Negativa räntor på en tredjedel av statsskulderna

Nyligen rapporterade Fitch att nästan en tredjedel av världens utestående statspapper nu har negativ ränta! Det rörde sig per 31 maj om 10,4 biljoner dollar i statsobligationer och statsskuldsväxlar, varav 70 procent med långa löptider och 30 procent med korta.

Igår sällade sig Tyskland till Japan och Schweiz i klubben "negativ ränta på tioåriga statsobligationer". Större delen av de statspapper med positiv ränta som återstår är USA:s.

Negativa räntor var innan Finanskrisen 2008 otänkbara annat än teoretiskt. Gradvis har världen i spåren av centralbankernas försök att sparka igång ekonomin vant sig vid negativa räntor. Detta är världshistoriens största ekonomiska experiment - vi vet ännu inte vad slutresultatet kommer att bli, eftersom det bara pågått några år. Att ge sig ut på okänd mark på detta vis är ett tecken på desperation hos centralbankerna.

Detta ränteläge innebär på sikt svåra negativa effekter för vissa delar av det globala finanssystemet.

Framförallt får försäkringsbolag och pensionsfonder allt svårare att täcka upp sina framtida löften till pensionärer och kommer på sikt med negativa eller låga räntor att tvingas skriva ner dessa löften.

Ännu har inte bankerna i någon större skala vågat införa negativa räntor på kontoinnehav, vilket gör att deras räntenetto försämras och deras kapitalkostnader ökar. De negativa räntorna och kvantitativa lättnaderna ska i teorin stimulera bankernas kreditgivning och därmed ekonomin, men det kan alltså få motsatt effekt, då ett försämrat räntenetto kan göra bankerna mer ovilliga att låna ut. I alla fall så länge de inte vågar i stor skala införa negativa räntor på insättningar. Den första banken som går under noll i insättningsränta kommer troligen att straffas hårt av företag och privatpersoner som flyttar sina pengar till andra banker, även vid en minimal negativ ränta på säg 0,05 procent. Nollränta utgör här en mycket trolig absolut smärtgräns.

Negativa räntor på längre löptider kan också driva ner de långsiktiga inflationsförväntningarna, vilket är precis motsatsen till den effekt som centralbankerna hoppas på.

Låga eller negativa räntor kan också, genom att de minskar risken för att en låntagare inte kan betala sin ränta, skapa "zombie-banker", som väljer att inte ta tag i sina dåliga lån. Detta har vi sett i Japan, som haft ultralågt ränteläge länge.

Vad gäller svenska statspapper kan vi konstatera att räntorna på alla löptider upp till två år varit negativa sedan mer än ett år. I februari i år sjönk även räntan på femåriga svenska statsobligationer under noll och i förra veckan sjönk räntan även på de sjuåriga under noll. Vi väntar nu på tioåringen under noll (nu 0,48 procent och fallande).

Ingen inflation i sikte, men däremot en ny spännande finanskris.

EU:s Iranembargo ökar risktagningen

Bloggrannen Cruel Crude uppmärksammade nyligen att EU:s oljesanktioner mot Iran kan leda till problem för Japan, Kina, Indien och Sydkorea att importera olja från Iran, då embargot även gäller försäkring av oljelaster från Iran. Inte bara det, utan det gäller även återförsäkring av dessa oljelaster.

En kvaddad supertanker full med olja innebär en enorm katastrof och en typisk försäkring täcker skadekostnader upp till en miljard dollar. Sådana kostnader kan få försäkringsbolag ta utan att riskera sin egen överlevnad och därför blir återförsäkring nödvändig. Problemet är att det även finns få återförsäkringsbolag som är tillräckligt stora för att ta en sådan kostnad. Världens två överlägset största återförsäkrare är tyska Munich Re med 236 miljarder euro i tillgångar och ett eget kapital på 23 miljarder euro, samt schweiziska Swiss Re med 228 miljarder dollar i tillgångar och 27 miljarder dollar i eget kapital. En skada på en miljard dollar är visserligen kännbar men ändå hanterbar för dessa två bjässar. Swiss Re är baserat i EU:s lydstat Schweiz och på grund av EES-avtalet blir även de bundna av sanktionerna.

