Aktieavkastning 1920-2008

SvD skriver idag om att obligationsfonder gett lika bra avkastning som aktiefonder de senaste 15 åren. Tur att jag redan skrivit om ämnet, så att jag kan återanvända delar av mitt inlägg från januari 2011 om avkastningsdiagram för börsen 1920-2008.

Avkastningsdiagrammet för Stockholmsbörsen utgår från Affärsvärldens generalindex inklusive återlagda utdelningar (som tyvärr inte finns uträknat efter 2008). I diagrammet räknar jag även bort skatten man måste betala på kapitalvinster. Skatten på kapitalinkomster har självklart varit olika under alla dessa år, men jag räknar med en schablon på 30%, vilket är vad som gäller idag. Slutligen har jag inflationsjusterat alltihopa med KPI.

Jag har också lagt in två rutrader för 10 respektive 20 års investeringshorisont, vilket är rimligt utifrån mänsklig livstid och yrkesliv. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Den svenska börsen var oerhört stark under perioden 1980-2000, som framstår som en extrem period. Dessa två årtionden har fullständigt indoktrinerat de flesta i finansbranschen (och även de flesta medelsvensson) till att förvänta sig orimligt hög avkastning på aktieinvesteringar. Man ignorerar den långa tråkiga perioden 1959-1980 då den höga inflationen åt upp aktieinvesteringarna (trots utdelningar).

Vad som är tydligt i diagrammet är att för normala investeringshorisonter är det mycket viktigt när man går in på börsen. Gick man in vid helt fel tillfälle, till exempel 1928-1931, 1936-1939 eller 1946-1947 fick man vänta ett helt yrkesliv på att få någon bra avkastning (över 7 procent per år). Gick man in 1959-1962 eller 1964-1965 fick man vänta över 20 år, gick man in 1968-1969 fick man vänta 15 år. Den starka perioden 1980-2000 gav troligen en ohållbart stor avkastning till aktieägarna och vi kan därför förvänta oss en ungefär lika lång baksmälla fram till sisådär 2020.

Ett generalindex (även inklusive utdelningar) säger inte heller hela sanningen, då det bara mäter ändringar som beror på stigande och fallande aktiekurser, men inte börsintroduktioner, nyemissioner, uppköp, avnoteringar och konkurser. Hur det ser ut om man inkluderar detta vet jag inte riktigt.

Tittar man bara på inflationsjusterad börs inklusive utdelningar ser det ut som i nästa diagram (där jag inte räknat bort skatten). Observera att diagrammet har logaritmisk skala.

Här ser vi tydligt hur den starka perioden 1980-2000 sticker ut, med bara två mindre nedåthack i mitten av 1980-talet och i början av 1990-talet. Efter år 2000 har vi som bekant haft sidledes bergochdalbana på börsen. Därmed inte sagt att man inte kan tjäna pengar på det, men det kräver helt andra investeringsprinciper än "köp och lägg i byrålådan". Man måste vara mer aktiv i sina placeringar och följa någon vettig modell, exempelvis hur 50 respektive 200 dagars medelvärde förhåller sig till varandra.

Naturlag om aktieuppgång?

David Jonstad på Effekt uppmärksammar Aktuellts intervju med Gösta Carlberg, chefredaktör för Aktiespararen, där han säger så här.

Det är en naturlag att man som investerare måste få mer betalt för att man tar risk på aktiemarknaden. En aktieägare ska över tid tjäna mer pengar än en som har pengarna på bankboken.

Men för sjutton - det är inte i börskursen som aktieägaren ska kompenseras för att de tar risk, det är i den årliga utdelningen på aktierna! Om aktiekursen skulle råka stiga snabbare än inflationen är det en bonus, inget man ska räkna med! Är det en chefredaktör för en tidning med namnet "Aktiespararen" som är såpass okunnig? Seriösa företag ger rimlig utdelning på sina aktier, så att den som vill kan "sitta still i båten", då det är utdelningen som är viktig.

