sören Wibe? Nej, inte särskilt. Men han måste väl skriva för att försvara sin "rätt" att köra bil. Bland annat skriver han att "Etanolbränslet, E85, är ett viktigt bränsle som kan ta oss från fossilbränsleberoendet". Fel! Etanol kan aldrig framställas i så stora mängder att det kan ersätta mer än några procent av vår nuvarande förbrukning av fossila bränslen. Mängden växtmassa som bildas genom fotosyntes sätter begränsningen. Lagercrantz borde läsa på lite om verkligheten innan han uttalar sig!
Lagercrantz påpekar att sockerrörsetanolen i Brasilien inte odlas på regnskogsmark, utan på betesmark och mark där andra grödor odlats. Detta skulle vara något slags argument mot Sören Wibe. Han har uppenbarligen inte förstått vad Wibe skriver, nämligen att användningen av mark till sockerrör gör att de grödor som tidigare odlades på den flyttar till andra marker, exempelvis nedhuggen regnskog.
Bloggaren Baccus väntar på en kommentar från Miljöpartiet om etanolen. Det väntar jag också på med spänning. Den miljöförstörande etanolen är en av stolligheterna som Miljöpartiet ägnat sig åt.
"Gröna Bilister" förresten. Vad sjutton ska det betyda? Ett sätt att ursäkta medlemmarnas ohållbara resursförbrukning med en eufemism. Som jag har sagt förut så finns det inga miljövänliga bilar. Det finns bara bilar som har mer eller mindre miljöpåverkan. Om man nödvändigtvis måste köra bil, väljer man förslagsvis en med mindre miljöpåverkan. Men den blir inte grön för det. Eller är det kanske bilisten själv som är "grön", alltså oerfaren. Det verkar så av Lagercrantz' artikel.
Lite från deras hemsida:
P.S. Lyssna på vad den kanadensiske ekonomen Jeff Rubin har att säga om oljepriset - ett bra tips från Effekt.
[Andra bloggar om peak oil, etanol, bilism, miljö]
Lagercrantz påpekar att sockerrörsetanolen i Brasilien inte odlas på regnskogsmark, utan på betesmark och mark där andra grödor odlats. Detta skulle vara något slags argument mot Sören Wibe. Han har uppenbarligen inte förstått vad Wibe skriver, nämligen att användningen av mark till sockerrör gör att de grödor som tidigare odlades på den flyttar till andra marker, exempelvis nedhuggen regnskog.
Bloggaren Baccus väntar på en kommentar från Miljöpartiet om etanolen. Det väntar jag också på med spänning. Den miljöförstörande etanolen är en av stolligheterna som Miljöpartiet ägnat sig åt.
"Gröna Bilister" förresten. Vad sjutton ska det betyda? Ett sätt att ursäkta medlemmarnas ohållbara resursförbrukning med en eufemism. Som jag har sagt förut så finns det inga miljövänliga bilar. Det finns bara bilar som har mer eller mindre miljöpåverkan. Om man nödvändigtvis måste köra bil, väljer man förslagsvis en med mindre miljöpåverkan. Men den blir inte grön för det. Eller är det kanske bilisten själv som är "grön", alltså oerfaren. Det verkar så av Lagercrantz' artikel.
Lite från deras hemsida:
Gröna Bilister vill arbeta för att anpassa bilismen till ett långsiktigt hållbart system vad gäller såväl miljö som hälsa och säkerhet.Bilismen är inte långsiktigt hållbar. Alltför dyr olja = game over.
Gröna Bilister vill värna den frihet och rörlighet bilen ger men bara under de villkor som kan accepteras av de naturliga kretsloppen.De kan värna så mycket de vill om den friheten och rörligheten. Med dyrare bränslepriser kommer allt färre att ha råd att njuta av den.
P.S. Lyssna på vad den kanadensiske ekonomen Jeff Rubin har att säga om oljepriset - ett bra tips från Effekt.
[Andra bloggar om peak oil, etanol, bilism, miljö]
2010-01-21
Vem ska jag inte rösta på?
I år är det som bekant valår här i Sverige och igår körde det igång på allvar med årets första partiledardebatt. Det finns flera politiska stridsfrågor mellan de två blocken och vilken regering det än blir i höst kommer den säkerligen att ha många utmaningar att ta tag i.
Nu frågar ni er säkert hur jag tänker rösta, när jag beskriver mig som anarkokapitalistisk liberal miljösocialist. Det är svårt, tycker jag, eftersom inget av partierna på ett bra sätt tar tag i de framtidsfrågor som jag anser viktigast - energifrågan och kreditbubblan med alla deras följdeffekter på statsfinanser, hushållens finanser och samhället i stort. Det är faktiskt lättare att se vem jag inte vill rösta på. Jag får helt enkelt välja det minst dåliga alternativet. Det är också viktigt för mig att vi får en duglig regering som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i de svåra problem som kommer att dyka upp de närmaste åren. Vi ska ju i höst välja en Riksdag för perioden 2010-2014, en period som troligen kommer att präglas av fortsatta ekonomiska kriser och de begynnande effekterna av peak oil. Helst skulle jag vilja se någon form av blocköverskridande regering, med tanke på digniteten av de problem vi står inför, men av partiledarnas retorik att döma verkar detta vara uteslutet.
Hursomhelst kan man konstatera att medvetenheten om peak oil verkar vara närmast noll bland våra folkvalda. Så vem vill jag då inte rösta på?
Nya riksdagsaspiranterna Sverigedemokraterna utesluter jag raskt. Ett parti som delvis har sina rötter i organisationer som Bevara Sverige Svenskt har jag inget förtroende för. Dessutom kommer SD att öka polariseringen i samhället i en tid när vi istället behöver nationell samling.
Den näst största riksdagsaspiranten Piratpartiet har många viktiga frågor på sitt program. Att döma av saker jag läst av Rick Falkvinge är åtminstone han medveten om energiproblematiken. Problemet här är dock att PP får så låga opinionssiffror att de än så länge inte ser ut att ha en chans att komma in i Riksdagen, även om deras ungdomsförbund är rekordstarkt. Börjar deras opinionssiffror öka får jag dock sätta mig in närmare i deras program för att se om de är värda en röst. Övriga småpartier som just nu står utanför Riksdagen verkar chanslösa, så dem hoppar jag över.
Så kommer vi till de nuvarande riksdagspartierna. Folkpartiet driver just nu kampanj för att Sverige ska ansluta sig till euron. Jag vill inte ha euron så därmed är Folkpartiet uteslutet. Dessutom känner jag inget förtroende för varken partiledaren Jan Björklund (som känns falsk), integrationsminister Nyamko Sabuni (som talar nyspråk om Arbetsförmedlingen) eller EU-minister Cecilia Malmström (som gjort bort sig i eurodebatten).
Kristdemokraterna känner jag inte heller för. Jag vill inte ha ett parti som baserar sig på en religion. Förutom att religion och politik inte hör ihop så bygger KD på en religion som jag inte hör hemma i. Dessutom finns det åtminstone en KD-minister som jag inte litar på, nämligen Mats Odell. Hans agerande under finanskrisen ingav inget förtroende för hans kunskaper, till skillnad från Anders Borg. Jag kan inte säga att Odell gjort några direkta fel, men jag känner helt enkelt inte förtroende för honom. Han blir nog ingen stark drivande kraft i en krissituation. Och KD:s partiledare - han är så blek att jag har svårt att komma ihåg vad han heter.
Moderaterna har på det hela gjort ett bra jobb som ledare för den nuvarande regeringen. Särskilt tycker jag om Anders Borg, som är mycket kunnig och på det stora hela tagit vettiga beslut angående statens finanser. Även för Reinfeldt har jag stort förtroende som ledare, även om jag inte skriver under på alla hans politiska idéer. Min invändning mot Moderaterna är att de är för stora. Blir de alltför stora i förhållande till övriga regeringspartier är risken stor att deras dåliga sidor i politiken får mer plats i regerandet.
Centerpartiet har som vanligt en något blek framtoning, men Maud Olofsson är ändå bra på att säga ifrån. Hon har varit tydlig vad gäller att staten inte ska ta över Saab. Idag kommer hon med vettig och saklig kritik av Vattenfall för att de planerat för att stänga av kärnkraftsreaktorer mitt i vintern då elen behövs som bäst. Men vad skiljer egentligen Centerpartiet från Moderaterna? Kanske att de har mer moderata åsikter... för Moderaterna lider ibland av sitt arv som gamla Högerpartiet. Centerpartiet behöver inte ta hänsyn till några blåmoderater i sina led, utan kan överlåta det till Moderaterna.
För att övergå till den rödgröna sidan, så faller Socialdemokraterna direkt på sin storlek. De har som alla partier både bra och dåliga sidor i sin politik, men risken är här ännu större att även de dåliga sidorna kommer fram i regerandet, då S är såpass mycket större än sina tilltänkta regeringskamrater. Dessutom har jag dåligt förtroende för Mona Sahlin, som ofta slingrar sig undan besvärliga frågor och pratar mycket substanslöst politiskt fluff när hon debatterar. Socialdemokraterna behöver också liksom näst största partiet Moderaterna ta hänsyn till olika falanger inom partiet. Gråsossar, rödsossar osv.
Vänsterpartiet faller på alla orimligheter i partiprogrammet. Deras kommunistiska arv gör att de aldrig kan bli ett seriöst politiskt alternativ för mig. Lars Ohly ägnar sig också gärna åt politisk retorik istället för vettiga diskussioner om verkligheten. Han gör i och för sig ett mysigt och trevligt intryck (till skillnad från Mona Sahlin) men han känns inte seriös. Jag skulle gärna ha honom som granne, men inte som minister.
Slutligen har vi då Miljöpartiet, vars politiska grundidéer (om man läser partiprogrammet) till stor del stämmer med mina, men som också lider av en del stolligheter i genomförandet av politiken. Det är många stora ord i partiprogrammet, men den politik som Miljöpartiet bedrivit i praktiken stämmer ofta rätt dåligt med programmet, anser jag. Slutligen tycker jag att av de två språkrören så gör Maria Wetterstrand ett redigt intryck, medan Peter Eriksson känns som om han passar bra i samma lag som Mona Sahlin och Jan Björklund, alltså de politiker som gör ett slipprigt och opålitligt intryck.
Slutsats? Det blir två "minst dåliga" val kvar för mig. Miljöpartiet eller Centerpartiet. Båda dessa gröna partier behövs som motvikt till de två stora betongpartierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Så det blir nog taktikröstning för min del. Ser det ut i opinionsundersökningarna att bli klar övervikt för Alliansen röstar jag på Centerpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli klar övervikt för de Rödgröna röstar jag på Miljöpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli jämnt får jag väl kasta krona eller klave.
