Skuldtyngt Kina saktar in

Kinas ekonomi har växt i rasande takt de senaste årtiondena. Tillväxttakten är inte lika snabb som 2010, men den ligger fortfarande runt 7,5 procent per år. Nu finns dock tecken på att Kinas ekonomi snart kommer att börja sakta in. Kinesiska företag skär ner investeringarna med 7 procent i år, vilket är den största årliga nedgången sedan finanskrisen.

Kinas fastighetsmarknad har jag skrivit om tidigare och nu syns där tecken på nedgång, se diagrammen nedan.

Antal sålda bostäder minskar, liksom bostadspriserna, som nu sjunker med nästan 1 procent per månad.

Att byggandet avtar syns på stålpriset. Priset på armeringsjärn har fallit 16 procent sedan början av året och cementpriset har fallit 9 procent. De kinesiska stålproducenterna har nu exporterat mer för att kompensera för en vikande inhemsk marknad.

Vissa mindre byggbolag har stängt ner och i en del fall lämnat halvfärdiga byggen efter sig.

Nu är frågan om kinesiska staten kommer att låta fastighetsmarknaden fortsätta falla eller om man även denna gång kommer att vrida på kreditkranen för att "rädda" situationen.

Som jag skrev i februari så har Kinas ekonomiska tillväxt sedan 2008 drivits på av en sanslöst snabb tillväxt på kreditmarknaderna, bland annat för bankerna.

De senaste fem åren har Kinas bankers tillgångar (alltså mest utlåning) växt med 89 biljoner (tolv nollor) yuan, vilket till dagens växelkurs motsvarar 14,7 biljoner dollar. Som jämförelse var totalsumman av USA:s bankers tillgångar 14,6 biljoner dollar i slutet av september. Totalsumman av de kinesiska bankernas tillgångar är 147 biljoner dollar, eller 24 biljoner dollar, vilket motsvarar drygt 250 procent av landets årliga BNP.

Även så kallade "trusts" har växt snabbt - de har växt från 8 procent av BNP i slutet av 2010 till 19 procent av BNP i slutet av 2013. Deras utlåning till fastighetssektorn har växt med 50 procent på ett år.

En sak jag nämnt tidigare är också de skulder som provinser och städer dragit på sig, där det nu varnas för inställda betalningar på sina håll sedan regeringen dragit ner på sina implicita garantier för provinsernas och städernas skulder. Därmed förändras hela marknaden för deras obligationer. I år har de dragit på sig 1,7 biljoner yuan (278 miljarder dollar), betydligt mer än de 189 miljarder dollar de drog på sig förra året. Regeringens förändrade attityd till dess skulder förändrar nu förutsättningarna för hela den marknaden säger bedömare. Jag skrev även om dessa skulder i våras.

Kinas provinser och städer har tagit på sig stora skulder för att finansiera infrastruktur, särskilt genom det stimulanspaket som centralregeringen släppte under finanskrisen hösten 2008. Problemet är att de investeringar som dessa skulder använts till inte ger några inkomster. Kinas provinser och städer har till stor del levt på att sälja av mark till höga priser, men det kan de inte göra hur länge som helst. Nomura uppskattar att deras skulder har ökat med 253 procent sedan 2008 och officiella siffror anger att de har ökat med 67 procent från slutet av 2010 till juni 2013 och nu är på totalt 2900 miljarder dollar.

Totala skulderna i Kina (enligt de officiella siffrorna alltså) har ökat från 153 procent av BNP år 2008 till beräknade 242 procent i slutet av innevarande år.

Det som framförallt sticker ut i detta diagram är hur mycket företagens skuldsättning ökat - från 97 procent av BNP år 2008 till beräknade 169 procent av BNP (!!) i slutet av innevarande år. En fullständigt ohållbar nivå på skuldsättningen! Det är troligen här vi har den värsta biten av den kinesiska kreditbubblan, även om mycket är oklart i övrigt på grund av att det finns mycket "grå" krediter.

