USA och Japan i lång kris

"USA:s värsta kris hittills" är dagens rubrik i SvD. Än så länge skulle jag dock säga "USA:s värsta kris sedan 30-talet". Fast just det att 30-talet verkar bortglömt och förträngt är väl en del av problemet. För den som läser denna blogg och mina "grannar" är detta knappast nyheter. Som det ser ut nu är USA på väg mot ett "dubbeldopp" i ekonomin, alltså en förnyad försämring efter en kort återhämtning. "Återhämtningen" är också mest ett luftslott byggt på att staten pytsat ut lånade pengar. Trots president O'Bamses stimulanspaket har arbetslösheten bitit sig fast på en hög nivå, och framförallt långtidsarbetslösheten.

I augusti 2007 var 19,5 procent av den totala mängden arbetslösa att beteckna som långtidsarbetslösa – det vill säga att de varit utan arbete i mer än 27 veckor. Två år senare har den siffran mer än fördubblats till 42 procent, vilket är en av de högsta siffrorna som någonsin har uppmätts i USA.

Att stödpaketen inte har någon större effekt är knappast förvånande, eftersom roten till problemen är de alltför höga totala belåningsnivåerna i samhället. Man avhjälper inte baksmällan efter världshistoriens största kreditbubbla med att pytsa ut lånade pengar. Vad som måste till är en rejäl avbelåning. Innan det är avklarat kommer USA:s ekonomi endast att hanka sig fram på kryckor. Och det är inget litet låneberg som måste avvecklas - se diagrammet nedan över totala lån (hushåll+företag+offentliga) i förhållande till årlig BNP (klicka för att förstora).
Bostadsmarknaden har inte heller återhämtat sig och lär inte göra det de närmaste decennierna, med tanke på de enorma excesserna i den amerikanska bostadsbubblan. Bostadsbubblan är också en central bit i kreditbubblan. Från bostads- och byggmarknaden finns alltså ingen draghjälp att vänta för USA:s ekonomi. Inte heller från delstaterna.

Vanligtvis brukar delstaterna kunna bidra till återhämtningen genom att nyanställa men denna gång är verkligheten annorlunda.

Som jag påpekat förut är flera delstater i princip bankrutt. Bland värstingarna finns Illinois och Kalifornien - USA:s svar på Grekland och Spanien.

SvD verkar haka på den historieskrivning som blivit gängse, nämligen att Lehman Brothers konkurs orsakade finanskrisen. Men så var det inte. Lehman-konkursen var bara ett symtom på bakomliggande fel. Värre i sammanhanget var egentligen AIG - världens största försäkringsbolag som satt med fingrarna i varenda syltburk som de kunde hitta. Viktigast och farligast var deras inblandning i försäkringar mot kreditförluster genom kreditswappar (CDS). Därför fick inte AIG gå i konkurs, utan räddades av amerikanska staten lite i bakgrunden, medan världen var fullt upptagen med Lehman-konkursen i förgrunden. Så att fråga sig om konkursen var ett misstag är egentligen ointressant. Vi hade hamnat ungefär där vi är ändå.

Alla åtgärder som regeringarna tvingades till har kostat stora summor. Budgetunderskotten har utvecklats till oacceptabla nivåer och spätt på ländernas statsskulder.

Vi ska inte glömma att många länder redan innan den akuta krisen hade alldeles för höga statsskulder och budgetunderskott. Dessutom har faktiskt inte regeringarna tvingats till att pytsa in miljarder i sina banker - de har gjort ett aktivt val. Frågan är om det i längden var ett klokt val. En klok sak sägs av SEB:s chefsekonom Robert Bergqvist.

- Det är en ryggsäck vi fått med oss [...] Så länge den höga skuldsättningen är kvar har ekonomin ett nedsatt immunförsvar.

Ungefär samma som jag skrivit ovan. Men de Keynesianska statslånepajasarna finns kvar och fortsätter sin argumentation för mer statliga stimulanspaket, trots att de hittills bevisligen inte haft någon större effekt. Så här tycker exempelvis Olivier Blanchard, chefsekonom på IMF.

Mr Blanchard called for extra monetary stimulus as the first line of defence if "downside risks to growth materialise", but said authorities should not rule out another fiscal boost, despite debt worries. "If fiscal stimulus helps avoid structural unemployment, it may actually pay for itself," he said.