Hursomhelst gissar jag att den regering som bildas efter valet i höst riskerar att inte överleva fram till 2014. De närmaste åren kan bli så politiskt turbulenta att det framtvingas både regeringsförändringar och nyval. Jag skulle också tro att de kommande kriserna kommer att få politikerna oberoende av regeringens färg att i panik göra en hel del groteskt felaktiga beslut. Därför vill jag inte ha en regering där ett parti är för starkt, då flera partier kan bidra till att man fattar mer genomtänkta beslut.
Just som jag skrivit färdigt detta läser jag att Cornucopia tipsad av Independent Forester tipsar om Leif Pagrotskys ledare i Göteborgs-Posten med titeln "Euron bidrar till problem". Läs den! Pagrotsky hade jag ju glömt! En av de kunnigaste politiker som kommit fram bland Socialdemokraterna. Bland annat har jag hört hans beskrivning av de olika ländernas framförhandlade (tillfälliga som blivit permanenta) undantag och EU:s jordbrukspolitik. För en gångs skull en politiker som är påläst och känns pålitlig. Och som vågar säga obekväma sanningar. Men han ligger väl inte tillräckligt nära huvudfåran i Socialdemokraterna (Pagrotsky låter ju nästan som en liberal ibland när han uttalar sig) så därför förpassas han till kulturpolitiken, där det går för sig att sätta mer färgstarka personligheter utan att de stör.
[Andra bloggar om politik, peak oil, finanskris, socialdemokraterna, moderaterna, regeringen, alliansen, piratpartiet, val 2010, kristdemokraterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet, vänsterpartiet]
Nu frågar ni er säkert hur jag tänker rösta, när jag beskriver mig som anarkokapitalistisk liberal miljösocialist. Det är svårt, tycker jag, eftersom inget av partierna på ett bra sätt tar tag i de framtidsfrågor som jag anser viktigast - energifrågan och kreditbubblan med alla deras följdeffekter på statsfinanser, hushållens finanser och samhället i stort. Det är faktiskt lättare att se vem jag inte vill rösta på. Jag får helt enkelt välja det minst dåliga alternativet. Det är också viktigt för mig att vi får en duglig regering som på ett konstruktivt sätt kan ta tag i de svåra problem som kommer att dyka upp de närmaste åren. Vi ska ju i höst välja en Riksdag för perioden 2010-2014, en period som troligen kommer att präglas av fortsatta ekonomiska kriser och de begynnande effekterna av peak oil. Helst skulle jag vilja se någon form av blocköverskridande regering, med tanke på digniteten av de problem vi står inför, men av partiledarnas retorik att döma verkar detta vara uteslutet.
Hursomhelst kan man konstatera att medvetenheten om peak oil verkar vara närmast noll bland våra folkvalda. Så vem vill jag då inte rösta på?
Nya riksdagsaspiranterna Sverigedemokraterna utesluter jag raskt. Ett parti som delvis har sina rötter i organisationer som Bevara Sverige Svenskt har jag inget förtroende för. Dessutom kommer SD att öka polariseringen i samhället i en tid när vi istället behöver nationell samling.
Den näst största riksdagsaspiranten Piratpartiet har många viktiga frågor på sitt program. Att döma av saker jag läst av Rick Falkvinge är åtminstone han medveten om energiproblematiken. Problemet här är dock att PP får så låga opinionssiffror att de än så länge inte ser ut att ha en chans att komma in i Riksdagen, även om deras ungdomsförbund är rekordstarkt. Börjar deras opinionssiffror öka får jag dock sätta mig in närmare i deras program för att se om de är värda en röst. Övriga småpartier som just nu står utanför Riksdagen verkar chanslösa, så dem hoppar jag över.
Så kommer vi till de nuvarande riksdagspartierna. Folkpartiet driver just nu kampanj för att Sverige ska ansluta sig till euron. Jag vill inte ha euron så därmed är Folkpartiet uteslutet. Dessutom känner jag inget förtroende för varken partiledaren Jan Björklund (som känns falsk), integrationsminister Nyamko Sabuni (som talar nyspråk om Arbetsförmedlingen) eller EU-minister Cecilia Malmström (som gjort bort sig i eurodebatten).
Kristdemokraterna känner jag inte heller för. Jag vill inte ha ett parti som baserar sig på en religion. Förutom att religion och politik inte hör ihop så bygger KD på en religion som jag inte hör hemma i. Dessutom finns det åtminstone en KD-minister som jag inte litar på, nämligen Mats Odell. Hans agerande under finanskrisen ingav inget förtroende för hans kunskaper, till skillnad från Anders Borg. Jag kan inte säga att Odell gjort några direkta fel, men jag känner helt enkelt inte förtroende för honom. Han blir nog ingen stark drivande kraft i en krissituation. Och KD:s partiledare - han är så blek att jag har svårt att komma ihåg vad han heter.
Moderaterna har på det hela gjort ett bra jobb som ledare för den nuvarande regeringen. Särskilt tycker jag om Anders Borg, som är mycket kunnig och på det stora hela tagit vettiga beslut angående statens finanser. Även för Reinfeldt har jag stort förtroende som ledare, även om jag inte skriver under på alla hans politiska idéer. Min invändning mot Moderaterna är att de är för stora. Blir de alltför stora i förhållande till övriga regeringspartier är risken stor att deras dåliga sidor i politiken får mer plats i regerandet.
Centerpartiet har som vanligt en något blek framtoning, men Maud Olofsson är ändå bra på att säga ifrån. Hon har varit tydlig vad gäller att staten inte ska ta över Saab. Idag kommer hon med vettig och saklig kritik av Vattenfall för att de planerat för att stänga av kärnkraftsreaktorer mitt i vintern då elen behövs som bäst. Men vad skiljer egentligen Centerpartiet från Moderaterna? Kanske att de har mer moderata åsikter... för Moderaterna lider ibland av sitt arv som gamla Högerpartiet. Centerpartiet behöver inte ta hänsyn till några blåmoderater i sina led, utan kan överlåta det till Moderaterna.
För att övergå till den rödgröna sidan, så faller Socialdemokraterna direkt på sin storlek. De har som alla partier både bra och dåliga sidor i sin politik, men risken är här ännu större att även de dåliga sidorna kommer fram i regerandet, då S är såpass mycket större än sina tilltänkta regeringskamrater. Dessutom har jag dåligt förtroende för Mona Sahlin, som ofta slingrar sig undan besvärliga frågor och pratar mycket substanslöst politiskt fluff när hon debatterar. Socialdemokraterna behöver också liksom näst största partiet Moderaterna ta hänsyn till olika falanger inom partiet. Gråsossar, rödsossar osv.
Vänsterpartiet faller på alla orimligheter i partiprogrammet. Deras kommunistiska arv gör att de aldrig kan bli ett seriöst politiskt alternativ för mig. Lars Ohly ägnar sig också gärna åt politisk retorik istället för vettiga diskussioner om verkligheten. Han gör i och för sig ett mysigt och trevligt intryck (till skillnad från Mona Sahlin) men han känns inte seriös. Jag skulle gärna ha honom som granne, men inte som minister.
Slutligen har vi då Miljöpartiet, vars politiska grundidéer (om man läser partiprogrammet) till stor del stämmer med mina, men som också lider av en del stolligheter i genomförandet av politiken. Det är många stora ord i partiprogrammet, men den politik som Miljöpartiet bedrivit i praktiken stämmer ofta rätt dåligt med programmet, anser jag. Slutligen tycker jag att av de två språkrören så gör Maria Wetterstrand ett redigt intryck, medan Peter Eriksson känns som om han passar bra i samma lag som Mona Sahlin och Jan Björklund, alltså de politiker som gör ett slipprigt och opålitligt intryck.
Slutsats? Det blir två "minst dåliga" val kvar för mig. Miljöpartiet eller Centerpartiet. Båda dessa gröna partier behövs som motvikt till de två stora betongpartierna Moderaterna och Socialdemokraterna. Så det blir nog taktikröstning för min del. Ser det ut i opinionsundersökningarna att bli klar övervikt för Alliansen röstar jag på Centerpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli klar övervikt för de Rödgröna röstar jag på Miljöpartiet för att stärka dem i regeringen. Ser det ut att bli jämnt får jag väl kasta krona eller klave.
Hursomhelst gissar jag att den regering som bildas efter valet i höst riskerar att inte överleva fram till 2014. De närmaste åren kan bli så politiskt turbulenta att det framtvingas både regeringsförändringar och nyval. Jag skulle också tro att de kommande kriserna kommer att få politikerna oberoende av regeringens färg att i panik göra en hel del groteskt felaktiga beslut. Därför vill jag inte ha en regering där ett parti är för starkt, då flera partier kan bidra till att man fattar mer genomtänkta beslut.
Just som jag skrivit färdigt detta läser jag att Cornucopia tipsad av Independent Forester tipsar om Leif Pagrotskys ledare i Göteborgs-Posten med titeln "Euron bidrar till problem". Läs den! Pagrotsky hade jag ju glömt! En av de kunnigaste politiker som kommit fram bland Socialdemokraterna. Bland annat har jag hört hans beskrivning av de olika ländernas framförhandlade (tillfälliga som blivit permanenta) undantag och EU:s jordbrukspolitik. För en gångs skull en politiker som är påläst och känns pålitlig. Och som vågar säga obekväma sanningar. Men han ligger väl inte tillräckligt nära huvudfåran i Socialdemokraterna (Pagrotsky låter ju nästan som en liberal ibland när han uttalar sig) så därför förpassas han till kulturpolitiken, där det går för sig att sätta mer färgstarka personligheter utan att de stör.
[Andra bloggar om politik, peak oil, finanskris, socialdemokraterna, moderaterna, regeringen, alliansen, piratpartiet, val 2010, kristdemokraterna, centerpartiet, folkpartiet, miljöpartiet, vänsterpartiet]
2010-01-19
Etanol en återvändsgränd
Jag har sagt det redan från början - etanol som drivmedel är en återvändsgränd och ger inga fördelar. Idag får vi det bekräftat i en debattartikel i Svenska Dagbladet, där Sören Wibe utgår från en rapport han skrivit som visar att etanol ökar koldioxidutsläppen. Detta förutom den andra dåliga effekten av etanol, nämligen att det riskerar att ge en matkris.
Det är också så att EROEI för etanol från spannmål är löjligt låg. Vissa räknar att den till och med är under 1, d.v.s. att det inte ens lönar sig energimässigt att producera etanol från spannmål. Mer optimistiska forskare kommer fram till en EROEI på 1,2, vilket ändå är så lågt att den extra energi man får fram inte är värd alla de tråkiga bieffekterna.