Mycket riktigt varnas det nu för att många kinesiska företag och banker kan bli "zombier" på grund av denna höga skuldsättning.

Några få kinesiska företag tilläts i våras att ställa in betalningarna på sina obligationer, men det har hittills inte varit särskilt många. Kommer det att tillåtas att fler skuldtyngda bolag ställer in betalningarna, eller kommer de istället att "zombifieras"?

P.S. Imorgon tisdag 21/10 kl 4 på morgonen svensk tid presenteras kinesisk statistik över detaljhandel, industriproduktion och fasta investeringar samt BNP för tredje kvartalet. Som all kinesisk statistik ska den dock tas med en stor nypa salt.

P.P.S. Läs även vad jag skrivit tidigare om Kina.

"Mini-stimulanspaket" i Kina

Strax efter nyheten om att Kina förväntar sig en "partiell, kontrollerbar minikris" för provinsers och städers skulder kom så beskedet att Kina har lagt fram ett åtgärdspaket för att stötta ekonomin och "skapa jobb". Även här används "mini" för att förringa betydelsen av det hela och försöka att undvika att rubba förtroendet.

"Det är ett mini-stimulanspaket designat för att stabilisera tillväxten. Då tillväxttakten avtar mot den lägre delen av ett rimligt intervall försöker premiärminister Li att göra något för att få tillbaka tillväxten på rätt spår", sade Xu Gao, chefekonom på Everbright Securities

Premiärminister Li Keqiang har ett mål om BNP-tillväxt på 7,5 procent i år, men det ser ut att bli svårt att infria det - därav åtgärdspaketet, som bland annat innefattar järnvägsbyggen i landets mindre utvecklade regioner. Kina planerar i år att bygga sanslösa 6600 kilometer järnväg, vilket är 1000 kilometer mer än förra året! Det talades också om "att utvidga en förmånlig skattepolitik för små företag och öka finansieringen för att bygga bostäder för låginkomsttagare".

Som jag skrev redan för några veckor sedan så börjar det att dyka upp sprickor i Kinas ekonomi och detta leder till att den snabba och kraftiga skuldtillväxten närmar sig Kinas Minsky-ögonblick. Att de styrande i landet nu tar till ett åtgärdspaket bekräftar bara att det håller på att gå utför.

Det kommer också allt fler tecken på att Kinas ekonomi håller på att bromsa in. Idag skriver SvD:s Ola Wong om hur Kina stänger stålverk för att minska överkapaciteten, fast regeringen skyller stängningarna på att att de är en del i kampen mot föroreningar. Överkapaciteten är i sin tur en indikation på lägre aktivitet i den kinesiska industrin och byggsektorn. Vid byggen går det ju förutom cement (där Kina producerar mer cement än hela resten av världen och har femfaldigat sin produktion sedan 1994) även åt stål till balkar med mera. Även vad gäller stål ligger Kina i topp i världen - under 2012 producerades bara i Hebei, provinsen runt Beijing, lika mycket stål som hela EU och Kina stod 2013 för nära hälften av världens stålproduktion.

I och för sig får det ses som positivt för miljön om Kina minskar sin kolförbränning - både stål och cement är kolintensiva vid produktionen. Läs vad Cornucopia skrev häromdagen om Kinas energikonsumtion (med fina diagram).

Det är för övrigt som jag skrev i februari inte bara Kina som börjar gå i väggen, utan det gäller även övriga framväxande marknader (emerging markets, "tillväxtmarknader"). Igår höjde Brasiliens centralbank styrräntan till 11 procent, vilket är nionde gången i rad. På mindre än ett år har styrräntan höjts totalt 3,75 procentenheter.

EU - ett imperium på dekis - del 1

Del 1: EU-imperiets förhistoria 1950-1991

Förhistorien till imperiet EU började 1950. Då lade Frankrikes dåvarande utrikesminister Robert Schuman ett förslag om en överstatlig organisation för den franska och tyska kol- och stålproduktionen. 1951 undertecknades fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) mellan Frankrike, Västtyskland, Italien, Belgien, Nederländerna och Luxemburg. Syftet var att förhindra konflikter om de fransk-tyska gränsområdena samt att sätta produktionen av de för krigsindustri viktiga varorna kol och stål under gemensam övervakning. Alla de deltagande länderna hade bittra erfarenheter från Andra världskriget och man ville förhindra vidare krig.

