Kommunerna måste prioritera

En av mina gissningar om 2009 var att "Minskade skatteintäkter kommer att orsaka budgetpanik hos stat, kommun och landsting". Nu börjar de vikande skatteintäkterna ge avtryck även hos svenska kommuner och den politiska debatten har dragit igång för fullt. Igår skrev sju kd-politiker en debattartikel i DN där de säger att kommunerna måste få mer pengar eller också bli tvungna att dra ner på välfärden.

Maxtaxor inom barn- och äldreomsorgen följer inte konsumentprisindex, varför dessa verksamheter i allt större utsträckning måste finansieras genom kommunalskatten. Dessa krav är inte förhandlingsbara

Maxtaxan har jag aldrig förstått mig på. Dagisavgiften är ju inkomstrelaterad, så varför ha en maxtaxa som bara gynnar höginkomsttagare? Det var en socialdemokratisk regering som införde maxtaxan, vilket gör det hela ännu underligare. För mig personligen är det en ekonomisk fördel med maxtaxan, men ur ett fördelningspolitiskt perspektiv blir det tokigt, liksom utifrån ett kommunekonomiskt perspektiv. Jag skulle gott kunna betala högre dagisavgift om min kommun därmed får sundare ekonomi.

De sju kd-politikerna säger också

Många kommuner tvingas till skattehöjningar, vilket vi anser vara en kontraproduktiv åtgärd som direkt motverkar regeringens ekonomiska politik. Dessutom slår kommunalskattehöjningar helt fel fördelningspolitiskt.

Jag håller helt med på båda punkterna. Kd-politikerna har också några förslag, bland annat

En översyn av maxtaxornas tak och procentsatser är nödvändig. Uppräkningen av maxtaxan i förskolan släpar efter kraftigt. När maxtaxan infördes år 2001 var egenavgiften 28 procent, i dag är den strax under 10 procent.

Så varför inte helt enkelt ta bort maxtaxan? Det skulle ju i alla fall inte drabba någon fattig. Men det kanske är för politiskt kontroversiellt i dagens läge där många barnfamiljer, även de med högre inkomster, sitter med jättelån på sina hus. En höjd dagistaxa skulle riskera att knäcka ekonomin för dem som lever med liten marginal. Se där hur kredit- och bostadsbubblan har målat in oss i ett hörn även vad gäller den kommunala ekonomin.

Gårdagens debattartikel drog såklart till sig en hel del kommentarer från de politiska bloggarna. Bland annat Edvin Alam, Peter Andersson, Huddingeperspektiv, Maja Stopek, Andrine Winther, Ulricehamnsbloggen, jj.n, Robert Noord, För facket i tiden och Kent Persson. En hel del av dessa har kloka synpunkter, men det blir som vanligt också många försök att plocka politiska poäng. Det känns då skönt att som jag vara anarkokapitalistisk liberal miljösocialist, så jag slipper argumentera utifrån partitaktiska överväganden, utan fritt kan kommentera utifrån vad jag tycker är vettigt.

Om gårdagens artikel satte igång en bloggdebatt, så fick dagens debattartikel från Thomas Idergard på Timbro debatten att svalla över. Han säger bland annat att

En stor del av de kommunala utgifter som inte rör välfärd och utbildning går till kultur och fritid. Timbro har under sommaren undersökt situationen i de 16 svenska kommuner som spenderar mest pengar på kultur och fritid per invånare och samtidigt genomför nedskärningar inom skola eller omsorg, flaggar för skattehöjningar under nästa år eller gör både och.

Enligt Timbro går var femte kommunal utgiftskrona till verksamheter som inte berör välfärd och utbildning, vilket mer än väl skulle räcka för att få balans i kommunernas budgetar under 2010, om man drar in dessa "onödiga" utgifter. Idergard har i och för sig en poäng när han påpekar att många kommuner slänger ut pengar på tveksamma saker, men han skjuter långt över målet. Stora delar av kultur- och fritidsverksamheterna är också viktiga för kommuninnevånarnas välfärd. Men han har helt klart rätt när han påpekar vansinnigheter såsom

Sundsvall verkar vilja äventyrsbada sig ur krisen. Ett gigantiskt nybygge i två etapper motsvarar kostnaden för 250 lärartjänster under fyra år, det vill säga precis vad kommunen tänker dra in. Och då är den årliga driftskostnaden exkluderad. Skellefteå kommun sparar på äldreboendeplatser samtidigt som det stora kommunala badhuset sänder tevereklam för att locka invånarna till nya lyxrenoverade lokaler.