Så låt oss hoppas att vår regering nu tar sitt förnuft till fånga och slutar med alla subventioner till etanoldrivna fordon och deras bränsle. Etanoldrivna bilar borde inte heller klassas som "miljöbilar". Fast helst skulle jag vilja slippa det vilseledande begreppet "miljöbil" och man kunde istället premiera bränslesnåla bilar efter hur lite bränsle de drar. Hur man skulle räkna elbilar har jag ingen klar idé, men någon annan kanske har det?
Apropå odlingsjord så nämner Effekt idag ämnet odlingsjordens betydelse i kolcykeln. Läs även Cornucopias kommentarer till Sören Wibes artikel.
[Andra bloggar om jordbruk, livsmedel, etanol, eroei, bilism]
Det är också så att EROEI för etanol från spannmål är löjligt låg. Vissa räknar att den till och med är under 1, d.v.s. att det inte ens lönar sig energimässigt att producera etanol från spannmål. Mer optimistiska forskare kommer fram till en EROEI på 1,2, vilket ändå är så lågt att den extra energi man får fram inte är värd alla de tråkiga bieffekterna.
Så låt oss hoppas att vår regering nu tar sitt förnuft till fånga och slutar med alla subventioner till etanoldrivna fordon och deras bränsle. Etanoldrivna bilar borde inte heller klassas som "miljöbilar". Fast helst skulle jag vilja slippa det vilseledande begreppet "miljöbil" och man kunde istället premiera bränslesnåla bilar efter hur lite bränsle de drar. Hur man skulle räkna elbilar har jag ingen klar idé, men någon annan kanske har det?
Apropå odlingsjord så nämner Effekt idag ämnet odlingsjordens betydelse i kolcykeln. Läs även Cornucopias kommentarer till Sören Wibes artikel.
[Andra bloggar om jordbruk, livsmedel, etanol, eroei, bilism]
Illinois bankrutt
Delstaten Illinois, där Chicago ligger, är bankrutt. Till och med mer bankrutt än Kalifornien, som jag nämnt förut. Visserligen saknas det fler miljarder i Kaliforniens budget, men inte i förhållande till storleken. Nu är problemet att delstater enligt amerikansk lag inte kan gå i konkurs, till skillnad från kommuner som kan gå i konkurs i USA. De måste därför lösa sina budgetproblem på något vis. Det finns därmed bara tre alternativ. Höja skatterna, dra in på kostnaderna eller låna pengar. Illinois har bestämt sig för att låna 10 miljarder dollar och hoppas på ett mirakel de närmaste åren. Budgethålet är dock på 12 miljarder, så mer lär behövas. En hel del av pengarna behövs för inbetalningar för delstatens pensionsfonder - ett av områdena där man tagit sig vatten över huvudet med alltför generösa utfästelser.
Kassakistan ekar tom. Ibland har delstaten under en miljon i kassan. Vid årsskiftet låg delstaten efter med 5 miljarder i obetalda räkningar. Den genomsnittliga tiden för att leverantörerna ska få betalt har ökat till 92 dagar från 48 dagar för ett år sedan. Frågan är hur länge denna situation kan fortgå. När ger leverantörerna upp och slutar göra tjänster åt delstaten?
Illinois och Kalifornien får väl ses som USA:s motsvarigheter till EU:s Grekland och Spanien.
[Andra bloggar om usa, statsbankrutt, kalifornien, illinois]
Kassakistan ekar tom. Ibland har delstaten under en miljon i kassan. Vid årsskiftet låg delstaten efter med 5 miljarder i obetalda räkningar. Den genomsnittliga tiden för att leverantörerna ska få betalt har ökat till 92 dagar från 48 dagar för ett år sedan. Frågan är hur länge denna situation kan fortgå. När ger leverantörerna upp och slutar göra tjänster åt delstaten?
Illinois och Kalifornien får väl ses som USA:s motsvarigheter till EU:s Grekland och Spanien.
[Andra bloggar om usa, statsbankrutt, kalifornien, illinois]
2010-01-17
Ökad riskutlåning i USA
Wall Street Journal rapporterar att de amerikanska storbankerna åter är i farten med att låna ut pengar till spekulation.
Även detta inlägg får väl ses som en trendspaning inför året. Sån här stor belåning för spekulation har hittills i historien aldrig slutat lyckligt och lär inte göra det den här gången heller.
[Andra bloggar om finanskris, lån, hedgefonder, banker, spekulation]
Banks are boosting their lending to hedge funds and private-equity firms to levels unseen since before the financial crisis, raising their risk levels and adding fuel to the buying power of key players across the stock, debt and buyout markets.Den sista meningen är viktig. Belåning är jättebra om marknaden är nådig mot din spekulation, men om marknaden går åt fel håll blir belåningen en belastning. Har du lånat tillräckligt mycket blir din belåning eventuellt en belastning för banken du lånat av också.
Banks and investment banks, including Citigroup Inc., Bank of America Corp., J.P. Morgan Chase & Co. and Morgan Stanley are offering levels of borrowing—known as leverage—that they haven't provided in more than two years, according to people familiar with the banks and funds.
[...]
While leverage injects risk into the financial system, borrowed money has always been an essential lubricant to both the economy and the Wall Street money-making machine.
By borrowing, hedge funds can amplify their bets on stocks, bonds and other securities. The leverage can boost gains if the wagers pay off but can prove costly if they sour.
Kan du inte betala av ett lån på en miljon är det ditt problem.Denna återgång till hög belåning för hedgefonder och andra spekulativa marknadsaktörer, kopplat med en kraftig uppgång för aktier och råvaror det senaste året, förstärker risken för Finanskrisen 2.0 under 2010.
Kan du inte betala av ett lån på en miljard är det bankens problem.
Kan du inte betala av ett lån på hundra miljarder är det statens problem.
Även detta inlägg får väl ses som en trendspaning inför året. Sån här stor belåning för spekulation har hittills i historien aldrig slutat lyckligt och lär inte göra det den här gången heller.
[Andra bloggar om finanskris, lån, hedgefonder, banker, spekulation]
2010-01-16
Spaning 2010: Statsbankrutt
Efter att ha utvärderat mina gissningar för 2009 är det så dags att försöka gissa lite om 2010. Huvudtemat tror jag blir Finanskrisen 2.0. Eller "dubbeldipp" som Världsbankens chefsekonom Justin Lin sade igår.
Som jämförelse ligger femåriga CDS-kontrakt på Sveriges förhållandevis riskfria statsskuld på 49,2.
Det talas mycket om USA:s och Japans gigantiska statsskulder, men de har den stora fördelen att kunna låna pengar i sin egen valuta. Länderna på listan ovan måste låna i utländsk valuta, förutom Grekland. Att Grekland hamnar på tio i topp trots att de kan låna i sin egen valuta visar hur illa skötta deras statsfinanser är. Frågan är hur det går för Grekland och hur det påverkar euron. I torsdags hade femåriga CDS-kontrakt på Greklands statsskuld stigit till 340 punkter och de har därmed gått om Litauen i risk. Grekiska tioåriga statsobligationer handlades i fredags till en ränta på 5,99%, att jämföras med tyska tioåriga räntan på 3,26%. Risken är också stor för att Grekland får sällskap i klubben euroländer med riskfylld statsskuld av Spanien, Portugal och kanske Irland. Italien har visserligen också stor statsskuld, men skillnaden mot övriga PIIGS är att den till största delen innehas av landets egna invånare.
Att Ukraina ligger i topp förvånar inte då IMF pumpat in miljarder i nödlån. BNP har störtdykt och med den skatteintäkterna. Jag skulle tro att oro för politisk instabilitet också spelar in här.
Tvåa på listan är Argentina, vars statsfinansiella framtidsutsikter inte är lika genomusla som Ukrainas, även om de har uppenbara problem som jag nämnde igår. Men Argentina ställde in betalningarna 2002 och allt är ännu inte utrett i den härvan.
Trean Venezuela tog jag också upp igår. Visserligen borde de kunna ha en stark statsbudget med sina oljeinkomster, men världens kreditgivare är troligen oroliga för vad vildhjärnan Chávez kan ställa till med.
Att Pakistan ligger på fjärde plats torde bero på att landet är en politisk krutdurk av islamisk fanatism som bara väntar på att explodera. Risken är stor att vi få se mer politiskt våld där i år. Vi får hoppas att landets styre inte kollapsar, med tanke på kärnvapeninnehavet.
Geografiskt närmast oss ligger femteplatsens Lettland, som har en minst sagt problematisk process att ta sig igenom för att få rätsida på statsfinanserna. Som jag ser det är en devalvering under 2010 nästan oundviklig, och världens kreditgivare verkar ha ungefär samma syn på saken att döma av CDS-priserna.
Att Island, Dubai och Litauen finns med på listan är inte heller så konstigt. Libanon har inte synts så mycket i media den senaste tiden, men där finns ständigt risken för nytt inbördeskrig av något slag.
Nu frågar sig vän av ordning kanske varför inte länder som Somalia, Zimbabwe eller Haiti finns med på denna lista. Det borde ju vara ännu mer riskfyllt att låna ut till dem. Nu är det så att undersökningen bara omfattade 62 länder där det finns en internationell marknad för kreditswappar på statsskulden. Utöver dessa finns det många länder som av olika skäl inte är intressanta för CDS-marknaden. Men i förra veckan kunde man läsa att CDS:er på Iraks statsskuld numera åter finns prissatta på marknaden, med ett pris runt 475 punkter. Irak ligger därmed mellan Island och Dubai i listan ovan och petar ut Libanon från tio-i-topp.
För att återgå till själva spaningen så väntar jag mig att ett antal länder på något vis hamnar i statsbankrutt under 2010. Antingen att de ställer in betalningarna på statsskulden eller vidtar någon annan drastisk åtgärd som gör att deras statspapper tappar kraftigt i värde. Tio-i-topplistan ovan är en bra början för att hålla koll på riskerna. Sen får vi återkomma till följdeffekterna av respektive land om och när det blir aktuellt. Håll utkik efter de engelska uttrycken "sovereign debt crisis" (statsskuldskris) och "sovereign default" (statsbankrutt).
[Andra bloggar om statsskuld, ukraina, argentina, venezuela, lettland, island, dubai, grekland, litauen, statsbankrutt]
"Grunden för återhämtningen är väldigt ömtålig", sade han i en kommentar.Min första trendspaning för år 2010 blir den överhängande risken för att vissa stater ställer in betalningarna på statsskulden, alltså någon form av statsbankrutt. DI skrev i måndags om de tio länder som marknaden anser ha mest riskfyllda statspapper. Listan har gjorts genom att titta på riskpremien för femåriga CDS-kontrakt. CDS, eller kreditswappar, är finansiella derivat som utgör ett slags försäkring mot inställda betalningar på obligationer.