Ser vi på övriga stora återförsäkrare så har tyska Hannover Re 50 miljarder euro i tillgångar och 5,6 miljarder euro i eget kapital, amerikanska General Re 38 miljarder dollar i tillgångar, franska SCOR 29 miljarder euro i tillgångar och 4,4 miljarder dollar i eget kapital. Även engelska Lloyd's återförsäkringsdel och amerikanska Reinsurance Group of America är nästan lika stora. För återförsäkringsbolag i den storleksordningen ser det dock inte ut att vara möjligt att teckna en supertankerförsäkring utan att själva återförsäkra sig. Det finns inga andra återförsäkringsbolag i världen som är tillräckligt stora för att själva klara så stora försäkringar som en supertanker innebär, då en skadeutbetalning på en miljard dollar skulle slå bort en alltför stor del av bolagens egna kapital. I slutändan måste alltså Munich Re eller Swiss Re vara inblandade för de flesta oljetransporter. Även om flera återförsäkringsbolag skulle vara inblandade tillsammans, så är det först när man kommer ner till runt nummer tio på listan som man hittar återförsäkringsbolag baserade utanför EU, Schweiz eller USA, och då är det inte särskilt stora bolag. Den absolut största delen av de största återförsäkringsbolagen finns i EU eller Schweiz. Endast 5 procent av världens supertankrar är inte beroende av europeiska försäkringsbolag.

Detta har lett till att de rederier som skeppar olja från Iran till Japan, Kina och Indien nu har bett sina regeringar att ställa upp med försäkringsgarantier för oljelasterna. Regeringarna funderar på saken och verkar inte helt ovilliga. Oljan måste de trots allt få på något vis, annars slår det hårt mot deras ekonomier.

I måndags kunde man läsa att indiska oljerederier kommer att fortsätta att skeppa iransk olja även om de bara kommer att få begränsad försäkringstäckning. Indiens rederier har bett staten att ställa upp med 50 miljoner dollar i försäkring per oljelast, vilket alltså bara täcker en bråkdel av kostnaden för värsta tänkbara olycka med en supertanker. De indiska rederierna tar alltså nu på grund av EU-sanktionerna en mycket större risk. En bieffekt som EU-eliten säkerligen inte hade räknat med.

Vad gäller Japan så ser det istället ut som om de kommer att begränsa så att bara en supertanker i taget från Iran blir försäkrad. Det innebär att de hinner med runt tre skeppslaster per månad, jämfört med omkring 10 per månad förra året. Hur stort försäkringsbeloppet blir framgår inte.

Hur det ser ut för Kina och Sydkorea har jag ännu inte läst, men sammantaget ser det alltså ut som om det kan bli minskade försäkringsbelopp för oljelaster från Iran. Därmed blir troligtvis oljetransporterna dyrare för de asiatiska länderna, eftersom rederierna säkerligen på något sätt vill kompensera sig för den ökade finansiella risk de tar.

Vad detta visar är också att det globala systemet är så intrikat sammanvävt att en förändring någonstans ofta får effekter på områden som man inte alls hade tänkt sig.

AIG, Travelers, delstater och "munis"

ZeroHedge uppmärksammade i måndags att försäkringsbolaget AIG har stor exponering mot amerikanska delstater och kommuner. I den senaste årsredovisningen skriver de så här.

The value of our investment portfolio is exposed to the creditworthiness of state and municipal governments. We hold a large portfolio of state and municipal bonds ($46.6 billion at December 31, 2010), primarily in Chartis, and, because of the budget deficits that most states and many municipalities are continuing to incur in the current economic environment, the risks associated with this portfolio have increased.

AIG:s dotterbolag Chartis har alltså ett stort innehav (46,6 miljarder dollar) i obligationer från delstater och kommuner i USA. Som jag skrivit förut har de flesta av USA:s delstater och kommuner (munis) stora problem med sin ekonomi och många går med brakförlust, t.ex. Illinois och Nevada, båda med budgetunderskott över 30%. Det finns många orsaker bakom underskotten. En av dem är minskade skatteintäkter i spåren av finanskrisen och kraftiga fall i bostadspriserna. Delstaterna hade i sina budgetar räknat med att skatteintäkterna skulle öka stadigt och band därför i många fall upp sig för exempelvis alltför stora pensionsåtaganden. En annan orsak är ökade kostnader för arbetslöshetsersättning.

Många delstater har lånat från staten för att klara av utbetalningarna av arbetslöshetsunderstöd. 30 stater är skuldsatta och har sammanlagt lånat 42 miljarder dollar för att klara av åtaganden i arbetslöshetsförsäkringarna.

AIG var innan finanskrisen USA:s största försäkringsbolag sett till marknadsvärdet. Efter att bolaget råkat i akut kris i samband med Lehman-kraschen i september 2008 blev de räddade av staten, eftersom ett kollapsat AIG skulle ha lett till fullkomligt oöverskådliga bieffekter, då de var så insyltade som motpart överallt på finansmarknaderna.

USA:s största försäkringsbolag (sett till marknadsvärdet) är idag The Travelers Companies. Även de har en stor "municipal portfolio" på 39,5 miljarder dollar.