EKSG 1952

1952 trädde fördraget om EKSG i kraft. Redan då hade man en gemensam "Höga myndigheten" (en föregångare till EU-kommissionen) som bestod av nio ledamöter och som kunde fatta beslut som var bindande för medlemsstaterna. EKSG hade även ett ministerråd (föregångare till EU:s ministerråd), en gemensam domstol (föregångare till EU-domstolen) och den rådgivande Gemenskapsförsamlingen (föregångare till Europaparlamentet). Höga myndigheten hade den verkställande makten (förutom beslutandemakten) och bestod (liksom nuvarande EU-kommissionen) av tjänstemän, som utsågs (till skillnad från politiker som väljs). I och med att det nu skapats tre överstatliga institutioner med makt över de deltagande staterna fanns förutsättningarna för denna maktstruktur att se en fördel i att förstärka sin egen makt. EKSG var det första lagret av komplex struktur som lades över de redan existerande komplexa strukturer som var varje medlemslands parlament, regering och domstolar.

De länder som deltog i EKSG såg fördelar med samarbeten även inom andra områden, t.ex. en tullunion liknande den som redan fanns inom Benelux (Belgien, Nederländerna, Luxemburg). 1958 skapade därför de sex länder som deltog i EKSG genom Romfördragen även den Europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) och den Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom). EEG bestod av en tullunion och en gemensam marknad och Euratom var ett samarbete kring kärnkraft. EEG och Euratom hade sina egna styrande kommissioner och ministerråd. Däremot delade man Gemenskapsförsamlingen och domstolen med EKSG. Till skillnad från EKSG låg den lagstiftande makten inom EEG och Euratom hos ministerrådet och kommissionen kunde endast föreslå och verkställa besluten. Besluten i ministerrådet fattades med kvalificerad majoritet, vilket betydde att ett motsträvigt land kunde köras över av de andra. Eftersom handel är så viktig del av ekonomin fick EEG:s institutioner för den gemensamma marknaden ganska mycket makt. Bildandet av EEG innebar alltså att en hel del makt försköts från medlemsländerna till den överstatliga organisationen. EEG blev ett ytterligare lager av komplex struktur.

Någon försvarsunion blev det inte även om det gjordes försök, men NATO tog rollen för militärt samarbete i Västeuropa. Dock skapades den militära samarbetsorganisationen VEU, men den blev aldrig särskilt viktig.

Andra europeiska länder såg fördelarna i att befinna sig innanför handelsmurarna till detta protoimperium och 1960 ansökte Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap. Frankrikes dåvarande president Charles de Gaulle var rädd för att USA skulle få för stort inflytande i Europa och var rädd för att Storbritanniens medlemskap i EEG skulle ge USA inflytande. Frankrike använde därför sin vetorätt mot nya medlemmar och det var först efter att de Gaulle försvunnit 1969 som man kunde ta in nya medlemmar.

1962 kom en av de viktigaste bitarna inom EEG igång, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken, men Frankrike under de Gaulle var motsträvigt och deltog inte i det gemensamma arbetet i bland annat ministerråd. Detta löstes genom Luxemburgkompromissen 1966, då medlemsstaterna fick vetorätt i frågor som var av nationell angelägenhet. Nu var vägen öppen för ytterligare makttagande.

1967 slogs genom ett fusionsfördrag EKSG:s och Euratoms institutioner samman med EEG:s. Därmed fick de centrala institutionerna en mer samlad makt, även om det formellt fortfarande rörde sig om tre separata gemenskaper.