"Vi kan komma att få en dubbeldipp", sade han och hänvisade till att överskottet i den globala kapaciteten kan komma att ligga kvar till år 2014.
| 1 | Ukraina | 972,5 |
| 2 | Argentina | 958,9 |
| 3 | Venezuela | 945,3 |
| 4 | Pakistan | 717,7 |
| 5 | Lettland | 513,3 |
| 6 | Island | 499,9 |
| 7 | Dubai | 432,5 |
| 8 | Litauen | 285,6 |
| 9 | Grekland | 249,4 |
| 10 | Libanon | 245,6 |
Det talas mycket om USA:s och Japans gigantiska statsskulder, men de har den stora fördelen att kunna låna pengar i sin egen valuta. Länderna på listan ovan måste låna i utländsk valuta, förutom Grekland. Att Grekland hamnar på tio i topp trots att de kan låna i sin egen valuta visar hur illa skötta deras statsfinanser är. Frågan är hur det går för Grekland och hur det påverkar euron. I torsdags hade femåriga CDS-kontrakt på Greklands statsskuld stigit till 340 punkter och de har därmed gått om Litauen i risk. Grekiska tioåriga statsobligationer handlades i fredags till en ränta på 5,99%, att jämföras med tyska tioåriga räntan på 3,26%. Risken är också stor för att Grekland får sällskap i klubben euroländer med riskfylld statsskuld av Spanien, Portugal och kanske Irland. Italien har visserligen också stor statsskuld, men skillnaden mot övriga PIIGS är att den till största delen innehas av landets egna invånare.
Att Ukraina ligger i topp förvånar inte då IMF pumpat in miljarder i nödlån. BNP har störtdykt och med den skatteintäkterna. Jag skulle tro att oro för politisk instabilitet också spelar in här.
Tvåa på listan är Argentina, vars statsfinansiella framtidsutsikter inte är lika genomusla som Ukrainas, även om de har uppenbara problem som jag nämnde igår. Men Argentina ställde in betalningarna 2002 och allt är ännu inte utrett i den härvan.
Trean Venezuela tog jag också upp igår. Visserligen borde de kunna ha en stark statsbudget med sina oljeinkomster, men världens kreditgivare är troligen oroliga för vad vildhjärnan Chávez kan ställa till med.
Att Pakistan ligger på fjärde plats torde bero på att landet är en politisk krutdurk av islamisk fanatism som bara väntar på att explodera. Risken är stor att vi få se mer politiskt våld där i år. Vi får hoppas att landets styre inte kollapsar, med tanke på kärnvapeninnehavet.
Geografiskt närmast oss ligger femteplatsens Lettland, som har en minst sagt problematisk process att ta sig igenom för att få rätsida på statsfinanserna. Som jag ser det är en devalvering under 2010 nästan oundviklig, och världens kreditgivare verkar ha ungefär samma syn på saken att döma av CDS-priserna.
Att Island, Dubai och Litauen finns med på listan är inte heller så konstigt. Libanon har inte synts så mycket i media den senaste tiden, men där finns ständigt risken för nytt inbördeskrig av något slag.
Nu frågar sig vän av ordning kanske varför inte länder som Somalia, Zimbabwe eller Haiti finns med på denna lista. Det borde ju vara ännu mer riskfyllt att låna ut till dem. Nu är det så att undersökningen bara omfattade 62 länder där det finns en internationell marknad för kreditswappar på statsskulden. Utöver dessa finns det många länder som av olika skäl inte är intressanta för CDS-marknaden. Men i förra veckan kunde man läsa att CDS:er på Iraks statsskuld numera åter finns prissatta på marknaden, med ett pris runt 475 punkter. Irak ligger därmed mellan Island och Dubai i listan ovan och petar ut Libanon från tio-i-topp.
För att återgå till själva spaningen så väntar jag mig att ett antal länder på något vis hamnar i statsbankrutt under 2010. Antingen att de ställer in betalningarna på statsskulden eller vidtar någon annan drastisk åtgärd som gör att deras statspapper tappar kraftigt i värde. Tio-i-topplistan ovan är en bra början för att hålla koll på riskerna. Sen får vi återkomma till följdeffekterna av respektive land om och när det blir aktuellt. Håll utkik efter de engelska uttrycken "sovereign debt crisis" (statsskuldskris) och "sovereign default" (statsbankrutt).
[Andra bloggar om statsskuld, ukraina, argentina, venezuela, lettland, island, dubai, grekland, litauen, statsbankrutt]
2010-01-15
Svensk euroanslutning - frågan snart stendöd
Idag argumenterar Lars Calmfors på DN Debatt för att Sverige borde gå med i eurosamarbetet. Han framför förutom de vanliga skälen nu även altruistiska skäl - vi måste tänka på vad som är bra EU som helhet, inte bara för Sverige. Men inte har jag lust att hamna i samma valutasäng som t.ex. Grekland. De har ställt till sina statsfinanser själva och nu får de räta ut dem själva. Cornucopia har också bra kommentarer till Calmfors' artikel.
Ett helt gäng folkpartistiska bloggar hänger på artikeln och drar olika men likartade argument för euron.
Men denna debatt om införandet av euron i Sverige kommer med största säkerhet att vara stendöd inom något år. Och begravd två meter under jorden. För eurosamarbetet kommer framöver att knaka så mycket att en anslutning till EMU inte kommer att te sig särskilt attraktiv. Dessutom kommer troligen EMU:s medlemmar om något år inte att ha möjlighet att ta in nya euroländer innan man har rett upp problemen i de nuvarande. Det kommer snarare att handla om att vissa länder börjar överväga att lämna eurosamarbetet.
Tror ni mig inte? Vi får väl se hur många som förespråkar svensk euroanslutning år 2012.
[Andra bloggar om euro, sverige, politik]
Ett helt gäng folkpartistiska bloggar hänger på artikeln och drar olika men likartade argument för euron.
Men denna debatt om införandet av euron i Sverige kommer med största säkerhet att vara stendöd inom något år. Och begravd två meter under jorden. För eurosamarbetet kommer framöver att knaka så mycket att en anslutning till EMU inte kommer att te sig särskilt attraktiv. Dessutom kommer troligen EMU:s medlemmar om något år inte att ha möjlighet att ta in nya euroländer innan man har rett upp problemen i de nuvarande. Det kommer snarare att handla om att vissa länder börjar överväga att lämna eurosamarbetet.
Tror ni mig inte? Vi får väl se hur många som förespråkar svensk euroanslutning år 2012.
[Andra bloggar om euro, sverige, politik]
Utdelningar åt folket!
Igår gick SvD igenom Stockholmsbörsens största bolag och kom fram till att närmare hälften tänker höja utdelningen till aktieägarna i år, trots krisen.
LO-basen Wanja Lundby-Wedin upprörs och tycker att det är "ett väldigt kortsiktigt tänkande". Vänsterbloggaren Svensson upprörs över mer pengar till kapitalisterna och Röda Malmö över att kapitalisterna skor sig.
Men vad de upprörda glömmer (eller i Wanjas fall väljer att inte tala om) är att dessa utdelningar till största delen kommer tillbaka till det arbetande folket, och inte går till några kapitalister. Fonder, försäkringsbolag med flera äger nämligen stora delar av de svenska börsföretagen. Vad gäller TeliaSonera så kommer den höjda utdelningen även allas vår statskassa till del, då svenska staten är största ägare.
Hos SCB hittar man aktieägarstatistik för OMX Stockholm Large Cap.
Värdepappersfonder, försäkringsföretag, offentlig sektor, staten, socialförsäkring samt hushålls icke-vinstdrivande organisationer äger totalt drygt 30% av Sveriges största börsföretag. Utdelningar till dessa gagnar alltså vanligt folk, deras pensioner eller statskassan. Eventuellt döljer sig dock några kapitalister bland fondägarna. 29% av aktierna ägs av finansiella företag, icke-finansiella företag, banker, finansinstitut m.fl. och ger alltså inga vinster till några kapitalister utan det är fråga om korsvis ägande inom näringslivet. Hushållen äger cirka 10% av aktierna i storföretagen, och det är väl här kapitalisterna till största delen finns, eftersom aktieägandet inte är jämnt fördelat. Eventuellt döljer sig några kapitalister i kategorin investmentbolag, som äger drygt 3,6% av storföretagen. Men även dessa ägs till stor del av fonder med flera "folkliga" ägare. I Industrivärden äger Lundbergs bara drygt 11%, i Investor äger familjen Wallenberg och stiftelser knappt 23%, i Kinnevik är privata storägare kanske totalt drygt 7%. Sista kategorin möjliga kapitalister är då de utländska ägarna med 27% av storföretagen. Där är det lite svårt att bena ut vilka de är, men även där är nog merparten utländska fonder och försäkringsbolag. Dessutom kompenseras detta utlandsägande av att svenskar äger utländska aktier direkt eller genom fonder.
Vi kan alltså konstatera att större delen av utdelningarna i de svenska storföretagen inte går till några kapitalister, utan till folket, pensionerna och statskassan. Maximalt går kanske några procent av utdelningarna till kapitalister. Så vänsterbloggare och fackföreningsledare får hitta något annat att vara upprörda över - det finns mängder av mer verkliga orättvisor. Lärdom - kolla alltid lite grundläggande fakta innan du går ut och är offentligt upprörd.
Som Cornucopia påpekar är också utdelningar det som aktieägare får som kompensation för sitt risktagande med att satsa pengar i företaget - motsvarigheten till ränta på bankkontot alltså.
[Andra bloggar om aktier, aktiefonder, fonder, pensioner]
LO-basen Wanja Lundby-Wedin upprörs och tycker att det är "ett väldigt kortsiktigt tänkande". Vänsterbloggaren Svensson upprörs över mer pengar till kapitalisterna och Röda Malmö över att kapitalisterna skor sig.
Men vad de upprörda glömmer (eller i Wanjas fall väljer att inte tala om) är att dessa utdelningar till största delen kommer tillbaka till det arbetande folket, och inte går till några kapitalister. Fonder, försäkringsbolag med flera äger nämligen stora delar av de svenska börsföretagen. Vad gäller TeliaSonera så kommer den höjda utdelningen även allas vår statskassa till del, då svenska staten är största ägare.
Hos SCB hittar man aktieägarstatistik för OMX Stockholm Large Cap.
