Idag läste jag på Zero Hedge en artikel av Taylor Conant på Economic Policy Journal. Den handlar om problemen för Japans (och världens) största pensionsfond, GPIF (japanska statens pensionsfond). Jag nämnde redan häromdagen när jag skrev om Japans och USA:s ekonomiska kriser att GPIF nu säljer av bland annat japanska statsobligationer för att finansiera pensionsutbetalningarna till den ständigt ökande skaran av japanska pensionärer.
Att GPIF:s pengar inte kommer att räcka framöver är uppenbart. Men nu funderar alltså GPIF på att investera en del pengar på marknader som ger högre avkastning än japanska statsobligationer. Som ni säkert vet betyder högre avkastning även högre risk. Aj, aj! Och de är inte ensamma om att gå i sådana tankar. Flera amerikanska pensionsfonder gör det också.
Ett grundproblem för GPIF är att de har omkring två tredjedelar av sina pengar investerade i lågavkastande japanska statspapper. Japanska staten har genom åren dragit nytta av GPIF:s obligationsplaceringar genom att de därmed kunnat låna alltmer pengar utan att räntorna slagit i taket. Men nu måste som sagt GPIF sälja av för att kunna betala pensionärerna. Vad kommer då att hända med Japans ekonomi? Stiger räntorna på japanska statspapper p.g.a. GPIF:s säljande faller också värdet på GPIF:s tillgångar. (Så funkar obligationer - högre ränta = lägre pris, lägre ränta = högre pris.) Då måste GPIF i nästa omgång sälja ännu mer för att få pengar till pensionärerna. Det känns inte bra. Två pyramidspel kan falla ihop på en gång - den japanska statsskulden (för närvarande nästan 200% av årlig BNP) och japanska statens pensionsfond. Finns det någon utväg? Ja, kanske. Japanerna måste höja pensionsåldern, sänka pensionerna eller höja pensionsinbetalningarna från de arbetande. Helst alla tre. Ingen politikers dröm, eller hur? För det är stora förändringar som krävs, typ höj pensionsåldern med minst tio år.
I USA har många delstatliga pensionsfonder också problem med att de egentligen inte har pengar till att betala de pensionslöften som utfärdats. Tydligen försöker vissa fonder nu dölja detta genom olika bokföringstricks.
Många pensionsfonder runt om i världen lider av samma problem. Man har antagit alldeles för hög genomsnittlig årlig avkastning på sina pengar. De har helt enkelt lurats av de glada 1980- och 1990-talen och trott att det gick att extrapolera den trenden till längre tidsperioder. Dessutom verkar många fonder ha räknat fel någonstans på mängden pensionärer kontra mängden arbetande.
[Andra bloggar om japan, usa, statsskuld, statsobligationer, pensioner]
2010-09-20
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Intressant artikel. Hur ser det ut för den svenska pensionärer i framtiden? Jag har för mig jag har läst om det på Cornu's eller din blogg tidigare. Eller så är jag ute och cyklar. Vore intressant och veta hur våra pensioner ligger till.
SvaraRaderaKeep up the good work!
Jag har läst att Japanska staten äger tillgångar till ett icke oanseligt värde. Netta bort skulder mot tillgångar så hamnar nettoskulden på 40% av BNP.
SvaraRadera"although public attention tends to focus on Japan’s gross debt, which has soared to ¥909-trillion, the government also owns about ¥700-trillion in assets.
The ¥700 trillion in assets includes roughly ¥180-trillion in real assets, such as public office buildings, and ¥520-trillion in financial assets, including stakes in special corporations. The government can sell these assets and use the proceeds to pay down debt. Thus, Japan's net debt is about ¥200-trillion, or about 40% % of its nominal GDP, which is over ¥500 trillion."