Även Hans Peterson, chef för investeringsstrategier på SEB, intervjuas och säger att man bör behålla sina aktier i fem till sju år. Han har i och för sig rätt i att de flesta femårsperioder har aktier gått plus, men jag undrar om han räknat bort inflationen. Ta en titt på det inflationsjusterade avkastningsdiagram för börsen 1920-2008 som jag gjorde i början av året. Då ser man att det finns flera femårsperioder som varit rättså dåliga eller till och med mycket dåliga. Problemet är att de flesta finansmänniskor blivit indoktrinerade av den extrema perioden 1982-2000. Eftersom denna period var såpass mycket bättre än genomsnittet kan vi förvänta oss att vi därefter som "rekyl" får en period som är betydligt sämre än genomsnittet. Vi har hittills kanske sett omkring halva den sämre perioden i den sicksackbörs som varit sedan år 2000. Vi kör en repris på avkastningsdiagrammet. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Nedan diagram över kursutvecklingen för Stockholmsbörsen (Affärsvärldens generalindex) 1952-2010 (logaritmisk skala, ej inflationsjusterat, utdelningar inte medtagna).

Och så till sist inslaget ur Aktuellt.

Pär Magnusson från RBS är istället vettig!

Avkastningsdiagram för börsen 1920-2008

Igår lade jag ut diagram över hur Stockholmsbörsen rört sig inflationsjusterat, inklusive återlagda utdelningar. Diagrammet såg ju ut att växa hyfsat bra och jag var till och med tvungen att göra logaritmisk skala på y-axeln.

Nu har jag snickrat ihop ett avkastningsdiagram för Stockholmsbörsen liknande det i New York Times som Cornucopia tipsade om igår. Igår räknade jag inte bort skatten man måste betala på kapitalvinster, men det gör jag i dagens diagram. Skatten på kapitalinkomster har självklart varit olika under alla dessa år, men jag räknar med en schablon på 30%, vilket är vad som gäller idag.

Jag har också lagt in två rutrader för 10 respektive 20 års investeringshorisont, vilket är rimligt utifrån mänsklig livstid och yrkesliv. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Vid en jämförelse med New York Times' diagram över USA-börsen ser man att den svenska börsen varit betydligt starkare under perioden 1980-2000, som framstår som en extrem period. Dessa två årtionden har fullständigt indoktrinerat de flesta i finansbranschen (och även de flesta medelsvensson) till att förvänta sig orimligt hög avkastning på aktieinvesteringar. Den långa tråkiga perioden 1960-1980 ignorerar man.

Läs även Cornucopia idag om att SHB, Riksbanken mfl har fel om börsen och inflationen. SvD om aktierna som analytikerna ratar. E24 om att börsfesten i USA spås fortsätta i år.

[Andra bloggar om aktier, avkastning, börsen, inflation, investering]

Inflationsjusterad börs inklusive utdelningar

Jag var lite lat i förra inlägget om inflationsjusterad börs, men jag tänkte kompensera nu genom att jag hittat Affärsvärldens generalindex med återlagda utdelningar från januari 1919 till mars 2009. Så här kan ni se vilken skillnad utdelningarna gör. Observera att diagrammet har logaritmisk skala. Klicka på det för att förstora.

Trots utdelningarna ser man att det finns flera trista perioder för aktier, varav några långa. 1965-1981 var ingen höjdare och inte heller 1930-1942. Sedan år 2000 har det också varit en rejäl berg-och-dalbana. Glöm sen inte att man ska betala skatt på sin fina börsvinst...

Ett generalindex säger dock inte hela sanningen, då det bara mäter ändringar som beror på stigande och fallande aktiekurser, men inte börsintroduktioner, nyemissioner, uppköp, avnoteringar och konkurser. Hur det ser ut om man inkluderar detta vet jag inte riktigt.

Nu återstår att justera det hela för skatter, men det är ett himla jobb. Jag hoppar nog över det.