Värdepappersfonder, försäkringsföretag, offentlig sektor, staten, socialförsäkring samt hushålls icke-vinstdrivande organisationer äger totalt drygt 30% av Sveriges största börsföretag. Utdelningar till dessa gagnar alltså vanligt folk, deras pensioner eller statskassan. Eventuellt döljer sig dock några kapitalister bland fondägarna. 29% av aktierna ägs av finansiella företag, icke-finansiella företag, banker, finansinstitut m.fl. och ger alltså inga vinster till några kapitalister utan det är fråga om korsvis ägande inom näringslivet. Hushållen äger cirka 10% av aktierna i storföretagen, och det är väl här kapitalisterna till största delen finns, eftersom aktieägandet inte är jämnt fördelat. Eventuellt döljer sig några kapitalister i kategorin investmentbolag, som äger drygt 3,6% av storföretagen. Men även dessa ägs till stor del av fonder med flera "folkliga" ägare. I Industrivärden äger Lundbergs bara drygt 11%, i Investor äger familjen Wallenberg och stiftelser knappt 23%, i Kinnevik är privata storägare kanske totalt drygt 7%. Sista kategorin möjliga kapitalister är då de utländska ägarna med 27% av storföretagen. Där är det lite svårt att bena ut vilka de är, men även där är nog merparten utländska fonder och försäkringsbolag. Dessutom kompenseras detta utlandsägande av att svenskar äger utländska aktier direkt eller genom fonder.Vi kan alltså konstatera att större delen av utdelningarna i de svenska storföretagen inte går till några kapitalister, utan till folket, pensionerna och statskassan. Maximalt går kanske några procent av utdelningarna till kapitalister. Så vänsterbloggare och fackföreningsledare får hitta något annat att vara upprörda över - det finns mängder av mer verkliga orättvisor. Lärdom - kolla alltid lite grundläggande fakta innan du går ut och är offentligt upprörd.
Som Cornucopia påpekar är också utdelningar det som aktieägare får som kompensation för sitt risktagande med att satsa pengar i företaget - motsvarigheten till ränta på bankkontot alltså.
[Andra bloggar om aktier, aktiefonder, fonder, pensioner]
Äntligen!
Så åker till slut Swedbanks ordförande Carl Eric Stålberg ut från posten som styrelseordförande. Det var verkligen på tiden! Den mannen har fördärvat hela gamla sparbankerna och föreningsbankerna genom den huvudlösa expansionen i Baltikum och Ukraina. Och tjänat grova arvoden under tiden, trots att han satt Swedbank på pottkanten. Men han kommer tydligen att fortsätta att tjäna pengar.
[Andra bloggar om swedbank, banker]
Stålberg är, till skillnad vad som är brukligt för en styrelseordförande i andra bolag, även anställd av banken. Därför får han enligt sitt anställningsavtal med banken fortsatt full lön fram tills han fyller 60 år i januari 2011. Årslönen uppgår till 3 075 000 kronor.Man kan bli arg för mindre.
[Andra bloggar om swedbank, banker]
2010-01-14
Nya orosmoln - Argentina och Venezuela
Det har varit förvånansvärt tyst från Latinamerika under den globala finanskrisen, men nu verkar det hetta till där också.
Argentinas statslånekris
I förra veckan försökte Argentinas president Kirchner Fernandez att sparka centralbankschefen Martin Redrado då han trots flera veckors övertalningsförsök vägrade att använda 6,6 miljarder dollar ur landets valutareserv för att betala av landets växande skulder. Redrado svarade med att hävda att endast landets kongress kunde avsätta honom. I fredags ogiltigförklarade så en förvaltningsdomstol beslutet att avskeda Redrado.
Venezuelas devalverar men stoppar prishöjningar
Men Chávez skickade i måndags ut militär för att stänga butiker som höjde priserna efter devalveringen. Vilken soppa! Samtidigt som man försöker ha något slags marknadsekonomi så godkänner man inte att affärsidkare höjer priserna.
Samtidigt rusade venezolanerna till butikerna i helgen för att köpa tv-apparater, vitvaror, datorer och andra lyxvaror innan priserna höjs. Lite klassisk retorik mot det arbetande folkets hemska fiender ägnade sig Chávez också åt.
Vi ska inte glömma att Venezuela är världens nionde största oljeproducent (strax efter Förenade arabemiraten) och en viktig oljeleverantör till USA. Vad som händer där är därför viktigt för oljepriset och världsekonomin. Ett lägre oljepris, vilket det kan bli om världsekonomin går in i förnyad kris i år, innebär lägre intäkter för Venezuelas statskassa, vilket i sin tur kan medföra folkligt missnöje om presidenten inte kan hålla sina löften.
[Andra bloggar om argentina, venezuela, statsskuld, centralbanker, inflation, devalvering, olja]
Argentinas statslånekris
I förra veckan försökte Argentinas president Kirchner Fernandez att sparka centralbankschefen Martin Redrado då han trots flera veckors övertalningsförsök vägrade att använda 6,6 miljarder dollar ur landets valutareserv för att betala av landets växande skulder. Redrado svarade med att hävda att endast landets kongress kunde avsätta honom. I fredags ogiltigförklarade så en förvaltningsdomstol beslutet att avskeda Redrado.
Grundproblemet är en fruktansvärt misskött ekonomi. Statens kassakista är inte bara tom, det är hål i botten på den. Regeringen, som länge kunnat spela marionetteater med centralbankschefen, har räddat sitt skinn genom att ta pengar från reserverna, anser många ekonomiska bedömare. Omkring 23 miljarder dollar har plockats ut under makarna Kirchners styre. Problemet den här gången är att om regeringen får som den vill blir reserverna så små att Argentina riskerar uteslutas från den internationella finansmarknaden, befarar Redrado och många med honom.Cirkus Argentina fortsatte i förrgår då en amerikansk domare fryste den argentinska centralbankens reserver i USA.
Ekonomiminister Amado Boudou bekräftade på en presskonferens att 1,7 miljoner dollar hade frysts "för tillfället" och att det inte under några omständigheter kunde röra sig om mer än 15 miljoner dollar.Vi får väl se hur det fortsätter. Det brukar till att börja med heta att det inte rör sig om så stora pengar, sen ökar härvan på för varje dag som går. Utländska fordringsägare verkar vilja frysa argentinska statens och centralbankens tillgångar i utlandet för att säkerställa att de får betalt. Jag räknar med att vi får höra mer om Argentinas statslånekris under 2010, tillsammans med alla andra överbelånade stater.
Venezuelas devalverar men stoppar prishöjningar
Chávez tillkännagav i fredags kväll att värdet på landets valuta bolívar ska skrivas ned från och med igår, måndag. Samtidigt införs två olika växelkurser: 2:60 bolívar per dollar för nödvändiga produkter som livsmedel, medicin, maskiner – en devalvering på drygt 20 procent – och 4:30 bolívar/dollar för övriga importvaror som bilar, telefoner, kläder, hemelektronik, tobak, sprit och andra mer lyxbetonade varor. Dessa produkter blir dubbelt så dyra efter devalveringen.Dubbla växelkurser är ett säkert recept för att stimulera fusk, fiffel, korruption, smuggling och svarta marknader. Man kan fråga sig om detta är president Hugo Chávez egentliga plan, eller om han blint tror att det inte kommer att bli sådana effekter av hans beslut. Det kan också vara så att han struntar i bieffekterna och prioriterar beslut som kan gynna honom politiskt.
Men Chávez skickade i måndags ut militär för att stänga butiker som höjde priserna efter devalveringen. Vilken soppa! Samtidigt som man försöker ha något slags marknadsekonomi så godkänner man inte att affärsidkare höjer priserna.
Samtidigt rusade venezolanerna till butikerna i helgen för att köpa tv-apparater, vitvaror, datorer och andra lyxvaror innan priserna höjs. Lite klassisk retorik mot det arbetande folkets hemska fiender ägnade sig Chávez också åt.
- Jag vill att folket och nationalgardet ger sig ut på gatorna för att bekämpa spekulationen. Vi kan inte tillåta att några borgare, några oligarker, säger att man måste höja alla priser på grund av de åtgärder som offentliggjorts, sade Chávez i sitt eget tv-program "Hallå president!" som sänds varje söndag.Venezuela hade med 25% förra året den högsta inflationen i hela Sydamerika, samtidigt som BNP föll med nära 3 procent. Stagflation alltså. Till bilden hör att Venezuelas överlägset viktigaste exportvara är olja, och att landet importerar merparten av konsumtionsvarorna. Venezuelas statskassa får tack vare devalveringen ett tillskott av fler bolívar från oljeexporten, så att Chávez kan hålla sin popularitet uppe genom att spendera pengarna på sociala projekt. Samtidigt drabbar ju devalveringen vanligt folk prisvägen, så det kan gå på ett ut. Men prishöjningarna kan ju skyllas på borgare och oligarker, medan den goda regeringen delar ut gåvor till folket, så politiskt kan det vara gynnsamt för Chávez. Det är kongressval i september.
Vi ska inte glömma att Venezuela är världens nionde största oljeproducent (strax efter Förenade arabemiraten) och en viktig oljeleverantör till USA. Vad som händer där är därför viktigt för oljepriset och världsekonomin. Ett lägre oljepris, vilket det kan bli om världsekonomin går in i förnyad kris i år, innebär lägre intäkter för Venezuelas statskassa, vilket i sin tur kan medföra folkligt missnöje om presidenten inte kan hålla sina löften.
[Andra bloggar om argentina, venezuela, statsskuld, centralbanker, inflation, devalvering, olja]
2010-01-13
Facit 2009 - del 2
Här kommer nu facit för del två av mina gissningar för 2009. Del ett skrev jag redan för drygt en vecka sedan.
Jag ska även nu börja med att sammanfattningsvis säga att jag missbedömde hur kraftfullt regeringar och centralbanker skulle agera för att med alla medel stoppa den kreditkollaps som pågick i slutet av 2008. Och att de faktiskt lyckades stoppa det hela med en ny bubbla ledd av USA:s jättelika budgetunderskott. Nå, till listan.
Men hur många andra ekonomianalytiker går igenom sina förutsägelser i efterskott på detta vis? Jag undrar hur det skulle se ut om man tittade på några av tidningarnas flitigast citerade analytiker.
[Andra bloggar om prognos, detaljhandel, transporter, arbetslöshet, bostadspriser, aktier, börsen, flygbolag, banker]
Jag ska även nu börja med att sammanfattningsvis säga att jag missbedömde hur kraftfullt regeringar och centralbanker skulle agera för att med alla medel stoppa den kreditkollaps som pågick i slutet av 2008. Och att de faktiskt lyckades stoppa det hela med en ny bubbla ledd av USA:s jättelika budgetunderskott. Nå, till listan.
- Detaljhandeln kommer att få svåra tider [...]
Nja, det blev inte särskilt svårt i Sverige. I USA vände detaljhandelns försäljning i princip uppåt från maj. Noll poäng till mig. - För många företag blir det svårt att få lån och för många omöjligt. De flesta företag som har lån som behöver sättas om snart får akuta problem.