EEG 1973

1967 ansökte åter Danmark, Irland, Storbritannien och Norge om medlemskap och med den nye franske presidenten Georges Pompidou 1969 kunde ansökningarna godtas. 1972 röstade norrmännen nej till EEG-anslutning i en folkomröstning - de hade tack vare sin nyfunna olja ekonomisk styrka nog själva. 1973 utvidgades EEG, EKSG och Euratom med de nya medlemsländerna Danmark, Irland och Storbritannien. Nu började det att likna ett imperium, som utvidgade sitt territorium. I och med att EEG nu innefattade alla Europas stora ekonomier blev det för mindre länder betydligt mer fördelaktigt och attraktivt att ansluta sig.

Europaparlamentets ledamöter tillsattes av medlemsländernas parlament i väntan på att man kunde komma fram till en överenskommelse om hur valsystemet skulle se ut. Till att börja med hade Europaparlamentet ingen makt, men 1970 fick det makt över gemenskapens budget, vilket utvidgades 1975 till hela budgeten. Europaparlamentet hade dock fortfarande ingen makt över den gemensamma lagstiftningen. 1976 kom medlemsländerna överens om hur valsystemet skulle se ut och 1979 hölls det första Europaparlamentsvalet genom allmänna och direkta val.

EEG 1986

Efter att den grekiska juntan fallit 1974, Portugal upplevt Nejlikerevolutionen 1974 och Spaniens diktator Franco dött 1975 öppnades dessa länders väg till medlemskap i EEG och EKSG. Samtliga tre länder var fattiga efter långa diktaturer och såg stora fördelar med att komma in i den europeiska gemenskapen och framförallt få ekonomiska bidrag. 1981 blev Grekland medlem och 1986 Spanien och Portugal. När man nu tog in tre länder som var betydligt fattigare (framförallt Grekland och Portugal) än de ursprungliga medlemmarna var man också tvungen att ge dem ekonomiskt stöd, vilket även då förhållandevis fattiga Irland fick del av.

Under 1980-talet skedde en politisk utveckling inom EEG, då ministerrådet och kommissionen såg möjligheten till nya maktstrukturer. 1983 uttalade ministerrådet första gången en målsättning om politisk union med gemensam utrikes- och säkerhetspolitik harmonisering av lagar och ett samarbete i rättsliga och inrikes frågor. 1985 kom en nyckelperson i form av den tidigare franske finansministern Jacques Delors, som blev ny ordförande för kommissionen. Här ser vi hur en politisk EU-elit etablerats, då man utsåg politiker till kommissionärer, en praxis som fortfarande gäller. Under Delors påbörjades ett arbete för att förstärka samarbetet genom att förbättra den fria rörligheten. I sig var många av dessa reformer positiva, men de lade samtidigt grunden för allt mer maktkoncentration till EEG-nivån. En viktig symbol för detta var EEG:s officiella flagga, som antogs 1986. Nu skulle invånarna övertygas om att känna sig som européer!

1987 trädde den Europeiska enhetsakten i kraft, vilken stärkte EEG-institutionernas maktposition och fortsatte den gemensamma marknadens förvandling till ett imperium. Enhetsakten gjorde det lättare att ta gemensamma beslut mot trilskande medlemsländers vilja, genom att fler beslut kunde tas med kvalificerad majoritet istället för med enhällighet. Detta var en viktig maktförskjutning från medlemsländerna till EEG och tack vare den kunde kommissionen under Delors få igenom sina förslag. Enhetsakten utvidgade också samarbetet till att även omfatta utrikespolitiska frågor. Det enda land vars invånare fick folkomrösta om förslaget var Danmark, som röstade ja. Övriga länder tog inga sådana risker. Planerna för det slutliga maktövertagandet - den Europeiska unionen och eurovalutan - höll redan på att utformas. Under tiden byggdes också den centrala byråkratin ut med centrum i Bryssel.

EEG 1990

En viktig incident på vägen med konsekvenser långt senare blev järnridåns fall 1989. 1990 förenades dåvarande Östtyskland och Västtyskland. Tyskland fick därmed en tung ekonomisk börda på sig för att bygga upp det gamla Östtyskland till västnivå. Efter järnridåns fall och Sovjetunionens sammanbrott 1991 ändrades maktförhållandena i Europa radikalt och EEG fick en betydligt starkare roll. Detta bekräftades av att de tidigare neutrala staterna Österrike, Sverige och Finland sökte medlemskap, vilket även Norge gjorde för andra gången.