[Andra bloggar om aktier, avkastning, börsen, inflation, investering]

Inflationsjusterad börs över 110 år

Jag hade igår kväll gjort i ordning diagrammen nedan för publicering idag, då jag upptäckte att bloggrannen Cornucopia just publicerat "Exempel inflationsjusterad årlig avkastning på börsen" och "Svårt att slå inflationen via börsen". Detta apropå ett diagram som New York Times publicerat med inflationsjusterad avkastning på amerikanska börsen 1920-2010.

Nåja, jag publicerar i alla fall. Det första diagrammet är AFGX (Affärsvärldens generalindex) inflationsjusterat 1901-2010. Jag har satt 1980-01-01 till 100. Klicka på diagrammet för att förstora det.

Som synes har uppgången från 1990-talets början slagit det mesta av den tidigare historien. Men även 2002-2007 var riktigt bra.

För att få lite bättre perspektiv på hur saker såg ut tidigare så har jag gjort ett separat diagram för 1901-1980.

Endast 1904-1912 bjöd på en uppgång lik 1992-2000, alltså ungefär en femdubbling. Annars har det varit en del trista perioder, varav några långa. 1912-1921. 1928-1932. 1968-1980.

Det är väldigt tydligt hur viktig tajmingen är vad gäller investeringar.

Jag återkommer med lite omritade diagram, inspirerade av Cornucopia och New York Times.

Nu kommer säkert någon att påpeka att jag använt AFGX utan utdelningar. Visst, men man måste också räkna bort skatt, samt att alternativinvesteringen bankkonto eller obligationer gett ränta.

Tillägg: Jag har nu också satt ihop ett diagram inklusive återlagda utdelningar.

[Andra bloggar om aktier, börsen, avkastning, inflation, investering]

Säkra fonder?

Igår skrev jag om "Ingen rädder för boprisras" där jag bland annat nämnde att de svenska bolånen genom att bankerna ger ut bostadsobligationer finns "gömda" i en mängd olika placeringsalternativ, bland annat olika räntefonder. Jag fick då frågan hur man ska placera sina pengar den dagen det går utför på den svenska bostadsmarknaden och vi får stora boprisfall med efterföljande skräckvärderingar för bostadsobligationer. Särskilt gäller detta PPM, där man ju bara har möjligheten att välja mellan olika mer eller mindre riskfyllda fonder. Penningmarknadsfonder (även kallade korta räntefonder eller likviditetsfonder) brukar överlag anses som de säkraste placeringarna, men som ni ska få se är det stor skillnad på dem.

Observera att denna artikel inte handlar om att få hög avkastning på sina placeringar, utan om hur man sätter sina pengar förhållandevis säkert vid större finanskriser, då inte heller råvaror är ett attraktivt alternativ.

Förutom fondens risk bör man även titta på dess avgifter, vilket påpekas med jämna mellanrum av tidningarnas privatekonomiska skribenter. Särskilt i dagens lågränteläge gör fondavgiften stor skillnad vad gäller avkastning. Det är rätt så stor skillnad på exempelvis Spiltan Räntefond Sverige med en förvaltningsavgift på 0,1% och Nordea Räntefond med 0,5%. Enda orsaken att Nordeas fond kan ta ut fem gånger så hög avgift är att bankens trevliga rådgivare troligtvis rekommenderar den till de kunder som vill placera sina pengar säkert. Varför Nordea tar ut 0,5% avgift är väl helt klart - för att suga ut maximalt med pengar ur godtrogna kunder. Nordeafonden förvaltar enligt hemsidan 854 MSEK och drar således in 4,27 miljoner kronor i årliga avgifter.

För hur svårt och dyrt är det egentligen att förvalta en penningmarknadsfond? Någon timme i veckan för att justera placeringarna efter hur insättningar och uttag rört sig netto - en process som till och med kan automatiseras. Dessutom några timmar i månaden för att justera den önskade placeringsfördelningen efter instrument som förfaller, nytillkomna instrument och en titt på aktuella riskvärderingar. Till sist några timmar i månaden för att skriva tjusiga rapporter och marknadsföring. Det gäller bara att komma över en kritisk massa av förvaltat kapital, så räcker 0,1% årlig förvaltningsavgift gott. Och 4,27 miljoner kronor i avgifter räcker alltså även till en saftig vinst för banken.