Visst blev det problem för många företag, men inte så svåra som jag befarade. Men bankernas lån till företag har ändå minskat med 3,5% på årsbasis enligt senaste finansmarknadsstatistiken. En halv poäng. - P.g.a. detaljhandelns svårigheter kommer beställningarna hos grossisterna och tillverkarna att minska. Detta drabbar även transportföretag - rederier, åkerier, hamnar m.fl.
Lite tveksamt hur allvarligt detta egentligen blivit, men exporten från många länder har minskat kraftigt. Baltic Dry Index (priset på bulkfrakt med fartyg) har visserligen återhämtat sig något under året, men det är långt kvar till toppen. En massa fartyg ligger stilla och kostar rederierna pengar. Här kan jag väl få en poäng i alla fall. - Arbetslöshet [...]
En solklar poäng. Arbetslösheten har ökat kraftigt både i USA och Sverige. - Fastighetsbranschen får problem [...]
Här har vi sett begynnande problem både i USA och Sverige för kommersiella fastigheter. Dock verkar den stora kraschen dröja här. En poäng trots allt. - Konkurser [...]
Konkurserna har ökat kraftigt, både i USA och Sverige. En poäng. - Flygbranschens nedgång [...]
Flygbranschen har ju gått minst sagt risigt under 2009, med undantag för t.ex. Ryanair. I slutet av året kom stor oro för konkursmässiga Japan Airlines, som för övrigt är på tapeten idag igen. En poäng. - Lönerna står stilla och de flesta kan glömma löneökningar. Snarare kommer sänkningar på tapeten. [...]
Här har vi sett flera exempel under året, t.ex. Scania som införde fyradagarsvecka. En poäng. - Bankerna kommer att fortsätta rapportera stora kreditförluster varje kvartal. Vissa kommer att gå under, förstatligas eller sväljas av konkurrenter. Exponering mot krisbranscher och -länder utgör riskfaktorer.
Ja, det har vi sett under året. I Sverige gick Swedbank knackigt och fick ta in en extra nyemission. I USA gick mängder av mindre banker under. Österrike förstatligade en bank. O.s.v. En poäng - Bostadspriserna fortsätter falla - i Sverige troligen med 15-20 procent under året. [...]
Vad gäller Sverige var detta fullständigt fel. Noll poäng. Jag missbedömde för det första hur kraftigt Riksbanken skulle sänka räntan och för det andra den effekt detta skulle ha på den svenska bostadsmarknaden, som blåstes upp på nytt av kreditflödet trots ökande arbetslöshet. Bankernas utlåning till privatpersoner ökade 9% på årsbasis. Som jag sagt tidigare återkommer jag om ett tag med en närmare analys av var den svenska bostadsmarknaden står just nu. Men som jag ser det har räntedopningen bara skjutit upp nedgången med ett år eller så. - Proffsidrotten drabbas hårt av minskad sponsring. [...]
Sportsidorna är nu inte precis det jag följer i tidningen, men en sökning på "sponsor*" på tidningarnas hemsidor ger en mängd artiklar som antyder att det blivit svårare att få sponsringskontrakt. Dock verkar läget i Sverige inte vara jättedåligt ännu. En halv poäng. - Minskade skatteintäkter kommer att orsaka budgetpanik hos stat, kommun och landsting. I Sverige blir det dock mycket milt jämfört med den kris som USAs delstater och kommuner befinner sig i. [...]
I Sverige gick debattens vågor höga ett tag i år om kommuners och landstings underskott. I USA går delstaterna från budgetkris till budgetkris. En poäng. - Börsernas berg- och dalbana kommer att fortsätta, med betoning på dal. Så länge alla de problem jag raddat upp fortsätter att vara olösta tror jag inte på några längre uppgångar. [...]
Så fel det kunde bli. Noll poäng. Aktiebörserna drabbades av glädjefnatt under 2009, dels som en reaktion på den kraftiga nedgången, dels p.g.a. räntedopning, dels p.g.a. förhoppningar om att det värsta är över. Här tror jag dock att precis som med bostadsmarknaden så har räntedopningen bara skjutit upp nedgången med ett år eller så. - Den "sista bubblan", amerikanska statspapper, kan spräckas under året. [...]
"Den sista bubblan" i amerikanska statspapper håller fortfarande och har utvidgats till ännu större proportioner under året. Noll poäng. Bubblor har en förmåga att fortgå bortom alla rimliga gränser, varför det är svårt att förutse när de tar slut. - [...] risken är stor att vi någon gång under 2009 får se en global uttagsanstormning (run on the bank). [...]
Den slapp vi (som tur var) eftersom stater och centralbanker gjorde allt de kunde för att stötta upp bankerna. Noll poäng.
Men hur många andra ekonomianalytiker går igenom sina förutsägelser i efterskott på detta vis? Jag undrar hur det skulle se ut om man tittade på några av tidningarnas flitigast citerade analytiker.
[Andra bloggar om prognos, detaljhandel, transporter, arbetslöshet, bostadspriser, aktier, börsen, flygbolag, banker]
Tillväxt på DN kulturdebatt
Sverker Lenas omnämner idag på kultursidan i DN "initierade diskussioner om ekonomins ekologiska gränser på välbesökta bloggar". Flute-tankar är en av bloggarna i listan, och övriga som nämns är bloggrannarna Livet efter oljan, Cornucopia samt magasinet och bloggen Effekt.
Sverker Lenas utgår i artikeln från filmen Avatar och går över i att diskutera vårt ekonomiska system.
Slutligen övergår alltså Sverker Lenas till att diskutera ifrågasättandet av samhällets rådande tillväxtdogm, och det är där som jag och bloggrannarna kommer in. Kul att vi omnämns i DN, men vi blir knappast mainstream förrän ekonomisidorna nämner oss. Eller kanske Dagens Industri, Veckans Affärer eller Affärsvärlden. Men där är nog "våra" ämnen lite för obekväma - Veckans Affärer sparkade som bekant Gunnar Lindstedt, som ju är med på samma peak-oil-tåg som vi. Men ifrågasättandet av om evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld sprider sig. Varken jag eller mina bloggrannar utgår (till skillnad från många av tidigare årtiondens debattörer i frågan) från ett ideologiskt perspektiv när vi påpekar tillväxtens problem, utan istället från de fysiska begränsningarna.
Apropå tillväxten skrev David Jonstad på Effekt igår om orosmolnet som nationalekonomerna missar, nämligen "oväntade" effekter av högt och stigande oljepris. Som exempel tar han upp livsmedelsförsörjning och annat vi tar för givet i vårt samhälle.
[Andra bloggar om tillväxt, media]
Sverker Lenas utgår i artikeln från filmen Avatar och går över i att diskutera vårt ekonomiska system.
Trots att nyliberalismen krisat i nära två år sitter nyliberaler kvar vid makten. Banker och storföretag har nationaliserats, inte för att förändra ett odugligt system, utan för att bevara det.Men Fredrik Segerfeldt påpekar på sin blogg att
Trots att jag hängt i internationella nyliberala kretsar i ett knappt decennium kan jag faktiskt inte peka på en enda nyliberal regeringsföreträdare i ett enda land. Var någonstans sitter de vid makten?Dessutom har väl knappast de statliga räddningsaktionerna för banker och andra storföretag sin bakgrund i nyliberal ideologi, utan snarast i något slags statsinterventionistisk form av blandkapitalism. Privatisera vinsterna, socialisera förlusterna.
Men Lenas kanske inte menade nyliberal, utan någon som tror på marknadsekonomi, det vill säga alltifrån socialdemokrater och högerut. Möjligen menade han antikommunist. Frågan är då varför han inte skrev det då?
Slutligen övergår alltså Sverker Lenas till att diskutera ifrågasättandet av samhällets rådande tillväxtdogm, och det är där som jag och bloggrannarna kommer in. Kul att vi omnämns i DN, men vi blir knappast mainstream förrän ekonomisidorna nämner oss. Eller kanske Dagens Industri, Veckans Affärer eller Affärsvärlden. Men där är nog "våra" ämnen lite för obekväma - Veckans Affärer sparkade som bekant Gunnar Lindstedt, som ju är med på samma peak-oil-tåg som vi. Men ifrågasättandet av om evig tillväxt är möjlig i en ändlig värld sprider sig. Varken jag eller mina bloggrannar utgår (till skillnad från många av tidigare årtiondens debattörer i frågan) från ett ideologiskt perspektiv när vi påpekar tillväxtens problem, utan istället från de fysiska begränsningarna.
Apropå tillväxten skrev David Jonstad på Effekt igår om orosmolnet som nationalekonomerna missar, nämligen "oväntade" effekter av högt och stigande oljepris. Som exempel tar han upp livsmedelsförsörjning och annat vi tar för givet i vårt samhälle.
[Andra bloggar om tillväxt, media]
2010-01-11
Bevare oss för fler klimatexperiment!
Att släppa ut en massa koldioxid från fossila bränslen i atmosfären är ett av de största experiment som mänskligheten gjort. De exakta effekterna vet vi inte riktigt, men klimatforskarnas modeller visar tänkbara utvecklingar och många av dessa scenarier är inte särskilt roliga för stora delar av mänskligheten. Men det krävs inte stora fel i modellerna för att klimatresultaten ska bli ganska annorlunda, eftersom det rör sig om ett stort kaotiskt vädersystem över hela jorden. Ett drastiskt exempel är att för mycket uppvärmning på Grönland skulle kunna orsaka att Golfströmmen stannar av med påföljd att Europa plötsligt kastas in i en ny istid, fastän jordens medeltemperatur kanske stiger ändå, då kompenserat av att andra delar av jorden blir varmare. Nu säger jag inte att det blir så (även om det känts som istid de senaste dagarna här i Stockholm). Men kaotiska instabila system som det globala vädersystemet har egenheten att små förändringar i någon av inparametrarna kan ge helt olika jämviktslägen i slutändan. Liknelsen brukar t.ex. göras med en fjäril som flaxar i Bangkok och några veckor senare orsakar en storm i Texas.
Bloggen Uppsalainitiativet tar idag upp frågan om geo-engineering, i det aktuella fallet att på olika sätt försöka motverka koldioxidutsläppens "växthuseffekt" genom att vidta olika storskaliga åtgärder. Det exempel som tas upp där är att släppa ut en massa svaveldioxid i stratosfären, vilket skulle stänga ute en del av solens strålning och därmed kyla ner jorden. Andra exempel på geo-engineering mot klimathotet togs upp av DN i samband med klimatmötet i Köpenhamn. Det handlar där även om mer science-fictionartade exempel såsom att skicka upp en massa speglar mellan jorden och solen.
