EU - ett imperium på dekis - del 3

Del 3: EU-imperiets historia: kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011

Jag avslutade förra delen av EU-imperiets historia med att nämna den Europeiska konstitutionen, ett försök att ytterligare fördjupa integrationen inom EU-imperiet, som 2004 signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet.

EU:s självsäkra styrande valde nu att genomföra folkomröstningar i hela tio av medlemsländerna, i sitt maktrus förvissade om folkets stöd. Spaniens folk godkände den nya konstitutionen i en folkomröstning, men till EU-elitens överraskning och förtret röstade folken i Nederländerna och Frankrike nej. Därmed ställdes övriga folkomröstningar in och förslaget omarbetades för att sedan 2007 återkomma i form av Lissabonfördraget. Detta nej blev den första allvarliga sprickan i EU-imperiets maktplan. EU-eliten kunde dock inte tänka sig att godta resultatet av Nederländernas och Frankrikes folkomröstningar, nämligen att folket inte ville ha den djupare integration och maktöverlämning som eliten själva ville ha genom den nya konstitutionen. Istället gjorde man alltså en viss omarbetning av förslaget för att försöka övertyga folken vid ett senare tillfälle och därmed kunna fullfölja sin plan.

EU-imperiet 2007

EU-imperiets utvidgning fortsatte under tiden. 2007 kom Bulgarien och Rumänien med i EU som de fattigaste medlemsländerna hittills. På grund av detta införde många EU-länder restriktioner för medborgare från de två nya länderna, så att de måste skaffa sig arbetstillstånd. Irland, Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Tyskland, Österrike och Malta har idag kvar dessa restriktioner, som enligt avtalet får vara kvar som längst år 2013 ut. Bulgarien och Rumänien är alltså ännu inte medlemmar fullt ut i EU-imperiet, utan ett slags andra klassens medlemmar.

Det finns också ett antal länder på västra Balkan, där EU genom så kallade Stabiliserings- och associeringsavtal (SAA) gradvis stärker sitt inflytande i det nya territoriet. Kanditatlandet anpassar gradvis sina lagar till EU-imperiets regelverk. I utbyte kan kandidatlandet få viss tullfrihet till EU, samt föranslutningsstöd, vilket innefattar bland annat stärkande av byråkratin, infrastruktur, och anpassning av jordbruk. Detta är ett sätt att göra landets befolkning mer positivt inställd till EU. SAA finns för Makedonien sedan 2004, Kroatien sedan 2005, Albanien sedan 2009 och för Montenegro sedan 2010. Serbien samt Bosnien och Herzegovina skrev under SAA-avtal 2008, men de har ännu inte trätt i kraft, då länderna ännu inte uppfyller villkoren. Bosnien och Herzegovina får dock sedan 2007 föranslutningsstöd. Serbien har sedan 2010 ett interimsavtal med EU.

Turkiet ansökte om EU-medlemskap redan 1987, har ett tullavtal med EU sedan 1995 och blev officiell medlemskapskandidat 1999. De officiella medlemskapsförhandlingarna började 2005. Här finns dock så många olösta problem, bland annat med relationen till EU-medlemmen Cypern, att det är högst tveksamt när Turkiet skulle kunna bli medlemsland i EU-imperiet, om ens någonsin. Turkiets ledare är förstås mycket irriterade över detta.

Kroatiens medlemskapsförhandlingar påbörjades 2005 och i december 2011 undertecknades avtalet om EU-medlemskap. En folkomröstning 22 januari 2012 lär bara vara en ren formsak efter den överväldigande propagandakampanjen. Det har till och med utlysts ett pris för den som kan hitta en artikel i en kroatisk tidning som är kritisk mot landets EU-inträde. Enligt planen ska sedan Kroatiens medlemskap ratificeras av EU-ländernas parlament så att landet kan bli fullvärdig medlem i juli 2013.

EU-imperiet 2011

Det finns även ett antal andra vasallstater där förhandlingar om EU-medlemskap pågår: Makedonien sedan 2005, Montenegro sedan 2010, Island sedan 2010.

Med Serbien, Bosnien och Herzegovina, Makedonien, Montenegro, Albanien och Kosovo torde EU-imperiet med vasallstater nå sin maximala utbredning - det är även osäkert om alla dessa kommer att släppas in som medlemmar. I dagsläget är det uteslutet att man ens skulle fundera på förhandlingar med Vitryssland, Ukraina, Moldavien eller länder i Kaukasus eller Maghreb.

"Vitryssland är alltför auktoritärt, Moldavien alltför fattigt, Ukraina alltför stort, och Ryssland alltför skrämmande för att EU ska fundera över att erbjuda dem medlemskap inom den närmaste tiden."

Visserligen har EU-imperiet olika slags avtal med många andra länder, men de gör ändå inte att dessa länder blir en del av Imperiet. Vad gäller Ukraina har påskrivandet av associationsavtalet skjutits upp efter den politiska utvecklingen i landet under 2011. Mot Vitryssland har EU till och med sanktioner och landet orienterar sig istället österut mot Ryssland. Moldavien är utfattigt och har dessutom en olöst konflikt med utbrytarregionen Transnistrien (Pridnestrovie).

