Aktieavkastning 1920-2008

SvD skriver idag om att obligationsfonder gett lika bra avkastning som aktiefonder de senaste 15 åren. Tur att jag redan skrivit om ämnet, så att jag kan återanvända delar av mitt inlägg från januari 2011 om avkastningsdiagram för börsen 1920-2008.

Avkastningsdiagrammet för Stockholmsbörsen utgår från Affärsvärldens generalindex inklusive återlagda utdelningar (som tyvärr inte finns uträknat efter 2008). I diagrammet räknar jag även bort skatten man måste betala på kapitalvinster. Skatten på kapitalinkomster har självklart varit olika under alla dessa år, men jag räknar med en schablon på 30%, vilket är vad som gäller idag. Slutligen har jag inflationsjusterat alltihopa med KPI.

Jag har också lagt in två rutrader för 10 respektive 20 års investeringshorisont, vilket är rimligt utifrån mänsklig livstid och yrkesliv. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Den svenska börsen var oerhört stark under perioden 1980-2000, som framstår som en extrem period. Dessa två årtionden har fullständigt indoktrinerat de flesta i finansbranschen (och även de flesta medelsvensson) till att förvänta sig orimligt hög avkastning på aktieinvesteringar. Man ignorerar den långa tråkiga perioden 1959-1980 då den höga inflationen åt upp aktieinvesteringarna (trots utdelningar).

Vad som är tydligt i diagrammet är att för normala investeringshorisonter är det mycket viktigt när man går in på börsen. Gick man in vid helt fel tillfälle, till exempel 1928-1931, 1936-1939 eller 1946-1947 fick man vänta ett helt yrkesliv på att få någon bra avkastning (över 7 procent per år). Gick man in 1959-1962 eller 1964-1965 fick man vänta över 20 år, gick man in 1968-1969 fick man vänta 15 år. Den starka perioden 1980-2000 gav troligen en ohållbart stor avkastning till aktieägarna och vi kan därför förvänta oss en ungefär lika lång baksmälla fram till sisådär 2020.

Ett generalindex (även inklusive utdelningar) säger inte heller hela sanningen, då det bara mäter ändringar som beror på stigande och fallande aktiekurser, men inte börsintroduktioner, nyemissioner, uppköp, avnoteringar och konkurser. Hur det ser ut om man inkluderar detta vet jag inte riktigt.

Tittar man bara på inflationsjusterad börs inklusive utdelningar ser det ut som i nästa diagram (där jag inte räknat bort skatten). Observera att diagrammet har logaritmisk skala.

Här ser vi tydligt hur den starka perioden 1980-2000 sticker ut, med bara två mindre nedåthack i mitten av 1980-talet och i början av 1990-talet. Efter år 2000 har vi som bekant haft sidledes bergochdalbana på börsen. Därmed inte sagt att man inte kan tjäna pengar på det, men det kräver helt andra investeringsprinciper än "köp och lägg i byrålådan". Man måste vara mer aktiv i sina placeringar och följa någon vettig modell, exempelvis hur 50 respektive 200 dagars medelvärde förhåller sig till varandra.

Urholkningseffekten i ETF:er

Idag tar SvD upp ämnet börshandlade fonder (ETF), en form av värdepapper som nu växer snabbt i Sverige i både omsättning och antal. Först ut var Xact Bear och Xact Bull, som kom redan i början av 2005, båda med 1,5 gångers hävstång mot Stockholmsbörsens OMXS30-index. Xact Bear går upp när börsen går ner, medan Xact Bull går upp när börsen går upp, fast 50% snabbare. Nu finns ETF:er med upp till 3 gångers hävstång.

Det lanseras en hel del nya ETF:er de närmsta veckorna - utbudet kommer att mångdubblas.

Kritik har väckts mot marknadsföringen, där det inte varnas tillräckligt för riskerna. Men som för all handel med finansiella instrument gäller det att läsa på ordentligt vad det är man handlar med, något som också Jenny Rosberg, vice vd på Nasdaq OMX Nordic, påpekar. Förstår du inte hur allting fungerar i upp- och nedgång så ska du inte handla med värdepappret i fråga.