I dagsläget behöver man kanske inte fundera så mycket över risken i penningmarknadsfonder, men om det hettar till med förnyad finanskris kan frågan bli högaktuell. Därför tar jag upp den redan nu. Senast jag skrev om detta var i ett av mina första blogginlägg i juli 2008, strax innan finanskrisens akuta fas, men sedan dess har det svenska fondlandskapet förändrats en del. Jag tittade därför igenom listan över svenska penningmarknadsfonder och tog ut några som exempel.

Vi börjar med Nordea Räntefond. Enligt hemsidan består dess innehav till 44% av bostadsobligationer från olika svenska institut, samt 29% FRN från svenska banker och andra som med största sannolikhet är kopplade till bostadslån. Floating rate note (FRN), på svenska kallade Räntejusteringslån, är obligationer knutna till rörlig ränta. Det ger alltså totalt 73% bostadslån i portföljen - inget man vill ha om den svenska bostadsmarknaden faller kraftigt. Ungefär likadant ser det ut i övriga storbankers penningmarknadsfonder. Ännu är det dock ingen panik vad gäller svenska bostadslån, så dessa fonder har ingen hög risk som jag ser det. Man har gott om tid på sig att byta fond den dagen krisen slår till. Men de flesta av storbankernas penningmarknadsfonder har förhållandevis höga avgifter på 0,4-0,5 procent, vilket gör dem mindre attraktiva.

En något mindre bank (i Sverige) är Danske Bank, vars Danske Invest Sverige Likviditet har en något lägre avgift på 0,29%. Men där ser det ungefär lika illa ut vad gäller bostadslånsrelaterade värdepapper. 81% enligt hemsidan.

Ett undantag vad gäller innehaven är, som namnet antyder, Swedbank Robur Statsskuldväxelfond MEGA, vars innehav endast består av statspapper med kort löptid. Säkrare än så kan en PPM-fond knappast bli. Men avgiften är ändå ganska hög på 0,3%.

Så över till prispressarna vad gäller avgifterna. Länsförsäkringar Penningmarknadsfond tar bara 0,2% i avgift, men är till största delen fylld av bostadslånepapper.

Simplicity Likviditet har bara 0,15% årlig avgift och innehaven ser ut att bestå av olika företagscertifikat och företagsobligationer, samt en del bostadsobligationer. Inte riskfritt vid finanskris, men hyfsad avkastning i dagsläget.

Det finns två penningmarknadsfonder med riktigt låg avgift - bara 0,1%. Spiltan Räntefond Sverige har haft hög och jämn avkastning de senaste tre åren. Detta beror på att man investerar i räntepapper från företag - certifikat och FRN. Ett mycket bra fondval än så länge, men kanske inte så kul när nästa finanskris slår till - vi ska komma ihåg att Sveriges företag (och Spiltans fond) trots allt klarade Finanskrisen 1.0 hyfsat bra, men risken finns att det går sämre nästa gång.

Den andra 0,1-procentaren vad gäller avgiften är Öhman Penningmarknadsfond (index), som har 92% placerade i svenska statspapper. Denna fond vinner alltså säkerhetsligan med god marginal och blir för mig det självklara PPM-valet den dag nästa kris slår till. Fast det är läge att kolla upp hur det svenska fondlandskapet ser ut då, eftersom det förändras hela tiden. Det ska också påpekas att denna fond haft förhållandevis dålig avkastning jämfört med andra penningmarknadsfonder, men den är alltså intressant den dag man vill ha säkrast möjliga placering. Och för den som inte vill gynna feta banker - enligt mina beräkningar har denna fond intäkter från förvaltningsavgifter på cirka 650 000 kronor per år, vilket stämmer ganska bra med mitt överslag ovan över hur billigt det borde vara att driva en sån här fond.