Eurozonen utökades också efterhand med nya länder: Slovenien 2007, Cypern och Malta 2008, Slovakien 2009, Estland 2011. Euron används som valuta även i Montenegro och Kosovo. Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Ungern, Bulgarien och Rumänien har som mål att införa euron, men detta mål är efter finanskrisen 2008 skjutet på en obestämd framtid, även om Lettland har fortfarande har officiellt mål 2014 och Rumänien 2015. Lettland och Litauen är fortfarande med i den Europeiska växelkursmekanismen (ERM II), liksom Danmark. Det är ytterst tveksamt om euroområdet kommer att utvidgas ytterligare med tanke på eurosamarbetets nuvarande tillstånd.

EU-kommissionen leds sedan 2004 av José Manuel Durão Barroso, som omvaldes 2010. Han kommer från Portugal och är medlem i Partido Social Democrata (PSD), som trots sitt namn är ett kristdemokratiskt parti. Han började sin politiska karriär som statssekreterare och var sedan utrikesminister 1992-95 och Portugals premiärminister 2002-2004. Som ordförande för EU-kommissionen har Barroso haft en presidentlik stil och skulle nog gärna ha velat ha en officiell presidenttitel för Imperiet.

Istället för mer makt åt kommissionen har det utvecklats ett maktspel inom EU-imperiet där andra kapat åt sig makt. 2009 utsågs Belgiens före detta premiärminister Herman van Rompuy till ordförande för Europeiska rådet - det närmaste en EU-president man har kommit. Europeiska rådet består av medlemsstaternas regeringschefer och har ingen formell lagstiftande eller verkställande makt, men det är här som de stora planerna görs upp. EU skaffade sig även en "Hög representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik" med Catherine Ashton som den första på posten. Ashton är även förste vice ordförande i EU-kommissionen, men har hittills hållit en låg profil.

Ledarna för de två centrala euroländerna Tyskland och Frankrike har också tillsammans kapat åt sig en rejäl kakbit av makten genom sitt nära samarbete under de senaste årens kris. Det har gått så långt att man för Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy skapat smeknamnet Merkozy.

Kommissionen under Barroso har dock fortfarande en mycket stark maktposition, då endast de har rätt att lägga fram lagförslag i EU. Parlamentet har endast möjlighet att rösta om lagförslagen, även om de också har makt att fälla kommissionen.

Efter nederlaget med den tänkta EU-konstitutionen vidtog som sagt ett omarbetande, som började sommaren 2007 och slutade med att Lissabonfördraget undertecknades i december 2007. I juni 2008 hölls en folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget med ett nej som resultat. Därmed sprack den ursprungliga planen att få fördraget ratificerat innan EU-parlamentsvalet 2009. Ytterligare en motgång för Imperiets konsolidering. Åtgärden mot detta blev att ge Irland ett antal garantier så att de i nästa folkomröstning i oktober 2009 röstade ja. Då hade också finanskrisen hunnit att slå såpass hårt mot Irland att invånarna blivit mer positiva till ett EU som skulle kunna hjälpa dem. En rejäl propagandaapparat från alla större partier och flera stora organisationer hjälpte till.

I övriga europeiska länder vågade man inte hålla folkomröstningar om Lissabonfördraget utan lät proffsen i parlamenten ta hand om beslutet.

Knappt hade Lissabonfördraget dragits igenom beslutsprocessen förrän ett stort mörkt moln uppenbarade sig på horisonten. Några dagar efter den "lyckade" folkomröstningen på Irland blev i Grekland Giorgos Papandreou ny premiärminister efter parlamentsval och började med att avslöja att statsfinanserna var i betydligt sämre skick än vad som tidigare sagts. Därmed blossade skuldkrisen för eurozonens PIIGS-länder upp. I december 2009 kom den första betygssänkningen då Fitch sänkte Greklands kreditbetyg från A- till BBB+. Då började den kaskad av "lösningar" på skuldkrisen som vi sett sedan dess med att Europeiska centralbanken (ECB) skulle "tillfälligt" godta statspapper med lägre kreditbetyg än A- som säkerhet. Betygssänkningen har efterhand följts av flera sänkningar för många euroländer, varav den senaste idag.

Förnekelsen hos EU-imperiets elit var total av att Grekland skulle utgöra något annat än ett tillfälligt och isolerat problem. Så här lät det i januari 2010.

Jean-Claude Trichet, chef för Europeiska centralbanken ECB, avfärdar [grekisk statsbankrutt] som en "absurd hypotes". Jürgen Stark, ledamot av ECB:s direktion, säger att IMF-stöd inte kan bli aktuellt. "Det skulle betyda att länderna utanför euroområdet kan bestämma vilken politik som skulle föras inne i euroområdet". Han påpekar också att enligt EU:s Maastricht-fördrag får inte ett enskilt medlemsland motta finansiellt stöd från ett annat. Jean-Claude Juncker, ordförande i Eurogruppen, ser inte heller någon risk för grekisk statsbankrutt eller uthopp från eurosamarbetet. EU-kommissionären för valuta- och ekonomifrågor Joaquin Almunia säger i en intervju för Bloomberg bland annat att "Greece will not default. In the euro area, default does not exist. There is no bailout problems.".