En av de farligaste sakerna med ETF:er är att de ofta har inbyggd hävstång genom belåning. Är hävstången bara 1,5 gånger, som för de första ETF:erna på Stockholmsbörsen, så är det uthärdligt, men en hävstång på 3 gånger ger lätt panik om underliggande rör sig åt fel håll. Andreas Cervenka påpekar att "ju högre risk desto mer påläst bör en sparare vara för att undvika en obehaglig överraskning". Han påpekar också valutarisken mot utländska marknader.

Men en viktig sak missar SvD:s tre artiklar om ETF:er, nämligen den så kallade urholkningseffekten. ETF:ers procentella upp- eller nedgång beräknas nämligen varje dag, vilket ger en tråkig effekt om börsen går i sicksack eller bergochdalbana. Ett enkelt exempel för att illustrera saken. Låt oss börja med att investera 100 kronor i en Bear-ETF (som alltså går omvänt mot börsutvecklingen) med hävstång 2 gånger då börsindex står på 1000. Vi har lite otur och prickade inte in börstoppen - börsen stiger med 1,50% följande dag till 1015. Bear-ETF har då sjunkit till 97, men vår stoploss på 95 har ännu inte utlösts. Nästa dag sjunker dock börsen med 1,47% till 1000,08, alltså så nära tillbaka man kan komma. Vår Bear-ETF stiger nu såklart igen, men bara till 99,85! Vi har alltså förlorat 15 öre på en sicksack av börsen. Det kanske inte känns så mycket, men eftersom börsen sällan rör sig rätlinjigt utan i sicksack både uppåt och neråt, så blir effekten i längden stor. Särskilt allvarlig blir urholkningseffekten över längre konsolideringsperioder för börsen. Ju större sicksackrörelser, desto större urholkning. Och ju större hävstång, desto större urholkning.

Urholkningseffekten gör att ETF:er bara är bra investeringar när underliggande rör sig i tydliga trender åt ett håll. På lång sikt med många svängningar är någon annan än du vinnare. I juli 2007 stod Xact Bear i cirka 45 kronor och Xact Bull i cirka 225 kronor. OMXS30 låg över 1300. Nu i mars 2009 står OMXS30 betydligt lägre, runt 1030. Då tycker man alltså att Xact Bear borde ha gått upp och Xact Bull gått ner. Xact Bull står mycket riktigt lägre, runt 147 kronor. Men även Xact Bear står betydligt lägre, runt 30 kronor. Finansmarknadens aktörer har ätit upp resten genom urholkningseffekten!

Men ETF:er kan alltså vara bra, förutsatt som sagt att underliggande rör sig i tydliga trender åt ett håll.

Tillägg 2010-03-26: Som mycket riktigt påpekades i kommentarerna gäller urholkningseffekten endast ETF:er med hävstång. Men dessa (Xact Bear och Xact Bull) har varit de mest handlade ETF:erna på Stockholmsbörsen. Xact Omxs30, som ej har hävstång, har ingen urholkningseffekt.

[Andra bloggar om investering, aktiefonder, fonder, börsen, börsnedgång]

Varför indexfonder?

SvD:s Carolina Neurath frågar sig idag varför man ska investera i fonder när det finns aktier. Vill man bara följa börsindex kan man verkligen fråga sig varför man ska betala en fondavgift för det. För att banken ska bli glad? För som Carolina Neurath påpekar får man ingen stor fördel av den avgiften, utan man kan lika gärna låta katten gå omkring på tangentbordet och välja några aktier på LargeCap-listan. Jämför t.ex. nedan hur det har gått för OMXS30-indexet (vilket är det som indexfonderna oftast följer) samt en portfölj som var någorlunda jämnt fördelad mellan Stockholmsbörsens fyra största bolag - alltså H&M, Ericsson, Nordea och Telia.
Som synes följer en sån enkel portfölj index oerhört väl både i uppgång och nedgång. Dessa fyra största bolag ger också en hyfsad riskspridning då de verkar i helt olika branscher. Visst bör man kanske ha lite bredare riskspridning om man ska investera i aktier, men exemplet var bara för att illustrera icke-nyttan med indexfonder. Vad som framgår är dock hur viktig tajmingen är för aktieinvesteringar, vilket blir ännu tydligare om man tittar i ett lite längre perspektiv.
Om man förlorar 50% från sommaren 2007 till hösten 2008 behöver man en rejäl uppgång för att kompensera det. Det räcker inte med 50% uppgång, eller ens de drygt 65% som Stockholmsbörsen har gått upp det senaste året. Nej, det behövs en uppgång på 100%, alltså en fördubbling, vilket brukar ta flera år av sicksack uppåt.