För den som vill ha sitt sparkapital utanför PPM förhållandevis säkra finns ju också Riksgäldskonto. Vad gäller bankmedel är det alltid bäst att kolla upp att de täcks av insättningsgarantin. Tänk också på att du i händelse av att en bank går omkull kan få vänta flera månader på att få pengar från insättningsgarantin.

Tillägg: Ett förtydligande - jag menar inte i första hand risken för att bostadsobligationerna skulle bli värdelösa, utan att de tappar i värde.

[Andra bloggar om avkastning, fonder, insättningsgarantin, investering, penningmarknadsfonder, ppm, riksgäldsspar, räntefonder]

Investeringsfråga om bostad

Idag fick jag ett mejl från M K, som köpte en lägenhet i Stockholms innerstad för 3 miljoner för 2 år sedan.

Är i valet och kvalet om det är rätt läge att sälja nu. Köpte lägenheten enbart som investering, för att sälja när jag tror att jag får ut mest utav den!
Tilläggas bör att denna investering är allt jag har, det enda jag äger
(är 25 år). Satsade allt på denna lägenhet.
Har talat med otaliga mäklare och man blir inte riktigt klok. Har fått värderingar på 4,4-5,1 miljoner. Vissa tror det kommer rasa, vissa tror precis tvärtom.

Det framgår inte av mejlet om M K har några lån på lägenheten. M K bor inte i Stockholm nu, men planerar att återvända om fem år.

Nu ger jag inte specifika investeringsråd, men jag kan nämna tre sunda investeringsprinciper som kan hjälpa M K att fatta ett beslut.

1. Investera aldrig med lånade pengar. Visst låter det i teorin bra med hävstång på investeringen, men vad händer om du t.ex. råkar ut för en allvarlig olycka och två månader senare när du kommer från sjukhuset och åter kan ägna dig åt din ekonomi har värdet på din investering sjunkit så att det understiger värdet på lånet?
2. Lägg inte alla ägg i samma korg. Det kan vara okej att göra det om din totala förmögenhet bara är på en eller två månadslöner, men annars bör man diversifiera sig. Detta för att undvika de kraftiga sättningar som förr eller senare drabbar alla marknader. När man ska diversifiera sina investeringar bör man även tänka på att många marknader korrellerar. Exempelvis påverkar konjunkturen både aktier och råvarupriserna - oftast i ungefär samma riktning.
3. Bostäder som investering bör ge rimlig direktavkastning på satsat kapital och inte bygga enbart på en förväntad värdestegring. Satsar man enbart på att de ska gå upp i pris är det ren spekulation och då ska man ha tur om det ska ge vinst. Man kan lika gärna ha otur. Vad gäller direktavkastning - en lägenhet för 3 miljoner kanske kan ge 5000 kronor per månad i hyresinkomst, alltså 60000 kronor per år. Det är en årlig avkastning på magra 2% på satsat kapital. Då får man bättre ränta på många håll, utan risk för att satsat kapital sjunker i värde. Till och med ett Riksgäldskonto ger bättre avkastning. 2,37% per år får man i dagsläget om man väljer fast ränta i fem år. För en bostad som man äger för att bo själv i gäller självklart andra principer för investeringen.

Lycka till med era investeringsbeslut!

P.S. I torsdags rapporterades att bopriserna vände neråt i november.

[Andra bloggar om investering, bostadspriser, bostäder, avkastning]

Hur mår SBAB egentligen?

Redan i september förra året undrade jag hur statliga bolåneinstitutet SBAB ska klara sig igenom kreditkrisen. I november skrev jag lite mer om SBAB, med anledning av att de nedgraderats av kreditvärderingsinstituten.