I början av april 2010 deklarerade man sedan stolt att Greklands trovärdighetskris hade fått ett "lyckligt slut" efter att EU-ledarna enades om ett stödprogram för det skuldtyngda landet. Så har det fortsatt med ständigt återkommande "räddningar" för Grekland. IMF har också blandats in, trots att det från början var otänkbart.

I slutet av november 2010 fick även Irland sitt första räddningspaket från EU och IMF och i april 2011 var det dags för Portugal att begära ett räddningspaket. Droppen som kom euroländernas skuldkris att blomma ut på fullaste allvar var när Italien i somras såg sina statsskuldsräntor stiga snabbt.

Euron var tänkt som ett av de ultimata integrationsverktygen för EU-imperiet, men finanskrisens följdverkningar visade på vilken bräcklig konstruktion det var. Några citat kan illustrera hur viktig euron är för EU-elitens maktbygge.

"If there is no monetary union, then there cannot be political union, and vice-versa."
(Helmut Kohl, Tysklands dåvarande förbundskansler, 1992)

"Monetary Union is the motor of European integration"
(Jean-Luc Dehaene, Belgiens dåvarande premiärminister, årtal okänt)

"[My] real goal [is to draw on] the consequences of the single currency and create a political Europe."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, april 1999)

"I am sure the euro will oblige us to introduce a new set of economic policy instruments. It is politically impossible to propose that now. But some day there will be a crisis and new instruments will be created."
(Romano Prodi, EU-kommissionens dåvarande ordförande i en intervju för Financial Times, december 2001)

Det sista uttalandet är särskilt intressant, eftersom Prodi där mer eller mindre hoppas på en kris som gör det möjligt att införa mer långtgående integration. Nu blev den kris som inträffade kanske inte riktigt av det slag som Prodi hade hoppats på, utan istället så allvarlig att hela eurobygget riskerar att kollapsa. EU-imperiets styrande gör dock tappra försök till mer integration i krisens spår, men det exponerade ännu en spricka inom Imperiet när Storbritannien vid mötet i december 2011 inte ville vara med på nya fördragsförändringar, utan det istället blev ett avtal framförallt mellan euroländerna.

Det som hänt under eurozonens skuldkris är också att det byggts upp ett alltmer komplext och kostsamt finansiellt lapptäcke för att hantera de problem som hela tiden förvärrats. Stödfonden EFSF, IMF-inblandning, ECB:s stödköp av statsobligationer (SMP), dollarswaplinor från ECB, och ECB:s sänkta krav för säkerheter.

Eurokrisen har fått ECB-ledamoten Jürgen Stark att hösten 2011 meddela sin avgång eftersom han inte stödjer ECB:s SMP-program för att stödköpa statsobligationer från PIIGS-länderna. En spricka även inom ECB, men ECB har i gengäld åter stärkt sin position genom den nye chefen Mario Draghi.

Eurozonens skuldkris har hittills fällt fem regeringar under 2011. Grekland har under hösten fått en samlingsregering och Italien en "teknokratregering". Irland fick en ny regering efter valet i början av året, Portugal fick en ny regering efter valet i somras och Spanien fick en ny regering efter valet i höstas.

Under tiden som eurokrisen har fortgått har även andra kriser visat på allvarliga sprickor inom EU-imperiet och dess medlemsländer.

I april 2010 höll Ungern parlamentsval, där Fidesz vann en förkrossande tvåtredjedelsmajoritet och sedan kunde styra landet som de ville. De makthungriga ungerska Fidesz-politikerna passade på tillfället och genomdrev en mängd nya lagar för att mer permanent stärka sin maktposition. Framförallt nu runt årsskiftet har Ungern hamnat i rampljuset då de trotsat EU-imperiet genom en mängd nya lagar som kan utgöra brott mot EU:s regler på en mängd olika områden. Ungern har nu fått till 17 januari på sig att ändra lagarna innan EU-kommissionen börjar vidta åtgärder. Ungerns premiärminister Orbán verkar dock inte vilja vika sig.

Ironiskt i sammanhanget är att Ungern under första halvåret 2011 var EU:s ordförandeland.

En allvarlig törn för EU-imperiets styrka har varit Belgiens långa regeringskris. Efter valet i juni 2010 lyckades Belgiens parlament inte enas om en ny regering utan landet leddes sedan av en expeditionsministär under 541 dagar fram till början av december 2011, vilket är ett föga smickrande världsrekord i regeringskris. Under andra halvåret 2010 var Belgien dessutom ordförandeland för EU - med en expeditionsministär!