Geo-engineering låter ju bra i teorin, men det som glöms bort är att sådana här jätteexperiment kan ha oförutsedda bieffekter som kan bli väldigt otrevliga. På samma sätt som global uppvärmning p.g.a. koldioxid kan göra att vissa trakter får kallare klimat, skulle ett experiment med geo-engineering säkerligen få oväntade bieffekter såsom att vissa trakter blir torrare eller att vissa områden får alltför hög nederbörd. Eller vad sägs om att man till exempel lyckas hålla jordens medeltemperatur konstant, men Skandinavien får istid medan Spanien och Italien får högre temperaturer och torka. Inte särskilt kul!
Precis på samma sätt som försiktighetsprincipen säger att vi inte borde släppa ut en massa koldioxid i atmosfären för att vi inte vet de exakta konsekvenserna, säger försiktighetsprincipen också att vi inte borde genomföra jättelika experiment med geo-engineering med svåröverblickbara konsekvenser.
[Andra bloggar om klimat]
Bloggen Uppsalainitiativet tar idag upp frågan om geo-engineering, i det aktuella fallet att på olika sätt försöka motverka koldioxidutsläppens "växthuseffekt" genom att vidta olika storskaliga åtgärder. Det exempel som tas upp där är att släppa ut en massa svaveldioxid i stratosfären, vilket skulle stänga ute en del av solens strålning och därmed kyla ner jorden. Andra exempel på geo-engineering mot klimathotet togs upp av DN i samband med klimatmötet i Köpenhamn. Det handlar där även om mer science-fictionartade exempel såsom att skicka upp en massa speglar mellan jorden och solen.
Geo-engineering låter ju bra i teorin, men det som glöms bort är att sådana här jätteexperiment kan ha oförutsedda bieffekter som kan bli väldigt otrevliga. På samma sätt som global uppvärmning p.g.a. koldioxid kan göra att vissa trakter får kallare klimat, skulle ett experiment med geo-engineering säkerligen få oväntade bieffekter såsom att vissa trakter blir torrare eller att vissa områden får alltför hög nederbörd. Eller vad sägs om att man till exempel lyckas hålla jordens medeltemperatur konstant, men Skandinavien får istid medan Spanien och Italien får högre temperaturer och torka. Inte särskilt kul!
Precis på samma sätt som försiktighetsprincipen säger att vi inte borde släppa ut en massa koldioxid i atmosfären för att vi inte vet de exakta konsekvenserna, säger försiktighetsprincipen också att vi inte borde genomföra jättelika experiment med geo-engineering med svåröverblickbara konsekvenser.
[Andra bloggar om klimat]
Island - ska det statueras exempel?
I fredags beslöt Islands Allting att det ska bli folkomröstning om återbetalningen av pengar till Storbritannien och Holland för deras räddning av medel som deras sparare kunde ha förlorat i samband med kraschen för IceSave och Landsbanki hösten 2008. Här blir det alltså förhoppningsvis verklig demokrati, då folket kan gå emot det som deras regering har beslutat. Situationen är också historisk på så vis att det är andra gången någonsin som Islands president utnyttjar sin makt att inte skriva på en ny lag som Alltinget antagit.
Det talas om att det skulle kunna bli en rejäl kris för Island och att landet skulle få status som internationell finansiell paria om det inte blir någon återbetalning till Storbritannien och Holland. Vidare skulle nödlån från EU och IMF kunna stoppas. Jag trot att det bara är högljudd retorik för att övertyga de isländska väljarna att rösta "rätt". Frågan är om EU och IMF verkligen skulle vilja statuera exempel genom att stoppa nödlån. Vad skulle då hända med trovärdigheten i hur hållbara de lånelöften är som man gett till andra problemländer, exempelvis i Östeuropa? Om förtroendet för detta skulle rasa, skulle det kunna utlösa en ny våg av finansiell osäkerhet centrerad just kring havererade ekonomier i Öst- och Centraleuropa, då finansvärlden inte längre skulle våga lita på att de kommer att fortsätta stöttas upp av IMF. Jag tror alltså inte att man kommer att gå hela vägen och statuera ett exempel med Island. Beloppen är så små att det inte är värt de större risker det kan medföra.
Proportionerna i betalningens storlek är också absurda. Den summa som ska betalas tillbaka till Storbritannien är en droppe i havet i den brittiska statsbudgeten (eller i deras budgetunderskott), medan den utgör närmare 40% av Islands årliga BNP. Islänningarna är med rätta sura över det återbetalningsavtal deras regering och parlament beslutat om. Man ska inte heller glömma att det för det första till stor del var brittiska banker som sålde på Landsbanki de dåliga finansiella instrument som bidrog till dess fall. Det var också Storbritannien som satte spiken i kistan för Landsbanki genom att terroriststämpla Island hösten 2008 och därmed frysa alla isländska tillgångar där.
Islänningarnas missnöje späs också på av att arbetslösheten ökat kraftigt från 1% till 1,5% innan finanskrisen till 8% nu. Det hotas också med att utebliven återbetalning skulle försämra Islands utsikter att gå med i EU och euron, något som regeringen arbetar för, men folket verkar tveksamma till. Frågan är också verkligen om inträde i EU och euron skulle vara någon räddning. Se bara på hur bra det går för EU- och euromedlemmarna Grekland och Spanien.
Islandsbloggen har en lång och läsvärd artikel om frågetecknen kring ansvaret för IceSave för den som vill fördjupa sig i ämnet. Bland annat tar man upp den isländska bankgarantifondens storlek.
Spågumman
Apropå Island kan man på Islandsbloggen också läsa om den isländska völvans årliga spådom. Där sägs bland internationella spådomar att
[Andra bloggar om island, banker, storbritannien, prognos]
Det talas om att det skulle kunna bli en rejäl kris för Island och att landet skulle få status som internationell finansiell paria om det inte blir någon återbetalning till Storbritannien och Holland. Vidare skulle nödlån från EU och IMF kunna stoppas. Jag trot att det bara är högljudd retorik för att övertyga de isländska väljarna att rösta "rätt". Frågan är om EU och IMF verkligen skulle vilja statuera exempel genom att stoppa nödlån. Vad skulle då hända med trovärdigheten i hur hållbara de lånelöften är som man gett till andra problemländer, exempelvis i Östeuropa? Om förtroendet för detta skulle rasa, skulle det kunna utlösa en ny våg av finansiell osäkerhet centrerad just kring havererade ekonomier i Öst- och Centraleuropa, då finansvärlden inte längre skulle våga lita på att de kommer att fortsätta stöttas upp av IMF. Jag tror alltså inte att man kommer att gå hela vägen och statuera ett exempel med Island. Beloppen är så små att det inte är värt de större risker det kan medföra.
Proportionerna i betalningens storlek är också absurda. Den summa som ska betalas tillbaka till Storbritannien är en droppe i havet i den brittiska statsbudgeten (eller i deras budgetunderskott), medan den utgör närmare 40% av Islands årliga BNP. Islänningarna är med rätta sura över det återbetalningsavtal deras regering och parlament beslutat om. Man ska inte heller glömma att det för det första till stor del var brittiska banker som sålde på Landsbanki de dåliga finansiella instrument som bidrog till dess fall. Det var också Storbritannien som satte spiken i kistan för Landsbanki genom att terroriststämpla Island hösten 2008 och därmed frysa alla isländska tillgångar där.
Islänningarnas missnöje späs också på av att arbetslösheten ökat kraftigt från 1% till 1,5% innan finanskrisen till 8% nu. Det hotas också med att utebliven återbetalning skulle försämra Islands utsikter att gå med i EU och euron, något som regeringen arbetar för, men folket verkar tveksamma till. Frågan är också verkligen om inträde i EU och euron skulle vara någon räddning. Se bara på hur bra det går för EU- och euromedlemmarna Grekland och Spanien.
Islandsbloggen har en lång och läsvärd artikel om frågetecknen kring ansvaret för IceSave för den som vill fördjupa sig i ämnet. Bland annat tar man upp den isländska bankgarantifondens storlek.
Ett frågetecken är alltså vad som händer när även garantifonden går omkull. EU-länderna ser det som självklart att ansvaret övergår till den berörda staten.Garantifonden var nämligen alldeles för liten i förhållande till de isländska bankernas åtaganden. Hamnar detta verkligen på det isländska folkets axlar?
Spågumman
Apropå Island kan man på Islandsbloggen också läsa om den isländska völvans årliga spådom. Där sägs bland internationella spådomar att
Lågkonjunkturen kommer att vara i ytterligare några år. USA får det svårt samtidigt som Kina och Indiens ekonomier fortsätter att växa.De låter som ganska rimliga spådomar allihop.
I höst kommer en stor tågolycka att orsaka flera dödsoffer någonstans i världen. Katastrofen kommer att bero på den mänskliga faktorn. Terrordåd är att vänta i USA, Pakistan och Storbritannien. Oroligheterna i Afghanistan och Mellanöstern fortsätter samtidigt som Libanon blir en nygammal oroshärd.
[Andra bloggar om island, banker, storbritannien, prognos]
Bolåneräntor och andra faktorer
Idag rapporteras från Finansinspektionen bland annat att bankernas marginaler på bolånen är högre än innan finanskrisen.
SvD spanar också inför 2010 och tar idag upp bostadsmarknaden. Mycket riktigt konstaterar man att räntan har en avgörande effekt på bostadspriserna. Men medan vissa verkar förutse svagt stigande bopriser p.g.a. den fortsatt låga räntan, så anser jag att räntedopingen har gjort sitt nu. Om Riksbanken skulle sänka reporäntan ytterligare ett snäpp till noll är det osannolikt att detta skulle ge lägre boräntor, då en sänkning endast skulle göras om krisen förvärras och då skulle troligen också bankernas upplåning fördyras. Därmed kan jag inte se någon annan väg än uppåt för boräntorna.
När räntedopingen är över återstår då övriga faktorer som påverkar bostadspriserna. Arbetslösheten kommer att fortsätta att öka ett tag till, även om ekonomin repar sig, det verkar de flesta vara överens om. Kraven på låntagarna kommer att skärpas, både från bankerna själva och kanske från Finansinspektionen. Det handlar om högre kontantinsats och högre amorteringsgrad. Räntan, arbetslösheten och kraven talar för lägre bopriser.
En motverkande faktor som påtalas i artikeln är bristen på bostäder, orsakad av inflyttning till storstäder samt att de stora årskullarna 1985-1994 kommer ut på marknaden. Nja, tillåt mig tvivla lite. 85:orna fyller i år 25 år och övriga av dessa årskullar är alltså yngre. Bristen på arbete talar för att dessa årskullar kommer att få bo kvar hemma längre, eller inneboende om de studerar på annan ort. Visst skulle föräldrarna kunna köpa bostäder åt sina barn, men kommer verkligen mamma och pappa att kunna och vilja belåna sig mer för detta?