Vad som fått mig att skriva igen är två siffror som jag nyligen noterade på Doug Nolands Credit Bubble Bulletin, som alltid ger en bra sammanfattning av veckans nyheter. I fredagens utgåva kan man läsa "International debt issues this week included [...] Swedish Housing Finance $1.1 [bn]" (det är en uppenbar felskrivning där, det ska inte vara TN) och för två veckor sedan "International debt issues this week included [...] Swedish Housing Finance $250 million". SBAB passar alltså på att ge ut bostadsobligationer om sammanlagt nätta 10 miljarder kronor medan kreditmarknaderna befinner sig i lite töväder. Detta för at spä på sin redan jättelika utlåning.

Regeringen har ju flaggat för att de vill sälja av SBAB, men det lär vara omöjligt i dagens finansiella klimat. Först ska tydligen SBAB omvandlas till en "riktig" bank, vilket jag ser som tveksamt. Visserligen har SBAB gått en bit på vägen mot att bli en bank då de 2006 började med inlåning, men än så länge rör det sig endast om blygsamma 3,5 miljarder kronor. Huvudproblemet är att de sitter på en alldeles för vidlyftig låneportfölj för att fungera utan staten som uppbackning. SBAB har idag en utlåning på 184 miljarder kronor, varav 117 miljarder till privatmarknaden. Resterande 67 miljarder är lån till företagsmarknaden för flerbostadshus. Samtidigt har de ett eget kapital på blygsamma 6,4 miljarder kronor. Det räcker med kreditförluster på 3,5% av portföljen för att radera ut det egna kapitalet. Annorlunda uttryckt så har SBAB en lånat ut 28 gånger det egna kapitalet - en hävstång (leverage) som heter duga. Swedbank ter sig i sammanhanget konservativa, med en utlåning på endast 15 gånger eget kapital enligt senaste årsrapporten.

Enligt Affärsvärlden är det så att "Allt fler kräver att SBAB ska rädda bostadsägarna genom att pressa ned boräntorna. Men det är omöjligt." När de fick sin kreditvärdering (rating) nerdragen blev det dyrare för dem att låna pengar för att kunna ge ut nya lån. Affärsvärlden berättar vidare:

"SBAB har också haft problem med sin så kallade likviditetsportfölj, tidigare värderad till drygt 30 miljarder kronor.

SBAB behöver självfallet pengar för att kunna erbjuda människor bolån. Dels ger SBAB ut obligationer för att låna upp pengar, dels har bolaget en portfölj med papper, likviditetsportfölj, som lätt ska kunna säljas eller has som säkerhet.

I portföljen har vd Eva Cederbalk valt att ha främst europeiska bolånepapper, inklusive de nu så problematiska brittiska papperen, vars andel av portföljen är hemlig.

Att sälja de papperen i portföljen är i dagsläget i princip omöjligt, så likviditetsportföljen är illikvid. Den kan dock fortfarande användas som säkerhet vid lån hos Riksbanken eller Europeiska centralbanken (ECB).

I stället för europeiska bolånepapper hade SBAB kunnat välja att ha en checkkredit hos en bank eller att ha en likviditetsportfölj med statspapper.

- Det var mer en lönsamhetsfråga, de här obligationerna avkastar också, säger Eva Cederbalk som betonar att papperen har högsta rating, Triple A."

Vi vet alla sedan sommaren 2007 vad "AAA" betyder som kreditbetyg på bostadspapper. Det döljer sig mycket skräp bakom den beteckningen, efter att kreditvärderingsinstituten Standard & Poor's, Moody's och Fitch använt odugliga matematiska modeller för att beräkna riskerna. Det verkar också lite osmart av SBAB att ha utländska bostadsobligationer i sin likviditetsportfölj - det är dålig riskspridning och är ännu ett utslag av den ständiga desperata jakt på avkastning som pågick under den globala kreditbubblans slutfas 2003-2007. Om jag sutte i Eva Cederbalks sits skulle jag nog också vilja hemlighålla hur stor andel brittiska bolånepapper jag hade i portföljen. Jonny Sylvén, kreditanalytiker på Swedbank konstaterar krasst att "Nu är de portföljerna inte likvida längre. Egentligen borde det inte heta likviditetsportfölj utan spekulationsportfölj." Likviditetsportfölj är en härlig eufemism, och vd:n börjar plötsligt se den som en långsiktig investering genom att poängtera att obligationerna ger avkastning. De övergår därmed implicit från "mark to market" (marknadsvärdering) till "hold to maturity" (obligationsinvesteringar som man behåller under hela löptiden). Frågan är bara vilken verklig avkastning dessa europeiska bostadsobligationer kommer att ge framöver.