Under hela sin existens har EEG:s och sedan EU:s byråkrati och maktstruktur blivit alltmer komplex, dyr och resursslukande. Det handlar om en historiskt sett oöverträffad byråkratisk och politisk komplexitet. Det är som jag skrev i förra avsnittet inte bara storleken det handlar om, utan även den snabba förändringstakten. Visserligen utgjorde administration år 2006 bara 6,3 procent EU:s budget, men kostnaderna för byråkratin drabbar även medlemsländerna, till exempel när svenska Jordbruksverket tvingas tolka nya EU-direktiv och ge ut svenska förordningar för att implementera dem.

Just nu tas de ledande EU-politikernas tid till stor del upp av ständiga möten för att försöka bringa reda i den kaotiska situationen framförallt i euroområdet. Hur länge kan det fortsätta så? Istället för att fortsätta arbetet med att konsolidera och utvidga EU tvingas politikerna att ägna sig åt ständiga brandkårsutryckningar för att hålla ihop Imperiet.

Dessa tre delar om EU-imperiets historia ger bakgrunden till att förstå hur jag ser på Imperiets framtid, vilket jag återkommer till framöver.

EU - ett imperium på dekis - del 2

Del 2: EU-imperiets historia: glansdagarna 1992-2004

I första delen om EU-imperiets förhistoria 1950-1991 skrev jag om de händelser som ledde fram till EU-imperiet. En av de viktigaste personerna i denna förhistoria var EEG-kommissionens (och sedan EU-kommissionens) åttonde ordförande Jacques Delors, tidigare fransk finansminister, som var kommissionens ordförande från januari 1985 till december 1994. Hans företrädare var den betydligt svagare Gaston Thorn från Luxemburg (1981–85). Redan under Thorn utvidgade kommissionen sin makt, men det var under Delors som kommissionen på allvar satte igång den europeiska integrationen. 1989 kom Delors-rapporten, som drog upp planerna för en ekonomisk och monetär union.

1990 tog man bort regler som motverkade fria kapitalrörelser mellan EEG-länderna, vilket var en förutsättning för den inre marknaden som kom 1993.

EEG tog efter järnridåns och Sovjetunionens fall sikte även österut i Europa och genom European Bank for Reconstruction and Development (EBRD) som grundades 1991 tog man initiativet i att modernisera de forna öststaternas ekonomier och förbereda deras införlivande i imperiet.

Det centrala maktövertagandet fullbordades då EEG-länderna 1992 undertecknade fördraget om EU-Imperiet - den Europeiska unionen - i Maastricht. Detta fördrag innebar stora förändringar, bland annat innefattar det gemensam valuta, och samarbete inom polisiära och rättsliga frågor samt utrikes- och säkerhetspolitiska frågor. Detta gjorde att Danmark, Frankrike och Irland ansåg sig behöva hålla folkomröstningar för att ratificera fördraget. I Frankrike vann jasidan med knapp marginal (51,05% av rösterna), men danskarna röstade nej. På Irland blev det däremot ett tydligt ja (69%). Eftersom danskarna röstade "fel" vidtog ett snabbt arbete för att få med danskarna i imperiet. Danskarna fick då vissa undantag från fördraget och sedan röstade 57% "rätt", alltså ja, i en ny folkomröstning 1993. Fördraget kunde därmed träda i kraft i november 1993. Notera att endast tre av dåvarande tolv medlemsländer lät folket säga sin vilja om denna genomgripande maktöverlämning. Att det var så knapp marginal för ett ja till fördraget i Frankrike försvagar dess legitimitet, men detta är för länge sedan glömt och överslätat av de imperiebyggande europapolitikerna.

1992 satte Europaparlamentet igång med sitt stora resursslöseri att flytta fram och tillbaks mellan Bryssel och Strasbourg.

I väntan på fullt medlemskap fick Sverige, Norge, Österrike, Finland, Island och Liechtenstein gå med i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 1994, där EU-imperiet styr över sina vasallstater genom EU-direktiven mot att vasallstaterna får förmånen att vara innanför tullmurarna. Schweizarna röstade nej till EES, men fick istället ett eget avtal med EU 2002, som i princip innebär samma sak. EES-länderna (idag bara Norge, Island och Liechtenstein) betalar också en viss tribut till EU, men denna ekonomiska tribut är inte den viktigaste i vasallstatsförhållandet. Den viktigaste tributen är den politiska - att vasallstaterna Norge, Island, Liechtenstein och Schweiz enligt avtalen tvingas införa samma direktiv som EU-länderna. Hittills har inget av EES-länderna eller Schweiz sagt nej till något EU-direktiv utan underdånigt infört Imperiets lagar.

EU 1995

1994 hölls folkomröstningar om EU-medlemskap i kandidatländerna. Norrmännen röstade åter nej, medan Sverige, Finland och Österrike röstade ja och kunde anslutas till EU-imperiet år 1995. I Sverige var det endast en knapp majoritet för EU-anslutning (52,3%). Efter denna folkomröstning har vi i Sverige fått folkomrösta om euron, men våra politiker har inte vågat hålla någon folkomröstning om några av de viktiga utvidgningarna och fördjupningarna av EU-fördraget som införts sedan dess. Det EU som svenskarna med knapp majoritet sade ja till 1994 är väldigt olikt det som vi har idag.