Ska man satsa sina sparpengar i fonder bör man alltså välja enskilda aktier och inte indexfonder, ens om man tror på mantrat att aktier alltid är en bra investering på lång sikt och därför delar upp sina fondinsättningar över tiden. De senaste tio åren har ju ganska effektivt motbevisat detta med att aktier alltid går upp på sikt, vilket till största delen gällde 1980-2000. Och risken är överhängande att vi får berg-och-dalbanebörs i tio år till, vilket är bra för den som kan tajma marknadens svängningar, men uselt för vanligt folk.

[Andra bloggar om aktier, aktiefonder, fonder, börsen]

Utdelningar åt folket!

Igår gick SvD igenom Stockholmsbörsens största bolag och kom fram till att närmare hälften tänker höja utdelningen till aktieägarna i år, trots krisen.

LO-basen Wanja Lundby-Wedin upprörs och tycker att det är "ett väldigt kortsiktigt tänkande". Vänsterbloggaren Svensson upprörs över mer pengar till kapitalisterna och Röda Malmö över att kapitalisterna skor sig.

Men vad de upprörda glömmer (eller i Wanjas fall väljer att inte tala om) är att dessa utdelningar till största delen kommer tillbaka till det arbetande folket, och inte går till några kapitalister. Fonder, försäkringsbolag med flera äger nämligen stora delar av de svenska börsföretagen. Vad gäller TeliaSonera så kommer den höjda utdelningen även allas vår statskassa till del, då svenska staten är största ägare.

Hos SCB hittar man aktieägarstatistik för OMX Stockholm Large Cap.
Värdepappersfonder, försäkringsföretag, offentlig sektor, staten, socialförsäkring samt hushålls icke-vinstdrivande organisationer äger totalt drygt 30% av Sveriges största börsföretag. Utdelningar till dessa gagnar alltså vanligt folk, deras pensioner eller statskassan. Eventuellt döljer sig dock några kapitalister bland fondägarna. 29% av aktierna ägs av finansiella företag, icke-finansiella företag, banker, finansinstitut m.fl. och ger alltså inga vinster till några kapitalister utan det är fråga om korsvis ägande inom näringslivet. Hushållen äger cirka 10% av aktierna i storföretagen, och det är väl här kapitalisterna till största delen finns, eftersom aktieägandet inte är jämnt fördelat. Eventuellt döljer sig några kapitalister i kategorin investmentbolag, som äger drygt 3,6% av storföretagen. Men även dessa ägs till stor del av fonder med flera "folkliga" ägare. I Industrivärden äger Lundbergs bara drygt 11%, i Investor äger familjen Wallenberg och stiftelser knappt 23%, i Kinnevik är privata storägare kanske totalt drygt 7%. Sista kategorin möjliga kapitalister är då de utländska ägarna med 27% av storföretagen. Där är det lite svårt att bena ut vilka de är, men även där är nog merparten utländska fonder och försäkringsbolag. Dessutom kompenseras detta utlandsägande av att svenskar äger utländska aktier direkt eller genom fonder.

Vi kan alltså konstatera att större delen av utdelningarna i de svenska storföretagen inte går till några kapitalister, utan till folket, pensionerna och statskassan. Maximalt går kanske några procent av utdelningarna till kapitalister. Så vänsterbloggare och fackföreningsledare får hitta något annat att vara upprörda över - det finns mängder av mer verkliga orättvisor. Lärdom - kolla alltid lite grundläggande fakta innan du går ut och är offentligt upprörd.