För någon vecka sedan kunde man också läsa i DI att

"Statliga SBAB ska börja låna ut pengar till företag och privatpersoner vars kreditmöjligheter strypts i spåren av finanskrisen. Riksgälden varnar för att affären blir alldeles för dyr för skattebetalarna med stora kreditsmällar som följd. Men regeringen kör över sin krishanteringsmyndighet nummer ett och går vidare med planerna."

Tyvärr haglar de dåliga räddningsförslagen i dessa kristider. SBAB har tillräckligt med potentiella problem som det är. Ska de nu sylta in sig i fler lånekategorier? Stå på er, Riksgälden!

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att SBABs finanser visserligen är oerhört sunda jämfört med de amerikanska motsvarigheterna Fannie Mae och Freddie Mac, men att staten (och därmed vi skattebetalare) samtidigt tar alltför stora risker i detta bolag. Med sjunkande bostadspriser och ökande arbetslöshet ser inte SBABs framtid särskilt ljus ut. Trots detta tar de alltså på sig ännu större skulder genom att ge ut 10 miljarder i bostadsobligationer.

Tolv förlorade år

Igår gick USAs mest bevakade aktieindex S&P500 ner till 752 och därmed har vi till och med passerat botten från år 2002 och är tillbaks på samma nivåer som i början av januari 1997 - nästan tolv år sedan! Den rosa linjen i diagrammet nedan visar vilken nivå USA-börsen var på igår (och januari 1997).
USAs börsinvesterare har alltså förlorat tolv år på detta sätt. "Sanningen" att aktier alltid är en bra investering på lång sikt får sig därmed en rejäl törn. Det kommer säkert att leda till att intresset för att investera i aktier, både hos privatpersoner och många institutionella investerare, minskar rejält. Detta kommande ointresse kombinerat med minskande kapitaltillgång i världen kommer troligen att leda till vidare börsfall, alldeles oberoende av hur det går för den reella ekonomin. Redan nu ser ju de senaste månaderna på börsen ut som ett vattenfall, med ungefär en halvering sedan toppen.

Framtiden då? Vi kan inte förvänta oss någon större uppgång på aktiebörserna som läget ser ut nu, åtminstone inte de närmaste åren. Sidledes eller neråt är det som gäller. Visst kommer det uppstudsar, men de är svåra att pricka in. Många har proklamerat bottnar vid flera tillfällen de senaste månaderna, men hela tiden har världens börser snart vänt neråt igen.

P.S. Någon kanske invänder att vissa av aktierna har gett utdelning, som inte är inräknad i indexet, men det kompenseras av att om pengarna sparats i t.ex. en räntefond hade man fått ränta istället. Alltså har aktier fortfarande varit en förlustaffär de senaste tio åren.

Var ska man investera nu?

Aktier och aktiefonder har inte direkt varit någon bra investering sedan sommaren 2007. Snarare tvärtom. Dessutom visar världens börser ännu inga tecken på att vända uppåt annat än tillfälligt. Stockholmsbörsens omxspi-index har nu gått ner med cirka 38% sedan toppen i juli 2007, och är nu tillbaka på nivåer från 2005. Det innebär att investeringar på den svenska aktiemarknaden de senaste 3 åren i genomsnitt är förluster och det hade faktiskt varit bättre att lägga pengarna i madrassen.