I del 2 går jag igenom EU-imperiets historia under glansperioden från 1992 till 2004.

Kinas fastighetsbubbla och dess bieffekter

Allt fler talar nu om hur den kinesiska fastighetsbubblan har spruckit. Jag undrade redan i januari i år hur länge den den kinesiska bubblan kunde fortsätta. Nu ser vi ut att ha fått svaret, nämligen att den just har spruckit.

I november ökade det totala värdet av bostadsförsäljningar med 12 procent, vilket dock bara är en uppstuds efter nedgången på hela 25 procent i oktober. December månads officiella bostadsstatistik för Kina visar (även om den troligen i viss mån är manipulerad) för nybyggda bostadshus ganska små minskningar månadsvis och fortfarande en viss prisökning på årsbasis. Det är dock trots det intressant att den visar att bostadspriserna nu sjunker på månadsbasis i hela 49 av de 70 städer som ingår, mot bara 34 av städerna i förra månadens statistik. Priserna stiger också i de flesta städer i en betydligt långsammare årstakt än inflationen, som i november höll en årstakt på 4,2 procent. Även inflationstakten i Kina har förresten saktat av från 6,5 procent i juli.

Penningmängden M2 ökade i november i en årstakt av 12,7 procent (mot 12,9 procent månaden innan). Totala mängden banklån ökade 15,6 procent i årstakt (mot 15,9 procent månaden innan). Kinas fastighetsbubbla är som alla andra bubblor kreditdriven, men en kreditmättnad tycks nu ha inträtt, då fortfarande kraftigt ökande krediter inte längre förmår driva upp fastighetspriserna. Bostadspriserna har stigit snabbt sedan marknaden släpptes fri för 13 år sedan - i städerna har bostadspriserna stigit i genomsnitt 155 procent och i Shanghai har priserna fyrfaldigats de senaste tio åren.

Att Kinas bostadspriser stannat av beror delvis på att staten "dragit i handbromsen" på lånevillkoren då man blivit rädd för de överhettningseffekter som bostadsbubblan ger. De flesta verkar tro att ett prisfall på runt 50 procent är rimligt. Idag ligger bostadspriserna runt 13 gånger den genomsnittliga årsinkomsten - en rimlig högsta nivå är runt 6 gånger årsinkomsten.

Flera byggbolag har tvingats sänka priserna för att få sina nybyggda bostäder sålda, vilket ibland har lett till protester från arga köpare som köpt innan prissänkningarna och nu ser en värdeminskning på 20 procent.

Fallande fastighetspriser ger många bieffekter på Kinas ekonomi. Som allting i Kina händer saker i stor skala. Det finns ungefär 290 miljoner kinesiska stadsbor som äger sin bostad.

En effekt är förstås att bankernas säkerhet för lånen urholkas, en effekt som dock mildras av att kravet på kontantinsats är hela 30 procent. Kontantinsatsen är dock ofta hopskramlad av köparnas föräldrar och ibland delvis lånad på den inofficiella lånemarknaden.

En annan viktig effekt är att kinesiska provinser är beroende av markförsäljning för att hålla igång sin ekonomi. Ungefär en tredjedel av provinsernas inkomster beräknas ha kommit från markförsäljning. Det ska tilläggas att markpriserna som betalas i många fall har varit absurt höga. Nu när byggboomen klingat av har omkring 30 procent av inkomsterna av markförsäljning fallit bort. Dessa inkomster utgör i sin tur grunden för de vidlyftiga lån som provinserna tagit. Många provinser har tvingats ställa in eller senarelägga markauktioner. Lånen har provinserna tagit för att bygga vägar, reningsverk, tunnelbanor och annan infrastruktur. Torkar dessa krediter upp drabbas alltså även det offentliga byggandet. Kinesiska provinser har enligt lagen inte fått ta lån direkt, men har satt upp bolag som i sin tur tagit lånen. Enligt Kinas revisionsverk finns det mer än 6500 sådana bolag (andra säger mer än 10000) med en total skuld på runt 1,7 biljoner dollar (24 procent av BNP) och bedömare räknar med att stora delar av dessa skulder aldrig kommer att betalas tillbaka, då en tredjedel av bolagen inte har tillräckligt kassaflöde för att kunna betala på lånen. På försök låter nu staten provinserna i viss mån ge ut egna obligationer.