Som ett steg på vägen mot monetär union grundades 1994 Europeiska monetära institutet (EMI) - föregångare till Europeiska Centralbanken. Sedan 1979 fanns redan det Europeiska monetära systemet (EMS) med valutaenheten ECU och Europeiska växelkursmekanismen (ERM) på plats, med uppdrag att förhindra alltför stora och destabiliserande valutafluktuationer mellan medlemsländerna. Genom sin styrka var den dåvarande tyska valutan (marken) det självklara ankaret för Imperiets valutakurser. Från 1986 undvek man att inom EMS justera valutorna mot varandra, utan använde istället förändringar i de olika ländernas centralbanksräntor för att hålla valutorna stabila mot varandra.

Experimentet med EMS/ERM sprack delvis i september 1992, då Storbritannien av internationella spekulanter (bland annat George Soros) tvingades lämna ERM. Även Italien tvingades lämna ERM efter att först ha tvingats devalvera liran. 1993 ledde valutaspekulationer mot bland annat den franska valutan (francen) till att man tvingades förslappa EMS/ERM så att valutorna tilläts fluktuera hela 15 procent. Detta nederlag var en lärdom som man nog misstolkade som en bekräftelse av att det behövdes en riktig valutaunion istället. Man borde ha tolkat det mer realistiskt som att valutaunioner eller växelkursmekanismer med fasta band är dömda på förhand - det behövs bara en kris för att man ska stå med byxorna nere. Hursomhelst fanns redan såpass mycket politisk prestige investerat i projektet med den gemensamma valutan att det drevs vidare.

1994 ansökte de första forna östblocksländerna Polen och Ungern om medlemskap i EU-imperiet och fler följde sedan efter.

Jacques Delors, som var för EU vad Julius Caesar var för Romarriket, lämnade 1995 över ordförandeskapet över EU-kommissionen till Luxemburgs tidigare premiärminister Jacques Santer - en kompromisskandidat (efter Storbritanniens veto) som var en betydligt svagare ledare än Delors. Trots det fortsatte EU-imperiets vandring mot integration och utvidgning.

Under Santers tid undertecknades det för vidare integration av imperiet viktiga Amsterdamfördraget 1997 med förändringar inom asyl- och invandringspolitiken, samt i frågor om sysselsättning, miljö, jämställdhet, folkhälsa, konsumentfrågor och socialpolitik. Detta nya fördrag godtogs utan problem - folkomröstningarna i Danmark och Irland utföll i enlighet med de styrandes önskemål - och fördraget trädde i kraft 1999. I och med detta fördrag införlivades även Schengenreglerna om passunion och avskaffande av gränskontroller i EU-fördragen, även om de flesta EU-länder redan tidigare anslutit sig till Schengenavtalet.

Samtidigt med Amsterdamfördraget antogs 1997 Stabilitets- och tillväxtpakten för att "garantera" sunda offentliga finanser. Enligt denna pakt får EU:s medlemsstater inte ha ett budgetunderskott över 3 procent av BNP eller en statsskuld över 60 procent av BNP. Redan tidigare fanns konvergenskriterierna som förutom statsfinanserna styrde prisstabilitet, växelkursstabilitet och räntestabilitet.

1998 bildades Europeiska centralbanken (ECB) och tog över efter EMI för att styra vidare mot valutaunionen. I januari 1999 inrättades den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) och euron började existera som elektronisk valuta. Redan då lämnade medlemmarna i Eurozonen (då Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike) över sina befogenheter över de nationella valutorna och räntesättning till den nya centralbanken.

I mars 1999 tvingades Jacques Santer att avgå efter att det uppdagats oegentligheter inom kommissionen. En interimkommission under spanjoren Manuel Marín tillträdde fram till dess att Italiens före detta premiärminister Romano Prodi tog över i november 1999.

2001 kom även Grekland med i eurosamarbetet efter förfalskad statistik som visade att man uppfyllde konvergenskriterierna. Nu var detta egentligen inte det värsta, då flera länder redan från början aldrig uppfyllde villkoret för statsskuldens storlek. Belgien, Italien, Grekland och Österrike har under hela eurons tid (utom 2007 för Österrike) aldrig legat under 60 procent av BNP i statsskuld. Detta villkor bröts sedan av Malta från 2001 och framåt, av Tyskland och Cypern från 2002, Frankrike från 2003, Portugal från 2005, Nederländerna och Irland från 2009, samt Spanien från 2010. Det som dock verkligen fick Stabilitets- och tillväxtpaktens regler att framstå som målsättningar snarare än regler var att även regeln om budgetunderskottets storlek bröts 2002-2005 av självaste Tyskland, 2002-2004 av Frankrike, 2001 och 2003-2006 av Italien, 2005 av Nederländerna, 2006 av Österrike, 2001 och 2003-2006 av Portugal, samt av Grekland under hela perioden fram till 2007. Detta utan att några sanktioner vidtogs. Eftersom även de största och äldsta medlemmarna av EU bröt mot budgetregeln kunde man helt enkelt inte straffa någon. Denna slapphet kom emellertid senare att slå tillbaka med dubbelt straff i efterdyningarna av Finanskrisen 2008.