Övriga världsbörser uppvisar liknande mönster. USA-börsen har visserligen inte kommit ner till 2005 års nivåer ännu räknat i dollar, men i gengäld har dollarn tappat cirka 20% mot kronan på tre år, vilket har gjort investeringar i amerikanska aktier riktigt dåliga. Även Londonbörsen har drabbats hårt och är tillbaka på nivåer från 2005. Den tyska börsen har klarat sig lite bättre och har hittills bara backat till 2006 års nivåer. Även där är dock nertrenden etablerad och vi ser ingen vändning än annat än tillfälligt.

De så kallade tillväxtländerna då? Som jag påpekade i förra artikeln, så har Shanghaibörsens SSEC-index fallit cirka 58% på nio månader och det syns ingen ljusning där heller. Även den indiska Bombaybörsen har fallit cirka 60% från toppen i januari i år. Den ryska börsen har visserligen hållit emot och stigit något fram till för någon månad sedan, men å andra sidan äts värdet på investeringar där upp av en inflation på över 12% per år.

Visserligen sägs det ju att aktier alltid är en bra investering på lång sikt, men hur länge har du lust att vänta? Den som investerade $100 på New York-börsen hösten 1929 fick inte tillbaks dem förrän 1954, tjugofem år senare. Den som investerade 1000 kronor på Stockholmsbörsen våren 2000 fick tillbaks dem sommaren 2007, sju år senare, fast under tiden hade ju inflationen urholkat penningvärdet. Och sen dess har det ju varit en ny nerförsbacke.

Sammanfattningsvis är investeringar i aktier inte att rekommendera just nu. Vad återstår då? Råvaror har ju stigit oerhört de senaste åren, och verkar fortsätta. Här måste man dock vara försiktig, eftersom en ekonomisk kris kommer att leda till lägre efterfrågan på råvaror och därmed lägre priser. Guld kan dock vara en bra investering, eftersom det nu mer handlar om att behålla värdet på sitt sparkapital än att få en hög avkastning på det. Eftersom folk har en tendens att "fly till guld" i ekonomiskt osäkra tider torde efterfrågan fortsätta att vara god och hålla priset uppe. Samma sak gäller i viss mån silver.

Sen finns det ju ränte- och penningmarknadsfonder. Räntefonder är en osäker investering just nu, eftersom det finns stor risk för räntehöjningar, och långa räntefonder kommer då att tappa i värde. Penningmarknadsfonder då? Jo, i princip bra, men... hur säkra är de egentligen? Tittar man närmare på deras innehav ser man att nästan alla har stora andelar obligationer kopplade till bolån. Inte bra i en fallande bostadsmarknad. Se hur det har gått med sånt i USA. Det finns bara en penningmarknadsfond som jag anser vara helt säker och den heter Moderna Fonder Sverige Ränta. Den investerar nämligen bara i svenska statspapper med kort löptid. Den anser jag också vara säkraste alternativet för PPM-valet.

Ett bra alternativ är att ha pengarna på Riksgäldsspar. Säkrare kan det knappast bli och hyfsad ränta får man.

Vad gäller att ha pengarna på bankkonto, tänk på att banker faktiskt kan gå omkull. SEB och Swedbank är ju tungt involverade i Baltikum, och kommer att få svåra problem med det. Dessutom kommer dåliga svenska bolån att tynga de svenska bankerna. Jag tror vi får räkna med att åtminstone en av våra fyra storbanker går under. Så om du har pengarna på bankkonto, kolla för det första att det täcks av den statliga insättningsgarantin. Tänk sen efter om du verkligen kan eller vill vänta upp till tre månader på dina pengar om banken skulle stänga. Sen är det i princip så att ju högre ränta banken ger dig på ditt sparkonto, desto större behov har den banken av pengar. Behöver banken pengar betyder det i princip större risk att just den banken går omkull.

För att sammanfatta dagens investeringsläge, så prioriterar jag säkerhet framför avkastning. Jag har därför sedan ett år tillbaka större delen av mina sparpengar på Riksgäldsspar.