Spelmännen tackar nej till SD:s kulturpolitik

Idag tänkte jag göra en kort utflykt in på kulturpolitikens område.

Sverigedemokraterna har tydligen ett ganska magert kulturpolitiskt program. Jag har försökt att hitta det på deras hemsida, men misslyckats. SvD har dock lyckats och sammanfattar programmet så här.

SD har tre kulturpolitiska prioriteter:

• Skapa en svensk kulturell kanon.
• Satsa på positiv, folkligt förankrad kultur.
• Ge mer statliga pengar till föreningar, organisationer, myndigheter och institutioner som arbetar med svenskt kulturarv.

Sverigedemokraternas Mattias Karlsson uttalade sig också nyligen i "Kulturnytt".

Sverigedemokraterna vill stärka kulturarvet och är beredda att skjuta till en halv miljard kronor. Det blir hembygdsföreningar, folkdanslag, spelmanslag, Riksantikvarieämbetet och olika museer som får dela på pengarna, uppger Sveriges Radios "Kulturnytt". Partiet vill också avveckla det statliga stödet till kultur som syftar till att chockera, uppröra eller provocera. I stället vill han ha en mer bred och folklig kultur. För att man ska kunna avgöra var gränsen går föreslår man en mer centralstyrd kulturpolitik.

Jaha. Vem ska avgöra vad som chockerar, upprör eller provocerar? Kulturpolisen? Moraltanter? Nej, förresten, SD är ju mansdominerat, så det får bli moralgubbar. Tanken går osökt till Stravinskys "Våroffer", som chockerade, upprörde och provocerade vid sin premiär 1913, men som nu blivit en del av vår västerländska kulturella kanon.

Och så vill SD stärka den svenska kulturen. Hur man vill göra det framgår klart av följande obetalbara intervju med en av SD:s ledande representanter i Filipstad.

Tyvärr, SD, men det verkar som om spelmännen, folkdansarna och andra representanter för den svenska kulturen inte vill vara med på SD:s kulturprogram, även om det kanske skulle gynna dem ekonomiskt. Riksföreningen för folkmusik och dans har publicerat ett debattinlägg på sin hemsida.

Vi spelar folkmusik och dansar folkdans med gamla rötter i Sverige. Vi spelar folk- och världsmusik och dansar danser som förts hit av invandrare eller tagits upp av många som rest ut härifrån och låtit sig inspireras av det de sett och hört runt om i världen. Vi är professionella konstnärer lika väl som amatörer.
[...]
Sverigedemokraternas bild av en klyfta mellan svenska traditioner och mångfald behöver bemötas och motverkas. Utövare och intresserade av kulturtraditioner vet att intresse för svenska traditioner inte står i motsättning till intresse för andra kulturers traditioner. Våra seminarier har visat att det snarare är tvärt om. Mångfald berikar. Aldrig någonsin har så många spelat svensk eller nordisk folkmusik och så bra!

Även Svenska folkdansringen, som har de flesta folkdanslagen som medlemmar, tar också avstånd från SD:s kulturpolitiska idéer.

Folkdansringen är öppen för alla människor oavsett bakgrund. Den nära femtedel svenska medborgare som har utländsk bakgrund har en självklar rätt att i Sverige få utöva sin kultur och våra sitt kulturella arv. Folkdansringen ser inte detta som ett hot mot det som vanligen uppfattas som traditionellt svenska kulturyttringar. I ett mångkulturellt, generöst och öppet samhälle finns plats för alla. Vi gläds åt det mångkulturella samhället och ser intresset för kulturarvet som en förenande faktor, en resurs för integration och utveckling.

Så det blir nog svårt för SD att hitta samarbetsvilliga spelmän och folkdansare för deras folkkultur med öststatsideal från tiden innan järnridåns fall. Muséerna då? Nja, Riksförbundet Sveriges Museer säger nej till SD:s kulturpolitik i en debattartikel idag.

Men SD kan kanske lösa problemet genom att utbilda några av sina egna medlemmar i svensk folkdans och folkmusik och låta dem få de statliga kulturbidragen.

[Andra bloggar om kultur, politik]