2002 infördes så euron som fysisk valuta - en stor politisk triumf för EU-imperiet, men samtidigt en av grunderna för dess kommande sönderfall. I och med eurons införande trodde uppenbarligen de flesta av finansmarknadernas aktörer att ekonomierna för eurozonens länder skulle konvergera och de tidigare stora skillnaderna i statsskuldsräntorna jämnades ut - skillnaden mellan euroländernas statsskuldsräntor var i princip försumbar under perioden 2001-2007. Euron och de utjämnade räntorna lade dock som sagt grunden för den kommande skuldkrisen (läs Den hälsosamme ekonomistens förklaring).

2001 anpassades EU:s regler till den kommande utvidgningen med ytterligare tio länder genom Nicefördraget. Detta fördrag överförde också ytterligare ett par politikområden från mellanstatlig till EU-nivå. Irland var det enda land som höll en folkomröstning om detta nya fördrag. Det blev ett för Imperiets ledare chockerande nej. Imperiets ledare såg sig tvungna att blidka irländarna och lovade garantier för landets abort- och neutralitetspolitik. I slutet av 2002 höll Irland en ny folkomröstning och fick "rätt" resultat. Därmed kunde det nya fördraget kunde träda i kraft 2003. Nicefördraget innehöll också formella regler för sanktioner i det fall att en medlemsstat skulle åsidosätta grundläggande rättigheter, exempelvis demokratiska principer.

EU 2004

2004 utvidgades EU-imperiet mot öster (och söder) genom att de tidigare självständiga staterna Estland, Lettland, Litauen, Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Cypern och Malta införlivades. År 2004 anordnades också det första för samtliga medlemsstater samtidiga valet till Europaparlamentet.

I november 2004 slutade Romano Prodi som ordförande för EU-kommissionen och Portugals före detta premiärminister José Manuel Durão Barroso tog över - återigen en stark ledare. Om Jacques Delors var Imperiets Julius Caesar så är Durão Barroso snarare dess Darth Vader.

2004 gjordes ett försök att ytterligare fördjupa samarbetet inom EU-imperiet i och med att den Europeiska konstitutionen signerades i Rom. Denna konstitution innebar stora förändringar och egentligen ett fullständigt överlämnande av makten från de suveräna staterna till EU-imperiet. Hur det gick för denna konstitution ska ni få läsa i del 3 om EU-imperiets historia - kulmen och de begynnande sprickorna 2005-2011.

Som ni märker så blev denna del om tretton år (1992-2004) ungefär lika lång som den första om 41 år (1950-1991). EU har inte bara utvidgats och utökat sin byråkratiska och politiska struktur, det har också skett allt mer genomgripande förändringar med allt tätare mellanrum. Det är alltså ett kostsamt imperium, genom sin stora byråkrati, sina många språk, sina komplicerade politiska strukturer och sin snabba förändringstakt.

EU - ett imperium på dekis - del 1

Del 1: EU-imperiets förhistoria 1950-1991

Förhistorien till imperiet EU började 1950. Då lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman ett förslag om en överstatlig organisation för den franska och tyska kol- och stålproduktionen. 1951 undertecknades fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Syftet var att förhindra konflikter om de fransk-tyska gränsområdena samt att sätta produktionen av de för krigsindustri viktiga varorna kol och stål under gemensam övervakning. Alla de deltagande länderna hade bittra erfarenheter från Andra världskriget och man ville förhindra vidare krig.

EKSG 1952

1952 trädde fördraget om EKSG i kraft. Redan då hade man en gemensam "Höga myndigheten" (en föregångare till EU-kommissionen) som bestod av nio ledamöter och som kunde fatta beslut som var bindande för medlemsstaterna. EKSG hade även ett ministerråd (föregångare till EU:s ministerråd), en gemensam domstol (föregångare till EU-domstolen) och den rådgivande Gemenskapsförsamlingen (föregångare till Europaparlamentet). Höga myndigheten hade den verkställande makten (förutom beslutandemakten) och bestod (liksom nuvarande EU-kommissionen) av tjänstemän, som utsågs (till skillnad från politiker som väljs). I och med att det nu skapats tre överstatliga institutioner med makt över de deltagande staterna fanns förutsättningarna för denna maktstruktur att se en fördel i att förstärka sin egen makt. EKSG var det första lagret av komplex struktur som lades över de redan existerande komplexa strukturer som var varje medlemslands parlament, regering och domstolar.