"Most advanced countries should not tighten fiscal policies before 2011: tightening sooner could undermine recovery," said the report, rebuking Britain's Coalition, Germany's austerity hawks, and US Republicans. Under French socialist Strauss-Kahn, the IMF has assumed a Keynesian flavour.

Visst är det allvarligt med den höga arbetslösheten i OECD-länderna, men man gör ingenting bättre på sikt genom att istället få statsskulden att formligen explodera. Det enda man gör är att skjuta problemet på framtiden.

30 miljoner jobb har försvunnit sedan finanskrisens början, varav tre fjärdedelar i de rikare länderna. Långtidsarbetslösheten i USA är som sagt högre än någonsin under efterkrigtiden. Det här var en trend som jag pekade ut redan för ett år sedan, men sedan dess har det bara blivit värre. Titta på diagrammen nedan över genomsnittlig tid innan man får ett nytt jobb, respektive andelen arbetslösa som behövt vänta mer än ett halvår på ett nytt jobb.

Ett grundproblem är att västvärlden genom lånade pengar levt över sina tillgångar. OECD-ländernas befolkningar måste helt enkelt gå med på en standardsänkning. Politiskt omöjligt? Javisst! Därför kommer stimulanspaket och annat tjafs att fortsätta tills nästa ekonomiska krasch tvingar fram standardsänkningar.

Igår hade Zero Hedge ett referat av en intressant analys som SocGens Dylan Grice gjort av Japans ekonomi och framtidsutsikter. Han påpekar för det första att japanska staten på grund av sina sjunkande skatteintäkter inte längre klarar av ens det allra nödvändigaste på sina inkomster, utan måste låna pengar bara för att klara av räntebetalningar, utbildning och social välfärd - se diagrammet nedan. Notera toppen för skatteintäkterna år 1990 - samma år som Japans långa kris påbörjades.
Nu ligger Japans statsskuld på närmare 200% av årlig BNP - världsrekord. Ska det överbelånade Japan spendera sig ur detta med ännu fler stimulanspaket, som Keynesianerna föreslår? Även med nuvarande superlåga räntor i Japan skulle det bara göra situationen ännu mer omöjlig. Till och med med bara 1 procents ränta utgör räntebetalningarna runt 43% av skatteintäkterna i år. Och framtidsutsikterna för skatteintäkterna är knappast ljusa. Se nedan hur andelen pensionärer ökar stadigt.
Den största innehavaren av japanska statsobligationer är GPIF (japanska statens pensionsfond) och de håller nu på att sälja av dem, eftersom de måste betala för allt fler pensionärer. En varningssignal för den jättelika japanska statsskulden är att en allt större andel ligger på kortare löptider - statsskuldsväxlar (bills på engelska). Se diagrammet nedan till höger och observera hur snabbt det börjat gå sedan hösten 2008.
Japans problem inskränker sig inte till statsbudgeten. Den traditionella japanska anställningstryggheten har också börjat upplösas och andelen med deltids- eller korttidskontrakt har ökat från 20 procent år 1990 till 34 procent idag. Många av dessa hamnar utanför de sociala trygghetssystemen, något som nu märks i siffrorna över relativ fattigdom.

Otryggheten har drivit upp självmordsfrekvensen till över 30 000 per år, betydligt högre än för något annat OECD-land. 26 självmord per 100 000 invånare, jämfört med exempelvis 11 i USA eller 9 i Storbritannien. I Japan är nu självmord den viktigaste dödsorsaken bland män i åldrarna 20-44 och kvinnor i åldrarna 15-34.

Förutom jättelik statsskuld ägnar sig Japan också åt en annan tokighet - valutaintervention. Man kunde tro att de lärt sig av de misslyckade valutainterventioner de spenderade flera år på, men i natt intervenerade Japan på valutamarknaden för att försvaga yenen. Det var första gången på sex år. Tokyobörsen steg inte oväntat, men det är ju kortsiktigt. På lång sikt blir det som att kissa på sig. Valutainterventioner är verkligen att kasta pengar i ett svart hål. Bloggrannen Winning Trading kommenterar.

Effekterna av interventionen är svårbedömda men inte stärker det stabiliteten, det tror jag de flesta är överens om.

Dylan Grice verkar se inflation eller hyperinflation som "utvägen" ur det japanska skuldträsket. Men det skulle också kunna bli ännu mer deflation, eftersom skuldberget måste skalas ner. Den som lever får se. Att krisen blir långvarig både för USA och Japan borde vara uppenbart.