Jag kommer att återkomma till mina prognoser för bostadspriserna. Som den som läst denna blogg ett tag vet gissade jag fel angående 2009, men jag anser fortfarande att det är en bostadsbubbla i Sverige, vars spräckande bara skjutits upp med ett år eller så av Riksbankens stora räntesänkningar.
[Andra bloggar om bolån, bostadsbubbla, bolåneräntor, bostadspriser]
En av marginalökningarna syns i ränteskillnaden på ett bolån med tre månaders löptid (rörlig ränta) och ett lån som banken tar upp på interbank-marknaden (Stibor-räntan) med samma löptid.Detta är väl inget konstigt, utan fullt normalt att banken måste ta ut en större riskpremie på bolån. Innan finanskrisens akuta stadium var räntespreadarna löjligt låga p.g.a. närmast obefintlig riskmedvetenhet.
Denna ränteskillnad slog i taket ett par gånger efter Lehman Brothers-kraschen hösten 2008, men har sedan sommaren 2009 pendlat kring 1,1 procentenhet. Precis före Lehman-kraschen uppgick skillnaden till 0,5 procentenheter.
SvD spanar också inför 2010 och tar idag upp bostadsmarknaden. Mycket riktigt konstaterar man att räntan har en avgörande effekt på bostadspriserna. Men medan vissa verkar förutse svagt stigande bopriser p.g.a. den fortsatt låga räntan, så anser jag att räntedopingen har gjort sitt nu. Om Riksbanken skulle sänka reporäntan ytterligare ett snäpp till noll är det osannolikt att detta skulle ge lägre boräntor, då en sänkning endast skulle göras om krisen förvärras och då skulle troligen också bankernas upplåning fördyras. Därmed kan jag inte se någon annan väg än uppåt för boräntorna.
När räntedopingen är över återstår då övriga faktorer som påverkar bostadspriserna. Arbetslösheten kommer att fortsätta att öka ett tag till, även om ekonomin repar sig, det verkar de flesta vara överens om. Kraven på låntagarna kommer att skärpas, både från bankerna själva och kanske från Finansinspektionen. Det handlar om högre kontantinsats och högre amorteringsgrad. Räntan, arbetslösheten och kraven talar för lägre bopriser.
En motverkande faktor som påtalas i artikeln är bristen på bostäder, orsakad av inflyttning till storstäder samt att de stora årskullarna 1985-1994 kommer ut på marknaden. Nja, tillåt mig tvivla lite. 85:orna fyller i år 25 år och övriga av dessa årskullar är alltså yngre. Bristen på arbete talar för att dessa årskullar kommer att få bo kvar hemma längre, eller inneboende om de studerar på annan ort. Visst skulle föräldrarna kunna köpa bostäder åt sina barn, men kommer verkligen mamma och pappa att kunna och vilja belåna sig mer för detta?
Jag kommer att återkomma till mina prognoser för bostadspriserna. Som den som läst denna blogg ett tag vet gissade jag fel angående 2009, men jag anser fortfarande att det är en bostadsbubbla i Sverige, vars spräckande bara skjutits upp med ett år eller så av Riksbankens stora räntesänkningar.
[Andra bloggar om bolån, bostadsbubbla, bolåneräntor, bostadspriser]
2010-01-07
Ökande antal personliga konkurser i USA
Via ett blogginlägg från Mish hittade jag en artikel om personliga konkurser i USA. Vart femtionde hushåll i delstaten Georgia gick i personlig konkurs under januari-november 2009! Det var en ökning på 22% mot samma period 2008. Och Georgia var inte värst. I delstaten Nevada (där Las Vegas ligger) var det ett hushåll på 35 som gick i personlig konkurs under årets första elva månader! Där var det en ökning med 61% mot samma period förra året.
I hela USA ökade antalet personliga konkurser under januari-november 2009 med 32% mot förra året till 1,3 miljoner. Detta ur en befolkning på drygt 300 miljoner.
Och det börjar dyka upp nya kategorier av människor.
Idag kan man också läsa hos Mish om att utbetalningarna av Emergency Unemployment Compensation ökat med 43% på en månad efter att kongressen nyligen beslutade om dessa. Dessa nödutbetalningar döljs fiffigt i den officiella veckovisa statistiken över utbetalningar av arbetslöshetsunderstöd som kommer varje torsdag. På så vis syns det inte så tydligt att antalet som faktiskt får arbetslöshetsunderstöd ökar, eftersom de "utförsäkrade" långtidsarbetslösa nu får nödutbetalningar. Så aktiemarknaden kan jubla över dessa friserade siffror, samtidigt som man undviker en social katastrof genom att ge ut mer pengar till behövande. Det blev som jag trodde i början av september (även om Obama och hans rådgivare var smartare än vad jag trodde):
Den riktigt otrevliga arbetslöshetsstatistiken för USA kommer först den 5 februari, då 2009 års siffror kommer att revideras till verkligheten, istället för till manipulerande datamodeller. Håll ögon och öron öppna klockan 14.30 den dagen!
För alla som tror att USA åter är på väg mot ljusare ekonomiska tider publicerade ypperliga bloggen Zero Hedge igår en lista över olika indikatorer där man jämför 1982 med 2009 (tack till "FUT" för tipset). Den som tror att USA går mot en långvarig högkonjunktur och börsuppgång efter att ha läst igenom den listan kan sluta läsa min blogg och övergå till Kalle Anka Dagens Industri dokusåpor.
[Andra bloggar om usa, arbetslöshet, konkurser, statistik]
I hela USA ökade antalet personliga konkurser under januari-november 2009 med 32% mot förra året till 1,3 miljoner. Detta ur en befolkning på drygt 300 miljoner.
Och det börjar dyka upp nya kategorier av människor.
What’s changed for 2009 are the profiles of those filing, with the ranks these days including plenty of people for whom financial instability is a new experience.Detta stämmer bra med den bild som Livet Efter Oljan gett i den utomordentliga artikelserien om krisens effekter i USA och vad jag skrivit tidigare om arbetslösheten och konsumentkrediterna i USA. USA har en lång väg tillbaka, och det är tveksamt om de någonsin kommer att komma tillbaka från den nedförsbacke de nu befinner sig i. Jag kan också rekommendera det som Livet Efter Oljan skriver idag om nya överlevnadsstrategier och krisens effekter av andra ordningen i USA.
Idag kan man också läsa hos Mish om att utbetalningarna av Emergency Unemployment Compensation ökat med 43% på en månad efter att kongressen nyligen beslutade om dessa. Dessa nödutbetalningar döljs fiffigt i den officiella veckovisa statistiken över utbetalningar av arbetslöshetsunderstöd som kommer varje torsdag. På så vis syns det inte så tydligt att antalet som faktiskt får arbetslöshetsunderstöd ökar, eftersom de "utförsäkrade" långtidsarbetslösa nu får nödutbetalningar. Så aktiemarknaden kan jubla över dessa friserade siffror, samtidigt som man undviker en social katastrof genom att ge ut mer pengar till behövande. Det blev som jag trodde i början av september (även om Obama och hans rådgivare var smartare än vad jag trodde):
Antalet "utförsäkrade" kommer att öka kraftigt under hösten om inget görs, vilket kan leda till svåra sociala problem - det rör sig om runt 1,5 miljoner som ramlar ur understödssystemet fram till årsskiftet. Men jag antar att president Obama av ren självbevarelsedrift kommer att ytterligare utöka tiden för arbetslöshetsunderstödet.Slutligen kan vi notera att imorgon klockan 14.30 svensk tid kommer den officiella månatliga arbetslöshetsstatistiken i USA för december. Det spekuleras friskt i att morgondagens siffror kommer att visa på en klar förbättring. Visst kan de göra det, men vi ska inte glömma att siffrorna är hårt friserade. Mest manipulerad av alla är "rubriksiffran" över antalet förlorade eller skapade jobb under månaden, som justeras enligt den ökända birth-death-modellen, som kompenserar för nedlagda och nystartade företag som ännu inte hunnit komma med i eller ramla ur statistikinsamlingen. Trots att denna modell uppenbarligen är fullständigt värdelös envisas statistikkontoret med att använda den. Hur värdelös den är kan man förstå när man ser att den netto har lagt till jobb de flesta av månaderna i år, trots att enligt annan statistik företagskonkurserna i USA ökat. Men det är ju alltid trevligt för makthavarna med en modell som vänder statistiken till det bättre.
Den riktigt otrevliga arbetslöshetsstatistiken för USA kommer först den 5 februari, då 2009 års siffror kommer att revideras till verkligheten, istället för till manipulerande datamodeller. Håll ögon och öron öppna klockan 14.30 den dagen!
För alla som tror att USA åter är på väg mot ljusare ekonomiska tider publicerade ypperliga bloggen Zero Hedge igår en lista över olika indikatorer där man jämför 1982 med 2009 (tack till "FUT" för tipset). Den som tror att USA går mot en långvarig högkonjunktur och börsuppgång efter att ha läst igenom den listan kan sluta läsa min blogg och övergå till Kalle Anka Dagens Industri dokusåpor.
[Andra bloggar om usa, arbetslöshet, konkurser, statistik]
Irland får potatisproblem
Den stränga vinter som slagit till över norra Europa har inte bara skapat problem med nedstängda flygplatser och motorvägar i Storbritannien. Irland har drabbats av problem med stapelfödan potatis, dialektalt kallad "spuds", då stora delar av potatisskörden ännu inte var upptagen. Kraftiga regn i november och köldgrader i december försenade stora delar av skörden. Minst 20 procent av Irlands potatisskörd blir därmed troligen förstörd i år. Stora delar av Irlands potatisproduktion är koncentrerad till 500-600 storproducenter och många av dessa riskerar nu ekonomiska svårigheter, varnar Irish Farmer's Association. Här ser man en av riskerna med alltför ensidigt beroende av en enda gröda. Man tycker att irländarna borde ha lärt sig av potatissvälten på 1840-talet, men de tror väl inte att något allvarligt ska kunna hända i det moderna industrijordbrukets tid. Nå, det är ju inte någon katastrof, då de lär kunna importera från övriga Europa. Oberoende av klimatförändringar inträffar det då och då extrema väderår, men de tycks komma som överraskningar varje gång, inte bara på Irland.
För att avsluta inlägget kan den som vill lyssna på den irländska danslåten "The Bag of Spuds" (potatissäcken).
[Andra bloggar om klimat, väder, jordbruk, livsmedel, irland]