De länder som deltog i EKSG såg fördelar med samarbeten även inom andra områden, t.ex. en tullunion liknande den som redan fanns inom Benelux (Belgien, Nederländerna, Luxemburg). 1958 skapade därför de sex länder som deltog i EKSG genom Romfördragen även den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EEG bestod av en tullunion och en gemensam marknad och Euratom var ett samarbete kring kärnkraft. EEG och Euratom hade sina egna styrande kommissioner och ministerråd. Däremot delade man Gemenskapsförsamlingen och domstolen med EKSG. Till skillnad från EKSG låg den lagstiftande makten inom EEG och Euratom hos ministerrådet och kommissionen kunde endast föreslå och verkställa besluten. Besluten i ministerrådet fattades med kvalificerad majoritet, vilket betydde att ett motsträvigt land kunde köras över av de andra. Eftersom handel är så viktig del av ekonomin fick EEG:s institutioner för den gemensamma marknaden ganska mycket makt. Bildandet av EEG innebar alltså att en hel del makt försköts från medlemsländerna till den överstatliga organisationen. EEG blev ett ytterligare lager av komplex struktur.

Någon försvarsunion blev det inte även om det gjordes försök, men NATO tog rollen för militärt samarbete i Västeuropa. Dock skapades den militära samarbetsorganisationen VEU, men den blev aldrig särskilt viktig.

Andra europeiska länder såg fördelarna i att befinna sig innanför handelsmurarna till detta protoimperium och 1960 ansökte Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap. Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle var rädd för att USA skulle få för stort inflytande i Europa och var rädd för att Storbritanniens medlemskap i EEG skulle ge USA inflytande. Frankrike använde därför sin vetorätt mot nya medlemmar och det var först efter att de Gaulle försvunnit 1969 som man kunde ta in nya medlemmar.

1962 kom en av de viktigaste bitarna inom EEG igång, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken, men Frankrike under de Gaulle var motsträvigt och deltog inte i det gemensamma arbetet i bland annat ministerråd. Detta löstes genom Luxemburgkompromissen 1966, då medlemsstaterna fick vetorätt i frågor som var av nationell angelägenhet. Nu var vägen öppen för ytterligare makttagande.

1967 slogs genom ett fusionsfördrag EKSG:s och Euratoms institutioner samman med EEG:s. Därmed fick de centrala institutionerna en mer samlad makt, även om det formellt fortfarande rörde sig om tre separata gemenskaper.

EEG 1973

1967 ansökte åter Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap och med den nye franske presidenten Georges Pompidou 1969 kunde ansökningarna godtas. 1972 röstade norrmännen nej till EEG-anslutning i en folkomröstning - de hade tack vare sin nyfunna olja ekonomisk styrka nog själva. 1973 utvidgades EEG, EKSG och Euratom med de nya medlemsländerna Danmark, Irland och Storbritannien. Nu började det att likna ett imperium, som utvidgade sitt territorium. I och med att EEG nu innefattade alla Europas stora ekonomier blev det för mindre länder betydligt mer fördelaktigt och attraktivt att ansluta sig.

Europaparlamentets ledamöter tillsattes av medlemsländernas parlament i väntan på att man kunde komma fram till en överenskommelse om hur valsystemet skulle se ut. Till att börja med hade Europaparlamentet ingen makt, men 1970 fick det makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till hela budgeten. Europaparlamentet hade dock fortfarande ingen makt över den gemensamma lagstiftningen. 1976 kom medlemsländerna överens om hur valsystemet skulle se ut och 1979 hölls det första Europaparlamentsvalet genom allmänna och direkta val.

EEG 1986

Efter att den grekiska juntan fallit 1974, Portugal upplevt Nejlikerevolutionen 1974 och Spaniens diktator Franco dött 1975 öppnades dessa länders väg till medlemskap i EEG och EKSG. Samtliga tre länder var fattiga efter långa diktaturer och såg stora fördelar med att komma in i den europeiska gemenskapen och framförallt få ekonomiska bidrag. 1981 blev Grekland medlem och 1986 Spanien och Portugal. När man nu tog in tre länder som var betydligt fattigare (framförallt Grekland och Portugal) än de ursprungliga medlemmarna var man också tvungen att ge dem ekonomiskt stöd, vilket även då förhållandevis fattiga Irland fick del av.

Under 1980-talet skedde en politisk utveckling inom EEG, då ministerrådet och kommissionen såg möjligheten till nya maktstrukturer. 1983 uttalade ministerrådet första gången en målsättning om politisk union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 kom en nyckelperson i form av den tidigare franske finansministern Jacques Delors, som blev ny ordförande för kommissionen. Här ser vi hur en politisk EU-elit etablerats, då man utsåg politiker till kommissionärer, en praxis som fortfarande gäller. Under Delors påbörjades ett arbete för att förstärka samarbetet genom att förbättra den fria rörligheten. I sig var många av dessa reformer positiva, men de lade samtidigt grunden för allt mer maktkoncentration till EEG-nivån. En viktig symbol för detta var EEG:s officiella flagga, som antogs 1986. Nu skulle invånarna övertygas om att känna sig som européer!