Som Cornucopia påpekar är också utdelningar det som aktieägare får som kompensation för sitt risktagande med att satsa pengar i företaget - motsvarigheten till ränta på bankkontot alltså.

[Andra bloggar om aktier, aktiefonder, fonder, pensioner]

Två årtionden av indoktrinering

Ett mantra som brukar upprepas i samband med investeringsråd i tidningar och från banker är att aktier alltid är en bra investering på lång sikt - ibland med tillägget att man inte bör satsa alla sina pengar på en gång, utan till exempel gå in med en slant varje månad för att undvika att köpa allt på en börstopp. Men är denna investeringsstrategi alltid bra? Tiden sedan år 2000 har bjudit på två förgörande nedgångar för Stockholmsbörsen, så många börjar nog tveka.

Frågan är vad "på lång sikt" betyder. Har man lust att vänta tio år? Den som investerade sina pengar i Stockholmsbörsens 30 största bolag i början av november 1999 (indexet OMXS30 låg då på 944) har idag ungefär lika mycket pengar kvar som då. Detta efter en sanslös bergochdalbana upp till 1539 (mars 2000), sen ner till 421 (oktober 2002), sen upp igen till 1309 (juli 2007), ner igen till 568 (november 2008) och nu upp igen till 950 som högst i oktober 2009. Nu invänder säkert den noggranne att många av aktierna har gett utdelning under tiden, men då kontrar jag med att en investering i t.ex. räntefonder har gett ränta i gengäld. Under tiden har också några av bolagen i OMXS30-indexet bytts ut. Räntebärande investeringar har visserligen behållit kapitalet under denna turbulenta börsepok, men det som har slagit det mesta är råvaruinvesteringar, t.ex. guld där en investering 1999 har tredubblats fram till nu. Bloggrannen Cornucopia tog upp detta häromveckan. Nedan kan ni se min variant av diagrammet guld kontra börsen sedan 1999. Vilken är mest volatil?
Ett ännu värre exempel är att den som investerade 100 dollar på den amerikanska börsen 1929 inte fick sina pengar tillbaka förrän 25 år senare, 1954. Och under tiden hade flera av bolagen gått i konkurs, så man kanske inte fick tillbaka alla sina pengar ändå.

Under tidsperioden 1982-2000 hade vi historiens kraftigaste börsuppgång. Eftersom folk har kort minne och dessutom ofta misstar långa periodiska cykliska skeenden för linjära samband har detta också lett till en av de största indoktrineringarna i finansvärldens historia. Fortfarande lever denna jättelika börsuppgång över nästan två årtionden kvar i det allmänna medvetandet, trots att de senaste nio åren gjort sitt bästa för att motbevisa den. Det är också så att de allra flesta som idag arbetar inom finansvärlden och som ekonomijournalister aldrig upplevt något annat under sitt yrkesliv. De ser fortfarande perioden 1982-2000 som regeln och nedgångarna 2000-2002 samt 2007-2008 som undantag - det var ju en jätteuppgång från 2002 till 2007 också! Tittar vi på ett diagram av Stockholmsbörsen sedan 1901 ser man tydligt hur tidsperioden 1982-2000 sticker ut.
Kanske det är dags för en korrigering nu till den historiska trendlinjen för 1901-1981? Isåfall blir det inte roligt framöver. Korrigeringen behöver dock inte nödvändigtvis innebära jättestora börsnedgångar (även om den kan göra det). Det kan lika gärna bli en sidledes bergochdalbana fram tills vi kommer till trendlinjen igen. Men överdrifter åt ena hållet tenderar att leda till överdrifter åt andra hållet.

Ännu tydligare blir sambanden om man tittar på Stockholmsbörsen inflationsjusterat (logaritmisk skala).
Då ser man hur viktigt det är i ett längre perspektiv att man får årlig utdelning på sina aktier. Endast 1982-2000 samt 1940-1966 har det varit någon nämnvärd långsiktig uppgång, om man räknar bort utdelningen på aktierna.