Det finns en överhängande risk att obligationer utgivna av USA:s delstater och kommuner faller kraftigt i värde. Många av ZeroHedges läsare spekulerar därför i att staten och centralbanken Federal Reserve kommer att bli tvungna att göra ännu en räddningsaktion för AIG. Kanske kommer Travelers Cos också att behöva räddas då. Frågan är också vilka andra som "sitter med Svarte Petter" i form av obligationer utgivna av USA:s delstater och kommuner.

Läs även "Hurra vad det går bra för USA!"

Osmarta försäkringar

SvD tar idag upp att fackförbundens inkomstförsäkringar kan ställa till problem för dem och försäkringsbolagen framöver. Självklart - om arbetslösheten ökar mer än vad man förväntade sig när försäkringarna tecknades så kommer utbetalningarna också att bli större och det hela kan bli en förlustaffär.

Inkomstförsäkringar har de senaste åren tecknats i en mycket större skala än någonsin tidigare, eftersom försäkringsbolagen uppenbarligen sett goda inkomstmöjligheter i detta segment. För några år sedan hade de flesta säkert (liksom jag) knappt tänkt på att sådana försäkringar skulle kunna finnas. Det är en del av hela den trend som funnits de senaste åren mot allt mer komplexa samband i ekonomin, där alla försäkringsbolag, fonder, banker med flera nu är sammanflätade i ett finmaskigt globalt nätverk av olika typer av avtal och finansiella instrument. Exakt hur en viss händelse i ekonomin påverkar detta nätverk blir på grund av komplexiteten oerhört svårbedömt. En av de största riskerna är motpartsrisken, exempelvis om du har en inkomstförsäkring, men ditt försäkringsbolag inte förmår leva upp till sina åtaganden.

Innan man lanserar en ny typ av försäkring så sitter aktuarierna på försäkringsbolaget och räknar på risken för att man ska behöva betala ut samt hur mycket man bedömer att man ska behöva betala ut, och får då fram premier, eventuellt uppdelade i olika riskgrupper. Allt med grundtesen att försäkringsbolaget aldrig ska gå med förlust. Beräkningarna görs utifrån matematiska och statistiska modeller av olika komplexitetsgrad. Dessa modeller bygger på en mängd grundantaganden, t.ex. hur stor andel av de försäkrade som i genomsnitt blir arbetslösa under en tioårsperiod. Problem blir det om sådana grundantaganden visar sig inte stämma, t.ex. om man får hög arbetslöshet under längre tid. Jag vet inte hur långa tider aktuarierna räknar med för denna typ av försäkringar, men gissningsvis använder man tidsspann över åtminstone en konjunkturcykel, kanske tio år. Men det finns även längre cykler i ekonomin. Senast vi hade en ekonomisk kris av denna kaliber var för knappt åttio år sedan och så långa tidsspann använder aktuarierna garanterat inte, eftersom det inte är praktiskt möjligt, då Sveriges ekonomi på 1930-talet såg helt annorlunda ut än idag, så att siffrorna inte är relevanta i dagens samhälle.

Fackförbundet Unionens inkomstförsäkringar ställer exempelvis nu till problem, då arbetslösheten stigit över vad modellerna antog. Försäkringarna ligger i det egna försäkringsbolaget Unionen Medlemsförsäkring, och det finns nu två alternativ - höja premierna (som är en del av fackförbundets medlemsavgift) eller tillföra kapital från förbundet. Ingendera känns särskilt attraktivt, men något av dem måste man välja. Att höja premierna kan vara svårt, som nämns i artikeln, eftersom man samtidigt vill ha ett konkurrenskraftigt erbjudande. Ingen vill vara först med att höja premien, men samtidigt kan man inte sälja försäkringsprodukter med förlust, så premiehöjningar kommer att tvingas fram.

Om krisen går in i en andra våg, så som jag räknar med kommer att ske (troligen under första halvan av 2010), kan det bli tufft för alla försäkringsbolag som har utfärdat konjunkturkänsliga försäkringar av olika slag, framförallt inkomstförsäkringar. Dessutom räcker det uppenbarligen med den konjunkturnedgång vi redan haft för att ställa till problem. Jag räknar med att vi kommer att få höra mer om detta framöver. Inkomstförsäkringarna är ju uppbyggda på lite olika sätt för olika fackförbund, så effekterna kan bli väldigt olika. Unionen äger tydligen sitt eget försäkringsbolag, medan andra fackförbund har "outsourcat" verksamheten till t.ex. Folksam. Hursomhelst kan man nog räkna med att premierna måste höjas kraftigt i de flesta fall och att vissa fackförbund kan få se sin kassa urholkad.

Läs även andra bloggar om försäkring, arbetslöshet, fackförening, ekonomi