De kinesiska provinsernas kommande skuldkris är kanske värre för landets banker än övriga lån. Tvingas staten rycka in och staga upp banksystemet så drabbar det hela världen, då Kina kommer att behöva sina pengar internt och inte kan köpa lika mycket europeiska och amerikanska statsobligationer. För att få en uppfattning om hur stort problem som Kinas banker kan utgöra för landet så är den totala storleken för de största bankernas tillgångar runt 139 procent av BNP, vilket inte är jättemycket jämfört med många europeiska länder, men det kan ändå bli kännbart, särskilt som Kinas BNP per capita är mycket lägre.

Fastigheter står enligt IMF för 12 procent av Kinas BNP, men då har man inte räknat med andra sektorer som gynnats av byggandet såsom råmaterial, möbler och vitvaror, så totalt blir det kanske 20 procent. Bara bostadsbyggandet stod för runt 6 procent av Kinas BNP 2010.

Efter bostadsbubblan med köpebostäderna satsar nu kinesiska staten på ett "mångmiljonprogram" för att bygga en massa billiga hyresbostäder; 10 miljoner lägenheter skulle byggas 2011. För de finansinstitut som lånar ut till dessa gäller inte de begränsningar som staten satt på bankerna för hur mycket de får låna ut till provinserna. Dessa billiga hyresbostäder kommer att vara cirka 40 kvadratmeter stora.

Eftersom den kinesiska staten nu har infört begränsningar på bankernas utlåning har det dykt upp en vildvuxen flora av lån vid sidan av det officiella systemet. Mycket av den utlåning som nu sker i Kina går inte till de ändamål som lånet officiellt avser, utan lånas vidare till mycket höga räntor (ofta runt 20 procent eller mer) till småföretag och hushåll. Hur stor denna svarta kreditmarknad är vet ingen. Man kan undra vad som kommer att hända här till slut - när låntagarna inte kan betala tillbaka - vad händer då med långivarna som i sin tur lånat "vitt"? En orsak att det blivit populärt att låna ut pengar på svarta marknaden är att bankkonton i Kina ger så låg ränta att de inte håller takten med inflationen. Kinesernas förtroende för aktier har också försvunnit efter de senaste årens våldsamma bergochdalbana på Shanghaibörsen.

Eftersom investeringar utanför landet i princip är förbjudna för de flesta kineser, har de låga räntorna och bristen på förtroende för aktier gjort att just fastigheter har blivit en attraktiv sektor för investeringar, då Kina sedan sektorn släpptes fri på 1990-talet ännu inte upplevt någon prisnedgång för fastigheter. En viktig ingrediens i Kinas bostadsbubbla har varit alla som har köpt lägenheter på ren spekulation. Se exempelvis en artikel från maj 2010 om 25-åriga Yu Xinpei, en före detta servitris som nu flippar lägenheter i Shanghai. 2009 köpte och sålde hon ett femtontal lägenheter.

Många fastighetsspekulanter i Kina har köpt upp mängder av bostäder utan att ens bry sig om att de ska vara bebodda, bara för att de förväntar sig högre priser framöver - uppskattningarna varierar mellan 10 och 65 miljoner tomma spekulationsbostäder totalt. Det kan vara en del av förklaringen till de stora områdena med tomma bostäder. Spekulationen har i sin tur drivit på bostadspriserna för riktiga bostadsköpare. I flera av artiklarna jag länkar till nämns exempel på unga par som betalar 10 gånger sin årsinkomst eller mer för en bostad och skrapat ihop till kontantinsatsen från besparingar, föräldrars besparingar och lån från den svarta kreditmarknaden.