Men nu är som sagt de arton gyllene åren sedan länge över och vi har klarat av nio år av bergochdalbanebörs istället. Om denna nya period blir lika lång, vilket inte är otroligt, så har vi nio år av bergochdalbana kvar. Vid slutet av den perioden kommer säkert konsensus att vara att aktier inte är något särskilt bra att investera i.

Intressant i sammanhanget är också det diagram som Cornucopia publicerade häromveckan över guldpriset kontra amerikanska börsen sedan 1900. Gör vi samma övning vad gäller svenska börsen blir resultatet ännu mer extremt.
Därmed inte sagt att du måste investera i guld, men diagrammet ovan antyder i alla fall att det på några års sikt torde vara betydligt bättre än aktieinvesteringar.

Läs även andra bloggar om guld, aktier, aktiefonder, fonder, börsen, investering,

Rekord i fondsparande

De svenska småspararna räds tydligen inga risker längre, utan kastar sig med hull och hår in i den pågående börsuppgången. Under augusti satte man enligt statistik från Fondbolagens förening in 7,6 miljarder kronor i aktiefonder, samtidigt som man tog ut 2,7 miljarder ur de säkrare penningmarknadsfonderna. Hittills i år har småspararna satt in 57,7 miljarder i aktiefonder och tagit ut 20,5 miljarder ur penningmarknadsfonder. Nettosparandet i fonder slår därmed rekord både för en augustimånad och för årets åtta första månader. Många har säkert stora förluster från förra året och nu vill man hänga med på börståget för att försöka kompensera sina förluster. Risken är dock stor att det kommer kraftiga bakslag på börsen och som vanligt ligger småspararna till stora delar fel tidsmässigt i sina investeringar. De som tjänar på detta är fondbolag och stora smarta aktiehandlare.

Läs även andra bloggar om fonder, aktiefonder, penningmarknadsfonder

Svensson tror på uppgångar

Tro på stigande börs
DN rapporterar att spararna nu rusar in i fonder, i en takt som vi inte sett sedan januari 1997.

I juli uppgick nettosparandet i fonder till 10,8 miljarder kronor. I juni var sparandet hela 12,7 miljarder kronor.

- Det är unikt att två månader i följd ha ett nysparande på över tio miljarder kronor. En vanlig månad ligger sparandet på ungefär hälften.

Allt "spinn" om gröna skott i ekonomin och att det värsta nu är över tycks alltså ha påverkat vanligt folk så att de flyttar över alltmer av sina besparingar i fonder. Att räntorna på sparkonton är så rekordlåga bidrar också, liksom den kraftiga börsuppgång vi haft sedan mars i år.

Folk tror att börsen kommer att fortsätta uppåt och det kommer den troligen att göra ett tag, medan "smart money" säljer av till "dumb money". Så här kraftiga uppgångar (över 45% på fem månader) brukar oftast leda till kraftiga bakslag, då det oftast inte finns tillräckligt mycket substans i form av ökade vinster för börsföretagen.

Nu ser vi alltså ännu en oönskad effekt av Riksbankens kraftiga räntesänkningar. De låga räntorna på sparkonton lockar vanligt folk att flytta sina sparpengar till mer riskfyllda placeringar.

Många sparare har också förlorat mycket i börsnedgången 2007-2008 och nu ser de säkert en chans att försöka återta förlusterna genom att satsa mer sparpengar. Tyvärr kommer de in alltför sent - större delen av uppgången har redan varit, och även om börserna kanske inte sjunker hela vägen tillbaks till marsnivån så är sannolikheten just nu liten för vidare större uppgångar. För ekonomin har inte repat sig. Nedgången har visserligen stannat upp, men den ekonomiska aktiviteten är kvar på en lägre nivå än innan.

Det är sorgligt hur småspararna hela tiden luras in i riskfyllda placeringar, allt medan bankirer och fondförvaltare kapar åt sig feta löner.

Tro på stigande bopriser
Jag läser också att allt färre nu tror på fallande bopriser enligt SEB:s Boprisindikator. Andelen hushåll som tror på stigande priser är fortfarande ganska konstant på drygt 40 procent - men de som tror på fallande priser har minskat till 19 procent jämfört med 22 procent i juli och 23 procent i juni. Resten tror på stillastående priser.