1987 trädde den Europeiska enhetsakten i kraft, vilken stärkte EEG-institutionernas maktposition och fortsatte den gemensamma marknadens förvandling till ett imperium. Enhetsakten gjorde det lättare att ta gemensamma beslut mot trilskande medlemsländers vilja, genom att fler beslut kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Detta var en viktig maktförskjutning från medlemsländerna till EEG och tack vare den kunde kommissionen under Delors få igenom sina förslag. Enhetsakten utvidgade också samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. Det enda land vars invånare fick folkomrösta om förslaget var Danmark, som röstade ja. Övriga länder tog inga sådana risker. Planerna för det slutliga maktövertagandet - den Europeiska unionen och eurovalutan - höll redan på att utformas. Under tiden byggdes också den centrala byråkratin ut med centrum i Bryssel.

EEG 1990

En viktig incident på vägen med konsekvenser långt senare blev järnridåns fall 1989. 1990 förenades dåvarande Östtyskland och Västtyskland. Tyskland fick därmed en tung ekonomisk börda på sig för att bygga upp det gamla Östtyskland till västnivå. Efter järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 ändrades maktförhållandena i Europa radikalt och EEG fick en betydligt starkare roll. Detta bekräftades av att de tidigare neutrala staterna Österrike, Sverige och Finland sökte medlemskap, vilket även Norge gjorde för andra gången.

I del 2 går jag igenom EU-imperiets historia under glansperioden från 1992 till 2004.

Finansiellt lapptäcke

Eurozonen börjar alltmer likna ett finansiellt lapptäcke. Man försöker att lappa de synliga skador som uppstått, men det syns allt fler sprickor i tyget.

De alltför stora statsskulderna och budgetunderskotten i PIIGS-länderna (Portugal, Irland, Italien, Grekland, Spanien) har man försökt att lappa med euroländernas stödfond EFSF och Europeiska centralbankens (ECB) stödköp av statsobligationer (Securities Markets Programme SMP). Bankernas problem med för stora innehav av statsobligationer från PIIGS-länderna har man försökt att lappa genom att ECB "tillfälligt" sänkt sina krav på säkerhet och nu idag genom att centralbankerna i en samordnad aktion bistår bankerna med dollarswappar till överkomligt pris. Bakom det senaste utspelet för att "rädda" finansmarknaderna ligger som Daniel Kederstedt konstaterar de sänkta kreditbetygen för flera banker - eventuellt också att ryktet att en stor europeisk bank höll på att gå omkull igår kväll. Att så här desperata åtgärder tas till nu visar att läget är riktigt illa, fast de styrande inte vill säga det rakt ut.

Grundproblemet med alltför stor skuldsättning för vissa stater och kapitalbrist i många banker är dock så stort att lapparna inte räcker till. Det som händer nu är istället att man bygger på ytterligare komplexitet i det redan mycket komplexa globala finansiella systemet. Det har redan byggts på till en oerhörd komplexitet genom det berg av finansiella derivat som nu är rekordstort, samt genom de räddningsaktioner som genomfördes redan 2008. Denna ökade komplexitet i det finansiella systemet säkerställer att den slutliga kraschen blir desto mer spektakulär.

Det hjälper i längden inte heller att bara tillföra likviditet, när både många stater och banker egentligen är insolventa. Bankerna klarar än så länge detta genom att låtsas att deras obligationsinnehav inte fallit så mycket i värde. Det enda som hjälper är rejäla skuldavskrivningar. Många banker och regeringar kommer att falla, men det är oundvikligt. Bättre att ta smärtan nu än att lappa på med ännu mer finansiellt hokuspokus och göra saken värre i slutändan.

Den Hälsosamme Ekonomisten skrev häromdagen en väldigt bra utförlig förklaring av hur euron orsakat statsskuldsproblemen och sambandet mellan euron och skuldkrisen.

Om det fortfarande finns någon som förnekar sambandet mellan euron och eurokrisen har jag tagit fram ett diagram som illustrerar hur PIIGS-ländernas bytesbalans har utvecklats sedan euron infördes. Bytesbalansen är ett mått på hur mycket ett land exporterar i förhållande till dess import. Om det varaktigt föreligger en skillnad mellan export och import kan man misstänka att landet i fråga lever över sina tillgångar.

Läs hela!

För att övergå till Grekland, så har landets situation ofta jämförts med Argentinas runt år 2000, vilket skulle kunna ge visst hopp om att landet skulle kunna "komma tillbaka". Det finns dock stora skillnader. Greklands statsskuld är mer än dubbelt så stor som Argentinas var då. Även statsfinansernas underskott var 2009 dubbelt så stort. Argentina hade då bara ett litet underskott i handelsbalansen, medan Greklands underskott i handelsbalansen sedan 2007 har legat över 10 procent av BNP. Greklands eventuella återhämtning lär alltså ta mycket längre tid. Italien har bättre möjligheter att klara sig, då deras underskott i handelsbalansen bara legat runt 2-3 procent av BNP de senaste åren. Spanien har legat på 10 procent, men kommit ner till 4 procent i år. Irlands handelsunderskott närmar sig noll i år, men för Portugal ser det på den fronten lika illa ut som för Grekland, även om deras statsskuld inte är lika stor.