Ett nytt uttryck har skapats i kinesiskan, nämligen fángnú, som betyder "husslav". Detta används om alla de kineser som lägger en alltför stor del av sin inkomst på sina bolån. En motsvarighet till våra svenska BLT (bolånetorskar).

Eftersom det krävs en stor kontantinsats riskerar många som lagt den för ännu inte färdigbyggda bostäder att förlora pengarna om projektet inte byggs klart nu när byggsektorn och priserna ser ut att falla ihop. Det finns flera exempel på byggprojekt där arbetet saktat ner eller avstannat, förutom alla där man ger rabatter på 30 till 50 procent. Som upplagt för många miljoner ilskna kineser. Hur ska regimen klara balansgången mellan alltför höga bostadspriser och social oro?

Enligt icke officiella källor har priserna fallit betydligt snabbare än vad den officiella statistiken säger. Fastighetsmäklaren Homelink säger att priserna på nya bostäder i Beijing föll med 35 procent bara i november. Fastighetsmäklaren Centaline uppskattar att byggföretagen har 22 månaders "lager" av osålda bostäder i Beijing och 21 månaders "lager" i Shanghai.

Den spruckna kinesiska fastighetsbubblan påverkar nu också Kinas ekonomi i stort. Stålproduktionen, där efterfrågan till stor del kommit från byggbranschen, har fallit 15 procent sedan juni och nästan en tredjedel av de kinesiska ståltillverkarna förlorar nu pengar. Den kinesiska radion rapporterar att hälften av alla fastighetsmäklare i Shenzhen (mellan Guangzhou och Hongkong) har slagit igen. Enligt Centaline har över 100 misslyckade markauktioner hållits bara den senaste månaden och inkomsterna från markförsäljning har fallit med 15 procent i Beijing i år och med 30 procent i landet som helhet. Provinsernas fallande inkomster från markförsäljning minskar deras möjligheter att starta nya byggprojekt för infrastruktur, vilket också påverkar byggbranschen negativt.

Den spruckna kinesiska bubblan kan bli en viktig negativ faktor för världsekonomin under 2012, med påverkan på exempelvis järngruvor i Australien och Brasilien, koppargruvor i Chile, timmerproducenter i Kanada och Ryssland. Även efterfrågan på anläggningsmaskiner från exempelvis amerikanska Caterpillar och japanska Komatsu lär minska. Det finns även många svenska företag som satsat på den kinesiska marknaden och dessa kan drabbas hårt, exempelvis Volvo. Stål och järnmalm producerar vi som bekant också en hel del av i Sverige och då Kinas bostadssektor förbrukar nästan 15 procent av världsproduktionen kan det bli mycket kännbara prisnedgångar.

Ännu syns dock inte den spruckna kinesiska fastighetsbubblan särskilt mycket i deras BNP, eftersom byggandet trots allt till stor del har fortsatt, men det är nog bara en tidsfråga innan det syns.

President Hu Jintao talade i sitt nyårstal om "att genomföra ekonomiska strukturförändringar och prioritera att förbättra människors välmående". "Vi kommer att fortsätta att balansera förhållandena mellan stabil och relativt snabb ekonomisk tillväxt, strukturförändringar och inflation. Det globala beroendet fördjupas samtidigt som instabiliteten och osäkerheten i världsekonomins återhämtning ökar"

Kinas centralbankschef Zhou Xiaochuan sade i sitt nyårstal att Kina kommer att bedriva en "klok" (prudent) penningpolitik under 2012 och se till att policyn är stabil.
Han sade att centralbanken, PBOC, kommer att fördjupa finansiella reformer, accelerera utvecklingen på finansmarknaderna och stärka och förbättra valutapolitiken.

2008-2009 lyckades Kina dra sig ur den globala krisen genom enorma investeringar i infrastruktur och genom att spä på sin egen kreditbubbla, men det är högst tveksamt om man även denna gång kommer att lyckas krångla sig ur på det viset, eftersom Kina nu är en delorsak bakom krisen.