Detta är typisk bubbelpsykologi. Den svenska bostadsbubblan är spräckt, men vi ska nog ha en liten uppgång innan den riktiga nedgången kan börja. Titta på följande diagram över bubbelpsykologi som jag fick tips om i en kommentar på ett tidigare inlägg om bostadspriserna.
Just nu befinner vi oss troligen i närheten av "return to normal". Hushållens förväntningar om bostadspriserna pekar på att de tror att vi återgår till det "normala" med ständigt stigande bostadspriser. Vi kan kanske få se en hel del budgivningar som pressar upp priserna nu när bostadsmarknaden drar igång efter sommaren. Frågan är hur länge det kan hålla i sig och vad som sätter igång nedgången igen. Ett börsfall som äter upp en del av folks nyinvesterade fondpengar kan bli en sak som knäcker förtroendet.

Aftonbladet och börsen

Aftonbladets löpsedel idag: "Börsen har vänt! 27 FONDER DU VÅGAR SATSA PÅ - Experternas bästa tips". När Aftonbladet börjar prata aktier på sin löpsedel vet vi hur det brukar gå. Jag skulle gissa att "smart money" nu har en till två veckor på sig att sälja av sina aktier till "dumb money". Sen kan vi få en rejäl sättning på börsen. Löpsedeln och artikeln motiverades av följande:

Glädjeyran fortsatte på fredagen och fick en extra skjuts av beskedet om att antalet sysselsatta i USA inte minskade lika mycket i juli som analytikerna hade räknat med välkomnades. 247 000 personer förlorade visserligen jobbet under juli månad, men det var betydligt bättre än den befarade siffran 320 000.

Visserligen överraskande bra, men börsen är fortfarande högt värderad i förhållande till företagens rejält sänkta vinster. Sedan 9 mars i år har OMXS30-index stigit cirka 50%. En sådan börsuppgång på knappt fem månader brukar följas av en rejäl korrektion neråt.

Om man vill ha Aftonbladets fondexperters råd måste man dock börja prenumerera på Aftonbladet Plus. Men jag kan gissa ungefär vad de säger ändå.

Men kanske var det runt lunchtid idag ändå en historisk tidpunkt, som Aftonbladets numerolog sade. Numerologen har troligen lika stor sannolikhet att pricka rätt som fondexperterna.

Läs andra svenska bloggar om börsen, aktiefonder, aktier, media

Var ska man investera nu?

Aktier och aktiefonder har inte direkt varit någon bra investering sedan sommaren 2007. Snarare tvärtom. Dessutom visar världens börser ännu inga tecken på att vända uppåt annat än tillfälligt. Stockholmsbörsens omxspi-index har nu gått ner med cirka 38% sedan toppen i juli 2007, och är nu tillbaka på nivåer från 2005. Det innebär att investeringar på den svenska aktiemarknaden de senaste 3 åren i genomsnitt är förluster och det hade faktiskt varit bättre att lägga pengarna i madrassen.

Övriga världsbörser uppvisar liknande mönster. USA-börsen har visserligen inte kommit ner till 2005 års nivåer ännu räknat i dollar, men i gengäld har dollarn tappat cirka 20% mot kronan på tre år, vilket har gjort investeringar i amerikanska aktier riktigt dåliga. Även Londonbörsen har drabbats hårt och är tillbaka på nivåer från 2005. Den tyska börsen har klarat sig lite bättre och har hittills bara backat till 2006 års nivåer. Även där är dock nertrenden etablerad och vi ser ingen vändning än annat än tillfälligt.

De så kallade tillväxtländerna då? Som jag påpekade i förra artikeln, så har Shanghaibörsens SSEC-index fallit cirka 58% på nio månader och det syns ingen ljusning där heller. Även den indiska Bombaybörsen har fallit cirka 60% från toppen i januari i år. Den ryska börsen har visserligen hållit emot och stigit något fram till för någon månad sedan, men å andra sidan äts värdet på investeringar där upp av en inflation på över 12% per år.