Botkyrka kommun tänker uppföra en skidtunnel som sammantaget kan komma att kosta över 100 miljoner kronor. Kommunens sjunkande skatteintäkter innebär samtidigt hårda besparingar inom skolan.

Det finns i många kommuner orsak att skjuta upp såna här storprojekt tills det finns pengar till dem, eller varför inte stryka dem helt. Men sen blir Idergard lite mer svårsmält:

Om regeringen vill att de extra statsbidragen verkligen ska gå till "välfärdens kärna" måste den våga villkora utbetalningen av nya bidragsmedel – till exempel ställa krav på en reformerad kommunal organisation för att, i likhet med arbetslinjen i socialförsäkringen, skapa rätt incitament. Kommuner som vill få del av pengarna måste helt enkelt avskaffa sina separata fritids- och kulturnämnder.

Idergard verkar inte se någon nytta med fritids- och kulturnämnder. Vadå, ska man inte ha bibliotek eller parklekar, till exempel?

Artikeln tycks ha fått politiska bloggare både på höger- och vänstersidan att se rött, men ändå har den satt igång en välbehövlig diskussion om vad som egentligen är onödiga kommunutgifter. Robert Noord (m) säger:

För egen del tycker jag kulturen och fritiden tillför en kommun värde. På olika sätt kan kommunen stödja den lokala idrotten eller den lokala kulturen. I Haninge har vi flera idrottshallar, som inte bara används av det lokala idrottslivet, utan framförallt fungerar som idrottshall för våra elever på skoltid.

Peter Andersson (s) påpekar:

Kanske skulle också Idergard ha andra utgångspunkten om det gällde en debatt om t.e.x nationalarenan i Solna? Moderatkommun. Gigantiska belopp. Staden i högsta grad risktagande. Förutsätter ett jättelikt köpcentrum.

Ja, sånt ska kommuner inte ägna sig åt, anser jag. De ska se till sina invånares behov, punkt slut. Nationalarenan planerades dessutom i brinnande högkonjunktur, men nu när vi drabbats av efterkrigstidens värsta lågkonjunktur borde politikerna se till sina kommuninnevånares bästa och lägga såna här projekt i malpåse.

Magnus Callmyr skriver:

i min kommun Eskilstuna finns ett Zoo som år efter år går med mångmiljonförlust

I flera fall drabbar besparingarna socialtjänsten, t ex i min egen kommun Eskilstuna där politiker valt att sluta med kvalificerad missbrukarvård.

Veronica Palm har kloka synpunkter:

Bara i Stockholm lever fler än 7 000 barn i familjer som behöver försörjningsstöd. För dessa barn ger öppna parklekar, kommunala badanläggningar och kollo en bra sommar. Det är ett sätt att utjämna orättvisor mellan barn som är födda i familjer som har och familjer som har det lite mer knapert.

För den som inte vet det är "försörjningsstöd" den politiskt korrekta termen för socialbidrag. Exemplet visar i alla fall tydligt att kultur- och fritidsnämnderna i kommunerna inte bara ägnar sig åt onödigheter, utan även viktiga sociala åtgärder.

Kent Persson (m) tar upp några exempel på kommunala satsningar utöver välfärden från sin hemkommun Örebro. Vissa har gått bra, t.ex. mäss- och kongressanläggningen, medan fotbollsarenan är en förlustaffär. Sådana här satsningar tycker jag inte att kommunerna ska ägna sig åt, eftersom risken är stor att de går back. En sak är att bygga ett badhus för kommunens invånare - det kan kommunen göra, men kanske inte under lågkonjunktur då budgeten redan är ansträngd. En större anläggning som är tänkt att dra folk utifrån är däremot ett riskprojekt som kommunen inte ska satsa pengar i, utan överlåta åt näringslivet.

Läs andra svenska bloggar om kommuner, välfärd