Förresten ser det även i Hongkong ut att vara en nedgång för fastighetsmarknaden, både vad gäller priser och antalet bostadsaffärer.

Global Weirding in Australia

Idag läser vi om nya översvämningar i Australien. Denna gång är miljonstaden Brisbane i Queensland i farozonen och utryms nu innan den annalkande flodvågen.

Uppströms Brisbane finns en damm, men den är nu fylld till brädden och man tvingas släppa på vattnet för att undvika att en ännu värre katastrof om dammen översvämmas. På Kjell Alekletts blogg kan man dock läsa att "the flood storage capacity of the Wivenhoe Dam on the Brisbane River (built after the 1974 floods to prevent them ever happening again) will be overtopped (inflow from upstream is 20 times the capacity of the discharge gates)". Det låter illa att inflödet skulle vara tjugo gånger större än utsläppsmöjligheterna, men vi får hoppas att man börjat släppa ut vatten i tid så att inte flodvågen slår över toppen på dammen. För går vattnet över toppen på en damm är risken överhängande att hela dammen öppnar sig.

Även utan brusten damm är läget nog så illa och folk hamstrar mat, vilket som vanligt visar vilken dålig vardagsberedskap de flesta har i vårt moderna industrisamhälle. Skulle alla, som Civilförsvarsförbundet rekommenderar, alltid ha matförråd för en vecka hemma, så skulle de inte behöva panikhamstra när flodvågen bara är några timmar bort, utan kunde ägna tiden åt att vidta andra förberedelser. För vårt moderna samhälle är starkt transportberoende och stora katastrofer gör att livsmedelsförsörjningen blir obefintlig, då butikerna numera inte har någon lagerhållning, utan allt är "just in time".

De stora översvämningarna i Australien beror på väderfenomenet La Niña, som är motsatsen till El Niño, som jag skrev om i mars. Den senaste El Niño slutade i maj 2010 och nu råder en rekordkraftig La Niña.

- Översvämningarna har orsakats av vad som kan vara den kraftigaste La Nina vi upplevt sedan man började föra register mot slutet av 1800-talet, säger Neville Nicholls, forskare i miljövetenskap vid Monash-universitetet till Reuters.

Dessa väderrekord hänger samman med de effekter av mänsklighetens koldioxidutsläpp som jag tidigare nämnt. Klimatförändringarna upplevs nämligen inte mest som "global warming", då någon grad varmare inte känns särskilt mycket. Resultatet blir istället "global weirding", alltså allt fler och kraftigare extrema väderhändelser, t.ex. den vargavinter vi hittills haft i år här i Sverige.

Den nuvarande rekordkraftiga La Niña nämns också som orsaken till de stora översvämningarna i Pakistan i somras. Nu är det alltså Australiens tur att drabbas. Översvämningar orsakar förstörd infrastruktur, vilket drabbat fattiga Pakistan hårt. I ett rikt land som Australien blir det stora skador räknat i pengar (eller kanske pengar per kvadratkilometer), men de har samtidigt resurser att reparera.

Andra effekter av översvämningarna? Australien är ett av de länder som klarade sig förhållandevis oskatt genom finanskrisen, men den senaste tidens översvämningar kan bli ett hårt slag för ekonomin. I Queensland ligger nämligen många av landets kolgruvor, vilka står för en stor del av landets exportinkomster. ASPO Sverige tar upp detta idag. Gruvorna står nu stilla och det kan ta lång tid att få igång dem igen, vilket leder till ökade världsmarknadspriser för kol, vilket i sin tur leder till högre pris på stål. Företag som drabbas är förutom gruvjättarna Rio Tinto och BHP Billiton även världens stålföretag. Här kan vi alltså få mer "råvaruinflation" ovanpå det högre oljepris som jag nämnde igår. Och stål är en viktig komponent i många varor, så högre stålpriser påverkar de flesta andra priser.