Visserligen sägs det ju att aktier alltid är en bra investering på lång sikt, men hur länge har du lust att vänta? Den som investerade $100 på New York-börsen hösten 1929 fick inte tillbaks dem förrän 1954, tjugofem år senare. Den som investerade 1000 kronor på Stockholmsbörsen våren 2000 fick tillbaks dem sommaren 2007, sju år senare, fast under tiden hade ju inflationen urholkat penningvärdet. Och sen dess har det ju varit en ny nerförsbacke.

Sammanfattningsvis är investeringar i aktier inte att rekommendera just nu. Vad återstår då? Råvaror har ju stigit oerhört de senaste åren, och verkar fortsätta. Här måste man dock vara försiktig, eftersom en ekonomisk kris kommer att leda till lägre efterfrågan på råvaror och därmed lägre priser. Guld kan dock vara en bra investering, eftersom det nu mer handlar om att behålla värdet på sitt sparkapital än att få en hög avkastning på det. Eftersom folk har en tendens att "fly till guld" i ekonomiskt osäkra tider torde efterfrågan fortsätta att vara god och hålla priset uppe. Samma sak gäller i viss mån silver.

Sen finns det ju ränte- och penningmarknadsfonder. Räntefonder är en osäker investering just nu, eftersom det finns stor risk för räntehöjningar, och långa räntefonder kommer då att tappa i värde. Penningmarknadsfonder då? Jo, i princip bra, men... hur säkra är de egentligen? Tittar man närmare på deras innehav ser man att nästan alla har stora andelar obligationer kopplade till bolån. Inte bra i en fallande bostadsmarknad. Se hur det har gått med sånt i USA. Det finns bara en penningmarknadsfond som jag anser vara helt säker och den heter Moderna Fonder Sverige Ränta. Den investerar nämligen bara i svenska statspapper med kort löptid. Den anser jag också vara säkraste alternativet för PPM-valet.

Ett bra alternativ är att ha pengarna på Riksgäldsspar. Säkrare kan det knappast bli och hyfsad ränta får man.

Vad gäller att ha pengarna på bankkonto, tänk på att banker faktiskt kan gå omkull. SEB och Swedbank är ju tungt involverade i Baltikum, och kommer att få svåra problem med det. Dessutom kommer dåliga svenska bolån att tynga de svenska bankerna. Jag tror vi får räkna med att åtminstone en av våra fyra storbanker går under. Så om du har pengarna på bankkonto, kolla för det första att det täcks av den statliga insättningsgarantin. Tänk sen efter om du verkligen kan eller vill vänta upp till tre månader på dina pengar om banken skulle stänga. Sen är det i princip så att ju högre ränta banken ger dig på ditt sparkonto, desto större behov har den banken av pengar. Behöver banken pengar betyder det i princip större risk att just den banken går omkull.

För att sammanfatta dagens investeringsläge, så prioriterar jag säkerhet framför avkastning. Jag har därför sedan ett år tillbaka större delen av mina sparpengar på Riksgäldsspar.

Och Shanghaibörsen?

Ingen har väl missat att det gått utför med börserna i Sverige, USA, m.fl. sedan förra sommaren/hösten, men hur har det gått för börserna i de så kallade tillväxtländerna? Praktexemplet är ju Shanghaibörsen, vars jättebubbla jag skrev om redan i november och augusti förra året. Shanghaibörsens SSEC-index hade i mitten av oktober 2007 gått upp med otroliga 474% på mindre än två år. Sedan dess har det mest fallit! Som mest (för någon vecka sedan) med 58% från toppen. Nu har det studsat upp en bit igen, men den huvudsakliga nedtrenden är fortfarande intakt. Ajaj för alla som investerade i tillväxtlands- eller kinafonder under 2007. Shanghaibörsen är nu tillbaka på nivåer från början av 2007 och visar som sagt inga tecken på att vända uppåt mer än tillfälligt. Som synes av diagrammet nedan finns det fortfarande stor fallhöjd kvar.